Bloggen

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det om Obamas tid vid makten, coronadebattens nuvarande fas och den spruckna bilden av Sverige.

Jag började läsa Vi hade makten i åtta år. En amerikansk tragedi före George Floyds död. Ta-Nehisi Coates har samlat och kommenterat ett antal av sina egna texter från det senaste decenniet. De sätter in Barack Obamas presidentperiod och det som hände sedan i ett historiskt sammanhang, som i hög grad kokar ner till rasfrågan. Detta är något av en essäistisk lärobok om USAs rasistiska historia och ger oss en helt avgörande bakgrund för att förstå det amerikanska samhället grundläggande konflikter. Coates egen far var förläggare på Black Classic Press och en gång en Black Panther.

Jag är förstås medveten om att jag inte fullt ut kan greppa detta. Jag är en vit man i Skandinavien. Och mina spontana och hoppfulla politiska reflexer ligger väl snarare hos Martin Luther King än hos Malcolm X. Med detta kommer väl en from (?) förhoppning om att ickevåld i längden är den enda möjliga vägen och att det finns en möjlighet till försoning och att det går att överbrygga de rasbarriärer som fortfarande är så fundamentala. Men dagar som dessa tvivlar även jag. Det rasistiska våldet har än en gång visat sitt brutala ansikte. Jag fortsätter därför min läsning av Vi hade åtta år vid makten med delvis nya ögon, även om jag kanske inte ändrat min grundhållning. Jag ökar min förståelse.

Titeln på boken anspelar förstås på Barack Obamas åtta år som president i USA. Men även på efterspelet till inbördeskrigen. De svarta fick inte samma medborgerliga rättigheter trots att slaveri förbjöds. I Sydstaterna accepterades segregeringen och den strukturella diskrimineringen. Ku Klux Klan fick fritt spelrum. Våldet. Men även i norr var rasismen och den ekonomiska underordningen en realitet. Våldet tog sig olika uttryck i syd i norr, men det existerade både här och där. Coates påminner oss också om att flera hundra år av slaveri fortfarande kastar sin skugga över USA. Den amerikanska vita kapitalismen och den amerikanska demokratin vilar ytterst på en lång och varaktig förbrytelse mot de svarta.

Coates har en kluven hållning till Barack Obama. Han hyser förvisso stor respekt för mannen som blev USAs första svarta president. Det är inte så länge sedan bara den tanken var en fjärran utopi. Coates har en rad intressanta perspektiv på varför Obama överhuvudtaget kunde bli vald. Obama gjorde aldrig någon sak av sin svarthet. Snarare knöt han an till en universell amerikansk föreställning om frihet och medborgarskap omfattande alla. Det kanske alla kloka politiker behöver göra för att bli valda.

Men, som Coates visar, varje gång han tog upp rasdiskriminering eller anspelade på sin hudfärg fick han utstå enorma kampanjer i de konservativa medierna och en ursinnig kritik av republikanska politiker på högerkanten. Han tvingades också backa från sin kritik vid ett par tillfällen. Det är som om Obama gav bränsle åt den underliggande rasismen ännu en gång. En stor andel av amerikanerna bibringades föreställningen att Obama egentligen var muslim och inte föddes i USA och därför inte hade rätt att vara president, han var i deras ögon illegitim innehavare av presidentämnet.

Donald Trump drev förstås den frågan. Han kan ses som en konservativ rekyl som kunde bli president genom att knyta an till och understödja de rasistiska kampanjerna mot Barack Obama. När Barack Obama drev med Donald Trump på 2011 års ”White House Correspondents’ Dinner”, visade han till och med en powerpoint där Trumptower hade fusionerats med Vita Huset.

Som ni kan se satt Trump själv i publiken. Kanske var det där och då han bestämde sig för att kandidera till presidentposten? Eller var det så att Barack Obama kunde skåda in i framtiden?

Vi kommer aldrig fram till Samarkand. En pessimistisk slutats är möjligen att precis som klass aldrig kan tänkas bort kommer vi inte förbi ras på länge än. Det hindrar inte att vi gör klokt i att sträva efter det klasslösa samhället och ett samhälle fritt från diskriminering. Händelseutvecklingen i USA ger näring åt en viss dysterhet och ett stort mått av missmod. Det enda optimistiska svar som finns till hands är att trots allt fortsätta kämpa mot orättvisor och förtryck. Och att hålla idealen vid liv.

Vår svenska coronadebatt

Den svenska coronadebatten har tagit fart på allvar, även här på Dagens Arena. Detta är i grunden bra. De svenska dödstalen är höga. Och frågan är varför de inte går ner fortare än vi hade hoppats. Vi måste kunna ställa frågan om hur klok den svenska strategin egentligen har varit. Allt detta är förstås laddat av våra personliga upplevelser och sorger. Vi är många som känner eller i varje fall kände någon av alla de som avlidit. En av mina morbröder gick bort i början av året när vinterkräksjukan tog sig in i omsorgsboendet. En farbror har avlidit i sviterna av covid-19. Detta hände våren 2020. Vi skriver in händelser som dessa i våra egna små historieböcker som sorgliga och för oss stora händelser, det är sådant vi kommer att bära med oss länge. Fokus ligger med all rätt på äldreboendena och i hemtjänsten. Mina två släktingar är två exempel, även om de avled av olika sjukdomar. Ingen kan bortse från att detta är ett misslyckande. Men jag noterar att samma diskussion förs i många andra länder.

Samtidigt undrar jag och försöker förstå varför smittspridningen varit större i vissa länder och i vissa regioner eller städer än i andra. När jag talade med Paulo Borioni som verkar i Rom i ett tiosamtal på Arena idés Facebooksida för några veckor sedan berättade han att Rom klarat sig relativt bra, medan Milano och hela Lombardiet drabbats mycket hårt av coronaviruset. Dessa skillnader i antalet dödsfall finns inom länder och mellan länder. Bayern har fler fall än Berlin. New York och London har drabbats av många dödsfall. I Sverige är det framför allt Stockholm och närliggande regioner som sett de största dödstalen. Det kan förstås bero på tillfälligheter.

Smittan är inte logisk. En person kan smitta många andra vilket sedan leder till långa och omfattande smittkedjor. Men här finns åtminstone ett mönster man kan reflektera över, även om tillfälligheter aldrig bryter de enkla förklaringsmodellerna. Det verkar som om att det i hög grad handlar om städer och regioner dit och från vilka många reser, och som har ett stort globalt ekonomiskt utbyte, inte minst med Kina förstås. Det är fråga om mer folkrika städer. Där finns mer trångboddhet och ett högre mått av trängsel. Kanske sprids smittan lättare då. Förmodligen är det dit den har kommit först.

En annan intressant fråga är när smittan började spridas. Det första dokumenterade fallet härstammar från Kina och nyårsafton i december förra året. Men dödsfall har i efterhand påvisats i Frankrike under december månad. Och jag känner själv till personer i Sverige som visat sig ha varit sjuka i början av januari, strax efter nyår. Så hur länge har vi haft smittan i samhället, så kallad samhällsspridning? Vi vet nu också att den tidiga smittan i Sverige inte bara härstammade från norra Italien utan också kan härledas till resor till och från London och New York.

Jag kommer att tänka på aidsepedimin som skakade om oss i början av 1980-talet. Den skapade en sådan ångest och rädsla. Själv var jag på ett par begravningar för vänner som gick bort i aids. 32 miljoner människor har gått bort i denna förfärliga sjukdom. Det var en helt annan sjukdom med andra smittmönster. Men jag tycker ändå att det är intressant att ett dödsfall i efterhand bekräftats i dåvarande Belgiska Kongo redan 1959. Det första fallet i USA har fastslagits  i efterhand 1969. I mitten av 70-talet drabbades en norsk familj. Mannen var sjöman i bland annat afrikanska länder i början av 60-talet och arbetade sedan som lastbilschaufför i Europa, ska ha utnyttjat prostituerade både här och där. Både mannen och hans hustru gick bort. Deras unga dotter smittades också och dog först. Det var 1975. I Sverige diagnosticerades Roar Klingenberg 1982. Möjligen är det med andra ord så att det fortfarande är mycket vi ännu inte vet om corona.

I en intressant artikel i Fokus avtäcker Gunnar Lindstedt några myter om corona i Kina. Även om jag kanske inte kan följa honom hela vägen, och känner viss osäkerhet inför kopplingarna till ett labb beläget i närheten av den djurmarknad i Wuhan där viruset bevisligen har spritts. Lindstedt tecknar en viktig bild av Kinas tvivelaktiga agerande och WHOs relativa handfallenhet. Och vem kan, undrar han, tro på Kinas officiella siffror att 89 228 smittats och 4 634 dött, med tanke på att landet har 1,4 miljarder invånare. Nu läser jag att 10 miljoner masstester precis genomförts i Wuhan. Inte en enda sjuk person påträffades. Men 300 fall av smitta påvisades, men ingen av dem uppvisade några sjukdomssymtom. För att citera Ebba Grön: Från Peking hörs det inget.

Det är förstås relevant att ställa frågan om en hårdare nedstängning hade varit bättre i det långa loppet. Svaret på den frågan får vi nog först när pandemin är över och vi kan göra mer definitiva jämförelser. Den kinesiska modellen av hård nedstängning satte under alla omständigheter modellen för en rad andra länder. Jag tänker på att det var under Mussolinis fascistiska styre i Italien som maffian pressades tillbaka. Tillfälligtvis. Men det finns nog ändå skäl att tvivla på många av de dödstal och uppgifter om antalet smittade vi hittills har sett på olika håll runt om i världen. Den möjligen tråkiga nyheten i sammanhanget är att vi kanske kommer att veta mer längre fram.

Sverigebilden och politiken

Corona kastar kanske också nytt ljus på Sverige och den bild vi har av oss själva. Sverigebilden har i och för sig alltid varit kluven och motstridig. En gång var Sverige ”the land of the middle way” som efter 30-talets historiska kompromiss fann en väg mellan kommunism och kapitalism. Sedan har den svenska välfärdsstaten varit en förebild för många progressiva runt om i världen. På högersidan har vårt land ibland framställts som en mjukare variant av Gulag. Sedan var det den svenska synden och nakenfilmerna på 60-talet som gjorde oss intressanta. Och Sverige skapade eko som en moralisk stormakt på Olof Palmes tid. På senare tid har skjutningarna och bombdetonationerna format en negativ bild. Och nu har det svenska coronavägvalet väckt förvåning internationellt. I The Guardian läser jag att Sverige är högerns nya utopi. Samtidigt som Trump har sagt att vårt land lider mycket.

Den internationella Sverigebilden spiller nog också över på den nationella debatten och ger understöd till kritiken mot Folkhälsomyndigheten och indirekt regeringen och Stefan Löfven, som inledningsvis hade en period av ett efterlängtat ökat opinionsstöd. Även om det nu verkar ha vänt ner igen.

Ja, borgfreden är över. Uppslutning bakom regeringens linje var inledningsvis nästan allomfattande. Men nu finns en nymornad kritik. Kriser får alltid politiska konsekvenser. Jag minns PM Nilsson hårda kampanj mot regeringen Persson i Expressen efter Tsunamin. Även de som tidigare gett den svenska coronastrategin sitt stöd är nu kritiska av olika skäl. Men fortfarande är frågan vad den inriktar sig på egentligen. Ingen verkar ifrågasätta den svenska mjuka linjen i sig. Men kanske handlar det om att nästa fas i coronabekämpningen inte har kommit igång vad gäller smittspårning och testning. Vad det beror på kan man verkligen fundera över. Jag skrev en ledare om det förra veckan. I veckan kom så mer konkreta åtgärdsförslag från regeringen. Så vi får väl se hur det går.

