Bloggen

Bilarbetarna byggde staden, kanske rentav landet. Men nu har bilfabriken fått motorstopp och jobben har försvunnit. Dagens Arena gör ett nedslag i USA inför valet.

– Gud, vi ber dig att leda oss genom det här, vi ber dig att ta hand om alla här inne, att ge oss mer av det vi behöver och mindre av det vi inte behöver.

Ordföranden för United Auto Workers avdelning 22 i Detroit öppnar ögonen och tittar ut över rummet. Och där sitter den: arbetarklassen.

Så heter det förstås inte här. Inte i USA. Inte inom facket. Här pratar man helst om medelklassen. Men nu håller den sagan på att ta slut, och kvar finns – ja vadå?

– Ni har alla varit med om mycket, fortsätter han. Men jag ber er behålla hoppet och tron.

Hur de ska kunna göra det är svårt att begripa för den som känner till historien. Först halverades lönerna, för en månad sedan fick de sparken, och nu ska de få ta del av företagets kompensation för det brutna kontraktet: en veckas betalning för varje år de varit anställda och två månaders sjukvårdsförsäkring. That’s it.

På båda sidor av scenen hänger ett emblem med texten ”We Built This City – It Pays To Belong”. Bilarbetarna byggde staden, kanske rentav landet, och naturligtvis lönar det sig att vara med i facket. Eller?

En gråhårig jurist från förbundskontoret ger medlemmarna en statusuppdatering. Förhandlingarna har gått i stå och företagsledningen kommer inte erbjuda mer, så de har att välja mellan att dra sig ur spelet och lösa in markerna, eller gå all in och ta saken till domstol. Och så oddsen:

– Det vi har nu är säkert. Om vi stämmer företaget för avtalsbrott kan vi få lite mer. Men vi kan också förlora allt. Jag har ingen kristallkula, så jag ska inte säga vad som kommer hända eller hur ni ska rösta. Det är era liv, era försäkringar, så ni får avgöra själva.

Vita, bruna, svarta, män, kvinnor, tjocka, smala, äldre och yngre – drygt 120 personer som inte har så mycket annat gemensamt än sin yrkeserfarenhet. Fram till nyligen pusslade de ihop underreden till pickuper på American Axle & Manufacturing (AAM) – en underleverantör till bland annat General Motors. Men nu är det färdigpusslat.

Nedslagna blickar, hakor i händer, händer på kepsskärmar. De läser igenom uppgörelsen en gång till, lutar sig bakåt och suckar. Tittar på varandra. Hur gör vi?

Det är inte första gången ett amerikanskt arbetarkollektiv befinner sig i den här situationen; vilket om inte annat staden som bilarbetarfacket påstår sig ha byggt och som AAM nyss stämplat ut ifrån bär vittnesbörd om.

Den som är på jakt efter industriruiner och urblåsta bostadsområden kan i princip välja vilken stad som helst mellan New Jersey och Illinois. Men vill man se tusentals kollapsade kåkar, industriella gravfält med vittrande fabrikshallar, skyskrapor som förvandlats till gotiska spökslott och uppspruckna autostrador kantade av tomhet – då ska man åka till Detroit.

Numer är Detroit en av USA:s fattigaste städer. I de centrala delarna rör sig härjade existenser som pendlar mellan abstinens och hunger, och runtomkring försöker en utblottad befolkning överleva i en stad som ständigt befinner sig på randen till konkurs och som dessutom har landets värsta våldsbrottsstatistik.

För några år sedan drog bolånecirkusen fram här och knackade på varje hus som fortfarande hade en dörr, och sedan dess har tusentals drivits ut från sina hem. 90 000 villor står nu övergivna i väntan på att brännas ner eller kollapsa. Dessutom steg arbetslösheten vertikalt efter finanskrisen 2008. På ett par år utraderades nästan 100 000 jobb.

Men Detroits ruiner har varken orsakats av en sprickande bolånebubbla eller en tre år gammal recession. Här har krisen pågått i årtionden.

I mitten av förra seklet var staden ett framtidslöfte. Som hemort för GM, Ford och Chrysler var ”Motor City” navet i ett regionalt nät av industristäder som tillsammans utgjorde den amerikanska kapitalismens drivmotor. Detroit blev också huvudscenen för en socioekonomisk metamorfos. I ett par generationer kunde arbetare utan högre utbildning leva mitt i den amerikanska drömmen; med villa, två bilar, semester, betald sjukvård och tryggad ålderdom.

Och det mycket tack vare fackföreningsrörelsens segrar på 30- och 40-talet, då bilarbetarfacket UAW organiserade, strejkade, förhandlade och drev fram en ny standard inom industrin och på arbetsmarknaden i stort.

Men de senaste decennierna har det gått utför, för industrin, facket och arbetarna.

I början av 1980-talet analyserade ekonomerna Barry Bluestone och Bennet Harrison den trend som redan då hade raserat en stor del av USA:s industri. De beskrev den som en ”utbredd och systematisk avveckling av nationens produktiva kapacitet”, en process där kapitalet schappade från tidigare industricentra och satsade sina marker på annat håll; i nya fabriker i andra delar av landet och världen, på uppköp av företag i andra branscher eller på finansiell spekulation. Efter sig lämnade man igenbommade fabriker, avskedade arbetare och en växande samling spökstäder. Resultatet blev rostbältet, där Detroit är den mest anfrätta niten.

