Bloggen

En blek vecka har just avslutats i Doha. Snart landar miljöministrarna för att fortsätta klimatförhandlingarna. Men hittills har bara ett mindre textförslag lagts fram på bordet – som både är tomt på text och innehåll.

Under klimatförhandlingarnas sista vecka finns dock anledning att hålla särskild koll på några punkter:

• Kyotoprotokollet löper ut vid årsskiftet. Förhandlingar pågår nu om att förlänga avtalet. En av de verkligt svåra frågorna att lösa är vad som ska ske med de överblivna utsläppsrätterna. Brasiliens förhandlare har redan flaggat för att låsningen kring vad som ska ske med utsläppsrätterna riskerar stjälpa hela förhandlingarna. Att låta utsläppsrätterna vara kvar skulle innebära att några faktiska utsläppsminskningar inte skulle ske förrän tidigast 2026.

• Förlängs Kyotoprotokolet i fem eller åtta år. En risk med en längre åtagandeperiod är att man låser sig fast vid låga ambitioner, men sannolikt kommer man att förlänga avtalet med åtta år.

• Tysklands miljöminister Peter Altmaier sa i helgen att EU borde minska utsläppen med 30 procent – i stället för det nuvarande målet på 20 procent. Altmaier ska också ha sagt sig vara villig att köra över Polen, som redan sedan klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009 har motsatt sig högre klimatambitioner. Får Altmaier med sig tillräckligt EU-stöd? Det kan i så fall ge förhandlingarna en välbehövlig energiinjektion.

• Vilket mandat har Lena Ek? Den svenska miljöministern svajar betänkligt på målet varje gång det kommer till de svåra frågorna som att annullera utsläppsrätter och klimatfinansiering. Miljöministern tycks inte äga sina egna frågor, utan måste be Anders Borg om fickpengar. Kommer hon våga stå upp för att de gamla utsläppsrätterna ska skrotas och göra gemensam sak med Altmaier? Under hennes tal i Doha senare i veckan lär vi få en fingervisning.

• Konventionsspåret, även kallat Durbanplattformen, ska avslutas under förhandlingarna. En av knäckfrågorna är klimatfinansiering där, som bekant, EU knappast kan sägas ha några ambitioner. Sverige har å sin sida halverat klimatbiståndet. Förhandlingarna riskerar därför snarare att backa än att gå framåt.

• Utan ambitioner från EU finns små möjligheter att sätta press på utvecklingsländer att vidta några åtgärder. Det blir också svårare att ställa krav på nyckelländer som USA, Kina och Indien. Industriländernas oförmåga att stå upp för den utlovade klimatfinansieringen riskerar också att spä på den förtroendeklyfta som allt mer börjar likna ett helvetesgap utan botten.

Det finns mycket att säga om historien kring SD:s näringspolitiske talesperson, riksdagsledamoten Lars Isovaara. Isovaara var på krogen, drack väldigt mycket, och föll på väg därifrån ur sin rullstol. Två män, enligt Isovaara med utländskt utseende, hjälper honom upp. Han upptäcker sedan att hans väska saknas och han tror sig ha blivit rånad. Han är förtvivlad men fortsätter och faller ur rullstolen igen och ringer då polisen, gråtande. När de anländer hjälper de honom till riksdagen, där han attackerar en vakt verbalt, eftersom vakten enligt Isovaara också har ett utländskt utseende och påminner om de personer han tror har stulit hans väska. Isovaara polisanmäls, av polisen. Det visar sig sedan att han själv glömt väskan på krogen.

Såhär byggs ju rasism och främlingsfientlighet ofta upp. Isovaaras upplevelse är Sverigedemokraternas politik och bevekelsegrund illustrerad i mikroformat.

Han utgår ifrån att de som de facto hjälpt honom har rånat honom, baserat på de fördomar han har om personer med deras hudfärg och/eller hårfärg. Utifrån det missförståndet dömer han sedan vakten – eftersom vakten har likheter med de förra. Detta är kärnan i sverigedemokratin. Att det har sin innersta grund i rädsla och förtvivlan, en känsla av maktlöshet och utsatthet, illustreras förstås också i situationen, på ett nästan övertydligt sätt. Den utsattheten ska vi ta på största allvar, vare sig det gäller Isovaara som ramlat ur sin rullstol eller Sverigedemokraternas väljare som känner att de saknar makt över och förståelse för sin allt tuffare tillvaro. Vad vi aldrig ska göra är att acceptera att de, Isovaara och SD-väljarna, felaktigt och orättvist pekar ut invandrare eller personer med mörkare hud som orsaken till problemet.

