Bloggen

Den socialdemokratiska partikongressen närmar sig. Missa inte Arenaklubbens förprat.

Varför är debatten om vinster i välfärden så komplex? Vad kommer partiledningen att göra/inte göra?

Vilka är panelens förhoppningar och förväntningar på kongressen?

Hör Dagens Arenas S-märkta ledarskribenter:
Håkan A Bengtsson, grundare av Arenagruppen.
Björn Elmbrant, författare till två böcker om två kända socialdemokrater, Hjalmar Mehr och Olof Palme.
Helle Klein, präst och S-debattör, tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven är en bra kille, säger Björn Elmbrant, men har han ledarskapet? Hur stark är Löfven och den fantastiska fyran kring honom?

Får vi se en tydligare politik för skolområdet? Vilka lösningar finns?

Vilka blir resultaten av den här kongressen? Får vi se en riktig nystart för Socialdemokraterna? Kommer S att förhålla sig till eurokrisen överhuvudtaget?

Lyssna: 

Kommentera gärna och sprid avsnittet i sociala medier med taggarna #skongress och #arenaklubben.

Den socialdemokratiska partikongressen äger rum mellan den 3-7 april 2013 i Göteborg. Läs mer 

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har misslyckats mer med arbetslösheten än den brittiska parhästen David Cameron och George Osborne.

Den svenska arbetslösheten är på 8,2 procent enligt nya siffror från EU:s statistikorgan Eurostat. Det kan jämföras med en arbetslöshet på 7,5 procent för ett år sedan.

Det är inte bara i ett svenskt perspektiv som arbetslöshetssiffrorna blir allt allvarligare. Siffrorna visar nu att statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har misslyckats ännu mer med att hantera arbetslösheten än den brittiska parhästarna David Cameron och George Osborne.

Veckans graf har tagits fram i samarbete LO-ekonomen Torbjörn Hållö.

Värt att notera i statistiken från Eurostat är också att den svenska ungdomsarbetslösheten nu befinner sig på 24,5 procent, medan EU-snittet ligger på 23,5 procent.

Dagens Arenas podcast gör en ny internationell avstickare. I avsnitt sju går turen till USA.

Det är rörligt i det Republikanska partiet efter Mitt Romneys förlust mot Barack Obama hösten 2013.

Enligt Jim Arkedis, senior fellow på den vänsterinriktade tankesmedjan Progressive Policy Institute, måste Demokraterna se över sin politik och sin organisation i stället för att stirra sig blinda på Republikanernas förvirring. I en artikel för tidskriften The Atlantic menar Jim att ingenting är perfekt, allt är formbart. Varför är det viktigt att inte bli självbelåten efter valvinsten?

Arenaklubben ringde upp Jim för att ta reda på mer.

Eric Sundström intervjuar Jim Arkedis om vad Europas progressiva kan lära sig av Demokraterna, och vice versa. Hur tillämpas digitala strategier på gräsrotsnivå och vad borde Demokraterna göra nu?

Intervjun är på engelska. Lyssna:

Läs också:

Jim Arkedis om hur Demokaterna kan undvika självbelåtenhet i The Atlantic

Martin Gelins reportagebok ”Den amerikanska högern”

Det fria skolvalet driver på segregation och minskar likvärdigheten i den svenska skolan, något som ett antal tunga professorer från Kungliga Vetenskapsakademin konstaterar på SvD brännpunkt på onsdagen. För de barn som nu går i skolan blir kostnaden hög:

”Även de barnen som klarar sig igenom skolan kommer drabbas. De kommer uppleva ett samhälle i framtiden som är betydligt råare än vad vi har i dag. Det kan vi inte bara bortse från.” som professor Per Olof Hulth säger i en kommentar till Dagens Arena.

Samtidigt i Lärarnas Nyheter kan vi läsa hur friskolejätten Academedia kan skratta hela vägen till banken. På varje elev gör koncernen 6 300 kronor i vinst. Totalt blir det 190 miljoner kronor.

Friskolejätten är inte bara duktig på att göra vinster. De är också skickligast på att sätta höga betyg. Dagens Arena kunde i februari avslöja att av Academedia utgör en viktig andel av de friskolor som driver på betygsinflationen.

Vinsterna? De möjliggörs framför allt genom lägre lärartäthet och färre lärare med pedagogisk examen.

Det verkar också som att Academedia kommer att kunna fortsätta skratta. För sannolikheten att det blir ett stopp för vinstuttag i skolorna tycks lika med noll.

I dag skriver integrationsminister Erik Ullenhags (FP) statssekreterare Jasenko Selimović (FP) en replik på Jonas Hassen Khemiris hyllade text ”Bästa Beatrice Ask”. Där Khemiri pekar på hur Ask gör liten skillnad på personer med mörkare hud och personer som är ”tidigare dömda” frågar Khemiri när en personlig upplevelse egentligen blir en rasistisk struktur. Khemiri beskriver sedan i exempel efter exempel hur personer med en annan bakgrund eller bara mörkare skinn bemöts annorlunda eller framställs ofördelaktigt. Han sätter detta i sammanhang och pekar på hur polisens metoder kommit att leda till rasprofilering och förföljelse i tunnelbanan, det vi (ibland alltför slarvigt) sammanfattar som Reva.

