Bloggen

På fredagsmorgonen debatterade Maciej Zaremba och Anders W Jonsson de olönsamma patienterna i P1 Morgon. Patienter som får vänta längre på vård eftersom det inte är lönsamt för vårdcentraler och sjukhus att behandla dem.

Det är ett cyniskt system där diagnoser och vård prissätts på ett sätt som sorterar in patienter i en hierarki: Lättbehandlad – grattis du hamnar först i kön. Multisjuk? Sorry, du hamnar längst bak i kön med en låst dörr framför.

Stockholms läns landsting utmärker sig genom att vårdvalet premierar antalet besök i stället för kvaliteten på besöket. Det leder till att äldre och svårt sjuka trängs undan. Vårdvalet har heller inte lett till en mer effektiv vård och som har kritiserat vårdvalet för att vara underfinansierat.

Men vad som är värt att påminna om är att alliansen tillsammans med MP i oktober föreslog “förbättringar” av vårdvalet. Förbättringar som helt bortsåg från den undanträngningseffekt som vårdvalet leder till. De bär med andra ord ett tungt ansvar för den situation som nu råder – något som är väl värt att hålla i minnet fram till nästa val.

Löneandelen för svenska löntagare är nere på samma nivå som på 1910-talet. Trenden är densamma som i andra industriländer.

”Ekonomin växer inte som den ska. Kapitalet klarar sig bra genom att ta en allt större del av kakan. Förlorarna är de som arbetar. De senaste årens utveckling visar på att frågan om löneandelen åter är aktuell. Som jag sa tidigare, diskussionen har bara börjat. Men det är en debatt vi måste ta. Innan rövarbaronerna och industrirobotarna har förvandlat vårt samhälle till något vi inte som vi inte känner igen och inte vill ha.”

Så skrev Paul Krugman i New York Times i december förra året. Löneandelen av den ekonomiska kakan minskar för vanliga löntagare. Som SVT:s Dokument Inifrån visade tidigare i februari är löneandelen för svenska löntagare nere på samma nivå som på 1910-talet.

Men trenden är gemensam med andra industriländer. I 30 års tid har vinsterna ökat och löneandelen minskat. Veckans graf kommer från antologin ”Den sänkta löneandelen” som kommer ut på Premiss förlag i mars. I grafen framkommer hur löneandelen har sjunkit sedan mitten av 1970-talet i 16 industriländer.

Under två veckor har Bulgarien skakats av omfattande protester och politisk turbulens. De senaste dagarna har tusentals människor över hela landet gett sig ut på gatorna. Bakom ilskan ligger bland annat kraftigt höga elpriser, regeringens åstramningspolitik och ekonomisk stagnation.

I måndags sparkades landets finansminister Simeon Djanko (det är oklart om han försöker slåss för nytt mandat) och i dag meddelade premiärminster Bojko Borisov att han också avgår. Borisov motiverade sin avgång så här:

“Folket gav oss makten, och nu ger vi tillbaka den till folket”.

President Rosen Plevneliev får nu formell makt att avgöra vem som bildar regering, enligt den bulgariska konstitutionen.

Parlamentsvalen, som skulle ha ägt rum i juli, kommer att tidigareläggas till slutet av april eller i början maj.

Protesterna är de största i landet på 16 år. Att det här händer nu beror på att befolkningen har fått nog av att samhället slits sönder. Människor som jag har pratat med är kritiska mot fattigdomen, hur det politiska systemet på nationell och regional nivå har organiserats de senaste 23 åren. Människor vill se något annat än en fasadliknande demokrati där politiker prioriterar att stoppa pengar i egen ficka framför gemensam välfärd. Bulgarien är EU:s fattigaste land med utbredd korruption och hög arbetslöshet. Människor som jag har pratat med efterlyser politiker med politisk vilja, som inte sysslar med korruption och som vill vända de okontrollerade prishöjningarna på den avreglerade elmarknaden.

Människorna som protesterar är unga som gamla, pensionärer, människor som inte nödvändigtvis står bakom något politiskt parti. Under eftermiddagen 20 februari utvecklades motdemonstrationer till stöd för Bojko Borisov och högerpartiet Gerb.

Protesterna är ett symtom på ett outvecklat politiskt system. Bulgarien präglas av uppgivenhet. Det är ingen slump att en ung man från Varna tände eld på sig själv. Frågan är om det finns några politiska alternativ som faktiskt kan bekämpa landets fattigdom och korruption.

Jag och professor Kjell Engelbrekt medverkade i Studio Ett i går 20 februari. Lyssna här

Läs också:

“I bulgarien finns ingen framtid”

Symtpom på ett outvecklat politiskt system

Högern stärks i Bulgarien

Stora antiromska demonstrationer i Bulgarien

EU:s fattigaste går till val

Nationalistiska Ataka attackeras

I morse bjöd Socialdemokraterna på frukost. Platsen var det nya och relativt trendiga hotellet Grand Central, ämnet var ett ”Framtidskontrakt” som anger politiska prioriteringar inför S-kongressen i Göteborg om två månader. Dagens Arena har redan publicerat en nyhetsartikel om framtidskontraktet som du hittar här. Här följer en mer analytisk kommentar i tre punkter.