Det räcker med att titta på det senaste decenniet för att förstå vidden av förlusten. Så sent som vid millennieskiftet arbetade 175 000 inom Detroitområdets bilindustri. Strax innan finanskrisen hade siffran sjunkit till drygt 100 000. Under samma tid nästan halverades antalet bilarbetare i hela Michigan från 320 000 till 175 000. Och året efter kraschen på Wall Street kickades ytterligare 50 000 i Michigan, varav 25 000 i Detroit.

Med bilfabrikerna har också resten av det industriella klustret försvunnit – liksom mer än hälften av befolkningen. På 50-talet hade Detroit två miljoner invånare; i dag bara 700 000. Ett tag växte Detroit Metropolitan Area samtidigt som kärnan tömdes, men de senaste åren har också regionen, ja hela Michigan, dränerats på folk.

Nu har ännu ett par fabriker lagts ner i väntan på rostangrepp, och ännu en skara arbetare ska fatta beslut om sin framtid. Men vad har de egentligen kvar att besluta om? Striden om jobben är över. Kampen om lönerna över.

Så sent som vintern 2008 gick de ut i strejk mot företagets sociala dumpning, vandrade runt med plakat och namnlistor i snömodden, värmde händerna över vedeldade oljefat och käkade pizza som skänkts av stöttande grannar. VD:n och huvudägaren Dick Dauch körde utpressningsmetoden. Antingen halverade löner och kapade förmåner eller nerläggning och flytt.

Hans uttalade ambition var att eliminera ”Detroits rättighetsmentalitet”. Efter tolv veckors hård strid, där företaget slussat in strejkbrytare och förstärkt nedläggningshotet, blåste facket till slut av strejken och slöt ett avtal som ett stressat arbetarkollektiv röstade igenom: en sänkning av lönen från 28 till 17 dollar och sämre pension i utbyte mot bevarade jobb och en hygglig engångssumma till alla som slutade frivilligt – vilket många gjorde.

Sedan kom finanskrisen, försäljningen sjönk, och trots att företaget repade sig inom ett år stängdes den ena av de två Detroitfabrikerna och hundratals tvingades sluta, tills bara ynka 300 återstod av de 2 200 som arbetat där innan strejken. Snart aviserades dessutom en ny lönesänkning – den här gången till 11 dollar. ”Det handlar om att bli mer konkurrenskraftiga och att skapa en passande kostnadsstruktur”, förklarade företagets presstalesman.

Men nu hade arbetarna fått nog och röstade nej till förslaget. Vilket föranledde Dick Dauch att lägga ner fabriken och flytta produktionen till mexikanska Silao, dit man redan hade omlokaliserat en hel del de senaste åren. Liksom till Brasilien, Kina, Indien, Polen, Thailand och mer fackföreningsglesa områden i USA. Det vill säga platser där arbetskraften är billigare och inte lika rättighetsmedveten.

I Mexiko kostar en industriarbetare knappt sju dollar i timmen inklusive allt – en femtedel jämfört med en fackligt ansluten bilarbetare i USA. Och som AAM:s globala säljchef John Bellanti förklarade sammanhangen: ”Självklart söker vi efter de mest konkurrenskraftiga lönerna.”

Företaget gick visserligen med 115 miljoner dollar i vinst 2010, men aktieägarna förväntade sig mer. Och nu är det ju så att det är den som kontrollerar kapitalet som har den slutliga makten, som därför ska blidkas. Och varken kapitalägarna eller företagsledningen är förstås så patriotiska att de frivilligt behåller något i USA om det går att tjäna mer pengar någon annanstans.

Så nu sitter de här. Lönsamhetsjaktens förlorare. På globaliseringens bakgård. Vad de har kvar att tugga på är köttbenet som företaget slängt åt dem för att slippa fortsatt gnäll.
– Då frågar jag er, säger fackordföranden: antar ni erbjudandet?

Två personer av omkring 120 räcker upp handen. Resten gör det inte.
– Så ni vill gå vidare med stämningen?
– Ja!

Applåder. De snackar om en demonstration om ett par veckor, om att gå ut i media.

Och man kan förstås undra var kämpaglöden kommer ifrån.

Efter alla uteblivna segrar.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Den amerikanska drömmen är i kris. Dagens Arena inleder i dag en artikelserie av Kent Werne. Följ med till Detroit, där pressade bilarbetare fått lönerna halverade, och till Walmartland, där världens största företag bedriver krig mot facket.

Det fanns en dröm om ett land där den som var beredd att arbeta hårt också skulle få ett bra liv. Och efter andra världskriget gick drömmar i uppfyllelse för allt fler amerikaner. Ekonomin boomade, folk fick jobb, inkomsterna ökade på bredden.

Drivmotorn i USA:s ekonomi var industrin runt de stora sjöarna, särskilt bilindustrin i Detroit. Här förvandlades också en stor del av arbetarklassen till medelklass. Och den främsta kraften i förvandlingen var fackföreningsrörelsen. Tack vare fackets segrar på 30- och 40-talet sattes en ny standard på arbetsmarknaden.

