Bloggen

Jim Arkedis, som jag nämnde på bloggen 3/11, slapp käka upp sin petflaska med vatten. Barack Obama vann.

Varför var han så bestämd i sin prognos?

I går fick jag lyssna på en av hans vänner, Mike Mochella, som hade en huvudförklaring till valutgången, demografin.

Det handlar om den växande gruppen spansktalande invandrare, som via olika servicejobb är oumbärliga för att hålla USA rullande. Den här gruppen röstar nästan alltid demokratiskt, och där har Mitt Romney bränt sina kort genom utspel om att begränsa immigrationen.

Mochella talade om en närmast ödesbestämd utveckling. Om demokraterna behåller greppet om rösterna från latinos, unga kvinnor och de yngsta väljarna, väntar några decennier av demokratisk dominans i valen.

De kloka personerna inom republikanerna inser förstås att det är kört om kärnan av deras röster domineras av vita, äldre män på landsbygden. Förutsättningar finns därför för en stor uppgörelse över partigränserna om en liberal immigrationspolitik, menade Mochella.

En annan intressant öppning är att det blev ja i den kaliforniska folkomröstningen om att beskatta de allra rikaste mer för att slippa stänga ett antal skolor, som jag nämnde på bloggen 2/11.

På kabel-TV-kanalerna de senaste dagarna har det också snackats mycket om att man måste beskatta de allra rikaste mer för att göra de 600 miljarderna i kommande federala besparingar trovärdiga.

Vi får se om Obama har det politiska modet. Utgången av folkomröstningen i Kalifornien borde ge honom råg i ryggen.

Har arbetsmarknadsminister Hillevi Engström läst remissvaren till senaste förslaget om hur visstidsanställningar ska regleras?

Det tycks inte så utifrån den debattartikel hon undertecknat i gårdagens Aftonbladet med rubriken ”Bättre med visstid än arbetslöshet”.

Förra året lanserades ett förslag för att försvåra det välkända utnyttjandet av att stapla visstidsanställningar på varandra. Det sågades jämns med fotknölarna av remissinstanserna. Ett nytt förslag smögs ut lagom till att journalistkåren var upptagen med att packa resväskorna till Almedalen.

Remissvaren till det förslaget har nu anlänt hos arbetsmarknadsdepartementet. Engström svarar konsekvent att departementet ”håller på att analysera svaren” – ett smidigt sätt att komma runt den kritik som framkommer även denna gång.

Som tur är roade jag mig i förra veckan med att gå igenom just dessa svar. Här kommer därför ett axplock som arbetsmarknadsministern är mer än välkommen att ta del av:

LO konstaterar att förslaget är näst intill obegripligt formulerat. En krånglighet som också Svenskt Näringsliv kritiserar. Jusek menar att förslaget i motsats till vad det är tänkt öppnar möjligheten stapla olika visstidsanställningar på varandra.

Kommerskollegium påpekar att det är svårt att veta vilka situationer som omfattas av förslaget. Regelrådet avstyrker och menar att det råder brister i konsekvensutredningen. Diskrimineringsombudsmannen är också mycket tydlig i sin slutsats:

”Med den föreslagna bestämmelsen finns fortfarande viss risk för att arbetsgivare kombinerar tidsbegränsade anställningar på ett sätt som kringgår tidsgränserna.”

Fränast av dem alla i kritiken är TCO, som också anmält frågan till EU-kommissionen:

TCO avstyrker promemorians förslag. Den föreslagna lagregeln kommer inte att förhindra att arbetsgivare staplar tidsbegränsade anställningar på varandra på ett sätt som innebär att arbetstagare under mycket lång tid arbetar hos samma arbetsgivare utan att få en tillsvidare-anställning.

Listan av knastertorr byråkratkritik mot förslaget kan göras betydligt längre (för den nördiga har jag en fyrasidig sammanställning som alla är välkomna att ta del av). Det tycks alltså som att det bär tillbaka till ritbordet för Engström – i sig inte så lite pinsamt eftersom det var redan 2007 som TCO anmälde frågan till EU-kommissionen.

Samtidigt som regeringen förhalar frågan om hur visstidsanställningar ska hanteras fortsätter vardagen för de unga som går och väntar på sms om ett påhugg. Som inte kan skaffa en lägenhet, som inte får någon ersättning om man blir sjuk. Och som sannolikt är en del av den första generation som inte kommer att få det bättre ställt än föräldragenerationen.

Bevakningen av det amerikanska valet visar vilka delar vi bör vara självkritiska i.

Alla journalister i en 2010-talsverklighet vet hur viktigt det är att behålla läsarna man har, att slåss för varje besökare och att folk inte väljer bort ens artiklar till förmån för andras. Det är bara kolla på redaktionernas nedskärningar de senaste åren för att se vad som händer annars. Men det betyder förstås inte att vi kan avstå djup för bredd i alla lägen. Att åskådliggöra för vanliga läsare sånt som är viktigt men som de annars inte får reda på är en superviktig uppgift. Bevakningen av det amerikanska valet visar vilka delar vi bör vara självkritiska i.

Dels det att medier paketerat valet som jämnare än det faktiskt var, vilket Ulf Bjereld bloggat om här. Den som skrapade bara lite på ytan förstod rätt tidigt att det såg rätt mörkt ut för Mitt Romney, som hade dåliga förutsättningar att vinna tillräckligt många så kallade swingstates som han behövde.

Den andra delen är ju att det blir uppenbart vad vi inte skriver om. De största medierna upplåter all sin exponeringsyta och skickar alla sina bästa reportrar för att berätta om det som sker eller inte sker i det stora landet i väst. Då blir det tydligt hur de inte slår på nästan alls vad gäller andra delar av världen. Och vi kanske inte borde ha direktsända valvakor i SVT, TV4, Sveriges Radio och på DN:s, SVD:s, Aftonbladets och Expressens sajter när de går till val i Indien, jag inser att intresset av en rad olika skäl inte är lika stort eller kommer att bli det den närmaste tiden. Men kanske borde vi åtminstone lägga tillräckligt mycket tid på det för att folk ska ha en aning om vad premiärministern och presidenten heter i världens största demokrati?

Ledarskiftet i Kina har fått viss uppmärksamhet men nog är det förhållandevis tyst också om vad som händer där, i ett av världens mäktigaste länder, snart världens största ekonomi. De flesta vet inte vem vare sig Wen Jiabao eller efterträdaren Xi Jinping är. Vi har bättre koll och lägger mycket mer medieutrymme på att bevaka Nordkorea, eftersom det är en lättare dramaturgi att förmedla i all sin isolerade absurditet.

Vi är inte någon förebild och alla måste inte känna till allt om alla länder, det handlar inte heller bara om Kina och Indien. Men vi kan nog alla bli bättre på att berätta om fler spännande saker än en enda utan att för den sakens skull bli ointressanta.

Eric Sundström besökte Obama-högkvarteret i Chicago och sökte sedan jobb som kampanjledare i Virginia. Frågan är: Håller demokraternas blandning av digital kampanj och gräsrotsarbete stilen? Och vad kommer de svenska partierna sno till nästa valrörelse?

Charlotte, North Carolina. Från sektion 212 på den översta läktaren ser jag hur stolarna fylls i Time Warner Cable Arena. Det är världens äldsta politiska parti som träffas. Anorna går tillbaka till 1792. Kanske är det Will Rogers – en blandning av cowboy, komiker, vaudevilleartist och politisk kommentator – som har sammanfattat partiets vindlande vägar mest träffsäkert: ”Jag är inte medlem av ett organiserat politiskt parti. Jag är demokrat”.

På raden bakom sitter en grupp äldre afro-amerikanska kvinnor från North Carolina. Vi gör high-fives efter medborgarrättskämpen John Lewis starka tal. När dagens motståndare Republikanerna genomförde sitt första konvent 1856 var huvudfrågan ett ”nej till barbariets tvillingreliker”. Det var slaveriet och mormonernas polygami som avsågs. 2012 gör Republikanerna sitt bästa för att hindra etniska minoriteter från att rösta. Syftet är att ersätta usa:s första afro-amerikanska president med en mormon. Historien blinkar ironiskt. Konfettin faller, president Obama har talat klart. Vi gör nya high-fives och Bruce Springsteens We take care of our own dånar ur högtalarna. Världens äldsta parti har genomfört ett ytterst skickligt konvent, i bjärt kontrast till Will Rogers gamla beskrivning.

När jag kommer hem till Sverige vill alla snacka om just de fantastiska talen. Men lärdomen från presidentvalrörelsen 2012 är inte att de gamla Demokraterna har den mest välregisserade ytan. I stället framstår de som världens just nu modernaste parti, och den berättelsen hittar du inte på ett konvent i Charlotte. Solen blänker mot fasaden på byggnaden Prudential i centrala Chicago.

På ett helt våningsplan, oftast i  planlösningar, sitter de runt 600 personer som utgör högkvarteret för ”Obama for America”. Min privata rundvisning har en förutsättning: De beskrivningar av strategier och sifferuppgifter som jag bombarderas med får inte föras vidare förrän efter valdagen.

Med mina 38 år är jag en av de äldsta i lokalerna. Känslan av startup är stark: Det är ungt och organisationen är platt. Arbetsdagarna är långa, arbetsveckan har minst sex dagar. När jag avrundar besöket i Chicago med en hamburgare med en gammal vän som har arbetat i högkvarteret i nästan ett år, följs en tugga av en gäspning. Att den digitala avdelningen är kontorets näst största, efter kampanjorganisationen på marken i delstaterna (”field”), bekräftar den viktigaste trenden.