1. Socialdemokraterna och Stefan Löfven har tidigare försökt muta in begreppet ”framtid”. Det är ingen dålig idé eftersom: a) val handlar om framtiden, b) S framstår som lite mossigt, c) S har trots allt en hel del reformförslag som kan underbygga bilden av ett parti för framtiden (tänk utbildning och forskning – hör Stefan Löfven tala om Higgs partikel och innovationsråd).

Att skriva ett kontrakt med väljarna är ingen ny tanke. USA:s republikaner gjorde det med mycket stor framgång inför kongressvalen 1994 med det av Larry Hunter skrivna dokumentet ”Contract with America”. Republikanerna vann kontroll över kongressens båda hus för första gången sedan 1953.

Problemet för S är att journalisterna inne på Grand Central är väl medvetna om ambitionen att vinna manteln som framtidens parti – men för väljarna som gick förbi utanför på Vasagatan är det ingen välkänd självklarhet. Därför ska det bli intressant att se hur och om S fortsätter att tjata om den nya framtidsbild som Löfven försöker ge S. Politik är inte bara att vilja, utan även att tjata.

I valrörelsens slutspurt brukar S alltid släppa ett valmanifest. Gissning från läktaren: Valmanifestet slopas till förmån för ”Ett framtidskontrakt” med de svenska väljarna. Som det brukar heta: Kom ihåg var du läste det först etc.

2. Visst, det var inte så många nyheter i ”Framtidskontraktet”. Det påtalades högljutt och besviket av KG Bergström under pressträffen. Tyvärr säger det mycket om vår tid. De tre första avsnitten handlar visserligen om de välkända grundfrågorna jobb, skola och utbildning, samt välfärd. Men sedan följer ett avsnitt om klimat och miljö, och därefter nästan fyra sidor med rubriken ”En rättvis värld är möjlig”.

S kommer inte vinna valet på två avsnitt om klimatet och världen. Men det är ytterst välkommet att dessa två livsviktiga – i ordets rätta bemärkelse – perspektiv fanns med. Vi får hoppas på en fortsättning över kongressen och in i valrörelsen. Avsnitten kändes som en välkommen fläkt i den inrikespolitiska ankdammen. Politik är mer än bara jobb i Sverige.

3. Under S-kongressen i Malmö 2005 var frågan om individualiserad föräldraförsäkring het. Redan innan ombuden fick säga sitt berättade Göran Persson för några reportrar att det inte skulle bli någon ytterligare kvotering. Respekten för den sittande statsministern Göran Persson och partiledningen var grundmurad, frågan avgjordes på förhand.

I samband med pressträffen i morse var Löfvens budskap följande. En diskussion om hur uttaget av föräldraledighet ska bli mer jämställt ska inledas, men det finns inte ”något förslag på kvotering under nästa mandatperiod” (citat ur artikel i SvD).

Det har gått åtta år sedan kongressen i Malmö. Att det är dags att dela föräldraförsäkringen i åtminstone tre delar är en självklar och viktig fråga för många socialdemokrater. Frågan har sprängkraft inför kongressen i Göteborg – och den nya partiledningen inger nog inte samma respekt som kretsen kring en statsminister gjorde när den röt ifrån 2005.

Ett nederlag för Stefan Löfven i den centrala frågan om vinst i välfärden skulle undergräva hans auktoritet på ett mycket allvarligt sätt. Kanske väljer ombuden en annan strid, förslagsvis om föräldraförsäkringen? Redan i dag bloggar en sittande riksdagsledamot om sitt missnöje med Löfvens linje. Och även om den nya partiledningens yttersta ledarskikt kallas för den ”fantastiska fyran” (Stefan Löfven, Mikael Damberg, Magdalena Andersson, Carin Jämtin) så åtnjuter den inte samma skräckblandade respekt som på Perssons tid.

Fortsättning följer på S-kongressen i Göteborg.

De moderata landstingspolitikerna har dragit avpolitiseringen till sin yttersta gräns. Det är som att de inte förmår att se människorna bakom siffrorna.

Fem dödsfall som kan kopplas till vårdbristen vid Skånes Universitetssjukhus. Arbetsmiljöverket som hotar att stänga akuten i Malmö om ingenting händer. Personer i ledande ställning som hotas av åtal om förhållandens inte blir bättre.

32 specialistsköterskor som sagt upp sig i protest mot arbetsledningen. Samtliga fackförbund har förklarat sig oeniga med arbetsgivaren eftersom de anser att nedskärningarna är för stora och att vården får för lite pengar.

Anställningsstopp som leder till att cancervård får dra ned. Utbrott av tarmbakterier på avdelningen för förtidigt födda barn – en avdelning som samtidigt är drabbad av personal- och platsbrist. Protester mot att kvinnor och barn inte kommer att få tillräckligt bra vård efter nedskärningar på kvinnokliniken.

Bolaget som vunnit upphandlingen om ambulansverksamhet på lägsta pris går i konkurs. Ett företag som fått hård kritik för bristfällig arbetsmiljö och där sköterskor sagt upp sig som en följd av låga löner och systematiskt övertidsarbete.

Flera ledande S-politiker har lämnat Region Skånes styrgrupp för framtidens sjukvård i protest mot vad mot vad den borgerliga femklövern gör med vården i Skåne.

