Bloggen

19 procent. Så mycket dyrare har det på ett år blivit att hyra en tvåa i andrahand i Stockholm. Snittpriset ligger nu på svidande 11 241 kronor. Det är inte bara innerstaden som blivit dyrare. I Stockholms län som helhet har priset stigit med tio procent.

Förvånande? Inte det minsta.

I februari trädde nya lagen för andrahandsuthyrning i kraft. Regeringen vaskade bostadspolitiken och vips blev det lagligt med ockerhyror.

Bostadsminister Stefan Attefall och hans entourage hävdar att den nya lagen kommer leda till ett ökat bostadsbyggande. Hur det ska gå till förblir en dimma.

Det räcker med att titta på statistiken över bostadsbyggandet i Stockholm för att se hur illa det är ställt. Förra året påbörjades i staden nybyggnation som väntas ge 3 181 nya bostäder. En minskning med femton (!) procent jämfört med 2011. Det samtidigt som det varje dag anländer en busslast med nya invånare till staden.

Stefan Attefall har enligt regeringskansliets kalendarium en uppgift på dagordningen i dag: Att gå på möte med Rotary i Huskvarna. Det blir säkert ett mysigt möte med företagspampar som står som ägare till flådiga villor. Men när han kommer ut från mötet får han gärna fundera över om han har något att erbjuda alla de som inte har råd att langa upp 11 000 spänn för att bo.

Annars kan han lika gärna stanna i Huskvarna – och lämna bostadspolitiken till någon som inte är lika handlingsförlamad.

Att kompromissa på kongresser är bra. Det är en naturlig del av en kongress. Men följande punkter måste framhållas angående dagens val av Socialdemokraternas nya verkställande utskott (VU).

1. Politik är att välja. Att inte orka komma överens och i stället utöka det antal som får vara med i en krets som av sin natur bör var begränsad är ett svaghetstecken. Att en ökning av antalet platser i ledningen får fungera som en lösning är en metod som tillämpades i SSU och Studentförbundet när det var som stormigast. Studentförbundet hade en tid en förbundsstyrelse med 19 (!) ledamöter. Denna kultur har tyvärr nått moderpartiet.

2. När du utökar antalet ledamöter skapas ett prejudikat. Varför inte utöka med ytterligare en plats om vi inte kommer överens nästa gång?

3. VU har nu fler suppleanter än antalet ordinarie ledamöter, vilket ger intrycket av en lustighet i den fina föreningstradition som socialdemokratin ytterst representerar. S har nyligen haft en organisationsutredning, som slog fast att antalet VU-ledamöter (ordinarie och suppleanter) ska förbli konstant. Men det pålitliga urverket S tvingades skjuta fram VU-valet mitt under en kongress eftersom det var så bråkigt i korridorerna. Och stadgarna ändrades på någon minut under sittande kongress. Allt detta tyder på att den struktur som föll ihop under Håkan Juholt ännu inte fungerar som den ska igen. Fungerar samordningen mellan försteombudsmännen (”26-manna”)? Har partistyrelsens kansli återfått den auktoritet som krävs för att sådana här frågor ska kunna lösas i god tid innan en kongress – och i värsta fall med en votering? Enligt uppgifter till Dagens Arena fick såväl gamla ombudsmannarävar som före detta finansministrar kastas in i sista stund för att medla i striderna. Men då var skyttegravarna redan för djupa.

4. Stefan Löfven har kraftigt stärkt sina interna S-aktier under kongressen. Han hade ett politiskt kapital att spendera. Att han inte använde sin stärkta auktoritet till att lösa VU-frågan, utan i stället släppte fram ännu en kompromiss, tyder på att hans vilja att angripa alla problem som en facklig förhandling där alla måste bli överens även kan bli en belastning. Det var en tillgång tidigare under kongressen. Men när stadgarna måste justeras några timmar innan kongressfesten har vi fått en urvattnad kompromiss för mycket. Tydligen lyckades inte heller hans partisekreterare Carin Jämtin lösa frågan åt honom i sista stund – och när det misslyckas måste han spendera sitt eget politiska kapital.

5. Valberedningens ordförande Berit Högman hade signalerat att valen till ledande partiorgan ska präglas mer av mångfald och kompetens, och mindre av geografisk representation. I och med att partiets yttersta ledning – den fantastiska fyran (Löfven, Andersson, Damberg och Jämtin) alla bor i Stockholm så kunde den geografiska kvoten anses vara fylld. Var det logiskt att Stockholms partidistrikt då även skulle ha kvar Veronica Palm i VU? Västra Sverige hade tidigare haft två kandidater, men ifrågasatte Urban Ahlin avsade sig sin kandidatur vilket öppnade för att nya namn skulle kunna komma in. Läget var mer öppet. Samtidigt talades det om nya kandidater som Ardalan Shekarabi (född i Manchester, en gång gömd flykting, nu doktorand i offentlig upphandling) och Therese Guovelin (bakgrund i Hotell- och restaurangfacket, VU:s potentiellt första öppet homosexuella ledamot).

Men den traditionella idén om geografisk representation tog över. Distrikten i väst ville återigen ha två kandidater (och föreslog först ett annat namn än Ahlin), Stockholms partidistrikt ville alltjämt ha Veronica Palm som ledamot (vilket fick andra distrikt att påpeka att hela den fantastiska fyran bor i huvudstaden med omnejd), och så vidare. Enligt flera källor föreslog Stockholms partidistrikts representant i förhandlingarna att Magdalena Andersson skulle kunna adjungeras till VU (och därmed bereda plats för Palm och lösa pusslet). Ett minst sagt uppseendeväckande förslag, eftersom Andersson är kandidat till posten som finansminister och därför borde ha en plats i VU. Vidare ska det ha varit Löfvens önskan att Andersson skulle få en ordinarie VU-plats. Detta som ett exempel på hur förhandlingarna lär ha sett ut. (Att adjungera Mikael Damberg – i dag ordinarie ledamot och gruppledare i riksdagen – var ett annat förslag som ska ha förekommit enligt flera källor. Även andra VU-ledamöters mandat diskuterades under resans gång).

I grunden ligger alltså en målkonflikt där VU skulle adderas med tankar om mer mångfald, ytterligare en person enligt partiledarens önskemål (Andersson), samtidigt som regionerna inom S ville bevara sin traditionella representation. Allt skulle rymmas inom det vanliga antalet platser (sju plus sju).