Statssekreterare Jasenko Selimović (FP) skriver följande i sin text: ”Reva står mig upp i halsen. Jag kan knappast skriva vad jag tycker om det.” 

Där har vi en brännande punkt i Selimovićs text. Han, som arbetar för regeringen, som arbetar för integrationsministern, meddelar att Reva står honom upp i halsen. Det låter som en viktig politisk diskussion att ta. Inne på regeringens departement står tillämpningen av regeringens politik integrationsministerns statssekreterare upp i halsen! (FLASH? FLASH!) Men Selimović skriver inte om detta.

I stället ifrågasätter han Jonas Hassen Khemiris berättelse. Rasistiska poliser kanske bara gör som de gör för att de bråkat med chefen eller är ”allmänt jobbiga typer”. Khemiri, och andra som larmar om rasism, förtryck och diskriminering, har enligt Selimović rätt till hjälp och kamp mot diskriminering. Men Khemiri borde hållit tyst, undvikit offerrollen, menar statssekreteraren. Khemiri har genomgått samma självindoktrinering som de främlingsfientliga:

”…du väljer att tolka det som rasism. […] Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Det är en sensationell beskrivning från integrationsministerns statssekreterare (Erik Ullenhag (FP) själv hyllade snabbt detta på twitter).

Khemiri, och andra som pekar på eller berättar om diskriminering, väljer att se en sanning de ”vill” se, meddelar Selimović (FP). Allt är en subjektiv upplevelse, inga problem är för stora för att reducera till enskilda individuella upplevelser man inte behöver dra större slutsatser av.

För Selimović är detta dock inget nytt sätt att argumentera. Han har tidigare flera gånger varit ute ”i debatten” och krävt en debatt om integrationen, men alltid konsekvent vägrat konkretisera vad han menar och vad han drar för politiska slutsatser. När debatten han efterlyst nu pågår för fullt ger han sig alltså in i den på nytt och men landar i samma förvirring. Den blev inte vad han förväntade sig. Problemformuleringen blev inte hans. I oktober skrev Selimović i DN en uppmaning:
”Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna. Jag har förståelse för er rädsla att gynna de främlingsfientliga. Men tystnaden kommer att förvärra situationen. Om vi som tycker att invandrare ska vara välkomna till Sverige inte diskuterar de problem som finns med integra­tionen kommer de som föreslår minskad invandring att vara det enda alternativet. Då kommer vi snart att tvingas diskutera frågan: ska vi ha invandring över huvud taget.”

Konkretare än så blir Selimović aldrig, inte heller när han debatterat frågan i teve vid ett par tillfällen. I stället skriver han nu om att rasism är en upplevelse man väljer att se precis som Avpixlat väljer att se invandrare som ett hot.

Han skriver inget om Tobias Billströms (M) uttalande om trevliga blonda och blåögda svenskar och mindre trevliga personer med annan hårfärg. Däremot skriver han att Khemiri delar upp människor i goda och onda. Har han förväxlat migrationsministern och den uppburne författaren? (Tumregel: De med långt hår är författare, de med kort hår ministrar, Anders Borg undantagen).

Jasenko Selimović skriver att han avskyr Reva men han säger också uttryckligen att han inte vågar ta debatten om det. Det är rätt fegt för att komma från en politiker som oftare än nästan alla andra säger att vi måste våga ta debatten.

I en intetsägande debattartikel presenterar de fyra borgerliga partiledarna slutsatserna från Framtidskommissionen.

Artikeln kan sammanfattas på följande sätt:
Alliansregeringen har omvärldsbevakat lite. Googlat lite. Hittat några sökord som trendar: hållbar tillväxt, klimatproblem, integration, jämställdhet.

Stora begrepp som sammanfattar allvarliga utmaningar. Och som kräver att obekväma slutsatser dras. Det vill de borgerliga partiledarna inte göra – och därför stannar man vid att beskriva de problem man ser.

Eller som Pekka Mellergård, som ingått i Framtidskommissionen, sammanfattar det: Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.

Slutsats: Högerregeringen ska fortsätta fundera. Eventuellt grilla lite mer korv.

Bismak: Tuggad halm.

På torsdagsmorgonen intervjuades Fredrik Lundh Sammeli, migrationspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, i P1 Morgon. En intervju som väckte många frågor, och starka reaktioner från flera socialdemokrater, inte minst de som bildat nya nätverket Socialdemokrater för human migrationspolitik. I en tid då många människor berättar att de stoppas av polisen enbart på grund av sin hudfärg och hårfärg, för att de inte är blonda och blåögda, krävs tydlighet från alla politiker. Alla måste visa att vi inte är ett land där vi accepterar en sådan utveckling. Politiker måste prioritera och fästa vikt vid att förändra detta. Alternativt säga att de människor som berättar att de stoppas på grund av sin hudfärg far med osanning, att de ljuger. Man får då också säga att de poliser som medger att det gått till så ljuger. Annars får man stå upp för dessa de allra mest grundläggande principer. Och därför är det viktigt att Fredrik Lundh Sammeli åtminstone betonar det uppenbara: ”Det är oacceptabelt att ha rasprofilering i tunnelbanan.”