Men det moderata regionrådet vägrar erkänna att vården är i kris.
”En ekonomisk kris i Europa, det har vi, men någon kris i den skånska sjukvården har vi inte” säger Michael Sandin till reportern efter att i regionfullmäktige ha viftat bort vårdkrisen som en tidningsanka.

Det ekar bekant av Filippa Reinfeldts försök att vifta bort den akuta situationen vid Stockholms sjukhus. Bara sjukhusledningarna förmår ”skapa trivsel” kommer sakernas tillstånd att på ett mirakulöst sätt lösa sig.

De moderata landstingspolitikerna har dragit avpolitiseringen till sin yttersta gräns. Det är som att de inte förmår att se människorna bakom siffrorna. Den blivande mamman som i bävan inför förlossningen överväger om det vore bättre att flytta från Stockholm. Cancerpatienten som kanske får klara sig utan lindrande behandling för att avdelningen tvingas spara när det moderatledda landstinget premierar låga skatter före en fullgod vård. Det nyfödda barnet som avlider efter att ha kommit i kontakt med multiresistenta bakterier.

Det är svårt att sätta ord på det som nu sker i den moderata experimentverkstaden. Cynisk resignation inför resultatet av förd politik tycks få sitt renaste uttryck. Bitvis verkar det nästintill röra sig om ett försök att utforska mänskligt beteende, likt situationspsykologiska experiment från förra århundradet. Men medan experiment som Stanfordexperimentet fick sitt slut efter några dagar och de medverkande kunde debriefas, finns ingen traumaenhet för skadade det moderata experimentet.

Vad Philip Zimbardo visade i Standford var att tillfället styr människan. De moderata landstingspolitikerna tycks vara så präglade av sina ideologiska skygglappar att de står blinda inför det mänskliga lidande som politiken orsakar. Att tala om ondska är att gå väl långt, men den politik de utövar är djupt problematisk. Vad som sker i Skåne och Stockholm är oacceptabelt och måste få ett stopp.

Vi minns hur det lät där för två veckor sedan. ”Volymerna” skulle sänkas, sa Billström och förklarade att asylinvandringen måste minska, liksom anhöriginvandringen. Reinfeldt undergrävde uttalandet lite för att säkra upp, men signalen till väljarna var glasklar, vilket jag redogjorde för i det här inlägget.

Jag har också påmint om den minst sagt rättmätiga kritik som fanns mot den tidigare socialdemokratiska regeringen – bara mycket unga väljare har glömt sveket mot de apatiska flyktingbarnen – så det handlar inte ens om att ställa Moderaterna eller Socialdemokraterna mot varandra.

Men det handlar förstås om vad som är rätt och riktigt, vad som är rimligt och vad som är anständigt. Och att nioårige Hinok nu ska utvisas, trots att han är född i Sverige och har bott här i hela sitt liv, är inget annat än djupt oanständigt och fel. Det är precis så enkelt. Det är fel.

I såväl borgerliga led som i mitten och på vänstersidan tycks alla flitiga debattörer, annars alltid oense, vara överens. Så här ska inte reglerna se ut.

Men Tobias Billström är genuint oimponerad av Hinok Zakir. Han säger i DN i stället att ansvaret nu ligger ”på den enskilde att acceptera beslutet och resa hem frivilligt”. På frågan om Moderaterna vill göra det enklare för barnfamiljer att stanna förklarar han att det ”inte är en prioriterad fråga”.

Hur Billström kan definiera Etiopien, och inte Västerås där Hinok är född eller Kvissleby utanför Sundsvall där han bor, som hans ”hem” är obegripligt. Det som händer Hinok Zakir är mer eller mindre samma sak som att man skulle gå in i vilken tredjeklass som helst i Sverige och på måfå börja kasta ut folks barn ur landet. Det är en fullkomligt absurd situation.

I bland är politik otroligt komplext och avvägningarna och prioriteringarna gör att man måste acceptera svåra beslut. Det här är inte ett sånt fall, utan här handlar det helt enkelt om rätt och fel. Och Billström försvarar i dag det som är uppenbart fel. Det borde han genast sluta göra.

Vad händer med SvD:s ledarsida? Mina egna funderingar började när en av sidans skribenter, Roland Poirier Martinsson, for med uppenbar osanning i ett inslag i Sveriges Radio. Hans märkliga svar till mig på SvD:s ledarsida avslutades naturligtvis med ett invektiv.

I veckan fick en annan SvD-krönika av Roland Poirier Martinsson kritik av Johan Norberg. Anledningen var att Poirier Martinsson felaktigt klippte i ett citat så att det passade den egna tesen.

Andra har reagerat på att SvD:s ledarskribent Per Gudmundson har börjat stödprenumerera på en antimuslimsk och rasistisk tidning.

Gudmundson har även i en ledartext kallat Katrine Kielos bok ”Det enda könet” för hjälpligt maskerad pornografi. Kielos hyllade bok ifrågasätter de nationalekonomiska principer och förklaringsmodeller som styr våra dagliga liv. DN gick inte riktigt på Gudmundsons förminskande och närmast gubbsjuka linje utan valde att belöna Kielos med tidningens kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Som gammal chefredaktör på Socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i Politiken (AiP) ler jag också åt att den aktive politikern och Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark skriver krönikor på ledarsidan. Det försökte vi undvika i AiP på min tid, ledarsidans åsikter skulle framföras av journalister. Partisekreteraren och andra politiker fick skriva krönikor på debattsidan.