2012 års stora framsteg sker inom ”micro-targeting”. 2008 hade de största kampanjerna i genomsnitt 12 datapunkter per väljare (information om deras levnadsvanor; köper de ammunition i vapenbutiken på helgerna eller läser de The Atlantic på Starbucks?). I år kan kampanjerna i vissa fall ha 300 datapunkter för en enda person.

All information som innehas om väljaren – till exempel noteringar om donationer till tidigare kampanjer, nyinköpta datapunkter, uppgifter erhållna via Facebook – samkörs. Syftet är att kunna kontakta väljaren på ett personligt och individanpassat sätt. Utvecklingen av skräddarsydda kampanjer beskrivs av Sasha Issenberg i den nya boken The Victory Lab: The Secret Science of Winning Campaigns (Crown).

När jag träffar honom över en kaffe i Charlotte får jag en typisk amerikansk kampanjknapp som marknadsför boken, samt en oneliner som sammanfattar vad boken beskriver: Kampanjer som vill veta hur väljaren kommer att rösta – innan väljaren själv har bestämt sig. Hur de ska lyckas?

Genom att blanda forskning om  med oerhörda datamängder samt randomiserade försök som behandlar väljarna som ovetande försökskaniner.

“Can you hear me in the front, clap once. Can you hear me in the back, clap twice”. Med en enkel klappövning får Kristen igång ett tråkigt konferensrum i Demokraternas partihögkvarter i Washington DC. Rummet är sprängfyllt med 70 volontärer och vi har alla blivit antagna till en tretimmarssession, en ”Field Organizer Academy”, där några av oss ska anställas av Obamakampanjen. Du kommer i så fall få en månadslön på 19 000 kronor, du bor hemma hos en Obamasupporter någonstans i Virginia, du förväntas arbeta minst 15 timmar om dagen – varje dag naturligtvis – tills valet är vunnet 6 november. Helst börjar du redan i morgon. Allt det viktigaste om kampanjen sköter du via onlineverktyget ”Dashboard” i din dator eller smartphone. Och självfallet får du en sjukvårdsförsäkring, inklusive tandvård.

Det är ju en av kampanjens grundbultar. När Kristen och hennes unga kollegor som leder kampanjen i Virginia är klara efter tre timmar går energin i rummet att ta på. Alla har fått tala. Vi har suttit i smågrupper med någon från kampanjledningen på en slags anställningsintervju. En utsorteringsprocess, naturligtvis.

Av de 70 i rummet är flera äldre och lite luggslitna som troligen inte kommer att anställas. Det är de målmedvetna, sociala talangerna – oavsett ålder och etnicitet – som ska sugas upp. Jag tror mig ha imponerat genom att som första person betona ekonomins betydelse i valrörelsen, och jag kunde även besvara en fråga om datumet när väljarregistreringen måste vara klar i Virginia (15 oktober). Kanske ligger jag bra till, hinner jag tänka där jag sitter framför en karta över ”The Old Dominion”, Virginias smeknamn.

Vi får information om ”snöflingan”, grundpelaren i Obamakampanjens gräsrotskampanj 2012. Direkt när vi börjar jobba förväntas vi identifiera fem lokala och välkända stöttepelare i grannskapet som ska leda varsitt team.

Därefter ska dessa ”team leaders” hitta ytterligare fem ”team members” till respektive lag. Jag informerar Kristen om att jag är den svenska journalisten som berättade i min ansökan att jag inte skulle kunna jobba hela vägen fram till valdagen. Hon ler, bedyrar att det var roligt att jag kom, och undrar sedan med amerikansk självklarhet om jag vill registrera väljare och knacka dörr både lördag och söndag innan jag reser hem, eller bara en av dagarna.

Micro-targeting lär naturligtvis komma till Sverige i modifierad version – på gott och på ont. Att en väljare kan kontaktas med skräddarsydd information om sin käpphäst är utmärkt, men samtidigt finns mycket viktiga integritetsaspekter.

Det finns också en annan lärdom som på samma gång är banal och svår att transportera över Atlanten. Redan under Kristens klappövning var det mötet – tyvärr – mer välkomnande och energirikt än när den socialdemokratiska lokalföreningen ställer fram vetelängden och kaffekoppen.

Publicerad i tidskriften Arena #5 2012. Beställ en prenumeration här.

För fyra år sedan fick Linda Haluska nog av de dåliga arbetsvillkoren på Walmart och bestämde sig för att göra något åt saken. Det var som att försöka rubba ett berg med en spade.

För fyra år sedan fick Linda Haluska nog av de dåliga arbetsvillkoren på Walmart och bestämde sig för att göra något åt saken. Inte genom att säga upp sig, utan genom att gå den fackliga vägen. Vilket, visade det sig, var som att försöka rubba ett berg med en spade.

– Jag tog kontakt med facket, United Food and Commercial Workers och pratade med arbetskamraterna om att vi borde organisera oss. Först var många positiva, för det är en facklig bygd, de har föräldrar och släktingar som jobbat inom stålindustrin och som varit med i facket. Och jag vet ju vad det gav min pappa, så varför skulle inte också vi kunna organisera oss?

Ja, varför inte?

Det vore i så fall något unikt. Inte en enda av Walmarts 1,4 miljoner anställda i USA arbetar under kollektivavtal, inte i ett enda varuhus har facket lyckats etablera sig. Och det beror inte på ett generellt ointresse bland de anställda, utan på ett systematiskt motstånd.

2007 skrev Human Rights Watch en 210-sidig rapport om Walmarts brott mot fackliga rättigheter, och konstaterade att företaget ”sticker ut genom omfattningen och aggressiviteten i sin antifackliga apparat och aktivitet”. Man ger en rad exempel.

De anställda får oftast se en antifacklig film första dagen på jobbet, och i ”Managers’ Toolbox”, en guide som alla chefer får, finns en rad riktlinjer för ”hur man förblir fackföreningsfri om och när fackets organisatörer utser din butik till sitt nästa mål”. När en arbetare visar profackliga tendenser måste chefen omedelbart ringa till Walmarts ”union hotline”, och för det mesta flygs då företagets ”Labor Relations Team” in – en insatsstyrka med uppdraget att slå ner alla organiseringsförsök.

– Det var helt sjukt, säger Linda. Cheferna pratade med alla och sa att facket skulle förstöra allt, att folk skulle bli arbetslösa. Vi tvingades titta på filmer med antifacklig propaganda, och huvudkontoret i Bentonville skickade in ett team. De spionerade på mig och tog in mig på förhör; frågade om mina kopplingar till facket, om jag var med, om jag delat ut flygblad.

”Walmarts frenetiska, oförsonliga kamp mot fackföreningar skapar ett arbetsklimat präglat av fruktan i deras butiker i USA”, skriver Human Rights Watch. Och inte bara på grund av skrämseltaktik. Walmart har avskedat fackligt intresserade arbetare på löpande band de senaste åren. Ändå utmanar folk ödet då och då, med risk för att bli trakasserade och kickade.

Linda blev inte rädd, snarare mer enveten. Men företaget lyckades dämpa entusiasmen bland de anställda, och varken facket UFCW eller Linda hade mycket att sätta emot. Fackliga organisatörer är nämligen portade från alla butiker, till och med från parkeringsplatsen, och de får inte ut adresslistor på anställda – vilket gör det oerhört svårt att kontakta folk.

– Cheferna kan ösa ut propaganda, men vi får inte ens nämna ordet ”union”, inte ens sätta upp information på anslagstavlan.

Walmart har brutit mot lagen upprepade gånger, men det anmärkningsvärda är att många metoder faktiskt är lagliga i USA. Skyddet för organisering är svagt jämfört med i Sverige. Vilket har sin historiska förklaring.

1946 kom det konservativa svaret på fackets framfart sedan mitten av 30-talet, när en republikansk kongress drev igenom Taft-Hartley Act. Man ritade om spelplanen och strippade facket på några viktiga vapen. Bland annat försvann ”card check” – möjligheten att organisera en arbetsplats genom att en majoritet av de anställda skriver på ett intyg. Efter Taft-Hartley återstod bara ”secret ballot”, en omröstning.

Tidigare lagstiftning hade förbjudit företagen att agera mot facket under en organiseringskampanj; nu fick i stället arbetsgivarna rätt att driva kampanj. Och från slutet av 40-talet infördes right to work-lagar i flera delstater, framförallt i Södern och Mellanamerika, vilket i praktiken gjorde dem till vattenhål för företag som ville undvika facket.

Effekten blev inte tydlig med en gång. ”Jämfört med tidigare antifackliga lagar är Taft-Hartley ganska mild”, skrev till exempel Samuel Lubell i framtidsspaningen The future of American politics i början av 50-talet. ”Det verkliga hotet i lagen ligger i dess union-busting-potential. Under en period av arbetslöshet, när arbetarnas förhandlingsstyrka är liten och en fackföreningsfientlig regering kanske sitter vid makten.”

Med Ronald Reagans valseger 1980, mitt under brinnande recession, föll alla bitar på plats. Inspirerad av den nyliberala synen på fackföreningar som störningar i marknadsekonomin och hot mot friheten, och ständigt påpassad av näringslivsintressen, bröt Reagan upp låsen och frigjorde Taft-Hartleys fackföreningsfientliga potential. Då hade ”Big Union” redan pressats tillbaka i ett decennium, strandat i en ekonomi som flytt och tappat sin förmåga att organisera nya grupper och branscher. Men nu attackerades man från flera håll samtidigt.