Men intervjun med Lundh Sammeli lämnade också en del övrigt att önska. På frågan om vad skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är i migrationspolitiken svarade han såhär:
– Skillnaden är tydlig när det handlar om att jobba ännu mer med återvändandet men också med att vara tydlig med att vi har en reglerad invandring, människor som inte får ett uppehållstillstånd ska lämna landet.

Vad menar han då är skillnaden?

På frågan hur man ska göra för att hitta människor utan rasprofilering i tunnelbanan svarar Lundh Sammeli flera olika saker. Bland annat:
”Sverige har en reglerad invandring. Vi har en bred enighet i parlamentet.”, ”Människor som inte får stanna ska återvända.”, ”Återvänder man inte frivilligt är det avvisning.”, ”Det måste finnas en bred palett av åtgärder för polisen.” och att han ”…vill inte gå in och titta på deras [polisens] enskilda metoder.”

På Dagens Arena ställde vi oss frågande till svaren och ville intervjua Socialdemokraternas migrationspolitiske talesperson om denna vårvinterns mest omdiskuterade fråga. Vi vill också veta vad Socialdemokraterna tycker ska göras, mer än det svepande svaret i P1 Morgon att det ”är en fråga för Beatrice Ask”. Annars får man förutsätta att S är nöjda med Asks agerande.

Men trots åtskilliga samtal till Lundh Sammeli i går, samt till Socialdemokraternas pressavdelning, kunde han tydligen inte avsätta fem eller tio minuter för att svara på våra frågor eller ens svara på sms om när han har möjlighet att svara.

På fredagen ringde vi igen och när pressavdelningen får veta att vi vill fråga om Reva blir vi närmast uppläxade. Frågan är uppförstorad, utlänningskontroller är inget nytt, det är inget fel på projektet som sådant, alla partier tycker så här egentligen och någon intervju är inte nödvändig. Det finns inget behov av en  sådan intervju. Det finns inga bra skäl att ställa frågorna.

Vi håller inte med. Och vi tror att våra läsare också tycker frågorna behöver ställas även till Socialdemokraterna. Vi tror till och med att en stor del av väljarkåren är nyfikna på svaret.

En viktig oklarhet rör regeringens regleringsbrev. Där betonas sedan 2009 vikten av att människor utvisas och de senaste åren återfinns också krav på att polisen ska redovisa hur många id-kontroller de gjort, hur många utvisningar som genomförts och polisen har ett uttryckligt krav på sig att öka antalet år för år.

Dessa skrivelser är i allra högsta grad politiska och ingen debatt har varit mer drabbande än denna under 2013. Att Socialdemokraternas migrationspolitiske talesperson då inte har tid och inte är intresserad av att svara på frågor i ärendet är något vi tycker är oroande.
– Vi förändrar inte politiken utifrån hur det blåser eller efter rådande debatt, säger Lundh Sammeli i P1 Morgon.

Det uttalandet är inte sant när man tittar på hur S förhåller sig till opinionen i andra frågor. Det är dessutom mycket märkligt om man inte är beredd att förändra politik som drabbar människor på ett sätt som går emot allt man står för i de vackra partiprogramsskrivelserna.

Du som följer Dagens Arena noggrant vet att undertecknad har ett intresse för Italien. Några exempel är den här texten som baserades på en stor rapport om Italien i The Economist, en önsketext med förhoppningar på Italiens vänster, en ledare i vintras som spådde att Bersani skulle bli ny premiärminister, min ledare från Milano mitt i valrörelsen i februari, samt vår podcast som analyserade valresultatet.

Det är svårt att skriva om Italien på ett enkelt sätt och förkunskaperna varierar. Italiens djupa ekonomiska problem är komplexa, den politiska situationen kontinuerligt kaotisk, partisystemet är i ständig förändring. Samtidigt har nog de flesta av oss många positiva bilder av Italien: God mat, en rik kulturnation, gula citroner och fina stränder.

I onsdags var jag i Italienska kulturinstitutets vackra lokaler och såg dokumentären ”Girlfriend in a coma” (regi: Annalisa Piras), som närmast kan beskrivas som en utmärkt samhällsvetenskaplig introduktion till Italiens alla problem och möjligheter. Filmens berättare och röda tråd är journalisten Bill Emmott, tidigare chefredaktör på just The Economist. Underbart intressanta arkivbilder blandas med en rad intervjuer med italienska tungviktare som Mario Monti, Beppe Grillo, Nanni Moretti, Umberto Eco, Roberto Saviano och Lorella Zanardo – bland många andra.

Skiljelinjen i Bill Emmotts betraktelser går mellan la mala (det dåliga, Italiens problem) och la buona (det vackra Italiens möjligheter). Det står snabbt klart att problemen är alarmerande och konkreta: En ekonomi som hackar, korruption, byråkrati, maffia, brist på investeringar i såväl infrastruktur som utbildning och inte minst utvandring. Det senaste tio åren har en miljon italienare lämnat landet, de flesta med fina utbildningar.

La buona består bland annat av Italiens mat- och kulturarv, den traditionella företagsamheten (såväl småföretagsamhet som vissa innovativa storföretag inom exempelvis mode- och bilindustri), samt den kvinnliga halvan av befolkningen (låg förvärvsfrekvens, bland mycket annat).

