Bloggen

Dagens Arenas unika besökare har ökat ständigt under 2012.

Det är vi i redaktionen mycket glada för. Ibland har vi möjlighet att ge bort premier i samarbete med andra organisationer till våra läsare.

Just nu tävlar vi ut biobiljetter till filmen Beasts of the Southern Wild. Filmen, som har premiär 11/1, belönades med stora jurypriset i Sundance, Caméra d’Or i Cannes och Bronshästen för bästa debutfilm på Stockholms filmfestival.

Sexåriga Hushpuppy bor med sin pappa i en liten by någonstans i den amerikanska södern. Hon får oftast klara sig själv och en dag rubbas hela hennes liv, hembyn översvämmas och hennes pappa blir allvarligt sjuk. I ett desperat försök att återställa ordningen måste den lilla hjältinnan ta sig an en katastrof av episka proportioner.

I samarbete med Nonstop Entertainment lottar vi ut biobiljetter till filmen tillsammans med en kokbok med recept från den amerikanska södern.

Vi köper den sista klappen och filar på nyårsplanerna. Men först vill vi på Dagens Arena tacka er läsare för ännu ett fantastiskt år.

Vi tar det praktiska först. Under 2012 har vi utvecklat vår WordPress-sajt ytterligare. Som vanligt under ledning av vår projektledare Maria Georgieva och i samarbete med Jesper Nilsson och Alfred Eriksson på Klandestino AB. Vi har i synnerhet utvecklat möjligheten att nyhetsvärdera alla våra texter, utan att behöva styras av publiceringstid. Förklaringen är en väldigt behändig ”drag-and-drop”-lösning.

Vidare har vi gjort om hela vårt menysystem. Vi har börjat med en fusklapp som ni läsare verkar gilla. Vi har använt verktyget Storify för att ge er det bästa av vad sociala medier skriver om ett visst ämne (till exempel under Första Maj). Vi har utvecklat vårt nyhetsbrev men i synnerhet vår närvaro på Twitter och Facebook – som ger oss ungefär hälften av vår trafik numer.

För det här arbetet erhöll Dagens Arena Svenska Publishing-Priset 2012: ”Digitalt i kategorin Massmediewebbplatser”. Vi är stolta eftersom det förhoppningsvis innebär att vi gör en sajt som har blivit bättre för er läsare under 2012.

2012 var också året då Eric Rosén (a.k.a ”Det ljuva livet”) kom till Dagens Arena. Jag var övertygad om att Eric R snabbt skulle bli en i gänget och att Dagens Arenas tempo och journalistiska stil skulle passa honom utmärkt. Jag tror att ni är många som håller med.

En annan glädjande nyhet är att under 2012 så började två hjärtan äntligen att slå som ett. Det snygga och omgjorda magasinet Arena har – äntligen – integrerats med det snabbare syskonet Dagens Arena.

Under årets sista skälvande veckor spelade vi också in vår första podd och det gav verkligen mersmak. Hör gärna av er med synpunkter, vi kommer att utveckla formatet under 2013.

Målet är Dagens Arena ska befinna sig i ständig utveckling. Och att ni är fler och fler som hittar hit har vi siffror på. I jämförelse med 2011 har Dagens Arena under 2012 ökat sidvisningarna med 24 procent (från 1 067 847 till 1 321 016). Antalet unika besökare har ökat med hela 42 procent under 2012.

Nu stänger vi vår sajt och tar julledigt till 7 januari. Vi är (faktiskt?) bara 3,5 personer som jobbar heltid med Dagens Arena (Eric S, Eric R, Yonna och Maria som även jobbar åt hela Arenagruppen). Sammanhållen ledighet när det politiska Sverige tar paus passar oss utmärkt.

Mellan julbord och raketer finns några texter från 2012 som ni gärna får återvända till. Ett självskrivet val är vårt grävjobb om att illegal arbetskraft bygger Skatteverkets nya lokaler, ett knäck där Dagens Arena var nyhetsledande och citerades flitigt i andra medier.

En granskning som byggde på en egen omfattande enkät, orkestrerad av outtröttliga Yonna Waltersson, visade hur avslag på socialbidrag ökar i hela landet. Dessvärre viktig läsning så här i jultider. Flera av våra granskningar under 2012 lyfte fram sjabblet och inkompetensen som omgärdar de moderata clownerna i Stockholms läns landsting. Läs de tragiska turerna kring Serafen och vad M egentligen visste. Christer G Wennerholm är en följetong och i år handlade förvirringen bland annat om tunnelbana till Nacka och båtlinjerna i Stockholms skärgård.

