Bloggen

”Jag är väldigt frustrerad” säger sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt i ännu en intervju om kaoset på Stockholms sjukhus. Strax därefter bollar hon över ansvaret på ledningen för Karolinska och avfärdar att sjuksköterskornas löner är för låga.

Att Reinfeldt ännu en gång försöker slå ifrån sig ansvaret är direkt oanständigt. Redan för sex (!) år sedan slog Vårdplatsutredningen fast att det behövdes 500 nya vårdplatser för att komma till rätta med överbeläggningarna.

I stället för att agera då valde Reinfeldt & co att lägga över ansvaret på sjukhusledningarna. Och som Thomas Flodin, ordförande i Stockholms läkarförening, säger till SvD: den politiska ledningen har väntat med att agera tills vårdkrisen är ett faktum:
– Man avvaktar oftast tills läget är akut innan man agerar. Men det grundläggande problemet är den totala bristen på vårdplatser på akutsjukhusen runt om i Stockholms län. I hela västvärlden har Sverige i dag lägst antal vårdplatser per 1000 invånare och i Sverige har Stockholm den lägsta andelen. Situationen här är alltså extrem.

Samtidigt som vårdkrisen har djupnat har sjuksköterskorna arbetat på. Gått på timvikariat och inhopp när avdelningarna ska spara. Skjutit på semestrar för att hålla krisen stången. Inte ställt krav på kompetensutveckling. Gnetat på när ”McDonaldsmodellen” införts med datorskärmar som blinkat röda då antalet patienter inte avverkats i tillräckligt högt tempo.

De lönekrav sjuksköterskorna nu ställer borde ha ställts för många år sedan. Låga kvinnolöner har alldeles för länge fått utgöra en del av välfärdens finansiering.

Men i Filippa Reinfeldts postpolitiska värld bortförklaras alla förslag på rimliga löner med att det handlar om att skapa trivsel. Det är som en örfil rakt i ansiktet på en hel profession. Som att en fruktkorg och ett par kanellängder skulle vara plåster på såren för år av lönediskriminering.

Filippa Reinfeldts vårdresultat är katastrofalt. Men hon borde åtminstone vara ärlig. Och som sjuksköterskan och skribenten Torun Carrfors föreslår, rakryggat säga: ”jag tycker det är viktigare med låga skatter än med säker vård till alla”.

“Jag anser det fegt och ett demokratiskt problem att vår statsminister vägrar debattera med ledaren för landets största parti.” skriver Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand på twitter och fortsätter:
“Statsministern alltså, han som ska stå till svars för rådande politik och det politiska läge vi är i, debatterar inte med Löfven?! Låt inte Fredrik komma undan med det där tramset. Klart han ska debattera med Löfven.”

Och mycket svårare än så är det förstås inte egentligen. Men Fredrik Reinfeldt vägrar alltså.
– Jag upplever inte att det finns grund för det just nu i svensk politik, säger Reinfeldt till Aftonbladet och förklarar att han kan tänka sig att debattera med Stefan Löfven, partiledare för Sveriges största parti, bara om Löfven “erkänner” att det “inte finns” något regeringsalternativ till alliansen. Det tycks gälla på obestämd tid.

Många har skämtat om detta, inte minst på twitter under hashtaggen #reinfeldtsdebattkrav. Men vid sidan om det roliga finns det faktiskt skäl att bli förbannad. Sveriges statsminister vägrar, när arbetslösheten är hög och stadigt växande i takt med att varslen tickar in, att debattera med partiledaren för Sveriges största parti och det största oppositionspartiet. Han gör det samtidigt som två av hans koalitionskamrater har ett opinionsstöd under riksdagsspärren, han gör det i ett läge där oenigheten är större än någonsin inom alliansen och han gör det parallellt med att han anklagar Stefan Löfven för att vara för tyst och inte säga vad han vill. Det är en nonchalans som är djupt provocerande och det är, bortsett från att man kan flabba åt honom, hånfullt mot alla medborgare som valt eller inte valt Fredrik Reinfeldt till statsminister.

Vad man än tycker om politiken och partiledarna borde vi alla kunna ställa åtminstone ett debattkrav på Fredrik Reinfeldt: att han dyker upp.

”Intresset bland somalier att komma till sina anhöriga i Sverige har visat sig inte vara så stort som myndigheterna trodde för ett år sedan.” skriver Sveriges Radios Ekot i dag. Det är värt att understryka när Moderaterna ännu en gång skickar fram Tobias Billström (M) för att larma och göra sig till kring anhöriginvandringen.

