Bloggen

”Förstörd egendom! Brända bilar! Stenkastning!… skriker media. Vem pratar om förstörd barndom, brända drömmar o politik med hjärta av sten?”

Orden som ståuppkomikern Özz Nujen twittrade tidigare under dagen ekar i mitt huvud under hela den presskonferens som Fredrik Reinfeldt till slut sammankallade.

För Fredrik Reinfeldt är förstörd barndom och brända drömmar bortom förståelsens horisont. I Reinfeldts värld finns bara en kärna av ”våldsverkare som tror på våldet som metod och som anser att med våld ska man förändra samhället”.

Det tog nära tre dagar för statsministern att reagera på det som nu sker i Husby. Men vilket ansvar tar Reinfeldt för den situation som nu har uppstått? Han pratar om att Husby nu behöver få lugn. Men något hur finns inte i hans tal. I svepande ordalag förklarar statsministern i stället att skolelevernas resultat måste bli bättre.

En journalist ställer frågan: “Ser du någon koppling mellan de ökade klassklyftorna och upploppen vi nu ser?”

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågan. Han pratar hellre etnicitet än klass och inkomstklyftor. Frågan avfärdar han kort med att de ökade klyftorna inte är regeringens fel och att det mått som man använde inte förändrats sedan 2006 då regeringen tillträdde.

I sak är det fel (se nedan), men lätt att ta till när man vill se upploppen som en isolerad händelse åstadkommen av “en grupp unga arga män som tror på våldsanvändning”.

Reinfeldt “berättar” i stället om svårigheterna som uppstår när man tar emot utrikesfödda – den ”prövning” som uppstår. Att ”det blir ofta en övergång mellan olika kulturer”. Att ”utrikes födda elever” kan ha svårt att få godkända betyg. Att ”Deras uppfattning är att man får göra som man vill, ’vi följer de regler vi sätter och vi har rätt att använda våld’”.

Så etnifieras upploppen i en förort till Stockholm. Förstörd barndom och brända drömmar är inget som etniska svenskar mitt i livet ska bemöda sig se.

Faktakollen:
Sverige blir mer ojämlikt också under de borgerliga regeringsåren, något som redovisas i Finanspolitiska rådets rapport. Ofta används den så kallade Ginikoefficienten för att mäta ojämlikhet. Men ännu tydligare blir utvecklingen i de grafer SVT Pejl tog fram hösten 2012. Där ser man tydligt hur ett fåtal procent drar ifrån, medan en större grupp koncentreras i den lägre delen av inkomstspannet, mellan åren 2005 och 2010. Kontentan: Inkomstklyftorna växer.

Inkomstspridningen 2005. Källa SVT Pejl 

Inkomstspridningen 2010. Källa SVT Pejl 

”Jag tycker det är viktigt att partierna håller ihop sina budskap att man har samma politik i Europa och de gemensamma institutionerna som företrädare hemma i Sverige”.

Det var vad en surmulen Fredrik Reinfeldt sa i kritik mot bland annat Socialdemokraterna efter att EU:s förhandlingar om långtidsbudgeten strandat.

Men i själva verket har Reinfeldt problem med sina egna moderata politiker. Något som får det att gnissla ännu mer i det redan hackande alliansmaskineriet.

De moderata Europaparlamentarikerna kommer på en föga smickrande tredjeplats i att rösta emot det egna moderpartiet. Det är tidningen Europaportalen som har snappat upp en sammanräkning av hur vanligt det är att det största partiet i regeringsställning går emot sin regering i olika frågor.

Och någon rätning i ledet kan statsministern knappast vänta sig. Partiets alldeles egna högerspöke Gunnar Hökmark – noggrant placerad så långt bort som det är möjligt (läs: Bryssel) – är tydlig med att han tänker köra på i valt spår: ”Ingen svensk parlamentariker är utsänd av regeringen, utan vi är valda av våra väljare”.

Det tråkiga för oss är att det också innebär att EU:s konservativa kan rata höjda utsläppspriser, att EU-politikers stora sidoinkomster inte behöver redovisas och att homofoba abortmotståndare får plats i EU-kommissionen.

“Vad händer i Husby?”

Det skrev jag på min FB-sida igår (söndag 19 maj) kväll.

Jag fick några tweets. Aftonbladet skrev en nyhet. Det har varit upplopp. Bilar brinner. Oro. Jag skrev på Twitter:

“Är det någon redaktion som har någon reporter på plats?” Inget svar, bara retweets. Även om jag tyckte mig tagga “rätt” för att nå ut med den.

Under kvällen spreds videoklipp och människors uppdateringar i sociala medier.

I medierapporteringen kan mer göras för att visa en bredare bild av händelseförloppet. I morse körde P1 morgon ett märkligt inslag. Reportern berättade att hen hade åkt runt i Husby och sett skadegörelse, med det var lugnt i övrigt. Jag reagerade på när hen berättade att folk springer till tunnelbanan utan att stanna och prata. Han hade däremot pratat med ett brandbefäl och med polis. Lite som när Fredrik Reinfeldt är på Sverigeturné i socialt utsatta områden.