Du hittar alla våra granskningar här. En personlig favorit är ”avslöjandet” om barnskötarnas extravaganta personalfest i Limhamn.

En av det viktigaste händelserna under 2012 var tveklöst återvalet av Obama som president för världens kvarvarande supermakt. Tack vare personliga kontakter och ett långvarigt samarbete med tankesmedjan Center for American Progress (CAP) i Washington DC har vi erhållit rätten att översätta och publicera en essä av Matt Browne, senior fellow på CAP.

Essän är en utmärkt sammanfattning av hur Obamas valsegrar 2008 och 2012 förändrar den traditionella politiska spelplanen, och Matt – som har en bakgrund i brittiska Labourpartiet – diskuterar även vilka lärdomar som progressiva i Europa bör dra. Den är längre än de texter vi brukar publicera på sajten – men därmed också ett perfekt avslutande tips för dig som har tid att läsa medan julmaten sjunker undan.

Nu tar vi ledigt. De berömda batterierna ska laddas. Och vårt nyårslöfte? Det gamla vanliga, såklart. 2013 ska vi göra en ännu bättre sajt för er läsare. Vi ses 7 januari 2013.

Eric Sundström, chefredaktör, för Dagens Arenas redaktion under 2012:

Yonna Waltersson, nyhetsredaktör

Eric Rosén, redaktör

Maria Georgieva, projektledare och utvecklingsredaktör

Mikael Färnbo, tjänstledig redaktör

”Det var inte det här som var planen. Ekonomiskt bistånd ska vara ett kortvarigt ersättningssystem.”

Så säger Leif Klingensjö, samordnare på SKL, till tidningen Akademikern. Tidningen kan berätta att antalet personer med långvarigt socialbidrag växer. Den totala siffran för personer som under en längre tid av sina liv tvingas gå på ekonomiskt bistånd är nära 100 000 personer.

Socialbidrag ska vara en sista nödlösning. När alla andra vägar har prövats. Och när man inte heller äger något av värde. Men förändringarna av a-kassan och socialförsäkringen har gjort att allt fler faller ur trygghetssystemen.

Tidigare i år kunde Dagens Arena visa att avslagen på socialbidrag ökar i hela landet. Förklaringen är återigen de arbetslösa och sjuka människor som i alliansens Sverige inte omfattas av trygghetssystemen. Bland dessa hittar vi människor som ännu inte har hunnit göra sig av med den sista saken av värde, och därför inte blir berättigade till någon ersättning över huvud taget.

I samband med att Dagens Arena gjorde enkätundersökningen intervjuande jag flera socialarbetare. En av dem berättade om hur besparingskraven gör att bara det absolut nödvändigaste får godkänt.
”Förut kunde barnfamiljerna få 500 kronor extra till jul. Men så har det inte varit på några år. Det blir hårdare, man får avslag oftare.”

I dagarna firar sjuåringar runt om i Sverige julavslutning i skolan. Barnen dricker julmust, äter pepparkakor och lyssnar på julgånger i aulan. Några av dem kommer gå hem till familjer där man inte har råd att äta varm mat mer än varannan dag. Andra går hem till villor där mamma eller pappa har ökat lönen med vad två arbetare tjänar om året.

Var det så här det skulle bli?

Efter det amerikanska presidentvalet 2008 åkte många progressiva ledare och strateger på pilgrimsresa till USA. Men lärdomarna av presidentvalet 2012 är på flera sätt mycket mer intressanta för europeiska kampanjmakare.

En av det viktigaste händelserna under 2012 var tveklöst återvalet av Obama som president för världens kvarvarande supermakt. Bevakningen på Dagens Arena var omfattande, inte minst när undertecknad bloggade från den studieresa till Chicago, Washington DC och Demokraternas konvent i Charlotte som jag hade förmånen att genomföra i slutet av augusti och början av september.

Ett självklart besök under mina dagar i Washington DC var tankesmedjan Center for American Progress (CAP), som Arenagruppen har ett aktivt samarbete med. Tack vare dessa kontakter har vi erhållit rätten att översätta och publicera en essä skriven av Matt Browne, senior fellow på CAP. Essän är en utmärkt sammanfattning av hur Obamas valsegrar 2008 och 2012 förändrar den traditionella politiska spelplanen, och Matt – som har en bakgrund i brittiska Labourpartier – diskuterar även vilka lärdomar som progressiva i Europa bör dra.

Essän är längre än de texter som vi vanligtvis publicerar, men se det som bonusläsning under mellandagarna och som en avslutning på den internationella bevakningen på Dagens Arena under 2012.

Läs essän här

God jul och Gott nytt år,

Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena

I Dagens Arenas podcast, med arbetsnamnet Arenaklubben, kommer du att höra Dagens Arenas ledarskribenter och redaktion (ibland med inbjudna gäster) samtala om politik, samhälle och debatt. Med koll på samtiden och ofta med internationell utblick.

I Arenaklubbens första podcast hör du Dagens Arenas ledarskribenter Björn Elmbrant, Helle Klein och Per Wirtén. Utser de Stefan Löfven till årets politiker?

Vidare: Under 2012 ersatte Löfven Håkan Juholt, varselvågen är dramatisk, Sofia Arkelsten försökte förändra historien och avgick, tågen stod lika stilla som Doharundan och tack vare två filmer fick vi en diskussion om Palme. Vinsterna i välfärden diskuteras på alla håll och kanter. Var årets politiska händelse Sverigedemokraternas nattliga övning med järnrör?

Om detta och mycket mer hör du i avsnitt 1. Du får också redaktionens bästa boktips inför jul.

Vi kommer i fortsättningen att inleda varje program med en kort fråga till skribenterna som våra läsare och lyssnare skickar in via Twitter och Facebook. Till exempel: Vilken politisk händelse under 2013 är bra att hålla utkik efter?

På Twitter kan du med fördel tagga dina frågor med #arenaklubben, skriva till oss på @DagensArena eller varför inte mejl till info@dagensarena.se. På FB hittar du oss här.

Itunes-länk till podcast

För nästan exakt ett år sedan lovade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) en satsning, och resurser, för att bekämpa våldet mot kvinnor i sitt jultal. Ett uppskattat löfte som dock snabbt väckte besvikelse. När Nyheter24 frågade hur satsningen skulle se ut kom svaret att kampen mot kvinnovåldet snarare ska ses som ”Fredriks viljeriktning” än som en riktig, faktisk, satsning från regeringens håll.

”Vi kommer att följa upp så att det inte visar sig att det bara var prat”, sa Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund SKR då till Nyheter24.

”Vi får återkomma till det i budgetförhandlingarna”, sa statsministerns pressekreterare.

Och återkom gjorde man. Med uteblivna satsningar. Med sviket löfte till de kvinnojourer som kämpar för att rädda liv och hjälpa kvinnor att undkomma ett liv i permanent och akut rädsla.

Att många är besvikna är inte så konstigt. Kritiken mot att kvinnojourerna inte har bättre ekonomiska förutsättningar har kommit från många håll – och bör förstås riktas mot också tidigare socialdemokratiska regeringar.

Men att kritiken mot Fredrik Reinfeldts diskrepans mellan retorik och politik för utsatta kvinnor kommer från kontoret strax intill är kanske mer överraskande. Moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson skriver, åtta månader efter statsministerns tomma löften i jultalet:
”Medan hela den professionella och statligt uppbyggda rättsapparaten drar i gång när en våldsam man tas om hand av polisen är misshandlade kvinnor på flykt undan sina plågoandar hänvisade till ideella kvinnojourer med blygsamma ekonomiska resurser och utan tillräcklig kompetens inom vare sig juridiken eller psykologin. Den orättvisan slog ner som en blixt i mig när jag under juridikstudieåren själv jobbade ideellt som jourkvinna. Insikten om det djupt oanständiga med denna ordning har bara stärkts med åren, för att kulminera i sommar.”

Så vad blir resultatet egentligen? Ingenting? Jodå:

Ett år efter jultalet besöker alliansens partisekreterare den ideella organisationen Alla kvinnors hus. I samband med detta skriver partisekreterarna en debattartikel där man stolt berättar om sina satsningar för att hjälpa organisationen och andra som liknar den. Man slår sig för bröstet:
”Socialstyrelsen uppskattar att 75 000 kvinnor per år utsätts för någon form av partnervåld, antingen i en nuvarande relation eller av en före detta partner. För dessa kvinnor präglas livet av rädsla för grövre våld, att barnen ska fara illa eller rent av att de själva ska mista livet. Många viktiga verksamheter i samhället bygger på människors engagemang, och att människor ställer upp för varandra. Antingen med sin tid eller genom att ge en gåva till en verksamhet man tror på. För att uppmuntra detta engagemang har Alliansregeringen nu infört möjligheten att göra avdrag i deklarationen för gåvor på upp till 6 000 kronor per år. Med ett ökat givande stärker vi föreningar som arbetar för att göra samhället bättre.”, skriver de i debattartikeln.

Inga satsningar alltså – men avdrag för gåvor. Avdrag till vissa organisationer. Dock inte de som alliansen ger sken av att gynna: Skatteavdraget är till exempel inte giltigt för gåvor till Alla kvinnors hus eller andra kvinnojourer, visar Alliansfritt Sverige.

