Bloggen

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling konstaterar att blott Sverige svenska trängselkaos har.

Denna sommar var förstås inget som vanligt. Men ändå är en hel del sig likt. Vädrets nycker. Algblomningens faror. Och så parkeringskaosen.

För den samhällsintresserade så innehåller det sistnämnda många intressanta ingredienser. Den som bevittnat kalabaliken på en underdimensionerad parkering vid en badplats en av sommarens få soliga dagar vet att revolutionen antagligen aldrig är så nära som just då. Om bara bilägarna kunde kanalisera sin ilska skulle närmaste kommunalråd tvingas barrikadera sig. För våra folkvaldas skull är det därför kanske ändå tryggast att missnöjet istället oftast tas ut på varandra där på parkeringsplatsen.

För det är ju så det alltid blir. I år kryddades det sedvanliga missnöjet på en parkering i min närhet med handgemäng. Folk slogs alltså bokstavligen om parkering. Till fromma för lokala medier förstås.
Kvällsposten hade under juli månad hela sju löpsedlar med kreativa kaosrubriker. Min personliga favoritetta: POLIS GRIPER IN mot turisternas bilkaos I SKÅNEIDYLLEN. Inget snack om vilka som är de onda i sammanhanget.

Ystad Allehanda tar förstås sitt granskande ansvar och ställer Simrishamns moderata kommunalråd Jeanette Ovesson till svars. Som replikerar i sann konservativ anda:

I år har ju dessutom nästan alla vi som bor här också varit hemma och velat åka och bada! Även om det är extra mycket i år är det ju inte ett nytt fenomen med trafikstockningarna – jag minns alla bilarna längs vägen till Borrby strand från min barndom också, säger hon.
Men frågan om trafiken vid kusten är mycket viktig för kommunen, och kommer att tas upp i höst, säger hon.
– Det är en högt prioriterad fråga inför nästa sommar.

Och så låter det säkert runt om i alla de kommuner som ställts inför samma problem. Få av dessa kommunledningar kommer förstås se värdet i att bygga ut parkeringar för platser som har en överbelastning typ en vecka per år. Inte minst utifrån det ekonomiska läget i de flesta svenska kommuner. Så vi lär nog få uppleva kaos av detta slag även i många år framåt. Och det känns ju på något visst tryggt i dessa annars så osäkra tider.

En skulle i och för sig kunna tänka sig att det i anslutning till dessa eftersökta platser finns en del privatägda fält som snabbt kunde göras om till tillfälliga parkeringsytor. Speciellt om markägaren tilläts att fritt ta betalt i enlighet med marknadens alla regler. Det borde till och med kunna rimma med många kommuners riktlinjer om att uppmuntra lokalt företagande. Men vad vet jag? Jag är ju bara en sån där turist.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Vad händer när satir smygs ut? Och tål skattebetalarna vilket medieinnehåll som helst? Det snackas det om i säsongsstarten av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. Höstsäsongen dras igång med poddens nittonde avsnitt. Där diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om hur ett experiment med satir utan vinjett under sommaren landade hos publiken.

Dessutom berörs frågan om hur public service ska motivera sitt innehåll utifrån den nya skattefinansieringen. Ett speciellt program har engagerat en av poddens chefredaktörer.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar ilskan över en viss tankesmedja. Och erkänner gärna att han bröt kontraktet med läsaren.

Att Henry Kissinger tilldelades Nobels fredspris 1973 fick den legendariske satirikern Tom Lehrer att ge upp sitt hantverk. Sägs det. Riktigt så drastisk var dock inte Lehrers handling. Men hans citat om att prisandet av Kissinger gjorde politisk satir obsolet tycks vara korrekt, och har dessutom blivit bevingat.

När Orson Welles dramatiserade H G Wells science-fictionroman Världarnas krig för radio 1938 ledde det till att många lyssnare trodde att USA var invaderat på riktigt. Av utomjordingar. Polis stormade radiostationen för att få stopp på den direktsända teatern som skapat panik. Och Welles fick status som en regissör som berörde lyssnaren på riktigt.

Se där, två slitna anekdoter som brukar få symbolisera dilemmat med att verklighet och dikt ibland krockar lite väl effektfullt. Två klassiker som jag dessutom påmints om regelbundet denna sommar.

Det började med att vi på självaste nationaldagen presenterade en nystartad tankesmedja: Limbo. Strax därefter kom tips om sommarläsning från samma tankesmedjas bokutgivning. Och sedan har tankesmedjan från helvetet kommit med utspel hos Dagens Arena varje vecka under hela sommaren.

Min mejlbox har fyllts av upprörda meddelanden och frågor om varför vi marknadsför detta projekt. När jag svarar att det är satir blir de flesta närmast lättade, men påpekar i nästa andetag att den var usel. Vilket naturligtvis kan stämma. Men satir som blir tagen som verklig kan inte vara helt usel. Åtminstone inte om du frågar mig.
Som Uje Brandelius i Doktor Kosmos en gång i tiden träffsäkert sjöng:

Då kom en kille & fråga, ”är ni på låtsas, eller är ni på riktigt?”
Då sa jag ”du kan du fatta, vi är på låtsas & vi är på riktigt”

Att inte förvarna läsaren om att Limbo kanske inte var på riktigt var ett brott mot kontraktet mellan mig och vår publik, det erkänner jag. Och jag förstår också att vissa individer har extra svårt med att förstå redaktionellt innehåll om det inte förses med informativ vinjett.

Men trots det är jag av den åsikten att just satir tappar halva sin styrka om den måste paketeras med innehållsdeklaration. Det är i gränslandet till det möjliga som den gör mest nytta med dina hjärnceller. Är det på låtsas eller är det på riktigt? Personligen tycker jag nog att projektet innehöll tillräckligt med markörer för att inte kunna tolkas som något annat än just satir, men inser samtidigt att det inte är självklart för alla.

En del har (efter avslöjandet om att det är satir) klagat över att Limbos utspel ligger för nära verkligheten, att de hade kunnat vara skrivna av befintliga aktörer på den politiska arenan. Kanske är det så, men jag tycker nog att Limbos skapare Hans Hallerfors lyckats hitta de små detaljerna som vid noggrann läsning avslöjar att det inte kan vara 100 procent rimliga åsikter att torgföra. Vilket är extra viktigt i en tid där digitalt innehåll av olika karaktär väller över oss och det krävs av var och en att kunna skilja ut det galna mot det sunda. Inte utifrån avsändare, utan genom självständig analys av innehållet.

