De arbetsmarknadspolitiska programmen på 90-talet brukar av borgerliga politiker beskrivas som rena inlåsningsverktygen. För att korta arbetslöshetstiden har i stället alliansen valt piskans metod: att sänka ersättningen till arbetslösa och på så sätt öka deras (med alliansens nysvenska) ”motivation” att söka jobb.

Det här kan ju ses som endast ideologiska skiljelinjer. Antingen lockar man arbetslösa med morötter i form av utbildningar, praktiker osv, eller så piskar man dem tills de i desperation på ett eller annat sätt klämmer sig in på arbetsmarknaden. Vad som egentligen har bäst effekt på sysselsättningen har varit ett ständigt föremål för ilsken debatt i valrörelsen.

Men det här handlar inte bara om ideologi, människosyn och tro. Det finns faktiskt forskning på området. En av de mest omfattande studierna av arbetsmarknadspolitiska effekter har gjorts av Madelene Nordlund, vid Umeå universitet, som i dag presenterade sin forskning på ett seminarium här på Arenagruppen.

Till skillnad från i princip alla tidigare studier har Madelene Nordlund följt en väldigt stor grupp arbetslösa under väldigt lång tid, närmare bestämt tio år under 90-talet. Materialet avslöjar därmed på ett unikt sätt de djupgående och kvardröjande effekterna av olika typer av arbetsmarknadspolitiska lösningar.

Slutsatsen slår fullständigt hål på alliansens politik. Avhandlingen visar inget samband alls mellan sänkt ersättningsnivå och ökade jobbchanser. I stället visar resultatet att en relativ hög a-kassenivå ökar chansen att åter få en anställning inom det fält där man har tidigare utbildning och erfarenhet. (Och därmed kan investerad kompetens och humankapital tas tillvara.)

Dessutom visar studien att arbetsmarknadsprogram har en väldigt positiv långsiktig effekt. Slaget över en tioårsperiod var programmen mycket väl investerade pengar.

Så nu vet vi det. Nu gäller det bara att byta regering och också göra någonting åt saken.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena