Min ledare i dag om fyllnadsvalet i South Shields, det brittiska lokalvalet och EU-kritiska UKIP:s framgångar, visade sig stämma i högre grad än någon hade kunnat förutsäga. Visserligen vann Labours Emma Lewell-Buck Labours mandat efter att David Miliband hade avsagt sin plats i parlamentet. Men UKIP kom in som tvåa med 24 procent av rösterna trots att partiet inte tidigare ställt upp i den här valkretsen. För Tories var valet en katastrof. Partiet blev tredje parti med bara hälften så starkt stöd som UKIP. För Liberaldemokraterna slutade det ännu värre. Deras kandidat fick bara 352 röster allt som allt.

Det här är förstås en stor smäll för de två regeringspartierna, de konservativa och Liberaldemokraterna. UKIP är fram för allt ett högerpopulistiskt anti-parti. De är mot invandring och framför allt mot EU. Framför allt drabbas Tories av deras framgångar. Deras väljare och politik ligger närmast UKIP ideologiskt. Men valresultatet visar att även Liberaldemokraterna och Labour nu utmanas av en folklig populistisk höger. Labour minskade sitt väljarstöd jämfört med 2010. Då var missnöjet som störst med bland partiets kärnväljare. Och partiet hade ett av sina toppnamn i valkretsen. Nu röstade 50 procent på Labour. Vid jordskredssegern 1997 var röststödet 72 procent.

I andra valkretsar kan ett framgångsrikt UKIP i nästa val mycket väl innebära att Labour eller Liberaldemokraterna tappar mandat i lika hög grad som Tories. Systemet med enmansvalkretsar kan ge mycket märkliga utfall.

Om trenden från gårdagens val håller i sig (och mönstret är tydligen liknande i de andra lokala valen) står vi inför något av en politisk revolution i Storbritannien. De politiska partierna och det politiska etablissemanget misstros av stora delar av befolkningen. Den ekonomiska krisen i det egna landet och i EU har spätt på detta missnöje. Sedan kryddas allt detta med klassisk brittisk EU-kritik, för att inte säga EU-hat. Och inte minst ett växande motstånd mot invandring. Det är med andra ord en farlig brygd som håller på att lyfta fram ett högerpopulistiskt parti in i den brittiska politikens finrum. Man sover knappast gott efter val som dessa.

En näringsminister som står inför KU och hävdar att uppgifter aldrig lämnats ut. För att sedan medge att uppgifterna lämnades till Ekot och TT – och lät Aftonbladet vänta – för att man ”vet att det är medier som har en heltäckande bild”. En näringsminister som med andra ord tycker det är helt rimligt att favorisera ett medium före ett annat.

En före detta försvarsminister som hävdar att han ingenting har vetat och att inga frågor ställts. Det är ”Don’t ask – don’t tell” praktiserad som arbetsmetod. Att det råkade handla om en vapenfabrik i en diktatur tycks den före detta ministern anse vara ett olycksfall i arbetet.

Ett utrikesdepartement som har avskaffat diariet där inkomna och upprättade handlingar tidigare fördes in – och därmed omöjliggjort för allmänheten att få en insyn i departementets arbete.

En statsminister som under KU-förhör tycks vilja bortförklara ett segdraget utlämnande av representationsnotor med att det hade kunnat finnas gäster med känslig bakgrund på plats på middagen.

Det är ingen vacker bild av hur den borgerliga regeringen ser på offentlighetsprincipen som har framkommit i den senaste tidens KU-utfrågningar. I en debattartikel på SvD Brännpunkt går Nils Funcke, expert på offentlighetsfrågor, till angrepp mot regeringens bristande öppenhet.

Bortförklaringarna bottnar i inställningen att insynen inte är så viktig. […] Statsministern bör i dag inför KU deklarera att i fortsättningen gäller nolltolerans mot avsteg från en god offentlighetskultur. Från och med i dag ska regeringens demokratiminister väckas ur sin slummer och börja städa trappan uppifrån.

Det är bara att instämma i Funckes kritik. Vad de borgerliga statsråden ägnar sig åt är helt oacceptabelt. Man lägger miljoner på pr-planer och konsultarvoden – och tycker följaktligen att det är logiskt att försöka påverka mediebilden genom att kringgå offentlighetsprincipen. Ytterst ansvarig är Fredrik Reinfeldt – det börjar bli läge att han upplyser sina ministrar om vad som gäller enligt svensk grundlag.

1 maj – arbetarrörelsens högtidsdag – firas i dag runt om i världen. Dela med dig av slagord, tankar och bilder genom att tagga med #dagens1maj på Twitter, Instagram och Flickr.

Runt i världen tågar och demonstrerar just nu partier, fackföreningar och organisationer. Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som har firats sedan 1890.

Dagens Arena vill gärna fira 1 maj med dig. Det gör vi genom att sprida slagord, tankar och bilder som ni delar med er av till oss.

Ta en bild med Instagram, twittra eller använd Flickr. Tagga din bild med #Dagens1maj. Du kan också mejla till redaktionen: info@dagensarena.se

Dagens Arena förbehåller sig rätten att publicera alla bilder.

