Bloggen

”En fruktansvärt usel upphandling”. Så beskrev S-politikern Jan Valeskog upphandlingen av it-driften i Stockholms skolor när han intervjuades av DN för lite drygt ett år sedan.

Upphandlingens värde är gigantisk. Kontraktet som Volvo IT har vunnit är värt 5 miljarder kronor. För Volvo IT har det också varit en mycket lönsam affär. Man är experter på att ta betalt. Datorerna hyrs ut billigt medan tjänsterna kostar skjortan. Och för skolorna – som är beroende av att nya användarkonton läggs upp och utskrifterna blir många – rusar kostnaderna. För en större gymnasieskola som Östra Real ökade datorkostnaderna mellan 2011 och 2012 med hisnande tre miljoner kronor.

Konsekvenserna av den usla upphandlingen böjar nu bli tydliga. Det sparas på skolhälsovården. Antalet lärare blir färre och de som är kvar får en större börda. Det dras ned på skolböcker, städning och skolbibliotek. Trots en i övrigt välskött ekonomi och högt söktryck bland elever.

Vad som är ännu värre är att tidigare plusresultat för skolorna nu har utraderats. Bara sex av Stockholms 25 gymnasieskolor klarade förra året att hålla budget. Gymnasieskolornas ekonomi kommer med andra ord sannolikt försämras ännu mer till nästa år.

Ansvaret för upphandlingsfloppen faller på politikerna i Stockholms stad. Skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) är svaret skyldig om vad man tänker göra åt situationen.

Eller tycker Edholm att det är rimligt att Stockholms elever får en sämre utbildning och att lärarna får stressa sönder sig?

100 000 anställda inom Kommunals yrkesområden tvingas arbeta delade turer – med alla de konsekvenser det för med sig.

Att tvingas till 14 timmar långa arbetsdagar för att få ihop en lön som går att leva på. Eller att behöva ha två jobb där du jobbar några timmar på äldreboendet på förmiddagen och några timmar till på ett gruppboende under eftermiddagen. Där du ska vara glad om du hinner tillbringa någon timme med ditt barn därför att dagarna blir så långa och tröttheten så stor.

Det är inget nytt att villkoren för många vårdbiträden, personliga assistenter och undersköterskor är under all kritik. Men det tål att upprepas att finansminister Anders Borg tycker att lönerna för de anställda i kommunerna är för högt satta – med för höga ingångslöner – och att fler jobb skulle skapas om lönerna var lägre:
”Det tycks som att man på kommunalområdet haft avtal som inte fungerat väl i förhållande till sysselsättningen. Då bör man se över det” som Anders Borg sa under en konferens ordnad av SKL förrförra våren.

För att tala klarspråk: Det är låga löner och bristfälliga villkor som enligt Borg ska utgöra stommen för svensk välfärd.

I dagarna landar Tommy Möller och Margit Silbersteins bok ”En marsch mot avgrunden” på landets bokdiskar. I en liten text som ska sälja boken utlovas ett ”raffinerat maktspel ska avslöjas”. Det handlar alltså om den märkliga period i svensk politisk historia när Mona Sahlin avgick, Håkan Juholt tillträdde och försvann, och S blev ett parti bland andra.

Gårdagens intervju med författarna i SVT:s Agenda var lite ostrukturerad och gav inte något nytt. Jag ska dock läsa boken med intresse, och det lär även många av Dagens Arenas läsare göra. Här är tre frågor som jag tar med mig när jag börjar läsa boken.

1. Valberedningens totala misslyckande. Hur kunde valberedningen misslyckas så kapitalt? Blir valberedningens ordförande Berit Andnor intervjuad i boken? Om inte: Vad tycker socialdemokratiska partimedlemmar om att Andnor inte vill kommentera vad som gick fel? Det är den intervjun som många av oss väntar på (och som vi på Dagens Arena gärna skulle göra). I valberedningen satt även representanter från tunga partidistrikt som Stockholms län och Göteborg (Katarina Berggren respektive Göran Johansson). Det vore intressant att även höra deras versioner om detta totala misslyckande.