– Tittar vi på utvecklingen i Danmark är det här det värsta som kunde hända. Nu ger man Sverigedemokraternas problembeskrivning lite legitimitet, i och med att det är ansvarig minister som går ut, sa Caroline Szyber (KD) apropå Moderaternas utspel om minskade ”volymer” och ”flöden” av anhöriga och asylsökande.

Och visst är det så.

Moderaterna anpassar sig till SD:s problemformulering. Myterna om att somalier anhöriginvandrar till Sverige i snart sagt miljarder sprids flitigare av SD-politiker och rasistiska bloggar än av någon annan.

Att Billström och Moderaterna medverkar till detta är förstås deprimerande. I december varnade han för att ”antalet anhöriga som kommer att komma senare också kommer att öka”. Han lovade sedan att Moderaterna skulle ”initiera de här diskussionerna på nytt”, vilket vi tyvärr fick se dem göra i fredags.

Ekot fortsätter:
”Så sent som i maj 2012 räknade migrationsverket med att behandla omkring 23 000 ansökningar från somaliska anhöriginvandrare under året. Men därefter har prognoserna ändrats flera gånger, och med facit i hand visar det sig nu att drygt hälften, cirka 12 000 somalier lämnat in ansökningar på olika utlandsmyndigheter. Runt 4 000 personer har hittills beviljats uppehållstillstånd, men av dem är det alltså bara drygt 1 000 som faktiskt  kommit till Sverige.”

Det är bra att vi nu reviderar en felaktig bild och det är viktigt att det också hörs och ger avtryck i den offentliga debatt Moderaterna nu försöker vulgarisera.

Tidigare har skribenten Karl-Gustav Köhler, i en artikel som trots att den lämnar en del övrigt att önska är väl värd att läsa, kritiserat nyhetsbyrån TT för att lockas med i mytbildsspridningen.

”Efter en dom i januari väntas ansökningar från somalier som anhöriga bli 18 500 fler i år än i fjol”, skrev TT i februari 2012, trots att Migrationsöverdomstolen i den dom som möjliggör anhöriginvandring utan id-handlingar konstaterar att man ändå gör en individuell bedömning, har ett högt beviskrav och att de sökanden som accepterats utan id-handling “gjort sin identitet sannolik”. De har helt enkelt på trovärdigt styrkt sin identitet utan id-handlingar.  Migrationsverket har dessutom senare förklarat att domen ”inte direkt och omedelbart är tillämpbar på många somaliska familjers situation”. Det är alltså ingen generell dom som per automatik leder till att väldigt många människor kommer till Sverige som anhöriga.

Ekots rapportering visar i någon mån att Köhler har rätt när han säger att svenska medier bidragit till att sprida en myt om hur många anhöriginvandrare som kommer till Sverige. En mytspridning som påverkar medborgarna och även politikerna. Såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna spelar alltså på detta. Det är bra att Ekot nu rapporterar om kraftigt reviderade siffror. Och det är nog viktigt att vi journalister – ingen exkluderad – blir bättre på att granska vilda prognoser, alldeles oavsett ämnet.

I förra veckan lanserade vi återigen en nyhet här på Dagens Arena. Varje vecka kommer vi att publicera en graf som illustrerar en viktig politisk fråga.

I den politiska debatten får vi ofta höra att Sverige klarar sig så bra i jämförelse med sina grannländer. Firma Reinfeldt & Borg vill ju att vi ska framstå som en extremt framgångsrik liten båt på ett stormigt hav.

Vår graf den här veckan har tagits fram i samarbete med LO-ekonomen Torbjörn Hållö. Nedan ser du hur arbetslösheten (män och kvinnor, alla åldrar) har utvecklats sedan januari 2007 i Sverige och fem jämförbara länder: Belgien, Nederländerna, Finland, Österrike och Tyskland.

Två saker bör noteras särskilt: 1. De länder som vi jämför Sverige med är samtliga medlemmar i euron. 2. Sverige är i topp, tyvärr, och utvecklingen ser inte bra ut.

Ha grafen i minne nästa gång du hör snacket om hur bra vi klarar oss jämfört med våra grannländer.

Fotnot: Sprid gärna grafen i sociala medier och på bloggar, men kom ihåg att ange källan (@Dagens Arena och @torbjornhallo).

Ilmar Reepalu lämnar i sommar posten som kommunstyrelsens ordförande. Efter nästan två decennier vid makten kliver Malmös starke man av.

Det är på tiden. Malmös starke man kommer att bli ihågkommen som en person som har bidragit till att vända Malmös utveckling – från dyster varvsstad på dekis till en framåtblickande knytpunkt på vägen mot Europa.