Vi ska heller aldrig acceptera Jimmie Åkesson och pressekreterarnas farsartade förhållande till sanningen. I situation efter situation visar det sig att partiet är berett att – med hela partiet som avsändare – gå ut med information man inte vet stämmer eller som man till och med vet är felaktig. Det är oärligt inte i första hand mot journalister och medier utan mot medborgare och väljare, inte minst de som röstar på Sverigedemokraterna.

Det enklaste sättet att förändra sin attityd är genom egen empiri. Därför är rädslan för invandrare ofta som störst i de delar av Sverige där man nästan aldrig träffar dem. Kanske kan mötet förändra Lars Isovaara. Hans ryggmärgsrädsla för personer med vad han upplever som ett utländskt utseende kommer förhoppningsvis på skam sedan fördomen visat sig vara den verkliga skurken den där berusade novembernatten.

Här på Arenagruppen har ett angeläget samarbete äntligen fått en fastare form. Ja, det handlar om en klassisk – nu kommer konsultsvenskan – ”win win”.

I korthet: Tidskriften Arena startade 1993. Dagens Arena drog igång som en ledarsida 2007 och blev en nyhetstidning 2010 (”nya” Dagens Arena). Relationen oss emellan? Alltid god, naturligtvis. Vi sitter i samma lokaler, chefredaktörerna på Arena har alltid varit ledarskribenter på Dagens Arena, och det utmärkta materialet i Arena har då och då lagts upp även på vår sajt. Men vi har inte haft någon riktig struktur på det hela.

Under hösten har Arena genomgått en omgörning både till form och innehåll. I går kom de första numret av det nya, snygga och välfyllda Magasinet Arena. Samtidigt tycker vi att Dagens Arena har hittat sin roll som en snabb och vass webbtidning med såväl nyheter som åsiktstexter. Det är helt enkelt dags för nästa steg, som du just i dag kan se väldigt tydligt på vår sajt.

I samband med ett nytt nummer av Magasinet Arena skriver chefredaktörerna Mikael Feldbaum och Malena Rydell en gemensam ledare på Dagens Arena. Vi publicerar några av de krönikörer som återfinns i Magasinet Arena, som Ali Esbati och Nina Björk. Du kommer också att kunna läsa några av reportagen, ibland i något kortare format. Som Eric Roséns text ”Det här är enprocentarna”.

Allt material ur Magasinet Arena hittar du under en speciell flik i vår menyrad. Så fortsätt läs Dagens Arena, och prenumerera på Magasinet Arena. Vi hoppas att vi nu gör den kombinationen lite enklare och ännu mer självklar för er läsare.

Endast med en ideologisk argumentation är läx-rut en begriplig skattereduktion.

Diskussionen om RUT-avdrag för läxhjälp har pågått en tid och den ter sig allt mer absurd ju mer som sägs. Mest för att de som vill genomföra reformen inte säger varför den är viktig för dem: Det är av ideologiska skäl som alliansen vill genomföra subventionen.

Vi har tidigare skrivit om det faktum att de tunga remissinstanserna sågar förslaget. De två lärarfacken är djupt kritiska, bland annat pekar de på hur subventionerad privatundervisning skapar incitament för företagen att driva på för en utveckling där allt mer av skolan sköts privat av läxhjälpsbranschen.

Skolverket pekar på den allra allvarligaste konsekvensen. Det förstärker klassbakgrundens konsekvenser i resten av livet ”Sambanden mellan socioekonomisk bakgrund och elevers resultat är väl belagda. Skolverket befarar att insatsen inte kommer att nå de elever som inte har resursstarka föräldrar.”