Nyutnämnda konservativa domare vred rättssystemet till arbetsgivarnas fördel, och Reagan placerade affärsjuristen Donald Dotson på ordförandeposten i National Labor Relations Board – vilken frankt konstaterade att ”kollektiva förhandlingar betyder ofta fackligt monopol, förstörelse av individuell frihet och förstörelse av marknaden som en mekanism för att bestämma arbetets värde”.

Samtidigt utvecklade näringslivet allt intrikatare strategier i kampen mot facket; så kallad ”union avoidance” eller ”union busting”. På 80-talet frodades konsultfirmor som visade företagen hur lagstiftningen kunde utnyttjas, tänjas och brytas, och hur facket kunde hållas borta med hjälp av propaganda och hårdare tag.

I dag erbjuder omkring 2000 konsultfirmor sina tjänster till arbetsgivare som drabbas av organiseringsförsök. Och många större företag har egna insatsstyrkor – däribland Walmart.

Även om demokratiska presidenter har försökt stärka de fackliga rättigheterna har lite förändrats rent formellt. Skyddet är svagt och straffen för att bryta mot de förbud som finns är låga. Att avskeda profackliga arbetare är olagligt, men det värsta som kan hända är att företaget tvingas återanställa arbetaren och betala lönen retroaktivt.

Om facket mot förmodan lyckas få till en omröstning och arbetarna röstar ja till anslutning, finns det fortfarande saker att göra. Vid millennieskiftet valde till exempel ett dussin charkuteriarbetare på ett Walmart i Texas att organisera sig, vilket slutade med att företagsledningen outsourcade all kötthantering. Inte bara där, utan i hela landet.

Och några år senare röstade en majoritet av de anställda vid en affär i Quebec i Kanada ja till facklig anslutning. Ett par dagar senare stängde Walmart butiken.

Slutsatsen från Human Rights Watch är ingen rolig läsning för ”medarbetare” som suktar efter kollektivavtal: ”Walmarts anställda har i praktiken ingen chans att organisera sig, eftersom de tvingas konfrontera orättvisa amerikanska arbetsmarknadslagar och ett gigantiskt företag som är redo att göra nästan vad som helst för att stänga ute facket.”

Det är inte konstigt att Walmart hamnat i centrum för debatten om arbetarnas och fackets framtid i USA. Företaget omsluter en halv bransch, och man sätter inte bara trenden inom detaljhandeln, utan också på resten av arbetsmarknaden. Om Walmart förblir fackfritt område blir vägen framåt oerhört svårframkomlig; men om man lyckas organisera Walmart lär dynamiken förändras radikalt.

Det fackförbund som står inför den enorma utmaningen är United Food and Commercial Workers.

UFCW är en sammanslagning av en rad mindre fackförbund och har i dag 1,3 miljoner medlemmar – flest inom Walmarts lillebror Kroger, där man trots eftergifter lyckats hålla lönerna en bit över Walmarts. På senare år har UFCW gått in för att blir mer som en social rörelse, och organisering står högst upp på agendan. 2005 satsade man flera miljoner på kampanjen Wake Up Walmart, ett försök att visa upp jättens byk för omvärlden.

Walmart pressades till förändringar till följd av alla negativa skriverier. Vilket sågs som en seger. Men in i varuhusen kom inte UFCW.

Nu har facket initierat Organizing United for Respect, eller kort och gott OUR Walmart. Hundratals organisatörer skickades ut för att mobilisera Walmartanställda i ett nätverk, sedan har arbetarna förenat sig i lokalgrupper och på nätet, där de kan forma en gemensam röst och konfrontera ledningen med problem och brister. Och tusentals Walmartanställda har anslutit sig.

En av dem är Linda Haluska. Efter det misslyckade organiseringsförsöket blev hon mot alla odds kvar på affären, om än under ständig uppsikt. Det var deppigt ett tag, berättar hon, men så dök OUR Walmart upp, och hon hakade på direkt. Ser det som en väg framåt.

– Det ger oss en möjlighet att samlas, diskutera saker och ta ställning. Och om folk ser att det inte är så farligt och vi lyckas göra skillnad, så kanske det öppnar för riktig facklig organisering på sikt.

Strategin har varit att tona ner ambitionerna och få det hela att framstå som något relativt harmlöst. Walmart har dock inte gått på tricket utan ser det som en trojansk häst. I en Powerpointpresentation som visas för alla anställda slår ledningen fast att OUR Walmart är en organisation som tränar folk i ”hur man tar sig in i ditt hus” och ”hur man kan ta dina pengar”.

Det återstår att se om det blir en trojansk häst eller ännu ett bomskott. Men det blir sannolikt svårt att komma någon vart utan en förändrad lagstiftning.

Runt presidentvalet 2008 skvalpade reformpaketet Employee Free Choice Act (EFCA) runt i kongressen. Målet var att återupprätta möjligheten att organisera genom ”card check”, att slå fast fackets rätt till en lista på anställda, att avskaffa arbetsgivarens möjlighet att driva fram en andra omröstning, att tvinga företagen till förhandlingsbordet om arbetarna röstat för anslutning, och att skärpa straffen för diskriminering och uppsägning av profackliga arbetare.

Obama var en av reformens mest röststarka supporters: ”Låt oss konfrontera företagslobbyisterna som övertalat sina vänner i Washington att förhindra ”card check”. Jag har kämpat för att få igenom the Employee Free Choice Act i senaten, och jag lovar att den ska bli lag när jag är USA:s president”, sa han i april 2008.

Obama blev president, men det hjälpte föga. EFCA gick i och för sig igenom det demokratiskt kontrollerade representanthuset, men avlivades i senaten. Där sa inte bara samtliga republikaner nej, utan också en rad demokrater. Genom frikostiga kampanjbidrag och en massiv lobbyinsats hade Företagsamerika lyckats avstyra hotet om förstärkta fackliga rättigheter. Och ett av de företag som mobiliserade mest var kanske inte helt oväntat Walmart.

Vad tycker Linda Haluska om Obamas insats som president? Vad har han gjort för USA:s pressade arbetare?
– Han hade en röra att reda upp. Han har inte gjort … något dåligt. Det är nog svårt att lösa saker som har varit så dåliga så länge, det totala kaos som var. Det tar tid.

Under tiden fortsätter Walmart bekämpa facket på alla fronter: i butikerna, i medierna, i politiken. Vilket är en central orsak till att bara 7 procent av de privat anställda i USA jobbar under kollektivavtal numera. Som om massorganiseringen och sittstrejkerna aldrig ägt rum, som om det sociala kontraktet aldrig existerat.

Men Linda Haluska har inte gett upp.
– Jag kämpar inte bara med för min egen, utan också för andras skull, för att jag ser hur folk får slita för att klara sig. Jag gör det för att vanliga amerikaner ska kunna leva ett bättre liv.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård“, “USA-val: När kapitalet lärde sig strejka“, ”Vi hade kunnat förlora allt” och “Walmart – ett högt pris för billiga varor” publicerats.

Ska Sofia Arkelsten verkligen vara med och belöna Saabs lobbyarbete?

Sofia Arkelsten och lobbyism är ord som förekommit i samma mening många gånger i medierna. Ofta har ordet bjudresa förekommit också. Det var ju när det kom fram att hon i egenskap av miljöpolitisk talesperson för Moderaterna låtit sig bjudas på en resa betalad av Shell som hon blev rikskändis. Hon har också, som riksdagsledamot, åkt på bjudresor till Tanzania (RFSU betalade) och Finland (Forum för energi och tillväxt stod för kostnaderna). Resan till Finland gav förresten önskat resultat för Forum för energi och tillväxt. Arkelsten och de andra som besökte kärnkraftverksbygget i Olkiluoto medverkade efter det lobbyistbetalda besöket till att slopa stopplagen för byggandet av ny kärnkraft i Sverige.

Och varför drar jag upp den här gamla tråkigheten?

Jo, för att jag tänker att det är denna relation till lobbyism som gör att Arkelsten nu tar plats i juryn som utser “Årets lobbyist”. Man får ju hoppas det – att det är i rollen som tidigare mycket lättpåverkad makthavare – och inte i rollen som ordförande i riksdagens utrikesutskott. En roll där hon alltså ägnar sig flitigt åt just den politik som rör krigsmateriel och exportkontroll av Saabs JAS-affärer. Är det i den rollen hon ska avgöra om  Saabs lobbyarbete mot den svenska regeringen är så bra att det är värt att prisa? Känns det verkligen riktigt bra givet att hon själv arbetar politiskt med beslut som rör Saab och JAS?

Motiveringen till varför Saab är nominerade till Årets lobbyist lyder:

“Saab som ännu en gång tycks få igenom en ny svensk JAS-order. Redan nu finns en politisk majoritet bakom att investera i en ny JAS-version och binda sig att köpa in 40-60 plan till flygvapnet, trots att riksdagen 1997 markerade att beställningen av delserie 3 skulle bli den sista gången staten involverade sig i utveckling av ett svenskt stridsflygplan.”

Ska Sofia Arkelsten verkligen vara med och besluta om att detta ska belönas?

Det som kan fälla avgörandet i USA är i vilken utsträckning demokraternas budskap kan tränga igenom amerikanernas cynism över ett Washington lamslaget av de rika.