Konsekvenserna av den ensidiga medierapporteringen blir att berättelsen Husbyborna – den anonyma massan re-etableras. Och att det är helt okej när dikotomin vi och dom utgår från de andra som de hotfulla. Att använda människors utsatthet som en berättarteknik, för att skapa den “bästa” historien, är inte det bästa greppet. The usual suspects, ni vet.

Hur ska allmänheten förstå vad som har hänt i Husby om bara vissa röster (tjänstemän) får höras?

Nu på eftermiddagen får Sveriges Radio i sin nyhet om upploppen in att gårdagens händelser i Husby är en reaktion på polisens agerande i måndags, då en 69-årig man sköts till döds i samband med en husrannsakan i Husby i västra Stockholm. Megafonen, som organiserar unga i förorten, hävdar att det är så. Organisationen ordnade i onsdags en demonstration mot polisens ingripande, och krävde en oberoende utredning.

Megafonen skriver så här på sin hemsida:

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtiden.

Jag har sedan tidigt i morse tänkt på en föreläsning med Paul Lewis, The Guardians redaktör för särskilda projekt, om öppen journalistik och hur medierapporteringen kan förbättras genom att släppa in flera röster. Efter upploppen i London 2011 utformade Lewis Reading the Riots, ett forskningsprojekt om upploppens orsaker och konsekvenser. Projektet visade att opportunism, upplevda sociala orättvisor, fattigdom och frustration över hur samhället bevakades, av myndigheter och polis, bidrog till upploppens framfart. Lewis svar på detta är att rannsaka journalistikens metoder. Men inte på vilket sätt som helst.

Det finns olika sätt att förbättra sin journalistik, och det handlar inte om att sitta framför datorn i stället för att ge sig ut i “verkligheten”. Via enkel teknik, sociala medier och andra tekniska verktyg, kan människor bli journalistens ögon och öron, menar Paul Lewis i sitt TEDxTalk. Vissa kallar det för medborgarjournalistik, andra för deltagande journalistik. Det innebär att du som journalist måste acceptera att du inte vet allt, och uppsöka källor på andra sätt än du kanske är van vid. För människor som är dina läsare/användare/tittare, är inte bara passiva konsumenter av nyheter, utan kan vara delaktiga som medproducenter och hjälpa dig i din nyhetsbevakning och i förlängningen bidra till medierapporteringen. Enligt Paul Lewis samlar människor gemensamt in information med redaktören. På så sätt kan människor tillsammans jobba för att ställa olika intressenter och aktörer (makten) till svars genom att bidra med informationen. Detta utbyte bör ske på initiativ av redaktörer och ansvariga publicister och handlar alltså om att gräva djupare. Resultatet kan bli träffande.

Redaktioner borde påminna sig om detta: Vilka berättelser får etablera en händelse? Vilka röster får höras, och hur medverkar dessa röster i medierapporteringen?

Se TEDxTalk med Paul Lewis här:

Läs också:

Al-Jaziras programchef lyfter medborgarjournalistiken

Bakom stängda dörrar förhandlas just nu om en lag som ska reglera partibidrag. Med tanke på att Sverige står i Europas skamvrå – tillsammans med Malta, San Marino och Schweiz – är det hög tid att en lagstiftning kommer på plats.

Nyligen släppte också Arenagruppen Sverker Lindströms rapport ”Pengarna till politikerna och risken för korruption”. En rapport som Aftonbladets partiprogram på torsdagen valde att lyfta.

I inslaget fick Moderaternas partisekreterare Kent Persson svara på frågan om vi kommer att ha en lag på plats vid valet 2014.
– Absolut, det är utgångspunkten och jag utgår från att vi också får en bred överenskommelse.

Men tiden börjar bli knapp. Om lagstiftning ska hinna komma på plats innan riksdagsvalet bör ett förslag läggas innan sommaren – och som bekant är vi redan inne i maj. Och som Sverker Lindström säger till Dagens Arena: ”Är utredningen dålig eller inte tillräcklig, ja då kanske man inte hinner till nästa val och det vore olyckligt.”

Med andra ord finns en överhängande risk att det antingen blir en svag lagstiftning med kryphål, eller att man tvingas skjuta fram en hårdare reglering till efter riksdagsvalet. Betänk då att två val ska genomföras nästa år – först Europaparlamentsvalet i maj och sedan riksdagsval i september. Det första valet kommer självklart att påverka utgången av det andra.

För Moderaterna vore det förstås bekvämt att slippa redovisa feta donationer i samband med ett riksdagsval som ser ut att bli mycket jämnt. Men för demokratins skull borde vi inte nöja oss med annat än att ha långtgående lagstiftning på plats.

