Bloggen

Det är sorgligt att det blivit till en nyhet att rycka på axlarna åt, att problemet resultatlöst lyfts så många gånger att det knappt hörs längre: detta om fas 3.

Andelen i fas 3 som inte får någon ersättning alls har nu chockökat med 40 procent på ett år. Fas 3:arna är en grupp som också med ersättning blir allt mer marginaliserad, bara att förekomma i fas 3 blir en typ av stämpel som markerar att man är bortprioriterad av samhället och inte intresserar företagen.

Den som når fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin har varit arbetslös i minst tre år. I december var det 34 540 personer. Och trots att det krävs tre års arbetslöshet blir det allt fler unga som hamnar i fas 3.

Av de 34 540 som finns i fas 3 har 2 750 inget aktivitetsstöd. Ingen ersättning från Arbetsförmedlingen. Trots att de går till jobbet varje dag (men inte får utföra ett “riktigt jobb” på jobbet). I bästa fall får de stöd från socialen, om familjen är ekonomiskt utsatt nog i övrigt. I annat fall får de försörjas av sin partner, sina föräldrar eller sina barn.

Jag skrev om det här för mindre än två veckor sedan, när Arbetet redovisade nya siffror. Då förklarade moderate pressekreteraren Niklas Gillström att det är såhär Sverige ska fungera. “Har du kvalificerat dig för a-kassa får du aktivitetsstöd i fas 3, annars har du de andra sociala skyddsnäten.” sa han då.

Nu, när Ekot skriver om decembersiffrorna, konstaterar moderaten Elisabeth Svantesson, ordförande för riksdagens arbetsmarknadsutskott, att hon talar för hela alliansregeringen när hon nöjd säger att det “finns inga planer på att ändra ersättningssystemet i jobb- och utvecklingsgarantin eller i sysselsättningsfasen”.

Jag undrar vad de socialliberaler som hörts inom Folkpartiet och Centerpartiet den senaste tiden säger om den här inställningen. Jag undrar hur Kristdemokraterna och Göran “Ett mänskligare Sverige” Hägglund motiverar det här systemet. Jag undrar hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förhåller sig till det här i dag. Eftersom de allt tydligare börjat argumentera för att arbetslösheten har med eurokriser och export att göra – inte med avsaknad av incitament eller lata arbetsovilliga ungdomar och bidragslyftare  – blir det ologiskt och oförsvarbart med ett system som straffar arbetslösa för en arbetslöshet de själva inte kan påverka.

Men jag tror inte jag kommer få något bra svar.

”Det valdes bort.” Så svarar en av Uppdrag Gransknings medarbetare på twitter på frågan om varför ingen forskare fanns med i programmet och varför de inte förklarade vad relativ fattigdom innebär.

I stället fick vi alltså en Janne Josefsson som frågar runt lite på ett torg i Malmö och ett bostadsområde i Västberga i Stockholm om det här med barnfattigdom verkligen finns. Om någon sett nån fattig. Han frågar fritidsledaren ”Dallas” Diabité, som enligt Josefsson ”verkligen borde veta”. Janne Josefsson berättar också att hans – personliga – förväntning är att se svältande barn i foppatofflor. Uppdrag Granskning kontrasterar med bilder på östeuropeiska barn som sniffar lim och döende nakna svarta barn från en afrikansk svältkatastrof.

Janne Josefsson kan förstås göra program om sina förväntningar. Men det är i så fall snarare en betraktelse baserat på en rik medelålders mans fördomar än en journalistisk granskning.

I programmet finns en viktig del: Majblommans statistik var felaktig och de drog felaktiga slutsatser av den. Det är värt att påpeka. Och Majblomman har själva svarat på kritiken här, på ett bra sätt.

En annan del av programmet kritiserar en kampanj som Rädda Barnen själva ställde in eftersom de tyckte att den gav en felaktig bild. Kritiken från Janne Josefsson i programmet? Att någon på Rädda Barnen över huvud taget övervägde kampanjen de själva inte tyckte höll måttet. Rädda Barnen skriver också själva om Uppdrag Gransknings slutsatser här.

Janne Josefsson vänder sig mot bilden av att en kvarts miljon barn i Sverige inte har mat för dagen och går och lägger sig hungriga. Det är väl rimligt. Frågan är om den bilden verkligen finns och förmedlas på bred front, att 250 000 svenska barn svälter, eller om det bara är Josefsson som trodde det? Eller avslöjar Josefsson egentligen bara att fattigdom i Sverige inte alltid är samma sak som fattigdom i Moçambique? I så fall borde han läsa tidningarna bättre, för det är ingen nyhet.

Berättar programmet om hur utvecklingen sett ut ekonomiskt i Sverige för den fattigaste tiondelen? Nej. Berättar programmet något om växande klyftor? Nej. Redovisar man över huvud taget något om vilka förändringar som faktiskt gjorts i socialförsäkringssystem och andra skyddsnät de senaste åren? Nej.

I stället gör Josefsson samma sak som han alltid gör numera. Han, som rik medelålders man, slår upp en kamera på torget och frågar runt en halvtimme. Ut kommer något “kontroversiellt”.