Hursomhelst är Limbos sommarutspel hos Dagens Arena snart över. Det har varit lärorikt för mig som utgivare, och jag tror att det gäller även för många av våra läsare.

Nu drar vi igång höstens verksamhet, jag hoppas att du vill fortsätta följa oss. Vi kommer göra vad vi kan för att fortsätta erbjuda dina hjärnceller motion.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PODD | Nu handlar det om Eva Neander i vår bokpodd. Vi har läst hennes verk Staden från 1947.

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Eva Neanders novellsamling Staden från 1947. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med reporterkollegan Elsa Persson. Tillsammans vrider och vänder de två på verket, diskuterar författaren som gick bort ung, försöker förstå tiden hon verkade i, samt om och hur hennes bok kan läsas 2020.

Du hör avsnittet här.

 Eva Neanders Staden hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Nu handlar det om kvinnors rättigheter i vår bokpodd. Vi har läst Frigga Carlbergs roman För rättfärdighets skull. 

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Frigga Carlbergs roman För rättfärdighets skull från 1918. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert. Tillsammans vrider och vänder de två på verket, diskuterar författaren, försöker förstå tiden den tillkom i, samt om och hur boken kan läsas över 100 år senare.

Du hör avsnittet här.

 Frigga Carlbergs roman För rättfärdighets skull hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Nu blir det proletärt i vår bokpodd. Vi har läst pionjären Alfed Kämpes debut Trälar. 

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Alfred Kämpes debutbok Trälar från 1907. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med den politiske redaktören Håkan A Bengtsson. Tillsammans vrider och vänder de två på verket, diskuterar författaren, försöker förstå tiden den tillkom i, samt om och hur boken kan läsas över 110 år senare.

Du hör avsnittet här.

Alfred Kämpes debutbok Trälar hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Nu blir det dåtidens framtid i vår bokpodd. Vi har läst den svenske science fiction-pionjären Otto Witts Den underbara spegeln.

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Otto Witts roman Den underbara spegeln från 1914. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling och hans kollega på tidskriften Land, Joel Linderoth, har läst boken, vrider och vänder på verket, diskuterar författaren, försöker förstå tiden den tillkom i, samt om och hur boken kan läsas över 100 år senare.

Du hör avsnittet här.

Otto Witts roman Den underbara spegeln hittar du här.

Och den artikel om Otto Witt av Andreas Nyblom som omnämns löpande under samtalet återfinns här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS SOMMARHÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan blir det sommaravslutning med Tulsa, Erlander och läget i Labour. 

I How Democracies Die undrade Steven Levitsky och Daniel Ziblatt om demokratin är i fara, bland annat apropå att Donald Trump valdes till president 2016. Fyra år senare är oron inte direkt mindre. Om några månader är det val igen. Har Trump åsamkat den amerikanska demokratin och dess institutioner irreparabla skador under den gånga mandatperioden? Och vad skulle ytterligare fyra år innebära för stabiliteten och tilltron till de offentliga institutionerna? Vad händer om Trump skulle förlora valet, accepterar han överhuvudtaget en valförlust. 2016 ville Trump i förväg inte säga om han skulle godta valet om Hillary Clinton vann. Vad gäller Trump är det väl inget som förvånar en längre. Men jag hajar ändå till när jag läser en text i vänstertidskriften The Nation som jämför läget i USA i dag med Sovjetunionens fall efter 1989:

Är 2020 USAs 1989? Det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario. Men för varje dag framstår det som allt svårare att tänka sig en fredlig exitstrategi från konsekvenserna av Trumps korrupta, korrumperande och desperat oempatiska presidentskap.

Trumps valupptakt i Tulsa, Oklahoma illustrerar kanske vad som står på spel. Tulsa? De flesta tänker då nog på Twenty Four Hours from Tulsa som Gene Pitney spelade in 1963. När den översattes, försvenskades och framfördes av Östen Warnerbring blev det: Femton minuter från Eslöv.

I Tulsa utspelade sig emellertid en av USAs värsta förbrytelser. År 1921 dödades hundratals svarta i en brutal massaker. Upprinnelsen var att en ung svart ville ta en hiss avsedd för vita. Han anhölls. När en stor grupp från den svarta befolkningen ville få honom frigiven, det fanns en berättigad rädsla för att han skulle lynchas eller inte få en juste behandling, uppstod skottlossning. I nästa fas attackerade vita den svarta befolkningen i massiv omfattning.

Massakern innebar slutet för the Black Wall Street som de svarta kvarteren i Tulsa kallades. Det var ett relativt ekonomiskt välmående område som hade kunnat lyfta ännu fler om det inte hade utraderats. De svarta kvarteren var självförsörjande med affärer, banker, bibliotek, hotell, biografer och teatrar. Det var kort sagt framgångsrikt även kommersiellt. Samtidigt var Oklahoma en del av södern där förtrycket av de svarta på basis av Jim Crow-lagarna var en strukturell realitet. Under åren som föregick massakern 1921 inträffade också en lång rad lynchningar av svarta. Vi talar om ett laglöst land där vita mobbar inte ställdes inför rätta.

Den som sett Watchmen minns säkert att massakern i Tulsa spelar en viktig roll i den märkliga och synnerligen välgjorda TV-serien. Scenerna i Watchmen beskriver hur en överlägsen övermakt dödar urskiljningslöst. Under sexton timmar skickades över 800 personer till sjukhus. Tiotusen svarta blev hemlösa. 25 kvarter förstördes av bränder. Det finns uppgifter om att flygplan sattes in. Dödssiffrorna varierar mellan 39 och 300. Inga rättegångar eller undersökningar genomfördes. De svarta som överlevde dömdes till utblottning och fattigdom, många flyttade från Tulsa. Frågan om gottgörelse har inte kommit till ett avslut än i denna dag.

Sommaren 2020 ser vi nya exempel på våld som riktas mot de svarta i USA. Allt detta bär vittnesbörd om att denna del av historien ännu inte kan läggas till handlingarna. Ett land som inte kan sluta fred med sitt förflutna och läka såren kommer att återupprepa övergreppen.