Efter filmvisningen fick jag möjlighet att samtala med Bill Emmott via Skype. Jag frågade varför Italiens politiska partier är relativt frånvarande i filmen och förklaringen var enkel: Emmot och Annalisa Piras tvingades prioritera och fokuserade mer på i synnerhet den ekonomiska situationen. Det var synd, tycker jag.

Emmot var fortsatt pessimistisk angående Italiens ekonomiska läge och ifrågasatte i synnerhet ”austerity”: Idén att 27 länder i EU ska svälta sig ur en kris tillsammans. Den före detta chefredaktören för The Economist placerade sig följaktligen snabbt till vänster om såväl Anders Borg som Socialdemokraternas Magdalena Andersson – i likhet med DN:s Peter Wolodarski.

Trots att valresultatet lär medföra en hel del instabilitet var Emmott positiv i ett avseende: Det stora stödet för Beppe Grillos Femstjärnan visar att den italienska likgiltigheten verkar vara över (även om Emmott var noga med att framhålla att han inte stödjer alla Grillos förslag och arbetsmetoder). Om ett nyval trots allt är oundvikligt återstår att se.

Vad gör då en intresserad läsare som vill se filmen? Bor du i Stockholmsområdet är svaret enkelt: Igår inleddes dokumentärfestivalen ”Historier från Italien” som arrangeras av Italienska Kulturinstitutet. ”Girlfriend in a coma” visas på lördag klockan 20.00 på biografen Sture med efterföljande diskussion (hela programmet här, många intressanta filmer visas).

För övriga världsmedborgare finns den utmärkta hemsidan ”Girlfriend in a coma” där du kan streama hela filmen för bara 50 kronor. På sajten hittar du även en hel del annat intressant att läsa.

Till sist har vi titeln. I pressutskicket fick jag lära mig att på italienska heter Törnrosa ”La Bella Addormentata” (den vackra sovande). Och Törnrosa – det undersköna Italien – sover så djupt som om hon vore i koma. Men just ”Girlfriend in coma” är naturligtvis en låt med ett av världens bästa band någonsin: The Smiths.

Och efter att ha sett filmen tvingas jag konstaterar att flera rader i låten tyvärr är relevanta: ”Girlfriend in a coma, I know I know – it’s serious […] Do you really think she’ll pull through?”.

Grundtipset är dock att Italien, som vanligt, lyckas resa sig på nio och stappla vidare i all sin skönhet.

Trailer för filmen ”Girlfriend in a coma”:

Videon till låten ”Girlfriend in a coma” med The Smiths:

Arenagruppen på studieresa i Italien i samband med valet 2007 (Eric Sundström, Torkel Kjellman, Jesper Bengtsson, Fredrik Sjöberg och Arenagruppens grundare och VD Håkan A Bengtsson). Omslaget på The Economist var med säkerhet framtaget av just Bill Emmott:

Det blev många kurser och förmaningar om metod och källkritik under mina inte alltid stimulerande terminer på Stockholms universitet. Roligare studieår i Glasgow, Montpellier, Bologna och Washington DC skulle följa. Men de formella momenten om akademins grunder har verkligen varit användbara.

En av föreläsarna på grundkursen i statsvetenskap var Tommy Möller, högaktuell med boken ”En marsch mot avgrunden: Socialdemokratins svarta år” som Möller har skrivit tillsammans med Margit Silberstein. Föreläsningarna i Frescatis stora blåa hus återkommer i minnet, först under läsningen av boken och därefter i samband med dagens eleganta försvarstal av Pär Nuder i DN.

Nuder är inte alls den alltigenom röda tråden i Möllers och Silbersteins bok, men han tillskrivs en stor roll i synnerhet i samband med Juholts tillträde och avgång (sammanfattas på sidan 173 i boken). Likväl har Nuder valt att bemöta författarnas historieskrivning och han gör det på sedvanligt nuderskt manér: Välformulerat, lite elakt och med försök till glimt i ögat (dementin angående hans roll i valet av påve).

Nuder citerar en uppmärksammad artikel av Maria Schottenius för att illustrera en välbefogad oro: Vad händer egentligen i fackboksbranschen? Med Nuders egna ord:

”Lär man sig inte på grundkurser i både journalistik och statsvetenskap att vara försiktig med anonyma källor, som befinner sig mitt i en sårig historieskrivning? Lär man sig inte att de livfulla utsagorna kan behöva verifieras? Risken för att sprida planterade osanningar är ju monumental.

I sin krönika i lördags beskrev Maria Schottenius förlagens ointresse för sanningshalten i böcker som ett växande problem, särskilt påtagligt när det gäller skvallerböcker med kommersiell potential. Förlagen har, till skillnad från tidningar, inte ansvar för det som skrivs.”

Jag tycker att bristen på en tydlig källkritisk linje är bokens stora problem. Väldigt få personer har intervjuats on-the-record, ett undantag är den hedervärde och kloke Lars Stjernkvist. Är det inte troligt att fler hade ställt upp under eget namn, så här i efterhand, om författarna bara hade frågat fler och haft mer tid? Och självklart, användandet av anonyma källor är viktigt i all journalistik. Men just anonyma uppgifter blir viktigare att verifiera, antingen via ytterligare en källa, genom att personer som är omtalade kontaktas eller genom att ”gå till läggen” (mycket finns ofta nedskrivet, även i snåriga politiska processer).