När USA nu går till presidentval är det inte bara ekonomin som krisar, utan också den amerikanska drömmen.

Medianinkomsten har fallit i mer än ett decennium, lönerna för arbetare har pressats neråt. Stora delar av medelklassen har gjort omvända klassresor. 46 miljoner amerikaner lever numera under fattigdomsgränsen, och många fler strax däröver.

Samtidigt har de i toppen fått det mycket bättre. De senaste 30 åren har mer än hälften av tillväxten gått till den rikaste procenten, vilket har gett ett påslag på 275 procent efter skatt.

Men hur blev USA egentligen ojämlikhetens land?
En stor del av förklaringen hittar man i Detroits ruiner, i den urholkade amerikanska industrin och i Walmartiseringen av USA:s ekonomi. Liksom i fackets försvagning. Enligt en OECD-rapport är fackets medlemstapp och förlorade styrka en huvudorsak till de växande inkomstklyftorna, inte bara i USA, utan också i andra länder.

För fyra år sedan gick Barack Obama in för att ”blåsa nytt liv i den amerikanska drömmen”. ”Den politik som konsekvent har gynnat de rika och mäktiga och missgynnat vanliga amerikaner” hade nått vägs ände, sa han. Nu skulle USA:s industri stärkas, facket få nya möjligheter till organisering och medelklassen lyftas ur hålet. Men vad blev det av dessa löften? Och vad kommer hända om Obamaeran tar slut och Mitt Romney vinner valet den 6 november?

Följ med på en resa till Detroit, möt utpressade bilarbetare och kliv in på de fabriksgolv som finns kvar. Och häng med till Walmartland, där världens största företag bedriver krig mot det amerikanska facket och sparkar arbetare som försöker organisera sig. Trots det finns det folk som kämpar för sina rättigheter, som vägrar ge upp den amerikanska drömmen.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

På söndagen kunde vi höra i både Sveriges Radios Kaliber och i Po Tidholms krönika i Godmorgon världen hur den gruvnäring statsminister Fredrik Reinfeldt påstår är “för Sverige vad oljan är för Norge” knappt alls kommer vare sig Sverige eller lokalbefolkningen i gruvorterna till del. Det skapar å ena sidan ett antal jobb, men det är inte nödvändigtvis så att det är lokala jobb.

I stället uppstår en oljeplattformsekonomi där personal flygs in under långa skift och sedan åker hem snarare än att bosätta sig, betala skatt och bidra till att malmrika samhällen börjar växa och leva upp. För ortsborna blir bara skiten kvar, det utarmade månlandskapet och notan för nya vägar och infrastruktur, försörjningsstöd till de som blir utan jobb när dagbrotten slår sönder rennäringen. Som land står Sverige för det mesta som kostar, samtidigt är prospekteringen fri och vinsterna försvinner utomlands. En halv promille av malmvärdet går till den svenska staten, en och en halv till markägaren. Det blir inte mycket pengar. Men landet utarmas när de ändliga resurserna bryts och säljs.

För Sverige gör malmen på tok för lite på grund av att politikerna reglerat för dåligt och helt enkelt inte tänkt igenom hur gruvnäringen ska skötas. Riskkapitalet ser Sverige som Klondike. I Norge har oljefonden vuxit till ett värde av 3765 miljarder kronor och utgör en närmast oändlig trygghet för landet. I Sverige får staten under 400 000 kronor för malmvärdet. En av de medverkande i Kalibers reportage berättar hur han gråter sig till sömns för att han tänker på vad som håller på att hända med hans hembygd. Kanske kunde just malmen varit det som fick “hela Sverige att leva” också framöver om det skötts ordentligt? Nu tycks det ha glidit oss ur händerna.

Jämförelsen med den norska oljans lov haltar rätt rejält.

Inlägget är uppdaterat 5/11 2012 med anledning av att Facebook har kommit med nya ändringar.

Dagens Arena använder sociala medier i olika former för att nå ut till våra läsare. Facebook är en given kanal, många av Dagens Arenas läsare når sajten via Facebook och övrig hänvisningstrafik.

Vi vill att så många som möjligt ska kunna följa oss via Facebook, men mediet förändras och börjar begränsa tillgången till innehållet.

Ju mer företaget växer, desto svårare blir det att nå ut med information utan att betala.

I stället för att införa särskilda företagsabonnemang smyger Facebook in olika betalningslösningar successivt. Förra veckan rapporterade SVT om att Facebook har infört begränsningar för fan-sidors statusuppdateringar. Om sidornas administratörer inte betalar för varje enskild uppdatering får inte alla följare del av avsändarens information.

Facebook har fått utstå mycket kritik för att företaget ville ta betalt för att uppdateringar ska nå ut. Därför ändrar Facebook sin taktik.

Gör så här för att försäkra dig om att inte missa någon av Dagens Arenas uppdateringar på Facebook:

1. För att ta emot uppdateringar från Dagens Arenas Facebook-sida för du muspekaren till “Gilla”-knappen – då dyker flera menyval upp.

2. Välj “Ta emot aviseringar” eller “Get notifications”.

2010 kritiserade Rosa Taikon migrationsminister Tobias Billström för hans medeltida syn på romer, sedan ett antal romer utvisats för att de tiggde. Billström hade då skrivit att “om man tittar på hur utlänningslagen är formulerad så kan man avvisa en utlänning om han eller hon under vistelsen i Sverige eller annat nordiskt land inte kan försörja sig på ett ärligt sätt” trots att tiggeri inte är olagligt.

