Bloggen

I förra veckan skrev jag en ledare om en radiodebatt i Studio Ett i vilken den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson deltog. Jag anser att Poirier Martinsson flera gånger for med osanning vilket medförde att lyssnarna vilseleddes.

I måndags skrev Poirier Martinsson ett slags svar i krönikeform i SvD. Han bemötte inte mina synpunkter i sak, presenterade en osannolik teori om att jag inte gillar god journalistik om USA, och avslutade krönikan med ett invektiv. Allt detta får naturligtvis stå för honom (jag har kommenterat hans replik här).

En sak som jag ifrågasatte i min ursprungliga ledare handlar om studentlegitimation på högskolor och universitet i Texas. Poirier Martinsson hävdade i radiodebatten att i Texas är ett student-ID bara ”en liten pappersbit man skriver sitt namn på”. Jag tyckte att det lät osannolikt och kontaktade två av de större universiteten i Texas. De hälsade att de självfallet har seriösa, laminerade ID-kort med foto på studenten. Jag fick också beskedet att deras bild är att det även fungerar så i delstaten i övrigt.

I sitt svar i SvD skrev Poirier Martinsson att jag hade kontaktat ”två elituniversitet”. Laminerade ID-kort ”hade vi inte på högskolan i Austin, kan jag låta hälsa”, skrev Poirier Martinsson vidare.

Jag har nu kontaktat alla högskolor och universitet i Austin som har mer än 2 000 studenter. Dessa är University of Texas, Austin Community College, Saint Edward’s University, samt Concordia University Texas. Tillsammans undervisar dessa institutioner drygt 93 procent av alla studenter i Austin.

Samtliga dessa institutioner har svarat snabbt och trevligt. De har samtliga seriösa system för hur studentlegitimationer utfärdas. De är i samtliga fall laminerade eller av hårdplast och har foto på studenten. I många svar framhålls att du måste ha ett annat officiellt ID utfärdat av staten eller delstaten för att erhålla ett student-ID. Ibland fyller kortet även andra funktioner: Du kan ladda det med pengar och handla i universitetets kiosker och automater, till exempel.

Väldigt långt från den där papperslappen, alltså.

Jag vidhåller därför att Poirier Martinsson vilseleder lyssnarna när han hävdar att student-ID i Texas och/eller Austin består av en papperslapp. Sådana undantag kan säkert finnas, men hösten 2012 är påståendet om ”en liten papperslapp man skriver sitt namn på” en beskrivning som vilseleder lyssnarna.

Trots att jag ursprungligen ”bara” kontaktade ”två elituniversitet”.

Fotnot: För min del är den här diskussionen nu avslutad. För ordningens skull vill jag framhålla att jag gärna lyssnar till konservativa röster och Romney-supportrar i svensk public service (Roland Poirier Martinsson och Billy McCormac är två exempel). Men jag kommer att fortsätta reagera om lyssnarna vilseleds med uppenbara osanningar, inte minst när det handlar om fundamentala rättigheter som din möjlighet att rösta i ett val – oberoende hudfärg. 

”Ni är så tragiska på DA.”, ”Smutskastning, det är vad den här blaskan ägnar sig åt.”, ”DA är en kommunisttidning som är lika trovärdig som Pravda”.

Att granska och punkta ned uppenbara felaktigheter i den politiska debatten tycks vara en känslig historia. Kommentatorsfältets herrar på täppan har slagit huvudet i taket av ilska efter Dagens Arenas artikel om några av de felaktigheter som blev sagda under gårdagens Agenda.

Till viss del kan jag hålla med om att det är en lättköpt poäng att enbart granska regeringspartiernas felaktigheter under en debatt. Men det är också dessa partiers höstbudget som har en praktisk betydelse för de människor som lever i Sverige.