Så om Stockholm har kvar även Palm – då ska väl västra Sverige ha två? Och då ska väl det största partidistriktet Skåne ha en ordinarie plats? Och omvänt: Ska väst ha två – varav en ordinarie ledamot (Anneli Hulthén), då ska väl vi som vanligt…

Resultatet av det geografiska spelets återkomst – där person och tradition sätts före parti och nya tongångar – blev följande. Palm är kvar, den ifrågasatte Ahlin kandiderade igen och blev invald, och Morgan Johansson fick den sista ordinarie platsen. Och såväl Shekarabi som Guovelin blir VU-ledamöter på suppleantplats. Ni kan se VU:s nya sammansättning här.

Ett anspråkslöst förslag: En partiordförande har ett mandat att forma sitt eget verkställande utskott. Det är förvånande att Löfven inte lyckades se till att Magdalena Andersson, finansministerkandidat med blytunga akademiska meriter från bland annat Handelshögskolan, Harvard och Institute for Advanced Studies i Wien, fick en ordinarie plats. Det har en inte obetydlig symbolisk betydelse. Morgan Johansson hade fått en plats som suppleant (ingen större reell skillnad, jämfört med att kandidaten till finansminister inte får den plats som partiledaren önskar). Sedan återstod frågan om Stockholm skulle ha en ledamot utöver den fantastiska fyran, eller om väst skulle ha fått in Ahlin. Eller om en annan lösning kunde vaskas fram.

Kunde inte Löfven ha gått in i förhandlingsrummet och sagt: Lös det här åt mig, jag vill ha Magdalena Andersson som ordinarie, vi måste lyssna till vad våra kloka kritiker säger, tänka på representativiteten och välja in såväl Shekarabi som Guovelin. Sedan får ni göra upp om Stockholm även ska ha Palm eller om västra Sverige ska ha två ledamöter. Eller har ni annan lösning? Vi ses om trettio minuter och då har ni bestämt er.

Ibland måste även en kompromissinriktad pragmatiker låna några trick av Göran Persson.

[UPPDATERING]

Sedan jag skrev texten ovan har valet till partistyrelsen genomförts. Mest uppseendeväckande var att tungviktarna Ylva Johansson och Anders Ygeman tvingades lämna. Jag har även fått en del kloka synpunkter och kompletterande uppgifter angående mina reflektioner ovan. Därför bör följande punkter läggas till.

6. Den här processen har varit lång, rörig och olika personer har av naturliga skäl upplevt den på olika sätt. Jag har försökt återge de viktigaste bitarna – inte hela processen och absolut inte i exakt kronologisk ordning – med hjälp av de uppgifter som jag har kunnat verifiera med flera av varandra oberoende källor. Min avsikt har absolut inte varit att ”peka ut någon” utan som alltid ge er läsare en bild av ett intressant politiskt skeende. En person kom fram till mig och undrade om jag personligen föredrog ytterligare en relativt ung stockholmare som dessutom är en kvinna. Eller om jag tycker att det är rimligt att väst ska ha en andra kandidat som drog tillbaka sin kandidatur strax före kongressen, som har varit ifrågasatt och som dessutom är en äldre man. Det sättet som frågan ställdes på kan vi kalla retoriskt (om man betänker var jag bor samt alla texter som jag har skrivit om förnyelse, jämställdhet och representativitet inom S). Men vad jag tycker i sammanhanget är självfallet ointressant. Jag har bara noterat vad som hände när det geografiska tankesättet gjorde comeback.

7. Ulf Bjereld skriver klokt om de demokratiska problemen med att VU-valet gick till som det gjorde. Då jag tycker att den demokratiska legitimiteten på en kongress är intressant vill jag i all enkelhet föreslå ännu ett sätt på vilket det hela hade kunnat avgöras. Den sista ordinarie platsen hade kunnat vikts till Magdalena Andersson, vilket framstår som rimligt om det nu var Löfvens önskan. Då hade det funnits ett namn för mycket till VU:s suppleantplatser (åtta namn till sju platser). Genomför en omröstning och låt de demokratiskt valda ombuden bestämma. Simple as that.

8. En del av bakgrundsbeskrivningen hann jag inte med sent igår när jag skrev den ursprungliga texten. Under den tid när S har varit i opposition (sedan 2006) upplever jag det som om styrkeförhållandet inom partiet har förflyttats något vänsterut, om vi använder den mycket förenklande vänster-höger-skalan. S-myllan har blivit något mer ideologiskt radikal, inte minst under tiden med Juholt. Samtidigt har en del nya samarbeten uppstått mellan olika S-distrikt. Här finns även ett missnöje med hur Håkan Juholt avgick/tvingades avgå som partiordförande, och denna maktförskjutning och besvikelse måste den nuvarande ledningen – som till stora delar tillhör den traditionella centerhöger-majoriten – lära sig att hantera betydligt bättre. Nu blev VU-valet ”en process i Juholts skugga”, tyvärr.

9. Lösningen framöver är fortsatt avspänning, att precis alla inblandade ser till att samarbeta i syfte att minska konfliktnivån. De personer som nu har valts till VU och partistyrelsen (PS) har självfallet ett enormt stort ansvar. Inom partiledningen har den så kallade ”fantastiska fyran” en given nyckelroll – inte minst Carin Jämtin som i sin roll som partisekreterare är ytterst ansvarig för partiorganisationen. Att SSU-metoder flyttas upp i moderpartiet är farligt och skadligt. Att visa hänsyn och att återuppbygga förtroendet är precis allas ansvar. Att Skåne nu har fått ordförandeskapet i valberedningen i och med att Ilmar Reepalu ersätter Berit Högman som valberedningens ordförande är en första ingång till att bygga förtroende. Det bör precis alla inblandade inse.

10. Att Ylva Johansson tvingas lämna partistyrelsen är givetvis mycket uppseendeväckande. Men jag sitter nu på tåget hem från Göteborg och har inte haft möjlighet att genom att sedvanligt arbete inhämta information om bakgrunden från flera olika källor. Jag nöjer mig därför med att konstatera att givet Ylva Johanssons långa erfarenhet som bland annat minister så är det just uppseendeväckande. (En lågoddsare är att valet av VU har påverkat valet – och fått konsekvenser för – valet av PS.) Och jag konstaterar också att allt det positiva från S-kongressen i Göteborg 2013 har goda förutsättningar att förvaltas väl – först och främst har det varit en kongress präglad av kompromisser som har stärkt Stefan Löfven högst betydligt. Samt att dessa orospunkter som VU-valet gav upphov till – som delvis är en effekt av kaoset under Juholt – måste hanteras konstruktivt och under ansvar.

Fotnot: Texten uppdaterades marginellt under måndagen, i synnerhet med parentesen i punkt 10 samt i några delar av den femte punkten. Detta har gjorts i syfte att förtydliga texten!