Det är en dag kvar till Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag som har firats sedan 1890. Denna dag firas runt om i världen av partier, fackföreningar och andra organisationer med demonstrationer och möten.

Förra året gjorde vi på Dagens Arena en uppskattad grej under Första maj. Vi samlade in och delade våra läsares bilder för att visa olika firanden. Vi fick in bilder från firanden i Sverige, men också från Kairo och Phnom Penhn.

I år gör vi det igen – ger dig möjligheten att följa andras firanden oavsett var du befinner dig. Dagens Arena vill sprida din bild av Första maj genom att göra nedslag i olika firanden från både Sverige, Europa och världen.

Hur ser ditt firande ut? Hur låter ditt slagord? Dela med dig av vad du gör på Första maj – var med i Dagens Arenas bild-fest. Dela med dig av slagord, tankar och bilder i sociala medier. Du kan bland annat ta en bild med Instagram, Twittra, lägg upp en bild på vår FB-sida eller använd Flickr. Tagga dina inlägg och dina bilder med #Dagens1maj. Du kan också mejla till redaktionen: info@dagensarena.se

Dagens Arena förbehåller sig rätten att publicera alla bilder.

Dessutom:

Första Maj-fest

I år hålls årets Första maj-fest på Färgfabriken i Liljeholmen och arrangeras av ABF Stockholm och LO-distriktet i Stockholms län i samarbete med Dagens Arena, tidningen Flamman, tidskrifterna Tiden och Tvärdrag. Det kommer bjudas på både livemusik och framträdanden av bland andra Min Stora Sorg, Kajsa Grytt, Ugglenatten och podden Vreden. Läs mer om festen här »

Vi ses under fanorna!

Jonna Sima, redaktör på ETC Stockholm, har rekryterats till Dagens Arena som politisk redaktör.

– Vi är väldigt glada över att Jonna Sima blir en del av Dagens Arenas redaktion. Jonna Sima har en känsla för nyheter och ett analytiskt skarpsinne som kommer att komma väl till användning hos oss, säger Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena.

– Det känns väldigt roligt att kunna förstärka redaktionens kompetens med Jonna Sima. Vi kommer nu tillsammans att ladda för en stark valbevakning och jag ser fram emot att vi kan lägga tyngre fokus på politisk bevakning och grävande journalistik, säger Yonna Waltersson, som från och med 1 juni är tillförordnad chefredaktör under Eric Sundströms föräldraledighet.

Jonna Sima ser fram emot att börja arbeta på Dagens Arena:
– Det känns väldigt kul och spännande. Jag hoppas kunna bidra med mina erfarenheter från både nyhets- och opinionsjournalistiken, och att vara med och förstärka Dagens Arenas röst i den politiska debatten, säger Jonna Sima.

Du kommer att vara politisk redaktör och inta en viktig roll i svensk samhällsdebatt. Vilka frågeställningar hoppas du ska få en större plats i samhällsdebatten?

– Vi närmar oss ett valår och det är alltid den mest spännande tiden för politisk bevakning. Jag hoppas att vi kommer att diskutera försämringarna i skolan, den höga arbetslösheten, många unga människors skitliv och arbetstidsförkortning. Men vissa samhällsfrågor borde alltid vara högt prioriterade, som jämställdhet mellan könen, klimatomställningen och alla människors rätt till ett anständigt liv.

För mer information kontakta Eric Sundström på telefonnummer 073–654 13 06 eller Yonna Waltersson på telefonnummer 073–654 13 07.

Dagens Arenas uppställning till hösten:
Yonna Waltersson, tf chefredaktör och ansvarig utgivare
Jonna Sima, politisk redaktör
Mikael Färnbo, arbetsmarknads- och välfärdsredaktör (med ansvar för grävande journalistik)
Maria Georgieva, projektledare och webbstrateg/-utvecklare

Jonna Sima kommer att göra sin första vecka på Dagens Arena under våren, men börjar sedan sin anställning efter sommaruppehållet den 26 augusti.

På torsdagen gick ytterligare fyra EU-länder ut och krävde inskränkningar i tillgången till socialförsäkringsystemen för övriga EU-medborgare. Storbritannien har redan varit ute i det ärendet och fick då kritik av statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

I en intervju med Ekot hänvisade Fredrik Reinfeldt till före detta statsminister Göran Perssons (S) uttalande om social turism i samband med att EU senast utvidgades. Han gav hård kritik.
– Ja det påminner oss om att även Sverige hade, initierat av Socialdemokraternas tidigare partiledare Göran Persson, en diskussion om social turism för ungefär tio år sedan.

– Där gjorde vi ett klokt vägval. Vi hittade inte på att vi skulle ha övergångsregler mot bland annat Rumänien och Bulgarien. Vi har inte upplevt den här stora sociala turismen som det hotades med, och det kan vara klokt att förmedla det till andra, sade Reinfeldt till ekot.

Men vilka är vi? Vilka var det som gjorde ett klokt vägval? Moderaterna? Inte riktigt. I en motion från 2003 förslår ett antal Moderata storfräsare (Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Per Westerberg) och före detta storfräsare (Cristina Husmark Pehrsson, Sten Tolgfors och Mikael Odenberg) att EU-medlemmar från andra länder inte ska ges tillgång till det sociala skyddsnätet i Sverige.