Det allra värsta är moraliserandet över de fattiga föräldrarnas dåliga vanor, som om det skulle spela någon roll för ett fattigt barn. Jag har själv växt upp i ett hem där det inte alltid fanns annan middagsmat än havregrynsgröt de sista dagarna innan barnbidraget, där jag flera gånger kom hem till en lägenhet där elen stängts av för att räkningen inte var betald, där jag lyfte på luren för att ringa en kompis och insåg att den inte längre gick att använda för att Telia stängt av den. Var det en typ av fattigdom? Självklart, hade jag sagt förr. Men jag vågar inte längre svara på det för jag vet inte om någon kommer att recensera min familjs val, vanor, investeringar och arbetsvilja om jag sätter etikett på det.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, skriver i ”Välfärd, inte för alla” om 220 000 barns relativa fattigdom. Han säger inte att de sniffar lim och dör ifrån oss i hyddor. Men han visar vad som händer i och med Sverige.

Ett Sverige där barnbidraget inte höjts sedan 2005, ett Sverige där vi snart har vad som internationellt kallas ”working poor”, människor som har heltidsarbete men ändå inte har så att de klarar sig. Tapio Salonen och Rädda Barnen beskriver konsekvenserna av en utveckling där socialbidragsberoendet ökar varje år. Rädda Barnen visar också hur det är en politisk fråga. Helt utan familjepolitik skulle 25 procent av de svenska barnfamiljerna hamna i det som EU (inte Rädda Barnen eller Majblomman, märk väl) beskriver som relativ fattigdom. Med aktiv familjepolitik pressades andelen ner till 8–9 procent för tio år sedan. Nu, med de politiska förändringar som gjorts, är siffran uppe i 15 procent. Politiken har ”har tappat i sin förmåga att jämna ut skillnaderna mellan rika och fattiga barnfamiljer”, skriver Sveriges Radios Ekot.

– Klyftorna har ökat sedan 1981, men om man tittar på de senaste tio åren har folk i allmänhet fått 35 till 40 procent bättre disponibla inkomster, medan de på de lägsta nivåerna legat stilla och inte blivit färre, säger Tapio Salonen till ETC.

Socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink redogör också här för den ekonomiska utsatthetens konsekvenser.

Janne Josefsson bortser i sitt program helt från detta. Det intresserar honom inte. Han ser inga ”barn i foppatofflor på vintern” (att man kan få hyfsade vinterskor billigare än foppatofflor bekommer honom inte). Han tycker att fattiga ska ”sluta blossa” i stället. Forskare och faktadefinitioner ”valdes bort” efter diskussion, konstaterar Uppdrag Granskning alltså själva. Det är ett intressant val.

Förslaget om begränsning av vinster i välfärden som LO på tisdagen lade fram bär med sig en bestämd doft av kompromiss. Å ena sidan säger man sig tydligt ha satt ner foten om att vinster i välfärden nu ska begränsas. Å den andra lämnar man det upp till kommunerna själva att besluta i vilken mån vinsterna ska begränsas.

Förslaget är utformat så att kommuner som inte vill använda sig av den föreslagna modellen för samhällsbolag ska kunna göra undantag – och att detta undantag ska motiveras skriftligt. Exempelvis ska borgerligt styrda Nacka kommun, om man nu vill ha den ”valfrihet” man säger sig vilja ha, skriftligt meddela invånarna att det ska vara fritt fram för bolagen som är verksamma i kommunen att göra ett vinstuttag på 15 procent.

Med en sådan utformning tänker sig LO att pressen ska öka på kommunerna att begränsa vinsterna. Valet av en dispositiv utformning, där det blir upp till kommunerna att fatta beslutet, är också logisk om man följer Kommunals ordförande Annelie Nordströms resonemang: tycker man inte att det är rimligt att regeringen tvingar på kommunerna lov, kan man heller inte tycka att det är rimligt att man tvingar på kommunerna annan lagstiftning.

På sätt och vis är det sympatiskt. Man bollar tillbaka beslutet om vinstbegränsningar till politikerna. Många kommunpolitiker har nog suttit bekvämt i vissheten om att de brister som man kan hitta hos det lokala äldreboendet kan skyllas på en privat aktör.

När ansvaret flyttas tillbaka på kommuner och landsting innebär det samtidigt att fokus riktas mot vad som utgör en god kvalitet i välfärden. Det kostar att låta fyra sköterskor jobba natt på ett demensboende i stället för två. De lokalpolitiker som vill ta ansvar för en gemensam välfärd kommer i framtiden att behöva höja skatterna. För den vänsterinriktade borde det inte vara svårt att ställa upp på – men också bland socialdemokrater tycks en stark ovilja finnas att höja siffran på skattsedeln.

Men med LO:s förslag förblir Sverige sannolikt också i fortsättningen det land i världen som minst reglerar vinstuttag i välfärden. Trots att vinster i välfärden ifrågasätts långt in i de borgerliga leden tycks inte ens de fackliga företrädarna vara villiga att löpa linan ut. Kommer LO:s medlemmar att acceptera det?