I dag pekar dessutom nationalekonomen Jonas Vlachos på hur förbannat dyrt det är att införa avdrag för läxhjälp: ”Kostnaden för undervisningen var 2011 40,2 miljarder kronor (lokaler och material oräknat). I genomsnitt ligger alltså undervisningskostnaden på cirka 60 kronor per elevtimme. Går man in på privatundervisningsföretaget My Academys hemsida ser man att subventionen som utgår till privatundervisning ligger på mellan 199 och 249 kronor per elevtimme (subvention utgår ej till lokaler och material). Subventionen till privatundervisning är alltså tre till fyra gånger högre per elevtimme än det belopp som läggs på övrig offentligfinansierad undervisning.”

En kostnad som alla får stå för. Behandlingsassistenter och tunnelbanans spärrvakter, arbetslösa med a-kassa, alla som betalar skatt tvingas vara med och finansiera den här rabatten. Argumenten för reformen är märkliga och håller inte ihop: “Barnen vinner på det, föräldrarna vinner på det, skolorna vinner på det, och samhället vinner på det” skriver SvD Ledares Per Gudmundson (en argumentation inte ens hans kollegor på ledarredaktionen köper, framgår via Twitter).

Det enda det kan handla om är att regeringen ideologiskt tycker det här är jäkligt viktigt. Den grupp övre medelklassföräldrar som röstat på dem för att få behålla mer av sin redan höga lön ska få utväxling för sin röst. Med det argumentet, och endast då, är läx-rut en logisk och begriplig skattereduktion.

En annan aspekt är förstås att det är en trivsam stridsfråga för den borgerliga regeringen. Är det om den här reformen vi bråkar slipper vi prata om såna saker som att så många som var sjunde person i Sverige har en inkomst som är så låg att den medför risk för fattigdom. En diskussion regeringen mer än gärna avstår ifrån.

Samtidigt som revolutionärerna håller fanan fortsatt högt i en ny protestvåg i Egypten samlas ungdomar från hela arabvärlden i Doha, Qatar, i dagarna.

I det nybildade nätverket Arab Youth Climate Movement, AYCM, har klimatmedvetna ungdomar från 15 arabländer samlats för att sätta press på regionens politiker att agera under FN:s klimattoppmöte Cop 18 som startade på måndagen.

Luften må ha gått ur de flesta vad gäller klimatförhandlingar, efter att allt pös ut i Köpenhamn 2009. Desperationen och hopplösheten avtar inte direkt efter att sommarens FN-möte i Rio slutade i ett totalt fiasko. Eller av att världen nu står utan ens ett Kyotoavtal; utsläppen skenar, planeten går rakt mot en fyrgradig uppvärmning.

Men är det något vi har lärt oss sedan år 2011 är det att de unga arabiska massorna, från Tunisien till Syrien, kan inge politiskt hopp i en annars mörk värld.

”Det är tid att leda”, lyder den första banderoll AYCM vecklade ut i Doha. Flera månaders opinionsbildningsarbete från palestinska flyktingläger på Västbanken till Kairos gator ligger bakom initiativet som vill lösa klimatkrisen.

Med tanke på att just länder i Mellanöstern är mycket sårbara för torka och havsnivåhöjning – samtidigt som deras ekonomier lever på export av olja och naturgas – är det på tiden att den unga generationen av den arabiska befolkningen höjer rösten.

Om det fortsätter som nu riskerar den att inte kunna leva de värdiga liv de slagits för sedan Muhammed Bouazizi satte eld på sig själv för snart två år sedan.

Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.

Det låg ett klipp med ett omnämnande i Dala-Demokraten i pressklippshögen i morse. Och sådant brukar ju alltid vara roligt.

Men det var bara en rättelse från DD, i vilken Dagens Arena var omnämnt:

I lördagens artikel om SD-politikern Anna Hagwall nämndes följande uppgift som inte var korrekt gällande Markus Weichel: ”dömdes nyligen för förskingring av 100 000 kronor från sitt parti. Det skriver nättidningen Dagens Arena”.

Efter att ha läst den rättelsen tror nog läsaren att det var den där himla nättidningen som hade fel, och att vi lurade DD. Men Dagens Arena har hela tiden, och helt korrekt, hävdat att Markus Wiechel är dömd för förtal och polisanmäld (men ej dömd) för förskingring. Du kan läsa hela vår artikel här.