I går samlade tankesmedjan Fores stora delar av den gamla Lindbeckkommissionen för en summering i efterhand. Jag missade seminariet, men läste en utmärkt rapport skriven av Saco:s presschef Anders Jonsson. Assar Lindbecks budskap var häpnadsväckande: Det ekonomiska ramverk som han var med och skapade för 20 år sedan blev för starkt. Att tjata så mycket om ansvar som Anders Borg och Magdalena Andersson gör är i själva verket oansvarigt. Sverige kan inte spara sig ur krisen!

Men när SvD:s ledarsida skriver om seminariet i dag lyser Lindbecks självkritik med sin frånvaro. I stället får vi ett resonemang om en gammal konservativ käpphäst: Vikten av att avskaffa hyresregleringarna. En märklig prioritering.

Fast på SvD:s näringslivssidor kan vi läsa vidare om tidningens viktiga och intressanta granskning av härvan kring Nuonaffären: den största kontantuppgörelsen någonsin i Sverige. En granskning som mig veterligen inte har omnämnts på den egna tidningens ledarsida.

Lite nostalgiskt vill jag minnas en tid när SvD:s ledarsida gjorde mig förbannad – det är ju inte mina politiska åsikter som ska framföras – men på ett överraskande och ofta underhållande sätt.

För ett par år sedan, när Henrik Brors nyhetsanalyser snarast utgjorde en förlängning på ledarsidan i DN, valde många progressiva i min bekantskapskrets att pröva SvD.

En gissning är att ett litet tåg av progressiva nu börjar återresan till ”den malliga morgontidningen”.

Rapporteringen kring Nuon-köpet fortsätter i bland annat Svenska Dagbladet och TV4. På fredagen medverkade också finansmarknadsminister Peter Norman (M) i SVT:s Gomorron Sverige där han sa som följer:
– Tjänstemännen sa ”köp inte för mer än 70 miljarder” men det fanns andra oberoende källor som var positiva.

Jag ställde därför frågan till Norman, via hans pressekreterare, om vilka dessa oberoende källor är. Ett antal timmar senare fick jag följande svar:

”I den ”fairness opinion” som gjordes framgår att förvärvspriset av Nuon – 8,5 mdr EUR – låg inom ramen för ett marknadsmässigt prisintervall vid den tidpunkten. Bland annat gjordes andra uppköp i energisektorn vid den tidpunkten på samma värderingsmultiplar (dvs man värderade och köpte bolag på samma nivåer som Vattenfall värderade Nuon). Exempelvis köpte RWE bolaget Essent i januari 2009 till en nivå motsvarande den som Vattenfall betalade i februari samma år.Det fanns även bankanalytiker som gjorde bedömningen att detta var en bra affär. Sedan dess har marknaden som bekant försämrats.”

Som SvD Näringsliv visar i dag (när de ställt ungefär samma fråga, varför detta blir en lördagsblogg snarare än en måndagsnyhet) är det väldigt svårt att dra slutsatsen att Merrill Lynch var positiva till den slutgiltiga prislappen. De såg i stället ett prisspann på 50 miljarder, från 4,9 till 9,5 miljarder euro. Det svaret borde i kombination med alla varningar från andra håll borde således snarare leda till bedömningen att den nedre delen av prisspannet bedöms som rimligt, kan man tycka. Inte minst om Maud Olofsson själv helst ville stoppa köpet. Vilka andra bankanalytiker som (med vilken insyn?) gjorde bedömningen att 97 miljarder var en rimlig siffra framgår alltså inte av finansmarknadsministerns svar.

Peter Norman försvarar nu regeringens agerande med näbbar och klor trots att han konstaterar att priset var för högt. Men sanningen ligger förstås närmare den inställning han redogjorde för i december:

”Nu är vi betydligt närmare bolaget och vi träffas oftare.” sa Norman då till TT och konstaterade att företagsledningen och styrelsen fått för lösa tyglar av ägaren staten och dess ombud regeringen.

Så Norman är egentligen helt med på att regeringen och statsministern agerat ansvarslöst och inte gjort vad de borde. Det är bara när det ansvaret också utkrävs han byter argumentation.

Nordeas vd Christian Clausen har fått en hel del kritik. Bland annat för att han lät Nordea, denna delvis statligt ägda bank, köpa en lägenhet till honom för 26 miljoner kronor på Östermalm. Inget bra beslut, medgav han till slut. Han har också varit tufft kritiserad för hur själva verksamheten fungerar. I SVT:s granskning framkom till exempel att sex av tio Nordeafonder går back, ett uselt resultat. Den största aktiefonden har kostat de som betrott fonden sina pengar 160 miljoner kronor på tio år, medan fonden alltså gått 35 procent sämre än börsindex.

Kritiken mot att banken, delvis statligt ägd som sagt, gör sig av med 2 000 anställda samtidigt som vinsten 2010 är 33 miljarder kronor, har också lett till en hel del sura miner.

Hösten 2011 kritiserade finansmarknadsminister Peter Norman (M) Nordeas avkastningsmål på 15 procent, som han menar är alldeles för högt, särskilt i kombination med uppsägningarna.