Så frågan är: varför la Donald Trump sitt upptaktsmöte inför presidentvalet i just Tulsa. Under just dessa dagar. Han kanske överhuvudtaget inte känner till vad som hände i Tulsa för snart hundra år sedan? Det är mycket möjligt. Men någon i hans stab borde väl i så fall ha upplyst honom om den saken. Eller var det så att Trump medvetet spelar med ”white supremacy”-USA? I så fall var det en medveten provaktion för att tala till och mobilisera sina egna vita väljare. I så fall vill han spä på och underblåsa konflikterna ytterligare, snarare än att överbrygga motsättningarna. Just så har ju Trump agerat tidigare, gång på gång. Kanske är det hans enda sätt att vinna valet i höst. Det finns av en rad skäl att vara genuint orolig.

Konsten att hissa och dissa Sverige

Det är inte lätt att vara svensk i dessa dagar. Nyss var vi modiga som inte låste in folk i sina lägenheter och utfärdade allomfattande utegångsförbud. Nu utmålas vi som ett land som medvetet tar livet av sitt eget folk. Och vi får varken åka till Norge och Finland. Suck!

Det här med att Sverige kan vara såväl flipp som flopp är i och för sig inte en ny historia. I internationella sammanhang brukar jag alltid bli smått generad när Sverige beskrivs som en mer eller mindre fulländad utopi. Men jag vet också att många svenskar länge och väl har ägnat sig åt att berätta för världen hur duktiga vi är: ”You know in Sweden we have a system”. Det är klart att sådant producerar motreaktioner. Jag brukar ändå i sådana sammanhang försöka säga att det är mycket som är bra i Sverige och i Norden men vi har faktiskt en del att jobba med. Men länge var det precis som att inte en enda progressiv människa utomlands ville höra talas om till exempel att svenska marknadsexperimenten faktiskt existerade och även hade sina uppenbara avigsidor och baksidor. Det var som om de verkligen ville att Sverige var perfekt på alla sätt och vis. Kanske är Sverige bäst på distans. Och i historiens ljus.

Men vid närmare eftertanke har väl Sverige länge ömsom hissats och dissats. På 30-talet blev Sverige känt som ”the land of the middle way”, sedan kom efterkrigstidens exceptionella välfärdsutveckling och våra stora industriella exportsuccéer. Volvo och SAAB rullade ut och erövrade världen. Michael Walzer berättade en gång att alla radikala akademiker ägde en Volvo på 1970-talet, som en symbol för vad den svenska socialdemokratiska modellen kunde göra för världen. Och vi ska förstås inte glömma Borg och ABBA.

Men samtidigt, efter andra världskriget känt som ett syndens näste. Sex säljer alltid och kan lätt producera inte alltid verklighetstrogna berättelser. I mitten av 1950-talet kunde man i Time läsa en beskrivning av ”Sverige som promiskuitetens, aborternas och de ogifta mödrarnas förlovade land”. Man gjorde gällande att vi svenskar ofta gick omkring nakna och ägnade oss åt partnerbyten och frekventerade swingerklubbar. Kanske spelade filmer som Hon dansade en sommar och Sommaren med Monika. Se vad ett par nakna bröst och bar rumpa kan göra för bilden av en nation!

Och sedan var det detta med döden, redan då. Sverige beskrevs som det stora själmordslandet och vi var i själva verket världens mest deprimerade folk, trots allt sex och flitigt förekommande nudism. Eller kanske just därför. När Tage Erlander 1960 besökte Indien och Pakistan konfronterades han med dessa ihärdiga rykten som hade nått ända till dessa fjärran asiatiska länder. Han blev smått förvånad. Erlander lyckades härleda ryktesspridningen till USA och ingen mindre än den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower. I sina dagböcker skriver Erlander:

Vi borde börja publicera uppgifter om det verkliga förhållandet.” Han konstaterade att han själv och kung Gustav VI Adolf ”härskade alltså över ett folk som både var föremål för världens beundran och världens skvaller.

I Financial Time skriver nu Gideons Rachamn om A very Swedish sort of failure. Och Der Spiegel publicerar en lång, lång artikel om detta konstiga land där studenter kramar varandra och som ännu en gång valt sin egen väg. Denna svenska ”sonderweg” lär nog fortsätta att förvåna och förfära. Det kan och får vi nog leva med.

Labours mr Darcy

Under coronakrisen har brittiska Labour fått en ny ledare. Keir Starmer smög sig liksom in på den politiska scenen när Storbritannien stängde ner och Boris Johnson hamnade på sjukhus. Läget är inte det bästa för det gamla arbetarpartiet. ”Labour Together” har precis publicerat en gedigen valanalys och kostanterat att partiet ”a mountain to climb” innan det blir regeringsfähigt igen.

Men Starmer har redan överraskat och gjort mycket bra ifrån sig underhusets debatter. Som tidigare åklagare vet han hur man ska föra sig och driva sin sak. Starmer har visat sig vara synnerligen effektiv i sina konfrontationer med Boris Johnson. Där den senare ofta improviserar har Starmer framträtt med pondus och visat att han är påläst. Starmer är egentligen tämligen ny i den nationella politiken, även om han har varit Labourmedlem i evigheter. Som chef för den nationella åklagarmyndigheten fick han nog en stor erfarenhet av publika framträdanden. Det är nog en bra början för en politiska som är framgångsrik i det långa loppet.

Starmer har framhållit att han framförallt vill ena Labour och läka de splittrande sår som åderlåtit partiet kraft och energi de senaste åren. Han är mer soft än hard left. Och därmed inte så fraktionistisk som vissa av Corbyns anhängare, som gärna ägnade sig mer åt att identifiera fiender än vänner i det egna partiet. Starmer har satt ihop ett team och hämtat personer från olika delar av partiet med syfte integrera personer från ”högern” och ”vänstern”.