Det var alltså DD som gjorde fel när de citerade oss. Men i rättelsen låter det som om det var vi som hade fel, fast vi hade rätt hela tiden.

Men varför valde Dagens Arena att skriva om en förskingring som ”bara” är anmäld? Som vi skriver i artikeln illustrerar händelsen att Wiechel har varit omtvistad inom SD. Wiechel säger själv att det är just en maktkamp som ligger bakom anmälan, vilket vi nämner i texten.

Ja, ja, DD:s försåtligt formulerade rättelse är ju inte hela världen. Och på Dagens Arena försöker vi att alltid se saker från den ljusa sidan: Kul att DD creddade oss i första artikeln i alla fall! Det är mer än vad många andra tidningar gör.

Partiledaren kan inte ducka frågan i evighet. 

På onsdagen meddelade Kent Ekeroth att han lämnar sitt uppdrag som rättspolitisk talesperson och sin plats i justitieutskottet, som en konsekvens av den filmade rasist-, sexist-, knuff-, hot-, svenskhets- och järnrörsskandalen. Därmed har samtliga tre inblandade politiker – Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling – lämnat sina uppdrag. Det är bra, och en självklarhet vi visste skulle komma.

Det är dock uppenbart att Almqvist och Ekeroth anses för viktiga för partiet för att lämna riksdagen. Några sådana krav eller förslag har inte kommit från partitoppen, trots att skandalmakarna skadat Sverigedemokraterna mycket och trots att de uppenbarligen ljugit för sin partiledare i flera år.

Men en fråga återstår förstås. Det är vad Jimmie Åkesson och Björn Söder visste. Åkesson har fått frågan ett par gånger men alltid svävat lite på målet, eller sluppit svåra följdfrågor. Det är dock viktigt att det besvaras. För någon har använt Sverigedemokraternas officiella kanaler till att pumpa ut den lögnaktiga bilden. Pressekreterare och gruppledare har argumenterat för att lögnerna som spridits är bevis för att Sverigedemokraterna är baktalade. Är det Kent Ekeroth och Erik Almqvist som gjort detta själva? I så fall behöver väljarna få veta det innan de väljer vad de ska rösta på nästa gång. Är det någon annan? Varför får inte den personen i så fall ta konsekvenserna?

Att Åkesson inte bemöter frågan ordentligt innebär ett tyst medgivande till spridningen av den lögnaktiga versionen via partiets officiella kanaler och företrädare. Alternativt att han själv döljer sanningen för att han vetat hela tiden. Hur som helst måste frågan ställas till Jimmie Åkesson. Tills han ger ett riktigt svar.

Jag lyssnar på Peter Mandelsons memoarer ”The Third Man” just nu. Som ljudbok alltså, via Audible, ett format som kan rekommenderas.

Titeln anspelar på att Mandelson var just den tredje mannen i projektet ”New Labour”, bakom TB/GB (Tony Blair och Gordon Brown). Samt att det alltid låg en viss mystik kring Mandelson; titeln är anspelning på Graham Greenes bok och film som utspelar sig i Wien efter andra världskriget (vilket Mandelson, som läser boken själv på underbar engelska, nöjt noterar).

Fast när du lyssnar kan du inte bläddra bland de där roliga färgbilderna i mitten av en memoarbok. Så i går kväll tittade jag i min pocketutgåva av ”The Third Man”. Jag fastande vid den sista bilden. Den återkom i mitt huvud när jag i dag fick ett mejl av självaste Per Schlingmann, som berättade att han avgår som propagandaminister för ”nya” Moderaterna.

Bilden är tagen den sista dagen på Downing Street, innan valet och regeringsmakten förlorades 2010. Vi bevittnar det kvarvarande järngänget: Ed Balls, Alastair Campbell, Douglas Alexander – samt Gordon Brown och Peter Mandelson. En imponerande kontinuitet, ända tills den sista regeringsdagen.

Jämförelsen med ”nya” Moderaterna blir oundviklig. Jämfört med deras ursprungliga järngäng är nu tre nyckelpersoner borta: Sven Otto Littorin, Ulrica Schenström och Per Schlingmann. Kvar är, naturligtvis, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Problemet för Moderaterna är uppenbart.