Det senaste avsnittet av Dagens Arenas podcast, Arenaklubben, skickas ut från mässgolvet på Socialdemokraternas partikongress.

Hör Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström samtala med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, sammanfatta S-kongressens fem stora frågor.

“Förlorarna är välfärdsföretagen”, säger Anders Lindberg om kongressens stridsfrågan nummer ett, vinster i välfärden.

I Stefan Löfvens linjetal användes en familjemetafor genomgående. Metaforen för Eric Sundströms tankar till folkhemstalet som Per-Albin Hansson höll 1928. Metaforen är både en blinkning till progressiva krafter i USA, och ett eko av familjebegreppets konservativa klang. Men också ett exempel på hur Stefan Löfvens politik överlappar med hans personliga historia som fosterhemsbarn.

Varför var VU-valet komiskt? Den sista stridsfrågan om föräldraförsäkringen hänger än så länge löst i ett valfritt kompromissförslag. Var kommer att hända? Det är inte en tredelning av föräldraförsäkringen, säger Anders Lindberg till Dagens Arena. Nyhetsredaktör Yonna Waltersson skrev så här i dag på Dagens Arena:

“Stefan Löfven argumenterar om att barnfamiljerna vill bestämma frågan hemma vid köksbordet. Men vilka barnfamiljer har makt nog att bryta rådande könsmaktsordning? Och oavsett hur många surdegsbröd vi slänger in i ugnen, varför skulle det samtidigt innebära att vi tycker att det är fantastiskt att stora delar av befolkningen diskrimineras på arbetsmarknaden?”

Lyssna här:

Lyssna i Itunes »

Lyssna i Mixcloud »

Till arkivet »

Läs också:

Läs Eric Sundströms analys av Löfvens stora tal – och den där familjemetaforen

Läs Yonna Walterssons blogginlägg (S)önderkompromissad föräldraledighet

När S-kongressen avslutas på söndagen kommer man stoltsera med en rad kompromisser. Partistyrelsen har inte åkt på något större bakslag utan kryssat sig fram mellan minorna. På lördagen nådde man en uppgörelse om föräldraförsäkringen – en fråga där det redan tidigt stod klart att en majoritet av ombuden ville gå längre än partistyrelsen.

Partiföreträdare kommer nu att hävda att den uppgörelse som nåtts är betydligt skarpare än vad som tidigare stod i Framtidskontraktet. Med kompromissen förbinder sig partiet att ta “avgörande steg” mot i första hand en tredelad föräldraförsäkring under kommande mandatperiod. I Framtidskontraktet fanns ingen tidshorisont markerad.

Men läser man vad partiet nu har enats om inser man snabbt att de nya formuleringarna inte betyder särskilt mycket. Det kan bli aktuellt att vika ytterligare en månad till vardera föräldern. Men något löfte ges inte och mer konkret än så blir det inte. Skrivningar om avgörande steg kan egentligen betyda vad som helst.

Stefan Löfven argumenterar om att barnfamiljerna vill bestämma frågan hemma vid köksbordet. Men vilka barnfamiljer har makt nog att bryta rådande könsmaktsordning? Och oavsett hur många surdegsbröd vi slänger in i ugnen, varför skulle det samtidigt innebära att vi tycker att det är fantastiskt att stora delar av befolkningen diskrimineras på arbetsmarknaden?

Som Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby, säger till Dagens Arena:
“Den nordiska modellens grundtanke är att både kvinnor och män ska kunna försörja sig själva. Det sociala ansvarstagandet är inte en privat uppgift för enskilda kvinnor, utan ett gemensamt mänskligt och samhälleligt intresse. Där är en uppdelad föräldraförsäkring en viktig del.”

Eller som S-kvinnors ordförande Lena Sommestad säger till Dagens Arena:
“Det här handlar inte främst om de månader då vi ska vara hemma med barnen. Handlade det bara om att mamma är hemma några månader mer med barnen vore det ingen stor sak. Det som gör det så viktigt är att det är när man får sitt första barn som man sätter arbetsfördelningen inom familjer. Sen är mamma hemma också med nästa barn, mamma börjar ta hand om hushållet mer, mamma går ner på deltid.”

När Stefan Löfven påtalar att Sverige “fortfarande [har] en manlig könsmaktsordning, som behöver bemötas med en feministisk agenda.” är det ord som förpliktigar. Men som individer lämnas vi ännu en gång ensamma att slåss mot de strukturer som råder i samhället.

Att kalla dagens kompromiss för en besvikelse är en underdrift. Stefan Löfven har gått miste om en stor chans att föra en progressiv politik för framtiden.

Lördagens stora fråga är striden om föräldraförsäkringen. Men också andra saker hinns med. S-studenters stora stridsfråga om avskaffade studieavgifter gick igenom, efter ihärdigt kämpande. Nu fick S-studenter sin vilja igenom, tredje gången gillt på kongressnivå. Dessutom beslutade kongressen att kommunerna ska vara skyldiga att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, något som S-kvinnor haft som en prioriterad fråga under kongressen.

Annars satte LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson mycket tydlig prägel på kongressen genom ett tal som hyllades med stående ovationer. Sannolikt inte bara för att en LO-ledare kan räkna med just det på en sossekongress utan också för att Thorwaldsson är kongressens kanske tryggaste talare, han  tycks stormtrivas vid podiet.

Genom att berätta om sin pappa, en arbetare som när han befarades ha fått lungcancer fick “behandling och total uppmärksamhet från 20 läkare och experter” på sjukhuset. Ett bevis på att Gustav Möllers paroll “bara det bästa är gott nog åt folket” faktiskt fungerade, ska pappan ha sagt till Karl-Petter Thorwaldsson. Med den utgångspunkten varnade LO-ledaren för en välfärd allt mer på väg mot tilläggsförsäkringar och abonnemangsvård, en mindre generell välfärd som gör skillnad på den med och den utan pengar.

Karl-Petter Thorwaldsson talade också om massarbetslösheten och de som hamnar utanför systemen när sjukförsäkringen eller a-kassan inte längre fångar upp dem. “Det är inte otur, det är borgerlig politik.” konstaterade Thorwaldsson.

För övrigt välkomnade han oenighet inom arbetarrrörelsen. Är det högt i tak ska ingen gå med ryggen krökt, menar Thorwaldsson och sammanfattar:
“Den dag vi slutar slåss om sakfrågorna inom arbetarrörelsen slutar vi att utvecklas.”

Något vi kanske får prov på när det blir skarpt läge om föräldraförsäkringskonflikten om någon timme.