Men i veckan avsatte han Rebecca Long-Bailey, vänster-vänsterns starkaste kort. Hon kom tvåa i partiledarvalet och var fram till nu skuggminister för utbildningsfrågor. Labour har länge tyngts av en antisemitisk barlast, där ett antal personer, egentligen ganska få, inte lyckats skilja ut antisemitiska uttryck och fördomar från sin retorik. Det hela har varit mycket laddat inte minst eftersom den judiska minoriteten traditionellt alltid i hög grad röstat Labour. Ed och David Miliband är barn till judiska flyktingar som kom till Storbritannien under andra världskriget. Jeremy Corbyn har inte tillräckligt tydligt adresserat de här problemen, kanske för att några av de här personerna tillhörde de som stödde honom som partiledare.

Nu hade alltså Long-Bailey gillat en tweet där skådespelaren Maxine Peake hävdade att den amerikanska polisens taktik att trycka ner människor med knäna hade de lärt sig av den israeliska säkerhetspolisen. Long-Bailey förlorade sitt jobb och position i skuggregeringen direkt. Hennes anhängare på vänsterkanten har protesterat. Inte minst John McDonnell som tidigare var skuggminister för ekonomiska frågor, Shadow Chancellor of the Exchequer, det låter faktiskt bättre än finansminister. Starmer framhåller att Long Bailey inte är antisemit. Med eftersom hon spridit en artikel med antisemitiska konspirationsteorier fick hon sparken. Med tanke på vad som har förevarit i partiet tidigare hade han förstås inget val. Frågan är om frågan om antisemitism i Labour nu kan läggas till handlingarna. Och om Long-Bailey kommer att göra comeback i paritets inre krets igen.

Det mest uppseendeväckande jag hittat om Starmer är annars att han uppges vara inspirationen bakom Mark Darcy-karaktären i Helen Fieldings Bridget Jones Diary.
Förebilden här var förstås Jane Austens Mr Darcy. En roligt detalj är förstås att Colin Firth som spelade Mark Darcy i filmatiseringen även gjort Mr Darcy i en BBC-inspelning av Austens Stolthet och fördom. Bridget tycker länge att Mark Darcy verkar vara en tråkmåns men han visar sig efterhand ha amorösa kvalitéer bakom sin buttra fasad. Ja, ni vet hur det slutar. Vi får väl se hur det går för Mark Darcy, förlåt Keir Starmer, i den brittiska politiken alltså. Kan han charma de väljare som flytt?

Klockan slår för semester

Annars har jag inte så mycket mer att säga. Allt är lugnt. Det mesta är som vanligt. Mona Sahlin har sommarpratat. Hon känner sig övergiven av socialdemokraterna. Palmemordet spinner vidare på olika teman och i olika riktningar även efter att mordutredningen nu formellt är nedlagd. Jag råkar hitta en par veckor gammal Expressen. Nota bene, i tryckt form. Där läser jag en intervju med en moderat politiker från Täby som var aktiv i partiet samtidigt som Stig Engström. Hon säger om Olof Palme:

Han förstod inte hur diktaturer fungerade, jag kan inte förklara det på annat sätt. När det gällde Sydafrika där de vita och borgerliga styrde kunde han acceptera att det var en diktatur. men att Sovjet och Castros Kuba stod för ett renodlat förtryck föll honom aldrig in.

Jag överlämnar även detta alster till tidningsåtervinningen. Det är nog dags att sätta punkt. Vissa saker turneras liksom om och om igen. Jag tror det är dags att ta semester snart. Klockan klämtar. Men allt är som vanligt.

SOMMARMYS | Chefredaktör Nordling minns sin barndoms sommar, då tingens ordning åtminstone för ett kort tag tycktes gå att rubba.

Min mormor hade många jobb. En frånskild sexbarnsmor utan utbildning har ofta en tuff arbetsmarknad. Ett av dessa var som skötare på Nybodahemmet. Där arbetade hon med de som då kallades utvecklingsstörda, och som historien benämnt på så många olika förklenande sätt.

Mormor lyckades också alltid hitta billiga torp i sin barndoms socken, i närheten av Skokloster slott där hennes släkt tjänat under slottsherrarna Brahe och von Essen. Mormors släkt bar för övrigt namnet efter annat slott där de tjänat ännu tidigare.

En av dessa stugor var flera hundra år gammal, och låg mitt i en kohage. Dasset och vedbon låg ute i hagen, och hade du otur stod tjuren i vägen när du var nödig. Som barn insåg jag snabbt att kor rör sig som klockans visare, och anpassade mina toalettbehov därefter.

På den tid då varje sommar var en evighet tillbringade jag alltså dessa hos min mormor i huset i hagen. Och precis som hon lyckats hitta detta hus hade hon också lyckats övertala någon på Nybodahemmet att hon skulle ta med sina klienter till landet. Det låter helt otroligt idag, och kanske var det också det. Kanske frågade hon aldrig någon, utan bara stoppade in dem i en stor taxi. De hade ju färdtjänst. Men det är knappast troligt att det skedde utan vetskap från ledningen, de var ju hos mormor i veckor. Precis som jag och flera av mina kusiner.

Jag minns dem alla, mormors klienter (hon kallade dem något annat förstås). De hade placerats på det ökända Nybodahemmet som barn, och tycks ha blivit kvar när barnhemmet i övrigt stängts ned. Nu var de långt ifrån barn, utan vuxna sedan länge, och institutionaliserade. Där var Sture som satt still på sin stol till någon sa vad han skulle göra. Där fanns Ulla-Britt som fnittrade så vackert, och som var lite av kändis eftersom hon spelade tamburin i Liljeholmsrocken och varit på tv, där var Karsten som alltid bekräftade att han hört genom att svara Det vet du att jag gör för dig, och där var Bengt som älskade att vandra i skogen med sin kikare. Det föll på oss barn att göra honom sällskap. Inte för att han skulle ha gått vilse, men mormor hade inte tid att kolla allt. Hon lagade mat, högg ved och såg till att alla människor i huset tog sig genom dagen. All mat serverades med budskapet Sätter du i halsen slår jag ihjäl dig. Det var skämtsamt sagt till 90 procent.

För mig och mina kusiner som alla kom från olika förorter var livet på landet förstås en riktig kulturkrock. Tillvaron med mormors klienter var det däremot inte. Min yngsta moster var också utvecklingsstörd, med dåtidens terminologi, men till skillnad från Nybodabarnen hade hon fått bo kvar i en familj som accepterade och älskade henne. Min mormor, såväl som min mor, var engagerade i Föreningen för utvecklingsstörda barn, FUB och i den miljön var jag uppvuxen. Jag lärde mig simma i FUB:s lokala simskola, deltog i alla deras aktiviteter och fann många av mina första riktiga vänner där. Min största idol var Håkan, som hade tuffare jeanskläder än de hårdaste tonåringarna hemma i min egen förort. Det enda handikapp jag märkte var att han höll på Djurgården. Långt senare skulle jag inse att världen är mer komplex än så.