Det hela är, för att låna Maria Abrahamssons ord, djupt oanständigt.

”De flesta är nog överens om att världen tål ett par graders uppvärmning”. BP-ordförande Carl Henrik Svanbergs famösa uttalande från förra året har gått få omärkt förbi.

När SvD:s näringslivsbilaga intervjuar ytterligare några näringslivstoppar visar det sig att han är långt ifrån ensam.

”Koldioxiden [har] många positiva effekter, det är ett gödningsämne som ger bättre tillväxt i naturen” säger Per-Olof Eriksson, numera före detta vd på Sandvik som flera gånger har gett sig ut i klimatdebatten. Och han fortsätter:

”Det finns en risk att vi får en komet som slår ner på jorden. Eller att vi drabbas av en jordbävning. Människan har ett behov av att se faror, men de förändringar som har skett hittills är bara positiva”.

Och så har vi Sverker Martin-Löf, ordförande för Industrivärden:
”Det är inte min sak att bedöma om FN-panelen har fel, men jag tycker det finns anledning att vara skeptisk”.

Så några ord från Svenskt Näringslivs klimatansvarige, Maria Sunér Fleming:
”Från ett näringslivsperspektiv är det ett problem att Sverige och Europa har mer ambitiösa mål än många andra regioner. Det riskerar att missgynna svensk industri.”

Att klimatskepsisen är utbredd bland näringslivstopparna samtidigt som världen går mot en fyragradig uppvärmning är förstås djupt skrämmande. Medan miljoner människor redan nu flyr för sina liv undan torka och översvämningar finns en rikemansbubbla där luftkonditioneringen i limousinen behagligt fläktar bort klimatvarningarna.

Näringslivets engagemang är helt nödvändigt för att vända utvecklingen, minska utsläppen och skapa gröna jobb.

”Det är väldigt farligt att vi har svenska industriledare som inte ser hur forskningen har utvecklats de senaste åren” säger miljöminister Lena Ek. Och visst är det så. Men själv tog hon under sitt tal i Doha varken ställning för att EU:s utsläpp ska minskas med 30 procent eller att utsläppsrätterna från föregående period skulle skrotas.

Ek var också under sin tid som Europaparlamentariker vice ordförande i European Energy Forum (EEF). En inflytelserik lobbyorganisation dit företag som Statoil, Eon och Exxon Mobile betalar 100 000 kronor per år för att delta. Det är företag som ger bidrag till klimatförnekare, som vägrar städa upp efter oljeutsläpp i Nigerdeltat och som utvinner smutsig oljesand. Och som inom EEF:s forum får möjlighet att lobba för sina åsikter.

Det väcker vissa frågetecken, vågar miljöminister ta industrin i örat och kräva att de bidrar till den omställning som är nödvändig? Och finns det allvar bakom hennes kritiska ord som nu riktas mot industrin.

Det börjar bli hög tid för Lena Ek att visa att hon har en ryggrad.

Många tycker det är naturligt att hjälpa till, säger äldreminister Maria Larsson (KD) när hon på onsdagsmorgonen debatterar att allt större ansvar för vården av äldre läggs på de anhöriga.

Hon säger att hon har gett Socialstyrelsen i uppdrag att titta på vad de som är anhörigvårdare tycker om att vårda. 82 procent ska ha svarat att det känns bra att ge omsorg.

Och konstigt vore väl annars.

Men att uppskatta och känna ansvar för att ta hand om en åldrande pappa är inte samma sak som att tycka att samhället ska avveckla sitt ansvar. Det är inte samma sak som att tycka att det är orimligt att svårt sjuka människor tvingas bo kvar hemma. Eller att se vansinnet i att den senildementa mamman ska välja bland 137 hemtjänstföretag när vårdbehovet börjar växa.

Dessa, med äldreministerns ord, ”kärlekshandlingar” är heller inte gratis. I Sverige har runt 100 000 personer gått ner i arbetstid för att vårda en äldre anhörig. Framför allt är det döttrar från arbetarklassen. Som betalar med att få mindre i plånboken, med sin hälsa och fritid.

Helt naturligt, enligt Maria Larsson. Men samhället måste förstås kunna bistå bättre än så.