När Air Force One tog mark på Austin Straubel International Airport steg jublet från folkmassan. Vi hade väntat i dryga tre timmar i novemberkylan på presidentens snabbstopp på flygplatsens asfalt i Green Bay, Wisconsin.

Detta var president Barack Obamas första valmöte sedan Sandy svepte fram över östkusten. Han sade att “i en storm är vi inte demokrater och republikaner, vi är amerikaner”. Talet stod i kontrast mot hur republikanerna gjort allt för att stoppa de förändringar han valdes för att genomföra för fyra år sedan.

Med bara några dagar kvar till valet pekade Obama på hur arbetande människor fått stå tillbaka i decennier, till följd av rationaliseringar i produktionen, förändrade handelsvillkor och sänkt beskattning av de rikas inkomster. Demokraternas väg framåt är investeringar i utbildning, forskning och alternativ energi som kan ge nya jobb och bryta beroendet av olja från Mellanöstern.

Huvuddelen av valrörelsen äger rum i en handfull delstater jämna nog att kunna bli utslagsgivande – bland annat Wisconsin. Kampanjen bygger på minutiös insamling av data från de uppsökande aktiviteterna. Under de avslutande fyra dagarna genomförs GOTV – Get Out The Vote – för att mobilisera dem man tror eller vet kommer rösta på presidenten. Man knackar på tre gånger – en gång under lördag och söndag, en gång på måndag och en gång på valdagen – tills väljaren har röstat.

Många av de jag har mött medan jag rivit biljetter utanför flygplatsgrindarna i Green Bay, knackat dörr i Madison och packat kartonger med valmaterial i Sun Prairie ser Sverige och andra europeiska länder som förebilder för att bygga en amerikansk välfärdsstat. Klassperspektivet är levande och det arbetande folket, medelklassen eller “the 99 %” ställs mot de rika och mäktiga, “special interests”, bankerna och “big oil”.

Progressivismen i USA har djupa rötter, bland annat i arbetar-, kvinno- och medborgarrättsrörelsen. Mot de moderna arvtagarna till denna tradition står en starkt organiserad konservativ rörelse med allt svagare stöd i folkopinionen och särskilt bland unga – såväl för kraven på oreglerade marknader som för motståndet mot preventivmedel, aborter och homosexuella.

Det som kan fälla avgörandet under de sista valrörelsedagarna i krisens USA är i vilken utsträckning demokraternas budskap kan tränga igenom amerikanernas cynism över ett Washington lamslaget av de rika och mäktigas ovilja till förändring.

Peter Gustavsson, arbetar till vardags på ABF:s förbundsexpedition och befinner sig i Wisconsin, USA under valrörelsens slutskede.

Jim Arkedis viftar med sin petflaska med vatten när han kommer med sitt löfte: ”Jag lovar att käka upp den här om Romney vinner Virginia!”

Det är alltid lika roligt att träffa den här sortens övertygade politiska aktivister.

Demokraten Jim har en hel rad smittande argument för att backa upp sitt till synes våghalsiga vad. Antalet latinos i Virginia har ökat sedan det senaste presidentvalet och de brukar rösta på Obama. Opinionsmätningarna är mer stabila för sittande president än vad medierna beskrivit de som. Obama har vunnit mest på stormen Sandy. Och folk vill ha ett ansvarsfullt republikanskt parti, inte som nu ett som pressats av Tea Party-rörelsen.

Att ”den andra sidan” har det rätt jobbigt med tokstollarna till höger bekräftar Chris Peace. Han sitter för republikanerna i delstatskongressens vackra vita hus i Richmond, med den amerikanska historien inbyggd i väggarna.

Han kallar sitt eget parti bipolärt och på frågan om hur det går i valet säger han bara att ”Romney kan vinna”. Inte så jublande optimistiskt, med andra ord.

Men om Obama-väljare i hus utan el efter stormen stannar hemma på valdagen? Om de senaste jobbsiffrorna avkyler till omval? Jim kanske trots allt får äta upp sin valprognos. Bokstavligen.

Occupy Wall Street-reörelsen med sin lysande slogan ”Vi är de 99 procenten” har inte märkts så mycket i den valrörelse jag med början i dag ska försöka följa på nära håll.

Ett undantag är en av de många folkomröstningar som genomförs på tisdag i Kalifornien, samtidigt som presidentvalet äger rum.

Guvernören där, Jerry Brown, har föreslagit att den rikaste en procenten i Kalifornien ska betala 3 procent mer i skatt. Annars blir han tvungen att stänga de kaliforniska skolorna under tre veckor i vinter i brist på pengar.

Browns förslag, som kallas ”Prop 30”, har haft ett övertag i opinionsmätningarna, en ledning som dock krympt. Skälet till det är bland annat att de kaliforniska lärarna lagt ett ännu mer drastiskt skatteförslag som skulle dra in 10 miljarder dollar extra om året under tolv år för att klara kvaliteten i skolorna.

Hur det går kan vara en fingervisning om hur debatten om den sneda inkomstfördelningen i USA ska bli framöver. Om politiken i Kalifornien brukar man säga att den ofta visat sig vara trendsättande för resten av nationen.

Klimatfrågan kom ut ur garderoben en vecka före det amerikanska presidentvalet.

Stormen Sandy hade så förödande konsekvenser just för att den globala uppvärmningen gjort Atlanten varmare än normalt.

Men när vi flög in till Washington i går kväll glimmade de röda bakljusen på motorvägslederna tätare än någonsin. Same procedure as always.

Klimatfrågan är ju tabu i USA. Om kandidaterna skulle öppna Pandoras ask hamnar det förr eller senare i att man behöver höja bensinpriserna i ett land som fram tills nu haft bland de lägsta priserna i världen.

Det är det klassiska politiska dilemmat. Om allt blir kortsiktigt och man aldrig vågar ta tag i de långsiktiga frågorna blir det bara nya katastrofer med ständigt stigande kostnader.

I ljuset av detta är det välkommet att New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, som formellt valt som republikan, kritiserar Mitt Romneys hattande i klimatfrågan. Han säger sig nu stödja Barack Obamas ansträngningar för att minska koldioxidutsläppen, även om dessa inte är så imponerande ur klimataktivisternas perspektiv.

Där Walmart etablerar sig drivs fattigdomen upp. De låga priserna har ett pris både för dem som jobbar för företaget och för dem som lever i dess närhet.

Linda Haluska är ”overnight stocker” på Walmart i Glendale. Fem nätter i veckan, mellan klockan tio på kvällen och sju på morgonen, fyller hon butikshyllorna med tandkräm, bindor, kakor, läsk, värktabletter eller någon annan av de 120 000 varor som detaljhandelsjätten har på lager.

– Det är ett mycket hårdare jobb än jag trodde. Och vi är ständigt underbemannade, vilket gör att det blir både tufft och stressigt.

Nu är det eftermiddag och Linda har nyss vaknat. Hon stänger kökskranen, tar ett par steg på en brunblommig plastmatta och sätter sig vid ett furubord. Hon är femtio år, bor med sin man och deras tre halvvuxna barn i ett villaområde några mil söder om Gary; en avliden stålverksstad vid stranden av Lake Michigan i Indiana. I rostbältets västra del, fyra timmars bilresa från Detroit.

Hennes pappa var maskinist på Inland Steel i 25 år. Han tjänade bra, minns Linda, och han kunde gå i pension med en känsla av att ha levt den amerikanska drömmen.

För henne blev industrin aldrig aktuell, den hade börjat försvinna när hon blev vuxen. Men tack vare pappas besparingar kunde hon gå på college och utbilda sig till sjuksyrra. Hon jobbade på sjukhus i många år, men slutade när barnen kom. Och när det sent omsider blev aktuellt med ett jobb igen 2005 var det svårt att hitta något. Hon läste att Walmart just skulle till att öppna ett supercenter alldeles i närheten, och tänkte att ”varför inte”.

Någon månad senare stod hon där på nätterna och fyllde hyllor. Rätt snart började dock problemen hopa sig: obetald övertid, irrationella rutiner och en känsla av maktlöshet. Vilket kan tyckas märkligt mot bakgrund av att fotfolket på Walmart tituleras ”associates”, medarbetare, något som för tankarna till en arbetsplats där människor får vara med och påverka.

– Vi tar upp problemen om och om igen, på nästan varje möte, men det händer inget, som om allt redan är bestämt. Sam Walton kanske ville att alla anställda skulle vara en stor familj, att man skulle lyssna på medarbetarna. Vad vet jag. Men det har i så fall försvunnit nu.

Arkansas har placerat två stjärnor på kändishimlen. Den ena är Bill Clinton, den andra är Sam Walton, Walmarts grundare. Walton är för amerikaner vad Ingvar Kamprad är för svenskar. En legend, en self made man, ofta sedd som en man av folket. Klättrade från bondson till en av världens rikaste män genom att systematisera en rätt enkel affärsidé: att sälja till massorna.

Mellan 60-talet och Sam Waltons död 1992 växte Walmart från en prylbod i Arkansas till ett nationellt imperium med 2000 butiker. Och expansionen fortsatte. På 90-talet satsade man på supercenters – köplador med en golvyta motsvarande tre fotbollsplaner, där prylarna fick sällskap av billig mat. Och 20 år senare drivs 4 400 varuhus i USA och ytterligare några tusen i resten av världen.