Att centerledaren ljuger om att S vill höja bolagsskatten är ett fult tjuvnyp. När folkpartiledaren inte vet att facket och a-kassan har separata avgifter är det riktigt illa. Och att statsministern och M-ledaren kopplar ensamkommande flyktingbarn till försämrade skolresultat är bortom all anständighet.

Men när jag läser Göran Greider och Martin Lindboms artikel ”Så ljuger regeringen med statistik om bolagsskatten!” är det svårt att känna annat än att vi borde granska ännu mer.

”Årets Finansplan, sidan 43, har ett diagram som visar att genomsnittet för bolagsskatten inom EU27 under 2000-talet sjunkit från 33 till 23,5 procent. Diagrammet åberopas av regeringen som ett skäl att vi måste sänka vår bolagsskatt för att bli konkurrenskraftiga.

Det är ett intressant exempel på hur man ljuger med statistik.

Orsaken till att genomsnittssiffran sjunkit är att nya medlemmar som Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien har låga bolagsskatter runt 15 procent.”

Varför har inga ekonomijournalister påpekat det uppenbara? Och varför har inte politiska journalister granskat detta elementära påstående i regeringens enskilt största budgetpost?

Här är Dagens Arena lika skyldiga ett svar. Det är lätt att hänfalla till de små resurserna. Att det inte finns tid, pengar. Men det får aldrig vara en ursäkt för att inte granska makten.

Bättring nu!

Varför har resultaten i den svenska skolan försämrats?

– Det finns en faktor som handlar om ensamkommande flyktingbarn, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten på söndagen.

Under hela 2011 tog Sverige emot 2 657 ensamkommande flyktingbarn. Läsåret 2011/2012 gick närmare 1,4 miljoner barn i den svenska skolan. Att ett förvisso ökande antal ensamkommande flyktingbarn – alltifrån ettåringar till 17-åringar – med sina prestationer skulle ha dragit ner de svenska skolresultaten totalt sett är förstås en fullkomligt vansinnig förklaring. Så varför säger Fredrik Reinfeldt så då? Han vet naturligtvis att det inte stämmer, han är alldeles klar över detta. Inte heller är det en slump eller ett klantigt misstag. I stället handlar det om att han 1. inte är beredd att erkänna att den förda skolpolitiken är en katastrof för Sverige. 2. blir allt mer inriktad på att tala om hur svårt och omöjligt och ohyggligt utmanande det är att föra en effektiv politik (detta återkommer varje gång han öppnar munnen numera). 3. det är en bekväm och populistisk förklaring som många tar till sig utan att reflektera över den.

Det ligger helt i linje med när han relativiserade problemet med den mycket höga arbetslösheten genom att tala om att det inte ser så illa ut om man tittar på “etniska svenskar mitt i livet”. Nu är det dags för samma analys av skolpolitiken: Skolresultaten är inte så dåliga om man tittar på etniska svenskar mitt i skolåldern. Det var Fredrik Reinfeldts budskap till sina väljare. De andras väljare må det gå sämre för men de moderata kärnväljarna presterar fortfarande bra och får jobb hyfsat lätt. Att det är felaktigt spelar mindre roll, budskapet gick fram.

Fredrik Reinfeldt är förstås inte rasist eller främlingsfientlig. Han är bara målgruppsinriktad och därför inte sådär våldsamt intresserad av Göran Perssons gamla paroll om att alla ska med.

I förra veckan skrev jag en ledare utifrån en radiodebatt i vilken den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson deltog. Radiodebatten handlade om Republikernas osmakliga försök att hindra minoriteter och studenter från att rösta i presidentvalet 6 november. Din rättighet att rösta oavsett hudfärg är en fråga som berör mig djupt.

I debatten behandlades sanningen styvmoderligt av Poirier Martinsson, vilket jag redogör tydligt för i min text. Jag anser att du ska hålla dig till fakta när du som ”expert” får uttala dig om ett viktigt politiskt skeende.

