I sin bok ”Det sovande folket” (1993) skriver Fredrik Reinfeldt: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.” Meningen skrevs mitt under 90-talskrisen av en brinnande nyliberal muf-ordförande. Sedan dess har Reinfeldt gjort en retorisk kovändning. De nya moderaterna kallar sig ett arbetarparti och Fredrik Reinfeldt säger sig satsa på välfärden.
Möjligtvis börjar dock den putsade retoriken att krackelera något med åren. Garden sänkas en smula. Den insmickrande reflexen dämpas något.
Och, liksom hos alla människor med makt, vidgas med tiden den ofrånkomliga klyftan till verkligheten. Där flyter arrogansen, självförhärligandet och andra oklädsamma känslor upp och fyller tomrummet. Där flyter också tonåringen Reinfeldt upp som en livboj. Och allt oftare ser vi honom skymta förbi – den brinnande nyliberalen, ständigt på tårna med slagord som: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.”
Ett sådant tillfälle var gårdagens intervju i Svenska Dagbladet. Och allra mest uppenbart blev det när Reinfeldt fick frågor om a-kassan. Häpnadsväckande faktiskt.
På frågan vad han tycker om att a-kassan tappat drygt 400 000 medlemmar sedan alliansens försämringar svarar Reinfeldt:
– Jo, men många stod utanför redan tidigare.
Det där är ett typiskt politikersvar. Det är sant, men det är irrelevant och det är inte ett svar på frågan. Jo, visst stod folk utanför a-kassan förut också, hela 700 000 var de. Det anförde också Moderaterna i valdebatten 2006 som ett argument för att göra a-kassan obligatorisk. Men i slutet av 2010 stod 1,4 miljoner utanför a-kassan. Det hade skett en fördubbling.
Vad SvD:s fråga egentligen implicerar är vad Reinfeldt anser om att a-kassan i dag har förlorat sin funktion som omställningsförsäkring. För det är faktiskt vad den har. Innan alliansen tillträdde var uppemot 80 procent av de arbetslösa berättigade till a-kassa. I dag är det cirka 35 procent. Och nästa år kanske bara en fjärdedel.
Vad som dock är glädjande är att Reinfeldt faktiskt återkommer till detta problem lite senare i samma intervju. Och han presenterar faktiskt en lösning som låter som ett eko ur ”Det sovande folket”. Ska strax återkomma till det. Först hasplar han dock ur sig ett påstående som behöver bemötas. Reinfeldt förklarar att:
– De stora grupper som har lämnat [a-kassan] är de som har upplevt att de har mycket låg arbetslöshetsrisk.
Det är inte bara irrelevant, det är även falskt. Det stämmer visserligen att en del äldre personer som närmade sig pensionen gick ur a-kassan när avgiften höjdes. Men de är långt ifrån en majoritet. Den stora gruppen är som lämnat a-kassan är unga, låginkomsttagare (60 procent) och saknar egen förmögenhet. Det är också bland dessa grupper som arbetslöshetsrisken är som allra högst.
Slutligen kommer då Reinfeldt fram till lösningarna. På frågan hur de här personerna som lämnat a-kassan ska försörja sig, nu när krisen står för dörren, svarar han:
– Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt.
Notera formuleringen: ”Man får stöd…”. Det generella anslaget. Känn glappet till verkligheten. Maktens ensamhet. Arrogans.
Och upp ur askan stiger åter den unga brinnande nyliberalen. Varför sa han inte bara: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras”?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
