HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om läget i Tyskland, säsongens sedvanliga fotbollsångest och den okända svenska seden att operera in mikrochips.
Fotbollsångest
Denna helg blir det förstås stort fokus på sista omgången och kampen om det allsvenska fotbollsguldet. Mer dramatiskt än någonsin. Lika dramatiskt är det i botten av tabellerna, vilka lag trillar ur? Dagarna som dessa påminns jag om Bill Shanklys klassiska ord: ”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så…”
Bill Shankly var under 16 år Liverpools legendariska manager och tränare. David Peace har skrivit en roman om Shankly: ”Red or Dead”. Sin socialistiska livshållning översatte han med framgång till fotbollen, som ju är ett lagspel när allt kommer omkring, trots allt snack om stjärnor och stora egon:
”The socialism I believe in isn’t really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life.”
I år kämpar bland andra Kalmar FF för sitt allsvenska kontrakt. Jag läste Lasse Hansson i Barometern som skrev att ”Kalmar FF måste bli Kalmar FF igen”. Det går inte att köpa sig framgång, påkostade Guldfågeln Arena står som en symbol för framgångsåren. Hansson menar exempelvis att ledarna måste till exempel finnas på plats i stan. Med tanke på att Kalmars ordförande är bosatt i Djursholm i Stockholm kan jag förstås förstå den invändningen. Det blir inte bättre av att tränaren Magnus Pehrsson är bosatt i Bjärred och pendlar till Kalmar. Det skulle nog Bill Shankly aldrig har gjort. Han förstod sina fans. Efter förlusten mot Falkenberg förra helgen hamnade Pehrsson i upprört samtal med förbannade kalmaritiska fans, och två dagar innan helgens avgörande match avgår han sedan under dramatiska och oroande former.
Det blir en stor dos fotbollsångest i Kalmar denna helg.
För oss Halmstadsfans är det ändå lite tryggare, HBK är på säker mark inför sista omgången och blir kvar i Superettan. Innan säsongen körde igång tippades laget vinna! (Suck!) Men det har trots allt gått lite bättre mot slutet.
Det såg värre ut i somras. Då postade ett fans från ”Kvastarna” en vitsig bild på klubbens facebooksida. Motivet var det klassiska från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” när Max von Sydow talar med döden, men med replikskiftet omskrivet:
– Vem är du?
– Jag är Division ett södra.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Jag har länge gått vid din sida.
Sådana dagar är det alltid trösterikt att läsa ett bra reportage om fornstora dagar, som Kalle Forssells text i Expressen om Igor Sypniewski som värvades till HBK under Jonas Therns tid som tränare. (Nuvarande förbundskapten Janne Andersson var på den tiden assisterande tränare.) På den tiden spekulerades det i att Thern (också en enorm begåvning både som spelare och tränare) en gång skulle bli landslagstränare. I stället trädde alltså hans assisterande tränare fram. Forssell lyckats aldrig intervjua Thern om Sypniewskis sejour i Sverige. Däremot får han prata med Janne Andersson som i sin tur säger: ”du ska snacka med Jonas Thern om Igor”. Förbundets presschef Jakob Kakembo Andersson säger för övrigt att Janne Andersson har en ”sällsynt förmåga att alltid sätta just Halmstad i centrum för alla konversationer”. Redan Fredrik Ström beskrev Halmstad som en stor liten stad.
Igor var förmodligen en av de bästa spelarna som någonsin spelat i Allsvenskan. Han gjorde succé i Halmstad. Men det varade inte så länge. Depressionerna och missbruket tog över. Kalle Forssell berättar om ett komplicerat liv efter den korta tiden i Halmstad och en misslyckad fortsatt fotbollskarriär. Skilsmässa. Ett hårt liv. Under senare år har han tilldömts ett kortare fängelsestraff efter att lett ett huliganupplopp för sin gamla klubb LDS Lodz!
Jag påminns om att fotbollsspelare inte är några fysiska maskiner utan precis lika komplicerade som alla andra. Varken livet eller fotbollen är en rätlinjlig rationell historia, utan tvärtom ofta präglad av press och stress där skiljelinjen mellan succé och nederlag är mycket tunn. Det kommer vi att påminnas om i helgen.