Andemeningen i motionen är att motverka så kallad social turism. Men det ska inte ske genom att minska den fria rörligheten, såsom Göran Persson föreslog, utan genom att endast göra socialförsäkringarna tillgängliga för vissa.

I motionen hävdar Moderaterna att ”Det potentiella problemet i samband med unionens utvidgning sammanhänger med utformningen av de svenska socialförsäkringssystemen och EU:s olika regelverk på detta område”. Dagens Arena har sammanställt höjdpunkterna ur motionen:

• Inga socialbidrag ska utbetalas till EU-medborgare som söker arbete i Sve­rige.

Möjligheterna till en ordning där arbetstagare successivt kvalificerar sig in i svenska socialförsäkringssystem bör övervägas för medborgare från alla EU-länder.

• Familjeförmåner som föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd bör i princip endast utgå till familjer bosatta i Sve­rige. Regeringen måste därför aktualisera en översyn av förordning (EEG) nr 1408/71 med detta syfte.

• Det finns mot den bakgrunden starka skäl att ifrågasätta delar av EU:s regelverk. Som gemenskapsrätten nu ser ut ger arbete i Sverige rätt till både bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner och detta även om arbetstagaren inte är bosatt här. I praktiken görs det alltså ingen skillnad mellan bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner. Det blir arbetet som är avgörande för frågan om en person skall omfattas av socialförsäkringen.

I motionen framhålls även bland andra Storbritannien som ett bra exempel på hur man kan göra för att inte alla EU-medborgare skall omfattas av ”alltför generösa bidragsregler”:

• Storbritannien har aviserat sin avsikt att införa begränsningar av i vilken omfattning registrerade arbetstagare från nya medlemsstater får tillgång till välfärdssystemen t ex avseende bostads- och barnbidrag. Dessa begränsningar är tänkta att gälla även för övriga EU/EES-medborgare, i syfte att inte bryta mot Storbritanniens EG-rättsliga åtaganden.

Inom Moderaterna är det tydligen inte bara Sofia Arkelsten (M) som är bra på historierevisionism. Också Fredrik Reinfeldt kan.

Senast i går skulle Sverige åtgärdat missbruket av visstidsanställningar. Men i stället för att täppa till kryphål i lagen valde regeringen att svara EU-kommissionen att lagstiftningen på området är tillräcklig. I sitt svar till EU-kommissionen hänvisar regeringen genomgående till LAS och till arbetsmarknadens parters förmåga att göra upp sinsemellan.

Man skriver bland annat att ”den Svenska arbetsmarknadsmodellen, med möjlighet för de fackliga organisationerna att ingripa mot missbruk /…/ bidrar effektivt till att förhindra missbruk av visstidsanställningar.

I svaret till EU-kommissionen hävdar regeringen också att den höga organisationsgrad Sverige har är en orsak till att lagstiftning inte behövs. Vilket är ironiskt, då det är just den höga organisationsgraden alliansregeringen försökt underminera.

Dessutom är själva förfarandet ytterst pinsamt för regeringen: Under 2011 lanserades ett förslag för att försvåra det välkända utnyttjandet av att stapla visstidsanställningar på varandra. Det sågades  av remissinstanserna. Ett nytt förslag lades då fram under 2012. Kritiken då? Inte nådig.

SR Ekot rapporterade i vintras att en fjärdedel av de anställda inom detaljhandeln har en tidsbegränsad anställning och att otrygga former av visstidsanställningar ökat de senaste åren.

I sitt svar skriver regeringen att 56 % av dem som är under 25 år går på tidsbegränsade anställningar. Man framhåller att det är ett sätt att öka ungas möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Vad man genomgående missar i sitt svar är den mänskliga aspekten. Man skriver att utgångspunkten för regeringen är att det borde vara ”lätt att anställa tidsbegränsat och tidsbegränsade anställningar bör vara tillåtna under en förhållandevis lång tidsperiod”.

Men frågan är hur länge det är rimligt att vänta på att få komma in på arbetsmarknaden. Är det,  som SVT skriver, 5 år? Eller är det som Expressen skriver, att man skall tvingas ha fyra olika anställningar varav sex timmar schemalagda bara för att man är under 25? Och hur tidsbegränsad blir en tidsbegränsad anställning om dessa anställningar är tillåtna under en längre period?

Handelsanställdas förbund pekade i höstas på att tidsbegränsade anställningar skapar en sämre arbetsmiljö. Men det handlar inte bara om det.

Precis som Fastighetsanställdas förbunds ordförande Hans Öhlund påpekar handlar det om livskvalité. Dels handlar det om människors möjlighet att planera sin framtid, att få möjlighet att låna till en bostad, att kunna skaffa barn. Men det handlar också om möjligheten att kunna påverka den direkta vardagen, att slippa gå och vänta på sms för ett påhugg och att få ersättning om man blir sjuk.

På bara ett år har antalet personer i utanförskap ökat med 100 000. De senaste sex åren har också arbetslösheten ökat i samtliga åldersgrupper.