Och att Billström tycker att romerna inte har i Sverige att göra har vi sett exempel på fler gånger. I dag återkommer han till samma slutsats när han till Sveriges Radios Ekot säger att han vill införa visumtvånget för människor från västra Balkan, för att specifikt komma åt romerna som söker sig hit. Billström är mån om att man ska få signaleffekter, att romerna på västra Balkan ska få veta att till Sverige åker man minsann inte.

– Ett av skälen är för att visa de här staterna som nu har stora mängder människor som kommer hit och lämnar in uppenbart ogrundade ansökningar om asyl, att vi inte accepterar det och det tycker jag är en viktigt signaleffekt i sig, säger han till Ekot.

Lyckligtvis har han inte ens alla sina partikamrater med sig. Carl Bildt varnar till exempel för förslag i linje med Billströms:
– Den typen av signaler leder till att de nationalistiska krafterna får luft under vingarna på Balkan och det är inte något som ligger i vare sig deras eller vårt intresse.

Att Billström dessutom ställer romerna mot flyktingar från Syrien är förstås ännu värre. Flyktingar från olika kriszoner, krig eller olika förföljelser ska inte ställas mot varandra som administrativa utgiftsposter där den ena accepteras och den andra får avslag av detta skäl. Den människosynen ska inte prägla svensk asylpolitik och där tror jag faktiskt att Billström har en förkrossande majoritet emot sig. Hans inställning är ju som sagt nästan unik också inom Moderaterna.

Man får hoppas att Moderaterna, varför inte via utrikesminister Bildt, tar den vilsne Billström i örat.

I The Economist (13-19 oktober 2012) finns en intressant artikel om den “nya svenska modellen”, “The New Model, a bit more unequal, a lot more efficient”.

Här finns allt från att sänkta skatter skapar effektivare samhällen, till föreställningen om att ojämlikhet boostar ekonomin (genom att människor jobbar för sämre villkor). Det är som om arbetslinjen själv kunde tänka. Lägre skatter skulle väl skapa fler jobb? Eller tvinga människor till det?

Artikeln handlar också en del om platsen där jag är uppväxt, Stockholmsförorten Fisksätra, som ligger inklämd mitt i överflödets Saltsjöbaden. Economists artikel börjar med att etablera Fisksätra utifrån tv-serien Solsidan:

A badly behaved child is threatened with banishment to Fisksätra, a poor enclave a few train stops away, where immigrants from 100 countries cram into dilapidated blocks of flats.

Artikeln fick mig att tänka på tre saker:

1) De som har gjort det här reportaget vet ingenting om Fisksätra, 2) Ökad ojämlikhet kan lösas med högre skatter, 3) Fisksätra är ett typexempel på ojämlikhetens nya geografi, vissa får göra skitjobbet medan andra skördar frukterna.

När ojämlikheten mellan stadsdelar påverkar sysselsättningssiffror såväl som hälsa, är det märkligt att läsa att ju mer exkludering och ojämlikhet i samhället, desto bättre ekonomi.

Economist-artikeln passar även på att slå ett slag för Fattigsverige:

The Iraqis, Somalis and other low-skilled foreigners in Fisksätra, unlike migrants a generation ago, can no longer count on a drip-feed of government support.

Nedskärningarna drabbar arbetslösa och utförsäkrade – en fälla som håller människor fastnaglade i fattigdom, medan skygglapparna mot Fattigsverige gör att dessa människor inte existerar i medelklassens medvetande. Hur effektivt är det egentligen?

För visst är det inte så pass enkelt att effektivitet och ojämlikhet går hand i hand. Ekonomiska kriser kan ju undvikas om jämlikheten i samhället ökar.

Fisksätra är allt annat än en fattig plats, människor från 100 olika länder bor där. Fattig är den enbart om man jämför med Saltsjöbadens överdåd.

Lider du av ätstörningar? Vet du att du samtidigt kan bidra till att ”skapa jobb” och ”konkurrenskraft”?

På tisdagsförmiddagen skickade näringsdepartementet ut pressmeddelandet om ”Innovation som botar ätstörningar”. Centerledaren Annie Lööf ska besöka en klinik som exporterar behandlingsmetoder mot bland annat anorexia.

– Företaget är ett bra exempel på hur svensk innovationskraft kan möta stora hälsoutmaningar och samtidigt skapa jobb och konkurrenskraft, säger Annie Lööf klämkäckt i pressmeddelandet.

”En person i min närhet fick denna anorexibehandling. Eftersom den bara gjorde henne sämre kastades hon ut.” twittrar ledarskribenten Johannes Forssberg om företaget som nu lyfts fram som ett föredöme.

Annie Lööf, har du någonsin besökt en vän eller anhörig på en avdelning för personer med ätstörningar? Har du sett någon som är svårt sjuk i anorexia bli itvingad en näringsdryck. Sett toalettdörrarna utan lås på därför att den sjuke inte får lämnas ensam? Följt händernas försök till att gömma mat när de under måltiden inte får hållas under bordskanten?