Det mest flagranta exemplet är att Nuder själv inte får kommentera den tunga roll han anses ha spelat. Eller att ett återgivet telefonsamtal mellan Nuders fru och Ylva Johansson inte verifieras av dessa två personer som skulle ha talat med varandra.

Nuder medger själv att han var i kontakt med Juholt, i synnerhet i samband med tillträdet och kongresstalet samt när Juholt avgick. Möller och Silberstein driver dock även tesen att Nuder drevs av revanschlust. Och det är oomtvistat att Nuder spelade mycket viktig och inte oproblematisk roll i Juholts uppgång och fall. Men min egen gissning är följande: Nuder är extremt partilojal och såg en Göran Persson anno tidigt 1990-tal i Håkan Juholt. En bullrig partivän från landsorten med potential, men utan kontaktnät i Stockholm och i stort behov av råd och vägledning. Kanske var det inte mer komplicerat än så. Och att Perssons och Juholts öden blev helt skilda är en annan historia.

Bokens stora förtjänst är att läsaren får en översiktlig bild av ett komplicerat händelseförlopp där de viktigaste händelserna (av de som ännu så länge är kända) finns med. Men ibland blir det tydligt att författarna saknar bakgrund i arbetarrörelsen – Möller omgärdades av moderatrykten under min tid på Stockholms universitet – och att källorna inte verkar finnas bland den yngre generationen socialdemokrater.

Ett exempel är att författarna alltför snabbt drar förbi härvan när Juholts stab gav Morgan Johansson grönt ljus att ställa sig bakom Ilmar Reepalus förslag om temporärt medborgarskap för nyanlända (sidan 119). Personligen upplever jag att just den här händelsen blev en vattendelare för många yngre socialdemokrater (inte minst för en viktig SSU-generation som även har så kallad invandrarbakgrund). Här passerades en absolut och obönhörlig gräns en gång för alla. Och ilskan över hur personer med så kallad invandrarbakgrund åkte ut när Juholt kom in underskattas.

En dimension av Juholts roll som agitator i den socialdemokratiska myllan kunde ha utvecklats vidare. Kritiska röster ifrågasatte tidigt populisten och opportunisten Juholt som gärna raljerade över Sveavägen 68 och stockholmseliten i partiet under sina resor i landet – redan långt innan han blev vald. Här finns en irritation kring att Juholt gärna spelade på konfliktlinjen ”landet-mot-Stockholm”, samtidigt som han förväntades representera en politisk helhet i rollen som biträdande partisekretare. Aversionen mot partieliten och ”journalistklegget” i Stockholm blev ju i synnerhet uppenbar mot slutet av partiledartiden, men verkar ha funnits där hela tiden.

Vissa bitar av boken läste jag med stort intresse. Ett exempel är den retoriska analysen av Juholts tal, med betoningen på movere (talarens förmåga att beröra åhörarens känslor, sidan 118). Jag anser till exempel att Juholts tal i Almedalen 2011 – det blev ju bara ett – berörde och fick politik att kännas viktigt på ett sätt som jag inte hade upplevt på den vackra platsen sedan Anna Lindhs tal 2003.

Resonemanget om ”vetoaktörer” (sidan 180) är intressant. Inom den beslutsteoretiska forskningen framhålls de aktörer vars medgivande är nödvändigt för att ett beslut ska fattas. Det är riktigt att vägen till att Juholt blev partiledare kantades av tunga vetoaktörer som aldrig kunde acceptera en ”stockholmare” (läs: Göran Johansson). Och många av nyckelaktörerna var bättre på att blockera och avfärda kandidater än på att föra fram egna namn.

Det som jag saknar är ett djupare resonemang om den traditionella partimajoritetens haveri. Det ”system” av formella partidistrikt och tunga aktörer på centrala positioner som representerar partiets breda mittfåra (inklusive en så kallad ”högerfalang”) brakade samman och lyckades inte driva en gemensam kandidat (när Nuder verkligen tackade nej blockerade Thomas Östros och Mikael Damberg varandra). Vad som egentligen hände med ”systemet” vore intressant att läsa mer om. En person som borde intervjuas om händelseförloppet och låsningarna är Stockholms läns kandidat i valberedningen Katarina Berggren. Och vilken roll spelade Nuder för ”systemets” kollaps?

Vidare får vi en del tragikomiska detaljer, som att Juholt tog med sig en extra hög med papper till SVT:s morgonsoffa för att få S-budgetmotionen att verka riktigt tjock (sidan 114). Och Juholt ändrade sig tydligen precis innan den debatt i SVT:s Agenda som bojkottades. Ett par timmar innan debatten byter alltså Juholt fot och ber en medarbetare meddela SVT att han kommer trots allt! Medarbetarna stoppade dock Juholt (sidan 141).

I slutet av boken (sidan 183) påpekas förtjänstfullt att det egentligen inte finns en sedvänja för hur S-partiledare väljs, och det framhålls också att partierna blir mer toppstyrda (sidan 198). Det hade varit intressant att läsa mer om varför S har vägrat att lära av såväl näringslivet och stora organisationer (där tester ofta görs innan en företagsledare utses) som av systerpartierna i Europa (där processerna blir mer och mer öppna).