Veckans graf har den här veckan tagits fram i samarbete med LO-ekonomen Torbjörn Hållö. På ett års tid har antalet personer som är arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetslösa ökat med 100 000 personer. Det visar en genomgång av SCB:s arbetskraftsundersökningar.

Att arbetslösheten stiger är ett kännbart problem för regeringen. Men att det sker samtidigt som ett växande antal personer tvingas jobba deltid därför att det inte finns heltidsjobb och det dessutom blir fler som inte aktivt söker jobb gör läget än mer allvarligt.

De senaste sex åren har även arbetslösheten ökat i samtliga åldersgrupper, enligt SCB:s statistik. Den största ökningen har skett i åldersgruppen 20–24 år.

Senaste sammanträdet i arbetsmarknadsutskottet tog sex minuter. Det twittrar Ylva Johansson om. Utskottet avhandlade inte några förslag från regeringen – utan EU-relaterade ärenden, enligt det svar som Johansson ger när Dagens Arena frågar.

Vi har tidigare hört om utskottsmöten som ställs in för att regeringen lägger så få propositioner. Regeringen hänvisar ofta till EU för att visa på hur ansvarstagande man är. Nu verkar det som att regeringen kan tacka EU för att riksdagen alls har något att diskutera på utskottsmötena.

Samtidigt var 415 000 svenskar arbetslösa i mars. Ungdomsarbetslösheten är högre än EU-snittet med en av fyra unga utan arbete. Som Dagens Arena kunde visa efter att regeringen överlämnat vårpropositionen till riksdagen finns en rad siffror som pekar åt helt fel håll.

Anders Borg uppmanar svenska folket att gilla läget. För ”våren dröjer och det finns risk för fortsatta frostnätter”. Det är en regering som saknar politiskt innehåll, men som gillar att grilla korv.

Ska vi nöja oss med det?

I dag begravs Storbritanniens förra premiärminister Margaret Thatcher. Det påpekas ofta att hennes kontroversiella och polariserande tid vid makten (1979-1990) gav upphov till en hel del bra musik. Men ”Järnladyn” påverkade naturligtvis brittisk kultur i bred bemärkelse. Och guldgruvan med tv-serier och filmer som på olika sätt skildrar Thatcherismen är en gruva som lever vidare – trots alla andra gruvor som stängdes under hennes år på 10 Downing Street.

Här är ett urval i tre kategorier, komplettera gärna i kommentarfältet nedan!

TV-serier

Den självklara utgångspunkten är ”Boys from the blackstuff”, Liverpoolförfattaren Alan Bleasdales skildring av en grupp arbetslösa asfaltsläggare från just Liverpool som BBC Two sände 1982. Karaktären Yosser Hughes (spelad av Bernard Hill) är oförglömlig och tv-serien är, enligt The British Film Institute, ”TV:s most complete dramatic response to the Thatcher era and as a lament to the end of a male, working class British culture”.

Den andra milstolpen är ”Our friends in the North” som BBC Two sände 1996. Serien skildrar fyra vänner från Newcastle och vi får följa gängets öden i nio avsnitt som inleds 1964 och avslutas 1995 (till tonerna av Oasis ”Don’t look back in anger”). Varje avsnitt tar avstamp i ett årtal då det också var val i Storbritannien (!) och viktiga delar handlar om Thatchers valseger 1979, gruvstrejken 1984, radikalisering av Labour och bakgrunden till utvecklingen av New Labour.

Du har säkert sett den underbara filmen ”This is England” (se nedan), men såg du fortsättningen i form av två urstarka och mörka tv-serier? Filmen utspelar sig 1983 – i samband med Falklandskriget som bidrog kraftigt till Thatchers valseger samma år – och tv-serierna sammanfaller med två andra årtal. I ”This is England ’86” möter vi gänget från filmen ett par år senare. Det är sommar, modskulturen har ett uppsving, i Mexiko pågår fotbolls-VM. Men på hemmaplan är arbetslösheten 10,6 procent och 3,1 miljoner britter lever på ”the dole”.

”This is England ’88” är om möjligt ännu mörkare men rör sig vackert i ett skede där Storbritannien förändras snabbt: ”Changes in racism, sexism, aspiration, power, ideas, technology of course: changes in England itself, and I don’t know that there’s been another era in history when things have changed as fast as they have in my own strange lifetime”, skrev The Guardian i en recension av Meadows mästerverk som ska avslutas med att vi träffar gänget en sista gång 1990 – året då Thatcher tvingades avgå.

Till sist: ”House of Cards” är naturligtvis ursprungligen en brittisk TV-serie som börjar med att Thatcher avgår (Francis Urquhart sitter vid sitt skrivbord med Thatchers porträtt). Om du gillade den amerikanska kopian – se originalet!

Filmer

Förutom ”This is England” finns några mer lättsamma klassiker som i synnerhet skildrar hur Thatcherismen påverkade industristäder och gruvsamhällen i norra Storbritannien. ”Billy Elliot” utspelar sig under gruvarbetarstrejken 1984-85 och är oförglömlig tack vare historien om 11-årige Billy som mot en bakgrund av det döende, manliga industrisamhället helst av allt vill dansa balett.