Men han har också varit en person som har kört sitt eget rejs. Det blev tydligt inte minst i samband med att Reepalu tog ställning för temporära medborgarskap. Reeplau valde att driva frågan i strid med sin egen partistyrelse och kvar i Malmö stod många frustrerade partikamrater som ansåg att frågan inte hörde hemma i S.

”Det finns knappt någon som stödjer honom. Jag vet inte hur man mer kan markera mot honom. Hela styrelsen gick ut dagen efter och sa att Ilmar får stå för sig själv. ” som en av de många socialdemokrater Dagens Arena då intervjuade beskrev situationen.

Ett ensamrejs som fortsatte med att Reepalu tillsammans med ett antal borgerliga företrädare och en Sverigedemokrat undertecknade ett brev till regeringen där våldsvågen i Malmö kopplades samman med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill.

“Det är förlamande för oss som är aktiva i politiken att inte få lov att prata om den politik vi har, vi får hela tiden kommentera och förhålla oss till oförankrade utspel som emellanåt får nationella konsekvenser.” var orden från en fly förbannad socialdemokrat som fälldes på årsmötet efter att det famösa brevet blivit känt.

När beslutsfattandet lämnas till ett fåtal personer blir demokratin förloraren. Paralleller kan dras till Göran Johansson och Göteborg. Men det finns gott om exempel från mindre svenska städer. Den politiska organisationen ska slimmas och nämnder läggs ned.

I Rättvik har det gått så långt att inte ens kommunens budget tas i fullmäktige, utan i kommunstyrelsen. Samtliga nämnder förutom socialutskottet har lagts ned.

För medborgarna innebär det att det blir svårare att ta del av handlingar och möjligheten att granska de politiska besluten minskar. Men det blir också en kostnad i vilka som deltar i det politiska samtalet. Av alla kvinnor mellan 18 och 29 år som valdes till kommunfullmäktigeledamot 2006 hoppade 41 procent av (siffror från Tvärdrag, nummer 4–5 2012). De som i minst utsträckning lämnar sina poster är män i åldern 50–64 år.

Att inte tro att det är strukturer som gömmer sig bakom dessa siffror är naivt. Det finns många starka män runt om i Sverige som borde se över sina positioner. Flera av dem borde likt Ilmar Reepalu lämna över till personer som har förmåga att bredda det politiska samtalet. Den starke mannen behöver pensioneras och lämnas på historiens skrothög.

“Vill ni ha en fight om rättvisa och solidaritet? Handsken är kastad!” sa Annie Lööf med adress “vänstern” och rev ner applåder på Centerns kommundagar.

Ännu ett stort avsteg från det förslag till idéprogram som lades fram, som Lööf i omgångar tagit avstånd i från. I dag står hon väl knappt för en stavelse i det dokumentet längre? I idéprogrammet förekommer ordet solidaritet inte en enda gång. Rättvisa finns med på tre ställen –  men bara när det handlar om handel: “Att klara allas vår försörjning och att fördela tillgångarna rättvist är en av de stora uppgifter som vår och kommande generationer måste lösa. Fri handel utan protektionism är det bästa sättet att uppnå denna rättvisa”.

Visst vore det välkommet om diskussionen inom Centerpartiet leder till att solidaritet och rättvisa får en mer betydande plats i Lööfs centerparti. I sin blogg har hon, för snart åtta år sedan, ifrågasatt Socialdemokraternas förhållande till ordet solidaritet, eftersom vi hade ett stort antal apatiska flyktingbarn i Sverige under en Göran Persson som samtidigt varnade för “social turism”. Det var en borgerlig kritik av solidaritetsbegreppet som man ska ha respekt för. Och att Socialdemokraterna fick kritik från Lööf och Centerpartiet då var viktigt. I bloggen har hon hon också berömt CUF:s politik för “verklig solidaritet” – vilket de menade innebär att man avskaffar generaliteten i välfärden.

I dag medverkar hennes parti till utvisningar som aldrig borde få ske och säger nej till skärpta regler för att skydda gästarbetare som utnyttjas hänsynslöst av cyniska arbetsgivare. De motarbetar facket. De medverkar till en politik där sjuka kastas ut ur försäkringssystemen och blir helt utan ersättning, där de tvingas leva på sina barn eller föräldrar. De regerar med en statsminister som säger att han vill ha det så.

Annie Lööf vill ha en fight om rättvisa och solidaritet? Det är bara att applådera. Nu får vi se om det bara är ännu en av alla dessa otydliga talepunkter Lööf häver ur sig i sin strävan efter att bli vad hon beskriver som “tydligare”. Eller om hon levererar något enda konkret politiskt förslag på ämnet.

Hur ser Centerpartiets solidaritetspolitik ut?