Det är fredag i Göteborg och på Socialdemokraternas partikongress står striden mellan å ena sidan partistyrelsens mycket försiktiga kompromissförslag – ”det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier” enligt Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström – och skarpare skrivningar som väl i så fall måste betraktas som ren stalinism. Vi har också hört radiodebatter där en socialdemokrat förklarar att en annan sosse, en mer friskolepositiv person, rör sig åt Pinochet-hållet. Borgerliga debattörer och tankesultaner varnar för att samtliga vinstdrivande välfärdsföretag kastar ut skolbarn och dementa på gatan i samma sekund som vinstbegränsningarna införs. Ett magnatfeministiskt kollektiv kallat ”Välfärdens Grupp 8” har uppstått, och förvirrat. I sociala medier, och ett eller annat utspel, hetsar lobbyisterna som fick de betalt för det.

Tonläget har sammanfattningsvis varit högt.

Därför är det nog många som tycker att det är skönt att det äntligen är dags för S-kongressen att fatta beslut. Ska det bli som Stefan Löfven sagt? Att förbjuda vinster ”låter sig inte göras”. Eller ska det bli som Malmö-kommunalrådet Andreas Schönström hälsade riskkapitalisterna i välfärden: ”Festen är slut. Dags för er att dra.”

Det är fortfarande svårbedömt och för bara två veckor sedan trodde nog många att Löfvens tydliga nej till vinstförbud skulle tvinga fram rättning i leden utan krumbuktande. Men den senaste veckan har det i stället låtit tvärtom – och LO-linjens uttalade vinstbegränsning, men med chans till kommunala undantag – har vunnit mark.

Det senaste budet är att S går längre när det gäller skolor, ett slags kommunalt veto för nyetableringar av skolor men lägger sig i linje med partistyrelsen i övrigt.

Tidigare har Socialdemokraternas partistyrelseförslag om den delen sammanfattats såhär:
”På skolans område vill vi se ett ökat kommunalt inflytande över nyetableringar, genom att ett obligatoriskt samråd sker medkommunen innan en fristående skola får tillstånd. Det ska vara möjligt för kommuner att själva välja om de vill införa LOV eller inte. Detta innebär att vi säger nej till förslaget att göra LOV obligatoriskt. Vidare vill vi förändra LOV, så att fri etablering för företagen inte längre ska vara möjlig.”

Nu är man beredd att byta den första meningens ”ökat kommunalt inflytande” mot ”avgörande kommunalt inflytande”. En viktig skillnad, som leder mot i praktiken ett kommunalt veto, men ingen större eftergift egentligen.

Personer med insyn i processen säger å ena sidan att det finns ett ”mycket starkt stöd för partistyrelsen” och att frågan inte kommer att avgöras i konfliktfyllda infekterade omröstningar där radikalt olika förslag står mot varandra. De flesta ombud är eniga om att det viktigaste är att få bort regeringen, därför är man beredd att kompromissa, man ska inte överdriva motsättningarna.

Även ”Det är dags att dra”-Skåne försöker nu kompromissa genom att närma sig LO:s förslag. Så här skriver de i ett dokument Dagens Arena tagit del av:
”Yttrande i enlighet med LO:s förslag om non profit-princip i välfärden.
Tilltron till välfärden kräver vinstbegränsning. Detta ska ske genom lagstiftning, där det slås fast att normen är att skattefinansierad välfärdsverksamhet drivs utifrån en non profit-princip. Kommuner och landsting kan dock genom driftsavtal frångå denna norm.”

Sammanfattningsvis är det ändå fortfarande öppet, enligt de som har insyn. ”Det står och väger men man gör allt från partistyrelsens sida för att sprida bilden av att kompromissen redan är klar i media.”

Fler kompromissbud, och eventuellt en vända med partipiskan, är alltså att vänta under dagen.

UPPDATERAT:
På fredagseftermiddagen publicerades en ny version av Socialdemokraternas framtidskontakt på  kongressajten. Nu finns skrivelser i framtidskontraktet om att vinstintresset “inte ska vara styrande i välfärden”. Den förändrade texten, nyckeln till kompromiss, lyder:

“För att motverka den växande skolsegregationen och för att säkerställa att barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar möts och ges likvärdiga chanser, krävs att kommunerna som ansvariga för skolan får möjlighet att aktivt planera när och var nya skolor ska etableras. Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar. Det ska krävas ett samarbetsavtal med den offentliga huvudmannen för att etablera en ny fristående skola. Staten ska därtill säkra den nationella likvärdigheten vid tillståndsprövningen av nya fristående skolor.”

I övrigt skriver man också:
“För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns  framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. Den främsta kvalitetsfaktorn är personalen och dess kompetens. Därför ska det ställas krav på bemanning, personalkostnader eller andra kvalitetsrelaterade kostnader i välfärden, så att de inte kan vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i motsvarande kommunal och landstingskommunal verksamhet. Sammantagna ska våra förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras.

För att ny välfärdsverksamhet ska kunna starta måste det finnas tillräckligt med underlag i form av exempelvis elever eller vårdtagare. Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk, och bör dessutom förändras så att fri etablering inte längre är möjlig. Kommuner och landsting avgör om upphandlingar och valfrihetssystem ska riktas till enbart non profit-aktörer.”

En överraskning i Stefan Löfvens starka tal till S-kongressen var hur familjen genomgående användes som en metafor för samhället. Det är en överraskning värd att analysera. I Sverige är det en metafor som oftast för de politiska tankarna till konservativa strömningar i allmänhet och debattartiklar skrivna av indignerade kristdemokrater i synnerhet.

Många, bland andra Göran Eriksson i SvD och Anne-Marie Lindgren i AiP, gör den naturliga kopplingen till arbetarrörelsens historia. 1928 talade ju Per Albin Hansson om samhället som det goda hemmet som icke känner till några kelgrisar eller styvbarn, vilket förvandlades till den kanske starkaste metaforen i svensk politisk historia: Folkhemmet.

Det är självfallet den naturliga kopplingen. Men jag tycker att det även finns tre andra omständigheter som är värda att framhålla.

1. I anglosaxisk politisk tradition, i synnerhet i USA, har progressiva länge diskuterat hur de ska kunna bryta konservativa tankefigurer. Syftet är att kunna tala om egna politiska värderingar och idéer med hjälp av en populär metafor som alla kan relatera till, som är positivt värdeladdad och omöjlig att vara emot.

George Lakoff är professor i lingvistik, baserad i Berkeley i Kalifornien. Han har skrivit mycket om familjen som politisk metafor, bland annat om hur progressiva kan använda en ”nurturant parent model” för att prata om sina värderingar. Idén är i korthet att föräldrar samarbetar för att motverka företeelser i samhället (ojämlikhet, miljöförstöring) som är skadligt för kommande generationer (barnen).