För det första framstår firma Reinfeldt och Borg allt oftare som en svensk version av den buttra skotten Gordon Brown. Det var länge sedan Reinfeldt utstrålade någon glädje för sitt ämbete, à la mästaren som hade avgått när bilden ovan togs: Tony Blair. Och Borg själv får allt större problem när hans ekonomiska teoribygge möter verkligheten, vilket vi uppmärksammar på Dagens Arenas ledarsida i dag.

För det andra verkar Moderaterna ha problem med generationsväxlingen. Tydligen är valstrategin redan spikad av Schlingmann, som nu kan dra vidare eftersom den ska genomföras av den nye partisekreteraren Kent Persson. Men som vi alla är det ännu långt till 2014. Valkartan måste uppdateras mot verkligheten ett par gånger, och Persson har hittills inte gett något intryck alls – alls! – av att besitta Schlingmanns djupa kunskaper om strategi och kommunikation.

Alltså: Bakom den trötta firman Reinfeldt och Borg ekar det väldigt tomt. Där hade nog en Schlingmann behövts, när en kampanj för en tredje och unik valseger ska planeras och genomföras.

Fast osvuret är bäst. Att underskatta de ”nya” Moderaterna har straffat sig hittills. Och Peter Mandelson är ett exempel på en spinndoktor i skuggorna som ständigt hade en förmåga att återkomma.

Fotnot: Undertecknad skrev nyligen en längre essä (på engelska) om projektet de ”nya” Moderaterna för den progressiva brittiska tankesmedjan Policy Network, och du hittar essän här.

Den borgerliga regeringens sjukförsäkring kan kallas vid många namn. Ett hafsverk, svek, haveri. Ett svart hål som du varken vet om eller hur du ska lyckas ta dig ur. Där undantag har staplats på undantag. Där rättssäkerheten är obefintlig.

Turerna kring sjukförsäkringen har varit oändliga – i dag är det dags för ännu en.

I oktober kunde Sveriges radios Eko-redaktion avslöja att utförsäkrade blir sysselsatta i statistiken, trots att det kan handla om samma deltidsjobb de haft under hela sjukskrivningsperioden.

Regeringen kan därför ha överskattat hur stort antal som har kommit tillbaka i arbete efter att ha lämnat sjukförsäkringen. Statistiken har vid flera tillfällen använts av socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) för att visa på att reformen av sjukförsäkringen varit framgångsrik.

De tvivelaktiga siffrorna från socialförsäkringsministern har fått socialdemokraten Tomas Eneroth att kalla till en utfrågning i socialförsäkringsutskottet på tisdagen. Och det finns anledning att syna Kristerssons siffror i sömmarna under den webbsända utfrågningen. Om det kommer några halvsanningar vore det inte första gången.

Dagens Arena har tidigare skrivit om att Kristersson är en “siffertrixare av stort format” och även sammanställt det flertalet tillfällen han tidigare har hamnat i blåsväder. Kristersson har också blivit påkommen med att återanvända ett kritiserat begrepp när han under hot om misstroendevotum la fram ett förslag om hur arbetsförmåga ska prövas. Företrädare för de utförsäkrade har också på debattplats förklarat hur trixandet med siffror slår mot dem som är sjuka.

På Dagens Arena kommer vi självklart att följa utfrågningen. Mer inom kort, alltså.

I går träffade skiten fläkten ordentligt för SD:s Erik Almqvist, som tvingas bort från alla sina politiska uppdrag men åtminstone än så länge behåller riksdagsplatsen.  I dag är strålkastarljuset riktat mot partiets rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth, som också jobbar med finansiering av sajten Avpixlat och har varit mycket aktiv inom counterjihadrörelsen (han har bland annat varit ett stort fan av Anders Behring Breiviks bloggidol “Fjordman”).

Kent Ekeroth har nu meddelat att han tar time out efter den aktuella skandalnatten. Frågan är hur det kan räcka?

Ekeroth har alltså:

1. Medverkat under kvällen, där det uppstår bråk och hans partikamrater strösslar rasistiska och sexistiska tillmälen kring sig, utan att försöka stoppa dem.