Så min mormor var nog inte så nervös över att skicka iväg Bengt till skogen med oss småungar ur den egna klanen. Hon var nog mer nervös över storbonden och hans familj. De bodde strax intill i en stor pampig herrgård, och hyrde ut huset i hagen.

Halvannan kilometer bort låg närmaste badvik. Eller hade åtminstone gjort det, för numera var den helt igenvuxen. Mormors gäng inledde därför ett röjningsprojekt. Och en dag kom till och med storbondens fru förbi med den gamla skylt som suttit i viken under ångbåtarnas tid. Vi tolkade det som ett erkännande av vårt verk. För mig var hon bara en gammal tant. För min mormor en representant för en annan klass. Mormor kunde ofta berätta om hur hon fått en smörgås av gamle greven på slottet.

Under dessa somrar i skiftet 70- och 80-tal var detta bara sagor från förr. Då grevar bestämde över folks liv, då folk fick namn efter godsen de tillhörde och då de oönskade, de efterblivna, sattes på anstaltsliknande hem.

Men tiderna förändras. Jag blev tonåring och insåg att inte alla vuxit upp i samma sorts tillåtande miljö. En dag berättade mormor att bonnfrun bett henne att inte vara på badplatsen när storbondens familjer var där. Det var tydligt att det inte var mormor själv som var problemet, utan dem som hon brukade ha med sig. Några år senare tvingades hon att lämna huset i hagen. Storbonden hotade med höjd hyra och sade upp mormor.

Min mormor är nu död. Det är nog även alla Nybodabarn som hon tog hand om. Ibland åker jag förbi huset i kohagen. Men jag stannar aldrig, vill inte veta hur det numera ser ut. Antagligen var det en kort tids bubbla som jag hade förmånen att få befinna mig i. Men den gjorde mig troligen till den jag är idag.

***

Nu går vi på Dagens Arena in ett sommarläge, vilket innebär lite färre publiceringar. Nyhetsbrevet går ner från sjudagars-utgivning till två dagars, men förhoppningsvis kan vi erbjuda dig intressant läsning och lyssning under hela sommaren. Jag vill speciellt tacka alla er som har stöttat oss ekonomiskt under denna underliga vår. Förhoppningsvis innebär det att vi kan trumma igång som vanligt igen i mitten av augusti. För vi är, och kommer alltid vara, helt beroende av vår publik.
Ha en bra sommar!

Jonas Nordling
chefredaktör 

TORSDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar a-kassans nedmonterade staket. Och undrar hur lättnaderna påverkar trogna medlemmar.

Jag har varit med i a-kassan i över 30 år. Och aldrig stämplat en dag. Konkret har det alltså varit en dålig affär för mig. Om jag nu skulle se det så, vilket jag inte gör. Men många har gjort det genom åren, och vägt avgift mot troligt behov. Ännu fler har med åren dessutom sett de höga trösklarna för att kunna omfattas av arbetslöshetsförsäkringen och därför valt att avstå. Ett fritt val medför helt enkelt sådana effekter. (Speciellt om regelverket inte följer med utvecklingen.)

Samtidigt är vi som fortsätter att betala för en känsla av trygghet grunden för försäkringens existens. Även om merparten sedan länge finansieras via skattesedeln. Och därför var det förstås rimligt att staten helt plötsligt skakade om regelverket för att hantera coronakrisens följder. Men när trösklarna plötsligt hyvlades ner så att fler snabbt kan komma i åtnjutande av a-kassa så utmanades samtidigt grunden för själva försäkringen.

Varför ska en fortsätta att betala tusentals kronor för en känsla av trygghet när det visar sig att staten ändå gör allt för att ansluta dig när krisen väl kommer? Och inte nog med det, massanslutningarna har nu dessutom medfört risk för avgiftshöjningar i vissa kassor, eftersom deras utgifter initialt ökar. Så visst är det logiskt om den långvariga medlemmens solidaritetskänsla därmed utmanas.

En gång i tiden var arbetslöshetskassorna helt och hållet en fråga för dess medlemmar, och då gällde det att erlägga avgift varje månad för att kunna ha åsikt om dess regelverk. Gör din plikt, kräv din rätt. Det var länge sedan, men a-kassorna lever kvar som en hybrid, med ena benet i egenmakt och det andra i statlig omsorg. (Jag satt för övrigt i styrelsen för en a-kassa under många år. I varje a-kassestyrelse återfinns statens representant, utsedd av myndighet, inte av medlem. Det är en underlig tillvaro för varje folkrörelseperson.)

När a-kasseutredningen nu i veckan presenterades påmindes vi än en gång om att staten nog kan organisera försäkringen mer effektivt än dagens system, framför allt om önskemålet är att alla ska omfattas av ett ordentligt skydd vid arbetslöshet. Det går liksom inte att ropa på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och bibehålla dagens lösning.

I riksdagen brukar det regelbundet, så länge jag kan minnas, motioneras om obligatorisk hemförsäkring. Det är en djupt sympatisk tanke och bygger naturligtvis på välvilja. Men tanken innehåller många utmaningar. Hur ska det kontrolleras, hur ska brott straffas, och vem ska betala för de som ändå smiter undan? Till exempel. Det är klart att det går att lösa. Men vill vi det? Ett samhälle där folk inte har råd att teckna nödvändiga försäkringar vill förhoppningsvis ytterst få ha. Inte heller vill vi se försäkringar som är diskriminerande och exkluderande. Men att varje medborgare ändå förväntas ta ansvar för sitt eget försäkringsbehov och att det trots allt är ett fritt val att försäkra sig är väl ändå önskvärt.

Så vi bör nog hålla fast vid a-kassornas historiska konstruktion trots allt. Det finns något där som är större än bara nostalgi. Tanken om att en förening löser individens oro är värd att bevara. Och en påminnelse om att det faktiskt en gång gick att hitta lösningar utanför staten.