Stefan Löfvens talskrivare Anders Utbult är väl bekant med Lakoffs teorier. Ordet ”familj” användes inte mindre än 19 gånger än talet. Jag tror att talet delvis är ett försök att pröva Lakoffs idéer i en modern svensk kontext. En bidragande anledning är naturligtvis att en fungerande metafor måste kopplas till en personlig historia. Det för oss till nästa punkt.

2. Stefan Löfvens egen livshistoria är unik och omöjlig att värja sig emot. Så här säger Löfven i talets inledning:

”Kära vänner, mitt liv har varit långt ifrån utstakat. När jag kom till Sunnersta som fosterbarn, Ådalen i Ångermanland, var jag knappt ett år gammal. Inget var säkert. Men mina blivande föräldrar Ture och Iris tog ett ansvar för mig. Jag blev del av en familj och fick en bra uppväxt.”

Jag har satt orden ”inget var säkert” i fet stil. Det berörde verkligen mig. När talaren framför mig var ett år – något yngre än min egen dotter – var hans framtid högst osäker. Men det gick bra, tack vare den familj som han kom till. Sympati och medkänsla växer för talaren – liksom intresset för var talet ska ta vägen. Och den trygghet som han fick av sina nya föräldrar förlängdes sedan på ett naturligt sätt av samhället – också i talet:

”Och ju äldre jag blev, ju fler var det som hjälpte till. När jag började skolan. När jag kunde läsa vidare. När jag fick mitt första jobb.”

Där har Löfven den tankefigur som gör att han sedan kan beskriva sin politiska vision, med hjälp av familjemetaforen, på följande sätt. Jag har markerat olika familjerelaterade begrepp i fet stil:

”Och vill vi att alla människor i Sverige ska vara starka och fria – då finns det inget bättre sätt att se på varandra än som jämlika systrar och bröder. Då ska vi bygga vårt samhälle som vi vill att en bra familj ska vara. En familj där varje människa gör sitt, men där vi också tar ett gemensamt ansvar för varandra. En familj som stöttar den som vill ta nya steg och utvecklas, som hjälper till när flyttlasset ska gå till en annan ort, ett nytt jobb eller nya studier. 

En familj som inte överger den som just nu har det tufft, eller lämnar dem i fattigdom eller fas 3 – men som heller aldrig är missunnsam mot den som når framgång. Det är grunden i tanken om samhället som en familj: Din svaghet är allas vår svaghet – men din styrka blir vår gemensamma styrka. Det är socialdemokratisk politik.”

I det här stycket tycker jag att Löfvens politiska vision vävs ihop med hans personliga historia på ett starkt sätt. En möjlig jämförelse är hur Barack Obama tidigt valde att sammanfatta USA:s politiska stämningsläge 2007-2008 i ett ord: ”Change”. Men det var även ett begrepp som passade historien om Obamas liv: En förändringens resa eftersom han är född på Hawaii, hans pappa var från Kenya och han växte delvis upp i Indonesien. Samtidigt finns uramerikanska inslag: Hans älskade mormor Madelyn föddes i Kansas och Obama studerade bland annat i klassiska städer som Los Angeles, New York och Boston – innan han flyttade till Chicago.

I dagens brusiga informationslandskap anses det ofta att den personliga berättelsen måste överlappa med det politiska budskapet. Löfvens tal är ett uppenbart försök att följa den devisen.

3. Valet av en politisk metafor har i bästa fall även en strategisk dimension i arbetet med att öka röstetalet i viktiga väljargrupper. Och det är välkänt att S i sina målgruppsanalyser riktar in sig på en väljargrupp som befinner sig i den yngre medelålder, som återfinns i den breda medelklassen, och som bor i Sveriges större och medelstora städer. Och vad förenar denna breda grupp? Jo, den definierar sig ofta som barnfamiljer – ett positivt värdeladdat begrepp.

Att Löfven genomgående använde en familjemetafor kan därför även ses som ett naturligt sätt att försöka tilltala väljare som måste övertygas enligt partiets målgruppsanalys. Och det är ingenting konstigt med det. Politik – och i förlängningen demokratin – handlar om dialogen mellan väljare och de som vill bli valda. Ska du tränga in med ditt budskap mellan mataffären, falukorven, nattning, och andra halvlek av kvällens Champions League-match så krävs att du skärper ditt tilltal. Jag träffade en holländsk forskare en gång som studerar hur ord, metaforer och budskapsramar uppfattas av våra mänskliga hjärnor. Hon framhöll att en europeisk väljare i genomsnitt tänker på politik ungefär i åtta minuter per vecka. Då gäller det ha en genomtänkt metafor som griper tag, innan ditt budskap konkretiseras.

Till sist: Det finns risker med alla metaforer. En omständighet med Löfvens personliga familjehistoria är att den har ett sorgligt inslag: Fosterbarnet som inte har några egna barn. Som talet var skrivet så vändes den personliga historien snabbt till en positiv politisk berättelse, men det är en omständighet som bör beaktas. Här finns emellertid även en möjlighet: Löfven har bonusbarn via äktenskapet med Ulla, vilket är en naturlig familjesituation i dag. Och i en intervju med Aftonbladet, när Löfven fick en fråga om vad han först skulle fråga Gud om han kom till himlen, så svarade han spontant på följande sätt:

– När kommer Ulla?

”Det kan ju tåras i ögonen för mindre”, konstaterade magasinet Fokus.

Vidare så har vi familjebegreppets konservativa klang. På Twitter syntes en del kritik under talet, men den klingade av när Löfven var så tydlig i flera viktiga frågor som konservativa annars brukar försöka kväva med hjälp av familjebegreppet: Könsmaktsordningen samt kampen mot antifeminism och homofobi.

Om Löfven ska lyckas med sin familjemetafor krävs därför att han även fortsättningsvis är tydlig i just dessa frågor, samt att han betonar att en familj i dag kan se ut på flera olika sätt (vilket följaktligen är naturligt med tanke på den egna familjesituationen).

Och om Löfven kommer att fortsätta att använda familjen som metafor, eller om det ”bara” var ett sätt att hålla ihop hans viktiga installationstal som partiledare, återstår naturligtvis att se.

Fotnot: Texten uppdaterades 15:26 med stycket som avslutas med en länk till Fokus.

Dagens Arena lanserar ett grävprojekt och en donationssida för att förbättra vår granskning av politiken och stävja likriktningen i journalistiken.

Skitliv råder på arbetsmarknaden. Trygghetssystemen krackelerar och arbetslösheten biter sig fast. Men den politiska journalistiken präglas av flockmentalitet och korvgrillning hos Annie Lööf i Maramö. Supervalåret 2014 – med val till Europarlamentet och riksdagen – står för dörren.