Men vad regeringen säger och gör är förstås helt olika saker. Den sänkta bolagsskatten har gett Nordea kraftigt ökad vinst. Det handlar om miljardbelopp på både kort sikt och på lång.

Vad gäller vd Christian Clausen har han förstås fler förmåner, bland annat en pension på hundra miljoner.

I dag kan vi läsa att han dessutom får löneförhöjning och hädanefter tjänar 46 500 kronor varje dag – 17 miljoner per år. För att sätta det i perspektiv: Det innebär att han på en halv arbetsvecka drar in vad vissa förtidspensionärer får på ett helt år.

Christian Clausens ersättningar visar på varför det är bra att LO sätter strålkastarljuset på Makteliten.

På torsdag visar SVT:s Dokument inifrån dokumentären ”Lönesänkarna” om hur löntagarnas andel av de ökade vinsterna stadigt krymper. Vi vet också att den rikaste tiondelens inkomster i Sverige i 25 år har ökat sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelens. Varje år.

Christian Clausen-männen må vara en grupp på marginalen. Men de är lika viktiga symboler som de sjukskrivna och arbetslösa när vi tittar på hur samhällsutvecklingen ser ut. Det går riktigt bra för Christian Clausen-männen och det råder inget tvivel om vem som är vinnare och förlorare. Grattis Christian Clausen, till löneförhöjningen!

Så var det dags för veckans graf. Denna vecka visar vi på hur USA:s och Europas nettoskulder uppskattningsvis skulle påverkas om inte 8 procent av hushållens finansiella tillgångar ägdes via skatteparadis.

Vad skulle då hända? Jo, om man tar hänsyn till skattesmitarna vid uppskattningen av USA:s och Europas nettoskuldsättning skulle USA:s nettoskuld minska betydligt och Europas nettoskuld försvinna helt.

Grafen bygger på skattningar gjorda av nationalekonomen Gabriel Zucman och har tagits fram för tidningen Arenas räkning av Robert Östling, forskare i nationalekonomi på Stockholms universitet.

(Klicka på bilden för större bild.)

Förra veckans graf.

I den vinstdrivande privata äldreomsorgen är personaltätheten lägre.

De privata företagen har fler timanställda.

Utbildningsnivån bland de anställda är lägre.

Särskilt utmärker sig riskkapitalbolagen som är verksamma inom äldreomsorgen.

Det var några av de fakta som forskaren Marta Szebehely drog under en hearing om den privata äldreomsorgen på onsdagsmorgonen. Det är sådant som vi vet genom att följa de privata företagens intåg i Sverige.

Samtidigt finns också luckor. Införandet av LOV har i kombination med rutavdraget inneburit en fragmenterad hemtjänstmarknad. Många små företag är verksamma – men lönsamheten brister, personalomsättningen är hög och anställningarna är ofta timbaserade.

På plats under hearingen var även den australiensiska forskaren Gabielle Meagher. Också hon kunde bidra med några högst intressanta siffror från de engelskspråkiga länder som i mycket större utsträckning bygger sin äldreomsorg på privata företag.

De allvarliga brister som förekommer i vården är betydligt vanligare i vårdhem med vinstdrivande privata ägare (se bilden). De allvarliga bristerna ökar också markant när verksamheterna tas över av riskkapitalbolag. Personaltätheten är inte helt oväntat lägre i de privata vårdhemmen – både vad gäller undersköterskor och sjuksköterskor.

Vad som framkom på hearingen är kort och gott väldigt tydliga signaler om ojämlikhet och bristande kvalitet på marknader med många privata aktörer i äldreomsorgen.

Och det får utslag på hela samhället när äldreomsorgen inte fungerar som den ska. Det drabbar äldre i form av otrygghet och försämrad hälsa (jag lovar, bara för att du är 80-plusare och i behov av hemtjänst är du inte bara ett köttberg som ligger och väntar på döden. Bra vård kan ge fortsatt livslust, men det tycks ibland glömmas bort i debatten om vinster i välfärden). Men det drabbar också de som borde vara fullt verksamma på arbetsmarknaden. Kvinnor som tvingas gå ned i arbetstid för att vårda en åldrande förälder när vården inte räcker till. Det påverkar inkomst under resten av livet och i slutändan den pension man får. Och det drabbar familjeliv i förlorad jämställdhet.

Om vi anser att alla ska ha rätt till en likvärdig vård måste vi rimligtvis också ifrågasätta riskkapitalbolagens närvaro på marknaden för äldreomsorg. Sällan har det varit så tydligt som vid dagens hearing.

Söker du på ordet ”hållbar” på Centerpartiets hemsida får du 628 träffar. Det är hållbar framtid, hållbar bostadspolitik, hållbar energipolitik. Och så dagens utspel från Annie Lööf: En långsiktigt hållbar skola.

Vad menar partiet egentligen? Centerledaren ska ”lyssna på goda idéer”, det talas om flexibilitet och ökad kreativitet. Men konkretionen uteblir.

Och kanske hade Annie Lööf tänkt till en gång till innan hon använde ordet hållbar – som av amerikanska Advertising Age för ett par år sedan korades till det mest slentrianmässigt använda uttrycket – om hon tagit några fakta i betraktelse.