2. Knuffat in en ung tjej i en bil med en ljudlig duns.

3. Hämtat ett stort järnrör för att ge sig in i bråk och börjat gå mot den berusade mannen för konfrontation, beväpnade, tre mot en.

4. Haft en film som visar hela förloppet i sin mobiltelefon och sedan gett den till någon som klippt om den för att ge en djupt felaktig och förvanskad bild av verkligheten (om han inte till och med klippt den själv?).

5. Medverkat till att sprida den lögnaktiga bilden och manipulerade filmen via Sverigedemokraternas officiella youtubekanal.

6. Direkt eller indirekt fått Sverigedemokraternas pressekreterare, politiker, ledning och inte minst medlemmar och väljare att försvara lögnerna och den förvanskade bilden utan att någon gång säga ifrån.

7. Spridit denna medvetna, kalkylerade, genomarbetade lögn i två och ett halvt år och fått Jimmie Åkesson att tro att detta är sanningen.

En sån politiker kan förstås inte bara ta time out. Det räcker inte.

En tänkbar anledning till att han inte tvingas bort är förstås att de här sju punkterna inte stämmer. Att han hela tiden hållit sina medarbetare och sina överordnade informerade. Att Jimmie Åkesson känt till alltihop hela tiden. Att SD-topparna agerat gemensamt för att sprida lögnerna. Det här måste Åkesson redogöra för i dag. Det måste bli ett slut på lögnerna.

Ni som följer Dagens Arena noggrant vet att vi prioriterar webbutveckling väldigt högt. Den sidan som du just nu läser är ännu i grunden en WordPress-lösning, som vi har utvecklat under ledning av vår webbstrateg Maria Georgieva och tillsammans med webbutvecklarna på Klandestino AB: Jesper Nilsson och Alfred Eriksson.

En av många nyheter är att vi har utvecklat möjligheten att nyhetsvärdera alla våra texter, utan att behöva styras av publiceringstid. Förklaringen är en väldigt behändig “drag-and-drop”-lösning.

Vidare så har vi gjort om hela vårt menysystem, vi har börjat med en fusklapp som ni läsare verkar gilla, vi har använt verktyget Storify för att ge er det bästa av vad sociala medier skriver om ett visst ämne, vi har utvecklat vårt nyhetsbrev men i synnerhet vår närvaro på Twitter och Facebook – som ger oss ungefär hälften av vår trafik numer.

Allt det här har varit ett lagarbete. Vi jobbar så på Dagens Arena. Alla har varit delaktiga i det utvecklingsarbete som vi i dag fick ett fint kvitto på. Redaktör (och klippan) Yonna Waltersson har nämligen precis tagit emot det fina pris som ni ser på bilden nedan. Svenska Publishing-Priset 2012. Första pris till Dagens Arena i kategorin ”Digitalt i kategorin Massmediewebbplatser”.

Det låter väldigt fint och som chefredaktör är jag väldigt stolt, naturligtvis. Men den här utmärkelsen är resultatet av ett lagarbete, och förutom de namn som ni ser på bilden vill jag nämna Eric Rosén som arbetar här medan Mikael Färnbo är tjänstledig.

Vi är ett underbart team som gläds åt ett fint pris, och å lagets vägnar lovar jag en sak till er läsare: Vår webbuteckling fortsätter, för vi ska bli ännu bättre.

“Det är ju inte meningen att chefen ska springa och köpa fikabröd”, meddelar Centerpartiet genom Ingrid Hermansson, som arbetar med att ta fram Centerpartiets strategi i välfärdsfrågor.

Nej, det vore ju en fruktansvärd katastrof. Där ligger problemet, menar Centerpartiet. Svenska chefer springer runt och köper fikabröd dagarna i ända. Där måste uppenbarligen politiken gå in och ordna någon typ av understöd för den här gruppen chefer som i stället för viktiga möten om företagets framtid står knee deep i pärlsocker och smörkräm.

Hermansson utvecklar: “En som varit arbetslös länge, till exempel en somalier i åtta år, kan aldrig slå ut akademikern. Däremot kan en del företag ha enklare arbetsuppgifter, som i dag inte blir gjorda.”

