Så var det dags igen. De fem största bolagen i välfärden – riskkapitalägda jättar – omsätter varje år miljarder. Men att betala skatt är de däremot inte villiga till. Sammanlagt betalade Ambea, Capio, Attendo, Academedia och Aleris bara 26 miljoner kronor i bolagsskatt 2012.
Vi har sett liknande uträkningar tidigare. Som Dagens Arenas granskning från tidigare i våras. Attendo gjorde en samlad rörelsevinst åren 2007–2012 på 3,5 miljarder kronor. Vad betalade man i skatt? Noll kronor.
De här bolagen tar emot enorma summor i skattemedel. Men att ge tillbaka till samhället i form av inverteringar eller betalda skatter – det är man helt ointresserad av. Nu är ju inte det heller riskkapitalbolagens affärsidé. Men när det vi får tillbaka är försämrad kvalitet i välfärden och oacceptabla anställningsvillkor – vad ska vi då med dessa bolag till?
Inkomstklyftorna är tillbaka på lika höga nivåer som på Jane Austins tid. I världen finns numera en klick av ”global rich”, som rör sig utanför den värld vi vanliga dödliga människor befinner oss i. Varken företagen de leder eller som privatpersoner bemödar de sig att betala skatt.
Problemet är större än de bolag som äger vår välfärd. Amazon och Apple är bara två av de företagsjättar som undviker att betala miljarder i bolagsskatt. Skatteuppläggen säger något om vilka gigantiska summor som skulle kunna bidra till en gemensam välfärd. Det ger också en fingervisning om vilket enormt demokratiskt problem det är att dessa bolag smiter från skatten.
Riskkapitalist eller fastighetsägare – världens rika blir bara rikare. Först när Thomas Piketty satte dessa rikedomar på pränt i 600-sidiga ”Capital in the Twenty-First Century” blev det tydligt exakt hur stora klyftorna blivit.
Om vi nu är helt överens – som den debatt som följt på Pikettys bok antyder – om att den här ojämlikheten är oacceptabel måste vi också våga sätta hårt mot hårt. Det må vara obekvämt för ett socialdemokratiskt parti att tala om återinförd fastighets- och arvsskatt, eller för den del en global skatt på de superrika. Men att som S gör i dag – tala om krav på mer långsiktigt ägande inom välfärdssektorn – räcker inte långt.
Hoppet står nu till att ett regeringsskifte kan ge tillräckligt med råg i ryggen för att våga söka nya lösningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
