Så kan fler dömas för hatbrott mot EU-migranter

Ändra lagen så att socialt utsatta blir en skyddad grupp.

25-åringen som attackerade en grupp EU-migranter i Kista såg det som att han ”rensade gallerian på romer”. Det framgår av vittnesuppgifter i förundersökningen. Själv säger han att han hade tröttnat på att de skitade ner. Det var därför han samlade ihop deras saker och kastade ner dem från en bro.

I åtalet yrkade åklagaren inte på att det skulle klassas som hatbrott. Målsägarbiträdet Denise Lagercrantz säger att det förmodligen skulle ha varit svårt att styrka att det röde sig om hatbrott, eftersom mannen inte direkt pekade på romernas etnicitet.

Det börjar nu bli många fall där hatbrottsmotivet faller bort i rättsprocessen efter attacker mot tiggande EU-migranter. Vi har fall där det har prövats men avfärdats. Som det fall där en butikschef hällde vatten över en kvinna utanför Hemköp och exemplet där två män sprutade avgaser på en annan kvinna i Örkelljunga. Ibland utesluts det på ett tidigt stadium, som i fallet nyligen där människor som satt och tiggde blev attackerade med knallskott.

Det är svårt att bedöma enskilda fall som det i Kista. Men resonemanget som målsägarbiträdet refererar illustrerar ett problem.

Som David Brax, som forskar på hatbrottslagstiftning vid Göteborgs universitet, uttrycker saken:

“Den som begår brottet kan hävda att man lika gärna skulle ha attackerat någon annan som tigger eller som är hemlös.”

Det är svårt för rättssystemet – polisen, åklagaren och domstolarna – att leda i bevis att det är just antiziganistiska motiv, eller något annat motiv som kan leda till att brottet klassas som hatbrott.

Sådan är antiziganismen – den glider samman med ett förakt mot fattigdom och utsatthet. På folklig nivå har hatet inte heller historiskt varit så mycket baserat på rasteorier som på hat mot en grupp som man uppfattar som avvikande på olika sätt – bostadslösa, försörjningslösa. Och även om det förr varit ovanligt med attacker mot hemlösa och tiggande, kan det vara svårt att strikt juridiskt visa på klart antiziganistiska motiv.

Samtidigt har vi en sådan tydlig våg av våld mot tiggande EU-migranter att ingen kan hävda att våldet inte riktas mot dem som grupp. Och det är precis i en sådan situation som hatbrottslagstiftningen ska träda in.

Det finns en lösning på det här dilemmat: att ändra lagen så att socialt utsatta blir en av de skyddade grupperna. Hatbrottslagstiftningen skiljer sig mellan länder, har ändrats med tidens gång och bör anpassas så att den faktiskt omfattar dem som är utsatta för systematiska brott på grund av sin grupptillhörighet. Enligt David Brax finns det exempelvis amerikanska delstater där hemlösa omfattas av hatbrottslagstiftningen.

Lagen är utformad så att det finns ett utrymme för “annan liknande omständighet”. Lagstiftaren kan förtydliga att utsatta människor som tigger eller är hemlösa ska omfattas där, om man av något skäl inte vill lägga till dessa som en av de skyddsvärda grupperna.

Men det är fortfarande inte säkert att det skulle räcka.

Ta exempelvis fallet med Hemköpschefen som hällde vatten över en kvinna som satt och tiggde utanför hans butik. Det var svårt att belägga att han gjorde det eftersom hon var rom, och det hade varit ungefär lika svårt att bevisa att han gjorde det eftersom hon var socialt utsatt. Däremot var det uppenbart att han inte hade gjort det om det inte varit för en annan effekt av samma fenomen – avhumaniseringen, likgiltigheten inför den utsatta.

Där finns det en annan straffskärpningsregel, som tingsrätten också använde i det här fallet. Enligt brottsbalken ska straffet skärpas om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig. Det bör användas vid den här typen av brott.

Ingen av lösningarna täcker in alla fall. Men läget akut och vi bör använda båda.