Dagens Arena är på plats på LO:s hearing om vinster i välfärden.

Dagens Arena har bänkat sig på åhörarbänken under LO:s hearing om vinster i välfärden. Vi uppdaterar kontinuerligt från hearingen.

“Vårt förslag kommer innebära en vinstbegränsning av välfärden”, säger Tobias Baudin inledningsvis.

Baudin säger att LO:s styrelse nu har satt ner foten och att ett påverkansarbete kommer att inledas. Inledningsvis kommer man rikta in sig på den borgerliga regeringen.

Siffran att 100 000 svenskar har gått ned i arbetstid för att äldreomsorgen inte fungerar fullt ut uppmärksammas, av Baudin.

Vi ska inte tro att vi är färdiga med det här förslaget, säger Baudin, men de flesta av förslagen ska införas under nästa mandatperiod.

11.46  Paneldebatten ska inledas. På plats är Karin Pettersson (politisk chefredaktör Aftonbladet), Göran Greider (chefredaktör Dala-Demokraten), Maria Ludvigsson (ledarskribent SvD) och Karin Svanborg Sjövall (Timbro).

Karin Svanborg Sjövall menar att vinster i välfärden ska vara en självklarhet.

Karin Pettersson säger att vi har fått en oligopolmarknad och att man måste konstatera att det inte blev som man tänkt när man släppte in privata aktörer i välfärden.

Maria Ludvigsson menar att det är en maktfråga; var ska makten ligga, hos medborgarna eller hos politikerna.

Göran Greider säger att det finns företagsintressen som är intresserade av att exploatera skattebasen.

Karin Svanborg Sjövall kontrar med att privata verksamheter är mer effektiva.

Karin Pettersson menar att det också är en moralisk fråga. De som arbetar får det inte bättre, stora vinster plockas ut.

Maria Ludvigsson säger att vinsterna till stor del återinvesteras i verksamheten. Hon säger att man i debatten ofta glömmer de som använder välfärdstjänsterna.

Göran Greider menar att det inte är något problem, att det bara är för kommunerna att ta över verksamheterna och att personalen som arbetat där tidigare får vara kvar.

Karin Svaborg Sjövall säger att man inte kan radera ut möjligheten att driva bolag på ett sådant sätt.

Dagens Arena kan här konstatera få nyheter har framkommit i debatten mellan de fyra, positionerna är välkända sedan tidigare. Redaktionen hoppas att vi vid någon punkt under hearingen får svar på frågan vad det innebär att  kommunerna ska kunna gå ifrån den ordning som LO föreslår.

Karin Svaborg Sjövall säger vidare att Attendo, Carema och andra riskkapitalbolag har haft noll kronor i vinstutdelning.

Göran Greider säger att det är livsfarligt att låta konsumtionskrav styra i vården.

Maria Ludvigsson återupprepar att man måste tänka på dem som använder välfärdstjänster. Och att det blir illa om deras dagis etc. försvinner.

Göran Greider frågar om det inte borde vara läkaren som ska avgöra vilken vård man behöver i stället för att man själv ska bestämma (spontana applåder uppstår).

Karin Pettersosn säger också att det handlar om barnens utbildning, men att marknaden inte fungerar. Valfrihet har ett värde, men jämlikhet har också ett värde, säger hon.

Greider säger att LO:s förslag syftar till att flytta debatten till vänster.

Karin Svaborg Sjövall säger att det är samma personal som har vägt blöjor som var i tjänst när Koppargården var i kommunal drift.

Greider tar upp problemet med för lite finansiering och säger att skatterna behöver höjas.

Maria Ludvigsson säger att det inte ska vara en generell välfärd, utan att välfärden ska baserar på försäkringslösningar.

Göran Greider säger att en förutsättning är större resurser.

Karin Svaborg Sjövall säger att marknaden inte fungerar perfekt, men att valfriheten ändå måste vara främst.

Karin Pettersson talar om kvalitetskrav och att resursfrågan måste väga tyngre framöver.

12.19 LO-representanter som arbetat fram LO:s förslag kliver upp på scenen: Claes-Mikael Jonsson (jurist), Kjell Rautio (välfärdsutredare), Joa Bergold (välfärdsutredare).

Dagens förslag är den första delen i LO:s välfärdsutredning. Under det kommande året kommer rapporter om:

• Sjukförsäkring
• Stärkta välfärdstjänster
• Tandvårdsförsäkring
•  Lag/avtal

Kjell Rautio berättar om den analys de har gjort av välfärdsmarknaden: Resurstillströmningen till välfärdsmarknaden har strypts och blivit ett allvarligt problem. Den vinstdrivna verksamheten riskerar att gå ut över personal och kvalitet. Likvärdigheten riskerar också att urholkas. En legitimitetskris riskerar också att uppstå. Rauto konstaterar att man också måste se skillnader mellan olika sektorer och skillnader mellan stad och landsbygd.