• Vi [tror] inte att motivation kan lagstiftas fram, skriver Lööf, och kritiserar Löfvens obligatoriska gymnasieutbildning. Men att det framför allt är de som inte avslutar gymnasiet som blir arbetslösa och aldrig kommer ut på arbetsmarknaden nämner Lööf inte med ett ord. De eleverna lämnas vind för våg med uppmaningar om att de ska ”stimuleras” för att ”nå sin fulla potential”.

• Det ter sig särskilt allvarligt inte minst sett till OECD:s senaste minianalys som riktar ljuset mot de ökade skillnaderna i den svenska skolan, där den socialekonomiska bakgrunden får en allt större betydelse. Den svenska skolans utveckling – sett till likvärdighet – är den sämsta i hela OECD.

• IT i all ära. I borgerligt styrda Stockholm har en usel upphandling med Volvo IT gjorts. Kostnaderna för skolorna har blivit så hög att ambitionen om en dator per elev nu inte ens sträcker sig till en dator på var femte elev. Kostnaderna tvingar dessutom skolorna att dra ner på andra områden, som skolhälsovård och bibliotekarier. Kanske borde kompetensen på lokal nivå först ses över?

• Skolforskningen talar också sitt tydliga språk om vikten av en högre status för lärare – att lärarna behöver möjlighet både att fortbilda sig och avlastas från administrativt arbete. Forskningen talar även om vikten av aktiva skolledningar, liksom att det måste råda balans mellan prov och undervisning. Det har i studier från USA och Storbritannien påtalats att kunskapsinhämtningen annars riskerar att bli lägre. Detta berörs inte i debattartikeln.

• Många friskolor ger sina elever högre kursbetyg än vad de skulle ha fått enligt nationella prov, enligt en granskning gjord av DN. Samtidigt har lärarna i friskolorna lägre lön och eleverna får nöja sig med lägre lärartäthet. Hur vill Centerpartiet ändra på det här? Det hade varit rimligt med ett försök till svar när partiet säger sig vilja greppa skolfrågan.

Lööfs debattartikel ska kanske ses som ett krympande partis krigsförklaring mot en redan sargad och skadeskjuten utbildningsminister. Men till skillnad från nästan all annan kritik Jan Björklund får är Centerledarens lätt att avfärda, också för honom.

Dagens Arena passar också på att bjuda på en talande bild om användandet av hållbarhet:

XKCD/CC BY-NC 2.0

Dagens Arena är på plats på LO:s seminarium om maktelitens inkomster.

Seminariet grundar sig i årets rapport i LO:s serie Makteliten, som följer inkomstutvecklingen sedan 1950 för de löntagare som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Dagens Arena sitter på åhörarbänken och uppdaterar kontinuerligt från seminariet. I årets rapport har de tittat extra på den kvinnliga makteliten och de växande så kallade välfärdsbolagen.

Karl-Petter Thorwaldsson hälsar välkommen och inleder med att berätta hur lönerna är historiskt höga för näringslivstopparna.

– En topp inom näringslivet i vårt urval tjänar i genomsnitt 46 gånger mer än en industriarbetare, vilket är en historiskt hög siffra. Sätter man in arbetarnas löner i det sammanhanget framstår våra löneanspråk inför avtalsrörelsen som ganska anspråkslösa.

– Det är ett urval av de stora bolagen som vi har med i vår rapport, men säger ändå mycket av hur stora skillnaderna har blivit i Sverige, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

LO-ekonomen Jeanette Bergström tar sedan över och visar på hur löneutvecklingen har varit inom de olika maktgrupperna under de tre senaste åren.

– Inkomstuppgifterna kommer från Skatteverket och personerna som är med i urvalet har valts ut utifrån olika parametrar, där man för näringslivet till exempel tagit hänsyn till antalet anställda inom företagen, samt vilka företag som ligger på börsen, säger Jeanette Bergström.

Diagrammet hon presenterar visar på att näringslivet toppar med 46 industriarbetarlöner per genomsnittlig chef i urvalet. Sammantaget har hela makteliten tillsammans 17 industriarbetarlöner per person.

– För den ekonomiska eliten började det på 26 industriarbetarlöner per direktör år 1950. Sedan gick det ned något fram till 1980 innan det ökade igen. De senaste åren har kurvan rört sig upp och ned från år till år. I dag ligger den som sagt på 46 industriarbetarlöner, vilket utgör ett livs inkomster för en genomsnittlig industriarbetare.

– På arbetstagarsidan kan man å andra sidan se att inkomsten varit mer eller mindre konstant under hela vår mätperiod, säger Jeanette Bergström.

Sigrid Böe, LO:s pressekreterare, kommer upp på scenen och ställer några frågor.

Varför gör LO-ekonomerna rapporten?

– Vi gör den för att visa på hur stor inkomstmässig skillnad det är mellan de som bestämmer i samhället och de som arbetar. Vi vill också peka på att det blir effekter då det skiljer sig så mycket mellan makteliten och en vanlig person.

Vad ser du för utveckling framöver?

– Företagen blir allt mer anonyma i och med den globaliserade världen. Vissa företag har inte några årsredovisningar i landet och då får man ingen nationell insyn. Det blir svårare att granska. Lönerna blir också mer internationella, vilket innebär att direktörer ofta får ännu högre löner då de anpassas till ett internationellt löneläge, säger Jeanette Bergström.