I dagarna har två viktiga studier, en från OECD och en från Finanspolitiska rådet, presenterats. OECD-rapporten fick med rätta en hel del uppmärksamhet. Som Mikael Feldbaum skriver på Dagens Arenas ledarsida i dag: ”Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna ökat mest de senaste två decennierna. […] Från en topplacering i jämlikhetslistan är vi nu nummer 14 av 34 länder”.

Det är naturligtvis en skrämmande utveckling för alla som anser att samhällen som håller ihop också är bättre samhällen. Grundfrågan är följande: Är det bara reell fattigdom, eller även ojämlikhet, som är huvudproblemet i ett utvecklat land?

Om du inte redan har läst Per Wirténs lysande rapport från Glasgow, ”På dödens fält”, är det hög tid att göra det. Budskapet från stadsdelen Calton, där medellivslängden är 28 år kortare än i stadsdelen Lenzie i samma stad, är glasklart: Ojämlikheten måste minskas inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare. Att utvecklingen enligt OECD går i motsatt riktning är därför oroande.

Ojämlikhet kan dock mätas på många olika sätt. I Finanspolitiska rådets årliga och intressanta rapport finns en formulering om hur Ginikoefficienten, ett mått på ojämlikhet, har utvecklats sedan 2006. Rådet skriver att denna koefficient inte har ökat så mycket sedan det borgerliga maktövertagandet 2006. Klyftorna ökade i synnerhet i samband med budgetsaneringen under den tidigare S-regeringen.

Den här uppgiften verkar ha föranlett en champagnepyramid på Dagens Nyheters ledarsida. Dagens huvudledare slår glatt fast följande: ”Men att regeringens politik skulle gå ut på ständigt ökande klyftor är en myt”.

Denna formulering på självaste DN:s ledarsida borde förvåna alla som följer svensk politik noggrant. Grundbulten i alliansens politiska idé är ju att sänka skatten för de som arbetar och försämra ”bidragen” för de som finns i ”utanförskapet”. Ökade skillnader ska leda till att folk tar sig i kragen och börjar jobba. Att ökade klyftor snarast är själva idén bekräftades även i P1 av Carl B Hamilton (kodord: ”det ska löna sig att arbeta”).

Och om du läser vidare i rapporten finns en hel del att oroas över, som DN inte nämner. Några exempel:

* Sett över tid ökar Ginikoefficienten (Sverige blir mer ojämlikt), en negativ utveckling som även är påtaglig under de borgerliga regeringsåren (se sidan 139 och figur 7.1, i synnerhet kurvan ”exklusive realiserade kapitalvinster”).

* Figur 7.2 på sidan 140, som visar disponibel inkomst per person och år efter justering för försörjningsbörda, visar tydligt hur i synnerhet den rikaste av de tio decilgrupperna kraftigt drar ifrån alla övriga. Den rikaste decilen lämnar de andra nio decilerna bakom sig, alltså.

* Rapporten citerar även en annan OECD-studie av 21 länder (sidan 138). Under krisåren 2007-2009 fann OECD förhållandevis små förändringar i hushållens disponibla inkomster. Men med tanke på den kraftiga nedskärningspolitiken i Europa varnar OECD för större förändringar (läs: mer ojämlikhet). Med tanke på vad som har hänt med a-kassan och sjukförsäkringen i Sverige finns anledning till oro även här.

Vidare måste följande utveckling beaktas. Under åren 2006-2010 sänktes skatterna i Sverige med 100 miljarder kronor. Med LO-ekonomen Torbjörn Hållös ord: ”Den procentenhet av svenskarna som tjänar absolut mest fick cirka fem gånger mer genom den borgerliga regeringens skattesänkningar än vad den genomsnittliga svensken fick.”

Att avfärda varningarna om ökande klyftor under den borgerliga regeringen som ”en myt” framstår därför som underligt. Det har varit en uppenbar målsättning som verkar fungera, dock kan ”framgången” i form av ökad ojämlikhet mätas och beskrivas på olika sätt.

Kanske handlar ledaren i DN om något annat: En ovilja att erkänna att de borgerliga regeringsåren har misslyckats med att minska arbetslösheten och utanförskapet? Trots stora skattesänkningar och sämre försäkringssystem. Trots att klyftorna ökar om vi i synnerhet tittar på hur de allra rikaste springer ifrån alla andra.

GP:s ledarsida är uppfriskande ärlig: Ökade klyftor är inte negativt. Fast det går tydligen inte att skriva rakt ut på DN:s ledarsida. Den märkliga nödlösningen blev att rycka en formulering i en gedigen rapport och avfärda ökade klyftor som en myt.

Fotnot: Texten har uppdaterats med länkarna till inslaget i P1 och ledaren i GP.

Tvärbanan mot Kista börjar byggas 2016. Det rapporterade Ekot på söndagen. Projektet skulle ha startat 2014, men har tidigare skjutits upp till 2016. Tidigare i år föreslog tjänstemännen på trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting att satsningen på Kista ska skjutas fram ytterligare, till 2018. Orsaken var att kostnaden för utbyggnaden av Roslagsbanan skenat, samt att miljardsatsningen på Spårväg City mot Djurgårdsstaden och Ropsten tränger bort andra investeringar.

