Romson ville rädda världen, men kunde inte rädda sig själv

Åsa Romsons avsked var en uppvisning i partilojalitet. 

Det var en märklig tillställning när Åsa Romson höll sitt avskedstal inför Miljöpartiets kongress. Hon mottogs och tackades med stående ovationer av den församling som för mindre än en vecka sedan meddelat att de inte har förtroende för henne.

Det avgående språkröret höll ett, med hennes egna ord, hyllningstal till partiet om sina och partiets framgångar på miljöområdet sedan de kom till makten. Åsa Romsons avsked var en uppvisning i partilojalitet. Knappt ett ont ord om det parti som inte längre vill ha henne som företrädare, och hon avslutade sitt tal med hårda och långa kramar med Gustav Fridolin, Anders Wallner och Isabella Lövin.

Men Åsa Romson var kritisk mot hur Miljöpartiet förhåller sig till verkligheten, något hon även återkom till under pressträffen. Det är upp till hela rörelsen – inte bara språkrören – att skapa en mer positiv bild av partiet. Miljöpartiet måste söka ett tilltal som är anpassat till det politiska landskapet, menade hon. Och på frågan om vilken som var den starkaste känslan under talet svarade hon att det var den att det är dags för Miljöpartiet och den gröna rörelsen att gaska upp sig och ta sig i kragen. Ett råd som verkligen kommer i rättan tid till ett parti som helt verkat ha tappat fotfästet de senaste veckorna.

I det bildspel som satts ihop för att tacka Åsa Romson för sin tid som språkrör fladdrade en löpsedel förbi: Vill först rädda världen – sedan sig själv.

Med det globala klimatavtal hon var med och formulerade tog hon ett steg framåt för att rädda världen, men som syndabock för Miljöpartiets brister i regeringsställning blev det till slut omöjligt att rädda sig själv. De stående ovationerna när Åsa Romson lämnade scenen för sista gången som språkrör förstärkte känslan av att hon blev syndabocken för ett helt partis tillkortakommanden.

Förhoppningsvis tar Miljöpartiet ändå det avgående språkrörets råd och gaskar upp sig.