På TCO:s seminarium om konsekvenserna av höjda tak i a-kassan på onsdagen sades en hel del intressant. Även om frågan är förhållandevis smal så har den bäring i den breda debatten: Jämför med hur mycket uppmärksamhet vi ägnat den sänkta krogmomsen, som ger mellan 0 och 5 000 nya jobb, beroende på vem man frågar.

Här har vi ett fackligt önskemål – höjda tak i a-kassan – som enligt Anders Borg kostar 30 000 jobb.
– När vi räknar på det, så skulle även en höjning av a-kassan under de första tre månaderna kosta uppemot 30 000 jobb, sa han till Ekot i september förra året.

I riksdagen för tre år sedan sa han att ”arbetslöshetsförsäkringen är avgörande för hur hög arbetslöshet man har på lång sikt i en ekonomi[…] Det är väletablerade forskningsresultat. Det är en beprövad erfarenhet från Sverige och andra länder.”

Och Borg är inte vem som helst, han har ju faktiskt varit europamästare i finansministeri, eller vad det nu var? Då måste det väl vara sant?

TCO:s rapport visar att det inte är det:
– Det finns inget empiriskt stöd, på aggregerad nivå, för att höjd a-kassa ger högre arbetslöshet, förklarade TCO:s chefsekonom Göran Zettergren på seminariet och gick sedan igenom varför i ett övertygande anförande (kolla här) .

Ett påstående som backas upp av den här rapporten.

Att Borg och finansdepartementet, och Fredrik Reinfeldt, gör en sån felbedömning – att de slarvar så med att ta reda på sysselsättningskonsekvenserna av sina beslut när de samtidigt vet hur hårt det slår mot de arbetslösa – är provocerande. För att uttrycka sig diplomatiskt.

Att TCO, genom Zettergren och utredaren Mats Essemyr, nu slår hål på den skeva arbetslinjemyten är minst sagt välkommet. Och när Borg framgent påstår att 30 000 jobb hotas om man reparerar arbetslöshetsförsäkringen ska han synas. Han ska avkrävas en förklaring som håller.

Man undrar vad regeringen Reinfeldt alls begripit om a-kassan. För såväl Borg som Reinfeldt har ju nu, sent omsider, också tvingats inse att de differentierade a-kasseavgifterna inte heller haft önskad effekt. Att det dessutom skulle göra positiv skillnad för många om differentieringen slopades.
– De som betalar lägst betalar under hundralappen nu. Om skillnaderna försvann skulle det för en del grupper motsvara ett helt jobbskatteavdrag, sa en av insikt plötsligt drabbad Fredrik Reinfeldt i SVT i januari i år.

Och både Borg och Reinfeldt har de senaste månaderna sagt att det är dags att ompröva avgiftsdifferentieringen eftersom resultaten varit skrala.

Drar de tillbaka det löftet för att jobbpakten spricker visar det att de prioriterar maktspelet framför vad som är den bästa politiken. Det bör de i så fall också få höra och avkrävas förklaring om.

Dagens Arena har flera gånger, bland annat i oktober 2011, visat hur regeringens argumentation och analys kring a-kassan inte håller ihop, och ibland tycks helt tagen ur luften, närmast chansartad.

Det enda man kan önska sig nu är väl att de ska drabbas av ett slags dagen efter-ångest och skuldmedvetet reparera åtminstone lite av allt de förstört i arbetslöshetsförsäkringen.

Ett mål med Dagens Arena är att vi ska vara en sajt i ständig utveckling. Som du förhoppningsvis vet har vi nu börjat spela in en podcast varje vecka. Du hittar våra tre första avsnitt såväl på sajten som på självaste iTunes.

Vårt nästa steg kallar vi för ”Veckans graf”, och vi börjar i dag. Tanken är att vi minst en gång per vecka ska illustrera en politisk fråga med hjälp av grafik som blir till en talande bild.

Här kommer vår första ”Veckans graf”, som vi publicerar med benäget tillstånd av upphovsmannen Tony Johansson. Du hittar den ursprungliga publiceringen på hans blogg här.

Bakgrunden är följande. Fredrik Reinfeldt har varit på World Economic Forum i Davos. Flera av Reinfeldts uttalanden har väckt uppmärksamhet, men frågan är om inte det här är det värsta: ”Vi brukade ha människor i industrin, men de har i princip försvunnit” (på Reinfeldts engelska: ”We used to have people in the industry, but they are basically gone”).

Har Reinfeldt rätt? Nej, de runt 567 000 människor som arbetar i den svenska tillverkningsindustrin visar att Reinfeldt antingen sa fel, menade något helt annat, eller har väldigt dålig kunskap om det land där han råkar vara statsminister.