2. Pär Nuders roll. Den som följer socialdemokratin på nära håll har med säkerhet hört mycket om Pär Nuders roll i skarven mellan att Sahlin avgår och Juholt tillträder. Det många frågar sig är varför Nuder valde att inte kandidera till partiledarposten: Personliga skäl, olämpliga affärer efter tiden som aktiv politiker? Nuder ska också ha haft stort inflytande över valberedningens arbete. Det ska bli intressant att läsa hur Möller och Silberstein beskriver Nuders redan omdiskuterade roll – det verkar vara en röd tråd i boken. Kommer beskrivningen rent av att försvåra en politisk comeback för Pär Nuder – en person med en analytisk och strategisk hjärna som skulle behövas i dagens socialdemokrati? [Uppdatering] Redan nu överväger Nuder att stämma författarna för förtal, så fortsättning lär följa.

3. Konsekvenserna för S. Visst, boken kommer säkert att erbjuda många beskrivningar av kaoset kring cirkus Juholt – kanske får vi några detaljer som hittills har varit okända för en bredare allmänhet. Det som vore än mer intressant att läsa är en analys av vad tiden mellan Mona Sahlins avgång och Stefan Löfvens tillträde har inneburit för S. Hur mycket har trovärdigheten skadats? Kan dagens måttliga opinionssiffror förklaras med att ”bottenplattan” för S är betydligt lägre i dag – att andelen trogna sossar i alla väder har fått sig en sådan ordentlig törn att S verkligen har blivit ett parti bland andra? Och vilka slutsatser har S dragit av haveriet – kommer valet av partiledare ske under mer öppna former i framtiden? Förhoppningsvis för statsvetaren Möller ett resonemang om detta.

Möller och Silberstein lär leverera åtminstone ett par nya pusselbitar till den härva som bland andra Torbjörn Nilsson och Dagens Arenas Mikael Färnbo redan har beskrivit i längre artiklar. Jag kommer att läsa boken och minnas en tid som redan känns väldigt avlägsen. Men trots denna fascinerande period i svensk politisk historia: Därefter är det åter dags att fundera kring Socialdemokraterna under Stefan Löfven.

Lyckligtvis är det temat för en annan bok som SvD-journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson arbetar med. Intresset för den svenska socialdemokratin verkar därför vara konstant.

Såväl i motgång som i försiktig medgång.

Efter klockan 15.52 jobbar kvinnor gratis. Varje dag. Dags för hög lön hela dagen. Så lyder parollen Sveriges Kvinnolobby för fram i sin kampanj för att eliminera könsgapet. Men vilka kvinnor handlar det om? Alla kvinnor? Nej, inte riktigt. I de lågbetalda yrkesgrupperna är könsgapet minst och det ökar sedan successivt ju högre upp längst inkomstskalan man förflyttar sig. Det sägs på det seminarium 15:52-rörelsen håller i anslutning till 8 mars.

Så vad gör man då för att komma tillrätta med könsgapet? Jo, man tillåter en större lönespridning för kvinnor. Det anser åtminstone Sveriges jämställdhetsminister, Maria Arnholm (FP), då hon pratar på seminariet.

Och visst, könsgapet mellan kvinnor och män skulle potentiellt minska om man tillåter en större lönespridning och höginkomsttagarkvinnor drar ifrån. Men då sviker Maria Arnholm den grupp kvinnor som lönemässigt har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden, hon sviker den grupp låginkomsttagarkvinnor som dessutom redan missgynnas genom den politik regeringen för. Det är ett välkänt faktum att kvinnor med låg inkomst är den grupp som förlorat mest på de jobbskatteavdrag regeringen genomfört.

Låginkomsttagarkvinnorna är alltså är en grupp som missgynnas dubbelt rent ekonomiskt i Maria Arnholms lönevision.

Det duger inte att prata om 15.52 om vi inte också pratar om hur könsgapet skall minska, om det skall ske genom omfördelning eller genom ökade löneskillnader inom gruppen. Vi måste även bredda frågan till att införliva hur de kvinnor med låga inkomster inte enbart tjänar mindre än alla andra grupper på arbetsmarknaden, utan också är den inkomstgrupp som missgynnas rent politiskt av den politik som förs.