Vi får också en genomgång av dagens förslag, som i stort innebär:

• Riktlinjer för bemanning och utbildning
• Meddelandeskydd
• Öppna böcker på enhetsnivå
• Certifiering

Claes-Mikael Jonsson går därefter igenom samhällsbolagen:

• Man underkastas vinstbegränsningskrav: statslåneränta + 1 procent vid ränta och värdeöverföring
• SVB-bolagen ska göras till grundnorm
• Ska främja almännyttan.
• Om avsteg från huvudregeln (samhällsbolag) görs gäller skriftlig motivationsplikt. Kommuner där man vill tillåta exempelvis vinstuttag på 15 procent ska kommunerna motivera det skriftligt.

Joa Bergold går igenom valfrihetsaspekten:

• Lov ska avskaffas och lou utvecklas.
• Kommuner och landsting ska ha rätt att avgöra omfattning för privata aktörers etablering.
• Ansvarig tillsynsmyndighet ska utreda hur brukarinflytande kan stärkas. Som det är nu råder frihet för företagen, men inte för brukarna.

Hearingen avslutas därefter.

I dag, tisdagen 15 januari 2013, inleder vi ett tema på Dagens Arenas ledarsida som vi har valt att kalla ”SD ut ur riksdagen”. Samtliga ledarskribenter kommer att skriva en text var med lite olika perspektiv och Björn Elmbrant inleder med dagens ledare. Men bakgrunden till samtliga texter är gemensam.

Vi är bedrövade över att vi har ett parti med nynazistiska rötter i Sveriges riksdag. Vi anser även att debatten om hur detta partis företrädare tillgrep järnrör lämnar en hel del i övrigt att önska. Som så ofta blev det en diskussion där själva politiken var frånvarande, både vad gäller vilken politik som SD står för och vilka reformer som kan minska grogrunden för hat och främlingsfientlighet.

Och visst, vi har inte alla de svar och lösningar som gör att främlingsfientligheten kan tryckas tillbaka under spärren på fyra procent. Men vi vill lyfta några perspektiv, idéer och frågor som vi anser är viktiga.

Vi gör det eftersom vi är oroade över hur främlingsfientliga partier har blivit permanenta inslag i de nationella parlamenten i flera europeiska länder. Och återigen: Vi har ingen mirakelmedicin som kan exporteras till resten av Europa. Men vi tycker att vi har en del intressanta perspektiv att bidra med, och det kommer vi att skriva om de närmsta dagarna.

För en ledarsida som som är progressiv, radikal och oberoende är uppgiften självklar. Vi vill bidra till att SD åker ur riksdagen 2014.

Dagens Arena ledarredaktion genom

Eric Sundström, chefredaktör

Fotnot: Eftersom vi är nio ledarskribenter – Malena Rydell är ännu föräldraledig på halvtid  – kommer vårt tema att pågå i ungefär två veckors tid. Vi kommer att göra några ”tillfälliga avbrott” för andra ämnen som måste kommenteras, som partiledardebatten på onsdag. Våra ledare i temaserien kommer att märkas med taggen ”SD ut ur riksdagen”.

Äntligen kan du lyssna till ett nytt avsnitt av Dagens Arenas podcast, Arenaklubben.

I årets första avsnitt samtalar chefredaktör Eric Sundström med ledarskribenterna Roya Hakimnia, Björn Elmbrant och Helle Klein.

1. Centerns kris: Har Annie Lööf rett ut stormen i Centerpartiet?

2. ”Lindberghärvan”: Dokumentären ”Den fastspända flickan” i P1 upprepar handlingen i filmen “Call Girl”. Män med makt som ger sig på och utnyttjar väldigt utsatta barn. Historien riskerar att upprepa sig. Går det att undvika?

3. SD ut ur riksdagen: Nytt tema på Dagens Arenas ledarsida de kommande två veckorna. Kommer SD att åka ur riksdagen 2014? Samtliga ledarskribenter kommer att skriva en text var med lite olika perspektiv. Läs Eric Sundström om ledarredaktionens tema.

4. Roya Hakimnia, ny ledarskribent, spanar inför året som kommer. Vad kommer vi att se mer av i politiken?

Du kan också skicka in dina egna spaningar till oss.

I sociala medier kan du med fördel tagga dina frågor med #arenaklubben, skriva till oss på @DagensArena eller varför inte mejla till info@dagensarena.se. Vi plockar även in kommentarer

Lyssna:

Itunes-länk till podcast

Till Podcast-arkivet

På måndagen höll Arena Idés Ekonomiska råd i ett seminarium med titeln ”Aktivera finanspolitiken”. Utgångspunkten är Stefan Carlén och Christer Perssons bok ”Åter till full sysselsättning”. Ett intressant seminarium på flera sätt, inte minst för att vi står mitt i ett skifte där ekonomiska teorier, modeller och sanningar håller på att bytas ut till nya eller nygamla. Den liberala marknadsekonomin förstås inte att försvinna any time soon, men något har hänt.

Till exempel har IMF publicerat ett papper där de överger sitt motstånd mot regleringar av kapitalflöden över gränserna. Dessutom har IMF:s förre chefsekonom Raghuram Rajan pekat på behovet av att inkomstskillnaderna minskar och OECD gett ut en rapport om faran med den ökande ojämlikheten.