Med en graf:

TCO tar strid mot att höjt tak i a-kassan ger högre arbetslöshet – och får stöd från Almega.

På onsdagen presenterar TCO:s chefsekonom Göran Zettergren en TCO-rapport om den vetenskapliga grunden för påståendet att arbetslösheten ökar om man höjer ersättningen i a-kassan. TCO-utredaren Mats Essemyr presenterar även en rapport om inkomstförsäkringarnas effekt på arbetslösheten.

Dagens Arena är på plats och bloggar direkt från seminariet.

– De här rapporterna kommer att visa att ett höjt tak i a-kassan är förenligt med en stark arbetslinje, sa TCO:s Eva Nordmark när hon inledde seminariet.

Bakgrunden är ett förslag för höjd a-kassa som TCO la i höstas. Läs mer här >>

– De flesta arbetsmarknadsteorier bygger på slutsatsen att en högre  a-kassa leder till lägre ansträngningar för att söka jobb, säger Göran Zettergren inledningsvis.

Men som han sedan tillägger, det finns inga studier som har lyckats belägga det.

Finansdepartementet har dammsugit marknaden för att hitta stöd för att högre a-kassa ger högre arbetslöshet. Det har lett till ett hopplock av olika metoder, säger Göran Zettergren.

Som exempel nämner han modeller som mikrostimuleringsmodell, sökmodell och panelmodell. Men sökmodellen är exempelvis en teoretisk modell som bygger på att den som står helt utanför arbetsmarknaden har samma chans att få ett jobb som den som redan har en anställning. Panelmodellen är en skakig modell som är känslig för vilka variabler som byts ut.

Mats Essemyr tar därefter över presentationen:
Inkomstförsäkringarna ingår i det vanliga fackmedlemskapet, och ska täcka upp så man för ut 80 procent av lönen efter att man slagit i taket, berättar Essemyr.

Om man skulle höja taket skulle personen få samma ersättning, men mer från a-kassan och mindre från inkomstförsäkringen.

Den undersökning som gjorts är gjord hösten 2012: 137 000 arbetslösa hade inte en inkomstförsäkring. Den genomsnittliga arbetslösheten låg mellan 207 och 408 dagar. Inkomstförsäkring gäller ofta i 200 dagar.

Det går inte enligt Essemyr att se något samband mellan de förbund som har inkomstförsäkring och längd på arbetslöshet. Det finns därmed inte stöd för att högre ersättning från a-kassan ger en mer omfattande arbetslöshet.

Lena Hagman, chefsekonom på Almega, tar därefter över för att kommentera TCO-rapporterna.

– En värdefull genomgång av finansdepartementets teoribygge, säger hon inledningsvis, det saknas mycket forskning som vi skulle behöva.

– Finansens argumentation har svagheter i att man inte räknar in svagheterna i forskningen. Men jag skulle inte kategoriskt avfärda att det inte finns någon forskning som ger stöd för att höjd a-kassa ger högre arbetslöshet.

Enligt Almegas studier där man låtit räkna på möjliga effekter om man höjer ersättningen måste man kombinera med exempelvis bättre coachning och bättre arbetsförmedling. Utan aktiva åtgärder leder dock höjd a-kassa till längre tid i arbetslöshet, som att man tar tid på sig att söka jobb som bättre matchar ens kvalifikationer, säger Lena Hagman.

Den strukturella arbetslösheten har höjts i Sverige de senaste åren, fortsätter Hagman. Matchningen på arbetsmarknaden har försämrats och det tar längre tid för de arbetslösa att få jobb.
– Det är något som både TCO och regeringen borde titta närmare på.

– Vi går mer och mer mot en utveckling med fler högkvalificerade jobb, och det behövs en snabbare omställning. Det är något som finansdepartementet inte nämner i sina analyser. Det räcker inte med jobbskatteavdrag, fortsätter Lena Hagman.

Göran Zettergren och Mats Essemyr kliver på nytt upp på podiet:

– Jag håller med om att ju mer generös a-kassa man har, desto fler regler och andra stimulanser behövs, säger Göran Zettergren, som säger sig hålla med Lena Hagman på den punkten.
Han säger också att han anser att en generös a-kassa borde kombineras med en avtrappning, för att människor inte frivilligt ska stanna i arbetslöshet.

Lena Hagman säger att man måste följa och förstå den ökade efterfrågan från företag på mer kvalificerad personal.