Allra sist får Juholt bemöta några av bokens påståenden, och efter 212 sidor är det över. Den stora boken, som tar ett helhetsgrepp på vad som hände med socialdemokratin från mordet på Anna Lindh till att stabiliteten återvänder när det gamla systemet tar greppet igen och utser Stefan Löfven, är därför ännu inte skriven. Det är ett stort och viktigt projekt som naturligtvis borde genomföras. Då är det också rimligt att centrala personer tackar ja till att medverka och berättar om sin roll när den röda, pålitliga maskinen kollapsade.

I korthet: En statsvetare och public service-journalist jagar och återger anonyma källor, och skriver en bitvis riktigt läsvärd bok. Och att källorna är anonyma är inte bara författarnas fel. Redan i förordet får vi veta att valberedningens ordförande Berit Andnor har vägrat att medverka. Hon har det säkert bra som landshövding i Blekinge län. Enligt Statens Fastighetsverk är residenset ”snarast en engelskinfluerad patriciervilla”. På övervåningen ligger det vackra Blekingerummet som är ”modernt möblerat” och har ”utsikt över havet”.

Att Andnor inte delade med sig av havsutsikten och bjöd in författarna får anses vara ett ytterst anmärkningsvärt agerande av en person som hade en absolut nyckelroll i marschen mot avgrunden.

Har ni hört den om Miljöpartiet och vargen? Ni vet, när Miljöpartiet hotar att lämna migrationsuppgörelsen med regeringen men aldrig faktiskt lämnar.
Den 14 mars läste vi följande rubrik i DN. MP hotar bryta regeringssamarbete.
I dag, den, 20 mars, läser vi följande rubrik i DN: Miljöpartiet hotar bryta uppgörelse.

Och ja, det är samma ultimativa omedelbara krav som framförs. Man kräver besked nu och genast och omedelbums från Fredrik Reinfeldt och ingen annan.

Förra veckan (14/3) skrev jag i en analys att det nu är skarpt läge:

”Här gäller det att vidga begreppet ”särskilt ömmande omständigheter” på ett sätt som migrationsminister Tobias Billström (M) hela tiden sagt är otänkbart. Och det är svårt att se att MP:s tolkning av begreppet har självklart fog i formuleringarna. Att de dessutom kräver besked från Fredrik Reinfeldt senast under torsdagen (i dag) tyder på att de också inser att regeringen inte kommer att gå med på deras krav.”

Strax därpå (också 14/3) intervjuade jag också Gustav Fridolin:

Ni har sagt att ni vill ha besked i dag. Och det besked Fredrik Reinfeldt gett i dag i DN är ”Jag har tagit min del av ansvaret” och att formuleringarna som skrivits in i överenskommelsen inte lovar det ni påstår. Det är det besked han lämnat.
– Jag tror inte riktigt på att man ska sitta och tolka vad som sägs på presskonferensen. Men det besked vi fått, som var bakgrunden till att vår partistyrelse och riksdagsgrupp sammanträdde i går, är att regeringen inte är beredd att göra några förändringar. Och är det vad som gäller så lever inte samarbetet.

När du säger att det är besked i dag som gäller, med ett så  kort ultimatum, innebär inte det att ni flyttar fram positionerna rätt drastiskt?

– Nej, vad som hänt är att vi haft samtal som pågått mer intensivt i ett par månader om den här punkten i överenskommelsen. I går fick vi besked från justitiedepartementet om att det inte kommer att bli några förändringar.

Förra veckan var alltså, i alla rimliga tolkningar (och inga MP:are protesterade mot den beskrivningen), veckan då överenskommelsen bröt samman.

Men därefter har såväl Maria Ferm som Gustav Fridolin låtsats som att ultimatumet inte uttalats. I DN på tisdagen (19/3) säger Maria Ferm i stället att Miljöpartiet nu ”avvaktar besked från regeringen.” Ett besked man alltså redan fått från justitiedepartementet, vilket Fridolin tydligt underströk i intervjun jag gjorde. Ett besked man inte väntade på utan krävde ändrades av statsministern senast förra torsdagen för att överenskommelsen ska leva, men som inte ändrades. I stället har Reinfeldt sagt att man redan ”fullföljt överenskommelsen”.

På onsdagen (i dag) är Miljöpartiet alltså framme och larmar om vargen igen. Om man inte får ett nytt besked från Fredrik Reinfeldt, ”då lever inte överenskommelsen”, säger Fridolin.

Var finns Miljöpartiets trovärdighet i frågan om man förhåller sig så slappt till sina uttryckligen ultimativa krav på omedelbara besked? Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen synat bluffen. Allt fler inom asylrörelsen ser Miljöpartiet som hycklare, och vädrar detta högljutt. För att den bilden inte ska bli den allmänna krävs nog mer konkret handlingskraft från Miljöpartiet än att man adresserar kritiken med ett indignerat patosdarr på underläppen.

Välkommen till ett nytt avsnitt av Arenaklubben, ditt lugna öga i den för evigt pågående politiska orkanen. 

Efter den senaste utflykten till valet i Italien vill vi passa på att tacka för all feedback, vi återkommer med fler utblickar.

I detta avsnitt finns: Roya Hakimnia, Helle Klein och Björn Elmbrant vid Eric Sundströms sida. 