I Expressen skriver Anna Dahlberg att det handlar om ”att hantera en mycket stor osäkerhet och samtidigt röra sig framåt”. Samtidigt skriver hon att trots att ”en hel värld i stort sett har infört krav på ansiktsmask i offentliga miljöer är Anders Tegnell benhårt emot”. Jag noterar att samma dag rapporterades att finska Social- och hälsovårdsministeriet kommit fram till att ansiktsmasker inte skyddar mot smittspridning i någon betydande grad. Och om de används på fel sätt kan de till och med öka smittrisken. Det är väl ungefär vad Folkhälsomyndigheten också sagt.

Debatten får nu tydligare politiska och partipolitiska inslag. Vi ser redan nu att allt fler skribenter rör sig ”framåt” utan att alltid hantera den mycket stora osäkerhet vi fortfarande befinner oss i.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling djupdyker i facklig kremlologi. Och fascineras av rundgången när LO ska välja ny ledare.

Om inget väldigt överraskande inträffar så lär Susanna Gideonsson väljas till LO:s ordförande på deras digitala kongress 15 juni. Det blir därmed den första ordföranden som kommer från Handelsanställdas förbund. Gideonsson har en bred arbetarbakgrund: Hon har varit tidningsbud, snickeriarbetare, skogsarbetare och arbetat inom hemtjänsten. Men hon har aldrig arbetat inom handeln. Så hur hamnade hon på Handelsanställdas förbund?

Jo, dit kom Susanna Gideonsson som medlem när hon blev SSU-ombudsman 1989. Och sedan länge är det så att tjänstemän som arbetar i någon av arbetarrörelsens organisationer blir medlemmar i Handels. Det är en av anledningarna till att så många tunga socialdemokrater är medlemmar i detta LO-förbund.

Att Handels kunnat tillskansa sig dessa nyckelmedlemmar har historiska orsaker, då förbundet initialt organiserade kontorister av alla former. I takt med att fler fackförbund och centralorganisationer växte fram så övergick en stor del av dessa tjänster till andra avtalsområden. Men de partianställda kontoristerna blev kvar i förbundet. Vilket bland annat lär synas när Handels mäter partisympatier hos medlemmarna, eftersom det sägs att ju högre inkomst desto större andel som röstar på S. Det kan tänkas att en stor del av de högavlönade inom medlemskåren återfinns bland partitjänstemän.

Susanna Gideonsson lär hursomhelst med all säkerhet klara uppgiften som ordförande galant, det har jag egentligen inga åsikter om. Men det är ändå spännande, och närmast kongenialt, att i en tid då LO:s koppling till Socialdemokraterna kanske ifrågasätts mer än någonsin så väljer organisationen en ordförande, vars fackliga hemvist ursprungligen bygger på en anställning i partiets ungdomsförbund.

Vad det innebär rent konkret återstår förstås att se, men som så kallad signalpolitik är det ett tydligt budskap från valberedningen även om det inte är medvetet. Det är en riktig smocka riktad mot alla som vill klippa banden mellan LO och SAP.

Ha en bra helg, ta hand dig och håll kontakten med dina kära!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Min text om kravallsommaren 2020 häromveckan tycks bli alltmer relevant. Tyvärr.

PODD | Vilka är de dolda makthavarna på redaktionerna? Och finns där bara medarbetare från medelklassen? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det sjuttonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om de redaktörer, nyhetschefer och producenter som utgör grindvakter, men som få utanför redaktionerna känner till.

Dessutom berörs fråga om vilka samhällsklasser som återfinns på redaktionerna nuförtiden. Männen med kort skolgång är sedan länge utbytta mot högutbildade kvinnor, men vad innebär det för själva bevakningen?

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om proletärt kaffe, Folkpartiets LAS-projekt, Bengt Ohlsson och Claes Borgströms eftermäle.

I Flamman är chefredaktören Anna Herdy kritisk till Reformisterna, den nya organiserade vänsteroppositionen inom socialdemokraterna. De är för lojala, skriver hon. Hon argumenterar i stället föga förvånande för att ”agera via Vänsterpartiet”. Hon tror inte att Reformisterna kommer att vara framgångsrika och ja, vad händer då: ”Blir de demoraliserade och ger upp? Eller är de redo att bilda ett eget parti? Eller kommer de till slut släppa beröringsskräcken och massansluta sig till Vänsterpartiet?”

Inget nytt under solen. Vad ska man säga? Man kan ta fram Jörn Svenssons nyleninistiska bibel från 1974 ”Du ska ta ledningen och makten” som vände sig till “politiskt medvetna” i den unga generationen, till kommunister som hade “viljan att tänka självständigt och som har respekt för marxismens vetenskaplighet” och till “alla de socialdemokrater, som trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens ideologiska rötter”. De som talat om marxismens vetenskaplighet har jag alltid hållit mig borta ifrån.

Så visst, det har väl alltid funnits en konkurrens på vänsterkanten, alltid någon som har kunnat visa sig vara mer vänster än den andra. Splittringen har varit monumental och närmast permanent, striderna eviga och hårda, anklagelserna om höger- och vänsteravvikelser återkommande. Högern har åtminstone tidigare stått mer enad, kanske i någon mån enade av kampen mot den starka och maktägande socialdemokratin. Nu när socialdemokraterna inte längre är så stora och starka har det spruckit upp även på den kanten.

Men på vänsterkanten är det mesta som vanligt, även på Aftonbladets kultursidor. Jag har med åren blivit rätt van vid att Arena dissats där och bryr mig inte längre. Men jag undrade ändå om Göran Greider tänkte på Katalys eller Arena när han dömde ut tankesmedjorna som ett tillhåll för kaffemaskiner och medelklass. Reformisterna däremot föll i god jord. Jag måste erkänna att jag inte kände mig särskilt träffad. Jag kan också berätta att vi inte har någon kaffemaskin på Arena utan brygger på kaffe på proletärt vis, vi talar alltså om bryggkaffe i kanna.

Göran Greider har kanske inte tagit sig ända ut till köket när han varit här och spelat in sina kulturpoddar i vår studio som man får hoppas är medelklassdesinficerade. Men jag tyckte ändå att det var lite roligt att den enda skriftliga källa han hänvisade till var en rapport om hur mycket mer näringslivet satsar på tankesmedjor jämfört med fackföreningsrörelsen, skriven av Sverker Lindström och som Arena gett ut. Men det hade fallit bort. Men det kanske var ett omedvetet förbiseende?

Tio år med Sverigedemokraterna

Pontus Mattsson är för mig public service inkarnerad: seriös och saklig, påläst och ambitiös. Han har under många år bevakat Sverigedemokraterna. För ett decennium sedan gav han ut Sverigedemokraterna in på bara skinnet. I höst har partiet suttit tio år i Sveriges riksdag. Den nya In Klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken är i det perspektivet något ”vad hände sedan”. Vi talar om den största omvälvningen sedan socialdemokratins långa marsch mot makten under första delen av 1900-talet och den liberala motrevolutionen efter 1989. På högerkanten odlas ofta bilden att public service-journalister är tendentiösa och liberala kulturmarxister. Pontus Mattsson citerar själv en och annan sådan sverigedemokratisk röst från sina många resor och intervjuer. Men hela boken vederlägger den typen av mytbildning. Det märks att Mattsson verkligen är intresserad av att förstå och beskriva vad som hänt och varför på ett allsidigt sätt. Samtidigt som de kritiska rösterna förstås också kommer till tals.

En reflektion är att alla politiska partier, organisationer och företag tävlade i att ta avstånd från partiet. Med goda argument. Samtidigt formade både politik och kommunikation som en reaktion på sverigedemokratisk kritik. Sedan vände allt. Inte för alla. Men en rad olika partier har nu övergett den strategin och försöker nu ta tillbaka initiativet genom att anknyta till kritik de nyss dömde ut som omoralisk. Varken det ena eller andra har riktigt flugit. Nyss ville ingen träffa SD, och nu har allt fler gjort det. Ulf Kristersson kallade det till och med ”ovärdigt” att inte SD fick någon inbjudan till samtalen om gängkriminaliteten. Hade de politiska partierna kunnat förhindra SDs frammarsch, genom att vara mer lyhörda, mer folkligt förankrade och haft en mer öppen intern debatt? Svårt att säga. I Pontus Matssons bok säger Anders Rubin, som är socialdemokratisk politiker i Malmö, att det ”varit lite som att hantera det oundvikliga”:

Jag tror inte att vi hamnat mycket annorlunda om vi agerat på ett annat sätt. Det här är en våg som kommer söderifrån, därför kommer den först hit, och så rör den sig norrut upp över landet.

I början av 2000-talet talades det till och med om en ”dansk smitta”. Men snarare är Sverigedemokraterna ett uttryck för en idétraditon som alltid funnits på högerkanten, som fanns före demokratin i många kretsar och som aldrig riktigt förlikade sig med moderniseringen av samhället. Den har legat under ytan om än inte alltid synlig och tydlig under hela efterkrigstiden. Den danska historikern Uffe Østergaard talade för ett tiotal år sedan om att i Danmark hade den kulturkonservativa idétraditionen besegrat kulturradikalismen. Sedan kommer samma sak att hända i Finland och därefter i Norge. Och till sist kommer kulturradikalismen att falla i Sverige. Det var nog en smula profetiskt. Det gick fortare än vad någon kunde tro.

Det blir uppenbart ibland när jag läser PM Nilsson i Dagens Industri. Härförleden publicerade han en text om ”Sydsvensk framtidstro”. Den baserade sig på besök i Staffanstorp där moderaten Christian Sonesson styr med stöd av SD och i Sölvesborg där Sverigedemokraternas Louise Erixon (fram till nyligen gift med partiledaren Jimmie Åkesson) nu är kommunfullmäktiges ordförande. PM Nilsson skrev att hon ”känner mycket stark framtidstro och har en ljus syn på kommunens utveckling, också för de nyanlända”. Han ställde frågan: ”Kanaliserar det stora lokala stödet för SD en framtidstro snarare än ett missnöje? Det är i så fall en riksnyhet. Och det är i så fall ytterligare ett skäl till varför det sydsvenska politiska skiftet bör mötas med större nyfikenhet.”

Något har uppenbarligen hänt. I varje fall på Dagens Industris ledarsida.

Middag med Bengt Ohlsson

En gång för mycket länge sedan var jag på en middag med Bengt Ohlsson.

Vi var tre par. Två politisk sakkunnig, två författare, en konstnär och jag själv. Döm om min förvåning när den där middagen dök upp i DN som en av Ohlssons stora uppgörelser med vänstern. Detta var enligt artikeln en typisk middag med medievänstern. Den började med att han citerade något jag sagt. Jag kan säga att hans tolkning var en smula skruvad. Jag funderade ett tag på om jag borde svara. Men jag lade ner det. Mot fiktionen kämpar man förgäves.

Långt senare konstaterar jag att Bengt Ohlsson har flyttat från Södermalm till Östermalm, nyheten släpps i en intervju i Situation Stockholm. Han berättar att han trivs på Östermalm: ”Det är lugnt och stilla, snällt.” Grattis Bengt! Han fortsätter: ”Det är mycket ”tack” och ”ursäkta” här. Vilket jag tycker är… visst, då kan man ju säga att det är klassbetingat – och det kanske det är – och må så vara då. Men hellre det än det där gödselstacksblängandet på Söder.”

LO väljer ny ordförande

Om någon vecka väljer LO en ny ordförande, av allt att döma blir det Susanna Gideonsson som tar över orförandeklubban i Borgen. Hon blir andra kvinnan på den posten. Kongressen har bantats och hålls förstås digitalt. I Dagens Arbete skriver Harald Gatu om Gunnar Andersson som 1946 valdes till ordförande i LO, men avled innan han hann tillträda, bara 56 år gammal. Han var med och förhandlade fram Saltsjöbadsavtalet 1938. Harald Gatu förvaltar och förmedlar en kunskap om historia och sammanhang som inte är lika vanligt förekommande som den borde vara Är det inte dags att instifta ett journaliststipendium i hans namn innan den historiska kunskapen och erfarenheten bara faller mellan stolarna i någon ny kommunikationsplan eller sociala-medier-strategi?