Många minns nog även ”Brassed off”, som dock utspelar sig i den fiktiga staden ”Grimley” i mitten av 1990-talet. Bakgrunden är dock den avindustrialisering som inleddes på 1980-talet. Ett annat exempel är de arbetslösa knegarna i stålstaden Sheffield som börjar strippa och – till skillnad från Chippendales – ska visa ”allt”. Därav titeln ”The Full Monty”.

För de mer diskbänksrealistiska filmerna får vi givetvis vända oss till regissören Ken Loach. I hans digra produktion finns ett par filmer som berör Thatchers tid vid makten mer uttryckligt. ”Looks and smiles” (1981) handlar om en ung man som försöker hanka sig fram i Thatchers England. ”Hidden Agenda” (1990) är en thriller om brittisk statsterrorism i Nordirland som gör kopplingar till såväl Thatcher som diktatorn Pinochet. I ”Riff-Raff” (1991) är i synnerhet byggnadsarbetaren Larry (som spelas av en strålande Ricky Tomlinson) väldigt kritisk till Thatcher. ”The Navigators” (2001) skildrar den schabbliga privatiseringen av den brittiska järnvägen – men detta genomfördes under Thatchers efterträdare John Major (filmen utspelar sig inte heller under Thatchers tid vid makten utan bör ses som en bredare kritik av ett politiskt arv som levde vidare med New Labour).

Dokumentärer

Ken Loach kan fungera som övergång från spelfilm till dokumentär: Hans ”Which side are you on” skildrar gruvstrejken 1984. Och den omtalade ”Järnladyn” med en strålande Meryl Streep får vi nog kalla mer spelfilm än dokumentär. Lägg i stället tiden på ”The Rise and Fall of Margaret Thatcher”, ett BBC-drama i två delar. I del ett, ”Margaret Thatcher – The Long Walk to Finchley” spelas Thatcher av Andrea Riseborough. I den andra delen, som mer uttryckligt handlar om den sista tiden vid makten, har Lindsay Duncan huvudrollen.

”The Falklands Play” är en dramadokumentär med som fokuserar på bakgrundsinteriörer under kriget med samma namn (Thatcher spelas av Patricia Hodge).

”Margaret Thatcher – The Iron Lady” är en mer traditionell dokumentär med arkivbilder och olika kommenterande röster. Och sådana lär vi få se fler av den kommande tiden.

Att väldigt många av titlarna ovan återfinns i min dvd-hylla hemma avslöjar ett stort intresse för brittisk politik. Men jag har säkert missat mycket, kanske just din favorit? If so, let me know i kommentarfältet nedan!

Utöver att få Magasinet Arena i brevlådan varannan månad kan du som helårsprenumerant nu även läsa Arena i din surfplatta, helt utan extra kostnad.

Sagt om nya Arena: “Högsta internationella klass”, enligt medieanalytikern Olle Lidbom på vassaeggen.se. “Nya Arena för tankarna till tidskrifter som The New Republic och Atlantic Monthly”, enligt Arbetarbladet.

Du som är prenumerant

Läs Arena som du vill, frossa i progressiva tankar – när du känner för det. Som fullbetalande helårsprenumerant (395 kronor) får du fri tillgång till den digitala versionen av Arena (6 nummer), från och med det nummer där du aktiverar din digitala prenumeration.

Så här gör du: 

• Ladda ned Paperton till android  eller iphone/ ipad. Du kan också komma åt tidningen genom din webbläsare.
• Skriv in ditt användarnamn (din e-post)
• Skriv in det lösenord som skickats till dig automatiskt från Paperton
• När du loggat in, läs din tidning under “Mitt bibliotek”.
• Har du inte fått ditt lösenord, kontakta prenumerationsansvarig gun.andersson@arenagruppen.se
• Glömt ditt lösenord? Kontakta info@paperton.com

KÖPENHAMN: Fyra tunga progressiva ledare. Två har redan vunnit val, två måste vinna. Peter Mandelson modererar och noterar att Ed Miliband sitter till höger om honom, vilket inte är så vanligt. Den andre politikern på scenen som också måste vinna val är Eds nye kompis: Stefan Löfven.

De som redan är valda, Helle Thorning-Schmidt och Marylands guvernör Martin O’Malley, har inledningsvis mest lyskraft på scenen. Delvis beror det på vad som i retoriken kallas primärt ethos, den tyngd som ämbetet för med sig och automatiskt ger talaren.

Fast ingen i panelen har den enorma lyskraft som ska ha funnits när Progressive Governance bildades. Det finns inga progressiva ledare med Bill Clintons och Tony Blairs karisma just nu.

Och kanske har idén med ledare på podium och seminariedeltagare på golvet nedanför sett sina bästa dagar? Men med en bra moderator – Mandelson har en överlägsen, initierad och väldigt brittisk stil som fungerar utmärkt – blir det en del vettigt sagt ändå.

Fast det är lite svårt att hålla reda på Ed Miliband. Han är en knivskarp policynörd, full av idéer och metaforer. Helst verkar han vilja diskutera enskildheter i den bok som skickades ut innan konferensen, som få har hunnit läsa klart men som han refererar friskt till. Miliband imponerar, men har problem att hitta en linje i sina inlägg. Det blir mycket av det mesta och lite blir kvar.