Att detta sker parallellt med att allt fler, från vänster till höger, höjer rösten mot åtstramningspolitiken. Från Jonas Sjöstedt till Peter Wolodarski, från Francis Fukuyama till George Soros, och förstås sådana som Paul Krugman, sågas den ineffektiva och kontraproduktiva åtstramningspolitik som håller på att slita sönder Europa. Mitt i detta driver Stefan Carlén och Christer Persson alltså på för att liknande insikter appliceras också på svensk politik. Det handlar dock  inte så mycket om Tobinskatt och reglering som det handlar om att återanknyta till gamla keynesianska insikter och inte minst till löftet om att politiken kan göra skillnad och bör göra det, att marknaden inte alltid sköter sig bäst själv.

Till att börja med menar Carlén att full sysselsättning måste vara viktigare än i princip alla andra doktriner. Även om ordning och reda i ekonomin är extremt viktigt måste arbetslösheten bekämpas med en annan seriositet än vad som gjorts de 20 senaste åren. Bara två gånger har arbetslösheten gått ner mot 6 procent och det är i samband med kulmen på högkonjunkturer. Det innebär att vi för en massarbetslöshetspolitik, menar Carlén som anser att det finanspolitiska ramverket därmed bör ses över och att överskottsmålet ska revideras till ett mål med sikte på budgetbalans över tid.

På plats för att kommentera var Socialdemokraternas stabschef Emma Lennartsson. Hon vill inte frångå överskottsmålet utan diskussion, vilket hon menar är vad Anders Borg och alliansen försöker göra, men menar att det absolut är värt att diskutera. Samtidigt öppnar hon upp för större lånefinansieringar av ”strategiskt viktiga infrastrukturprojekt” – inte minst för att det har goda sysselsättningseffekter – och låter, även om hon är noga med hur hon formulerar sig, som att hon står betydligt närmare delar av Carléns resonemang än man kanske trodde att Socialdemokraterna gjorde.

Lennartsson pekar också på hur Riksbanken misslyckats med att nå sitt inflationsmål och hur den för låga inflationen leder till onödigt hög arbetslöshet. Hon medger också att Socialdemokraterna var för passiva och tappade initiativ och fokus i jobbfrågan efter 2001, när de lyckats med sitt mål att halvera arbetslösheten. Då blev de plötsligt för bekväma, varpå arbetslösheten omedelbart vände upp igen.

För oss som hört Socialdemokraterna lägga sig så nära Anders Borg det bara går men ändå försöka skapa sig utrymme att kritisera honom – i en rätt märklig dans – är det befriande när någon som Lennartsson så självkritiskt omprövar delar av det som både S och alliansen drivit igenom. Samtidigt som hon också står upp för andra delar av det som genomförts.

Carlén vill gå alltför långt, tror jag är den allmänna uppfattningen i S. Men när partitoppens analys och hans hamnar så relativt nära varandra som i dag blir det ytterligare ett bevis på att det gamla är på väg ut och att det nya eller nygamla är på väg tillbaka. Det är hoppfullt när Lennartsson säger att det kanske allra viktigaste är att vi ska återgå till tron på politiken, att den kan göra skillnad och kan – och ska – förändra.

Att Emma Lennartsson och Stefan Carlén när de pekar ut behovet av stora privata investeringar tycks överens om att klimatomställning är ett av de områden där dessa investeringar har störst chans att komma i Sverige varslar också det om rätt fokus.

Kära läsare,

I dag söndag (13/1-2013) var vi tvungna att dra tillbaka den söndagskrönika av Mark Leonard som vi hade tänkt publicera. Sedan flera år har Arenagruppen och Mark Leonard en utmärkt relation och ett löpande samarbete, och det är Mark Leonard själv som har gett oss rätten att återpublicera hans texter i Sverige.

Just den här texten har Mark dock sålt till en stor svensk dagstidning, och därför kan inte vi återpublicera den ännu gång i Sverige. Det är en omständighet som vi fick kännedom om först i dag.

Vi ber om ursäkt för det inträffande. Du som vill läsa Mark Leonards tankar om hur 2013 kan bli året då världens länder vänder sig inåt hittar hans text här.

På fredagen skriver tidningen Arbetet om hur 3 539 av de inskrivna i fas 3 inte fick en krona, inte ett öre, i ersättning från staten i november. En sensationell nyhet på många sätt. En skandal.

Det innebär att de här personerna ingår i en statlig arbetsmarknadsåtgärd, där de har ett stort antal skyldigheter och förväntas hålla modet uppe och kämpa för att göra sig anställningsbara igen, där de inte får semester, där de ska jobba varje dag men inte får göra “riktiga” arbetsuppgifter och där arbetsgivaren får bra betalt för att de är där. Men. Där de här människorna samtidigt inte får någon ersättning alls och i många fall inte heller kvalificerar sig för socialbidrag utan står med noll och intet på kontot trots att de ofta befinner sig på en arbetsplats fem dagar i veckan.
– Jag sålde mitt hus i Visby i september. Det gjorde att vi fick råd att köpa julklappar till barnen för första gången, berättar fyrabarnspappan Peter Fagerlund, 51, för Arbetet.
– Jag tror inte att det fanns någon motsvarighet tidigare. Fas 3 påminner inte om något annat inom arbetsmarknadspolitiken, säger Anders Forslund, professor vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Peter Fagerlund har nu hoppat av fas 3, vilket man förstås förstår om han inte får ersättning och inte kan få socialbidrag men ändå ska gå till arbetet varje dag.