När Folkpartiet drev fram LAS

En gång i tiden hette Liberalerna Folkpartiet. I sin ledare om arbetsrätten här på Dagens Arena i veckan lyfte Mats Wingborg att den tidigare liberale politikerna Olle Wästberg inte delar sitt partis syn på arbetsrätten. Wästberg har påmint om att det var Folkpartiet som i slutet av 50-talet motionerade mot ”obefogade uppsägningar”.  Folkpartiet var drivande bakom stora delar av arbetsrättsreformer på 70-talet och tidigt ute när en demokratisering av arbetslivet och löntagarnas medbestämmande började diskuteras på 1960-talet.

Den nya partiledaren Nyamko Sabuni skriver tillsammans med Gulan Avci i Svenska Dagbladet att syftet med förändringarna är att ”skapa bättre balans i anställningstryggheten”. Det är väl vad man kan kalla ett politiskt nyspråk. Dags för en historielektion i de nya liberalerna.

Reasons to be Cheerful

I ett förord till Capitalism and Freedom från 1982 skrev Milton Friedman att kanske bara en kris kan skapa varaktig och grundläggande förändring. Oavsett om krisen är verklig eller bara upplevd. När krisen inträffar påverkas utfallet utifrån vilka idéer som för tillfället finns till hands. Den som vill livas upp därvidlag kan lyssna på en intressant poddcast med den tidigare Labourledaren (den förrförre) Ed Miliband och Geoff Lloyd där de samtalar med smarta tänkare runt om i världen. Den heter Reasons to be Cheerful. Jag har alltid tyckt att Ed Miliband kanske var bättre som ideolog och tänkare än som partiledare. Vilket möjligen den här podden bekräftar. Så lyssna och lär er mer om vad som ”för tillfället finns till hands”.

Claes Borgström postumt

Postumt publicerar Svenska Dagbladet en text av Claes Borgström som ger några pusselbitar till den stora konflikten om Quickrättegångarna där han försvarade Sture Bergwall. Borgström fick utstå en massiv kritik av journalister, tyckare av alla slag. ett slags drev som ingen kan värja sig mot. Jag har inte satt mig in i denna komplicerade historia. Men Borgströms text ger ändå några intressanta kompletteringar som går emot den bild som alla kommit att omfamna och acceptera som sanningen. I en kommentar skriver Mårten Schultz att ”Den allmänna skepsisen mot vad som uppfattas som felaktiga domar har blivit till ett svepande avförande av alla som varit inblandade. I Borgströms fall är kritiken till stor del orättvis.” Man skulle önska att Claes Borgström hade fått möjlighet att läsa de där raderna medan han ännu levde.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hittar en gammal bild och låter en röst från förr komma till tals.

Där står de på spången, fyrvaktarbarnen Björkman med sin mor. Det är i mitten av 30-talet på Agön, ute i Bottenhavet tre mil sydost om Hudiksvall. Längst ut till öster på ön ligger fyren. Det är en svårtillgänglig plats, och när de flyttade dit 1927 blåste det hård storm. Då var de sex barn, och barnvagnen gick till botten. Någon ny införskaffades aldrig. När bilden tas har de blivit tio syskon, men äldste brodern Harald har redan gått till sjöss.

Det är uppenbarligen sommarlov, för barnen som gick i skolan bodde inte på ön under terminerna. Näst längst till vänster står fyrvaktarhustrun Hilma, hon som fött tio barn. Och ett barn till ska hon få. När bilden tas har hon endast ett par år kvar i livet. De två långa flickorna till höger är Sonia och Gunborg, och sedan Harald gick till sjöss är de nu äldst i huset.

Sonia är min farmor. Eller var, för hon lämnade oss för tolv år sedan. I onsdags skulle hon ha fyllt hundra år, och i samband med detta ramlade jag över denna bild. Hon var sju år när familjen flyttade från Gräsö utanför Öregrund till den betydligt kargare Agön. Livet på ön var på många sätt annorlunda mot det liv vi lever idag, och jag önskar ibland att jag dokumenterat min farmors berättelser. Men tack och lov så skrev hennes fyra år yngre syster Margot ned sina minnen från Agön.

För att hedra min hundraåriga farmor återger jag därför här ett redigerad urval av Margots ord (I dessa tider då isolering och rädsla för sjukdom åter blivit så aktuellt kan det vara extra läsvärt):

Första året minns väl jag ingenting utan det har berättats för mig och jag kan förstå att för mamma måste det ha varit mycket svårt att lämna idyllen på Gräsön och sin gamla mor, som låg lam efter en hjärnblödning på ett sjukhem i Öregrund. Hon lämnade sina syskon och hela släkten och hon träffade dom aldrig mer. 

Fast vi var så många behövdes aldrig någon läkarhjälp. Blev vi förkylda så var det ”Danske kungen”, albyl och en tsk cognac som gällde. Vi var inte så ofta förkylda för det fanns ju inte många baciller där ute. När skolbarnen kom hem kunde det hända att någon blev förkyld och då blev det fart på pappa. Han hade bacillskräck och åt Läkerol och andades in Vademecum.

En ko köptes vartannat år. Varannan höst byttes kon ut mot en ny ko som kalvade där ute. Pappa fick köra höknippen upp för branta landgångar. Ja mjölk hade vi tack vare kon och vi kunde till och med sälja några liter innan kon gick i sin och fick bytas ut.

Vi fick äta färsk fisk på sommaren och salt fisk på vintern. Varje frukost serverades kokt strömming med vitsås och gröt på.

I november varje år provianterades det för vintern. Torra varor. 2 säckar vetemjöl, 1 säck rågsikt, 1 säck socker osv. Brödkartonger, blandad frukt som man brukade stjäla ett plommon av när man blev uppskickad att hämta något i ”mat-skrubben”.

Det var mycket som var farligt på Agön. Nu ska man ju inte skrämma ett barn men vi blev skrämda för ”Sjögubben, Brunnsgubben och Lurhusgubben”. Men nu förstå man varför, det var ju så långt till hjälp så det gällde att vara försiktig. På landgångarna fick vi inte springa och att springa förbi varandra på en landgång var absolut förbjudet.

Före oss på Agön var det en fyrmästare som också hade många barn och ett utav dem slog ihjäl sig. Han hette Erland. Han sprang om ett av sina syskon, ramlade ner och döden var ögonblicklig. De skulle möta sin farmor som kom från staden, så arma föräldrar det var bara att vända. För varje gång så länge vi var små var det alltid någon utav oss som sa, här slog Erland ihjäl sig, när vi gick förbi platsen.

En gång när jag var sex år, sa en av lotsarnas flickor till mig: Om du hoppar ner här från högsta stället på landgången ner till sjön ska du få en kaffeservis av mig. Ingen stor servis, ett par koppar och fat. Jag minns ännu hur den såg ut. Jag hoppade och fick servisen. Men när pappa sen fick se var jag hade hoppat blev han hemskt arg. Jag hade kunnat slagit ihjäl mig. Det var högt med en stor sten på ena sidan och landgångens ställning på den andra. Men han sa inget till flickan som hade lurat mig. Det sades aldrig något till andras barn det var bara vi som fick skäll.

En gång fick jag och Gudrun stryk för att Gösta ramlade ner från landgången. Vi var ju små själva, men skulle ändå ha sett efter. Han var ju den första pojken efter fem jäntor så han blev bortskämd. Sista gången jag fick stryk glömmer jag aldrig. Vi lekte på soffan i rummet, det var dåligt väder ute så det fanns inte mycket att göra. Det var jag, Gudrun och Gösta som fick stryk. Det fanns alltid ett ris på innerkåpan. Han var sträng ”Fader vår”.

Så var det åskan som vi var så rädda för. Om det mullrade det allra minsta när vi var i badet eller någon annanstans, bar det iväg hem och inomhus. Åskan gick hårt därute bland berg och stenar men vi hade åskledare så faran var väl inte stor. När den gick ner i fyrtornet och ut i havet så blixtrade det och small väldigt. Det var väl det som vi tyckte var otäckt.

”Harald äldstebror” mönstrade som 15-åring på en båt som hette Lydia. Han fick stiga på utanför Agön. Det glömmer man aldrig. Mamma var så ledsen så hon låste in sig och grät. Ja, en mor kan få utstå mycket.

När fyrtornet skulle målas då var det spännande. De hängde sittande på en bräda som firades nerifrån fyrens balkong. Först var det stegar nerifrån så långt dom nådde. Det var alltid pappa August som hissades till väders. Likadant var det när vindmätaren skulle målas. Han fick sitta och dingla då också och det såg värre ut för det fanns inte så mycket att fästa repen i. Pappa var van att klättra i master sen ungdomen ombord på skutor. Mamma Hilma tyckte att någon annan kunde ha utsatt sig för faran eftersom han hade så stor familj att ta hand om.

Hösten 1932 började jag i skolan. Mamma packade kläder i två stora spånkorgar och så bar det iväg till Mössön på fastlandet där vi gick i skolan. Vi var tre stycken som bodde borta under mitt första skolår. Det var jag, Sonia och Gurli.
I nästan fyra månader fram till jul var vi borta från mor, far och syskon. Det kan kännas ganska hårt för en sjuåring. Vi var inneboende och fick ligga tre i samma säng som var så smal att när en vände på sig måste vi andra vända oss också.
På kvällarna fick vi sitta som tre tända ljus på en soffa. Inte leka och inte rita. Läxorna var redan avklarade på eftermiddagen.
All mat som serverades fick man lov att äta. Jag hade aldrig ätit ärtsoppa. Första gången var det hemskt, men nästa gång var jag väl hungrig och tyckte till och med att det var gott och det tycker jag än idag.

Ja, det var lyckliga sommarlov vi hade som barn, men när det blev skoldags var avskedet svårt. Vi snyftade och grät så länge vi såg Agön. Det skulle gå fyra månader innan vi fick komma hem igen. En gång hade mamma kokosmaränger och vi snyfta och åt varannan gång.

Den dan kriget bröt ut 1939 permanentade jag håret för första gången. Hemma på Agön kunde vi stå på landgången inne på gården och se hur upp till 30 båtar gick i konvoj efter land.  Man förstod inte hur allvarligt det var. Vi klarade oss bra med vår matranson. Vi hade en viss förmån. Vi måste ju få i förskott eftersom vi provianterade i ”förskott”.

Mamma dog ifrån oss barn endast 45 år gammal, sommaren 1940. Hon var sjuk i 12 dagar och vi hade hem en läkare som sa att hon hade lunginflammation och att hon skulle klara sig för hon hade ett starkt hjärta. Om hon kommit in på sjukhus hade hon nog överlevt. Hon blev för sjuk att fraktas iland och den 12 juli dog hon med sex av barnen runt sängen. Den dagen fick vi vara ute hela dagen och vänta tills pappa kom tillbaka med kistan från stan. På kvällen kom tant Ingeborg Myrgren och svepte. Hon bad mig att leta några blommor att sätta i hennes händer. Jag gick ut och tog de blommor jag kunde hitta men då sa hon att det skulle vara blommor från hemmet. Hon tog en vit och en röd pelargon i hennes händer.