Och för den som irriteras över att kassorna nu gör allt för att välkomna de som tidigare avstått gemenskapen: det är detta Jesu liknelse om den förlorade sonen egentligen handlar om. Visa inte avund mot den som återvänder till familjen trots sina felval, utan dela din förälders glädje över att de hittat tillbaka.
Och är du inte mottaglig för nytestamentlig propaganda: Det är bra för dig ju fler som omfattas av a-kassan, och som gör det av egen fri vilja. På sikt innebär det en tryggare värld för oss alla.

Ha en bra midsommar!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. För dig som främst följer oss via det kostnadsfria dagliga nyhetsbrevet: Nu tar vi midsommaruppehåll i två dagar. På söndag är allt som vanligt igen.

PODD | Det är avslutningsdags för vår mediepodd. Chefredaktörerna Jonas Nordling och Jörgen Huitfeldt berättar om sina bästa och sämsta redaktionella minnen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det artonde och senaste avsnittet blir det säsongfinal. Chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling dryftar då sina bästa och sämsta minnen från 25 år i mediebranschen.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Palmemordet, utredningens slutsats och hur lätt det är att snöa in på olika mer eller mindre märkliga förklaringar till mordet.

Jag läste förstås Thomas Petterssons första artikel om Skandiamannen i Filter, som senare blev boken ” Den osannolike mördaren”. Han borde få Stora journalistpriset om det finns någon slags publicistisk rättvisa. Men jag läste ändå med en distanserad blick. Jag hade hållit mig borta från böcker och artiklar om Palmemordet under så många år. Men Petterssons reportage fångade ändå mitt intresse. Ja, det skakade om mig. I Filtertexten hittade jag så pass många uppseendeväckande uppgifter om Skandiamannen, det vill säga Stig Engström, hans person och motstridiga berättelser om vad som hände på mordplatsen, han var på platsen när skotten föll och – möjligen var han den som utförde mordet. I decennier behandlades och betraktades han som ett av flera vittnen som var på platsen. Han framstod väl redan då som något av en kuf. Dagarna efter mordet valde han själv att låta sig intervjuas, ja han sökte aktivt upp medierna för att delge dem sin syn på saken. Han gjorde bland annat gällande att signalementet på mördaren inte stämde eftersom man verkade ha tagit miste på mördaren och Stig Engström själv. Var allt det där i själva verket en skickligt iscensatt cover up? I så fall hade ju Palmeutredarna gjort århundradets kanske största misstag när det kommer till brottsundersökningar. Jag måste erkänna att jag la texten och saken till handlingarna. Det var nästan för bra (eller om man så vill: dåligt) för att vara sant.

Jag hade sedan länge gett upp om att mordet skulle kunna klaras upp. Under de första åren efter 1986 läste jag det mesta som skrevs om jakten på Olof Palmes mördare. Precis som många andra var jag besatt av frågan om vem som låg bakom mordet och varför det hade utförts. Avsaknaden av entydiga svar formade successivt ett märkligt mentalt tomrum, som behövde fyllas av någon slags mening, så jag matade på med ett kontinuerligt intag av information om mordet och mordutredningen. Spår efter spår lades under luppen och undersöktes, men inget av dem ledde någonvart. Det var en lång räcka av besvikelser. Kulmen nåddes väl när Christer Pettersson friades. Det var, om jag minns saken rätt, mycket som talade till hans nackdel. Även då saknades konkret bevisning.

Ja, jag vet faktiskt inte hur många böcker om Palmemordet jag tröskat mig igenom under årens lopp. För att inte tala om alla artiklar, dokumentärer och filmer. Jag hade ett litet Palmebibliotek. Men jag gjorde mig till slut av med det. Nu har jag bara kvar de böcker som handlar om personen och politikern Olof Palme. Och jag vet exakt när det hände och vände. Det var när jag läste Lars Krantz bok om mordet. Krantz hade av en tillfällighet iakttagit några poliser som klev på en buss i centrala Stockholm strax efter mordet. Krantz noterade att de uppträdde misstänkt. Uppgifterna kändes inledningsvis relevanta och intressanta. Men i boken avancerade han därifrån in den ena labyrintiska återvändsgränden efter den andra. Så är det ofta med mord och brott som inte kan lösas, de ger upphov till de mest märkliga och underliga och långsökta teorier. Det gäller för övrigt även de mord som faktiskt löses, som om en och annan i sitt inre inte alltid vill ska lösas. Så under läsningen av Krantz upplevde jag att jag läste en bok som egentligen beskrev en person som går vilse snarare än om jakten på Olof Palmes mördare. Boken hette ”Ett verkligt drama”. Men det verkliga dramat skedde i författarens inre.

Det var då jag bestämde mig för att lägga Palmemordet ad acta. Jag lade min inre Palmespanare åt sidan och försökte gå vidare. Kvar fanns bara det där tomrummet och den där sorgen, den dubbelbottnade: sorgen över mordet och vemodet över att det fortfarande var olöst.

Det går inte att dra alla böcker eller så kallade Palmespanare över en kam. Thomas Petterssons bidrag visar förstås det. Men jag har ändå slagits av hur många märkliga teorier som har kunnat florera genom åren. Och än i denna dag torgför författaren och DN-kolumnisten Lena Andersson uppgiften att makarna Palme talade med mördaren och att de ska ha känt Olof Palmes baneman. Bara häromveckan sa hon att Hans Holmér var satt att mörklägga sanningen.

Jag erkänner, jag har haft mina återfall. Kanske mer driven av nyfikenhet än denna underliggande längtan efter sanningen, som blivit allt mer fåfäng med åren. För några år sedan köpte jag två av av Gunnar Walls tjocka böcker (i pocket) och gjorde ett försök, jag började läsa väl medveten om att jag kanske var på väg in i ett långvarigt återfall. Kanske var det ändå dags att gå tillbaka till källorna och läggen? Men nej, det gick inte. Jag tappade intresset efter ett femtiotal sidor. Jag ville inte vandra tillbaka i tiden och återuppleva alla dessa besvikelser en gång till.

I veckan blev jag förstås påmind om allt detta. Jag känner dragkraften i att engagera mig och sätta mig in i det ena och andra. Tankarna och associationerna sätts i rörelse, i allt mer märkliga riktningar.