Thorning-Schmidt är nog glad att slippa den inrikespolitiska röran som hon annars tvingas hantera dagligen. På en fråga vad progressiva kan lära av högern är svaret kallt och hårt: Sluta med krypskytte och interna bakhåll. Håll ihop för den större, gemensamma saken. Parallellen till den egna parlamentariska situationen är uppenbar. Men nu kan hon han slappna av och prata om klimatfrågor och miljöteknik, inspirerad av ett besök på danska Siemens. Där har hon sett modern vindkraftsteknik som guvernören från Maryland gott kan köpa, föreslår hon oblygt.

Martin O’Malley lovar inget men berättar om lyckade reformer hemma i Maryland, en delstat med fler innevånare än Danmark. I förbifarten nämner O’Malley att hans prioriteringar och maktutövning numer är mycket mer driven av data och numerär analys. Att politik ska vägledas av empiri och siffror snarare än av magkänsla var den stora nyheten i presidentvalet 2012. O’Malley lånar också en fras från ett av president Obamas ”State of the Union”-tal: Att skapa jobb för vanligt folk är den Polstjärna (Northern star) som leder allt vi gör.

Nu vet vad ni vad det retoriska greppet kommer ifrån om det vandrar vidare till Stefan Löfven, som satt bredvid.

Löfven glömmer inte sina grundfrågor: Jobb, innovation, utbildning, industripolitik. Bäst lyckas han dock nå ut till publiken när han gör vågrörelser med armen och förklarar hur den globala ekonomin har utvecklats. Från nationella konjunkturer till gemensamma strömningar där den globala ekonomin måste hanteras gemensamt. Löfvens lösning är egentligen förvånansvärt radikal: Globala fackföreningar ska leda arbetet mot en ”New Global Deal” mellan arbete och kapital där arbetsvillkoren garanteras i en värld utan lönedumpning.

Kanske var det konferensens mest radikala och tilltalande tanke.

OBS! Efter bloggkrönikan är det dags att summera #PGCopenhagen…

Progressive Governance Copenhagen 2013 i sammanfattning

Övergipande betyg: Den konferensen som hållit högst kvalitet på åtminstone fem år. Mycket tack vare den tunga amerikanska närvaron. Jänkarna är utmärkta talare, pratar även kampanj och hur man vinner val, och håller inte obegripligt långa tal på dålig engelska om ”social Europe” (vanligt bland kontinentala socialdemokrater).

Klassledare: Ed Miliband framstår som den blivande europeiska S-ledaren, fast konkurrensen är inte särskilt stark.

Roligaste moderatorn: Peter Mandelson. Som alltid.

Bästa middagstal: Sandro Gozi, parlamentsledamot från italienska PD. Obegripliga men underhållande utläggningar om Beppe Grillo. Mikael Damberg var konkret, koncis och ärlig vilket ger en pallplats.

Stjärnskott: Chuka Umunna, ”Labours Barack Obama”.

Underliggande konflikt: Tankesmedjorna Policy Network (London) och Center for American Progress (Washington DC) arrangerar en konferens för Europas progressiva i Köpenhamn. Det blev ett naturligt fokus på transatlantiska relationer och de norra delarna av Europa. Deltagare från bland annat Spanien framhöll att deras djupa kris och perspektiv hamnade i skymundan. Med all rätt.

Jämställdhet: Faktiskt en kvinna i varje panel. Tyvärr räknas det som ett stort framsteg.

Bästa föredrag: Joel Benenson om hur Obamakampanjen använde budskapsramar, berättelser, värderingar och argument. Bland de bästa politiska dragningarna jag har hört på mycket länge. Om Löfven och Jämtin lyssnade noga och har kontakt med Benenson? Låt oss hoppas.

Långväga gäster: Thomas Mulcair, Kanadas New Democratic Party samt några S-strateger från Australien.

Småkurr: Norges utrikesminister Espen Barth Eide stod inte riktigt upp för ”Responsibility to protect” och fick en mindre utskällning av Peter Mandelson. Den senare menade att USA bör kunna bomba de flygfält som kontrolleras av Assads styrkor i Syrien på tio minuter.

Här kan nog S lära något: Martien Kuitenbrouwers arbete med lokala medborgarkontor och demokratidialog (”contact democracy”) i västra Amsterdam. Läs mer här.

Borde få eget tv-program: Policy Networks egen mysgubbe Roger Liddle. Allsidig och skarp under den fryntliga ytan.

Svensk representation: Stor uppställning. De ledande företrädarna Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Carin Jämtin, Mikael Damberg var på plats och talade i olika sammanhang. Alla gjorde bra ifrån sig, ingen golvade publiken. Riksdagsledamoten Veronica Palm och Ann Linde (internationell sekreterare) var också på plats. Liksom ett gäng pressekreterare och tjänstemän.

Barhäng: Hotellbaren var proppfull på torsdagskvällen. Att Ed Miliband, Stefan Löfven och Peter Mandelson kom förbi var uppskattat. Mandelson var dock missnöjd med att undertecknad hade lyssnat på hans memoarer ”The Third Man” som ljudbok. ”Den riktiga boken är längre, nu har du missat en hel del”.