Det är en mörk dag för euroälskarna (i Folkpartiet). Det är nämligen dagen då SCB redovisar resultatet av sin undersökning om hur många svenskar som skulle rösta ja till euron om det var folkomröstning i dag. Och trots att den politiska diskussionen (hej Anders Borg!) ibland ger sken av att det inte finns några problem med euron utan bara med “slösaktiga greker” eller “oansvariga politiker i Sydeuropa” eller liknande är väljarna kloka. 82 procent meddelar att de skulle säga nej till euron. Bara 10 procent vill gå med (vilka är eurovännerna utanför Folkpartiet?). Det innebär att stödet för euron är rekordlågt i Sverige.

Både Folkpartiet och Kristdemokraterna har tidigare uttryckt att de vill hinna med en folkomröstning under  mandatperioden 2010-2014. Men det har varit rätt tyst om det. Också Moderaterna vill folkomrösta på nytt, men inte än. Också inom Socialdemokraterna har sådana röster hörts – och tystnat.

Det vore onekligen intressant om frågan om ett framtida EMU-medlemskap ställdes mer seriöst till våra riksdagspolitiker lite oftare. För det är lätt att känna viss oro kring hur väl de egentligen satt sig in i problemen med den gemensamma valutan. (Den som vill ha bättre koll följer med fördel Björn Elmbrants ledartexter, eller för all del DN:s Peter Wolodarski.)

Krisen i Europa påverkar också stödet för EU som helhet. Bara 44,6 procent är för EU-medlemskapet i dag, den lägsta siffran på många år. Så länge euroländernas förlorare får det sämre och sämre, går på knäna utan riktig ljusning finns i sikte, lär tilltron till samarbetet försvagas.

Det finns inget lätt krogjobb. Från bartender via servitör till kock, kallskänka eller diskare. Samtliga sliter stenhårt. Känner du en diskare i branschen vet du hur hårda kvällarna kan vara – och att diskarna får minst uttalad uppskattning för sitt jobb.

På Expressens ledarredaktion är man dock bekymrad över de som jobbar på krogen av helt andra anledningar. De får nämligen alldeles för bra betalt, menar Anna Dahlberg.

När anställda organiserar sig leder det till att de driver upp lönerna. Och det är därför vi har massarbetslöshet i Sverige. Den är svår att komma åt. Men med sänkta ingångslöner blir vi av med massarbetslösheten och hjälper unga in på arbetsmarknaden. Facket är ansvarslösa som inte går med på det här. Ungefär så lyder budskapet i Anna Dahlbergs ledartext.

Det är en märklig text på flera olika sätt. För det första är det naturligtvis inte LO:s ansvar att bekämpa arbetslöshet genom försämrade arbetsvillkor och lägre löner. Det skulle vara att gå rakt emot medlemmarnas intressen. På samma sätt är det inte Anna Dahlbergs ansvar att driva Expressens löner nedåt för att tidningen ska kunna växa.

För det andra är det inte sant att det är ingångslönerna som har gett oss massarbetslöshet. Det är inte heller sant att sänkta ingångslöner kommer att skapa en massa nya jobb. TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik redogör här förtjänstfullt för hur inte ens OECD tror på teorin om att sänkta ingångslöner ger utdelning i form av nya jobb. Även Finansdepartementet har konstaterat att effekterna av sänkta arbetskostnader är mycket små, vilket TCO:s chefsekonom Göran Zettergren visar här.

För det tredje använder Anna Dahlberg siffror som inte ger hela bilden. Hon tar diskare som exempel på ett lämpligt instegsjobb för unga arbetslösa. Sedan skriver hon att en helt outbildad diskare har en ingångslön på 18 744 kronor. Men hon utelämnar att siffran inte gäller de yngsta på arbetsmarknaden. Anställer du en 18-årig diskare är månadslönen för heltid 14 344 kronor. För en 19-åring 15 762 kronor. Dessutom är de här diskarna oftare anställda på deltid än heltid. Hur lite pengar ska de ha, om Dahlberg får som hon vill? Det vore intressant om hon specificerade vad som vore en lagom stor ingångslön för en 18-årig diskare. 5 000? 7 000? Eftersom hon anser att 18 744 är för mycket, så har hon säkerligen en idé om vad som är lagom i hennes värld.

Det Expressens ledarsida gör är alltså att föreslå en ineffektiv och felaktig lösning på ett problem som beror på något annat än problemet de angriper.

Dahlberg har dock rätt om ett ting. Lönesubventioner är inget supereffektivt instrument. I dag finns minst 11 olika subventioner när man anställer personer som på olika sätt står långt ifrån arbetsmarknaden. I och med den så kallade ”jobbpakten” (som ”ansvarslösa LO” är med och jobbar fram) blir det i praktiken en 12:e. Att anställa arbetslösa är i dag inte alls kostsamt om du väljer någon som står längre bort från arbetsmarknaden. Finessen är att hjälpen riktas direkt mot dem som inte har jobb och kostar pengar först när någon kommer in på arbetsmarknaden.