Längs vägen har andra kedjor och tusentals småbutiker slagits ut, och Walmart är nu totalt dominerande, större än de sex närmaste konkurrenterna tillsammans. Varje vecka handlar över 100 miljoner amerikaner på detaljhandelsjätten, och nio av tio bor som mest två mil från ett varuhus. Amerikanerna lever på många sätt i Walmartland.

Men med en försäljning på 440 miljarder dollar 2011 är Walmart inte bara USA:s detaljhandelsgigant, utan världens främsta företag alla kategorier. Tre gånger större än General Motors, tio gånger större än Volvo, 150 gånger så stort som Ikea. Näst efter den amerikanska och kinesiska militären är Walmart också världens största arbetsgivare, med 2,2 miljoner anställda globalt, varav 1,4 miljoner i USA. Dessutom jobbar ytterligare några miljoner för de 60 000 underleverantörer som förser Walmart med produkter.

80 procent av prylarna som säljs på Walmart tillverkas numera utanför USA:s gränser, som regel i låglöneländer. Walmart har i princip byggt ett integrerat frihandelssystem, och därmed blivit en central kraft bakom såväl globaliseringen som den amerikanska avindustrialiseringen.

Receptet bakom expansionen anses enkelt: En ständig rea. Och nyckeln till de låga priserna är en total fixering vid kostnadsbilden. Det handlar om en aldrig avslutad trimning av produktions- och distributionskedjan, och om att driva verksamheten med minsta möjliga personalstyrka till lägsta möjliga arbetskostnad.

– Visst, det är billigt, säger Linda. Handlar man där sparar man pengar. Men med de låga priserna kommer också låga löner.

Walmart hävdar att en butiksanställd i snitt tjänar 12 dollar i timmen. Enligt IBIS, som sammanställer lönebilden i olika branscher, är snittet omkring 9 dollar i timmen. Det är i alla händelser lägre än merparten av konkurrenterna – enligt en studie omkring 25 procent lägre än snittet i branschen. På senare år har glappet täppts till en aning, men mest genom att andra kedjor också har pressat ner lönerna. Walmart har blivit rättesnöret.

– Jag började med 8,40 dollar i timmen. Annars var ingångslönen 7,40. Man fick en dollar extra om man jobbade natt. Och det var 2005. Nu tjänar jag 12,50 i timmen. Jag vet att jag ligger i den övre delen av skalan. Många av mina arbetskamrater får knappt tio.

Varje år bestämmer cheferna vad de anställda ska få i lön, om de ska få påökt och i så fall hur mycket; och det handlar mest om en uppräkning med inflationen, plus lite till ju längre man varit anställd, upp till ett tak. Lönesättningen känns rätt godtycklig, tycker Linda. Men inte bara det.

– Jag vet många som sparkats för att de blivit äldre, för att de blivit sjuka eller för att de helt enkelt kommit upp på en för hög lönenivå. Cheferna gör sig av med dem och anställer nytt folk för ingångslön. Walmart försöker hela tiden hålla nere kostnaderna på det sättet.

På grund av lönepressen, och som en följd av Walmarts ihåliga förmåner, har hundratusentals anställda tvingats söka stöd från det offentliga genom åren, i form av Medicaid, matkuponger och bostadsbidrag. Forskningen visar också att fattigdomen drivs upp där företaget etablerar sig, att Walmartland blir ett fattigare land.

Linda tillhör inte de fattigare. Hon klarar sig rätt bra. Men inte tack vare Walmart, utan på grund av att hennes man är lärare. Dessutom fick hon ett hyggligt arv av föräldrarna.

– Annars hade jag inte klarat det, jag hade antagligen behövt ta ett jobb till. Flera av mina arbetskamrater är ensamstående föräldrar. De arbetar heltid på Walmart om nätterna och har ett par extrajobb på eftermiddagar och helger.

Att ge arbetarna högre lön och bättre förmåner vore enligt den förre VD:n Lee Scott att ”förråda vårt löfte till tiotals miljoner kunder, varav många kämpar för att få ihop det”. Men kritiker menar att priset inte skulle behöva höjas så mycket, särskilt inte om Walmart i stället valde att nagga lite på vinsten. Det finns nämligen en del att ta av. 2011 gjorde Walmart en vinst på 15,7 miljarder dollar, över 100 miljarder kronor. Och företaget delade ut 11,3 miljarder till aktieägarna, varav en stor del gick till huvudägarna, Sam Waltons fyra barn.

Cristy, Jim, Alice och R. Robson Walton tillhör USA:s tio rikaste personer, med en sammanlagd förmögenhet på 90 miljarder dollar. Det krävs mer än en miljon amerikanska medianförmögenheter för att nå upp till samma summa. Och kanske, menar kritikerna, behöver de inte så mycket mer nu.

Lee Scott har faktiskt diskuterat detta, men dragit en annan slutsats: ”Om vi fortsätter hålla låga priser, samtidigt som vi höjer medellönen kraftigt, skulle vår lönsamhet minska oproportionerligt mycket; vi skulle därmed offra en ansenlig del av det våra aktieägare förväntar sig av oss.” Vilket skulle gröpa ur aktiekapitalet och hota Walmarts överlevnad, menade han.

Oron är inte obefogad. Kapitalismen har inte bara blivit mer lättfotad och global på senare år, utan också mer spekulationsdriven. Företagsstrategier styrs numera till stor del av hedgefonder, riskkapitalbolag och andra ”institutionella investerare” – spelare som hela tiden söker högsta möjliga avkastning och utdelning, och som flyttar sitt kapital dit chansen anses bäst. Modernt storföretagande handlar därför mycket om att skicka signaler till finansmarknaden. I det ingår att maximera vinstmarginalen och att omedelbart kapa kostnader om marginalen sjunker. Särskilt på personalsidan. Allt för börskursens skull. Vilket förstås är särskilt viktigt om man är VD och äger aktier själv, eller sitter på aktieoptioner.

Linda funderar inte så mycket på aktiekursen. Däremot på varför Walmarts nuvarande VD Mike Duke får 19 miljoner dollar i ersättning om året medan hon får nöja sig med 20 000. Är han verkligen värd tusen gånger mer än hon? Är det rimligt att han tjänar lika mycket på en timme som hon gör på ett år?

– Jag förstår inte varför Duke måste ha så hög lön. Vad ska man med så mycket pengar till? Skulle han inte klara sig med typ 500 000 om året?

Hon tror att det handlar om olika perspektiv. Kanske olika drömlandskap.

– Min amerikanska dröm är att leva bekvämt och tryggt. För mig handlar det inte om att bli rik. Det kanske är Walmartledningens dröm, men inte min. Jag vill bara ha en anständig lön så att jag inte behöver oroa mig över ekonomin. Och så tror jag det är för de flesta.

Hon vet att många kämpar. Inte bara Walmarts 1,4 miljoner anställda, utan många fler.

– Många förlorar sina drömmar på grund av krisen, de har förlorat jobbet eller tvingats acceptera lönesänkningar. Företagen kan till och med utnyttja krisen, säga typ ”ekonomin är så dålig att du ska vara glad att du har ett arbete”.

Krisen har förstärkt en trend på den amerikanska arbetsmarknaden som har minst ett par decennier på nacken.

”Medelklassens fall har vänt ut och in på teorin om förborgerligande, den som spådde att arbetarklassen skulle komma att integreras i medelklassen”, skriver sociologiprofessorn Arne L. Kalleberg i Good Jobs, Bad Jobs. ”På grund av att de måste förlita sig på allt osäkrare jobb har den amerikanska medelklassen mer och mer börjat likna det klassiska proletariatet.”

Detta låglöneproletariat hittar man framförallt inom den svällande servicesektorn och den omstöpta detaljhandeln. Och där är Walmart är den största kraften.

Det kan i och för sig vara som att spotta i motvind. Amerikanska storföretag är nämligen beroende av en stark hemmamarknad, av att folk fortsätter konsumera. Men i takt med att de välbetalda industrijobben försvunnit från USA och lönerna pressats neråt har också köpkraften gröpts ur. Ett tag löstes problemet med krediter. Men nu är det slutlånat, och allt fler ekonomer drar slutsatsen att det blir svårt att få fart på ekonomin om inte lönerna höjs.

Men hur ska det gå till?

Kanske som på 30-talet. Genom organisering och facklig kamp.

Det är dock lättare sagt än gjort. Det slutar ofta illa. Något Linda och tiotusentals andra Walmartanställda har fått erfara.

Fortsättning följer på måndag: om Walmarts fackföreningsfientlighet, och om Lindas försök att mot alla odds organisera sin arbetsplats.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård“, “USA-val: När kapitalet lärde sig strejka” och ”Vi hade kunnat förlora allt” publicerats.

Lamporna släcktes, allt stod öde och Mike Dunn gjorde sig redo att rensa skrivbordet. Så blev det inte. Bilfabriken återuppstod. Till priset av halverade löner.

I en bilfabrik fem mil norr om Detroit försöker Mike Dunn sätta ord på hur det kändes när bandet stoppades och 2 200 chockskadade arbetare fick veta att de avslutat sitt sista skift:
– Som att gå på sin egen begravning.

Han är klubbordförande för fackförbundet UAW på General Motors fabrik i Lake Orion – en av de fjorton anläggningar som stängdes när biljätten försattes i konkurs sommaren 2009. Lamporna släcktes, allt stod öde och Mike Dunn gjorde sig redo att rensa skrivbordet.

Och så hade det kunnat sluta – som ännu en krönika över en kvaddad bilfabrik, ett demolerat arbetarkollektiv och ett utsuddat lokalsamhälle. Och för den delen en dödsruna över en avliden amerikansk bilindustri.