Nämen äntligen: Den traditionella panelen om transatlantiska relationer handlade mindre om militärt samarbete och mer om klimathotet.

Konferensboken: Kan du ladda ned här.

Bästa workshop: Mitch Stewarts fantastiska dragning av hur Obamakampanjen var uppbyggd (i synnerhet gräsrotsorganiseringen). Om undertecknad någonsin fastnar i en loop där samma dag börjar om varje morgon (som i filmen ”Groundhog Day”) så får det seminariet gärna vara en del.

Besvikelse: Att nästan alla politiker hade åkt hem när i synnerhet amerikanerna drog igång det tunga kampanjkavalleriet och berättade om erfarenheterna av Obamakampanjen 2012 i fredagens workshops. Politiker ska inte lämna kampanjmakeri helt till politiska tjänstemän. Och: Superkloke Matthew McGregor kunde ha fått ännu mer tid i sin workshop, och Marlon Marshall borde ha fått en egen workshop om hur Obamakampanjen utbildade sina medarbetare och volontärer – något europeiska politiker kan bli mycket bättre på. Men något ska ju bli ännu bättre tills nästa gång.

En granskning Dagens Nyheter gjort av den svenska skolan visar på stora brister. 96 av 100 skolor klarar inte Skolverkets kontroller. För att komma in på lärarutbildningen räcker det med bottenresultat på högskoleprovet och en av fyra lärare har lämnat sitt jobb av andra anledningar än pension under en femårsperiod. En av de punkter som utbildningsminister Jan Björklund (FP) pekar ut som en anledning till att skolan brister är lärarna. Han menar att yrket är för oattraktivt och därmed lockar fel målgrupp till läraryrket.

Så vad vill då Björklund göra för att komma till rätta med det utpekade problemet?

Vill han ge lärarna ökat medbestämmande och inflytande, såsom Kungliga Vetenskapsakademien föreslår? Nej. Vill han höja lärarlönerna såsom bland annat Dagens Nyheters ledarsida föreskriver? Nja. Björklund har visserligen vid en rad olika tillfällen gått ut och sagt att lärarlönerna ska höjas, men han kan inte precisera hur och när. Och löneökningarna gäller inte alla.

Björklunds främsta koncept för att komma till rätta med skolans problem är istället att höja kraven för att komma in på lärarlinjen.

Det är inte populärt att studera till lärare i Sverige. För att komma in på lärarprogrammen behövs i dag lägsta betyg på högskoleprovet. Men det är svårt att tänka sig att fler kulle vilja studera till lärare enbart för att intagningsgränserna höjs.

Snarare borde Björklund se till lönen och arbetsbelastningen. De svenska lärarlönerna halkar efter. Detta samtidigt som arbetsbelastningen är en av de högsta i världen. Allt enligt siffror OECD tagit fram. 

Dessutom. Stora pensionsavgångar väntar lärarkåren inom de närmsta åren, vilket väntas leda till lärarbrist. Att Sveriges utbildningsminister i det läget vill höja kravet för att komma in på lärarprogrammet utan att samtidigt presentera konkreta förslag på hur läraryrket skall bli mer attraktivt rimmar illa och är milt sagt en ekvation som är svårt att få ihop.

Det fanns en tid – slutet av 1990-talet – när centervänster-regeringar styrde 13 av EU:s dåvarande 15 länder. Tidningen The Economist publicerade ett omslag med en bild av en öken och kompletterade med rubriken ”Has anyone seen Europe’s conservatives?”. I USA fixade Bill Clinton ekonomin och miljontals jobb skapades. Att Al Gore skulle fortsätta framgångssagan – och fördjupa det gryende samarbetet med progressiva premiärministrar i Europa som Blair, Persson, Jospin, Schröder, Kok och D’Alema – var en självklarhet.

Men Gore ”förlorade” presidentvalet 2000 mot George W. Bush: 537 röster i delstaten Florida där hans bror styrde; en högsta domstol i Washington DC som delvis hade utsetts av hans far, visst minns ni! I alla fall: Åtta år med Bush följde. Under samma tid hittade Europas konservativa tillbaka ut ur öknen. Det politiska jämviktsläget i EU27 är i dag närmast omvänt.

En idé som blev verklighet under de goda progressiva åren var att alla dessa ledare som nu styrde sina länder – men även deras medarbetare – skulle träffas regelbundet, utbyta erfarenheter och blicka framåt. En av de personer som har varit med från början är Magdalena Andersson, då nyckelmedarbetare i S-regeringen, nu kandidat till posten som finansminister. Samarbetet fick ett namn (Progressive Governance), tankesmedjan Policy Network blev ett slags kansli, och därigenom överlevde samarbetet lyckligtvis de mindre framgångsrika åren. I dag är det alltjämt en av de viktigaste träffarna för progressiva ledare och tunga tjänstemän, tankesmedjor och opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Traditionen bjuder att träffarna ska genomföras i ett land som har en progressiv (läs: socialdemokratisk) regeringschef och därför skrivs dessa rader högt upp i luften på ett flygplan på väg till Köpenhamn. Där leder statsminister Helle Thorning-Schmidt en koalitionsregering som nästan har lika många som problem som Birgitte Nyborg har i tv-serien Borgens två första säsonger sammantaget (Dansk Folkeparti blev nyligen större än S i en opinionsmätning). Jag erkänner dock gärna att jag ser fram emot att lyssna till Thorning-Schmidt som delvis har inspirerat den populära tv-serien (även om hon ”bara” var partiledare när den började sändas). Konferensen hålls i kvarteren kring Amalienborg – fast seriens titel syftar på Christiansborg.