Dagens Arena är en självständig webbtidning med fackliga perspektiv. Vi granskar makten och har publicerat flera uppmärksammade avslöjanden. Vi visade hur Skatteverket byggdes om med underbetald arbetskraft utan arbetstillstånd. Vi nystade upp beslutskedjan om hur vårdcentralen Serafen slumpades bort. Vi kartlade hur handikappomsorgen har blivit riskkapitalbolagens senaste kassako.

Du som har hittat till den här bloggposten vet var du har oss. Vi är den ledande progressiva sajten på nätet. Vår journalistik påverkar när politiska diskussioner inleds och formas – i stället för att rapportera i efterhand. Nu vill vi bli en ännu starkare röst.

Nu lanserar vi ett grävprojekt för att ytterligare spetsa vår agendasättande journalistik. Vi vill få bättre möjligheter att fördjupa oss i nya strömningar i samhället, granska missförhållanden och avslöja maktmissbruk. Det handlar om stora frågor som jobb, välfärd och klimat. Om individer som ramlar mellan trygghetssystemen eller stoppas av polis vid spärren i tunnelbanan. Men vi vill också berätta historier om personerna, platserna, reformerna och idéerna som gör Sverige till ett bättre samhälle.

De grävande reportagen kommer att kombineras med nyheter och opinionsbildande texter. Som vanligt utgår vi från ett löntagarperspektiv. Med reportage som går på djupet – kombinerat med vår starka position på nätet – vill vi påverka samhällsdebatten i progressiv riktning.

Vi är dock en liten redaktion (en chefredaktör, två redaktörer, en projektledare). Därför behöver vi din hjälp.

Genom att finansiellt stödja Dagens Arenas grävprojekt hjälper du oss att ta nästa steg. Vår rapportering är oberoende och ett bidrag kommer inte att påverka vad vi väljer att granska. Du vet vad du får när du stödjer Dagens Arena: Skarp och grävande kvalitetsjournalistik som får genomslag och gör skillnad.

När du läser vårt nästa avslöjande på nätet kan du känna dig stolt över att du gjorde det möjligt: www.dagensarena.se/donera/granska-arbetsmarknaden

Eric Sundström, chefredaktör
Yonna Waltersson, tf chefredaktör

S-kongressen är inne på sin tredje dag. Under förmiddagen debatteras jobben. Men efter Stefan Löfvens löfte om lägst arbetslöshet i EU till 2020 och eftergiften till SSU om 90-dagarsgarantin går de flesta i väntan på kvällens stora strid.

Då ska den stora debatten om vinster i välfärden tas. Beslutet om framtidskontraktet flyttades också fram till fredagen. Det efter en hotande revolt mot att kontraktet skulle tas utan möjlighet att föra in skärpta skrivningar.

Hur det kommer att gå för partiledningens förslag är in i det sista oklart. Ett kompromissförslag har under torsdagen gått ut till ombuden. Förslaget innehåller bland annat skärpta krav för vad som ska gälla vid nyetableringar av friskolor. Enligt innehåll som läckt ut till Sveriges Radios Ekot lyder formuleringen:

“För att motverka den växande skolsegregationen och för att säkerställa att barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar möts och ges likvärdiga chanser, krävs att kommunerna som skolhuvudmän får möjlighet att aktivt planera när och var nya skolor ska etableras. Nyetableringar som leder till ökad skolsegregation ska inte ges tillstånd att starta och kommunerna ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar”.

Trots kompromissförslaget har tongångarna varit höga. Det tycks dock som att partiledninen ha lämnat sitt slutbud. Ombuden står nu i valet att rösta för partiledningens kompromissförslag – som de möjligtvis inte tycker är tillräckligt långtgående – eller att ge partiledaren ett nederlag som som kommer att jaga partiet in i valrörelsen.

_______

Partistyrelsen åkte för övrigt på ett bakslag på torsdagskvällen. Då röstade kongressen för att rätten till sjukvård på lika villkor även ska omfatta asylsökande och papperslösa – något som partistyrelsen yrkat på ett avslag för. Tumme upp för det säger Dagens Arena!

Tre raka frågor till Dagens Arenas Eric Sundström om Stefan Löfvens linjetal.

Stefan Löfven har hållit ett mycket bra kongresstal i dag. Nedan analyserar vi talets innehåll, framförande och frågetecken i korthet. Frågan är även vilka politiska konsekvenser som talet kan få, på kort och lång sikt.

På kort sikt – under den resterande kongressveckan – har Stefan Löfven stärkt sin ställning bland ombuden. Han gav SSU rätt och gav dem ”segern” i striden om 90-dagarsgarantin. Hans avsnitt om feminism var så starkt att en kompromiss om föräldraförsäkringen framstår som sannolik. Det borde vara omöjligt att tala om könsmaktsordning ena sekunden, och låta bli att använda föräldraförsäkringen för att bekämpa densamma något dygn senare.

Löfvens tal stärkte även hela partiledningens aktier i frågan om vinst i välfärden – även där framstår en kompromiss som bara innebär en viss skärpning av det liggande förslaget som trolig.

Möjligheten är därför att minnet av kongressen – i synnerhet inom socialdemokratin och på lite längre sikt – blir att jobbfrågan sattes i fokus och att Löfven valde att kompromissa sig fram genom de förväntade striderna. Samt att Löfven höll ett riktigt bra tal som gjorde att han tog några viktiga kliv till i arbetet med att framstå som Reinfeldts arvtagare. Löfven gör nämligen anspråk på att ersätta en populär regeringschef mitt under en europeisk kris.

Och där är vi inte ännu. Bra stämning på en kongress är en sak. Men på ännu längre sikt måste Löfven övertyga även väljarna om att han har ett alternativ till den förda politiken, att han har reformer som gör att alternativet kan realiseras, samt att Löfven själv är redo att axla statsministerrollen.

Han tog ett par viktiga steg på i dag i Göteborg. Fast många steg återstår.

__________________
Dagens Arenas nyhetsredaktör Yonna Waltersson ställer tre korta frågor till chefredaktör Eric Sundström om Stefan Löfvens linjetal.

Stefan Löfven valdes på torsdagen till Socialdemokraternas partiledare. Dagens Arena bloggar direkt från Löfvens linjetal.

“Det känns lite speciellt för en grabb från Ådalen” inledde Stefan Löfven talet som nyvald ordförande för S.

“Socialdemokraterna är en frihetsrörelse” fortsatte Löfven med utgångspunkt i sin egen bakgrund och vad som lett honom fram till den position han nu vunnit.