Att värna om dessa kvinnor kanske inte får lika stort utslag i statistiken, men att ignorera det könsgapet duger inte, Maria Arnholm. Skall du vara jämställdhetsminister måste du arbeta för alla kvinnor, varje dag, hela dagen.

Socialdemokraterna lanserade nyss ett nytt åtgärdsprogram för jämställdhet och Ylva Johansson, tung och trovärdig feminist, höll presskonferens.
– Jämställdheten står och stampar eller går bakåt på flera områden, såväl i Sverige som i Europa, berättade Johansson.

S säger att de vill angripa frågan för att det behövs och i sak har de förstås rätt. Det står i bästa fall stilla. I många fall går det åt fel håll. Men tittar man på S-förslagen tycks det handla mycket om att lyfta frågor till EU-nivå i stället för att lägga fram förslag i Sverige, i stället för att ta strid i Sverige.

Bland annat manifesteras detta i den minst sagt svajigt undfallande retorik som är Stefan Löfvens när han pratar om föräldraförsäkringen. Man vill se ett mer jämställt uttag, visst. Man vill “egentligen” individualisera den mer, visst. Men man vill inte prata om det och definitivt inte driva frågan eller föreslå någon riktig förändring. Att man ligger lågt främst för att inte stöta sig med några väljare är inte ens en hemlighet.

Men Socialdemokraterna tar en risk när de är passivt konservativa och förändringsfruktande. Står man still är det lätt att man blir omsprungen:
I dag meddelar Folkpartiet, vars nytillträdda jämställdhetsminister Maria Arnholm är uttalad feminist och var med och införde den första pappamånaden på 1990-talet, att de vill skriva in i partiprogrammet att det är dags att införa en tredje pappamånad. Folkpartiet har bevisligen genomfört liknande förändringar förr, så när de säger det finns det ingen anledning att tvivla. Om S går till val på en sämre jämställdhetspolitik än Folkpartiet finns det nog risk att många av de rysligt populära “lättrörliga mitten- och marginalväljarna” säger nej tack till ett stillastående framtidsparti.

Om inte uppfattningen att ökad jämställdhet är så viktigt att man är beredd att förändra föräldraförsäkringen är tillräckligt för S kanske valtaktiska överväganden kan få dem att hitta rätt?

På torsdagseftermiddagen presenterades studien “Hur styr vi välfärden mot högre kvalitet?
” – vars innehåll introducerades på DN Debatt samma morgon. Studien är en del av ”Uppdrag Välfärd” – ett forskningsprogram som de tre tankesmedjorna Entreprenörskapsforum, FORES och Leading Health Care (LHC) har dragit igång.

Lite överslätande förklarade man sig inledningsvis vilja komma bort från den “känslomässiga debatt” som rått om vinstuttag i välfärden. Det kan tyckas inte så lite världsfrånvänt – men låt oss för ögonblicket ha överseende med detta. I den rapport som Mats Bergman har tagit fram finns några frågeställningar som är värda att överväga.

Med privata utförare finns en risk för sämre kvalitet – och vinstuttagspåhejare eller inte – det är en risk som måste hanteras. Samtidigt är kvaliteten på offentliga upphandlingar på tok för bristfällig. Upphandlarna tycks inte veta exakt vad de vill ha – och ställer därför inte krav som leder till att kvaliteten vägs in. Kontrakt förlängs på slentrian och inköp påverkas inte av om kvalitet verkligen levereras.

De upphandlingar som genomförs i små som stora kommuner i Sverige i dag håller inte måttet. Något som också har framkommit med all tydlighet i upphandlingsutredningen som leds av Anders Wijkman. I Stockholms län sker varje år tusentals upphandlingar. Vad som har framkommit om de många turerna kring Nya Karolinska Sjukhuset, eller för den delen upphandlingen av Sankt Görans sjukhus, ger en fingervisning om vad som sker i de mängder av mindre upphandlingar som också äger rum. Och när 50 miljoner här och 30 miljoner där slösas bort genom bristfälliga upphandlingar växer det till slut till en minst sagt ansenlig summa.

Det är en diskussion som måste fortsätta föras, parallellt med den pågående diskussionen om vinster i välfärden. Att de tre tankesmedjorna sedan inte vill ta debatten om vinstuttag. Tja. Jag rekommenderar omläsning av blogginlägget “Vi måste tala om vården av de äldre“.