(Sänkta ingångslöner skulle, eftersom de inte skapar nya jobb, dessutom i någon utsträckning påverka konsumtionen negativt – och i förlängningen då också efterfrågan. I en sån tankemodell kan sänkta ingångslöner till och med leda till färre jobb.)

Att sänka ingångslönerna är att försämra för alla som anställs. Detta trots att det inte skapar några nya jobb. Det tycks därmed snarare som att facket tar sitt ansvar just genom att inte acceptera den typen av lösningar.

Kommer ni ihåg alla de förtidspensionerade unga? De som den socialdemokratiska regeringen i mängder vräkte över i förtidspension? Som stinna av bidrag hade så generösa villkor att det inte lönade sig för dem att arbeta?

Det var de borgerliga partiledarnas paradnummer nummer ett att inför valet 2006 förfasa sig över alla dessa unga. De lata, bortskämda. Som fått i gåva av Socialdemokraterna att lata sig för resten av livet.

Med alliansen vid makten skulle minsann arbetslinjen gälla och slöfockarnas tid vara förbi.

Verkligheten är inte alltid så enkel. Och så går det som det går när ideologiska skygglappar gör att man vägrar ompröva politiken.

12 000 unga är på väg mot fas 3, något som Dagens Arbete kunde avslöja i dag.

Slutstationen i regeringens jobbpolitik. Här kan de bli kvar tills de pensioneras.

Det är ungdomarna som kom ut i arbetslivet mitt under den brinnande finanskrisen. De som aldrig lyckade få ett jobb när konkurrensen om de få jobben var som hårdast. De som blev arbetslösa när regeringen skrotat arbetsmarknadsutbildningar och försvårat möjligheten till Komvux.

De har heller inte rätt till någon a-kassa. Regeringen tänkte ju sig att villkoren var för generösa. Noll kronor i ersättning.

Dagens Arbete avslöjar också att Arbetsförmedlingen låter bli att flytta över ungdomar till sysselsättningsfasen. I själva verket är det mångdubbelt fler som efter tiden i ungdomsgarantin passerat de första 450 dagarna i jobb- och utvecklingsgarantin.

Kanske kan man nästan säga att det finns någon barmhärtighet i det. Under intervjun underkänner Arbetsförmedlingen generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist i praktiken fas 3.
– Man har bedömt att de är anställningsbara och då ska de fortsätta att söka jobb, säger hon.

I fas 3 är du kort och gott bränd.

Men samtidigt bidrar Bermudez-Svankvist till att vi inte ska få reda på hur illa det står till med regeringens arbetsmarknadspolitik.

I november kunde Svenska Dagbladet berätta att källor på Arbetsförmedlingen uppgav att Bermudez-Svankvist är utsatt för hård press från regeringen att få bort de unga från sysselsättningsfasen. Att det också var därför som Arbetsförmedlingen plötsligt började anställa unga från fas 3.

Å ena sidan anställer Arbetsförmedlingen själv unga i fas 3. Å den andra släpper man inte in nya unga i den. Ett “fiffigt” sätt att frisera statistiken.

Själv har hon heller inget förslag på hur de 12 000 unga ska få ett jobb. När journalisten frågar henne svarar hon:
– Har du någon bättre idé (än att Arbetsförmedlingen anställer dem. reds anm)? Jag frågar dig nu. Det här är intressant. Har du någon bättre idé för att lösa arbetslösheten?

Och det är där regeringen har lämnat de unga. Vind för våg. På en slutstation där de snällt ska stå och vänta på att pensioneras. Och helst leva på ”sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”.

På onsdagen kunde vi läsa att Moderaternas biträdande partisekreterare Gunilla Sjöberg lämnar Moderaterna – efter 23 år i partiets tjänst säger hon upp sig – eftersom hon hamnat i konflikt med minst sagt omskrivne partisekreteraren Kent Persson.

Att en person hamnar i konflikt med en annan och lämnar partiet är väl inte så ohyggligt anmärkningsvärt i sig. Att det specifikt rör Kent Persson är mer intressant.

Under Kent Perssons inte särskilt framgångsrika tid som kommunalråd i Örebro (Persson har aldrig vunnit ett val) slutade till exempel partikollegan Inger Högström Wretling när Kent Perssons enmansshow började. Efter 25 år i politiken lämnade hon sin position. ”Den här gången var det fokusering på enbart en person i alla sammanhang” sa hon då och syftade på Kent Persson. Också hennes make Bo lämnade sin position i partiet i Örebro i samband med turbulensen:
– Jag ville inte ställa upp på hur partiet förändrats, sa han och sa också upp sitt medlemskap i Moderaterna.