“Vi ser det fantastiska i att ta ansvar för varandra” fortsatte Löfven och konstaterade att “solidaritet är det vackraste ord han vet”.

S ska också vara en familj som aldrig överger: “Din svaghet är vårt gemensamma ansvar och din styrka är vår gemensamma styrka”

Låt oss ta fram reformer för 2020 och 2030 – vi ska framåt, framåt alltid framåt, fortsatte Löfven.

Efter det inledande avsnittet kom Löfven in på jämställdhet: “Sverige har en manlig könsmaktsordning som behöver brytas.” Han beskrev de löneskillnader som råder mellan män och kvinnor – skillnader som Löfven beskrev som en stöld. Han har kritiserat löneskillnader, att näringslivet ratar kvinnor och delade turer – men ännu inte nämnt något om föräldraförsäkring.

“Vi ska också framåt oavsett hårfärg eller hudfärg” fortsatte Löfven och kom därmed in på mångfald och rasism. Löfven tycks ha lyssnat in kritiken om att S är “fyra nyanser av vitt“. “Våra värderingar känner inga landsgränser” säger Löfven “vi står alltid på de förtrycktas sida.

Löfven övergår sedan till att tala om internationell solidaritet. “Det samhälle vi vill uppnå ska inte handla om nationell egoism utan om internationell solidaritet”.

“EU är ett av våra viktigaste samarbetsorgan”, sa Löfven sedan och konstaterade att det behövs ett socialt protokoll i EU – en mycket viktig fråga för den europeiska fackliga rörelsen. Han kommer därefter in på en gammal konfliktfråga i vänstern om hur man ska se på att företagare flyttar från Sverige till andra länder eftersom det är billigare att producera varor på annat håll. Löfven menar att det är positivt om vi i land efter land kan förbättra villkoren – och inte bara ska sörja förlorade jobb i Sverige: “Vi ska bygga en global ekonomi som kuvar ingen men gynnar alla”.

“Hållbar frihet” blev nästa kapitel i Löfvens tal. Han menar att ambitionen har sänks i klimatpolitiken och att Sverige halkar efter. “Det är något svenska företag förlorar på” säger Löfven och fortsätter med en aktiv miljöpolitik som: “skapar jobb och framtidstro, det förtjänar våra barn.”

Löfven kommer sedan in på den för partiet känsliga frågan om välfärd: Han säger bland annat att kvaliteten i svensk vård behöver stärkas och att alla ska kunna lita på att de får en bra äldreomsorg. Knäpptyst i lokalen när Löfven kommer in på vinster i välfärden. Löfven pekar på att regeringen inte bryr sig. Löfven säger att man i partiet har pratat med forskare och noga gått igenom partimotionerna. Att det är utifrån noggrant övervägande man ha lagt det förslag man lagt som “kraftigt skärper regelverket”.

Rätten till heltid ska vara inlett i samtliga S-kommuner under 2014, säger Löfven sedan.

Så dags för utbildningsavsnitt – Löfven säger att ett gott utbildningsväsende är det viktigaste för att rusta Sverige inför framtiden.

Därefter kommer Löfven in på löftet från onsdagen om lägst arbetslöshet i EU. Känga ges till regeringen. Löfven pratar om missmatch på arbetsmarknaden, att man ska satsa på bristyrkesutbildining, att fas 3 ska läggas ned och Arbetsförmedlingen reformeras – kända förslag sedan tidigare.

Löfven kommer sedan in på ungas bristfälliga villkor på arbetsmarknaden – och den uppmärksammade debatten om ett “skitliv”. “Precis här står skiljelinjerna” säger Löfven: “Fas 3 eller framtidstro”.

Han kommer sedan in på det som ska ske när S har vunnit regeringsmakten. En nyhet levereras: Partiledningen köper SSU:s krav om 90-dagarsgaranti. (SSU:arna vill inte sluta jubla)

Utbildning på nytt: “För varje dag kommer vi längre bort från en sammanhållen skola”. Kallar det för borgerlig symbolpolitik och säger att alla ska ha rätt till förskola eller nattis. Han kommer också in på lärarnas administrativa bördor: “lärarnas händer ska vara fria att göra det allra bästa”. Löfven avfärdar också läxrut och säger att läxhjälp ska ges efter behov – inte betalningsförmåga. Därefter kommer han in på bildning och vikten att ett livslångt lärande.

“Vi tar tag i arbetet framför oss med lätta händer” säger Löfven och menar att vi inte befinner oss händerna på marknaden utan att vi själva kan styra framtiden. “Framtidstron finns inom socialdemokratin”.

Frågan om en tredelad föräldraförsäkring är en av S-kongressens största stridsfrågor. Frågan skulle ha behandlats som en del av det välfärdsblock som diskuteras med start klockan 19.00 i kväll torsdag. Nu har frågan skjutits fram till klockan 13.30 på lördag.

På S-kongressen 2009  beslutades att ytterligare månader ska knytas till respektive vårdnadshavare inom ramen för dagens föräldraförsäkring, samt att föräldraförsäkringen på sikt ska delas lika mellan vårdnadshavarna. Förslaget fanns dock inte med i det rödgröna valmanifestet året efter, till mångas besvikelse.

Nyligen välkomnade Stefan Löfven en diskussion om hur föräldraledigheten ska bli mer jämställd, men han uttryckte ingen önskan ett förslag om ökad kvotering under nästa mandatperiod.
– Vi tänker inte kasta om villkoren för barnfamiljerna, sa Löfven när han presenterade partistyrelsens prioriteringar inför S-kongressen.

Under onsdagskvällen diskuterades föräldraförsäkringen i en av de 15 temagrupper där ombuden får träffa representanter från partiledningen i syfte att underlätta kongressens beslut i alla olika politiska frågor.

Enligt källor till Dagens Arena uppstod en viss irritation mellan representanterna från partiledningen (bland andra Lena Hallengren) och de delegationer som driver frågan hårdast (bland andra Östergötland, Stockholms län, Skåne och Uppsala län). Stödet för en tredelad föräldraförsäkring – en fråga som även drivs av LO, SSU, S-studenter och S-kvinnor – upplevdes som relativt kompakt under mötet, erfar Dagens Arena efter att ha pratat med en rad källor.

Från partiledningens sida hörs argument om att egna opinionsmätningar visar att bara fem procent av väljarna vill ha en delad föräldraförsäkring. En Novusmätning som TV4 Nyheterna har gjort visar att 23 procent av väljarna vill att S ska jobbar för fler pappamånader, medan 54 procent är emot. Bland de egna S-väljarna är bara 32 procent för och 45 procent är emot förslaget.