Temat för konferensen är ”Towards growth and shared prosperity” och det som i synnerhet ska diskuteras är policyförslag som leder vägen till en ekonomisk politik som skapar till jobb och tillväxt, som är mindre besparingsorienterad än den snåla stig som EU nu vandrar, men som ändå inte äventyrar de offentliga finanserna. Såväl Stefan Löfven och Carin Jämtin som Magdalena Andersson och Mikael Damberg är på plats och jag ska lyssna noga efter hur de deltar i diskussionerna.

Något som glädjer mig extra mycket är att en tung amerikansk politiker har lockats till mötet. Historiskt sett var just den transatlantiska axeln viktig, men på några träffar som jag har besökt har en riktig tungviktare från USA saknats. Nu deltar Martin O’Malley, som blev guvernör i Maryland i mellanvalet 2006 när Demokraternas återtåg började (presidentvalen 2008 och 2012 blev ju framgångsrika). Vi i Europa kan naturligtvis lära mycket, inte minst om valstrategi och kampanj som behandlas i olika workshops. Bland övriga tunga amerikaner som är på plats märks John Podesta, Neera Tanden och Matt Browne (tankesmedjan Center for American Progress), Mitch Stewart (ansvarig för vågmästarstater i Obamas kampanj), Will Marshall (min tidigare chef på tankesmedjan PPI) samt Matthew McGregor (ansvarig för att svara snabbt på attacker i Obamas kampanj 2012, nu åter på den digitala byrån Blue State Digital). [Matt och Matthew är dock britter som länge har arbetat i USA].

Jag kommer att lyssna till Martin O’Malley lite extra, en mycket intressant politiker som jag har följt en längre tid. Han har tidigare varit ordförande för organisationen som samlar Demokraternas guvernörer. Det är ju ifrån dessa led som presidenter som Jimmy Carter och Bill Clinton har hämtats. På Demokraternas konvent i Charlotte, som jag bevittnade på plats, var O’Malleys tal dock en besvikelse. Men han anses med rätta vara ett starkt namn och nämns ibland som en möjlig presidentkandidat efter Obama. Om nu inte Hillary, och så vidare.

Och inte minst: Den fiktiva borgmästaren i Baltimore i den fantastiska tv-serien ”The Wire” – Tommy Carcetti – anses vara delvis baserad på O’Malley.

Fler rapporter kommer – här på Dagens Arena och på twitter – för det är dags progressivt toppmöte. Med vissa inslag av favoritserierna ”Borgen” och ”The Wire”.

“Från regeringens sida tar vi romers utanförskap på stort allvar. I Sverige pågår sedan förra året arbetet med regeringens strategi för romsk inkludering med flera initiativ för att bryta romers utanförskap.” Det skriver intergrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt i dag.

Han kräver att regeringarna runtom i Europa ska agera för romers rättigheter och att politiska ledare på nationell och lokal nivå ska säga ifrån då det kommer till övergrepp mot romer.

Detta är i sig lovvärt, men Ullenhag borde städa på sin egen regerings bakgård innan han riktar blicken utåt. Gång på gång under de senaste åren har Sverige och svenska ministrar på ett skamligt sätt kränkt romers rättigheter.

Som i oktober 2012, när Sverige tillsammans med fem andra EU-länder krävde att ministerrådet i EU skulle ta upp frågan om ett tillfälligt återinfört visumtvång för västra Balkan. Skälet: den ökade inströmningen av asylsökande romer. För att motivera sitt krav ställde migrationsminister Tobias Billström (M) romer mot syrier och hävdade att Sveriges resurser borde gå till att behandla asylansökningar från syrier, inte romer. EU:s öppna gränser skulle alltså inte gälla alla. Inte romer.

Två månader senare, i december 2012 var det dags igen. Denna gång var det Ullenhags ministerkollega Beatrice Ask (M) som krävde ett stopp på organiserat tiggeri. Något som bland andra tidningen Faktums chefredaktör Aron Israelsson hävdade skulle slå direkt mot romer och deras möjligheter till försörjning. Här i en debattartikel i Expressen:
“‘Tiggarligorna’ består ofta av romska storfamiljer, inte sällan från Balkan. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse.”

Men övergreppen mot romer på Sveriges gator stannar inte vid Asks krav på ett förbud mot organiserat tiggeri. Sverige har vid upprepade tillfällen utvisat romer till balkan för att de tiggt. Detta trots att tiggeri inte är förbjudet enligt svensk lag och trots att de har haft rätt att stanna enligt EU-rätten.

Dessutom är Sverige ett av de länder i Europa som utvisar flest romer till Kosovo, tillbaka till en tillvaro som inte sällan innebär djup fattigdom, trakasserier och diskriminering.

Vad sägs om en vårstädning, Ullenhag?