Stig Engström ska ha rört sig i Palmekritiska kretsar. Stay behind rörelsen hade sitt kontor i Skandiahuset, en organisation som ska ha varit ute under mordnatten i Stockholm med Walkie Talkies för att spana på knarkande ungdomar. (?) Jag som trodde att den organisationen skulle organisera motståndet om Sovjetunionen hade invaderat vårt land. På veckans presskonferens nämndes att Sydafrikaspåret intill nu varit ett spår som utredningen arbetat vidare med. Skandia ägdes för övrigt under några år av Old Mutual, som var ett sydafrikanskt bolag. Men sedan köptes Skandia tillbaka och är nu är ett ömsesidigt bolag. Det var efter de stora skandalerna med de monstruösa bonusprogrammen i Skandia. Fotbollsnördarna lyfter fram färgen på Stig Engströms halsduk när han intervjuades i TV och efter mordet. Det ska ha varit samma halsduk han hade på sig under mordnatten, vilket framgår av förhörsprotokollen där Engström säger: ”Ja det är den jag har med i dag, den är i två blåa nyanser och en kanelfärgad mellanbit.” Fotbollsfans i AIK och Hammarby har förstås pekat på att beskrivningen påminner om Djurgårdens klubbfärger.

Så där ser det ut i denna labyrintiska värld. I denna fåfänga jakt på sanningen och det avgörande svaret är det lätt att ledas vidare och vilse i detaljer och all sköns villovägar. Väl där kan det vara svårt att ta sig ut ur dessa irrgångar.

En annan aspekt blir också uppenbar, när man gör en återblick på hur Sverige såg ut 1986: så mycket har förändrats under de 34 år som gått sedan Olof Palme mördades. Det märks när man ser gatubilden, bilarna och kläderna. Detta var en annan tidsålder. Olof Palme tid var en annan tid. Vi som var unga då har levt ett halvt vuxet liv efter att han rycktes ifrån oss. En detalj jag fäster mig vid är att Stig Engström hade en så kallad handledsväska (även kallad mansväska) som var relativt vanligt på den tiden. Den rymde mycket och kunde hängas runt handen. Hade han en revolver i den? Jag upptäcker att de där handledsväskorna fortfarande existerar fast jag nästan aldrig ser dem numera. Man hittar allt om man söker på nätet.

Och när jag söker ordet handledsväska på Nationalencyklopedins hemsida kommer följande text helt överraskande upp:”Palmemordet, benämning på mordet på statsminister Olof Palme, vilken strax före midnatt 28 februari 1986 sköts till döds på Sveavägen i Stockholm.” Om jag vore skrockfull skulle jag förstås säga att det är indikation så god som någon. Men kanske är det bara det senast sökta ordet som dyker upp, handledsväska kanske inte finns längre i uppslagsböckerna? Det var ändå en smula märkligt.

Stig Engström bar också keps. 1980-talet var en tid när män i hans ålder ofta bar keps. Sedan förvann kepsen under många år ur mitt blickfång. Men när jag besöker Södermalm i Stockholm upptäcker jag att den är populär bland så kallade hipsters i yngre medelåldern inte sällan kombinerad med ett stort skägg. Tiden förändras och kläderna med dem.

En annan märklig tillfällighet är förstås att förnamnet Krister och efternamnet Petersson dyker upp i det här sammanhanget, med lite olika stavningar. Det var Krister Petersson som lade ner Palmeutredningen i veckan. Det var ändå en professionell avslutning på en oprofessionellt hanterad mordutredning. Men det kan inte riktigt läggas den nuvarande ledningen för utredningen till last. Christer Pettersson är den ändå som rättsligen prövats för mordet, men som friades i hovrätten. Under presskonferensen nämndes också Christer A som var en annan person som misstänktes och där det fanns starka indicier. Han ägde också en Smith & Wesson som han aldrig lämnade in för provskjutning. Och när polisen senare knackade på dörren tog han livet av sig. Vi har alltså tre personer som är möjliga gärningsmän. Christer P, Christer A och Stig E. Ingen av dem är i livet. Det är förstås logiskt att vi nu sätter punkt. Men en sak sticker nog ändå ut. Stig Engström befann sig på mordplatsen när skotten föll. Det går inte att komma förbi att vi så att säga inte kommer förbi honom. Palmeutredningen har inte hittat någon koppling till någon större konspiration. Men kan inte heller utesluta det. Och vi har därför inte något motiv. Inte heller något svar på frågan: Varför?

Per Svensson formulerade det som vanligt mycket väl i Dagens Nyheter att Engström kan ha varit ”Internatskoleeleven som kände att han var ämnad för en mer prominent plats i samhället än en reklamverkstad på ett försäkringsbolag och en villa i en medelklassförort och därmed hade rätt till ett alldeles särskilt lågande hat. Kanske kände han sig manad att på överklassens vägnar straffa förrädaren och överlöparen Olof Palme.” Det slår mig att Engström härvidlag verkar ha flera drag gemensamma med chefen för Kungliga myntkabinettet som stal mynt under många år till ett värde av 27 miljoner. Se den fantastiska dokumentären Guldfebern! Båda verkar ha haft en förmåga att kunna röra sig och föra sig i de fina kretsarna. Medan det verkliga livet inte utspelade sig på särskilt stor fot. Bakom fasaden stal och sålde chefen för kungens myntsamling vidare en stor del av det svenska kulturarvet. Kanske finns samma dubbelhet i personen Stig Engström. Det lär vi aldrig få veta.

Vi har nu att leva med denna ovisshet, vi får försonas med tanken att Sverige inte klarade av att lösa detta mord. Skandal är egentligen ett för svagt ord. Vi får ändå lägga detta till handlarna, mordet blev utrett men inte löst. Detta var ändå ett slags slutpunkt. Något vi får leva med så länge vi lever. Ja, förmodligen i all evighet. Det i sig är en dom över Sverige och denna monumentala oförmåga. Många av de som var med och bär ansvaret har nu gått bort.

Under kort historisk period har två framträdande politiker mördats i detta land. Med Anna Lindh mördades framtiden. Och i och med att Olof Palme röjdes ur vägen var det också som om politiken mördades och våra förhoppningar om vad den kunde åstadkomma.