På torsdagen presenteras rapporten ”Upphandling och kundval av välfärdstjänster”, och forskarna bakom resonerar på DN Debatt om hur välfärdens framtid ser ut. Rapporten är en del i projektet ”Uppdrag Välfärd”, som syftar till att ”undersöka hur framtidens välfärdstjänster ska utföras, organiseras, styras och utvärderas”.

Projektet är ett forskningsprogram över två år, där tre tankesmedjor (med sammantagen slagsida åt arbetsgivarsidan eller borgerliga organisationer*) har som mål att förändra den svenska välfärdsdebatten. Och mycket fokus läggs därför på att vi ska sluta prata om vinstintressens vara eller icke vara, vilket är logiskt för den som tycker det är besvärligt när folk börjar lägga sig i vad företagen gör med skattepengarna som finansierar dem.

Men det finns också intressanta delar i DN Debatt-texten. Problematiseringen av vad som lämpar sig – eller inte – för kundvalsmodeller är förstås viktig och blir intressant att läsa om i denna och kommande rapporter. För även den som är djupt kritisk mot LOV och vill förändra lagstiftningen måste förhålla sig till en verklighet där kundvalssystemen och valfrihetssystemen tills vidare tar en allt större plats i våra liv. Bara att Skolinspektionen råder alla elever och föräldrar att sätta sig in i skolors ekonomi och ägarstrukturer innan de väljer visar på den utsatthet medborgarna står inför i dag.

Och att man öppnar för kostnadsdelningsmodeller – där personalkostnader placeras hos kommunen för att garantera en viss bemanningsnivå – visar man att man tänker lite nytt. Återkommunaliserad personalstyrka, så att offentlig sektor är personalens arbetsgivare och avgör bemanningen, vore ett väldigt stort kliv bort från marknadifieringen av välfärdens mest svårestimerade funktioner. Det är intressanta tankar, även om man frågar sig om det inte vore enklare att återkommunalisera hela verksamheten i så fall?

Tanken om en “expertpanel” som granskar alla anbud inför upphandlingar tål förstås också att utvecklas.

Däremot nämns inget om resurser förutom när man pratar om att de är ”knappa”. Som vore det ett permanent tillstånd.

Det är märkligt, när nästan alla är överens om att det största problemet är att man inte tillför större resurser. Dels protesterar fackförbund som Kommunal högljutt mot de alltför små resurserna, dels protesterar näringslivet, och i vissa delar av omsorgen drar seriösa utförare sig ur för att de inte kan upprätthålla kvalitén. Det vore intressant att läsa vad Uppdrag välfärd tänker sig behöver hända med skatteuttaget för att kvaliteten ska kunna organiseras ”med bibehållen eller höjd kvalitet mot bakgrund av en åldrande befolkning”, som de skriver. För visst finns det annat än vinstintresse att diskutera när det rör välfärdens framtid. Och då är resursfrågan överordnad det mesta.

*Tankesmedjorna i fråga är liberala Fores (huvudsakligen finaniserad av Centerpartiet), Entreprenörskapsforum (finansierad av såväl statliga myndigheter som av Svenskt Näringsliv, Stockholms Handelskammare och två olika Wallenbergstiftelser) och Leading Health Care (där partnergruppen har stor bredd, alltifrån non profit-orienterade Famna till riskkapitalägda Capio och Stockholms läns landsting).

SVT har inlett en granskning av friskolorna och vinsterna. Vinsterna i välfärden har som helhet varit en stridsfråga det senaste året och lär fortsätta vara det både på Socialdemokraternas kongress i april och under hela valrörelsen 2014. Måndagens reportage visade hur Jan Walthers skolkoncern försatt en av sina skolor i konkurs bara ett halvår innan ett stort antal av skolans elever ska ta studenten. Samtidigt har han haft en vinstutdelning på 17 miljoner kronor (mellan 2003 och 2008) och en vinst på 56 miljoner mellan 2001 och 2008 (efter finansnetto).