Nu började ett annat liv för oss. Gunborg fick dra det tyngsta lasset med bekymmer för skolbarnen. Jag fick stanna hemma och hushålla för pappa och hela barnaskaran på somrarna och jullov. En nog så stor uppoffring för en 16-åring och aldrig fick man ha riktigt roligt. Man kom ju bort från sina kamrater på landbacken. Det var svåra år. Bäst som det var klev min yngsta syster upp på bordet och tittade ut genom fönstret och ropade på mamma. Då grät både pappa och jag. Det var också jobbigt att se pappa gråta och sörja för han var ju ung.

Tiden gick och det var tvätt, strykning och matlagning hela dagarna. En 5 liters kastrull med potatis varje måltid och bena fisk till de minsta. Fisk åt vi minst en gång om dagen och ibland två. Alla åt utan att gnälla.

Flera år senare gifter fyrvaktaren August om sig. Hilmas och hans elva barn sprids ut över världen.

När Hilma dör har min farmor redan lämnat Agön och Hälsingland. I sena tonåren flyttade hon till huvudstaden, och samma år som hennes mor avlider föder Sonia sitt eget första barn.

Mina barndoms somrar tillbringade jag på en annan ö, tillsammans med min farmor. Hon pratade en del om sin uppväxt, men när jag läser hennes systers ord önskar jag att min farmor berättat mer. Och att jag hade frågat mer. Jag förstod aldrig varför hon var så rädd för åskan. Nu vet jag.

Ha en bra helg, ta hand om dina kära och be dem berätta om sina liv, innan det är för sent.

Jonas Nordling
Chefredaktör

De läckta förslagen från den kommande utredningen har slagit ned som en bomb i stora delar av den fackliga rörelsen. Hur ser nu förutsättningarna ut för fack och arbetsgivare att komma framåt i sina förhandlingar?

Las-utredningens förslag har läckt och fackliga röster har upprörts över punkter som anses gå arbetsgivarna alldeles för mycket till mötes. Samtidigt pågår förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter – LO, PTK och Svenskt Näringsliv – för att komma överens om ett alternativt förslag, för att undgå att utredningens förslag, som läggs fram 1 juni, blir lag.

Kommer parterna att lyckas och hur påverkas förutsättningarna av det som kommit ut från utredningen?

Hör två av förhandlarna: Martin Wästfelt, från Unionen och förhandlingsorganisationen PTK och Stefan Koskinen från Almega tjänsteföretagen.
Programledare: Elsa Persson

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Halland, EU och Timbros semesterplaner.

Den här sommaren blir annorlunda. Möjligheterna att ens resa inom landet förefaller lite osäkra, för att inte tala om semestertripper till andra länder. Sverige stängde ju inte gränserna mot omvärlden när pandemin slog till. Andra gick hårdare fram. Nu verkar det som om misstron mot Sverige och den svenska ”lediga” linjen gör att svensk turism i sommar inte är så populär, inte ens i våra nordiska grannländer.

Jag är fortfarande en smula undrande inför allt detta med den nya Sverigebilden. Sverige brukar ju beskrivas som ”mellanmjölkens förlovade land” eller rätt och slätt bara ”landet lagom”. Andra odlade bilden av Sverige som Gulags andra hemvist, vi var ju nästan grannar med DDR, en stat vi dessutom var först med att erkänna. Denna bild av Sverige odlades förstås på högerkanten och i viss internationell press.

Och nu har vi alltså blivit ett land som sjösatt ett extremt liberalt experiment. Men de där enkla schablonerna missar alltid något, närmare bestämt det riktigt väsentliga. När det gäller vilka strategier som blir framgångsrika är det för tidigt att fälla självsäkra omdömen. Dödstalen är notoriskt osäkra, för att inte tala om hur många som varit smittade och blivit immuna. Vi befinner oss ännu i ett outforskat territorium.

I våra nordiska grannländer höjs nu röster om att inte släppa svensken över gränsen, medan gränserna kan komma att öppnas upp för andra länders medborgare. Tyskar och fransmän verkar gå an, men inte svenskar. Motivet är den stora smittspridningen i Sverige, som antas hänga samman med vårt experiment. Med tanke på att vi har haft fri rörlighet och passfrihet mellan de nordiska länderna sedan början av 1950-talet så får man säga att detta skulle vara uppseendeväckande.

Men även inom de enskilda länderna ser vi samma reaktionsmönster och närbesläktade oro, i vårt land framför allt riktad mot boende i Stockholm. Smittan har ju framförallt fått fäste i tättbefolkade regioner och städer världen runt, och förstås också i 08-land eller Tjockhult. På Gotland pågår en diskussion om färjorna till Nynäshamn ska ställas in. En campingägare på Öland vill bara acceptera bokningar från som längst bort Kalmar typ. Ja, det kommer att bli en annorlunda semester och sommar i år. Förmodligen blir vi mer hemma än förr om åren.

Jag kommer att tänka på hur det var när jag växte upp. Man var ju mest hemma på den tiden om sommaren. Det här med att åka på semester till något annat ställe fanns inte riktigt på kartan. Och vi hade ju havet som låg så nära och var så magiskt och magnifikt. På den tiden fanns det rikligt med fisk i Kattegatt. Ja, vi hade havet och salta bad. Jag minns ett uttryck som brukade cirkulera under försommaren: ”Nu kommer snart smålänningarna”. Vi hade något smålänningarna inte hade. Småland är upplysningsvis ett län med många sjöar men inget hav. Så smålänningarna kom till sina sommarhus vid havet där vi bodde permanent, landskapet som var vårt. Var det uttryck för att vi tyckte att smålänningarna koloniserade vårt kära Halland, ungefär som folk i dag tycker att kisarna från Stockholm klampar in här och där? Nu kommer ju sommargästerna dessutom inte bara med pengar utan möjligen också med ett främmande och skrämmande virus. Men vi, vi stannade hemma där vid kusten. Vi var hemma. Först senare fick vi ekonomiska möjligheter att köpa en bil (en folkasnurra) och åka på ”riktig” semester.

Vår första resa gick från Halmstad till Malmö, vi campade på Limhamnsfältet. Jag minns inte så mycket från de där dagarna i Malmös utkant, vilket kanske säger mer om Malmö än om mitt minne. Förutom att vi gick på bio och såg Hasse & Tages Att angöra en brygga. För övrigt en film laddad med semesterproblematik. Båten lägger aldrig till. Semestern på ön blir inte av.

Men vi längtade väl ändå ut och bort till världen utanför. Det fanns något bortom havet. Bonniers hade bestämt sig för att investera sina stora vinster från tidskrifter och tidningar (det var tider det) i Lion Ferries som 1960 öppnade en färjelinje mellan Halmstad och Århus. Nu skulle kustborna kunna ta sig direkt ut till ”kontinenten”. När den första färjan välkomnades i hamnen (båten hette för övrigt Prins Bertil, prinsen var hertig av Halland) samlades 30 000 personer (!) i Halmstads hamn. Och Lion Ferries skapade 3000 arbetstillfällen i staden. Rekreation är också lika med sysselsättning. Färjan tog nästan 900 passagerare. Kanske var det inte minst den skattefria spriten som lockade. Resorna till Århus ska ha utvecklats till veritabla fylleresor. Motboken hade precis avskaffats. Och detta var på tröskeln till liberala 60-talet. Verksamheten lades ner 1966. Jag var själv för liten för både det ena och andra.

Men vi hade förstås en längtan att se vad som dolde sig bortom stränderna, åkrarna och skogarna. Vi var nyfikna på kontinenten eller i varje fall på Danmark, ett exotiskt ställe där det dracks Tuborg så det stod härliga till och både män och kvinnor rökte cigarr. Vi tänkte nog inte så långt som till Europa bortom det danska. Det var något långt borta då. Men hur är det nu sommaren 2020?

Europeiskt vägskäl

Europa skälver nu i coronakrisens spår, som lägger ännu ett lager ovanpå de tidigare spänningarna i Europasamarbetet. Kanske står EU nu återigen inför ett avgörande vägval? Som kanske inte riktigt uppmärksammats fullt ut i den svenska debatten, om den överhuvudtaget förs. Under inledningen av coronakrisen var det som alla föll tillbaka på sina nationella politiska strukturer och institutioner. EU visade sig inte heller särskilt lämpat för den här typen av kris, eller rättare sagt inte för den här krisen heller. Det låg en stor symbolik i att EU-flaggan under coronakrisens inledande skede plockades bort på Stefan Löfvens presskonferenser, för att sedan sättas tillbaka igen bredvid den svenska.

Men sedan har EU tagit sig samman, om än hjälpligt. Det pågår förvisso en dragkamp om EUs roll och vad som bör göras efter den akuta krisen inte minst vad gäller ekonomiskt understöd till särskilt drabbade länder och regioner. En konfliktpunkt är om det bli fråga om stöd eller bara lån. Sverige har hamnat på den senare linjen tillsammans med några andra länder i ”snåljåparklubben”. Ytterst handlar det om EU ska gå i spetsen för och finansiera en ”New Deal”, en grön ny deal, medverka till investeringar i infrastruktur och även kunna ge regelrätta omfördelningsstöd till utsatta regioner. Det talas om en europeisk Marshallplan post-corona, finanseriad av européerna själva eller via gemensamma lån.

Men EU är splittrat och skadeskjutet, av den finansiella krisen och spänningarna mellan nord och syd, av konflikterna om flyktinghanteringen mellan väst och öst och av urholkningen av de demokratiska institutionerna i flera av länderna. De olösta frågorna om den ekonomiska politiken och EMU-projektets regelverk hänger kvar som ett mörkt moln över Bryssel och hela EU. Till detta kommer den ständiga och alltjämt olösta frågan om EU är ett mellanstatligt samarbete eller i själva verket är ett embryo till en federal stat. Det är en fråga som tenderar att hela tiden poppa upp.

I början av maj kom den tyska författningsdomstolens utlåtande om Den europeiska centralbankens (ECBs) köp av statsobligationer i krisande länder efter den ekonomiska krisen. Som vanligt är det Europaportalen som rapporterar förtjänstfullt om saken. Författningsdomstolen i Karlsruhe kom fram till att ECBs agerande strider mot den tyska konstitutionen. Varken regering eller parlament hade fattat beslut därom, menade domstolen. ECB har dessutom agerat utanför sitt konstitutionella mandat enligt EUs egna fördrag. Banken ska upprätthålla prisstabilitet och låg inflation genom sin penningpolitik. Men köpen av statsobligationer definieras av den tyska författningsdomstolen nu som finanspolitik, ja som ekonomisk politik i allmänhet, vilket banken inte har någon befogenhet att bedriva. Tala om en politisk och juridisk bomb som briserade i Berlin och i Bryssel.

Till saken hör att frågan från början fördes upp på dagordningen av den nya och nu starka högerpopulistiska rörelsen i Tyskland, ”målsägande” var Bernd Lucke som tidigare var ledare för Alternative für Deutschland (AfD). Nu menar juristerna i Karlsruhe att ECB har brutit mot EU-fördraget, banken får helt enkelt inte ”subventionera” andra länders statsskulder. Allt detta måste upphöra, enligt domstolen, om det inte påvisas att det skett i ”proportionerlig omfattning”, inom tre månader. Svaret från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (själv kristdemokrat från Tyskland) var entydigt, hon avvisade de tyska juristernas utslag, EU-rätten står över den nationella rätten: ”Det sista ordet i EU-rätten uttalas alltid i Luxemburg [där EU-domstolen har sitt säte]. Ingen annanstans”.

Det vore fel att bara avvisa denna kontrovers eftersom den härstammar från EU-motståndarna i AfD. Men oavsett om köpen av statspapper var ”korrekta” eller ej så kanske de var motiverade av rimliga politiska skäl, även om de möjligen gick utöver det mandat ECB har rent konstitutionellt. Här speglas i varje fall några av de centrala politiska vägvalen i vår tid och när det kommer till EUs framtida vägval. Det handlar om centralbankernas självständighet och vilket mandat de i så fall ska ha. Ja, hur pass rimlig är egentligen denna ordning överhuvudtaget? Allt detta faller förstås tillbaka på de strikta ekonomiska principer som har styrt EU-projektet och EMU de senaste decennierna. Men som sedan länge varit förlegade.