1. Debatten som började med rasprofilering och Reva växer. Vi har bevittnat uppseendeväckande intervjuer med Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt, och Tobias Billström. Vilka blir konsekvenserna av den här debatten? Har statsminister Fredrik Reinfeldt förtroende för sin migrationsminister?

2. Moderaterna har träffats på ett Sverigemöte och rullar energilöst i gamla hjulspår, det kom rapporter om ytterligare förslag på sänkt skatt – jobbskatteavdrag på nymmoderatska – och ökade krav på socialbidragstagare. Men samtidigt fick Socialdemokraterna 35% i Sifo och såväl C som KD hamnar under spärren. Håller oppositionen på att skaffa sig ett gyllene läge inför valet?

3. På onsdag 20 mars är det tio år sedan Irakkriget inleddes. En person som lobbade för kriget i storpolitikens korridorer var Sverige utrikesminister Carl Bildt. Vad betydde människors protester då, och var finns solidariteten med länder i Mellanöstern i dag?

Lyssna:

Lyssna via Xml-länk »

Lyssna via Mixcloud »

Lyssna via Itunes »

Till arkivet »

Tobias Billströms (M) uttalanden i Niklas Orrenius intervju i DN har fått spridning extremt snabbt, i andra medier liksom i de sociala, och det är inte så konstigt.

Vad han säger är så nära ett explicit rastänkande man kan komma. Tobias Billström vill alltså ”komplicera bilden” av vem som gömmer flyktingar. Han vill sticka hål på det han menar är en vanföreställning: att den vita svensken är beredd att hjälpa den icke-vita papperslösa. Det stämmer inte menar Billström. I stället är det människor med en annan hudfärg som ägnar sig åt detta:
”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”

Det fascinerande här är alltså att han menar att hud- och hårfärgen på den som gömmer papperslösa bör vara vägledande för hur vi värderar detta. Vad är det man brukar kalla ett sånt tänkande? Där hudfärg påverkar en handlings värde. Är det rasism? Jag vill påstå det. (Men det får man väl inte säga i det här landet?)

Och när en migrationsminister uttrycker rasism då ska frågan ställas till först och främst dennes chef: Kan du ställa dig bakom en migrationsminister som uttrycker rasism? Och förutom att Fredrik Reinfeldt (M) bör svara på den frågan bör den också ställas till samtliga partiledare och migrationspolitiska talespersoner i de tre andra allianspartierna. (Miljöpartiet kan slippa undan om de håller fast vid att överenskommelsen är död).

Att Billström som ansvarig minister dessutom inte har koll på vilken politik han för, vad gäller papperslösas rättigheter, är också uppseendeväckande och anmärkningsvärt. Är han ointresserad av den egna politiken eller okunnig om den av andra skäl?

Också den som är van vid Tobias Billströms retorik blir rätt chockad av dagens uttalande. Men migrationsministern har varit ute på djupt vatten åtskilliga gånger. Han jämförde till exempel papperslösa migranter med dömda mördare.
– Om det är okej att gå under jorden, strunta i lagar och regler och själv bestämma fritt om man vill stanna i landet eller inte, ja då kan vi ställa in hela processen. För hur blir det annars? Ska den som döms för mord kunna strunta i sitt straff? sa han i augusti 2009.

När dementa, synskadade, 91-åringen Ganna Chyzhevska, som också har hjärtfel, hotades av utvisning förklarade han kort och gott att hon inte har nåt att hämta här.
– Får man ett nej måste man respektera beskedet och återvända hem, sa han till Expressen då.

Det visade sig sedan att han hade fel. Ganna fick stanna.

Han viftade även bort kritiken när Sverige var på väg att splittra en familj och utvisa Innas nyfödda dotter.

Det visade sig även då att han hade fel. Inna och dottern fick stanna.

Tidigare i mars i Agenda resonerade han kring papperslösa barn i Sverige genom att tala om att föräldrarna tar ”sina egna barn som gisslan” för att få till ett uppehållstillstånd.

Vi minns alla (även KD:s Caroline Szyber här) hur Billström uttalade sig om ”volymer”, ”flöden” och minskad asyl- och anhöriginvandring.

Utvecklingen har pågått länge, glöm inte heller Billströms tidiga vansinnesupprepningar om de irakiska flyktingarna, men han har nog aldrig kommit in i de rent rasistiska resonemangen förr.

En del pekar faktiskt på att detta kan bli hans fall. Om inte så är det med Reinfeldts och de övriga allianspartiernas stöd han uttrycker sig om vilka hudfärger som bör förknippas med vilka värden.

Från och med i sommar har papperslösa som bor i Sverige laglig rätt att gå i gymnasiet. I dagens DN dribblade Sveriges migrationsminister, Tobias Billström (M), bort sig rejält, genom att ifrågasätta den rättigheten och visar sig vara emot sin egen regerings reform.

Det är anmärkningsvärt nog.

Men det blir värre. När migrationsministern får frågan:

Om det skulle sitta en person som gömmer papperslösa här i soffan – vad är ditt bästa arbument för att få honom eller henne att sluta? 

Svarar han:

Say whaaat?

Tobias Billström lyfter “den goda viljan” som en förklaring till varför människor gömmer flyktingar.

Vem är god? Vem är ond? De goda är snälla blonda tanter. De andra: “Inte alls blonda och blåögda”.