Gamla Palmemyter återanvänds

 Dagen efter beskeden från Palmeutredningen väljer PM Nilsson i en ledartext i Dagens Industri en vinkel som påminner oss om den politiska mytbildningen och den anekdotiska Palmekritiken. PM Nilsson skriver att under 1980-talet levde vi i ett uppskruvat säkerhetspolitiskt läge där Olof Palme var en central gestalt. Vilket är sant. Men i analysen av denna ”farliga tidsanda” är det Olof Palme som skuldbeläggs:

“När Palme blir statsminister igen vill han stänga ned samarbetena, särskilt med USA. Han ger direkt order om att avbryta alla kontakter. Orsaken är att stärka förtroendet för den svenska neutraliteten för att om möjligt undkomma sovjetisk kärnvapenplanering. Han är en receptiv internationell politiker och vet hur pressad och rädd ledningen i Moskva är och han gör samma analys som partikamraterna i Västtyskland. Sovjet och Warszawapakten kommer inte att försvinna. Det gäller att lära sig att leva med varandra. För en regeringschef i ett neutralt land är det en plikt att demonstrera sina fredliga avsikter.”

Jag ser inga belägg för eller hänvisningar till när detta skulle ha skett och att Palme faktiskt skulle ha gett en sådan order. Vidare hänvisas till Olof Frånstedt, som var en av de underrättelsechefer som ”tidigare fick order om att stänga ned sina samarbeten med kollegor i väst, särskilt CIA!”. Det står inte vem som gav honom denna order. Texten antyder förstås att det ska ha varit Olof Palme. För att uttrycka mig diplomatiskt så håller jag inte Frånstedt som ett tillförlitligt sanningsvittne. Här återanvänder PM Nilsson gammal fake news och skåpmat från högerkonspiratörernas stora och välfyllda skafferi av Palmemytologi. Palme blir närmast en landsförrädare. Det kan ha varit denna underström som till sist triggade en mördare att kliva fram ur skuggorna på Sveavägen för att sedan försvinna igen. 34 år senare kan vi bara ana konturerna av honom i tre möjliga gärningsmän.

Men det faktum att den här typen av mytbildning dagen efter att mordutredningen läggs ner fortfarande blir huvudledare i Dagens Industri är i sig häpnadsväckande. Allt detta säger väldigt mycket om debattklimatet de där åren innan 1986. Men det faktum att dessa myter fortfarande kan komma i omlopp vittnar lika mycket vilka underströmmar som formar det politiska landskapet och samtalsklimatet i dag.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling förundras över hanteringen av det slopade karensavdraget. Som blev något annat.

Vilken vecka vi haft! Linköpingsmorden och Palmemordet lösta, och så två partiledardebatter på det. Eller, en åtminstone i riksdagen, för så mycket debatt blev det inte i SVT, det var mest talepunkter. Och så mycket till lösning blev det kanske inte heller när det gäller Palmemordet. Men i alla fall. En får vara glad för det lilla i dessa pandemiska tider.

Och så verkar det ha tänkts även när det gäller en annan fråga med ett inte helt tillfredsställande resultat; det slopade karensavdraget. För det som utlovades som ett skydd mot inkomstbortfall blev istället ett schablonavdrag som inte täcker bortfallet för de allra flesta.

Du som eventuellt såg hela partiledardebatten på SVT noterade säkert att just denna fråga dök upp den allra sista minuten, då det faktiskt såg ut att kunna bli en debatt på riktigt mellan Jimmie Åkesson och Stefan Löfven. Självklart stängde programledaren dock dörren innan dess, programtiden var ju slut. Det blev i alla fall uppenbart att Sverigedemokraterna nu allt tydligare vill göra karensavdraget till en profilfråga. I riksdagen har de redan varit i gång ett tag med detta. Vänsterpartiet är ju redan aktivt i samma fråga, men med en något annorlunda approach förstås.

För regeringen blir det förstås en utmaning att frågan nu lyfts från såväl reaktionärt som radikalt håll. Teoretiskt sett borde det då vara enkelt att befinna sig i mitten, men hanteringen av karensavdraget som en del av coronapaketet gör det svårt att se någon strategi överhuvudtaget.

Att folk som är sjuka inte går till jobbet är klokt i ett läge där smittspridning ska bekämpas. Att därför ta bort karensavdraget är en så kallad no-brainer. Om du inte förlorar något på att vara hemma vid sjukdom så kommer fler att välja det, speciellt i grupper med känslig ekonomi som kanske annars arbetar trots symptom för att ha råd med hyran.

På vägen blev dock något fel. Avdraget slopades inte, utan skulle istället balanseras med ett schablonbelopp. Enligt statsministern i SVT för att ett stöd snabbare kunde införas jämfört med att slopa avdraget. Gott så. Men som bekant var schablonbeloppet alldeles för lågt, de allra flesta fick någon form av karensavdrag och upplevde inte alls att det slopats.

Regeringen insåg dock dilemmat och höjer nu beloppet. Under statsministerns frågestund i riksdagen 14 maj förklarade Stefan Löfven:

Om Black Lives matter-rörelsen och vilka reaktioner antirasitiska krav och kritik mot polisvåld får när det inte längre bara gäller USA.

Black Lives Matter-rörelsen har växt snabbt och gett upphov till demonstrationer i många länder utanför USA, däribland Sverige. Men hur reagerar vi på antirasistiska krav, kritik om polisvåld och demonstrationer som delvis blir våldsamma – när det sker i Sverige? Vad anses som en legitim politisk rörelse och vad ses som “bara bråkstakar”?

Samtal med sociologen Mattias Wahlström och historikern Andrés Brink Pinto. Programledare: Elsa Persson

Lyssna här eller via spelaren nedan! Och glöm inte att prenumera på Dagens Arenas poddar på Spotify, Soundcloud eller din poddspelare!

PODD | Andra avsnittet av vår bokpodd handlar om Wendela Hebbes debutroman. Är den bättre än sitt rykte?

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet handlar om Wendela Hebbes debutroman Arabella från 1841, som gavs ut under Hebbes pseudonym Liana.
Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert har läst boken, vrider och vänder på verket, diskuterar författaren, försöker förstå tiden den tillkom i, samt om och hur boken kan läsas 180 år senare.

Du hör avsnittet här.

Wendela Hebbes roman Arabella hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.