Utslaget i Karlsruhe visar också med all önskvärd tydlighet vilken stor makt juridiken fått i dagens politiska värld. Till detta kommer alltså den underliggande frågan om EU ska stärka sina federala institutioner eller förbli ett i huvudsak nationalstatligt samarbete eller rentav backa tillbaka dit i ännu högre grad. Under perioder av långvarig och djup kris kan världen förändras och regelboken skrivas om. Men hur och av vem?

Vi fick ett slags svar från EUs två viktigaste länder i veckan, kanske ska det ses som ett utspel med udden riktad mot Karlsruhe. Angela Merkel och Emmanuel Macron föreslog nu att EU-länderna gemensamt ska ta upp lån som ska fördelas till drabbade regioner, länder och företag. Utspelet markerar noga besett ett nytt kvalitativt språng rent politiskt och ekonomiskt i EU. Det handlar alltså inte om lån utan som stöd. Det ska kunna gå till alla länder och ska på köpet bidra till den gröna omställningen och digitaliseringen av unionen.

I praktiken är det en form av finanspolitik som i så fall etableras på EU-nivå. Det intressanta härvidlag är att Tyskland som tidigare motsatt sig sådana mått och steg nu bytt fot. EU blev i veckan en ”snåljåp” fattigare och det var inget mindre än EUs viktigaste land som ändrade uppfattning. Kanske ska det också ses en indikation på att Merkel och Macron inser och anser att om inget görs så kan allt gå överstyr. I vågskålen ligger hela EU-projektet och den europeiska integrationen som sådan. För 25 år sedan hade ett fransk-tyskt förslag med säkerhet nästan automatiskt blivit EU-politik. Men hur är det idag? EU är mycket större och mer splittrat än fordom dags. Så det är kanske inte lika säkert i dag.

Federalisterna hoppas nu på ett ”hamiltonsk ögonblick” och att de centrala federala institutionerna i EU ska kunna stärkas. Det var under Alexander Hamiltons tid som finansminister från 1789 som centralmakten i USA utvecklades, fick egen beskattningsrätt och möjligheterna att föra en egen ekonomisk politik. De riktiga EU-kännarna brukar säga att i slutändan blir det ändå en kompromiss och att det mesta i slutändan blir som vanligt, när allt kommer till kritan. Det gäller i varje fall under normala omständigheter. Men om allt riskerar att vältas över ända, av juristerna i Karlsruhe eller av händelsernas egen dramatiska dynamik, kanske det blir mer fundamentala förändringar efter corona.

Det är nog ändå en tunn linje mellan det ”hamiltonska ögonblicket” och det totala sammanbrottet. Oavsett vilket vore det välgörande om den svenska EU-linjen kunde diskuteras lite mer öppet och ärligt. En sak är i varje fall alldeles uppenbar. Det är inte läge att spara. Det har alla ekonomiska beslut på nationell nivå de senaste månaderna visat med allt önskvärd tydlighet. Och det borde inte heller gälla i EU. Inte ens utifrån en svensk horisont.

Veckans sista utestående frågor

Ilija Batljan-effekten: I veckan friade ekobrottsmyndigheten Ilija Batljan från misstankarna om så kallat insiderbrott. Han hade tidigare suttit häktad ett antal dagar. Batljan var tidigare s-politiker och är nu någon slags fastighetsmagnat. Eftersom jag inte vet något om varken det ena eller andra lämnar jag den saken åt sidan. Man kan ändå notera att tidigare s-politiker i näringslivet ofta blir föremål för granskning av medierna. Också de företag som åtminstone tidigare stått Rörelsen nära eller där före detta s-politiker verkar läggs ofta under den mediala luppen, som HSB, Folksam och Swedbank. Är det så att socialdemokraterna fortfarande inkarnerar makten oavsett var de är eller var de verkar? Och att det här därför finns en särskild, kanske dubbel, laddning? Eller är det bara så att kända personer i allmänhet granskas mer än andra? Man kan nog ändå undra om det inte finns anledning att misstänka att s-märkta personer betraktas med viss misstänksamhet i andra näringslivskretsar samtidigt som de av sina egna i vänner i arbetarrörelsen ofta åses med en stor ideologisk skepsis.

Lena Mellin prickade rätt: Det är inte alltid och inte allt för ofta jag tycker att Aftonbladets Lena Mellin prickar rätt. Men hennes karakteristik av de senaste dagarnas debatt mellan regering och opposition om när en coronakommission bör tillsättas var faktiskt träffsäker: ”Fånigare konflikt får man leta efter.”

Liberaler och liberaler: Medan många liberaler fortsätter att trampa på i gamla upptrampade och förutsägbara fotspår när det kommer till det nuvarande friskolesystemets fantastiska fördelar är det ändå uppfriskande att läsa Mattias Karlssons ledare i liberala Hallandsposten: ”Marknadiseringen av skolan måste stoppas.” Nej, just det, det är alltså inte fråga om den Mattias Karlsson.

Timbros väg: Timbro har fått en ny VD. Karin Svanborg-Sjövall lämnar över till Benjamin Dousa, MUF-basen som lämnar ”politiken”. Det återstår att se hur mycket av Timbros kravlista som kommer att revideras under hans egid. Inför 2018 års val presenterade Svanborg-Sjövall femtio Timbrokrav. Ett tiotal handlade förstås om sänkta skatter och det var mycket annat som skulle bort eller minskas också. Läroplanerna till exempel. Det skulle vidare bli färre platser på lärarutbildningarna. Själv undrade jag mest vad kravet på att ”obetydlig servering till allmänheten tillåts” egentligen innebar; jag vill bli serverad, men obetydligt? Timbro krävde också ”avskaffad rätt till lagstadgad semester – semestern blir en förhandlingsfråga.” Jag hoppas att Benjamin Dousa tar semestern i anspråk för att fundera på vilka krav som rangeras bort. Och passa på Benjamin, innan du/ni avskaffat också den rättigheten.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att polisen befarar en stökig sommar. Och hoppas på rätt analyser om orsakerna i så fall.

Vissa somrar har gått till historien, som kärlekssommaren 1967 eller bronssommaren 1994. Att även coronasommaren 2020 lär gå till historien råder det ingen tvekan om. Frågan är bara för vad.

Just nu räds landets kommuner att det kommer bli den oroligaste sommaren i mannaminne, och rustar upp inför vad som kommer hända när sommarlovet inleds. Polisen befarar en mycket stökig period, med ovanligt många ungdomar kvar på hemmaplan, rapporterar TT. Botkyrka och Stockholm rustar för att utöka med sommaraktiviteter av olika slag,  och i Göteborg ska två nya arbetsgrupper jobba mot ”social oro”.

”Det kommer bli fler unga ute på gatorna. Mer våld i hemmet. Och mer arbete för redan hårt utsatta myndigheter i semestertider”, säger Botkyrka-polisen Martin Lazar till TT i samma artikel. Och det är lätt att förstå hans oro. Historien har visat att det är lätt att tända gnistan till ett upplopp, inte minst bland uttråkade ungdomar utan längre konsekvensperspektiv än den direkta kicken.

Om pandemirestriktionerna dessutom skulle gå åt fel håll, med hårdare krav om karantän lär polisen få än mer att göra. Förortskravallerna i karantänens Frankrike under april gav en bild av vad som i så fall kan vänta. Nu ska en inte vara kraxande olyckskorp som ser allt i svart. Men faktum är att kravaller är lite av en nationalsport som vi svenskar sysslat med i århundraden. Länge var ju slagsmål dessutom svenska mäns främsta fritidssysselsättning. Lägg därtill de senaste årens vurm för vapen så är det svårt att inte oroas över den kommande sommaren.

Stockholms socialborgarråd, liberalen Jan Jönsson, säger att denna sommar blir ”det extra viktigt med vuxna där ungdomar befinner sig”. Vilket, ärligt talat, är den värsta floskel jag vet i detta sammanhang.

Med risk att falla i vi har ingen lokal-fällan så undrar jag om det verkligen var den här sommaren som Stockholms stad skulle experimentera med fritidsgårdarna på Järvafältet. För är det något vi ändå vet så är det att närvarande vuxna per definition inte gjuter olja på vågorna när det blir hetsigt. Det som behövs är en konstant närvaro av medborgare med kompassen rätt kalibrerad i värderingsfrågor. Fråga valfri fotbollsdomare om du inte tror mig. Det kan vara civilsamhället, det kan vara en familjemedlem. Men det är alltid en person med inflytande. Om socialborgarrådet Jönsson har koll på vilka dessa är i varje stadsdel så kommer det bli en lugn sommar.

För dig som vill vara förberedd när kommentariatet ska diskutera sommarens eventuella kravaller i höst kan Mats Berglunds avhandling Massans röst: upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848 vara lämplig strandlektyr, om du lyckas nå en badplats denna sommar. Följ sedan upp med Den bråkiga staden. Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efterkrigstidens Stockholm där Martin Ericsson och Andrés Brink Pinto tar vid och skildrar huvudstadens kravaller från 1948 och fram till Kungsan-kravallerna 1987. Ericsson och Brink Pinto lyfter förtjänstfullt upp vuxenvärldens förvirring över att flera av upploppen uppstått utan att förövarna haft några krav på förändring av något slag. Kravallerna uppstod istället närmast ur ingenting. De tändande gnistorna var inte sällan småsaker och upploppen tycks i vissa fall uppstått endast på grund av tristess och rastlöshet.

Ha en bra helg, tvätta händerna och håll kontakten med dina kära.

Jonas Nordling
Chefredaktör

PODD | Hur funkar den mediala skampålen? Och kan Google och Facebook undvika det nya skattehotet? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det sextonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om effekterna av namnpublicering i förhållande till straffvärde. Går det att motivera uppmärksamhet trots den skada det medför?

Dessutom berörs de alltmer långtgående försök att styra pengar till mediebranschen via beskattning av Facebook och Google som pågår i flera länder. Hur kommer det att gå i Sverige?

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Dagens Arena lanserar en ny podd där vi läser och snackar om bortglömda böcker. Första avsnittet handlar om en storsäljare från 1900, Karl-Erik Forsslunds Storgården.

Kompisar från förr heter Dagens Arenas nya podd. Ambitionen är att läsa bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och prata om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det första avsnittet handlar om Karl Erik Forsslunds storsäljare Storgården från 1900. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling och politiske redaktören Håkan A Bengtsson har läst boken, vrider och vänder på verket, diskuterar författaren, försöker förstå tiden den tillkom i, samt om och hur boken kan läsas 120 år senare.

Du hör avsnittet här.

Karl-Erik Forsslunds Storgården. En bok om ett hem, kan du hitta här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Kristina Lugn, om tv-serier som vår tids böcker, och om ryska präster.

Det är få förunnat att nå ut brett med sin poesi som Kristina Lugn. Hennes böcker står i många bokhyllor. Det är väl inte heller så många som kommer ut med samlingsvolymer under deras levnad och i så stora upplagor. Hemmavid har vi varsin. Min är från 1984: Lugn bara lugn. Den gavs ut av Bra lyrik, en av flera etiketter under Bra Böcker, förlaget som var en av mina inträdesbiljetter till kulturen och litteraturen. Jag riktar därför i det här sammanhanget ett postumt tack till Bra Böckers Rolf Janson som från Höganäs skickade ut hundratusentals bokpaket till alla dessa svenska hem, där många kanske inte alltid gick till bokhandel.