Beskedet om att skolan lägger var det vad som mötte eleverna den första dagen efter jullovet. Skolan läggs ner samtidigt som Jan Walthers skolkoncern som helhet går fantastiskt bra och han plockar ut miljonvinster ur vad som i grund och botten är skattepengar.

De som argumenterar för att vinstbegränsningar är det som skulle kunna leda till att skolor stänger har en poäng vad gäller att en del skolor skulle få en annan huvudman om vissa av de vinstdrivande företagen tappar intresset. Men ska debatten föras seriöst måste man vara medveten om att den risken föreligger också i dag, vilket Jan Walther (med flera) bevisar.

Skolinspektionen är tydliga med just det när generaldirektören Ann-Marie Begler intervjuas i Aktuellt. Aktuellts programledare ställer frågan:

Många nior som ska välja gymnasieskola och föräldrar till elever undrar hur man ska veta om skolan man väljer finns kvar om tre år?
– Det kan man kanske aldrig riktigt veta. Det är så att vi har en marknad av skolor. Friskolor och kommunala skolor. I det systemet ska föräldrar och elever navigera och hitta rätt. Det man kan göra som förälder är att sätta sig in så långt som möjligt i ekonomi och verksamhet.

Det är ingen sensationell nyhet. Vi vet att det är så. Men det ofta bort i vinst- och skoldebatten, alltför ofta. Skolinspektionen säger att de inte har resurser som räcker till mer än att granska alla skolor var femte år. De hoppas att sajter som Svenskt Näringslivs initiativ ska guida. Men Dagens Arena har visat att den missar, eller väljer bort, extremt många av de kvalitetsmått som är centrala att känna till för att kunna göra ett informerat val.

Så om man hamnar fel då? Om friskolan plötsligt lägger ner ett år innan du tar studenten, för att de inte gör tillräckligt mycket vinst på skolan? Vem får ta smällen?
– Det är naturligtvis så att det är eleverna som kommer i kläm, förklarar Skolinspektionens Ann-Marie Begler i SVT.

”Veckans graf” har redan blivit en institution här på Dagens Arena. En gång i veckan illustrerar vi en politisk fråga med en graf, en tabell eller ett diagram. Den här veckan gör vi det återigen i samarbete med LO-ekonomen Torbjörn Hållö (se de tidigare graferna i vårt samarbete här och här).

Riksbanken har som bekant ett uppdrag från riksdagen som handlar om att ”upprätthålla ett fast penningvärde”. Vidare ska Riksbanken stödja tillväxt och sysselsättning – utan åsidosätta huvudmålet om det fasta penningvärdet.

För att klara uppgiften har Riksbanken definierat fast penningvärde som två procents inflation. Ett problemet som har uppmärksammats i samhällsdebatten är att Riksbanken kontinuerligt håller inflationen för låg. Veckans graf visar att sedan år 2000 har inflationen (KPIF) under ca 70 procent av månaderna legat under målet.

Vad betyder då det här? Den alltför låga inflationen har dämpat den ekonomiska utvecklingen och bidrar till den mycket höga svenska arbetslösheten. Sannolikt handlar det om 10 000-tals förlorade jobb. Vice riksbankschef Lars E O Svensson uppskattar att det handlar om 40 000 jobb.

Grafen nedan visar hur riksbanken missar sitt inflationsmål.

Riskkapitalbolagen dammsuger den svenska välfärden på jakt efter nya, säkra intäktskällor. Handikappomsorgen har på bara några år förvandlats till en riktig kassako.

De senaste två åren har omsättningen ökat med 60 procent för de sex största riskkapitalbolagen. Hissnande 8 miljarder kronor klirrar nu runt i branschen. Sammantaget uppgår vinsten till över en halv miljard kronor. Pengar som slussas vidare till skatteparadis.

Riskkapitalbolagens övertagande av handikappomsorgen ska självklart granskas. Hur kommer det sig att bolagen når höga vinster i en bransch där personalkostnaden i normala fall utgör 80–90 procent av den totala kostnaden? Hur påverkas kvaliteten? Och kan det vara så att de privata aktörernas intåg i handikappomsorgen leder till högre kostnader för kommunerna?