Ett dagsaktuellt exempel på rasistisk retorik, och ännu ett till av Reinfeldts dilemman.

På söndagen publicerade samma artikelförfattare, Niklas Orrenius, ett starkt reportage om hur några papperslösa lever i Malmö. De utsatta människornas röster dominerar reportaget. Det är måsteläsning och tar ner overklighetskänslan som infinner sig efter intervjun med Sveriges migrationsminister.

Läs också Eric Roséns intervju med Gustav Fridolin från förra veckan om varför den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen inte lever.

I Aftonbladet i dag drar kulturskribenten Petter Larsson igång en insamling till förmån för de dubbelt lurade gästarbetare från Kamerun som Uppdrag Granskning rapporterat om i två viktiga program.

Petter Larsson skriver:

Ingen kommer att betala skogsarbetarna i närheten av vad de blivit lovade. Inte Niklas Gotthardsson, som ju var den som lurade dem från början. Inte de stora skogsbolagen Holmen och SCA – som också dragit nytta av lurendrejeriet. De har erbjudit sig att betala hemresan för arbetarna, kanske helt enkelt för att bli av med det pr-problem deras närvaro i Sverige innebär, men de lyfter inte ett finger för att de ska få sina pengar.

Inte Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, vars vd Katarina Novakmed iskall arrogans vägrade ha någon annan åsikt än att så länge reglerna följts, finns inget ansvar. Arbetarna skrev på ett slavavtal. Det får de står för. De kunde ju sagt nej och åkt hem. Inte migrationsminister Tobias Billström, ytterst ansvarig för regelverket. Han kan tänka sig att bättra på reglerna. Men de kommer knappast att gälla retroaktivt.

Dagens Arena har också skrivit om fallet, hur “M säger nej till skärpta regler” och hur “Regeringen släpar efter med regler som skyddar gästarbetarna“. Byggnads har i en debattartikel i februari krävt att huvudentreprenören tar ett större ansvar. Vi har också tidigare i en rad tidigare artiklar granskat villkoren för arbetskraftsinvandrarna, och rapporterat om hur det utnyttjas. Det kommer vi fortsätta med. Men i det här specifika fallet kommer ingen lösning av framtida artiklar, precis som Petter Larsson konstaterar.

Därför kan den som vill hjälpa de lurade skogsarbetarna genom att sätta in pengar på Palmecentrets solidaritetsfond, plusgiro 570-2. Märk insättningen SKOG.

I dag lanserar Transparency International Sverige ett nytt och välkommet initiativ med namnet ”Öppna bidrag”. I ett pressmeddelande meddelas följande:

”Tillsammans med tre andra länder – Malta, San Marino och Schweiz – är Sverige ensamt i Västeuropa om att inte ha någon lag om obligatorisk redovisning av partiernas intäkter, utgifter, tillgångar och skulder. Just nu bereds ett lagförslag på justitiedepartementet som är tänkt att träda i kraft i god tid före valet 2014.

TI Sverige vill att det lagförslaget blir så långtgående som möjligt. Tidigare forskning om partifinansiering har visat att alla kryphål i lagstiftning på området utnyttjas. På öppnabidrag.se kan du jämföra riksdagspartiernas intäkter och läsa intervjuer med sakkunniga och, förhoppningsvis, samtliga partisekreterare i Sveriges riksdag.”

Läsare av Dagens Arena minns säkert att vi redan driver ett liknande initiativ som du kan läsa mer om på partibidrag.se. Jag har även skrivit flera ledar– och debattartiklar i ämnet. Frågan har också drivits med särskild kraft av Arenagruppens vänner (som du gärna får bli medlem av).

Vi välkomnar initiativet från Transparency International Sverige. Det är utmärkt att fler driver på och bildar opinion – inte minst när ett lagförslag håller på att beredas i regeringskansliet.

Den berättigade frågan är naturligtvis vad som händer med Dagens Arenas och Arenagruppens arbete för mer transparens i den svenska partipolitiken. Faktum är att vi redan har ett par aktiviteter planerade i närtid.

Sverker Lindström, erfaren journalist och författare som även sitter i styrelsen för Arenagruppens vänner, arbetar just nu med en rapport som har arbetsnamnet ”Pengarna till politikerna och risken för korruption”. När Sverker Lindström har skrivit klart kommer Arenagruppen att publicera rapporten och arrangera ett samtal där slutsatser och rekommendationer diskuteras. Jag kommer även be Sverker Lindström att skriva en debattartikel till Dagens Arena. På våra redaktionsmöten kommer vi självfallet att diskutera hur vi ska bevaka frågan om svenska partiers finansiering och det pågående arbetet i regeringskansliet under våren.

Ta bara frågan om Vattenfalls förvärv av Nuon, den största kontantuppgörelsen någonsin i Sverige. Fanns det någon intressent som gav pengar till de borgerliga partierna som tack? Kanske inte, men att den retoriska frågan ens kan ställas visar att insynen i de politiska partiernas finansiering måste lämna den europeiska skamvrån.

Så stay tuned under våren, mer information kommer på Dagens Arena samt via våra sidor på Twitter och Facebook. Vill du även följa TI Sveriges nya initiativ så kan du göra det på Twitter via @oppnabidrag.