Igor säger inte så mycket i Kalle Forssells reportage, men ger ändå ett omdöme om Allsvenskan som liga:
”De sprang sönder folk. De sprang något så fruktansvärt. Det var mycket, mycket fysiskt spel. Mycket kondition.”
Myten om Norden
När man kommer från norr och besöker det stora landet i söder är det som om tyskarna ibland blir längtansfullt våta i ögonen. Myten om Norden och särskilt den svenska modellens förträfflighet verkar fortfarande vara så stark att de tenderar att blunda för revorna i fasaden. Själv blir jag allt som oftast lite generad å våra vägnar.
Men samtidigt är det nog lite kluvet numera ändå. När jag i veckan deltog på Friedrich Ebert Stiftungs stora konferens om Digital Capitalism slogs jag av just det. Ena stunden hörde jag att digitaliseringen egentligen inte innebär att vi behöver vara oroliga för att jobben försvinner utan snarare över att kvaliteten och innehållet i arbetet utarmas. Utvecklingen i de nordiska länderna bekräftar den tesen. Strax därpå berättas om det svenska företaget som tvingat sina anställda att montera in ett chip i kroppen. Som ett uttryck för vår naivitet inför tekniken. Det var inget jag överhuvudtaget kände till. När jag googlar läser jag om de anställda på innovationshuset Epicenter i centrala Stockholm som opererat in microchip med ett unikt ID i sina kroppar för att de ska kunna öppna dörrar, för secure printing, digitala visitkort och för att prata med smartphone-appar.
Ibland är det trots allt bra att komma ut och lära sig något om vårt eget land. Kanske kan vi på så sätt få syn på både bra och dåliga sidor av vårt land.
CDU och Die Linke – sant?
I delstatsvalet i Thüringen förra helgen tappade de röd-röd-gröna sin majoritet. Die Linkes Bodo Ramelov har som ministerpresident fram till nu lett delstaten, och styrt där som en pragmatisk socialdemokrat. Die Linke är visserligen nu största parti. Men samtidigt tappade kristdemokratiska CDU stort, liksom socialdemokratiska SPD och die Grünen (ett mindre tapp!). Så vem ska nu forma en majoritet? Under veckan har samtal förts om ett samarbete mellan CDU och Die Linke. Det är kanske inte så troligt. Men vem ska forma en ny majoritet? Rent matematiskt är detta det mest logiska alternativa. Men politiskt skulle det vara något av en revolution om CDU gör upp med Die Linke, särskilt som vänstern är det största partiet och kristdemokraterna i så fall får bli en junior partner.
I östra Tyskland har Die Linke starka rötter till det gamla maktägande kommunistpartiet, SED, som sedan PDS var en direkt arvtagare till innan det nuvarande vänsterpartiet formerades. Hela diskussionen har förstås en särskild laddning nu när Tyskland nästa vecka firar 30-årsminnet av Murens fall.
Björn Höcke får kallas fascist
Alternative für Deutschland (AfD) gick förstås framåt i Thüringen också, och tog många väljare från framför allt CDU. Partiet leds av Björn Höcke som får beskrivas som en person som står långt, långt till höger i AfD. Han är själv inte från öst utan född gamla Västtyskland. Han har klagats för antisemitism och beskrivits som en börda för partiet. Han har sagt att minnesmonumentet för Förintelsens offer i centrala Berlin är ett minnesmärke präglat av skam mitt i huvudstaden och aldrig borde ha uppförts.
Det tillhör vanligheterna att han kallas fascist. Något som till och med blivit föremål för en juridisk process där den administrativa domstolen i Meinigen slagit fast att Höcke får kallas för ”fascist”. Domstolen motiverar sitt utslag med att beteckningen inte är tagen ur luften utan kan baseras på verifierbara fakta.
Jag vet faktiskt inte om domstolens utslag är ett lugnande eller oroande besked.