Dagens Arena och tidningen Intra har med hjälp av frilansjournalisten Kent Werne gjort en kartläggning över riskkapitalbolagens väg genom handikappomsorgen. I dagarna kommer ni att kunna läsa om assistansbranschens guldgossar, hur riskkapitalbolagen når de stora vinsterna och varför kostnaderna i sig är kostnadsdrivande.

Artiklar publicerade i serien:
Därför ska riskkapitalbolagen i handikappomsorgen granskas
Riskkapitalbolagen tar över handikappomsorgen
Assistansbranschens guldgossar
Humanas vd försvara vinsterna
Så gör riskkapitalbolagen vinst på funktionsnedsatta

Nu undergrävs den redan fattiges framtida försörjning. Det leder till ett längre bidragsberoende och en större utslagning.

Efter en dom i Arbetsdomstolen i höstas kan den som får socialbidrag tvingas arbeta heltid, utan de rättigheter, fördelar och semestrar som förknippas med arbete och utan att man kvalificerar sig för a-kassa, sjukpenning eller andra försäkringar, utan att man tjänar in något till sin pension. Allt för att få ha kvar sin ersättning.  Försörjningsstödet blir helt enkelt till ett slags värdelös a-kassa.

Tjänar du in en krona medan du har socialbidrag dras den kronan från din ersättning. Så den som lyckas få ett jobb några timmar i veckan kommer inte en millimeter närmare ekonomisk återhämtning. Äger du något av värde måste du sälja det för att få försörjningsstöd. Tjänar din sambo, eller dina barn om de bor hemma, ”för mycket” måste du leva på dem.

Många av de som får socialbidrag, 40 000 av dem, är dessutom egentligen sjuka och har läkarintyg, enligt SKL:s beräkningar.

Samtidigt står 88 procent fler av de arbetslösa utan aktivitetsstöd, jämfört med 2010, trots att de deltar i Arbetsförmedlingens åtgärder. Något som innebär att också de hänvisas till socialbidrag.

Så när en stadsdelsnämnd på Norra Hisingen i Göteborg nu går före och börjar räkna intjänad avtalspension – de pengar du ska leva på när du slutat jobba – som ”realiserbar tillgång” (DN Ekonomi, 28/2) innebär det alltså att man går in och inte bara förstör för en enskild individ. Man reducerar dessutom kollektivavtalets värde rejält. Det sker nu, parallellt med utvecklingen att allt fler är beroende av försörjningsstöd, och det sker nu, parallellt med utvecklingen mot ett allt större beroende av just avtalspensionerna.

Det är ett sätt att undergräva den redan fattiges framtida försörjning som sannolikt leder till ett betydligt längre bidragsberoende och en större utslagning än om avtalspensionen skulle lämnas ifred.

Än så länge har det drabbat en person, en 57-årig transportarbetare. Hen försöker nu få ärendet prövat i högre instans. Om högre instans kommer fram till socialnämnden på Norra Hisingen gör rätt krävs förändrade riktlinjer. Det ivrigt effektiva fattiggörandet av de redan utsatta är mycket skadligt, både på kort och lång sikt, och måste upphöra.

Vår panel vänder blicken mot Europa efter valet i Italien med en lite längre sändning av Dagens Arenas podcast #Arenaklubben.

Vi välkomnar Alexander Armiento, chefredaktör Publikt, en nyhetstidning om arbetsmarknaden som ges ut av Fackförbundet ST, och Natalie Sial, som arbetar med webb och sociala medier för Socialdemokraterna. Natalie följde valrörelsen och i synnerhet partiet PD på plats i Rom.

1) Uppdatera dig om det italienska valsystemet och partierna. Hur kunde Berlusconi komma tillbaka? Vem är Beppe Grillo egentligen? Varför tankade Monti?

2) Du får också en analys av valresultatet: Ett nej till åtstramningspolitik och nedskärningar? Varför vann inte PD klart?

3) Kommer Italien att få en ny påve före landet får en ny premiärminister? Panelen avrundar med att ta temperaturen på den italienska ekonomin och blickar framåt.

Lyssna:

Länk till Itunes

Klicka för Xml-länk för dig som inte vill lyssna i Itunes

Diskutera gärna avsnittet genom att tagga dina inlägg med #arenaklubben i sociala medier, skriv till oss på @DagensArena eller mejla till info@dagensarena.se. Vi plockar även in kommentarer här.

