Mona Sahlin skulle hålla ett linjetal på Socialdemokraternas förtroenderåd, pratades det om. Linjer fanns det, men det var också ett försvarstal. Sahlin berättade för förtroenderådet att hon under den senaste tiden tänkt. Tänkt på om Socialdemokraterna vet “hur människor har det”, funderat över varför partiet är så gubbigt trots att det kallar sig feministiskt, reflekterat kring partiets stela organisation och bristande koppling till progressiva krafter i samhället. Hon avslutade med att uppmana ombuden att ge efterträdaren ett tydligt mandat och lita på vederbörande. Med andra ord, det förtroende Mona Sahlin aldrig fick.
Vad hade Sahlin gjort annorlunda om hon fått leda partiet på riktigt? Det mest uppenbara är att det 20-åriga samarbete med Miljöpartiet – experterna på vår tids ödesfråga – som aldrig blev av, kanske hade växt till ett verkligt progressivt politiskt projekt (utan Vänsterpartiet i bakvagnen). Vad gäller politikens innehåll menade Sahlin att den socialdemokratiska näringspolitiken inte svarar mot hur samhället ser ut, att skattepolitiken behöver reformeras och att goda arbetsmarknadspolitiska idéer kanske kan hämtas från IF Metall och Danmark. Kortfattat, Mona Sahlin ville gå dit väljarna redan promenerat, den miljöintresserade mitten.
Frågan för Socialdemokraterna blir nu om man ska göra som man instinktivt vill, det vill säga locka tillbaka väljarna med den politik arbetarrörelsens företrädare känner sig trygga i, eller röra på sig åt det håll Mona Sahlin vill och bli ett parti i mitten som har den berättelse om samhället som borgerligheten saknar. Riskerna är uppenbara. Å ena sidan kan valrörelserna 2014 och 2018 bli repriser av 2006 och 2010, där väljarna inte förstår vad Socialdemokraterna pratar om. Å andra sidan kan Socialdemokraterna hamna i en identitetslös jakt på medlemmar i TCO, som blir minst lika pinsam.
Socialdemokraternas största problem, vilket omnämndes av flera talare på förtroenderådet, är att partiet behöver en ny samhällsanalys. Just nu vet man inte vad väljarna vill, något som inte är så konstigt om man inte vet hur samhället ser ut, vilka utmaningarna är och vad som är det politiska svaret. Följaktligen blir politiken svår att formulera och ännu svårare att kommunicera till väljarna.
Förtroenderådets ombud debatterade friskt efter att kriskommissionen avlämnat rapport, men det sakpolitiska innehållet lyste med sin frånvaro. Snarare var det en metaforernas och signalordens parad. Socialdemokraternas gruppledare i arbetsmarknadsutskottet, Ylva Johansson, avslutade sitt inlägg med att basunera ut att partiet måste “ta tillbaka jobbpolitiken”, i stället för att inleda med det och sen förklara vad hon menar. Få av ombuden nådde högre höjder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