Men nu finns alltså drygt 5 miljarder avsatta till bygget, enligt SL:s vd Anders Lindström. Frågan är varifrån pengarna kommer.

Då Dagens Arena granskar siffrorna hittar vi inte något utrymme för satsningen i alliansens budgetförslag för 2014, där en budget för finansiering av  projekt åren 2015–2016 också ingår. Alliansens budgetförslag för 2016 ligger 200 miljoner kronor över den summa landstingsdirektören har avsatt i sitt budgetunderlag för 2016. Detta trots att byggandet av tvärbanan mot Kista beräknas kosta 1,2 miljarder kronor per år.

Vi har under måndagen, tisdagen och onsdagen sökt Moderaterna i Stockholms landsting för ett svar, men utan framgång. Frågan kvarstår alltså: Hur finansieras bygget av tvärbanan mot Kista? Vilka investeringar i infrastrukturen kommer bygget att  tränga undan och hur prioriterar man?

Vår gissning är att det inte är utbyggnaden av trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholms (M) omhuldade Spårväg City som får stryka på foten.

I Storbritannien har andelen personer som inte haft tillräckligt med pengar att köpa mat fördubblats sedan 2007. I Frankrike tredubblats och i Grekland har var fjärde fått gå hungrig.

Krisen i Europa har slagit särskilt hårt mot låginkomsttagarna. Veckans siffror kommer från Pew Research Institute och den mycket intressanta rapporten ” The New Sick Man of Europe: the European Union”. I Spanien har exempelvis 32 procent av låginkomsttagarna under det senaste året inte haft råd att handla mat – för medelinkomst- och höginkomsttagare är den siffran sex procent. I Frankrike har en tredjedel av låginkomsttagarna inte haft råd att söka sjukvård, medan tolv procent av dem med högre lön har fått avstå vård.

I rapporten framkommer också att antalet britter som inte haft råd att köpa mat mer än fördubblats sedan 2007, den siffran är i dag 15 procent. I Frankrike har antalet som inte har haft råd att handla mat tredubblats till 20 procent och i Grekland har var fjärde person fått gå hungrig.

Pew Institute konstaterar sammanfattningsvis: Den förlängda ekonomiska krisen har skapat en centrifugal kraft som drar isär den europeiska opinionen, som separerar fransmän från tyskar och tyskar från alla andra. Nationerna i syd; Spanien, Italien och Grekland blir mer och mer frånskilda övriga Europa allt eftersom de upplever en växande frustration med Bryssel, Berlin och vad de uppfattar som orättvisan i det ekonomiska systemet.

Sorry bossen, råkade bränna lite mer stålars än det var tänkt. 17 miljarder för att vara exakt. Det är chill va?

S J U T T O N   M I L J A R D E R   K R O N O R

Det får Gudrun Schymans uppeldade tusenlappar inför förra valet att framstå som en fjärt i rymden. Men nu handlar det om ett statligt vägbygge som har blivit mer än 60 procent dyrare än vad som ursprungligen räknades ut av Trafikverket.

Priset för att bygga Förbifart Stockholm har visat sig ha en nota på 44,7 miljarder kronor i stället för de ursprungliga 27,6 miljarderna. I ett projekt som både tar Stockholm längre ifrån att uppnå miljömålen liksom bort från en hållbar transportförsörjning.

I vilket annat jobb som helst hade du fått sparken. Sjutton miljarder kronor är en gigantisk summa pengar. Något säger mig att det inte kommer hända här. Den som har räknat fram prislappen för Förbifart Stockholm kan gott kosta på sig en Harlem shake i miljardregnet.

Vid årsskiftet ska de första miljonerna i regeringens så kallade utanförskapsstöd börja betalas ut. 15 stadsdelar har pekats ut och ska få ta del av pengarna. Utbetalningarna av stödet ska också bygga på samma princip som ”kömiljarden” – de kommuner som lyckas bäst ska få mer pengar. När integrationsminister Erik Ullenhag intervjuades i P1 morgon tidigare i dag framhöll han kömiljarden som ”ett effektivt sätt att jobba”.

Regeringen har verkligen jobbat hårt på att framhålla kömiljarden som en framgångssaga. Men i själva verket finns där mycket litet av framgång att hämta. Vad som hände när miljarden introducerades var att landstingen började fiffla. Stockholms läns landsting gömde exempelvis 12 500 patienter i en ”frivillig kö”. Eftersom ett liknande fusk upptäcktes på flera andra håll i landet tvingades ansvarigt statsråd Göran Hägglund till slut att krypa till korset för att skärpa reglerna.

Men vad som var än värre var att kömiljarden innebar att de sjukaste bortprioriterades. Yngre och friskare patienter fick förtur till vården eftersom det bara var förstagångsbesöken som låg till grund för de extra pengarna.
”Jag tittar på vaglar i stället för på svårt sjuka diabetiker och patienter med grön starr, något man kan bli blind av om man inte har det under kontroll” som ögonläkaren Annelie Hamrin beskrev det.