Men så blev det inte. General Motors återuppstod från de döda. Nu rullar 1 000 bilar i veckan ut från fabriken här i Lake Orion, och nästan alla som tvingades bort under krisen har kallats tillbaka. Mike Dunn pratar lågmält, och ansiktet påminner lite om en sengångares. Men nu visar han tänderna i ett lättat leende.
– Vi är väldigt glada, säger han. Vi har gått från ingenting till allt! Ledningen för UAW och GM har lett oss i rätt riktning, och vi har en president som är positiv till facket.

Han vill knappt tänka på vad som hänt om de skräniga Republikanerna fått som de ville; om GM lämnats att dö.

– Herre Gud, en miljon jobb skulle ha försvunnit. Minst. Hela Michigan hade kollapsat.

Men Barack trodde på oss, hjälpte oss på fötter. Och vad får han för det? Mest skit. Men se vilken skillnad det gjorde!

Han slänger ut vänsterarmen mot fabriksgolvet, där ofärdiga Chevrolet Sonic och Buick Verano glider fram på ett löpande band som veckar sig likt en mekanisk orm under en fluorescerande belysning.

Just detta vill Mike Dunn visa för omvärlden. Det som påstods vara omöjligt, men som nu ses som en modell för framtiden. Så han ber kollegan Tony Hufford, redaktör för fackklubbens informationsblad, att ta med omvärldens ögon på en åktur.

Den gula elvagnen rör sig genom kapitalismens kärna, där kapital och arbete fusioneras och alstrar det mervärde som sedan fördelas enligt rådande styrkeförhållanden. I baksätet, iklädd vit skjorta, skyddsglasögon och handskar, sitter åtminstone för tillfället kapitalet, i form av GM:s lokala kommunikationschef Kevin Nadrowski.

Arbetets representant Tony Hufford, som bär blå träningsjacka och stentvättade jeans, har satt sig bakom ratten. Och runt omkring pågår den industriella baletten: Bandet rör sig i konstant hastighet, plåtkarosser som liknar hundkranier ligger på hydrauliska kuddar som höjs och sänks i en förprogrammerad rytmik.

Bakluckor, dörrar, backspeglar och instrumentbrädor körs fram av obemannade vagnar dirigerade av slingor i golvet, och komponenterna monteras ihop av arbetare som drar ner verktyg från taket och dansar i åttor kring de framväxande bilarna. Koreografin och timingen är perfekt. Här har hundra år av organisationsmodeller syntetiserats: Fordismens löpande band-system, taylorismens ”rationella företagsledning”, och naturligtvis Japans stora bidrag till bilindustrin.
– Vi kör med lean production, förklarar Kevin Nadrowski.

Nyckelbegreppen här är ”eliminerat resursslöseri”, ”just in time” och ”taktat flöde”. Dessutom något som kallas insourcing – motsatsen till outsourcing.
– Förut köptes delarna in och fraktades hit, nu finns underleverantörerna under samma tak, det sparar transportkostnader och är bra för miljön.

Och där är de: underleverantörernas arbetare. Häller skruvar och plastdetaljer i små backar som körs fram till bandet; fyller de automatiska vagnarna med bildelar.

Allt ska finnas på rätt plats vid rätt tillfälle och var och en måste genomföra sin uppgift inom utmätt tid. Särskilt vid bandet. Det finns inte plats för avvikelser, då faller allt.

Systemet har kallats ”management by stress” – något som betonas av de enorma skärmarna med produktionsresultat som hänger från taket.

Men det här är inte Kina. Arbetarna roterar mellan olika stationer, jobbar åtta timmar fem dagar i veckan, har fasta raster, får klä sig ungefär som de vill, har rätt att gå på toaletten och kan prata med varandra på arbetstid, och man ser inga chefer som skriker kommandon i örat på folk. Bara att Tony Hufford sitter vid ratten och inte Kevin Nadrowski säger något om fackets inflytande över fabriksgolvet och arbetsmiljön.

Efter att ha visat de olika leden i den slimmade processen tar de sikte på den i medierna så omskrivna slutprodukten: Chevrolet Sonic.
– Vi hade tur som fick tillverkningen och att vi är kvar i dag, säger Tony Hufford och drar handen genom sitt uttunnade gråa hår.

Ur mörkret stiga vi mot ljuset. En klassisk win-win-situation. Allt är frid och fröjd och Barack Obama är såväl bilindustrins som alla bilarbetares hjälte. Eller?

Återuppståndelsen hade sitt pris.

För det var inte bara maskinparken som fick en uppdatering i Lake Orion, utan också lönestrukturen.

När det – mitt under konkursförhandlingarna – snackades om att GM skulle plocka hem produktionen av sin minsta bilmodell från Sydkorea utlystes i realiteten en tävling mellan tre nersläckta fabriker i USA. Och efter att ha gett det bästa budet vann Lake Orion kontraktet. Facket gick med på sänkta löner för en stor del av arbetsstyrkan och slaktade sjukförsäkringar och pensioner.

Frågan många ställer sig nu är om UAW gjorde rätt eller om man i konkurrensens namn sålt ut arbetarna och krattat manegen för mexikanska löner inom den amerikanska bilindustrin?

Kevin Nadrowski är i vilket fall nöjd.
– Vi har lyckats kapa kostnaderna så pass mycket att fabriken är lönsam.

Det gick inte heller att ta fel på entusiasmen bland hans överordnade på General Motors: ”Ett mycket, mycket konkurrenskraftigt avtal”, sa en exalterad marknadschef när kontraktet var undertecknat.

Mike Dunn har klämt in sin stora kroppshydda mellan en bokhylla och en gammal dataskärm. Han ger detaljerna: halverade löner för fyra av tio arbetare; de som varit på fabriken i mindre än elva år fick nöja sig med 14 dollar i timmen och sämre förmåner. Likaså alla som eventuellt nyanställs.

– Jag fick mycket spö för det av medlemmarna, säger han. Men jag sa som det var: 40 procent med halverad lön eller inga löner alls. Vi hade kunnat förlora allt; jobben och medlemmarna, men genom att sänka lönerna lyckades vi rädda dem. Ibland måste man fatta tuffa beslut. Och jag ser inte att vi hade något egentligt val.

New York Times har kallat det ”ett banbrytande avtal” och spådde att ”Orionfabriken kan bli en modell”. Och det är just detta kritikerna i den fackliga undervegetationen skjutit in sig på: att Lake Orion inte bara blivit en experimentverkstad för lönsam småbilsproduktion, utan också för en avtalsmodell som riskerar att sprida sig som en löpeld genom bilindustrin.

Protester mot fackliga eftergifter till företagen har förekommit i åratal, och för många var detta droppen. Men Mike Dunn står upp för fackets eftergiftslinje vilken dag som helst, även den här:
– Från slutet av 90-talet fram till 2008 var företagens strategi att stänga fabriker och flytta produktionen utomlands. Inom GM gick vi från 150 000 arbetare till 40 000. Så vi var tvungna att göra något. Och vad vi ser nu är att jobben kommer tillbaka.

Det ska tas med i beräkningen att Mike Dunn tillhör en rörelse som pressats bakåt i decennier. Sedan millennieskiftet har United Auto Workers tappat hälften av medlemmarna, och man är nu en spillra av sitt forna jag. 1,5 miljoner medlemmar 1979 har reducerats till knappt 400 000, och 2009 var man i princip utrotningshotade. Efter den resan är det lätt att se en ordnad förlust som en seger.

Men visst är Mike Dunn kluven. Som om han genomgår en vild celldelning. För minuten efter att han pratat om ”konkurrenskraftiga” löner kan han säga:
– Jag vet inte några som hållit tillbaka så mycket som vi bilarbetare. Som har tvingats till så många eftergifter. De senaste åren har varit en direkt attack mot oss; i kongressen, i medierna. De verkar vilja ha ett samhälle med bara rika och fattiga.

Det brinner till i Mike Dunns ögon, och ur hans inre klassmedvetande rinner plötsligt vreden över företagsledningens höga löner; till exempel VD:n Daniel F. Akerson, som drog hem nästan åtta miljoner dollar 2011.

– Visst är det orättvist att de tjänar miljoner och får feta bonusar samtidigt som vanliga arbetare får sänkta löner och ingen sjukvårdsförsäkring och måste kämpa för att överleva. Topparna tjänar multum och kör lyxbilar – hur förklarar man då för folk på golvet att de måste acceptera lönesänkningar för företagets bästa.

Så blir han sitt lågmälda jag igen. Pratar om det senaste avtalet, som trots allt innebar ett lyft för dem med ingångslöner, från 14 till 15 dollar i timmen, och på sikt hela 19 dollar. Dessutom släppte facket motståndet mot företagets gamla krav på ”produktivitetsbunden vinstdelning” i stället för löneökningar – vilket åtminstone i fjol, när GM återtog tätpositionen bland biljättarna och gick med nio miljarder dollar i vinst, renderade 7 000 dollar extra till 47 000 GM-arbetare.

– Vi fick acceptera nerskärningar, men jag tror vi kan vinna tillbaka dem på sikt, säger han och lutar sig bakåt mot väggen.

Frågan är förstås hur klar sikten egentligen är. De senaste åren har pressen neråt på lönerna inom industrin ökat. Det tvådelade lönesystemet håller på att bli norm, och de unga arbetare som kliver in i fabrikerna i dag har en betydligt sämre levnadsstandard och trygghet att se fram emot än vad deras föräldrar haft. En rad rapporter talar om USA som ett nytt industriellt låglöneland, inte sällan med entusiasm. Allt i konkurrensens och återindustrialiseringens namn.