Motståndet mot att det offentliga ska styra uttaget av föräldraförsäkringen ytterligare anses vara starkt i de tjänstemannagrupper som vill baka sitt eget surdegsbröd och planera sina liv och föräldradagar efter eget huvud. Det är som bekant dessa väljargrupper som anses vara nödvändiga för att vinna val.

Mellan raderna syns den taktik som brukar jämföras med bilkörning: Blinka åt höger för att vinna valet, så kan man svänga åt vänster och genomföra viktiga reformer i regeringsställning. Ett ombud från Västsverige som Dagens Arena har talat med uttryckte en direkt oro för hur ett skarpt beslut kan försvåra valrörelsen 2014.

Men många ombud anser att det återigen är dags att skriva historia på en S-kongress i Göteborg. 1993 fattades det historiska beslutet om varvade listor (”varannan damernas”) just i Göteborg. De tunga sakargumenten sammanfattas av Emma Almgren på Dagens Arenas debattsida i dag: ”Det har liten betydelse vad en ung kvinna på arbetsmarknaden gör för egna val om familj. Statistiskt sett är hon en högriskanställd. […] Först när män och kvinnor tar lika stort ansvar för hem och barn kommer de att ges lika chanser på arbetsmarknaden”.

Almgren påminner om att Olof Palme fick en protestlista med 200 000 underskrifter när särbeskattningen genomfördes – ett beslut som fattades i strid med en stor folklig opinion men som relativt omgående betraktades som viktigt och självklart.

På kongressen höjs röster om att det är tid för S att genomföra högstidspratet om att vara ett feministiskt parti, och vad gäller opinionsundersökningar har LO gjort en mätning som visar att 75 procent av män och kvinnor vill dela lika på ansvaret för hem och barn. Då anstår det ett progressivt och feministiskt parti att använda den politiska vägen för att nå dit.

Som ett ombud uttryckte det i ett samtal med Dagens Arena: Varför ska S acceptera ett system som år efter år diskriminerar den ena halvan av befolkningen?

Enligt Dagens Arenas källor upplever förespråkarna för ett bindande beslut om en tredelad föräldraförsäkring att de har vind i seglen. Flera stora kongressdelegationer uppges stå enade, bland dem nämnda Stockholms län och Östergötland, och i kulisserna fortgår arbetet för att uppnå en kongressmajoritet.

Den största oron gäller att beslutet på S-kongressen 2013 blir mer urvattnat än 2009, vilket skulle spegla en upplevd backlash i jämställdhetsarbetet i samhället i allmänhet.

Eftersom beslutet nu har skjutits upp till lördag finns tid att hitta en kompromiss som förespråkarna av en tredelning kan acceptera. En nyckelformulering i en sådan kompromiss blir vad en eventuell S-ledd regering binder sig att genomföra redan under den kommande mandatperioden. Minnet av hur frågan försvann i valrörelsen 2010 lever ännu.

Klockan 14.05 tonades ljuset ner i kongresshallen på Svenska Mässan i Göteborg. Prick 17 minuter och några framträdanden senare äntrade Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven scen och inledde kongressens invigningstal.

Som väntat fokuserade Löfven på jobben. Han menade att det är viktigt med ett finanspolitiskt ramverk och sunda offentliga finanser, men att det inte har något egenvärde, utan måste kompletteras med tydligt mål för jobb och sysselsättning. Löfven pekar på att arbetslösheten är högre än i många andra jämförbara länder och att detta måste ändras. Han sätter upp målet  att Sverige om sex år skall ha lägst arbetslöshet i EU, med mer sysselsatta och fler arbetade timmar i Sverige. Men han menar att detta är ett delmål och att målet är full sysselsättning.
– Det finns ingen naturlag som säger att man inte kan ha full sysselsättning.

 Löfven  lyfte också  fram S-kongresstaden Göteborg som ett framgångsexempel, där man enligt Stefan Löfven har mött globaliseringens utmaningar med innovationer på ett framgångsrikt sätt.

Ni kan även följa @Dagensarena på twitter, där vi löpande rapporterar från S-kongressen.

Socialdemokratisk kongress i Göteborg. En tog plats för tjugo år sedan. En inleds på onsdagseftermiddagen. Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström guidar till vad i dag kan lära av dåtiden.

Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström blir intervjuad av nyhetsredaktör Yonna Waltersson om vilka paralleller som kan dras mellan den S-kongress som tog plats i Göteborg 1993 och den kongress som inleds på onsdagen.

På den kongressblogg som Aftonbladets ledarsida har upprättat delar Anders Lindberg generöst med sig av gamla kongressminnen. Historien handlar om kongressen i Malmö 2005. I korthet ville det radikala Skånedistriktet ha så många röda fanor som möjligt – jag minns en imponerande rad vid entrén till den gigantiska och ganska kalla hall där kongressen hölls – medan partistyrelsen ville att färgen rosa skulle genomsyra bilden av kongressen. Detta rosa skimmer skulle piffas upp av gröna päron, eftersom agitatorn August Palm höll ett tal i ett päronträd i just Malmö. Utomhus i kylan i februari 1882! Särskilda knappar med ett avbildat päron trycktes upp.

På den tiden var jag webbredaktör på Socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i Poltiken, och även vi uppmärksammade färgkaoset. Vår udd (i en text av Carina Skagerlind) var dock i synnerhet riktad mot blandningen av rosa och pärongrönt. Några timmar efter att krönikan publicerades levererades en stor korg päron till redaktionen. Avsändare var givetvis partistyrelsens kansli, som uppvisade en blandning av ilska och självdistans.

2011 kom dock ytterligare en twist på historien. I självaste Malmö stadshus finns en inbuktning. Det är där som det berömda päronträdet en gång ska ha stått. Men enligt nya uppgifter så stämmer inte myten. Mäster Palm hade en trappa att gå i. Trädet stod inte alls där inbuktningen är gjord. Och där trädet egentligen stod återfinns i dag en sopcontainer. Allt enligt Sydsvenskan.

Men dessa uppgifter var ännu okända på kongressen 2005. Snacket om päronträdet och Mäster Palm fortsatte. För egen del minns jag bäst en kommentar av Håkan Juholt, nu riksbekant. Han hade släntrat in i kongresshallen och trodde att han hade hamnat mitt i ett kulturspel om Mäster Palm, som var känd för sitt stora skägg och för att vara relativt kort i rocken.

– Men det var bara Paggan som skulle upp i talarstolen, förklarade Juholt.

Vilka färger och kulturspel som kommer att genomsyra kongressen i Göteborg återstår, som alltid, att se.