Att likande fiffel kan uppstå för att få ta del av utanförskapspengarna är inte särskilt svårt att tänka sig. Vad sägs om insatser för unga som har närmare till arbetsmarknaden eller korta och otrygga jobbprojekt för att tillfälligt förbättra statistiken?

Det är sorgligt att regeringen låser sig fast vid en reformer som snarare riskerar att permanenta fattigdom än att förbättra livsvillkoren för dem som bor i utsatta stadsdelar. Men så är det också en enklare väg att ta än att på allvar försöka göra något åt växande inkomstklyftor och bovärdar som chockhöjer hyror samtidigt som kackerlackorna kryper längs listerna.

Upplägget är uppdaterat efter påpekande om sakfel. Tidigare stod det att det handlade om nystartszoner, men utanförskapsstöd är en separat reform. Kömiljardskritiken kvarstår dock.

Hur står det till med mediefriheten i världen? På vilka sätt hänger digitala och mänskliga rättigheter ihop?

På ett högaktuellt seminarium igår (6 maj på ABF Stockholm) diskuterade jag ovanstående frågeställningar tillsammans med Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter, frilansjournalisten Emanuel Karlsten och Johan Hallenborg, kansliråd på Utrikesdepartementet. Seminariet arrangerades av OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och samtalsledare var Kerstin Brunnberg, tidigare chef för Sveriges Radio. Under diskussionen presenterades flera intressanta tankar.

Jag delar med mig av några tankar som jag presenterade under seminariet.

Digitala medier kan sätta nytt ljus på beslutsfattande och tillgången till information, inspirera människor till att uttrycka sig. Men internet är bara ett verktyg, och det kan användas för mindre goda syften. Det är viktigt att det inte blir en oreflekterad halleluja-stämning när man pratar om internets möjligheter.

Mediefriheten och mångfalden stärks å ena sidan ofta av öppenheten på nätet. Regimer som kontrollerar internet och på olika sätt får ut sin egen propaganda där, visar å andra sidan hur nätet kan användas för negativa syften.

Vi vet att Sverigedemokraterna lärt sig WordPress och att främlingsfientliga sajter såsom Avpixlat når ut till väldigt många läsare och följare via sociala medier. Om man ska köpa allt det positiva med ett fritt internet får man Avpixlat och Flashback på köpet.

2012 var andelen människor, i procent, som tar del av en fri mediemiljö i världen den lägsta nivån på över tio år, enligt Freedom Houses årliga rapport. Medborgarjournalister som använder nya medier, smarta telefoner, sociala nätverk och andra former av kommunikationsverktyg har drabbats av regimers försök till att kontrollera och begränsa deras kommunikation.

En demokratiaktivist från Bahrain beskriver de sociala medierna som ett tveeggat svärd i Ping Magasin:

– Regimen har precis lika stor nytta av dem som vi har, säger Maryam Al-Khawaja som lever i exil i Köpenhamn och leder Bahrain Center for Human Rights.

Internet är alltså ingen automatisk räddning för det fria ordet. I takt med att tekniken demokratiseras behöver parallella blickar riktas mot demokratin och samhällsutvecklingen i stort.

Utan det fria flödet av information är nätet ett värdelöst verktyg.

Under kvällen lärde jag mig mer om Dunja Mijatovic, OSSE:s representant för mediefrihet, och hennes intressanta arbete. Mijatovic bevakar mediefrihetens utveckling i OSSE:s 57 stater. En sådan bevakning är viktig för att kunna följa hur mediefrihet och nätfrihet ser ut i olika länder.

Det finns också intressanta motsägelser från Sveriges sida i synen på nätet. Det är trots allt lite ironiskt att Sveriges regering värnar nätfrihet i Mellanöstern, som en del av biståndet, men motverkar öppenheten på nätet i upphovsrättens namn i Sverige, genom lagstiftning som Ipred och oproportionerligt hårda straff mot fildelare. Övervakning/kontroll kontra öppenhet/tillgänglighet? Någonstans måste man bestämma sig.

Det finns stor potential att utmana makten i kommunikationsflöden genom att fler personer får möjlighet att lära sig de tekniska verktygen. Men demokrati handlar om mycket mer än det. Det är rätt naivt att tro att det går att störta en auktoritär, brutal regim, enbart genom massiv mobilisering på Twitter.

En annan intressant aspekt av yttrandefriheten på nätet är Corporate censorship. Nätjättar och stora sociala medieföretag utformar sina egna regler för yttrandefrihet och censur utan användarnas insyn. Detta är inte särskilt demokratiskt av exempelvis Facebook, Youtube, Apple och Google.

I slutändan kokar nästan alla den här sortens diskussioner ner till samma frågor: hur vill vi att internet ska vara organiserat? Vad vill vi att internet ska vara?