Under en tiomånadersperiod slutade sedan tre politiska sekreterare, enligt lokaltidningen Nerikes Allehanda, på grund av konflikter med Kent Persson.

Dessutom fortsatte anklagelserna mot Kent Perssons ledarskap. Man talade om maktkoncentration och toppstyrning.

Alliansfritt Sverige listar också Carl Johan Swanson (stabschef), Johan Elmberg (presschef), Erik Persson (politiske sekreteraren) och Annika Hiltunen (placerad vid ledningsstaben) som exempel på personer som lämnat partiet den senaste tiden. Enligt Dagens Industri på grund av konflikter på kansliet.

Persson har uppenbarligen haft svårt att jobba ihop med rätt många i sitt politiska liv. Under sin tid som kommunalråd i Örebro hade han svårt att komma överens med rätt många av de han jobbade med – men kom desto bättre överens med sverigedemokraten David Kronlid, som Kent Persson lockade in i den borgerliga gemenskapen så snart han lämnade SD, trots att Kronlid fortfarande uttryckte sitt fulla stöd för Sverigedemokraternas politik på riksplanet.

Man frågar sig vad som händer inom Moderaterna. Något tycks ha gått sönder i organisationen. Man frågar sig förstås också om Kent Perssons arbetsmetoder och ledarskap är lösningen – eller det faktiska problemet?

Jag skrev i oktober om en text om att det är ”hoppfullt när Folkpartiet idkar självkritik”. Där pekar jag bland annat på hur folkpartistiske riksdagsledamoten Ulf Nilsson medgett att högerlinjen kring socialförsäkringarna inte rimmar väl med FP:s uppfattning: ”När det gäller socialförsäkringen har vi ofta gått hand i hand med vänsterkanten”, som Nilsson skriver. Jag pekar på riksdagsledamoten Hans Backman (FP) som erkänner att det inte blivit bra och vill göra ”omtag” kring alliansens förändringar av a-kassan. Jag nämnde FP:s Johan Enfeldt som medger att partiet ”hade fel om vinster i välfärden”.

Det finns fler exempel och det var tydligt redan då att det finns ett annat folkparti i Folkpartiet, en rörelse bort från alliansen och den stenhårda högerpolitiken. Och den bilden förstärks nu varje dag.

I dag fick vi till exempel veta att FP får 5,5 procent i SCB:s partisympatiundersökning. Klart mindre än i valet 2010 då de fick 7,1 procent. Samtidigt skriver Thomas af Bjur (FP), hälso- och sjukvårdslandstingsråd Sörmland samt ledamot av Folkpartiets programkommitté, på SVT Debatt att Folkpartiet bör gå till val utan alliansen.

”Låt oss ha modet att säga att en progressiv liberal politik ofta står i motsättning till en konservativ förvaltningspolitik. Låt oss liberaler återta de frågor som historiskt varit en bärande del av vår identitet. Låt oss folkpartister gå till val på en egen plattform, utan Alliansen. Det handlar om en ambitiös jämställdhets- och välfärdspolitik, om en solidarisk flyktingpolitik, om en offensiv klimatpolitik, om global solidaritet och en småföretagarvänlig politik.” skriver af Bjur.

Han gör det bara en vecka efter att riksdagsledamoten Gunnar Andrén (FP) i SVT:s Rapport sagt att det är dags att börja samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. ”Man får kanske söka andra regeringsbildningar för att säkra politiken” säger Andrén som ser stor åsiktsgemenskap med minst två av oppositionspartierna.

Benny Lindholm (FP), vice ordförande Liberala studenter, säger samtidigt att det i valet 2014 ”är viktigt att Folkpartiet enbart går till val på ett eget partiprogram och inte innan valet förhandlar om ett gemensamt alliansmanifest”.

Kanske är det inte främst Jan Björklunds folkparti, en självklar del av alliansen, som krumbuktar och protesterar mot moderatpolitiken. Kanske är det favorittippade Björklundefterträdaren Erik Ullenhags FP som är sugna på att lämna alliansen?

Ullenhag varnade själv, i mars 2007, för att “förnyelsen” av Centerpartiet – i folkmun kallat “den aggressiva högervridningen” – skulle komma att leda till problem för hela allianssamarbetet.

”En alltför ensidig betoning av den ekonomiska liberalismen leder till en blindhet för de människor som har minst frihet i samhället.” skrev Ullenhag då.

Det är svårt att inte hålla med.