Det är tydligt under seminariet att TCO och Almega är inne på samma spår vad gäller höjt tak i a-kassan. Skiljelinjen gentemot Anders Borgs finansdepartement är desto större. Motståndet mot högre a-kassa har också främst kommit från Moderaterna. När TCO i höstas höll en hearing om det egna förslaget till högre a-kassa fick man ett erkännande om att det behövs ett omtag ifråga om arbetslöshetsersättningen från samtliga partier utom Moderaterna – som hade valt att inte medverka.

Kvinnor som grupp har högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad och lägre arbetskraftsdeltagande än män som grupp.

Vore man borgerlig debattör vore man kanske lockad att komma med det förslag som ofta lanseras för ungdomar och ibland för invandrare: Kvinnor måste ha lägre löner.

De måste gå in på en lägre nivå för att ”få in en fot” på arbetsmarknaden. De måste buda under männen för att göra sig attraktiva på arbetsmarknaden. Väl på insidan kan de sedan visa hur kompetenta och skickliga de är och klättra till en jämlik lönenivå i takt med att de visar sig ha lika hög produktivitet som män. Kanske vore det också en lösning att skrota LAS för kvinnor?

Men tänk att så resonerar inte borgerliga debattörer när det gäller kvinnor. Att det skulle vara en effektiv modell är det nog rätt få som tror. Att kvinnors löner redan i dag är lägre än mäns anses inte heller vara någon fantastisk fördel för arbetslösa kvinnors konkurrenskraft. Däremot menar man att det kan fungera på exakt det sättet för ungdomar och invandrare. Detta trots att också ungdomar redan i dag har lägre lön än de som är lite äldre.

Kvinnors högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad och lägre arbetskraftsdeltagande lär oss i stället något annat.
– Kvinnor med låg utbildning är uppenbart minst efterfrågade på arbetsmarknaden. Då är också frågan, hur samhällets resurser riktas för att dra de kvinnorna in i arbetskraften, säger LO:s utredare Ulrika Vedin i vår text om arbetslöshetens struktur.

Svaret på den frågan bör förstås inte vara lägre löner, som döms ut som lösning i såväl den kommande LO-rapporten vars siffror vi tagit del av, som i en rad andra studier som Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef för TCO, sammanfattar väl här.

Svaret bör i stället vara utbildning. Vare sig du är kvinna, ung eller utrikes född – eller ung utrikesfödd kvinna – är det utbildningsnivå som är den stora, avgörande, skillnaden för hur hög sysselsättningsgraden är.

Sänkta kvinnolöner är självklart inte någon lösning, men det vore förstås intressant att se borgerliga partier gå till val på det. Centerpartiet har ju redovisat en del nyskapande idéer den senaste tiden, så kanske kan det vara Annie Lööf som föreslår sänkta kvinnolöner i valrörelsen?

Själv önskar jag man lyssnade mer på Torbjörn Dalins analys:
– Könsmaktsordningen blir synlig inom varje grupp, oavsett om du jämför utbildningslängd eller var du är född. Det är så som samhället ser ut i dag och det är något vi måste bryta, säger Torbjörn Dalin, medförfattare till rapporten och utredare på GS-facket.

Han syftar på att kvinnor genomför i snitt 47 minuter mer obetalt hemarbete varje dag än män. Han syftar på att 148 100 kvinnor som deltidsarbetar uppger att vård av barn är orsaken, när motsvarande siffra för män är 14 700. Han syftar på att män tar ut mindre än en fjärdedel av antalet utbetalda dagar med föräldrapenning. Att kvinnor tar ut 64 procent av dagarna med tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn.

Alla dessa faktorer försvårar för kvinnor på arbetsmarknaden.

Därför är det hög tid att vi börjar prata jämställdhet när vi pratar arbetslöshet.

Politikerna Per Schlingmann (M), Lars Ohly (V) och utrikesministerns first lady Anna Maria Corazza Bildt (M) hade verkligen roligt på reportern Niklas Svenssons brakfest.

Hur påverkas mediers oberoende när alla dansar efter samma pipa?

Niklas Svensson har tidigare porträtterats i Magasinet Arena. ”Skillnaden mellan att bevaka Expedition: Robinson och att bevaka Rosenbad är faktiskt inte så stor”, säger Svensson.

Detta har tidigare uppmärksammats av författaren Maria Wendt, som skriver kritiskt om sammanflätningen mellan medier och politik, i Politik som spektakel. Den släpptes under förra årets Almedalsvecka.

Maria Wendt har i flera år genomfört deltagande observationer bland rosor och rosé under Almedalsveckan i Visby, samt analyserat mediernas bevakning av svenska valrörelser. Wendts budskap är att medierna, tvärtemot vad som ofta sägs, måste ses som ett problem för demokratin.