Bredvid Lugn bara Lugn står en lite tunnare bok med Kristina Lugns pjäs Kvinnorna vid Svansjön, som sattes upp på Stockholms stadsteater 2003. Jag försöker så här långt i efterhand rekapitulera vad den egentligen handlade om. Den berörde mig starkt och är nog en av mina roligaste teaterupplevelser någonsin. Men varför? Jag bläddrar i den lilla boken och fastnar vid några repliker från rollfiguren Lars-Göran, som spelades av Sven Ahlström:

Jag håller mig lite i skymundan. Tills jag har fått läget klart för mig. Jag är trött på att alltid stå till tjänst. Jag har också ett behov av att bli sedd. Det är naturligtvis under allas värdighet att säga sådant, för det är ju bara en klyscha, precis som allt annat som inte blir mindre sant för att alla håller med om det. Ta det lugnt. Nu har jag trätt i funktion. Det står i Bengts pressmeddelande att tryggheten härbärgerar ett hot. Den otrygghet vi nu känner är ett hälsotecken. Vi befinner oss i ett intellektuellt och emotionellt viloläge. Vi väntar.

Kanske ligger definitionen på stor konst, lyrik eller dramatik, att den kan tala till oss om det allmängiltigt mänskliga oavsett var vi är och vart vi är på väg. Dagar som dessa. Lugn bara Lugn.

Vår tids streamade berättande

På Bra Böckers tid formades vårt medvetande av böcker som kom i tryckt form. Det var åtskilliga bokserier som medverkade till att gestalta bilden av vår historia och samtid. De fyllde bokhyllorna. Den rollen fyller väl böckerna fortfarande i någon mån, fast inte som tidigare. Boken är kanske en konkurrensutsatt företeelse. För nu sker en monumental förflyttning från det tryckta ordet till digital publicering, och till ljud och bild. Ta bara detta med alla dessa poddar. Ofta är det mycket bra och intressant, även om en del är lite för mycket snackmuzak för min smak. Ibland är det bra att sätta punkt. (Du kan ju bedöma om jag lever som jag lär i denna färska podd …)

Och sedan har vi dessa streamingtjänster, för musik, ljudböcker och TV. Företeelser som Netflix och HBO, men även de gamla medierna har numera sina egna playtjänster. Även Arenagruppens verksamhet har blivit mer digital med mer ljud och bild de senaste åren, särskilt tydligt har det blivit under corona – man kan inte streama ett virus.

Några av de mest intressanta dramatiseringarna av politiska händelser och historier presenteras och produceras i dessa nya format. Och de produceras i en imponerande omfattning och med enormt hög hastighet. De liksom breder ut sig och tycks bli allt längre, med säsong efter säsong. Vilket gör det svårt att såväl hinna med som hänga med. Den moderna tekniken har förbilligat produktionen, som vanligt handlar det i grunden om ekonomi. Kanske är det därför serierna blir så långa. Dokumentären Clinton och otrohetsskandalen som ligger på SVT omfattar sju avsnitt! Den har jag förvisso inte sett. Men även dokumentären om Hilary med fyra timmeslånga avsnitt var i längsta laget. Men det finns ingen anledning att klaga. För det finns ändå så mycket bra i den här genren.

Just nu ser jag Mrs America där Cate Blanchett spelar den konservativa republikanska politikern Phyllis Schlafly (som var synnerligen aktiv i politiken, som skötte hemmet och familjen åt sin man, men med hemhjälp). Hon stod i ena ringhörnan som representant för en konservativ syn på familjen och kvinnors roll i samhället. I den andra hade vi Gloria Steinem som var en av galjonsfigurerna för den framväxande feministiska rörelsen i USA, och en av grundarna av Ms Magazine, som fortfarande finns kvar. Mrs America är rent dramaturgiskt sett kanske inte en av de bästa serierna jag sett under senare år, det är lite för många personer och bihistorier som passerar revy. Och den sträcker sig också över en lång tidsperiod.

Men det är samtidigt en avgörande period i USAs moderna politiska historia som här fogas samman och berättas för oss. Det var då 1968 års liberala och radikala ideal började utmanas av en konservativ motrekyl som organiserade sig och repade nytt mod efter 60-talets radikalisering, den uppslitande striden om Vietmankriget och den kulturella frigörelsen från konservativa förhållningssätt som skedde under de där åren i slutet på 1960-talet.
Mrs America berättar på sätt och vis historien om varför Reagan och Trump senare kunde bli presidenter i USA, för detta var också en tid då konservativa rörelser vann terräng och förflyttade sig från politikens periferi till dess centrum.

Phyllis Schlafly såg till att den tändande konservativa gnistan blev kampen mot ERA, The Equal Rights Admendment, ett föreslaget tillägg till konstitutionen som skulle garantera alla amerikanska medborgare samma juridiska rättigheter oavsett kön. Tilläggsförslaget har fortfarande inte ratificerats. Så i någon mån var det Schlafly som vann striden. Mrs America mot MS Magazine. Phyllis Schlafly avled september 2016 men hann med att ge sitt stöd till Donald Trump som vann presidentvalet senare samma höst. Mrs America kan ses som en pendang till serien The loudest voice som berättade TV-kanalen FOX historia genom högermannen Roger Ailes. Han föll för övrigt från sin maktposition på grund av grova sexuella trakasserier. Så kan det också gå till i den konservativa världen. Där moralen inte alltid är lika hög som idealet.

En intressant aspekt är att många av de här historierna ligger ganska nära verkligheten. Visst, det är fråga om dramatiseringar. Ta Tjernobyl, som kanske inte exakt följde det historiska förloppet, men i princip. Det skapar onekligen en särskild laddning. Till och med Succession som nästan bor granne med Shakespeare hade ju klara paralleller till personerna i den verkliga och mäktiga Murdochfamiljen, som för övrigt äger FOX, och därmed figurerade under eget namn i The loudest voice.

Jag slås också av hur mycket av allt detta kan knytas tillbaka till 1968 och allt vad det året representerade och innebar. När jag såg dokumentären Best of Enemies som skildrar TV-debatterna under 1968 års valrörelse mellan den vänsterliberale och homosexuelle Gore Vidal och den djupt konservative William F Buckley som senare stod Ronald Reagan nära, slogs jag av hur mycket av vår tids politiska konfliktlinjer som drogs just då. Den lilla nyhetskanalen ABC uppfann ett nytt koncept för att konkurrera med de stora drakarna. De tog in kommentatorer i TV-studion. Så föddes kommentariatet eller de där så kallade rolodexarna som medierna nu hela tiden anlitar för att berätta om hur man ska tolka och se på det ena och andra i den politiska världen. Ta bara panelen i Godmorgon världen.

Att i efterhand ta del av holmgången mellan Vidal och Buckley är som att se den första riktiga kampen mellan GAL och TAN i västerlandets moderna politiska historia. Om ni inte får tag i den på någon streamingtjänst finns denna mediehistoriska och politiska vändpunkt återberättad i en bok. Men annars går det fortfarande bra att läsa Martin Gehlins utomordentliga bok om den republikanska högern.

House of cards

 Det är kanske inte allom bekant att Netflix långkörare House of Cards byggde på en brittisk förlaga som hade den goda smaken att stanna vid tre säsonger. Den amerikanska varianten blev sex säsonger lång. Den sjunde ställdes in på grund av Metoo. Tack för det! Förlagan byggde på en trilogi författad av Michael Dobbs. Den brittiska varianten var faktiskt både spetsigare och roligare, om jag minns rätt. Den amerikanska mest bara mörk och extremt cynisk. Och brittisk wit ligger väl i varje fall mig närmre än den amerikanska ofta lite mer blaffiga humorn.

Den brittiska House of Cards utspelades efter Margaret Thatchers avgång. Dobbs hade själv en bakgrund som konservativ politiker innan han sadlade om till författare. Han var bland annat rådgivare och talskrivare till Margaret Thatcher innan de två kom ihop sig. Och House of Cards ansågs på sin tid beskriva hur det brutala maktspelet egentligen gick till i det konservativa regeringspartiet. I någon mån kom den att forma bilden av politiken som ett cyniskt och tämligen hänsynslöst värv. Dobbs har för övrigt av The Guardian beskrivits som ”Westminster’s baby-faced hit man”. Så han kanske skrev om sina egna erfarenheter i den politiska branschen?

Det finns en modern motsvarighet i form av serien Baron Noir men som ändå rymmer mer av äkta känslor i det allt mer svårgripbara maktspelet. Ja, varför har politiken i dag fått en mörkare nyans, tidigare fanns det ändå en vördnad inför politiken och dess aktörer? Den gamla goda brittiska komediserien Yes Minister präglades av gentlemannamässiga sarkasmer. Det var fantastiskt roligt, men ändå utfört med någon slags värme. Medan uppföljaren The Thick of It från Blairs år vid makten visserligen var rasande rolig, men en uppskruvad variant som präglades av ”spin” bortom sans och vett. Vad är det som har hänt med politiken och vår bild av den?

Svensk tafflighet

Jag har länge undrat varför vi inte har någon motsvarande tradition av att producera högkvalitativ tv, film eller teater om politik. Vad är det som fattas våra tv-producenter, dramatiker och filmare? I Vår tid är nu, för att ta ett exempel, var politiken som var med i periferin synnerligen styltigt skildrad. Men även TV-dramatiseringar av andra levande personer känns ofta som tämligen pinsamma historier. Beror det på bristande kunskap och djupare förståelse och att man därför faller för de enkla schablonerna? Eller är svensk politik bara så tråkig och pragmatisk att det liksom bara inte riktigt går. Men Danmark lyckades ju med Borgen. Så vi kanske borde blicka över sundet och se om vi kan lära oss något, åtminstone i detta avseende.

Och NRKs serie När vi styrde landet där de norska statsministrar som är i livet intervjuades och samtalade var fantastiskt  bra. Det var intressant om politiken och som en kurs i Norges nutidshistoria och – ja, det var folkbildning på hög nivå. Och härvidlag har vi i varje fall på sistone åtminstone kunnat se en lång rad högkvalitativa svenska dokumentärer. Hasse och Tage var sensationellt bra, liksom motsvarigheterna om Schein, Bergman och Palme. För att ta några exempel. Och nu senast den habila tvåavsnittsdokumentären om Tage Erlander. Alla bekräftar väl ändå att det faktiskt och trots allt finns tillräckligt med dramaturgiskt material för den som vill göra film eller teater om politiken och politiskt relevanta personer.

Veckans corona

Jag läser att coronaviruset drabbar den rysk-ortodoxa kyrkan hårt. Det har skett oroande många dödsfall bland munkarna i klostren. Flera högt uppsatta präster har avlidit, till följd av att många kyrkor inte följt patriarkens påbud att hålla gudstjänst utan åhörare. Ett skäl till detta uppges vara att prästernas löner kommer från kollekten. Ytterligare ett uttryck för att den otrygga arbetsmarknaden skördar sina offer.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att många är skrivna i fel lya. Och anar ett gigantiskt mörkertal under ytan.

En kväll knackade polisen på hemma hos mig. Där stod en grupp civila spanare och undrade om jag visste att en grannfamilj var skriven i min bostad. Indirekt berättade de därmed också att dessa grannar var av intresse för polisen, en outtalad bonusinfo som jag naturligtvis noterade. Då min bostadsfastighet inrymmer närmare 400 lägenheter är det emellertid, statistiskt sett, rätt hög sannolikhet att någon av dessa bebos av personer som polisen är intresserad av.

Sannolikheten att detta skulle gälla någon boende i min lägenhet är dock rätt låg, skulle jag hävda. Poliserna såg förstås på en gång mina ärliga blå ögon, och antydde att felskrivningen antagligen skett med illvilja. Och att jag inte var ensam om att drabbas av detta. Folkbokföringsbrotten ökar i Sverige, larmade nyligen SR. Personer uppger en felaktig adress för att inte kunna lagföras.