Digitala rättigheter hänger ihop med att förbättra rättigheter även utanför internet. Det går inte att skilja dessa åt när stater i världen försöker strypa den öppna politiska dialogen, både online och offline.

Mediefrihet hänger ihop med att hela samhällsklimatet är öppet, med flera röster och mer demokrati. Det är en del av ett mycket större pussel.

Att stärka mediefriheten genom reglering är också viktigt. Sverige är ett av få länder som har en yttrande- och tryckfrihet reglerad i en grundlag. Öppna diskussioner om utgivarskap och publicistiskt ansvar behövs även för sociala medier. Informationens nya grindvakter kan inte komma undan längre, eftersom även medborgarjournalister behöver skydd, precis som traditionella journalister.

Medborgares uttryck och deltagande på nätet kan inte utvecklas om ett lands mediefrihet är på botten. Om man satsar på grundläggande mänskliga rättigheter tror jag att mediefriheten kan komma på köpet.

Du kan se seminariet via ABF Play här:

Mer läsning 

Al-Jaziras programchef lyfter medborgarjournalistiken

Vem är ansvarig?!

Killing the Messenger

Min första ledare för Dagens Arena väckte nyfikna, uppskattande och kritiska röster varstans i sociala medier. Kul! Precis den typen av reaktioner hoppas jag att mina texter ska resultera i, liksom ett spänstigt efterföljande samtal som leder till smartare idéer.

David Jonstad, som jag nämner som exempel i texten, publicerade dessutom ett svar på Effekts blogg. Han menar, om jag tolkar honom rätt, att klyftan går mellan de som är realister, som Jonstad själv, och de som ”fortfarande tror på framstegssagan”. Jag skulle snarare vilja uttrycka det som att klyftan går mellan de som kapitulerat inför vår tids stora utmaningar och ser domedagen som oundviklig, och de som ser klimatkrisen som ett gyllene tillfälle att reformera hela världen till det bättre. Kasta inte bort en bra kris, helt enkelt.

I sitt svar vill Jonstad också få det till att vi som inte köper de klimatkonservativas verklighetsbild står på de privilegierades sida i kampen om miljön. ”Det industriella maskineriets överbyggnad” gör att väst tjänar pengar på andra, menar han. Fast, stämmer det verkligen? Är det inte snarare så att vi genom att subventionera europeiskt jordbruk stänger möjligheten för hela kontinenter som vill exportera? Är det inte handelskolonialism att dumpa europeiska jordbruksprodukter på världsmarknaden? Att det är vad som i praktiken trasar sönder hela samhällen? Jonstad, i sin iver att svartmåla utveckling, greppar efter argument som i själva verket slår tillbaka mot honom själv.

Jonstad skriver vidare att jag förespråkar en form av status quo, men hur nära sanningen ligger det egentligen? Min vision rymmer en värld där rättvis handel mellan människor får de gemensamma resurserna att växa. Makten ska spridas, inte koncentreras i väst, genom rättvis handel i kombination med klimatsmarta lösningar. Och makten måste förstås i ett globalt sammanhang, inte som en förenkling där självhushållning och höns på gården är lösningen. Klimatpolitik handlar inte om att köpa lokalbakat bröd eller ekologisk juice vid Nytorget, det handlar om att koppla samman miljö och jämlikhet till en politisk helhet.

Han medger själv att handeln ska minska, men presenterar inga svar för hur tappet i investeringar ska få jordbrukare i utvecklingsländer att höja sin standard. Snarare är hans dröm en återgång till ett förindustriellt jordbrukssamhälle där självförsörjning, inte tätare beroende med andra, är nyckeln.

Personligen är jag övertygad om att mänskligt utbyte är en av de viktigaste faktorerna till välstånd, nya idéer och snabbare och smartare teknologisk utveckling. Men kanske avspeglar det en grundläggande filosofisk skillnad i synen på samhället. Jonstad ser helt enkelt dagens akuta klimatkris som ett bekvämt sätt att lansera sin avdammade dröm om det gamla bonde-Sverige. Vi andra letar lösningar och blickar framåt.

Daniel Mathisen, chefredaktör tidningen Frihet och ledarskribent Dagens Arena

Dagens Arena har i dag glädjen att presentera ytterligare en vass skribent som knyts till ledarredaktionen. Daniel Mathisen, född i nordnorska Tromsø, är chefredaktör för tidningen Frihet. Det är ett arbete som Daniel kommer att kombinera med uppdraget på Dagens Arenas ledarsida.

– Vi fullföljer idén att samarbeta med duktiga chefredaktörer på tidningar som finns i samma sfär som vi. Det fungerade utmärkt när vi knöt Johanna Palmström, chefredaktör på Bang, till vår ledarredaktion och jag är övertygad om att vi gör helt rätt igen, säger Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström.

Daniel Mathisen har en masterexamen i journalistik från JMK i Stockholm samt en examen i statsvetenskap med nationalekonomi från Stockholms universitet. Han har arbetat på Dagens Industri, men har också en politisk bakgrund i SSU.