Raset inom industrin har hejdats och vänts till en svag uppgång på senare tid, både vad gäller jobb och investeringar. Så också i den härjade Detroitregionen – vilket främst beror på GM:s, Chryslers och Fords uppryckning. Än är det långt kvar innan hålet som grävdes upp av finanskrisen är igenfyllt, men flera analytiker ser ändå positivt på utvecklingen. Samtidigt har Barack Obama gjort stor sak av räddningsinsatsen som kickade igång bilföretagen, och på senare tid börjat prata om en renässans för en ”ekonomi byggd på amerikansk industri”.

Men om priset för en eventuell återindustrialisering är fallande löner och sämre förmåner – är det då överhuvudtaget värt att betala?

För miljoner amerikaner blir svaret antagligen ja. För vad har de för alternativ?
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård” och “USA-val: När kapitalet lärde sig strejka” publicerats.

”Starka fackföreningar bygger ett starkt Amerika” står det på en flagnad skylt ovanför entrén till bilarbetarfackets lokal på Michigan Avenue. I dag framstår det som en fantasi.

De övergivna fabrikshallarna i Detroit står kvar som fornlämningar efter en förlorad civilisation. Borta är hundratusentals välbetalda jobb.

Samtidigt är det som hänt i Detroit endast en bricka i en större mosaik.

Mer än tio miljoner jobb har försvunnit inom den amerikanska industrin sedan 1980. 1970 fanns en fjärdedel av arbetskraften inom industrin. I dag kan inte ens en tiondel titulera sig industriarbetare.

Varför? Ett svar är effektivisering. Robotar och annan automatisering har minskat behovet av arbetare. Fabrikerna kan spruta ut mer stål, motorer och bilar med betydligt mindre folk vid banden. En konsekvens är att produktiviteten har mångfaldigats sedan 50-talet.

Men det räcker inte som förklaring. För industrin har samtidigt krympt som andel av ekonomin. Så är det även globalt, men i USA har det gått längre än i något annat stort utvecklat land. 2010 stod industrin bara för 13 procent av BNP. I Tyskland och Japan var siffran 20 procent.

USA:s dominans gröptes ur framåt 70-talet. Efter ett par decennier av skyddad verkstad utmanades amerikanska företag av tyskar och japaner, sedan av asiatiska tigerekonomier. Importerat gods – ofta både billigare och bättre – vällde in i landet och vände upp och ner på sakernas tillstånd, inte minst inom bilindustrin.

Importen av alla sorters prylar har exploderat. Samtidigt sackar USA:s export, vilket skapat ett enormt handelsunderskott. Frihandelsavtalen har spätt på avvecklingen. Med NAFTA ökade importen från Mexiko kraftigt, och Economic Policy Institute räknar med att USA har förlorat 2 miljoner industrijobb till Kina sedan den nya industriella giganten släpptes in i WTO.

Ytligt betraktat verkar det som om amerikanska företag blivit den globala konkurrensens förlorare. Globaliseringen har dock en mer djupgående dimension, som alla med en Iphone kan studera genom att läsa texten på telefonens rygg: ”Designed by Apple in California. Assembled in China”.

Förr skröt Steve Jobs med att Apples produkter var ”made in America”. Så är det inte längre. Nuförtiden köps komponenter från dussintals tillverkare över hela världen och skickas till Shenzhen i Kina där de sätts ihop i någon av Foxconns fabriker.

Med sina 1,2 miljoner anställda, de flesta kinesiska migrantarbetare som bor i sovstäder och jobbar 12 timmar om dygnet, är Foxconn världens tredje största privata arbetsgivare.

Att outsourca högteknologisk produktion är en rätt färsk trend. Bilindustrin är dock mer rutinerad. Man kan till exempel klicka in sig på General Motors hemsida och läsa om biljätten som en gång hade 600 000 anställda i 150 fabriker i norra USA, men som numera presenterar sig såhär: ”Våra 202 000 anställda arbetar på 158 anläggningar på sex kontinenter, de pratar mer än 50 språk och lever i 23 tidszoner.”

Endast en knapp tredjedel av GM:s anställda är amerikaner.

I princip alla större amerikanska industriföretag är ”multinationals”. Huvudet finns i USA, medan kroppen har skurits upp och placerats lite här och var i världen, men främst i Asien.

Enligt en studie av ekonomen Martin Sullivan krympte amerikanskkontrollerade multinationella företag sin arbetsstyrka med nästan 2 miljoner i USA mellan 1999 och 2008. Samtidigt ökade de sin utländska arbetskraft med 2,4 miljoner, merparten av dem i låglöneländer.

Vad svarar företagen på det? ”Vi är inte skyldiga att lösa USA:s problem. Vår enda skyldighet är att skapa den bästa möjliga produkten”, sa nyligen en av Apples toppchefer till New York Times. Sannolikt handlar det också om en vilja att tjäna pengar. Apple är ett av världens mest lönsamma företag. Huvudanledningen är att arbetskostnaden för varje

Iphone bara utgör 5 procent av försäljningspriset och att 59 procent är ren vinst. Varför? Därför att kinesiska industriarbetare endast tjänar en tjugondel så mycket som motsvarande amerikanska.

Ibland ses utvecklingen som naturgiven. Sådan är kapitalismen. Föränderlig.

Men avindustrialiseringen och globaliseringen bör inte ses som ett passivt svar på mystiska marknadskrafter. Det handlar snarare om en strategisk omgruppering.

Och för att förstå motiven måste vi backa bandet.

Ombytta roller
”Starka fackföreningar bygger ett starkt Amerika” står det på en flagnad skylt ovanför entrén till bilarbetarfackets lokal på Michigan Avenue. I dag framstår det som en fantasi.

Men för sådär 50 år sedan var det en rätt skaplig verklighetsbeskrivning. Med 1,5 miljoner medlemmar – lika många som alla svenska LO-förbund samlar i dag – var United Auto Workers en av den tidens mäktigaste aktörer.

Historien om den amerikanska arbetarrörelsen var länge full av blodstänkta nederlag, och när USA sjönk ner i 30-talsdepressionen var bara 7 procent av arbetarna organiserade i fackföreningar.

I decennier hade man stångat sig blodiga mot en juridisk betongmur, där konservativa domare i de federala domstolarna betraktat facket som en kriminell konspiration och strejker som ett hot mot näringsfriheten. Och arbetsgivarna hade skytt få medel i klasskriget.

Man sparkade strejkande arbetare, svartlistade ledare och anlitade privata säkerhetsstyrkor – mest känd är väl Pinkertons ”detektivbyrå” – som skyddade strejkbrytare och pucklade på, mejade ner, infiltrerade och söndrade arbetarkollektivet. Om det inte hjälpte kallade man på staten. Federala och delstatliga trupper slog ner omkring 500 strejker i USA bara mellan 1877 och 1903.

Det var depressionen och New Deal som luckrade upp de invanda mönstren, som på bara några år förändrade maktrelationen på arbetsmarknaden. Nu bakbands de federala domstolarna och kunde inte längre fungera som näringslivets stödtrupper, samtidigt som arbetarna fick uttrycklig rätt att organisera sig och utvidgad strejkrätt.

Peppade av den politiska klimatförändringen och uppraggade av en aldrig tidigare skådad armé av organisatörer anslöt sig miljoner arbetare till fackförbunden under 30-talet.

Nyckeln som låste upp portarna till storföretagen blev sittstrejkerna. Vintern 1936 slog ett rätt ungt och litet United Auto Workers till mot en av General Motors fabriker i Flint, tio mil norr om Detroit. I stället för att gå ut i strejk och demonstrera på gatorna ockuperade arbetarna fabriken, stängde av maskinparken och satte sig ner.

Företagsledningen krävde att guvernören sände in nationalgardet, men det hände inte. För första gången i historien fick arbetsgivarna och facket spela ut sina kort utan ingrepp. Och GM förlorade, tvingades till slut erkänna UAW som legitim motpart.

Segern spred chockvågor genom industrin. Det sittstrejkades överallt och facket tog sig in i företagen. Mot slutet av decenniet hade den fackliga organisationsgraden ökat från 7 till 21 procent över hela arbetsmarknaden. I Detroit var en majoritet av arbetarna anslutna till facket.

United Auto Workers kom urstarka ur 1930-talet, och längst fram i leden fanns Walter Reuther – en gång kallad ”den farligaste mannen i Detroit” av Mitt Romneys pappa George, då talesperson för arbetsgivarorganisationen Automobile Manufacturers Association.

Hitler var knappt besegrad innan ett par hundra tusen GM-arbetare togs ut i en elva månader lång strejk – vilket landade i en hygglig löneökning. 1948 laddade Reuther och UAW för en ny storstrejk; men den här gången hann General Motors före.

Företagsledningen hade tröttnat på klasskriget, man stod i startblocken inför en expansion och hade inte råd med fler produktionsstopp. Så arbetarna erbjöds ett lönelyft i utbyte mot arbetsfred och ordning och reda på golvet.

Två år senare slogs den nya ordningen fast i det som kallats ”Treaty of Detroit” – en motsvarighet till det svenska Saltsjöbadsavtalet, och en kompromiss som inte bara gav arbetarna höjda löner, utan också bonus, sjukvårdsförsäkring, pension, förlängd semester, anställningstrygghet och arbetslöshetsersättning – listan kan göras lång och blev bara längre med åren.