Ett jävla sätt, förstås. Och efter att poliserna gått så var jag förstås på väg till mina grannar för att läsa lusen av dem. Någon måtta på fräckheten får det ända vara, och vad tjänar de på att utmana grannsämjan på detta sätt? Tänkte jag. Men innan jag hunnit ut i trapphuset ringde polisen. Det verkade ha blivit något fel. Visst var mina grannar folkbokförda i min lägenhet. Men det var inte jag. Och faktiskt inte heller någon annan i min familj.

Lagen om lägenhetsregister infördes 2006, och sedan 2010 har varje bostad en enskild identitet. Svenska folket är alltsedan dess folkbokförda på lägenhetsnivå, istället för fastighetsnivå som tidigare. Detta skulle framför allt ligga till grund för en ökad kunskap om befolkningens boende. Registret sjösattes av Lantmäteriet, men övergick sedan till kommunernas ansvarsområde. Det är registrets numrering som ligger till grund för folkbokföringen, som i sin tur hanteras av Skatteverket. För att ytterligare komplicera är det fastighetsägarens ansvar att rapportera in rätt lägenhetsnummer till registret. Och ibland verkar det ha gått fel.

Runt i landet matades siffror in via korslistor där hyresvärdar och bostadsrättsföreningar satt med sin egen numrering och den som myndigheterna fastställt, samt namn på tusentals medborgare. Självklart blev inte allt rätt. Men frågan är hur mycket som blev fel? Ingen vet, men mycket tyder på att många av oss har varit folkbokförda på fel lägenhet i åratal.

I år öppnade Skatteverket en tjänst där det går att kontrollera vem som är skriven på ens egen adress. Enligt SR har 6 500 anmälningar om felskrivningar hittills kommit in. Det ska bli spännande att se resultatet i slutet av året. Är det för många som skrivits fel antar jag att SCB måste omvärdera all statistik om svensk bostadsstandard det senaste decenniet.

I mitt fall visade det sig alltså att alla som bor i områdets närmare 400 lägenheter hade folkbokförts fel och därför fick skrivas om. I statistiken ser det nu ut som om jag nyligen flyttat in. Vilket också syns i posten där reklamen gratulerar mig till den nya bostaden. De 22 år jag redan bott där tycks vara bortrensade ur historiken.

När jag berättar om detta dyker det upp liknande upplevelser. Alla tycks ha varit med om personer som varit skrivna på fel lägenhet. Häromdagen upptäckte en bekant att hen begåvats med sambo. Det visade sig vara en granne våningen ovanför. Min kamrat var precis som jag skriven i fel lägenhet. Men efter en kontakt med Skatteverket så blev det rätt. Eller, egentligen inte. För i den rätta lägenheten är en annan granne felaktigt skriven.

Jag antar att den nya tjänsten kommer hålla Skatteverket sysselsatt ett tag, och troligen kommer vi inse att de flesta som misstänks vara fulskrivna i själva verket är felskrivna på grund av den mänskliga faktorn. Och att vi inte har haft så bra koll på befolkningen de senaste tio åren som vi kanske trott.

Poliserna som ringde på hos mig visste trots allt vilka de spanade på. En smittspårning i pandemitider lär vara mer beroende av kvaliteten på folkbokföringen. Så kolla i vilken lya du är folkbokförd. Och vem som är skriven hos dig.

Ha en bra helg, tvätta händerna och håll kontakten med dina kära!

Jonas Nordling
Chefredaktör

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan blir det liberal special. 

Vem styr Liberalerna? Frågan aktualiseras av Svenska Dagbladets granskning av Liberalerna som publicerades i veckan. Det är en för partiet generande läsning: ”Så fick lobbyisterna makten över Liberalernas agenda.”

Utgångsläget för Liberalerna är inte det bästa. Opinionssiffrorna ligger regelmässigt under fyraprocentspärren. Den nye partiledaren Nyamko Sabuni har inte imponerat och de senaste månaderna har hon hamnat i någon slags coronaskugga, ett öde hon i och för sig delar med partiledare för flera av de andra små partierna. I kriser hamnar strålkastarljuset på det regerande partiet och i bästa fall då och då på det största oppositionspartiet. Artikeln i Svenska Dagbladet är problematisk för Liberalerna inte minst eftersom den lyfter på locket för en konflikt om liberalernas själ som noga besett pågått i ett kvarts sekel.

I huvudrollerna hittar vi Johan Jakobsson, fram till för några månader sedan konsult, den tidigare partiledaren Lars Leijonborg och Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson. Alla stödde de Sabuni. Och i den andra ringhörnan har vi Erik Ullenhag, som förlorade partiledarstriden och som nu precis utsetts till ambassadör i Israel. Och så Bengt Westerberg som offentligt deklarerade att han ville se Ullenhag som ny partiledare. Bara det faktum att två tidigare partiledare aktivt agerade för två olika kandidater säger nog ganska mycket om hur djupt sprickorna i partiet egentligen går.

Artikeln i Svenska Dagbladet ger några intressanta pusselbitar till förståelsen av hur det kunde gå som det gick när Sabuni slog ut Erik Ullenhag, som länge uppfattades som den självklara favoriten att efterträda Jan Björklund och som delar av partiet hoppades skulle förflytta Liberalerna lite mer mot mitten igen. Medan Bengt Westerberg uttalade sitt stöd för Ullenhag agerande alltså hans efterträdare på partiledarposten för Sabuni. Leijonborg är i dag senior rådgivare på PR-byrån Diplomat.
En annan spelare i kulisserna var alltså Joakim Jakobsson på Nordic Public Affairs. Sedan ett par månader är han numera tung chef för ”Kommunikation och Opinionsbildning” på Svenskt Näringsliv. Jakobsson har spelat en central roll i Liberalerna, tidigare Folkpartiet, under flera decennier, utan att ha varit särskilt publik. Jakobsson tvingades avgå som partisekreterare mitt i valrörelsen 2006, då det avslöjades att en medarbetare i det liberala partiet som annars vanligtvis värnar den personliga integriteten hade lyckats logga in sig på Socialdemokraternas intranät (lösenordet ska ha varit ”sigge”, inte så svårt att knäcka kanske). Därigenom fick Liberalerna som då hette Folkpartiet access till Socialdemokraternas interna valplanering.

Hela historien blåste förbi ganska snabbt. Det klargjordes aldrig hur inblandade och införstådda Johan Jakobsson och hans partiledare Lars Leijonborg egentligen hade varit. Indicier tydde ändå på att de båda tagit del av och använt sig av informationen från Socialdemokraternas interna kommunikation, ett inlägg på partiets hemsida ska snabbt ha plockats bort. Jakobsson lämnade tämligen omedelbart partisekreterareposten, och blev väl ett slags bondeoffer i denna pinsamma affär. Leijonborg satt kvar som partiledare och tog plats i den borgerliga regering som tillträdde efter valsegern 2006. Johan Jakobsson fortsatte som konsult på Kreab och senare på Nordic Public Affairs. Och nu är han alltså på Svenskt Näringsliv.

Nu tecknar journalisten Annie Reuterskiöld i Svenska Dagbladet en intressant och inte särskilt smickrande bild av det här inre spelet, eller jag ska kanske säga maktspelet, som föregick valet av Nyamko Sabuni.

Redan tidigare har oklarheterna kring en opinionsundersökning som beställdes från Inizio uppmärksammats. Den publicerades mitt under partiledarstriden. Jag kan inte påminna mig att en opinionsundersökning tidigare använts och beställts när det kommit till interna val i något enda parti. Men förra året hände det i Liberalerna. Undersökningen visade lite överraskande att det fanns ett starkt stöd för Sabuni. Den anses ha haft stor betydelse för att hon kunde gå segrande ur striden. Men finansieringen av undersökningen var länge höljd i dunkel. Vem hade betalt den? Vem hade beställt den? Efter ett tag trädde Liberalernas tidigare ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton fram och deklarerade att han och ”några andra privatpersoner” hade bekostat opinionsundersökningen. Jag undrar fortfarande vilka de andra var. Hamilton stödde förstås Sabuni. Han sa då att undersökningen visade att många liberaler var missnöjda med Januariavtalet och ”att Nyamko Sabuni hade ett mycket starkare stöd än någon hade trott”.

Svenska Dagbladet beskriver vidare att Jakobsson och PR-firman Nordic Public Affairs spelade en aktiv roll i partiledarstriden. Bland annat finns en koppling till byråns uppdrag åt Scania, genom att lobba för tillsättandet av en ”elektrifieringskommission”. Det var också ett förslag som Sabuni lanserade när hon jungfrutalade i Almedalen förra sommaren. Var det inte ett lite udda krav att lansera som första utspel? Det höjdes en del ögonbryn redan då. Fanns det någon enda väljare som överhuvudtaget begrep sig på eller förstod poängen med den där kommissionen. Men den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson driver uppenbarligen nu kravet i förhandlingar med regeringen, så det har nu blivit liberal politik. Mats Persson beskrivs i Svenska Dagbladet som något av Johan Jakobssons adept. I artikeln nämns också den tidigare partiledaren Lars Leijonborg som numera är konsult på PR-byrån Diplomat och ordförande för Friskolornas Riksförbund. Han är privat vän med Sabuni och ska ha gett henne råd och dåd, skrivit artiklar och tal. Sådana saker.

”Snällhetsliberalismen”

Det som binder samman Jakobsson, Leijonborg, Persson och Sabuni är att de företräder den liberala position som dominerat i partiet allt sedan Bengt Westerberg avgick efter valet 1994. Låt oss säga att det är en position som placerat partiet längre till höger på den politiska skalan. Partiet har vidare gjort upp med den gamla ”snällhetsliberalism”, som kanske framför allt förknippas med Bengt Westerberg. Istället har vi fått en ”kravliberalism”. Det gick också bra för Liberalerna och Lars Leijonborg i valet 2002 då partiet fick hela 13,3, inte lika bra som Bengt Westerberg 1985 (14,2), men ändå bra. Lejonkungen kunde ju stoltsera med det bästa resultatet sedan Westerbergeffekten 17 år tidigare. Var detta början på en liberal återkomst, kunde partiet kanske till och med utmana moderaterna om ledartröjan inom borgerligheten? Så blev det emellertid inte.

2002 var nyckeln till framgången att partiet till skillnad från alla andra (det var då det!) drev kravet att kunskaper i svenska skulle krävas för svenskt medborgarskap. Det slog an något. Och det här spåret ansågs vara en framgångsfaktor för framtiden, och markerade en definitiv uppgörelse med den välmenande socialliberalismen och andra uttryck för medelklassens dåliga sociala samvete som så länge satt sin prägel på partiet. Sedan satsade väl Jan Björklund som efterträdde (eller kanske avsatte) Leijonborg mest på disciplin i skolan, men det signalerade ändå i grund och botten att det var tuffa tag snarare än mjuka kramar som nu gällde i Liberalerna. Mer manöver och uniform. Mindre felvända kepsar och mjukisbyxor.

En annan komponent i de nya liberalernas DNA är det benhårda och principfasta motståndet till Socialdemokraterna, i alla väder och i alla centrala frågor. Den hårda striden i partiet efter förra valet handlade ytterst just om vilket parti Liberalerna tyckte mest illa om, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna? Det visade sig vara ett svårt val. Jan Björklund valde efter moget övervägande att göra upp med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Därmed avvisade Liberalerna alternativet att alliansen skulle ta makten genom att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Utgången var länge synnerligen oviss, men Björklund lyckades med hela sin auktoritet få stöd för sin linje. Men de som röstade nej till Januariavtalet fick sedan sin revansch, de vann partiledarstriden och Sabuni tog hand om ordförandeklubban. Och Mats Persson som först avgick i protest återkom som ekonomisk-politisk talesperson. Även Johan Persson som är gruppledare var emot Januariavtalet. Liberalerna styrs nu alltså av den grupp som förlorade omröstningen i regeringsfrågan och inte ville samarbeta med Stefan Löfven. Det kan inte vara enkelt för någon.