– Det är en blandning som passar oss perfekt. En gedigen politisk kompass, olika erfarenheter av att arbeta som journalist, och en akademisk plattform när du närmar dig viktiga samhällsfrågor. Lägg till Daniels stora samhällsintresse och du får en ledarskribent som vi är mycket nöjda över att knyta till vår redaktion, säger Eric Sundström.

Daniel Mathisen närvarande vid sitt första möte med ledarredaktionen tidigare i dag.

– Magasinet Arena har följt med mig sedan de politiska ungdomsåren och har alltid varit en inspiration för nya idéer. När den politiska debatten i övrigt har stagnerat har Arena fungerat som en ventil för andra perspektiv. Därför är det kul att få bidra med ledare under Arenaparaplyet på webben, säger Daniel Mathisen.

I morgon tisdag publicerar vi Daniels första ledare, och det finns vissa områden som han vill bevaka lite extra.

– Frågor som ligger mig extra varmt om hjärtat är politiken och demokratins roll i globaliseringen, progressiva perspektiv på ekonomi och att vänstern behöver tjockare reformportföljer för att vinna framtiden. Men vad jag skriver om varierar med både impuls och humör. Viktigast för mig är att det finns något genuint bakom texten, att jag går igång på det. Annars blir det sällan bra, säger Daniel Mathisen.

Fotnot: Helle Klein har blivit chefredaktör på Dagens Arbete och Anna Hellgren ska det närmsta halvåret arbeta på Expressen Kultur. Vidare ska Eric Sundström vara föräldraledig från och med 1 juni. Därför kommer Dagens Arenas ledarredaktion att utökas med tre nya medarbetare. Den senaste veckan har Åsa Petersen och Daniel Mathisen presenterats som nya ledarskribenter.

Bild: Daniel Mathisen (i vit skjorta) hälsar på Dagens Arenas nyhetsredaktion; Eric Sundström, Yonna Waltersson, Maria Georgieva och Maria Carlsson (sittande).

Äntligen! I det tionde avsnittet av Dagens Arenas podcast Arenaklubben dissekeras vårens stora partiledardebatt. Arenaklubben – din snuttefilt i den politiska orkanen – är tillbaka.

Vad betyder partiledardebatten på längre sikt? Vilka frågor borde ha tagits upp? Hur kommer jobben att sätta agendan i fortsättningen? Hör panelens dom över partiledardebatten.

Regeringen är ganska trött. Statsminister Fredrik Reinfeldt är frånvarande. Socialdemokraternas Stefan Löfven kör en försiktig strategi och i pragmatisk ton försöker hitta en mittpunkt i debatten.

Dagens Arenas ledarskribent Björn Elmbrant berättar varför oppositionspartierna ändå är på hugget. Nyhetsredaktör Yonna Waltersson, blivande tf chefredaktör på Dagens Arena, kommer med en brasklapp om varför S måste sluta vara en glad labradorvalp som glatt skäller och ställer upp på alla frågeställningar som regeringen kommer med. Varför borde valpen förvandlas till en stenstod?

I Arenaklubbens tionde avsnitt medverkar också Arenagruppens grundare Håkan A Bengtsson och Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström. Hör varför Håkan A Bengtsson är förtjust i den klassiska debattformen och trött på gnagande utfrågning.

Dessutom: Björn Elmbrant vet varför Stefan Löfven kommer att bli besvärlig för Reinfeldt i kampen om regeringsmakten. Han är ju inte Göran Persson, om vi säger så.

Lyssna:

Läs också:

Eric Sundströms analys av partiledardebatten: “Debatt utan vinnare – men med Reinfeldt som förlorare”

Tidigare avsnitt av Arenaklubben

Lyssna i Itunes

Lyssna i Mixcloud

I diskussionerna efter Första maj-firandet har termen ”rosornas krig” använts flitigt. Undertecknad var till exempel med i TV4:s ”Veckans politik” igår och huvudfrågan var just huruvida LO och S befinner sig på kollisionskurs.

Bakgrunden är följande: 24 april presenterade LO-ekonomerna ett stimulanspaket på 70 miljarder kronor som skulle kunna skapa runt 100 000 nya arbetstillfällen. Väldigt få medier gav idén någon uppmärksamhet, trots att förslaget var skarpt och intressant. (Dagens Arena var ett givet undantag, vi var på den relativt glest befolkade presskonferensen).

LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson petade därför in förslaget i sina Första maj-tal i Sundbyberg och på Norra Bantorget. Resultatet blev att ”Kålle” stal en hel del rubriker med en nyhet som egentligen var skåpmat. Stefan Löfven fick omedelbart frågan om vad han tycker om stimulanspaket i den storleksordningen, som även skulle rucka på överskottsmålet. ”Den regel som finns sedan tidigare, den ska ligga kvar. Överskottsmålet över en konjunkturcykel viker vi inte ifrån”, svarade Löfven nere i Malmö där han talade på Första maj.