Moderaternas pressekreterare Niklas Gillström förhåller sig fullkomligt kallsinnig till detta:
– Har du kvalificerat dig för a-kassa får du aktivitetsstöd i fas 3, annars har du de andra sociala skyddsnäten, säger han till Arbetet.

Det är inte konstigt att han försvarar den förda politiken. Det är hans jobb, också när den är inhuman.

Frågan är varför ett så allvarligt missförhållande inte får andra att reagera kraftigare. Det är trots allt en politik som placerat 3 500 människor i ett tillstånd som allt mer liknar ett slags mjukt slaveri. Det borde få den samlade oppositionen, och fackförbunden, att inte bara tycka annorlunda. Det borde leda till en större arbetsmarknadskonflikt.

Tonläget är i dag så viskande lågt att man kan förledas tro att inte heller vänstersidan förstår hur illa det här är.

”Tram(s)igt inslag på tv ikväll från S! Om sossarna verkligen inte hänger med i att det är ett tufft läge eller vad som faktiskt sker för stora förbättringar och utveckling i sjukvärden är det konstigt och lite märkligt, zzz, zzz. Men om de (s)urar som ikväll på tv – mot bättre vetande – är det bara ojuste mot sthlmare och patienter! Det kanske inte är helt (s)uperseriöst…”

Moderata hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt finns numera på Instagram. Och för oss i vänsterpressen som har haft svårigheter att någonsin få en kommentar när vi har bevakat landstingspolitiken upptäcker här en politiker som kommenterar både det ena och andra.

Som i fallet ovan, där Filippa Reinfeldt kommenterar kritiken mot de överbelagda akutmottagningarna i Stockholm som SVT:s ABC har granskat de senaste dagarna. En överbeläggning som är så allvarlig att den nu har fått Socialstyrelsen att varna för att människor kan komma att dö för att de inte får rätt vård i tid.

De överfulla vårdavdelningarna i Stockholm borde egentligen inte vara någon nyhet för sjukvårdslandstingsrådet. Redan 2007 slog landstingets egna revisorer larm om överbeläggningen. Socialstyrelsen har också i flera års tid kunnat ge exempel på hur överbeläggningarna leder till en risk för patienters hälsa. Som att Socialstyrelsen 2011 på Danderyds sjukhus hittade patienter med MRSA – sjukhussjukan – som vårdades i samma rum som personer som inte var smittade av bakterien.

I ABC:s inslag säger Reinfeldt att landstingsfullmäktige har beslutat att renovera och bygga om flera akutmottagningar. Men det här är något som ligger flera år fram i tiden. Hittills finns inte ens detaljplaner på plats och en upphandling av byggentreprenör ska ske först nästa år.

Patienter till akutvårdsavdelningarna kan därför även i framtiden räkna med att lastas av på parkeringsplatsen i stället för på ambulansplatsen. Och om sjukdomstillfället infaller vid en olycklig tidpunkt kan kostnaden bli ditt liv.

Reinfeldts kommenterande på Instagram kan sett till det tyckas något o(m)dömeslöst.

Kritiken mot vintrarnas tågkaos, inställda tåg och ett järnvägsnät i förfall har varit omfattande och återkommande i flera år.

Vissa satsningar har också aviserats (den enligt Anders Borg “robust olönsamma” Ostlänken till exempel), även om de ligger för långt fram i tiden. Större satsningar på tågtrafiken – inte bara på Botniabanan och Mälarbanan utan också en anpassning till väsentligt snabbare, nya tåg – vore logiskt med tanke på hur konjunkturen ser ut. Men icke.

Regeringen tycks i stället vara beredd att testa nästan vad som helst utom att faktiskt göra något.

I linje med detta föreslår infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) nu att resenärerna ska acceptera att tågen inte går i utbyte mot lite billigare resor. Det blir helt enkelt en valfrihetsfråga om man vill åka med tåg som kanske går eller tåg som helt säkert går, menar ministern och föreslår en ny sorts “riskbiljett”.
– I dag blir folk oerhört besvikna om tåget ställs in. Om man i stället har köpt en riskad biljett så är man medveten om att det tåget kan ställas in. Det ger en valmöjlighet, säger Elmsäter-Svärd i en intervju med TT.

Trafikverkets direktör Gunnar Malm säger att det är ett förslag som är “helt otänkbart”. (Att han vågar vara så tydlig efter att Ulf Adelsohn fått sparken som SJ:s ordförande sedan han kritiserat regeringens hantering av järnvägen och SJ!)