Att skriva om politik, eller att arbeta politiskt, ställer krav på interaktionen mellan människor. Oavsett vilken maktmänniskas varumärke som lyser starkast.

Ett nytt avsnitt av Dagens Arenas podcast Arenaklubben har tagit form.

I veckans avsnitt (måndag 28 januari) hör du Dagens Arenas ledarskribenter Helle Klein, Björn Elmbrant och Håkan A Bengtsson samtala med chefredaktör Eric Sundström.

1. Sverige har fått en ny jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP). Kommer det leda till att jämställdhetsfrågorna får en mer framskjuten plats i samhällsdebatten?

2. Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit sitt stora EU-tal och öppnar för en folkomröstning om huruvida Storbritannien bör lämna EU. Kommer vi få höra liknande krav i Sverige? Fredrik Reinfeldt snackar regelbundet med Cameron, men den svenska kloka vänstern är lika tyst som vanligt.

3. LO la ett kompromissinriktat förslag om vinst i välfärden. Stefan Löfven vill ha en ny portalparagraf om full sysselsättning och lovar att höja konfliktnivån. Har det varit en vecka när vi kan vara nöjda med den svenska oppositionen?

Lyssna:

Länk till avsnittet i Itunes.

I sociala medier kan du med fördel tagga dina frågor med #arenaklubben, skriva till oss på @DagensArena eller varför inte mejla till info@dagensarena.se. Vi plockar även in kommentarer

 
Till Podcast-arkivet

Timbro och Centerpartiet argumenterar ofta för att sänkta lägstalöner är ett sätt att skapa jobb åt fler nyanlända och invandrare. Men jag har sällan hört dem belägga sin ståndpunkt med forskning. I måndags skrev jag därför en ledare där jag försökte undersöka deras tes.

Adam Cwejman på Timbro kritiserar mina slutsatser på sin blogg. Han menar att det finns “två saker” som jag “inte förstår”.

Den ena av dessa båda saker, som jag förstår Adam Cwejman, skulle vara att forskning visar att ungdomar drabbas negativt av höjda lägstalöner. Eftersom jag aldrig har skrivit om ungdomar i min ledare så är den punkten lätt att avfärda. Eftersom resten av Adam Cwejmans blogginlägg är en uppräkning av studier som visar att ungdomar missgynnas av höga lägstalöner så har jag tyvärr svårt att läsa mig till vilken den andra “saken” som jag “inte förstår” är.

Nå, om jag ska tolka Cwejman välvilligt så misstänker jag att han vill säga att ungdomar och invandrare skulle drabbas på liknande sätt av nivån på lägstalönerna. Det är en tes som man kan ha. Problemet är att den inte beläggs.

Adam Cwejman berör dock ett annat ämne som jag skriver om, nämligen huruvida nivån på lägstalöner påverkar den totala arbetslösheten. Som jag påpekar hittar Neumark och Wascher (2006) i två tredjedelar av tidigare undersökningar att högre lägstalöner påverkar arbetslösheten negativt, medan i en tredjedel av fallen märks ingen signifikant effekt. Arbetsmarknader med trygghetslagstiftning och aktiv arbetsmarknadspolitik drabbas inte av lika negativa effekter som andra länder. Av detta drar jag slutsatsen att Sverige inte har mycket att tjäna i antalet totala jobb på att sänka lägstalöner.

Adam Cwejman är som jag uppfattar det lite generellt upprörd över att jag inte skulle se alla negativa aspekter av höga lägstalöner. Som jag uppfattar det här forskningsområdet är det dock inte lika kristallklart som jag tycker att han vill göra gällande. Arbetsmarknaden är ett lappverk av regleringar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fackligt respektive politiskt inflytande som gör att olika länder skiljer sig oerhört mycket åt. Därför blir både jämförelser mellan länder och litteraturgenomgångar haltande. Mycket forskning är också gjord på effekterna av höjda lägstalöner, men mindre på effekterna av sänkta lägstalöner.

Jag säger inte att Timbro måste ha fel rent teoretiskt. Det kan vara så att sänkta lägstalöner skulle innebära att fler invandrare fick jobb. Men jag tycker inte att de har bevisat det tillräckligt rent empiriskt. Det är som med jobbskatteavdraget, viss teori talar för, men empirin brister.

Som jag uppfattar det är Timbros huvudsakliga lösningsförslag av arbetslösheten hos invandrare, sänkta lägstalöner. Det känns inte seriöst, särskilt med tanke på en rad negativa effekter: ökade löneklyftor mellan kvinnor och män, ökade inkomstklyftor (lägstalöner skulle höjas långsammare än andra löner), fattigdomsökande, minskat produktivitetstryck.

