Det bubblas en del om att Socialdemokraterna är beredda att göra upp med regeringen i betygsfrågan. Regeringens förslag till ny betygsskala, sex steg i bokstavsform, där A är bäst och F sämst, har hittills ogillats av riksdagens övriga fyra partier, eftersom det i regeringens förslag inte finns nationella kriterier för alla sex stegen, utan bara för tre av dem.
Syftet med att bara koppla nationella kriterier till hälften av betygstegen är att ersätta en praxis bland lärare att i dag sätta betyg av typen “G+”. Men det är onödigt krångligt genomfört: Det nya systemets motsvarighet till G är E, motsvarigheten till G+ är D. E men inte D har nationella kriterier. Kriterierna för att få ett D är att “kriterierna för E och till övervägande del för C är uppfyllda”. D och B (“VG+”) ska “spegla kunskapsprogression”, en spegling lärare ska göra lokalt, trots att betygen sedan används för att söka vidare på nationell nivå.
Att inte ha nationella mål för alla steg blir inte rättssäkert, betyg är trots allt myndighetsutövning som kan få hyfsat stora konsekvenser för ens livsval. Om vi nu ska ha en målstyrd skola, där elevernas prestationer graderas med betyg, måste det vara tydligt vad som förväntas av en för att exempelvis höja sig från ett E till ett D. En lång rad remissinstanser, bland andra Skolverket, Sveriges kommuner och landsting och Lärarnas Riksförbund, framförde kritik när regeringen presenterade förslaget. Varför regeringen gick vidare är svårt att förstå.
Att socialdemokraten Mikael Damberg vill ge sig själv en fjäder i hatten genom att bidra till att en omfattande med dum skolpolitisk reform är däremot inte konstigt. Vägen från (skugg)skolminister till statsminister är klassisk socialdemokratisk karriärpolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