”75 procent av patienterna blir symtomfria och bara 10 procent återfaller under fem års uppföljning.” står att läsa i pressmeddelandet. Hur många som likt Johannes Forssbergs vän har sållats bort innan sammanräkningen vet vi inte.

Och för att prata klartext om de siffror som angivits. Av de 25 procent som inte blir symtomfria kommer flera att avlida av sin sjukdom. Som den 13-åriga tjej jag en gång såg sitta med en stickning i ett svagt upplyst vårdrum. Fem månader senare fanns hon inte längre.

Jag säger det inte för att berätta en skräckhistoria. Utan för att det är den faktiska konsekvensen av en allvarlig sjukdom som människor dör i.

När sjukvårdsbehandlingar når resultat är det fantastiskt. Men när man börjar lyfta fram behandlingsmetoder för ätstörningar som en del av en positiv näringspolitik för att de är ”billiga” eller ”skapar nya jobb” blir det fel. Ska en behandlingsmetod då ratas för att den är marginellt sett mer kostsam?

Rimligtvis borde det heller inte spela någon roll hur många jobb som skapas. Det viktiga måste ju vara att hitta sätt att motverka att folk blir sjuka i ätstörningar – liksom att de blir friska igen.

Personer med ätstörningar borde aldrig få utgöra en del av näringspolitik.

Den eventuella lönsamheten har ingenting med saken att göra. Att över huvud taget göra en poäng att svårt sjuka människor samtidigt bidrar till ”konkurrenskraft” och ”nya jobb” – det är bara vidrigt.

“Utanförskapet har minskat med över 200 000.” Det påstod statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i partiledardebatten i riksdagen. I den tidigare debatten (i SVT:s Agenda)  sa han helt utan verklighetsförankring att ensamkommande flyktingbarn kan vara en förklaring till varför skolresultaten försämrats. Han sa att Sverige är på god väg att nå miljömålen (en ren lögn) och svajade betänkligt i fler frågor än så. Men när han säger i riksdagen att utanförskapet minskat med 200 000 måste han väl ändå ha på fötterna? Utanförskapet har ju varit hans favoritgren ända sedan han blev moderatledare.

Men, nej.

Det visar sig nu att han luras även där. Han menar inte 200 000 människor – vilket man lätt kan ledas att tro när man lyssnar på honom – utan “helårsekvivalenter”. Som Dagens Industri visar är det ett kritiserat mått han använder som inkluderar också de korttidssjukrivna, vilket förstås är mycket märkligt. Personer som kanske bryter ett ben men sen återvänder till sitt jobb helt enligt plan, utmärkt rehabiliterade och aldrig långt ifrån arbetsmarknaden,  ska väl knappast diskuteras i former av “utanförskap”?

“Måttet omfattar dem som fått sin försörjning från de största ersättningssystemen, till exempel socialbidrag, a-kassa och sjukpenning. Alla som någon gång under året fått pengar därifrån räknas om till helårsekvivalenter. Tolv personer som fått sjukpenning i en månad blir en helårsekvivalent.” skriver Dagens Industri.

Räknar man som Reinfeldts eget arbetsmarknadsdepartement gjorde under förra mandatperioden landar man i stället på att utanförskapet minskat med 110 000 sedan regeringen tillträdde. Men genom att trixa med siffrorna och avsiktligt föra medborgarna bakom ljuset lyckas statsministern addera 90 000. Fiffigt, absolut. Men värdigt en statsminister? Knappast.

Lägger man till regeringens resonemang kring hur de gått för det utförsäkrade, där Ekot visar att den som jobbat del- eller halvtid när de var i sjukförsäkringen förs in under rubriken ”i arbete” när de kastas ut från sjukförsäkringen. En person kunde alltså jobba halvtid och vara sjukskriven på halvtid innan utförsäkring och sedan räknas upp på regeringens succékonto (från utanförskap till arbete hallelujah!) om han eller hon sen står sjukare än innan men utan sjukförsäkring och med jobb på två timmar om dagen. Det är ett smutsigt siffertrixande man ägnar sig åt, som också Kjell Rautio blottlägger i ett intressant blogginlägg.

“Av den grupp på 17 643 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 var drygt 65 procent, eller två tredjedelar, tillbaks i sjukförsäkringen i maj 2011. Det visar sig dessutom att endast fyra (4) procent (eller 711 personer) av de utförsäkrade då hade en inkomst från ett osubventionerat arbete.” skriver Rautio.

Alliansens mycket aktiva och avsiktliga siffertrix är inte bara ett oskick i den politiska debatten. Det är också respektlöst att man inte värderar högre att medborgarna – väljarna – är ordentligt informerade. Det visar tydligt att regeringen inser att den förda politiken inte går hem om den redovisas sakligt och sanningsenligt.

Dagens Arena samarbetar med Elektrikerförbundet i bygggranskningen.

Illegal arbetskraft som systematiskt utnyttjas av ett ledande byggledningsföretag för att göra rivningsuppdrag under usla arbetsvillkor. Det tipset nådde Dagens Arena i början av september.

Efter ett par bakgrundssamtal kunde vi konstatera två saker:

1. Det vi fått höra är intressant och måste grävas djupare i.

2. Dagens Arena är en liten redaktion med alltför knappa marginaler (både personalmässigt och ekonomiskt) för att kunna avvara en redaktörs tid att gräva i historien eller att låta en frilans göra det under så lång tid som krävs.