För Elmsäter-Svärd är det dock ingen ny strategi. I stället för att förbättra infrastruktur och järnväg efter de behov som finns i dag ska resenärerna anpassa sig till en allt sämre verklighet. Minns julafton 2010 när hon tyckte att tågkaoset var “supertråkigt” och levererade en kreativ lösning på problemet med inställda tåg:
– Det kanske till och med är så att man inte kan fira jul på jul­afton, utan att man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag.

Om det känns seriöst?

Rutanvändningen ökar också i småstäderna, enligt TT:s vinkling på Skatteverkets senaste siffror över rot- och rutavdrag. Som exempel för ”den ökade acceptansen” för rutavdrag nämns Dorotea.

Det har nämligen skett ett under av acceptans i denna mindre Norrlandskommun. Antalet personer som har utnyttjat rutavdraget har gått från åtta personer till hela tjugo personer.

Visst kan man säga att den procentuella ökningen är stor. Men fortfarande. Det är bara 0,7 procent av ortens befolkning som har gjort ett avdrag för hushållsnära tjänst. En siffra som känns minst sagt relevant om man jämför med de Stockholmskommuner som Danderyd och Lidingö där över 12 procent av invånarna har subventionerad städning i hemmet.

Veckan inleddes med en tidningsanka från TT när man kablade ut nyheten om 5 000 nya jobb som ett resultat av den sänkta restaurangmomsen. Det visade sig att inte ens branschorganisationen Visita ville gå i god för den siffran.

Nu fortsätter nyhetsbyrån med plånboksjournalistik om att man inte får missa att skicka in begäran om utbetalning av rut och spekulationer om vad som kommer att bli den största avdragsposten nästa år. Vad kommer härnäst? Kanske ett ”Här är svenskarna som lämnar Sverige för den höga marginalskatten”?

Den politiska debattens fokus på ruttjänster säger också något om vem som har makten i det politiska samtalet. Känslan blir ibland väldigt stark att dagens politiker har glömt bort att välfärd handlar om frihet för alla medborgare i samhället – inte bara för välbeställd medelklass i storstäderna.

Innan S bestämmer sig för att stötta regeringens läxrut kan det nog vara värt att skänka en tanke till de 99,3 procent av Doroteaborna som inte nyttjat rutavdraget.

Dagens Arena är i ständig utveckling, som ni vet. Året har precis börjat, men redan nu välkomnar vi en ny ledarskribent: Roya Hakimnia. I dag skriver hon om den våldtäkt i Indien som krävde en kvinnas liv, och de protester som har följt. Kan vi förvänta oss en feministisk vår 2013?

Roya Hakimnia doktorerar i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala Universitet och vi är övertygade om att hon kommer att förstärka ledarredaktionen på flera olika sätt. Roya har en naturlig närhet till akademin, stora kunskaper om bland annat välfärdsfrågor och jämställdhetspolitik – kombinerat med ett intresse för den politiska utvecklingen i Mellanöstern.

Roya har tidigare skrivit krönikor på Dagens Arena och bloggar på ”Medan de faller”.

Varmt välkommen, Roya!

På väg hem från en fotbollsmatch grips en 17-årig pojke. Ett femtontal poliser var inblandade i gripandet. Brottet? Att han hållit sig gömd i väntan på att kunna söka asyl.

Pojken, som tillhör en minoritetsgrupp i hemlandet, riskerar att bli förföljd och utsatt för hot och våld om han utvisas.

I Malmö har gränspolisen intensifierat arbetet med att leta upp och utvisa personer som håller sig gömda, något som Expressen rapporterar om i dag. Personer som lever gömda vågar knappt gå utanför dörren längre.

Sara Wåhlin, samordnare på teamet för krigs- och tortyrskadade, berättar att rädslan för att bli gripen överskuggar allt annat.
– De kommer till oss på remiss för att de mår dåligt, men hur ska man bearbeta något som är en kontinuerlig rädsla? Vi ser att de som lever gömda mår så pass mycket sämre när de hela tiden har den här rädslan för polisen, säger Sara Wåhlin till Expressen.

Nästa år ska den intensifierade jakten på gömda utvidgas från Skåne till att också gälla i resten av Sverige.

Samtidigt framkommer i Expressens artikel uppgifter om att polisen använder cykelkontroller för att kunna kontrollera identiteten på personer med utländskt utseende. Det vore i så fall inte första gången.

I december kunde Planka.nu och senare Stockholmspolisens tidning Sambandet berätta att tunnelbanespärrarna utnyttjades för att jaga människor utan tillstånd att vistas i Sverige.

Det är en synnerligen kallblodig jakt på människor som har flytt från förföljelse och krig. Men den går hand i hand med en kylslagen samhällsutveckling där främlingsfientligheten växer sig starkare. Och ett politiskt klimat där borgerliga partiledare pekar ut invandrare som en orsak till sjunkande skolresultat och arbetslöshet.

Arbetarrörelsen tycktes ha hittat en vinnarfråga i debatten om vinster i välfärden. Oviljan att tillåta vinsterna tränger långt in i borgerliga väljargrupper och i de röda partierna är motståndet kompakt. I och med LO:s ställningstagande för ”non profit-princip” blev det också en facklig stridsfråga.