SPDs långvariga ledarskapskris
Socialdemokratiska SPDs nuläge täcks inte tillräckligt av ordet ”kris”. Det hela går djupare än så. Vilket valresultatet i Thüringen bara var ännu en bekräftelse på. Parallellt pågår ett partiledarval. Mycket tyder på att Olaf Scholtz som nu är vice kansler och finansminister i koalitionsregeringen med CDU och Klara Geywitz, en regionalpolitiker från östra Tyskland, kommer att vinna den striden.
Opinionsmätningarna visar att SPD passerats med råge av Die Grünen. Medan SPD haft uppenbara ledarskapsproblem under lång tid har Die Grünen lyckats få fram starka politiker. Det nuvarande radarparet Annalena Baerbock och Robert Habeck framstår som ledarna för det progressiva i Tyskland för tillfället. SPD har länge sett ner på lösningen med två ledare. Men mot bakgrund av dagens kris har partiet fått överge gamla dogmer på det här området. SPD kopierar de Gröna och föreslår alltså nu en duo i ledningen. Även om ingen väl tvivlar på att det är Olof Scholtz som är nästa kanslerkandidat. Scholtz är statsmannamässig och en klassisk maktpolitiker med pondus och självförtroende. Men är SPD längre ett statsbärande parti?
SPDs problem har många förklaringar. Den ständiga interna maktkampen och de ideliga partiledarbytena har inte direkt skapat någon arbetsro eller kontinuitet. Och kanske har partiet också någon form av ledarskapsproblem. Partiledarbytena har avlöst varandra. Som inte alltid har varit till de bättre. Andrea Nahles fick inte någon längre respit när kritiken grep omkring sig. Hon avsattes under förödmjukande former. Känns mönstret igen? Det har nog skapat en intern bitterhet intern. Själv har hon gett sin, som hon säger, sista intervju som offentlig person. Den publicerades inte i Die Zeit eller Der Spiegel utan i tidskriften Blick Aktuell. Aus Liebe zur Heimat. Det ska nog ses som en alldeles uppenbar sista inlaga mot det mediala och politiska etablissemanget som kastade ut henne.
De svenska sossarnas eviga kris
Det kanske inte är mycket bättre i Sverige. Men ibland tänker jag att socialdemokraterna har varit i kris sedan sin tillkomst. Av en händelse hittar jag en samtalsintervju i Expressen från 1983, där den tidigare ministern Lars Engqvist (fast på den tiden var han chefredaktör för Arbetet som inte finns längre) säger:
”Ett av socialdemokraternas viktigaste problem i dag är att man helt saknar lödig utopi, man saknar helt enkelt idéer om hur det framtida svenska samhället skall se ut. Be en socialdemokrat tala om 1990-talet och han ger dig en mycket suddig bild av ett slags moderniserat folkhem. Per Albins folkhemstanke från 30-talet är fortfarande den enda vision om framtiden som socialdemokratin har.”
Mycket har hänt sedan dess, men socialdemokraternas kris verkar bestå.
Alla försvunna helgons helg
Det är Allahelgonahelg. Vi ska tänka på de som fattas oss. Jag vaknar till Lasse Bergs ord i radion om när hans dotter gick bort: att sörja är att vara människa. Särskilt denna helg kan jag rekommendera Anders Sundelins Brevbäraren som försvann. Boken handlar om Bosse Janssons försvinnande i april 1976. Han är sedan dess spårlöst försvunnen. Anders följer alla möjliga spår. Tog han sitt liv? Föll han offer för någon agenthistoria? Bosse Jansson reste mycket i öst och var aktiv i Svensk-albanska föreningen.
Det är en fascinerande historia ännu drygt fyrtio år efter själva försvinnandet. Anders Sundelins bok är ett slags journalistiskt detektivarbete. Men han kommer inte närmare en lösning. Försvinnandet är, och kommer med intill sannolikhet gränsande visshet att förbli, en gåta. Men boken är i lika hög grad en resa till en tid som flytt och en värld som skattat åt förgängelsen. Den maoistiska vänster Bosse Jansson var en del av försvann också från den politiska jordens yta. Kanske är Brevbäraren som försvann ett slags sorgearbete och ett långt farväl till den politisk miljö författaren själv en gång var en del av, men sedan dess distanserat sig ifrån och på olika sätt försökt förhålla sig till.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