Modellen fick copycats överallt där arbetarna var organiserade. Samtidigt omvandlades hela arbetsmarknaden. Företag som ville hålla facket borta tvingades rentav bjuda över för att göra folk nöjda, vilket gjorde att även oorganiserade löntagare vann på den förändrade maktbalansen.

Det har kallats det sociala kontraktet, något som tillsammans med en stadig tillväxt gjorde ”arbetaren till en del av medelklassen i ett medelklasssamhälle”, som finanstidningen Fortune beskrev det på 50-talet.

Man kan fråga sig när och varför samförståndet tog slut och klasskriget satte igång igen.

En artikel i affärstidningen Business Week 1974 säger mycket om brytpunkten. Man konstaterade kort och gott att de amerikanska lönenivåerna hade nått vägs ände. Att det var dags för en omfördelning. ”Det kommer bli svårt för många amerikaner att köpa idén att de måste nöja sig med mindre så att big business kan få mer”, skrev man, och spådde att ”ingenting som vår nation, eller någon annan nation, har gjort i nutida ekonomisk historia kan jämföras med det säljarbete som krävs för att få folk att acceptera den nya verkligheten”.

Förhållandet mellan fack och arbetsgivare funkade bara så länge vinsterna var höga under guldåren. Men den ökade internationella konkurrensen och 70-talets recessioner, liksom de höga oljepriserna och den skenande inflationen, pressade ner vinsterna i näringslivet.

Den ledande analysen blev att man inte längre hade råd med det sociala kontraktet, att kostnaderna hade blivit för höga; särskilt löner och pensioner. Och för att ta sig ur knipan beslutade man sig för att göra slut med facket.

Fram till 70-talet kunde arbetarna alltid pressa arbetsgivarna till eftergifter genom att hota med strejk. Men vad skulle hända om det gick att flytta produktionen? Flytta kapitalet? Det hade inte varit så lätt förr om åren. Men med revolutionen i transporter och kommunikationsteknologi blev maskinparker mer mobila samtidigt som produktionskedjor och fabriker kunde styras över längre avstånd.

Och med de allt öppnare gränserna – en utveckling som amerikanska företag och i synnerhet finanskapitalet drev på – blev det också möjligt att flytta till andra klimatzoner.

Företagen kunde helt enkelt ta sitt pick och pack och dra ifrån en arbetarklass som blivit för dyr i drift, för kräsen och för välorganiserad och söka upp en billigare, mer medgörlig och oorganiserad. Och det var precis vad man gjorde.

Först omlokaliserades fabriker till den amerikanska Södern, till konservativt sinnade delstater där facket aldrig lyckats slå rot. Men det var bara en anhalt på vägen.

Med hot om flytt, och genom att spela ut olika fabriker mot varandra, ställdes arbetarna ofta inför ett ultimatum: frysta löner eller flytt, sedan sänkta löner eller flytt.

Ofta var hotet reellt. Ibland bluffade man. Men det kvittade. Det avgörande var möjligheten.

Kapitalets ökade rörlighet blev ett oöverträffat vapen. Arbetarhistorikern John Russo har kallat strategin för ”capital strike” – arbetsgivarstrejk.

Facket försökte också strejka, men nederlagen blev oftast svåra. Särskilt eftersom det var just en konfliktfylld miljö företagen ville bort ifrån. Facket fann sig plötsligt stående på ett löst isflak i ett hav av fritt flytande kapital – oförmöget att ta spjärn. Man tycktes inte längre kunna rubba världen, utan tvingades i stället anpassa sig.

För varje nedläggning och nederlag minskade också fackföreningsrörelsens medlemsstock. Organisationsgraden sjönk från 30 procent 1960 till strax över 20 procent 1980 – och störtdök sedan till 15 procent 1990 och vidare ner till 12 procent i dag.

Med färre medlemmar förtvinade musklerna. Mest talande är att begreppet ”concession”, eftergift, fick en ny betydelse. Mellan andra världskriget och 70-talet var det facket som pressade företagen till eftergifter. Därefter var det ombytta roller.

Svagare fack ger växande klyftor
Sedan 70-talet har inkomstklyftorna i USA växt kraftigt. Den rikaste tiondelens inkomster är nu till exempel 14 gånger större än den fattigaste tiondelens, upp från knappt 10 gånger för ett par decennier sedan.

Men skillnaderna har inte bara ökat mellan fattiga och rika, utan också mellan de i toppen och de i mitten. ”Rika amerikanska hushåll har lämnat såväl medel- som låginkomsttagare bakom sig”, konstaterar OECD i en rapport. 1980 plockade den rikaste hundradelen av befolkningen hem omkring 10 procent av nationalinkomsten. Strax före finanskrisen hade andelen fördubblats.

OECD menar att fackets medlemstapp och förlorade förhandlingsstyrka är den viktigaste förklaringen till de växande inkomstklyftorna. Maktbalansen på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna har tippat över åt arbetsgivarnas håll, med resultatet att det med tiden blivit som Business Week ville 1974: mer till aktieutdelningar och chefsersättningar, mindre till arbetarnas löner.

Mellan 1970-talet och finanskrisen ökade produktiviteten i näringslivet rejält – med 83 procent – medan medianlönen i princip frös fast. Om lönerna hängt med i utvecklingen hade en genomsnittlig löntagare tjänat 22 000 dollar mer om året.

Pengarna har istället gått till stigande vinster och höjda VD-ersättningar. Sedan slutet av 70-talet har ersättningen för en VD i ett större företag ökat med hela 725 procent och är nu mer än 200 gånger större än en genomsnittlig arbetarlön.

”Det är en fantastisk ekonomi om man är en hög företagschef eller någon som äger aktier”, skrev Paul Krugman strax innan finanskrisen. ”För de flesta andra amerikaner är ekonomisk tillväxt en åskådarsport.”

Sedan dess har majoriteten av befolkningen pressats längre upp på läktaren. Medianinkomsten har sjunkit med 9 procent sedan 2007, och 2010 gick 93 procent av inkomstökningen till den rikaste procenten av befolkningen: till topparna i näringslivet.

När Barack Obama på senare tid har drivit linjen att de allra rikaste borde betala något mer i skatt har Republikanerna anklagat honom för att bedriva klasskrig: ”It’s class warfare!” Något som Warren Buffett, världens tredje rikaste man, vände på i New York Times för några år sedan: ”Visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass, de rika, som har startat kriget. Och vi vinner.”

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård” publicerats.

Fredrik Reinfeldts famösa uttalande om etniska svenskar har många gånger beskrivits ungefär som ett medvetet misstolkat citat taget ur sitt sammanhang, senast i dag i Erik Helmersons ledare. Det är dock inte riktigt korrekt. Reaktionerna på citatet kom just på grund av kontexten, inte specifikt på grund av ordföljden “etniskt svensk”. Reinfeldt fick frågan om man bör göra mer – stimulera ekonomin mer – eftersom arbetslösheten är högre än vad som beskrevs som massarbetslöshet 2006. Reinfeldt svarade: “Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

I ett annat sammanhang, när han pratade om de ökande klyftorna i Sverige, reducerade han betydelsen av ökade klyftor genom att peka på att de inte ökat så mycket om man räknar bort de allra rikaste och de fattigaste.

Fokus blir tydligt. Fredrik Reinfeldt vill att den politiska debatten ska handla om medelklassen och deras plånboksfrågor och livspussel. De andra är inte lika intressanta att diskutera.

Den bilden präglar svensk debatt inte bara på moderatsidan. Socialdemokraterna är närmast sjukligt besatta av att komma med bra plånboksbud till medelklassen, eftersom det är genom att locka över dem från allianssidan som Socialdemokraterna kan nå makten. Och när de stora partierna diskuterar medelklassen rycks medierna med. Därför kommer det som en chock för P4 Östergötland när deras statistikgräv visar på alarmerande siffror.

“P4 Östergötland har gått igenom statistiska centralbyrån SCB:s lönestatistik för samtliga 507 postnummerområden i Östergötland mellan åren 1990 och 2010.  Det gäller då inkomster man behöver betala skatt för som till exempel lön, pension, föräldra- och sjukpenning. Uttrycket “de rika blir rikare, de fattiga allt fattigare” visar sig stämma väl. Klyftan i länet mellan låg- och höginkomsttagare har ökat kraftigt under de gångna 20 åren. De som tjänar från 0 kronor upp till 16 600 kr per månad har blivit 34 098 fler i länet under perioden. Räknar man inkomstskiktet från 0 kronor till 25 000 kr har det ökat med 72 673 östgötar.” rapporterar P4 Östergötland.
– Det finns en ny underklass i Sverige, som varken politiker eller medier pratar om eller med. Men genom det här projektet kommer vi närmare, säger reportern Lars Christopherson till Journalisten.

Han har alldeles rätt. I Linköpings fattigaste område Skäggetorp har medianinkomsten sedan 1990 gått från (omräknat till dagens penningvärde) 14 000 till mindre än 4 000 kronor i månaden.

Om politikerna i de stora partierna inte pratar om de här gruppernas ekonomiska utveckling – och vilka konsekvenser det får för samhället i stort – måste medierna belysa det här. Mycket mer än i dag.

Politiken och mediefokuset måste intressera sig för mer än välmående etniska svenskar mitt i livet. De brukar nämligen både klara sig bra och göra sig hörda ändå.