FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tittar närmare på alla tiders one hit wonder. Och hittar styrka i de misslyckade uppföljarna.
Så här på första maj, och speciellt i dessa krisande tider, tänker jag hämta styrka och inspiration i en speciell sång.
Jag tänker förstås på Zager & Evans klassiska In the year 2525. Den är fascinerande på så många plan. Låt oss börja med bakgrunden. Denny Zager och Rick Evans var två killar från Nebraska som gillade att lira pop, gärna med stämsång. De bildade bandet The Eccentrics i början av 60-talet, släppte 1964 ett par singlar utan större framgång och därefter gick de skilda vägar. Strax dessförinnan hade Rick Evans skrivit In the Year 2525, men ingen annan i bandet gillade den tillräckligt mycket. Kanske la de ner mer tid på sina frisyrer:
1967 återförenas Zager och Evans, bestämmer sig för att spela in låten och släpper den året efter på ett litet lokalt skivbolag. Den sprids snabbt, bolagsjätten RCA får nys om den, släpper den nationellt, och kort därefter i hela världen. Resten är, som det brukar heta, pophistoria. 1969 toppar den listorna i både USA och England. Vilket i och för sig inte är unikt. Vad som är speciellt med duon är att deras uppföljande singlar inte ens tar sig in på topp 100. Detta är anledningen till att paret brukar tilldelas den informella bemärkelsen Alla tiders one hit wonder.
De flesta artister med braksucceer brukade nämligen åtminstone få lite uppmärksamhet för uppföljande låtar, oavsett kvalitet på dessa. Så varför lyckades inte Zager & Evans? En anledning kan vara valet av ämne för den andra singeln Mr. Turnkey. Den handlar om en våldtäktsman som sjunger om sitt dåd innan han tycks ta livet av sig i sin cell. Han är visserligen ångerfull, men det är ändå en anmärkningsvärt djärv uppföljare till en världshit. Speciellt med tanke på att den knappast kunde spelas på radio på grund av ämnesvalet.
Singel nummer tre Listen to the People borde kanske haft en något bättre chans, även om också den hade en utmanande text. Åtminstone för hitlistorna. Sången handlar om att alla frälsare blir skjutna, och så radas Jesus, Bobby Kennedy och Martin Luther King upp. Samt sångaren själv i en öppen slutvers där lyssnaren får dra sina egna slutsatser. Kanske ansåg många att det var väl omnipotent att ikläda sig frälsarrollen. Mest troligt är dock att låten inte hade en chans för att duon redan försvunnit i bruset. Listen to the People är därför en liten bortglömd kultklassiker med en refräng som faktiskt sätter sig.
Det är på sätt och vis lätt att förstå hur dessa strategiska misstag kunde ske. Speciellt om vi plockar isär själva hitlåten In the year 2525.
Den bygger som bekant en uppradning av årtal där olika stadier av mänskligheten återrapporteras. Det startar alltså år 2525 då människan, om den fortfarande lever, om kvinnan kan överleva, då kommer de finna…. Ja det får vi inte veta, men tusen år senare, 3535, kommer det i alla fall inte vara någon idé att berätta sanningen eller ljuga. För allt du tänker, gör och säger är i pillret du äter varje dag. Ytterligare tusen år bort, 4545, kommer du inte behöva dina tänder, eller dina ögon. För du kommer inte hitta något att tugga, och ingen kommer titta på dig.
Men det blir värre. År 5555 kommer dina armar hänga slaka och dina ben vara sysslolösa. En maskin gör allt åt dig. Och så: År 6565 kommer du inte behöva man eller hustru. Du väljer son eller dotter direkt ur provröret.
Självklart kommer mycket av det där ha skett långt innan dess, det fattade de redan 1969. Men det är ett fint mönster i årtalens linje. Men så bryts det plötsligt. För nu blir det plötsligt viktigare att lyfta upp året 7510 (troligtvis för att rimorden på five tog slut). För då kanske Jesus återvänder. Han borde ju ha fått till det så dags, och travar ner på jorden, ser sig omkring och tänker att det nog är tid för Domens dag. Fast sedan går det tusen år till, år 8510 kommer Gud att skaka sitt mäktiga huvud och säga att han antingen är nöjd med människans verk. Eller riva ner allt och börja om igen.
Och så ramlar vi tillbaka till det första talmönstret, och landar i år 9595. Då undrar sångaren typ om människan kan vara vid liv. Han har ju tagit allt som den gamla jorden kan ge, utan att återgälda någonting. Nu har det gått tusen år, och människan har gråtit miljarder tårar. För vad, det kommer vi aldrig veta, nu är vi vår saga all. Men genom evigt ljus, stjärnornas blinkande långt därborta, är det kanske bara i morgon. Och så börjar sången om med de första raderna, samtidigt som den tonar ut.
Självklart blev det här en hit för att det är en bra låt helt enkelt, men det är ändå den underliga texten som gör den speciell. Det är civilisationskritik, miljörörelse, religion och Däniken i en blandning som uppenbarligen låg helt rätt i tiden. Och med några smärre textjusteringar skulle den fungera även idag. Eller: det gör den bevisligen. In the Year 2525 ingår i en sorts populärkulturell kanon, och kan därför till och med parodieras. På Spotify har sången i skrivande stund 12 miljoner spelningar. Duons näst mest spelade låt Woman har inte ens 40 000. Låtarna som de valde som uppföljare, Mr. Turnkey och Listen To the People har inte ens 10 000 spelningar tillsammans. Så tiden har inte varit på deras sida om en säger.
Det är lätt att förstå att duon trodde att det var det mörka som lockade, och därför gick all in på dystopi i uppföljarna. Men det är det öppna slutet på deras hitlåt som gör den så lockande, trots det uppgivna tilltalet.
Nu tänker du kanske att det finns en baktanke med att lyfta denna smala betraktelse just i dessa kristider. Att det finns någon sorts sens moral i att peka på hur en lyckträff kan följas av totala misslyckanden, trots en tydlig plan. Och att det eventuellt skulle kunna påminna om något lands sätt att bekämpa virussmitta just nu. Men så delikat är inte undertecknad.
Jag är bara en skribent som, utan att förstå varför, ibland ser sina krönikor läsas av tiotusentals för att veckan efter knappt komma upp i fyrsiffrigt. Och då blir det trösterikt att alla verk till slut hittar sin publik. Även om det för just Zager & Evans bara råkar vara en femtiplussare med skevt intresse för perifer kulturhistoria.
Ha en bra helg, tvätta händerna och hör av dig till nära & kära!
Jonas Nordling
Chefredaktör
PS Jag fattar om du trodde att det skulle handla om en annan sång just denna dag. Den återger vi här, för den som glömt texten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