Efter ett kort samtal byter Jeanette Bergström plats med LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström, som har gjort de två specialgranskningarna.

– Andelen kvinnor i maktpositioner har ökat med tiden, men det är inte näringslivet som bidragit till den ökningen. I stället är det den demokratiska eliten, men där kan man också se hur antalet kvinnor på maktposition minskar igen under 2000-talet, säger hon.

De har även tittat på hur många industriarbetarlöner kvinnor respektive män har. Diagrammet visar på att den kvinnliga makteliten har 33 procent av den manliga maktelitens inkomster.

– Mycket har att göra med att männen i större del har kapitalinkomster. Ser man till lönen har kvinnorna 42 procent av männens löner, säger Åsa-Pia Järliden Bergström.

Angående välfärdsbolagen, som är den andra specialgranskningen i rapporten, ser man att  direktörerna för de 10 största välfärdsbolagen genomsnittligt har 13 industriarbetarlöner.

– Det kanske inte verkar så mycket om man jämför med den tidigare siffran 46 industriarbetarlöner hos näringslivets maktelit. Men då måste man ta hänsyn till att dessa företag har en mycket lägre genomsnittlig omsättning jämfört med de andra företagen, säger Åsa-Pia Järliden Bergström.

Sedan är det dags för dagens gäst, Carina Lundberg Markow från Folksam, att äntra scenen. Hon pekar på att många företag är beredda att acceptera höga bonusar och löner om det är vad som krävs för att kunna anställa en bra företagsledare. Samtidigt säger hon att det är svårt att se belägg för att högre löner och bonusar ger ett bättre resultat. Hon säger också att det är jämförelser mellan löneläget i olika företag som driver upp direktörslönerna.

Hon säger också att det är näringslivets löner och inte den politiska elitens som driver upp skilnaderna mellan industriarbetare och makteliten.

– Tar vi bort näringslivet får vi mycket jämnare kurvor.

Carina Lundberg Markow tycker det är viktigt att man från företagens sida tar ett större ansvar för att öka transparensen inom företagen och att de måste bli bättre på att motivera varför det är rimligt att näringslivets toppar har ett högre löneläge.

Hon tar upp tendensen hon sett med att det blir allt vanligare med krav på rörliga löner och pekar på att det är en situation som tidigare funnits i toppen av företagen, där lönerna ofta varit kopplade till aktiekursen, men att det är problematiskt då tendensen sprider sig nedåt.

– Det går väl an med svängningar i lönen om du redan har en hög lön, men för en industriarbetare som lever mer på marginalen blir en rörlig lön svårare att hantera.

Och så kommer LO:s pressekreterare  Sigrid Böe upp på scenen och ställer några frågor.

Vad reagerar du på i rapporten? 

– Jag reagerar på att näringslivet sticker ut så mycket i statistiken och att dess löner rör sig så mycket.

Vad vill du se i nästa rapport? 

– Jag tycker att det vore intressant att jämföra löneutvecklingen med välfärdsutveckling i Sverige för att få ytterligare en jämförelse. Jag skulle vilja se hur mycket av löneökningarna som beror på välfärdsutveckling och tillväxt.

Sedan blir det dags för panelsamtal. Också det modereras av LO:s pressekreterare  Sigrid Böe.

Vilken är den högsta lönen ni sett i ert material? 

– Vi har satt en gräns på 200 gånger en industriarbetarlön eftersom det snedvrider våra siffror. I kronor motsvarar det en lön på cirka 700 miljoner kronor per år, säger Jeanetter Bergström.

 Vad säger löneläget för makteliten om samhället?

– En av samhällets största framångsfaktorer är att vi byggt upp en välfärd som omfattar alla. En utveckling mot ökade inkomstklyftor drabbar alla och jag ser en stor risk med en maktelit som är tydligt skild från resten av samhället.

Och så var LO:s seminarium om maktelitens löner slut.

Det är en vecka sedan migrationsminister Tobias Billström (M) gjorde sitt utspel. “Volymen måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen”, sa han då.

Ett klart besked.

Moderaternas partisekreterare, den omtalade Kent Persson, gick ut i Dagens Opinion och sa ”vi får se” på frågan om arbetsgruppen kan landa i att Sverige ska begränsa antalet asylsökande. Han menade att Sverigedemokraterna stuckit ut genom att argumentera för att en misslyckad integrationspolitik ligger bakom ”samhällsproblemet”.
– När ingen annan har resonerat om det, har de pekat på problemen, säger Persson i Dagens Opinion och instämmer därmed i exakt den beskrivning SD själva torgför.

På söndagen upprepade Billström sitt budskap i SVT:s Agenda.
– Det finns utrymme för en diskussion om hur man skulle kunna påverka volymerna av de som kommer till Sverige och samtidigt värna asylrätten.

Programledaren Anna Hedenmo avslutade intervjun med att fråga ”Sverige är ett av världens rikaste länder Ska vi inte kunna ta emot människor från krigshärdar?”
– Vi är också på tredje plats i EU:s liga av de länder som tar emot, svarade Billström och fortsatte:
– Den grupp som jag nu ska leda ska diskutera både migrations- och integrationsfrågorna. Men volymen – antalet människor som kommer till Sverige – kommer tveklöst att spela roll i det arbetet.