Vad går då förslaget ut på? Jo, skattelättnader för områden med mycket så kallat “utanförskap”, det vill säga låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. I kombination sänkta löner med 20-25 procent, som Centerpartiet så innovativt föreslagit tidigare, blir bilden allt tydligare.

Är det så att Centerpartiet vill ersätta det avskydda och ineffektiva fas 3 med förändringar som gör det möjligt för företagen att göra riktiga anställningar med fas 3-villkor? Alldeles uppenbart drömmer de om en situation på arbetsmarknaden där en alternativ låglöne- och lågskattearbetsmarknad uppstår.

Allt för att chefen ska slippa köpa fikabröd.

Financial Times har en minst sagt hoppfull huvudnyhet i dag: ”Republicans shift stance over taxing the wealthy”. Och visst vore det välkommet om den republikanska självprövningen efter stjärnsmällen i förra veckan kommer att inkludera en omprövning i viktiga politiska sakfrågor.

Rubriken i FT syftar dock på en debattartikel i samma tidning, i vilken Glenn Hubbard – ekonomisk rådgivare till såväl George W Bush som Mitt Romney  – påpekar något väldigt uppenbart. När det ”fiskala stupet” ska hanteras bör man även titta på intäktssidan (och inte bara de skenande utgifterna, som självfallet måste hanteras). ”The first step is to raise average (not marginal) tax rates on upper-income taxpayers”, skriver Hubbard.

Kanske, och förhoppningsvis, är Hubbards röst ett exempel på ett nytt tonläge i amerikansk politik. John Boehner, republikan och talman i representanthuset, har sagt att även ”intäktssidan måste ligga på bordet” när förhandlingarna mellan president Obama och ledande kongresspolitiker inleds nu på fredag.

Bill Kristol, inflytelserik republikansk kommentator, har också insett det uppenbara enligt Financial Times. Det republikanska partiet ska inte ”falla på svärdet för miljonärernas skull”, sa Kristol nyligen till Fox News.

Är det därför (och äntligen) dags för ett vuxet politiskt samtal i ett höstvackert Washington DC? Tja, så enkelt är det tyvärr inte, konstaterar Financial Times. Att även titta på intäktssidan (och höja skatten något för miljonärer) har hittills beskrivits som ”class warfare” av republikaner i allmänhet. Och retoriken blir värre när du lyssnar på eftervalsdebatten i republikansk ”talk radio” och i de Tea Party-kretsar som öppet motarbetar republikaner som kompromissar med den enda, rena läran.

I dagens ”Washington Notebook”, också i Financial Times, berättar Jurek Martin att han har lyssnat på den amerikanska radions olika högermän: Bill O’Reilly, Rush Limbaugh, Sean Hannity och Mark Levin. I deras värld beror valförlusten på: a) för få republikanska kärnväljare röstade (mer renlärigt budskap och bärare av budskapet behövs!?); b) Obama och Demokraterna “stal” valsegern (oklart hur); c) New Jerseys guvernör Chris Christie kramade Obama.

Vidare har Limbaugh och gänget naturligtvis diskuterat Republikanernas demografiska dilemma: Det växande USA, i synnerhet väljare med bakgrund i Latinamerika, röstar ”fel”. O’Reilly har sagt att det beror på att latinamerikaner gillar ”stuff”, det vill säga välfärdsutbetalningar från staten. Limbaugh har kört på samma tema. Han kallar presidenten för ”Barack O’Claus” och spelar jullåten ”Feliz Navidad” (underförstått: ”mörka” väljare får klappar av staten från sin ”mörka” president).

Levin har, enligt Jurek Martins artikel i FT, sammanfattat tonläget med följande uttalande: ”Vi måste krossa välfärdsstaten innan den krossar oss”.

Sammanfattningsvis: Låt oss hoppas på en bättre ton i Washington DC. Men kom ihåg följande: Ekokammaren kring det republikanska partiet är galen, de avsätter gärna moderata republikanska politiker (som Richard Lugar i Indiana), en stor majoritet av republikanerna i kongressen har skrivit på ett kontrakt med aktivisten Grover Norquist och har därmed lovat att aldrig bidra till att på något sätt höja en skatt.

Just ja, Republikanerna hade även en presidentkandidat som blev världsberömd genom att avfärda 47 procent av den egna befolkningen.