”Rosornas krig” var fött. Men jag tror att det snarare handlar om kontrollerad skuggboxning.

Att S-ledningen inte alls skulle ha känt till LO:s planer på att föreslå ett stimulanspaket håller jag för ytterst osannolikt. Relationerna mellan LO-ledningen och den ”fantastiska fyran” som leder S (Löfven, Andersson, Damberg, Jämtin) måste bedömas som mycket goda. Det gäller såväl de gamla Metallkompisarna Stefan och Kålle som respektive staber. Jag tror snarare att S välkomnar att LO återigen tar större plats i debatten.

Och är den bild som vi får arbetarrörelsen just nu så olycklig? Löfven och Andersson presenterar en seriös vårmotion och tar ansvar. LO och Karl-Petter Thorwaldsson låter mycket, slirar på vänsterhjulet, men ser till att det finns idéer och visioner till vänster i svensk politik. På så vis får S också en vänsterpunkt att förhålla sig till i debatten; det ankare som V och Jonas Sjöstedt inte har lyckats bli. Kanske är det en smart strategi när mittenväljarna ska vinnas. Kanske har snacket gått så här:

”Vi kan inte bli mer trovärdiga än Reinfeldt och Borg vad gäller ekonomin. Så vi bryter ut jobbfrågan, borgarnas största misslyckande, och skapar en EU-tävling i lägst arbetslöshet. Då kan vi illustrera att Sverige inte alls är bäst i klassen. Sedan får Kålle köra lite på vänsterhjulet så framstår vi som ansvarstagande – med extra fokus på jobb och utbildning. Skål!”.

Det kan visa sig bli en framgångsrik strategi. Min egen farhåga handlar dock om utvecklingen i Europa just nu. Jag upplever det som om pendeln svänger snabbt mot just den politik som LO föreslår. Nedskärningspolitiken har nått vägs ände. I Sverige står Assar Lindbeck, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson i kö för att berätta att överskottsmål och gamla ekonomiska tvångströjor knappast kan vara heliga i en tid när Sverige har massarbetslöshet och arbetslösheten i EU slår rekord. 10,9 procent av Europas medborgare saknar arbete just nu – bland ungdomar är siffran osannolika 24 procent.

Och minns att det är Anders Borg som har privilegiet att dra på en valbudget och anpassa sig – i grevens tid – till den europeiska utvecklingen. Faran med att vara tvåa på bollen är ämnet för Björn Elmbrants ledare här på Dagens Arena i morgon.

Den ska du inte missa. För även det inte är ”rosornas krig” som vi bevittnar, så kan intern skuggboxning leda till att motståndaren får in ett riktigt tungt slag.

I dag har vi glädjen att meddela att vi knyter ännu en riktigt stark skribent till vår ledarredaktion. Åsa Petersen, välkänd debattör och författare, är för närvarande frilansskribent i Luleå.

– Åsa kommer kommer alltjämt att vara baserad i Luleå men vi är otroligt glada över att hon kompletterar sina nuvarande frilansuppdrag med att ingå i vår ledarredaktion. Jag ser det snarast som en styrka att vi har skribenter som inte är baserade i Stockholmsområdet. Olika perspektiv från hela Sverige är viktiga om du vill vara en progressiv arena för radikal samhällsdebatt, säger Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström.

–  Jag läste Åsa med stor behållning under hennes år på Aftonbladets ledarsida, men jag tycker att hon är en ännu bättre och bredare skribent i dag. Det känns naturligt och roligt att kunna knyta Åsa till Arenagruppen i allmänhet och Dagens Arena i synnerhet.

Åsa Petersen börjar formellt som ledarskribent i samband med att hon närvarar vid ledarredaktionens möte på Arenagruppen i Stockholm 13 maj.

– Jag gillar att Arenagruppen är både vältajmad och eftertänksam i samhällsdebatten. Ett radikalt alternativ som inte sitter fast i någon betong utan alltid tänker kritiskt och fritt, säger Åsa Petersen.

– Det tilltalar mig att Dagens Arena finns helt och hållet på nätet. Det ger ledarsidan en frihet i publiceringarna som gör att vi alltid kan vara i mitten av samhällsdebatten.

Åsa Petersen hoppas kunna bidra med ett perspektiv bortom den traditionella partipolitiken.

– För mig är samhällsdebatt lika mycket kultur som politik. Krafter som hbtq-rörelsen och feminismen är väldigt viktiga. Och kampen mot rasismen har sällan varit mer angelägen.

Fotnot: Helle Klein har blivit chefredaktör på Dagens Arbete och Anna Hellgren ska det närmsta halvåret arbeta på Expressen Kultur. Vidare ska Eric Sundström vara föräldraledig från och med 1 juni. Därför kommer Dagens Arenas ledarredaktion att utökas med tre nya medarbetare. Ytterligare en ny ledarskribent presenteras på måndag.

Foto: Bilden på Åsa Petersen är tagen av Kristian Pohl.