I det läget erbjöd sig Elektrikerförbundet att samarbeta med oss, vilket skulle göra det möjligt att anlita frilansjournalisten Ingemar Dahlkvist, som vi tidigare har jobbat med när vi gjort större granskningar.

Eftersom vi ville skriva om det själva om vi hade haft möjlighet valde vi att gå in i samarbetet för den här granskningen. Det kändes självklart sedan vi dessutom försäkrat oss om att Ingemar Dahlkvist skulle ges möjlighet att granska branschen helt utan att Elektrikerförbundet skulle ha rätt att påverka hans arbete eller resultat.

Vårt samarbete med Elektrikerförbundet är nu slut och uppföljningsartiklar är inte en del av de samarbetet.

Självklart är det ett publicistiskt dilemma att låta en extern aktör gå in med finansiering av vår granskning. Men utifrån att vi säkrat vårt oberoende och är helt transparenta i fråga om finansieringen är vi mycket stolta över granskningen vi i dag publicerar.

Eric Sundström, chefredaktör och ansvarig utgivare, Dagens Arena
Yonna Waltersson, nyhetsredaktör Dagens Arena

Socialdemokraterna väntas på fredagen diskutera de slutsatser som referensgruppen om vinst i välfärd hittills kommit fram till när partiets verkställande utskott samlas. Och Aftonbladet visar i dag att vu är splittrat. Ingen överraskning för någon som följt vinstdiskussionen det senaste året. Stefan Löfven och ett stort antal andra framträdande socialdemokrater tycker att svaret på frågan om vinst i välfärden aldrig kan bli totalförbud. Arbetarekommun efter arbetarekommun stämmer in i LO:s linje och tycker att vinsterna ska begränsas eller förbjudas och att svaret aldrig kan bli lika luddigt och otydligt  som vid den senaste S-kongressen.

Vad Socialdemokraterna aldrig får tro är att frågan kommer att försvinna så fort partiledningen bestämt sig och enats. Oenigheten kommer att bestå alldeles oavsett vad man kommer fram till i det verkställande utskottet. Partiet ska nog passa sig för att försöka sälja sig som helt enigt i frågan. Därför är det uppfriskande att personer som Morgan Johansson är så tydliga som han är i dag: Det krävs en lagstiftning för att begränsa vinsterna.
– Hela världen är full av modeller för detta. Det är bara i Sverige som vi har haft den här extremt liberala linjen där riskkapitalbolagen kunnat härja fritt, säger han till Aftonbladet.

Även Phia Andersson är tydlig:
– Jag vill ha ett vinstförbud men det krävs även ett regelverk för att undvika att företagen hittar en massa kryphål. Skattepengarna ska gå till verksamheten.

Även Ylva Johansson har tidigare resonerat öppet och intressant om hur hon ser på frågan även om hon inte landar i något glasklart förslag. På så sätt är även de S-anstrukna vinstlobbyisterna Stefan Stern och Widar Andersson också föredömligt tydliga i sin uppfattning: Reglering behövs inte.

Att det finns olika åsikter i ett parti är inte något stort problem. Problemet uppstår när man försöker låtsas som att alla är överens och det inte över huvud taget stämmer. Där måste Stefan Löfven och det verkställande utskottet vara ärliga och raka också efter att de tagit ställning: Inom Socialdemokraterna kan och kommer man att tycka olika i vinstfrågan, precis som i andra partier, hela vägen fram till valet.

Som bekant är också borgerligheten pressad i frågan. I socialminister Göran Hägglunds något fluffiga och flummiga debattartikel finns också formuleringar om inte bara meddelarfrihet och offentlighetsprincip utan också konstateranden om att vem som helst när som helst ska kunna ta del av alla resultat:
“Det ska finnas öppna redovisningar av hur väl olika vårdcentraler lyckas i behandlingen av patienter med exempelvis diabetes eller hjärtsvikt. Och alla ska kunna ta del av resultatet.”
“Därför ska ekonomin hos alla vård- och omsorgsgivare vara transparent.”
“Alla vårdgivare med offentlig finansiering bidrar till att utveckla vården genom att delta i forskning och utveckling, kompetensutveckling och utbildning av vårdens personal.”

Redovisas varje krona i intäkter och utgifter, liksom alla resultat och konsekvenser för patienter och brukare, på kort och lång sikt, är det i sig mycket mer av vinstbegränsande faktorer än alliansen tidigare varit inne på.

Alliansen vill inte att staten ensam ska ta hand om filmen, läs: vill regeringen inte ha en helstatlig filmpolitik.

Det går uppenbarligen trögt att tillgodose behov och förändringar på filmområdet, både i produktioner och i distributionsleden.

Det mesta är redan känt i filmpropositionen som lades fram för riksdagen på tisdagen.

“Avtalet mellan staten och film- och tv-branschen innebär bättre villkor för svensk film med ökade resurser, breddat engagemang och en öppning för fler visningsfönster”, heter det.

Filmpropositionen innehåller bland annat skärpta krav på jämställdhet, samt ett särskilt fokus läggs på barn- och ungdomsfilm.