Jag ska villigt erkänna att även om Timbro skulle lyckas bevisa att sänkta lägstalöner gav fler jobb åt invandrare, så tycker jag att det av ideologiska skäl är en bättre fördelningspolitisk lösning att subventionera anställningar.

Däremot vill jag ta upp en i mina ögon bättre kritik mot min ledare som Tino Sanandaji skriver om på sin blogg Super-Economy.

I min ledare lutade jag mig mot en ESO-rapport där andemeningen är att de flesta invandrargrupper etablerar sig över tid på arbetsmarknaden. Tino Sanandaji gräver djupare i den bilden och påpekar att det är ett stort gap mellan europeiska och utomeuropeiska invandrare och att somalier sticker ut. Sveriges situation liknar i detta avseende andra jämförbara länders. Detta är alltså inte ett specifikt svenskt problem, men det ska självklart inte negligeras. Det är möjligt att jag här var för positiv i min beskrivning. Somalier har det tuffare på arbetsmarknaden än andra och mönster kan ändras över tid.

Däremot tycker jag att det är svårt att avgöra exakt vad de här skillnaderna beror på. Utbildning? Diskriminering? Konjunkturen? En förändrad arbetsmarknad?

När Jan Björklund försöker skylla skolans problem på att somalier har låg utbildning tycker jag i motsats till Tino Sanandaji att han förtjänar skäll. När Jan Björklund förut brukade skylla problemen i skolan på Socialdemokraterna, då tyckte han inte att invandring urskuldar deras dåliga resultat. Det måste gälla även för Jan Björklunds usla resultat. Så radikalt annorlunda är inte invandringen i dag jämfört med för sju år sedan!

Fredrik Reinfeldt i sin tur har en annan favoritförklaring till usla skolresultat: “Det finns en faktor som handlar om ensamkommande flyktingbarn”. 2011 tog Sverige emot 2657 ensamkommande flyktingbarn. Anta att alla dessa går i en årskurs. De utgör då knappt 2,5 procent av årskursen. En ganska liten faktor.

Sänkta ingångslöner för med sig mycket negativt. Jag tycker inte att Timbro eller Centerpartiet empiriskt lyckas visa att de fungerar.

Tio flyttar under tio års boende i Stockholm. Det var antalet flyttar jag hann med innan flyttlasset i somras bar av till min nuvarande lägenhet – där jag för övrigt fick tillförlita mig till min partners fasta anställning för att alls kunna teckna kontrakt.

För mig, som för de flesta andra som har kommit i kontakt med Stockholms andrahandsmarknad, var dagens nyhet från Svenska Dagbladet inte särskilt överraskande: Andrahandshyrorna är på olagliga nivåer. En etta i centrala Stockholm kostar i dag 6 200 kronor – nästan 1 300 kronor mer än tillåtet.

Det är inte särskilt svårt att räkna ut att du betalar både avgift, amortering och en hygglig peng till semesterkassan samtidigt som du sitter i en kylslagen enrummare där du måste ha gasspisen på för jämnan och ta tre duschar per dag för att hålla kroppsvärmen uppe. Du hinner förbanna det ickeexisterande byggandet en mängd med gånger.

Om en vecka blir det fritt fram att att ta ut ännu högre hyror på andrahandsmarknaden. Då träder den nya lagen om uthyrning av bostadsrätter i kraft. Vips kan en etta i stället kosta 10 300 kronor i månaden. Nu helt lagligt.

Det är nästan så att det börjar likna en tanke. Hyrs lägenheter ut till olagliga summor. Ja, men låt oss göra om det så det kan ske vitt. Utnyttjas rutavdrag i en juridisk gråzon? Ja, men då så, vi inför läxrut, så att det blir helt lagligt (och driver i stället fram social utslagning). Många svarta jobb i restaurangbranschen? Vi sänker momsen med argumentet att det kommer ge fler vita jobb. Samtidigt som de unga i branschen fortsätter jobba under usla villkor på bidragsanställningar och inhopp – och undrar var de utlovade 5 000 jobben tog vägen.

Här är ett innovativt förslag till regeringen. Gör något åt problemet! I stället för att som nu bara göra det som är olagligt lagligt. Ni skulle kunna börja med att återinföra stöd till nyproduktion av hyresrätter och till och med införa ett rotavdrag för ombyggnad av hyreslägenheter.

Men i själva verket är det väl så att regeringen helst skulle vilja ha marknadshyror. Det är bara bekvämare att införa det bakvägen än att ta den debatt som skulle uppstå om man drev frågan rakt av.

__________

Fotnot: Jag har i dag en fast anställning, men när kontraktet skrevs i november 2011 arbetande jag på en visstidsanställning.