FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tänker efter före, som det brukar heta. Före nästa kris i det här fallet.
Jag har åtminstone en sak gemensam med Franz Kafka. Vi har båda varit försäkringstjänstemän. Kafka arbetade i femton år för Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen. Enligt historieskrivningen analyserade han förebyggande åtgärder för minskning av arbetsplatsolyckor. Själv tillbringade jag fem år inom fastighetsförsäkringens magiska värld, och lärde mig spelet mellan premie och villkor. Som alla försäkringstjänstemän vet handlar det först och sist om riskbedömning. Kombinerat med kundens tillit till systemet. Som i sin tur är en del av riskbedömningen, som i sin tur… ja du fattar.
Ett bra försäkringsvillkor ska tyckas ge ersättning till så många som möjligt så att dessa vill erlägga premie, och samtidigt mer subtilt begränsa ersättningen i möjligaste mån för att inte utarma modellen. När försäkringsbolag pratar om skadeförebyggande arbete är den försäkrades intresse sekundärt. Primärt är alltid att förebygga risken att försäkringen överbelastas. I slutändan är det dessutom många utöver de försäkrade som ska leva på överskottet, speciellt om det är ett vinstdrivande bolag. Det är lätt att bli cynisk i en sådan tillvaro, och självklart var det logiskt att ett författarskap som Kafkas kunde gro i en sådan miljö.
När coronakrisen bröt ut var min första tanke försäkringsteknisk. Varför ingår inte effekt av pandemiåtgärd som moment i avbrottsförsäkringen för svenska företag? Lättsåld produkt när allt över, tänkte jag, och intervjuade därför försäkringsmatematikern Mathias Millberg Lindholm. Föga oväntat menade han att en skada som drabbar de flesta företag är svår att försäkra, det skulle i så fall mer handla om en buffertfondering. Men sådana försäkringslösningar har å andra sidan skapats förr, och Mathias Millberg Lindholm höll med om att försäkringsbranschen lär räkna på en produkt när krisen väl är över. För det är ju då risken bäst kan bedömas.
Någon som hade tänkt efter före (som det brukar heta i skadeförebyggande försäkringspropaganda) var arrangörerna till tennisturneringen i Wimbledon. Eller om det var deras försäkringsmäklare som efter SARS 2003 lyckats sälja på turneringen ett försäkringstillägg som gav god provision. Oavsett vilket så var det helt plötsligt en klok investering. Årspremien om 1,5 miljoner pund hade bara tickat upp till en sammanlagd summa om 26 miljoner pund när den nu gav tillbaka en ersättning om 114 miljoner pund.
Den totala nettovinsten i sammanhanget ska emellertid även ställas mot framtida premier eftersom Wimbledon nu knappast lär våga säga upp detta moment i sin försäkring. Försäkringsgivaren lär å sin sida revidera premietariffen, eftersom riskbedömningen nu har skakats om rejält. Troligen byggde premien på den gamla sanningen om tre pandemier per århundrade. (Att denna sanning nu är daterad får anses vara sannolikt, på gränsen till sant, för att travestera Tage Danielsson.) Så det positiva utfallet som helhet lär naggas något i kanten kommande år istället. Men så får en inte tänka när det gäller försäkringar. Säger åtminstone den som vill sälja en. Och dessutom lär produkten nu vilja köpas av fler, vilket inte borde påverka prisbilden negativt.
Jag vill här flika in att jag alltid förordar försäkring. I alla lägen. Det är en lyx vi alla ska kunna unna oss. För även om premiesystemet i sig alltid är överordnat försäkringstagaren så kommer det ändå att skänka den känsla av trygghet som ett gott samhälle vilar på. Åtminstone så länge försäkringsgivarna delar denna uppfattning. Den som kan sin historia vet att det inte alltid är självklart.
Alternativet är alltid värre, eftersom det innebär en alltför stor tilltro till staten. Att skatteinbetalningen ska ses som en försäkringspremie. Du har säkert noterat att detta är vad som faktiskt händer just nu. Alla företag som faller ihop vänder sig direkt till regeringen med rop på hjälp, påhejade av sina organisationer och dessutom av förvånansvärt många marknadsliberala ledarskribenter. Som menar att det är rimligt att företagen nu får tillbaka lite av all skatt de erlagt genom åren. Försäkringstjänstemannen i mig blir dock lite nervös inför sådana argument. Den som tittar på var skatteintäkterna kommer ifrån ser att delen från företagsinkomster är relativt blygsam. Och om denna sektor vill ha en större del av kakan i form av trygghetslösningar, då lär premien behöva höjas eftersom riskbilden för företag plötsligt ändrats markant. Normalt skärper en då kanske hellre villkoren, för att undvika alltför stora premiehöjningar. Om detta nu vore ett fungerande försäkringssystem. Sanningen är ju att staten just nu gör tvärtom. Alla villkor rivs upp, och en sorts premiebefrielse införs. För att de måste, och för att de faktiskt inte sysslar med försäkring.
Men när allt detta är över kommer det som sagt finnas några matematiker som har räknat på den här risken, och vad den kommer att kosta att försäkra i framtiden. Jag tror att Svenskt Näringsliv och dess medlemmar tjänar på att utveckla den produkten. En avbrottsförsäkring vid myndighetsingripande skulle ge företag en möjlighet till en första krockkudde, vilket hade varit till stor nytta om den funnits redan nu.
Men framför allt: Spelplanen för den omfattande skattereform som regeringen tidigare utlovat har nu minst sagt förändrats, och om näringslivet har minsta sinne för riskbedömning bör de nog lansera ett ambitiöst försäkringsprogram för framtiden. Det krävs inte fantasi av Franz Kafkas dimension för att förstå att det kommer se bra ut för att möta den snara framtidens ofrånkomliga krav på skattehöjningar för företagen.
Ha en bra helg, och ta hand om dig!
Jonas Nordling
chefredaktör
PS. Om du blev sugen på lite försäkringshistoria, kolla in denna essä.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