Dessutom – för att en film ska få produktionsstöd införs dessutom som ett villkor att filmen ska kunna visas med svensk text. Ett rimligt steg för att öka tillgängligheten till svensk film för personer med funktionsnedsättning.

Bättre villkor är självklart välkomna. Men vissa delar av filmpropositionen känns inte särskilt nya. Redan i 2006 års filmavtal försökte man slå fast att jämställdheten och kvinnliga filmares villkor skulle prioriteras. Den som väntar på något gott, osv…

Därför undrar jag hur digitaliseringen kommer att prioriteras i fortsättningen. Inte enbart på biograferna utan med hänsyn till fler visningsfönster, på nätet exempelvis.

Jag är, som alltid, nyfiken på är hur de nya stöden som införs kommer att överensstämma med förändringarna i medielandskapet.

Här finns propositionen “Bättre villkor för svensk film” att läsa i sin helhet »

ETC Bergslagen har gjort en mycket viktig, och nödvändig, granskning. Ett rasistiskt medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare. Bärplockarna liknas vid insekter, och dödshotas.

Det är en rå och fruktansvärd rasism som avslöjas i en hemlig Facebook-grupp, som drivs av medborgargardet Nattåkarna i Kopparberg. Gruppen har ca 400 medlemmar och det är nästan uteslutande bulgariska bärplockare och personer med utländskt utseende som hängs ut. Glåporden haglar: blattar, apor, råttor, svartingar.

Fredrik Heiser, talesperson för Nattåkarna, försvarar sina inlägg i FB-gruppen där han liknar bulgarerna vid kackerlackor och gräshoppor så här:

– De förökar sig som gräshoppor. Från att ha bott här i gamla mejeriet i Kopparberg har de spridit sig till Ställberg och Mossgruvan, säger han till ETC Bergslagen.

Polisen kan (förutom ett snatteri) inte binda någon brottslighet till bärplockarna. Men i gruppen anklagas bärplockarna för det mesta. Brottsmisstankarna är rena rykten.

Det är en välkommen granskning. Jag förstår mycket väl att det kan vara väldigt svårt att få tag på bärplockarna för en intervju. Tyvärr leder det till att deras röst saknas i medierapporteringen. Igen. Det är ändå beklagligt att den faller in i mönstret som präglat hela rapporteringen kring bärplockarna.

Jag vill höra bärplockarnas egna röster. Deras berättelser.

Just detta ledde till att jag Dagens Arenas Yonna Waltersson förra året begav oss till de norrländska skogarna i Söderhamn för att prata med bärplockaren Georgi. Georgi är en rom som lämnade Bulgarien för flera år sedan. Hans historia handlar bland annat om arbetslösheten i Bulgarien, långa dagar i bärplockarlägret i Sverige och ständig förflyttning i Europa.

De omständigheter som romer i Europa lever under är djupt problematiska. Läs reportaget här.

Oj, det var en rolig debatt mellan vicepresident Joe Biden (D) och kongressledamoten Paul Ryan (R). Full av energi, i synnerhet från Bidens sida. Den var utmärkt modererad av Martha Raddatz och behandlade ett stort antal ämnen – inte minst utrikespolitik. Här kommer fem snabba reflektioner.

1. Det var en något bättre kväll för Joe Biden och Demokraterna än för Paul Ryan och Republikanerna anser jag, även om de snabba opinionsundersökningarna pekar lite åt olika håll. Anledningen är att Romney har haft ”momentum” den senaste veckan, och det stoppas nu upp något. Vad gäller faktainnehållet i debatten körde Biden tidvis över Ryan som ett Amtrack-tåg på väg till Delaware och hans insats var rött kött för alla demokratiska aktivister som hängde med huvudet efter Obamas debattinsats. Det är viktigt att basen är ”fired up” sista veckorna när dörrar ska knackas, samtal ringas, avlägsna släktingar övertygas, och de sista stålarna ska samlas in. På så vis är det ”mission achieved ” för Obamakampanjen.

2. Biden hade dock vunnit debatten överlägset om han inte hade varit så uppeldad. Nu handlar en hel del om eftersnacket om huruvida han log eller hånlog, om han avbröt Ryan för ofta. Debatten dominerades helt av Biden och blev därför även en folkomröstning om honom, vilket också syns i mätningarna som speglar en polariserad väljarkår (gillar du Biden anser du att vann, etc). Därför var det synd att Biden var övertänd – han visade under den sista kvarten att han även kan vara effektiv när han är seriös och nedtonad. Och vi ska inte glömma att Ryan gjorde en habil insats i sin första stora debatt (även om Ryan siffertrixar, för att snacka Löfvenska).

3. Bidens insats sätter dock förhoppningsvis en ny standard för vad som förväntas av en politiker i en debatt. Oavsett vilket ämne som diskuterades var Biden nämligen som en ”fact checker” i realtid. Vid flera tillfällen korrigerade han uppenbara felaktigheter i Ryans anföranden, mitt under debatten. Tänk om Stefan Löfven hade gjort detta i större omfattning gentemot Reinfeldt i söndags!