Ljudklippet i poddavsnittet kommer från archive.org

Medverkande i detta avsnitt: Alexander Armiento, chefredaktör Publikt

Natalie Sial, digitala medier på Socialdemokraterna. Med Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena.

Producent: Maria Georgieva

Till Podcast-arkivet

Det är sent på jorden. Regeringspartiernas fyra partiledare gästspelar som bekant hos makarna Johansson i Maramö och äter korv i direktsänd grillwebbteve, visar upp sig i erkänt folkliga plagget “jeans”, pratar om sammanhållning och hissar orange flagg. Samtidigt lanserar de arbetsgrupper och bjuder på superscoop av typen “vi ska ha en gemensam hemsida”.

Etertiden ägnas inte över huvud taget åt de samhällsproblem som statsminister Fredrik Reinfeldt sagt sig vilja angripa i och med att han tackade ja till mötet. I stället Göran Hägglunds twitpics på isterband och en hel del angrepp på oppositionen. Man pratar om att alliansen är det enda regeringsalternativet och man argumenterar från samtliga alliansledares håll om hur viktigt det är att man är förberedd när man kommer till makten. Man ska rakt in i en budgetproposition när valet 2014 är över och då måste mycket finnas på plats, därför borde oppositionspartierna bilda koalition eller lägga sig ner och dö, menar de fyra glada partiledarna i regeringen.

Man måste vara förberedd. Det upprepas som ett mantra. Och det kommer förstås att fortsätta så men rätt vad det är kommer någon slug jäkla murvel fråga sig – mellan korvtuggorna – hur alliansen förbereder sig inför det mest sannolika scenariot: att minst ett alliansparti, kanske två, hamnar utanför riksdagen. Hur ska de då regera? Hur ska de då leverera en budgetproposition? Med stöd av vem? Eller menar samtliga fyra partier att alliansen är det enda regeringsalternativet och att de inte är intresserade av att söka makten om inte alla fyra är med? Det vore ett intressant besked i så fall.

Man måste ju vara förberedd, betonar Fredrik Reinfeldt igen och igen och igen. Och om han verkligen anser att alla besked ska vara på plats redan nu vore det fint om han berättar hur han förbereder sig på att minst ett alliansparti lär åka ur.

Dagens Arenas podcast är tillbaka. Vilka är panelens förväntningar på de borgerliga partiledarnas mysmöte i Maramö? Vad vill panelen ska hända efter Reva? 

I veckans avsnitt (måndag 25 februari) hör du Dagens Arenas ledarskribenter Helle Klein, Roya Hakimnia och Björn Elmbrant samtala med chefredaktör Eric Sundström.

1) Vilka är panelens förväntningar på de borgerliga partiledarnas mysmöte i Annie Lööfs Maramö? Är mötet ett bevis på att alliansen är slut (“running on empty”) eller en påminnelse om att alliansen är det enda regeringsalternativet, som Reinfeldt påstår?

2) Från indignation till policy. Vad tycker panelen ska hända efter Reva, vad bör göras för de papperslösa? Dessutom: Därför måste Miljöpartiet bör tala klarspråk med Moderaterna om flykting- och migrationspolitiken.

Lyssna:

Länk till avsnittet i Itunes.

I sociala medier kan du med fördel diskutera veckans avsnitt genom att tagga dina inlägg med #arenaklubben i sociala medier, skriva till oss på @DagensArena eller varför inte mejla till info@dagensarena.se. Vi plockar även in kommentarer här.

Medverkande: Roya Hakimnia, Björn Elmbrant, Helle Klein.

Samtalsledare: Eric Sundström

Producent: Maria Georgieva

Till Podcast-arkivet

LO-ekonomen Torbjörn Hållö står bakom denna veckas graf där skillanderna mellan 2007 års arbetslöshet och 2013 års arbetslöshet i olika åldersgrupper blir minst sagt tydligt.

Arbetslösheten har ökat i alla grupper – men ingen har det så tufft på arbetsmarknaden som de under 25, och detta trots att regeringen menar att de angripit ungdomsarbetslösheten genom generellt sänkta arbetsgivaravgifter när man anställer unga.