Men det är kanske just ur den positionen som verklig förnyelse föds? Låt oss hoppas.

Hade Bäckström fått hela bilden klar för sig hade hans debattartikel kanske blivit en helt annan?

För lite drygt en vecka sedan påstod Timbros vd Markus Uvell på twitter att LO-kongressen beslutat att jobba för att ”identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll”. Han såg det som väldigt allvarligt. Jag argumenterade för att det, i citatet, bara rör välfärden och att det därför inte är så dramatiskt: Kritiken mot privatiseringar, avknoppningar och marknadifiering av till exempel skola och sjukvård har funnits hela tiden och viljan att reglera det som man menar inte fungerar bra finns på rätt många ställen.

Det visade sig dock att Uvell hade fel. Vi hade en diskussion om något som inte fanns. Formuleringen i motionen antogs inte på kongressen, Timbro spred ofrivilligt osanning.
Det som hände på kongressen var att motionen besvarades. Kongressen beslutade sedan att bifalla följande att-satser:
”att LO ska verka för att Lagen om valfrihet, LOV, rivs upp.
att LO ska verka för att en non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg.”

Följande alltså i onödan omdiskuterade att-sats ansågs besvarad:
“att LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta”.

Den fick alltså inte bifall.

Kanske borde Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström ha hållit ett öga på sin Timbro-vds twitterkonto. För där Uvell snart fann sig tillrätta med den nya kunskapen tycks Bäckström en vecka senare leva kvar i villfarelsen att LO antog motionen. I sin debattartikel på DN Debatt skriver han nämligen:
”I det av LO-kongressen antagna förslaget från Handelsanställdas Förbund om att en ”non profit-princip” ska råda inom vård, skola och omsorg fanns också ett krav om ”ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta”.”

Hade Bäckström fått hela bilden klar för sig hade hans debattartikel kanske blivit en helt annan? Kanske hade han berömt den pragmatiska LO-kongressen för att de undviker att bifalla alltför långtgående krav?

Maria ungdom tvingas avskeda en läkare och sju behandlare (DN 9/11 -12, ej på nätet). Anledningen: Maria Ungdom kommer inte upp i tillräckligt många pinnar per dag.

Vårdval Stockholm premierar antalet besökare per dag och ser inte till vårdbehovet hos de sökande. På Maria ungdom möter man många unga med en komplex bakgrundshistoria. Men att de får hjälp ger inte större resurser – således går kliniken back. Och så länge man inte faller för pressen att satsa på ungdomar utan allvarliga problem lär så förbli.

Nedläggningen av Ultragyn i Hallunda, Stockholms enda gynekologmottagning mellan Liljeholmen och Södertälje, är ett identiskt exempel på Stockholms cyniska vårdpolitik.

Många av kvinnorna som besökte kliniken behövde tolk eller var kanske till och med analfabeter. Besöken tog självklart längre tid. Men några pinnar gav det inte – alltså räckte ersättningen inte till.

”Många bär på krigstrauman och inte minst en problematik med könsstympning. Med välutbildade patienter går det att vara kort och effektiv. Här måste jag använda hela mitt register för att nå fram” som gynekologen Helene Haesert de la Motte beskrev arbetet på kliniken.”

För snart en månad sedan presenterade alliansen i Stockholm och Miljöpartiet hur vårdvalet ska förbättras. Hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) deklarerade stolt:

”Genom vår samsyn skapas en bredare politisk enighet för Vårdval Stockholm som kan hålla över tid och valresultat. Det innebär en trygghet för alla de anställda, patienter och anhöriga som är oroliga för att valfrihetsreformen skulle rullas tillbaka.”

Men trots att problemen med att vårdval Stockholm premierar kvantitet i stället för kvalitet är välkänt sedan systemet infördes, var det något man valde att helt bortse från. Även i framtiden är det pinnarna som ska räknas.

Stockholms vårdpolitik fortsätter alltså att rikta sig till en välbeställd medelklass där du förhoppningsvis inte har allvarligare problem än lite järnbrist, astma eller en förkylning. Krigstrauman och en helvetisk ungdomstid undanbedes däremot vänligt men bestämt.