4. Debatten var lite av en nördarnas julafton: Väldigt många ämnen, snabba och hårda replikskiften, förkortningarna haglade, hyfsat stor förkunskap krävdes, debattörerna avbröt varandra (Biden var klart värst). Men det var fart, modereringen var utmärkt, utrikespolitik fick rejält med plats. CNN hade en ”tracking poll” längst ned i rutan som visade väljarnas reaktioner, ”split screen” så vi kunde se båda kandidaterna, kommenterar från tyckare i olika läger före och efter debatten, seriös ”fact check”, intervjuer, snabba opinionsmätningar. Kul att se, en snygg produktion för oss som gillar politik.

5. Frågan är därför om om redaktionen på SVT:s Agenda, till exempel, noterar hur CNN gör en sådan här produktion – från moderering till grafik via inkluderandet av utrikespolitik. I Agenda i söndags fick vi dessvärre bevittna passiv styrning av debatten, ingen utrikespolitik, ingen grafik – och en massa osanningar.

Och till sist: Malarkey var alltså kvällens ord som nu ingår i det politiska ordförrådet som beskriver kampanjen 2012.

Först förskönade (m)an statistiken inför valåret 2010. Sedan lovade man nya bostäder. 4 400 studentbostäder till 2015 skulle det bli. Så bidde det inte och i augusti tvingades finansborgarrådet Sten Nordin (M) att göra en pudel: ”Vi kommer att leverera alla studentbostäder vi har utlovat och mer därtill. Men inte till 2015.”

Nu är det dags igen. Sten Nordin säger nu i en kommentar om budgeten till SvD (papperstidningen 11/10 -12) att 4 000 studentlägenheter ska byggas till 2015. Med andra ord 400 bostäder färre än det ursprungliga budet. Men det är ett bostadsbyggande utan dess like som krävs för att det nya budet ska nås. Under de två första åren på mandatperioden byggdes bara 86 nya studentbostäder.

Samtidigt som Stockholmsalliansen utlovade de 4 400 studentbostäderna lovade man också 100 000 nya bostäder till 2030. För att sätta det i sitt sammanhang kan sägas att det förra året påbörjades lite drygt 3 700 nya bostäder och det kommer ta betydligt fler år än till 2030 att uppnå målet.

Men medan Sten Nordin tillåts sälja in gamla vallöften på nyhetsplats slår konsekvenserna av bostadsbristen mot unga, ensamstående mammor, barnfamiljer utan fasta jobb och visstidsanställda. Alla de som inte släpps in på en bostadsmarknad där det ställs allt högre krav på hög inkomst, fasta jobb och nollprocentig sjukdomsbild.

Det vittnade socialsekreterare om i dag under en presskonferens om det egna yrkets allt kämpigare villkor.
– Bostadsproblemen har lagts i knäet på socialtjänsten, sa Ann-Marie Strömberg, som jobbar med hemlösa och är ordförande för Akademikerförbundet SSR i Stockholm.

– Speciellt är det bristen på hyresrätter och hyresrätter med överkomliga hyror som är allvarlig. De finns ju inte i dag. Nyproduktionen har väldigt höga hyror och det har skett en omvandling till bostadsrätter.

Och det tål att upprepas. Bostadsbristen i Stockholm är ett strukturellt samhällsproblem, som det behöver göras något åt. Saftiga vallöften som återanvänds kommer inte att vara till hjälp för alla som tvingas bo hos vänner, föräldrar och i tredjehandskontrakt som en följd av en bostadsmarknad där bara de privilegierade släpps in.

Anders Borg har velat röka ut den. Britterna likaså. Europas socialdemokrater har kissnödigstampat sig mellan olika positioner och EU i sin helhet har hoppat ett steg framåt och två steg bakåt.

Den finansiella transaktionsskatten har visat sig mer svårdödad än Jason i Fredagen den 13:e.

Men skam den som ger sig – eller ”skatta bäst som skatta sist” som en underfundig reporter på Dagens Arena en gång betitlade transaktionsskattens många turer – nu är det dags för ännu en uppföljare.

Spiegel Online rapporterar att elva euroländer har bestämt sig för att gå vidare med en gemensam transaktionsskatt. Hur den kommer att utformas finns det fortfarande få detaljer om, och inte förrän vid årets slut kommer de elva länderna att redovisa hur skatten är tänkt att fungera.

Det är också är kruxet ligger. Transaktionsskatten skulle – åtminstone i teorin – kunna användas till att omfördela mellan fattiga och rika medlemsländer. Något som kan tyckas rimligt utifrån den sociala tragedi som utspelar sig runt om i Europa och EU:s oförmåga att hantera krisen.

Ett lika möjligt scenario som luftats är dock att skatten ska gå till en fond för att hjälpa krisande banker. Ett inte så lite ironiskt händelseförlopp, med tanke på att den tobinskatt som en gång föreslogs var i syfte att minska finansmarknadernas spekulativa och kortsiktiga beteenden. Som bekant har ju bankernas giriga beteende satt hela Europas ekonomi på spel.

Fler uppföljare lär vara att vänta medan skatten tröskas igenom det europeiska maskineriet. Historien om den finansiella transaktionsskatten är – för att vara putslustig – to-bin continued.

Rekommenderad läsning om den finansiella transaktionsskatten är ”Tid för finansmarknaderna att betala?” ”God natt, Tobinskatt” och ”Payback time (eventuellt, kanske, inshallah)”