Miljöminister Lena Eks tal under klimattoppmötet i Doha var tomt på de besked som behövs för att rädda klimatet.

Svenske miljöministern Lena Ek har nu hållit sitt tal under klimattoppmötet i Doha. Mest talande var vad hon inte sa:

• Hon tog inte ställning för att EU borde minska utsläppen med 30 procent. Trots att EU i dagsläget nått upp till 18 av de 20 procent som är målet fram till 2020.
• Hon gjorde ingen kraftfull markering om att utsläppsrätterna som är kvar efter Kyotoprotokollet ska annulleras. Hon gav faktiskt inte något besked alls om Sveriges linje i frågan.
• Inte heller hade Lena Ek med sig några nya pengar för att hjälpa världens fattiga länder att anpassa sig till klimatförändringarna.

I slutraderna av sitt tal berättade Lena Ek om Sveriges ambition att till 2050 ha nollutsläpp. Det ironiska är att Ek åkte till Doha utan plan för hur målet ska uppnås. Planen “hann inte bli klar i tid”, något som kanske säger mer om hur kllimatfrågan prioriteras av regeringen.

Lena Eks tal var ett sorgligt besked i tider när varningarna ljuder skarpt om de allvarliga klimatförändringar som väntar när de politiska ledarna sviker världens invånare.

Förtydligande: Efter att blogginlägget publicerats kontaktade miljödepartementets stabschef Mattias Johansson Dagens Arena med ett förtydligande gällande färdplanen till 2050:

“R&D och i sin tur Miljöaktuellt har fått hela idén om Klimatfärdplanen om bakfoten. Denna har aldrig varit på tal att ligga till grund för Sveriges förhandlingspositioner i Doha. Den har varit ute på uppdrag till NV och en rad myndigheter sedan sommaren 2011 att arbeta fram, och ska nu nästa vecka när den presenteras förankras brett med civilsamhället, näringslivet, kommuner & landsting etc under våren, innan regeringskansliet sätter sig ner och skriver proposition, som i sin tur ska klubbas av Riksdagen.”

Över hälften av de unga med arbete har en visstidsanställning. Var fjärde ung vuxen lever i risk för fattigdom. Unga vuxna blir allt mer utsatta på den svenska arbetsmarknaden.

Många unga har svårt att komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Och när de väl får ett jobb handlar det ofta om deltid eller vikariat. Otrygga jobb som gör det svårt att skaffa en bostad, familj eller planera för framtiden.

Med start i dag, onsdag, kommer Dagens Arena att publicera flera artiklar som ungas villkor på den svenska arbetsmarknaden. Vi inleder med en krönika skriven av sjuksköterskan Torun Carrfors. Hon skriver om det höga priset vi alla får betala för den så kallade flexibla arbetsmarknaden. Om heltidstjänster som inte är heltid, där du tvingas vänta på sms från din chef för att kunna pussla ihop tillräckligt med jobb.

Vi kommer i dag också att publicera ett utdrag från boken Skitliv, en bok som ingående beskriver den nya arbetsmarknaden i Sverige. Vi får läsa om Daniel som varje morgon behöver sin flickväns hjälp för att ta på sig strumporna. Efter tio år i restaurangbranschen har hans ben, axlar och rygg blivit så stela och det tar en stund innan kroppen kommer i gång inför en ny arbetsdag.

Men först några nyckelsiffror att bära med sig inför de artiklar vi ska publicera:

Arbetslöshet: 23,4 procent av alla unga under 25 år var arbetslösa i september. För befolkningen i stort är arbetslösheten 7,8 procent.

Otrygga anställningar: 53 procent av de unga med en anställning i åldern 16–24 har en visstidsanställning enligt siffror från LO.

A-kassa: När LO i Västsverige undersökte hur många i åldern 18–24 år som fick ersättning från en a-kassa visade det sig att enbart elva procent hade rätt till ersättning. Nio av tio får vända sig till en anhörig eller socialtjänsten för att få ekonomin att gå ihop.

Fattigdom: Nära en av fyra i åldern 16 till 24 år i Sverige lever i risk för fattigdom enligt siffror som Eurostat har tagit fram åt Dagens Arena. Det är högre än EU-snittet för åldersgruppen, som ligger på 22 procent. Enligt Socialstyrelsen får lite drygt åtta procent av de unga vuxna ekonomiskt bistånd för att klara försörjningen. Den vanligaste orsaken är arbetslöshet.

De otrygga villkoren för unga vuxna på den svenska arbetsmarknaden är något vi alla förlorar på. Det är viktigt att diskutera ungas villkor, och det är en diskussion Dagens Arena nu vill bjuda in till.