Det verkar alltså som att Johan Jakobsson var något av en valgeneral som agerade i det dolda och fördolda? Jag känner inte Jakobsson och har aldrig träffat honom. Men jag noterar att han beskrivs som en skicklig kommunikationsgeneral, av andra framställs han närmast som en mörkrets furste eller en liberal Machiavelli. Men vad vet jag? Jag bara läser lite här och där.

En liberal Judas

Därför letar jag i mitt digra arkiv och plockar fram en gammal text som Johan Jakobsson och Håkan Tenelius, som under många år senare var PA-chef på Vårdföretagarna, skrev en gång under förra seklet. Det lilla kompendiet Fem goda råd till ett litet parti författades för precis 25 år sedan.

1994 förlorade den borgerliga regeringen valet och socialdemokraterna återkom till makten. Bengt Westerberg hade då dominerat partiet länge och väl. Men nu avgick han. Fem goda råd … kan ses ett slags manual som syftade till att styra bort partiet från just Bengt Westerbergs socialliberalism. Tenelius och Jakobsson var på den tiden två unga folkpartister med bas i Stockholms stadshus.

Den gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén sa en gång ”att vara liberal är att vara kluven”, liksom vacklande i mitten av samhällslivet och politiken, med medelklassens sociala ansvar och liberala impulser liksom i ryggmärgen. Det förhållningssättet hittar man inte mycket av hos Tenelius och Jakobsson. Här är det fråga om en entydig och konfrontatorisk polemik, utan tvivel och nyanser. Efter valet 1994 och tre förlustval menade de två författarna att det liberala partiet stod ”utan ledning och utan strategi”. Bengt Westerberg beskrivs närmast som en mittenliberal Judas, de skriver att i januari 1994 ”förnekades partiet av dess egen ordförande”. Redan då stod det väl klart att de borgerliga partierna knappast skulle kunna uppnå egen majoritet vid höstens val. Bengt Westerberg deklarerade att om det efter valet blev ett besvärligt parlamentariskt läge skulle folkpartiet ”pröva en blocköverskridande regering”. Detta var ett svek i Tenelius och Jakobssons ögon.

Svek. Judas. Det är starka ord. Den som sviker partiets sanna ideal begår en allvarlig förbrytelse. Sådant föder starka känslor. Kanske är det också den typen av emotioner som gör interna maktkamper i ett parti och principiella vägval så laddade. Möjligen var detta ett sådant ögonblick i den liberala partihistorien. Partiet hade förlorat regeringsmakten och väljarstödet i tre val på raken. Det var läge att hitta en förrädare och forma en dolkstötslegend. Nu öppnades ett möjligheternas fönster som kunde leda in det liberala partiet på en annan bana. Interna regimskiften i ett parti är ganska sällsynta. Men ibland inträffar de. Plötsligt och oväntat.

Tenelius och Jakobsson första råd var talande nog: ”välj en ledare som följer demokratiskt fattade beslut”. Det andra rådet handlade om att ”inse vem som är huvudfienden”: ”En framgångsrik strategi förutsätter att man vet var motståndaren finns. Men också varför han måste bekämpas.” Och föga förvånade var socialdemokratin ”liberalismens huvudfiende i Sverige”. Inte minst eftersom den ”statligt kontrollerade produktionen dominerar allt fler områden. Några år av borgerligt styre har inte mer än skapat sprickor i betongen.”

Ja, ”hela utbildningsväsendet, från ettagluggare till professorer, ligger i statens hand. Kommunikationerna, så när som misslyckandet med privata lastbilar och personbilar, ligger i statens hand. Sjukvården ligger helt i den socialdemokratiska statsministerns hand.” Och snart var det väl så att ”läkemedelsindustrin och begravningsväsendet står på tur” att socialiseras. Det här sättet att argumentera, detta höga tonläge, säger nog en hel del om författarna.

Jag vet inte vad man ska säga om den där texten med sina ”goda råd”. Den repriserar ju en retorik från fordom dags, från kosackvalet 1928, planhushållningsstriden efter andra världskriget, från ATP-stridens 50-tal och löntagarfondernas 70-tal. Men att köra denna gamla borgerliga valslagdänga i en intern partidebatt 1995, hur pass uppdaterat och relevant var det egentligen? Det viktiga här var väl att kratta manegen för slutsatsen att ”socialdemokratin med alla rörelsens tentakler måste hållas borta från makten under lång tid”. För att ena och samla de egna trupperna gäller det att skriva fram en riktigt elakartad fiende.

Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten i 12 år efter valsegern 1994. Några socialiseringar var det väl aldrig tal om. Inte ens friskolereformen stramades upp. Men 2006 var det ideologiska skiftet fullbordat. Även om man kan notera att Lars Leijonborg inte var alldeles bekväm i den moderatledda alliansregeringen, i varje fall inte om man ska tro hans memoarer, det vill säga hur han vill framställa saken i efterhand. Liberalerna fick ju överge tidigare ståndpuinkter exempelvis beträffande de sociala trygghetssystemen, som både Westerberg och även Leijonborg hade betraktat som heliga liberala principer, för att få en plats i Fredrik Reinfeldts regering.

Om Folkpartiet var ett litet parti 1994, är Liberalerna i dag ett mycket litet parti. Jag läser vidare i de där råden som Tenelius och Jakobsson gav partiet för ett kvartssekel sedan. Man kan konstatera att det uppenbarligen inte har räckt med att ”uppträda som ett stort parti”, vara ”modern”, ”självständig och stöddig”. Och vi har inte sett någon Sabunieffekt ännu, möjligen i så fall en negativ. Och jag anar att Svenska Dagbladets artikel inte direkt höjer humöret i detta svårt sargade och splittrade parti. Och vem i tusan kan ge fem råd till detta mycket lilla parti?

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar en yrkesgrupp som spelar en mycket viktig roll i vår krishantering. Och som förtjänar uppmärksamhet. 

Jag träffade nyligen en kompis som beskrev sin arbetsmiljö. Varje dag träffar hen människor i kris. Som gråter och som är i chock. Min kamrat arbetar på ett lokalt bankkontor.

Ingen ropar efter börsmäklare när krisen sveper fram, skrev S-studenter på denna sajt häromdagen. Vilket säkert passar som retoriskt stilgrepp i en tid då vårdpersonal med rätta ska hyllas. Men att ställa finansiella aktörer mot välfärdssektor är samtidigt ett missvisande grepp. Vår samhällsapparat har tvärtom lagt ett stort ansvar i knät på landets banktjänstemän, något som förtjänar att uppmärksammas. Inte minst för att det som min kamrat beskrev händer just nu på samtliga bankkontor i landet.

Riksbanken var snabbt ute med besked om massor av miljarder att låna för landets företag. Men precis som vi helst vill att det ska vara en läkare som ställer diagnos när vi drabbats av sjukdom, så vill Riksbanken att det ska vara proffs som bedömer företagens livskraft. Vilket i det här fallet är personalen på landets banker. De är bäst lämpade att bedöma vilka företag som har det knackigt på grund av krisen, och vilka som skulle ha det tufft hursomhelst. Bankernas tjänstemän har dessutom ställts inför stora utmaningar tidigare, som till exempel i samband med stormen Gudrun.
Men de har ändå aldrig egentligen varit i närheten av något som detta. De är inte utbildade att ta hand om människor i kris på det sätt som de nu ställs inför. Ändå förväntar sig samhället att banktjänstemännen ska klara av det. Det är de som har fått uppdraget av Riksbanken, i förlängningen alltså av oss alla.

Det är lätt att ta till hårda ord om svenska banker. På många sätt har de satt sig själva i den situationen, med tondöva ledningar och tvivelaktiga affärer. Samtidigt har vi konsumenter inte riktigt tagit vårt ansvar och givit konkurrensfördelar åt banker som förordar kundinflytande och transparens, snarare tvärtom. Vi har antagligen de banker vi förtjänar. Precis som de ser ut i alla andra branscher.

Min far arbetade på lokala bankkontor i över 40 år. Vilket naturligtvis påverkar denna text. Jag vet att det finns fotfolk som gör skillnad varje dag, även i banksektorn. För varje historia om banker som inte beviljat ett lån så finns det också en där de faktiskt gjorde det, och därmed skapade möjligheter att lyckas. Metoderna för denna riskbedömning har historiskt skilt sig åt mellan olika banker. Där några banker har byggt modellen på hårdfakta har andra valt att även väga in andra faktorer, som information om kunden av mer mellanmänsklig karaktär. Där tjänstemannen har kunskap om individen eller geografin som aldrig skulle återfinnas i ett excel-ark.

I den uppmärksammade tv-serien Vår tid är nu utspelar sig en scen där den italienske invandraren Angelo söker lån för att kunna öppna huvudstadens första pizzeria. Banktjänstemannen är minst sagt tveksam, åtminstone till dess att Angelos fru slänger fram en nybakad pizza. Lånet blir verklighet, och succén ett faktum. Detta är förstås en skröna, men i grunden är det ju så här bedömningen går till. Tjänstemannens känsla avgör.

Men detta hantverk tycks nu vara utrotningshotat. Forskaren och nationalekonomen Jonas Grafström berättar i sin nyutkomna bok Moderna tider 4.0 hur hans studenter ofta har målet att jobba på bank. Hans råd till dem: Glöm det. Bankernas omstruktureringar har bara inletts, få jobb kommer finnas i denna sektor. Det som kan automatiseras kommer automatiseras. och kreditbedömningar av företag är helt klart en sådan funktion. (När det gäller bedömningen av privatpersoner är vi redan där, sedan länge.) I grunden behövs bara en kalkyl, där det inom snar framtid måste finnas svarta siffror på slutraden. Sannolikheten för detta kan enkelt räknas ut genom att jämföra historisk data.

Ur samhällets perspektiv kan det kanske vara tryggare om kreditbedömning av företag bygger på ett dataprogram, eftersom det inte behöver ta hänsyn till alla de tårar som just nu rinner på landets bankkontor. Det är trots allt rimligt att tro att de flesta banktjänstemän inte alltid kan se neutralt på företagens framtida livskraft i dessa tider. Och på sätt vis blir det då jämförbart med den artificiella nätläkaren när det gäller att sätta diagnoser i framtiden.

Men vi vet också att inget kreditbedömningsprogram i världen ännu kan känna doften av en nybakad pizza. Så vi ska nog vara glada att det fortfarande sitter människor av kött och blod där ute i första linjen på landets bankkontor. Och inte glömma att de just nu faktiskt gör en mycket viktig samhällsinsats.

Ha en bra helg, tvätta händerna och håll kontakten med dina kära!

Jonas Nordling
Chefredaktör

Mitt i coronakrisen diskuterar Arena Tyckonomi hur politiken och offentliga organisationer står pall pressen att agera snabbt på olika områden – och värna demokrati och lagstadgade beslutsordningar. Med statsvetaren Göran Sundström och informationssäkerhetsexperten Fia Ewald.

Hur står myndigheter och offentliga organisationer emot frestelsen att kringgå regler om öppenhet och beslutordning när coronakrisen sätter press på samhället? Vi diskuterar fallet med Arbetsmiljöverket som lättade sina rekommendationer under press från SKR, och vilka övriga brister som kan skönjas i svensk coronahantering, till exempel vad gäller personlig integritet

Gäster: Fia Ewald, informationssäkerhetsexpert och Göran Sundström, professor i statsvetenskap.
Programledare: Elsa Persson

Lyssna på hela avsnittet här eller genom spelaren nedan!