En mindre del av socialdemokratin förhöll sig trots det försiktigt positiv till mer eller mindre oförändrade regler för välfärdsverksamheterna. En mindre del, men en viktig del, där partiledningen ingår.

För Stefan Löfven har det därför blivit viktigt att hitta argument för varför vinsterna i välfärden inte ska stoppas eller begränsas. ”Det låter sig inte göras” var ett av dem. Till slut kom dock förslaget om ”nationella kvalitetslagar”. Omfattande och genomarbetat men med små förändringar i praktiken.

Inom partiet är en stor majoritet fortfarande emot vinster i välfärden, liksom inom LO. Kommunal, som av högern beskrivits som det mest realistiska och vinstvänliga LO-förbundet, avslutade 2012 med att lägga fram rapporten ”Vägval välfärd”. Borgerliga debattörers vädjan om att LO måste lyssna mer på Kommunal tystnade därmed omedelbart.

Löfven hoppades nog på att det skulle vara en kompromissorienterad Kommunalrapport, där parti och fackförbund lättare kunde enas. I stället konstaterande Kommunal att stenhårda krav ska ställas på så många områden att några riktiga vinster i välfärden knappast blir möjliga.

Samtidigt kräver Göran Hägglund och Kristdemokraterna en skärpning av kvalitetskraven i välfärden och en etisk plattform. Folkpartiets Jan Björklund har sagt att ”Den som enbart vill ägna sig åt kortsiktig spekulation bör välja andra branscher. Det är nu vårt ansvar att strama upp systemen, ytterst för att skydda socialt utsatta grupper. Det kommer att behövas regelskärpningar.” I januari tillsätts dessutom en utredning eftersom Anders Borgs finansdepartement konstaterat att ”mångfalden bland de privata utförarna inom vård, skola och omsorg har inte riktigt utvecklats som regeringen har tänkt sig. Fortsätter ett fåtal stora vinstdrivande aktiebolags andel att öka i samma takt finns en risk att valfriheten begränsas för medborgarna.”

S står plötsligt – och troligen ofrivilligt – sida vid sida med den borgerliga regeringen och vill genomföra ungefär samma förändringar.

Det placerar Löfven i opposition mot samtliga LO-förbund, en förkrossande majoritet av de socialdemokratiska väljarna, mot Vänsterpartiet, stora delar av Miljöpartiet, en klar majoritet av de potentiella nya väljarna 2014 och förstås: I opposition mot de flesta svenskar.

I höstas jämförde jag själv oenigheten med arbetarrörelsens löntagarfondsstrid. Den gången slutade det med att Olof Palme fogade sig, drev frågan och vann valet – men gick emot sin egen politiska övertygelse. Naturligtvis ingen oproblematisk väg framåt. 

Men frågan är om striden om vinster i välfärden inte påminner ännu mer om en senare internkonflikt: Folkomröstningen om införandet av euron 2003. Det riskerar också att bli samma misslyckande för S-ledningen om de som då tror sig kunna baxa partiet i en minoritets viljeriktning.

Ja till euron var den enda vägen, förkunnade Göran Persson (efter många års euromotstånd och en tidigare analys som står sig väl än i dag). Så plötsligt stod han tillsammans med borgarna och lobbyorganisationerna. Han förbjöd ministrar som var negativa till EMU (bland andra Leif Pagrotsky och Margareta Winberg) att debattera med de som var för. Ute i kampanjstugorna över hela Sverige hade en hel del socialdemokratiska lokalpolitiker svårt att argumentera för partilinjen, ”ja till euron”, som de inte trodde på trots att Göran Persson och ja-sidan fått igenom förslaget på kongressen.

Stefan Löfven spelar samma höga spel i vinstfrågan. För ska han gå in och slåss för regeringsskifte 2014 med ickeövertygade partiföreträdare och ett LO som i bästa fall motvilligt accepterat – men aldrig omfamnat – den vinstvänliga linje han driver blir det en mycket svag valrörelse.

Göran Persson kampanjade med Sverige i Europa, som startades med stöd av Svenskt Näringsliv och utrikesminister Anna Lindh skrev debattartiklar för euron tillsammans med Ericssons dåvarande vd. Det var alltså redan då svårt att hitta de politiska skiljelinjerna. Att det inte blivit lättare sedan dess är de flesta överens om.

I dag står Stefan Löfven i en närmast konstruerad konflikt med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström om vinsterna i välfärden. Löfven polemiserar så gott han kan genom att säga att han är ”övertygad” om att S-förslaget ändå ”är faktisk vinstbegränsning”.

Vad den socialdemokratiska kongressen än fattar för beslut lär många bli missnöjda, precis som var fallet inför euroomröstningen. Konsekvenserna för Socialdemokraterna om vinsterna i välfärden blir den valfråga både delar av borgerligheten och stora delar av vänstern gärna vill, vet vi inte. Att frågan kommer att leva, och låta höras om sig, också under 2013 råder dock inget som helst tvivel om.

Oavsett vägval har Socialdemokraterna utmaningen framför sig, inte bakom.