I direktivet står också att några få länder tar “en oproportionerligt stor del” av de asylsökande.

Så långt glasklart, tyckte väl alla: Moderaterna vill se över hur man kan minska flyktingmottagandet utan att bryta mot internationella konventioner Sverige skrivit under. Även borgerliga ledarsidor och allianskollegorna gjorde samma tolkning, och reagerade mot den obehagliga omsvängningen.
– Tittar vi på utvecklingen i Danmark är det här det värsta som kunde hända. Nu ger man Sverigedemokraternas problembeskrivning lite legitimitet, i och med att det är ansvarig minister som går ut, sa till exempel Caroline Szyber (KD).

Men sedan gick Fredrik Reinfeldt ut och nyanserade diskussionen. Eller gjorde han det? Ingen vet. Som DN:s Susanne Birgersson skriver i dag (8/2):
”Det hela är mycket förvirrande: ”Reinfeldt går emot Billström”, lyder rubriken hos det ena public service-bolaget. ”Reinfeldt ger Billström stöd för flyktinguttalande”, läser jag på det andra bolagets nätsida.” … ”Efter en vecka vet vi fortfarande inte riktigt vad det är Moderaterna vill utreda, vad Billström och Reinfeldt menar, var för sig eller tillsammans.”

Vi är fler som är lika förvirrade. Svend Dahl, chef för Liberala nyhetsbyrån, resonerar på fredagen i sin ledare kring Reinfeldts vaghet och konstaterar att det är svårt att veta i vilken riktning partiet är på väg.

Dagens Arena försöker, via Tobias Billströms pressekreterare, få svar under torsdagen. Något sådant kom inte men på fredagen pratade jag med hans politiskt sakkunniga och upprepade de tre frågor jag ställt på torsdagen:

1) Menar Tobias Billström att man på politisk väg ska verka för att Sverige ska ta emot färre asylinvandrare?

2) När migrationsminstern talar om att få ner “volymer” och “flöden” av anhöriginvandrare till Sverige – menar han då att det är ett mål att färre anhöriga ska få uppehållstillstånd i Sverige?

3) Vill statsministern och migrationsministern olika saker här eller handlar det bara om att man uttrycker samma sak på olika sätt?

Svaren jag fick var lika bestämda som de var intetsägande: Det finns ingen skillnad mellan hur Reinfeldt och Billström ser på saken. Både Billström och Reinfeldt har varit ”väldigt tydliga”. Arbetsgruppens uppdrag har tydliggjorts av statsministern. När jag frågade om de delar där Billström säger något annat, eller går längre än statsministern, får jag beskedet att det där ”rör debatten om debatten” och att det “inte finns något att tillägga” men att det inte nödvändigtvis betyder att Billströms ord inte gäller om även när statsministern säger något som går emot detta.

Nej, det är inte direkt glasklart.

Billströms stab hänvisar i övrigt till det som Fredrik Reinfeldt sa i Gomorron Sverige på torsdagen. Där säger Reinfeldt att Billström, stick i stäv med vad migrationsministern själv sagt, inte alls vill att ”volymen ska sänkas för asyl- och anhöriginvandringen”. Tvärtom:
– Nej, det finns en bred uppslutning kring den politik vi fört. Vi har öppnat upp för arbetskraftsinvandring, vi har dock noterat att det finns kritik mot att det finns risk för att människor utnyttjas, det vill vi ta på allvar, säger Reinfeldt i SVT.

Reinfeldt konstaterar också att det inte står något om att minska invandringen i direktiven till arbetsgruppen. Stick i stäv med att Billström sa att de ”tveklöst” kommer att diskutera volymerna och långt ifrån skrivningen kring “oproportionerligt stor del” i direktiven. Det enda Billström och Reinfeldt tycks helt eniga om är att de på något sätt  – oklart hur – vill hindra människor från Balkan och Serbien från att söka asyl i Sverige i den utsträckning de gör i dag.

Men det är statsministerns ord som gäller, medgav ju även Billströms stab. Så de här minskade volymerna kan vi då hädanefter se som ren populism. Obehaglig sådan, men i alla fall ingen verklig politik.

”Biståndet och biståndsförvaltningen lider av omfattande systemfel” och ”Ansvaret ligger hos Sidas ledning när det gäller myndighetens tillkortakommanden”, skrev biståndsminister Gunilla Carlsson i en debattartikel på Newsmill i maj 2010.

Och det är inte första, eller sista, gången Gunilla Carlsson attackerar Sida. Biståndsministern har snarast gjort en sport av att kritisera Sidas verksamhet, i synnerhet dess biståndsdel. Men då det kommer till att kritisera sitt eget departement och effektiviteten i biståndet har det varit tystare. Och det är kanske inte så konstigt; UD:s bistånd har aldrig granskats, något Dagens Arena skrev om på torsdagen.

Det ligger inte på Gunilla Carlssons bord att granska sin egen myndighet, men det borde definitivt ligga i hennes intresse att det görs. I december lade Gunilla Carlsson ned den biståndsgranskande myndigheten Sadev och i stället ersätts den av en kommitté. Förhoppningsvis lyckas den bättre med att granska UD:s bistånd än vad Sadev gjorde, för att döma av kritiken mot biståndshanteringen på UD torde det vara önskvärt att en granskning sker förr snarare än senare.