I dag svarar Poirier Martinsson på min ledare i en krönika på SvD:s ledarsida. Hans text är uppseendeväckande på flera sätt.

1. I radiodebatten påstod Poirier Martinsson att det är lätt att skaffa ett ID-kort i USA. ”Man får det gratis” och ”behöver bara fylla i ett papper och lämna in ett foto”, fick vi höra. I min ledare förklarar jag att flera domstolar nu stoppar Republikanernas försök att införa ID-kort eftersom det är [trumvirvel] för dyrt och omständligt. Poirier Martinsson nämner inte detta och jag vidhåller att han vilseledde lyssnarna med sitt påstående.

2. Jag konstaterar vidare att Poirier Martinsson har skrivit ytterligare en text utan att ta avstånd från Republikanernas väldokumenterade ansträngningar som syftar till att hindra bland annat etniska minoriteter från att rösta. Även Republikanerna själva erkänner att syftet med ID-korten är att ge valsegern till Romney. Varför försvarar Poirier Martinsson dessa ansträngningar?

3. Poirier Martinsson hävdar i sin text att jag oroar mig för att Studio Ett ska bli som Fox News bara för att han får vara gäst i programmet. Det har jag självfallet aldrig hävdat, och det är inget som håller mig sömnlös. Min poäng är att du som gäst i public service ska undvika att vilseleda lyssnarna, och jag reagerade i synnerhet på att utvecklingen med ”voter suppression” i årets amerikanska valrörelse försvarades ”med osanning, eller oroväckande okunskap, i svensk public service” (citat ur min ledare).

4. Poirier Martinsson hävdade i radiodebatten att i Texas är ett student-ID bara ”en liten pappersbit man skriver sitt namn på”. Jag kollade det påståendet, som jag tyckte lät konstigt, genom att kontakta två av delstatens största universitet. De har naturligtvis ID-kort som är laminerade med foto. I sin krönika skriver Poirier Martinsson att de inte hade ordentliga ID-kort när han var på ”högskolan i Austin”. Jag tycker inte att den upplevelsen räcker för att underbygga ett generellt påstående om att student-ID i Texas hösten 2012 består av en pappersbit. Han använde sin auktoritet som ”USA-expert” baserad i Austin till att vilseleda lyssnarna, anser jag. (Om dessa student-ID ska räcka som legitimation i exempelvis en vallokal är en annan fråga, jag vänder mig alltså mot Poirier Martinssons generalisering).

5. Poirier Martinsson påstår avslutningsvis i sin krönika att det är ”god och folkbildande” journalistik som stör undertecknad. Jag ska tydligen vara upprörd över att svenska medier har blivit bättre på att bevaka hela den politiska skalan (från vänster till höger) i USA. Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Jag älskar och konsumerar all möjlig god journalistik om USA, oavsett om det handlar om Occupy Wall Street eller Tea Party-rörelsen. Och det var ju en av anledningarna till att jag skrev min ledare: Journalistik ska vara av god kvalitet och sanningsenlig – även när den handlar om röstlagar och ID-kort i USA.

Till sist: Poirier Martinsson avslutar sin krönika med att kalla mig ”karriärsosse”. Det är en anklagelse som hamnar lite snett, inte minst eftersom jag inte har ett enda uppdrag för S – och trivs med det. Men Poirier Martinsson väljer alltså att avsluta sin text med vad som bör vara avsett som ett invektiv. Jag väljer att glatt konstatera att så kan det tydligen gå för den som skriver en text om historiens hemska skuggor i årets amerikanska valrörelse – och om tonen i svensk politisk debatt.

Riksmötet är öppnat med pompa och ståt. Regeringens höstbudget är presenterad. Oppositionspartierna har redovisat sina skuggbudgetar.

På söndagskvällen, klockan 20:00, drabbar partiledarna samman i en direktsänd debatt i SVT:s Agenda.

Dagens Arena kommenterar debatten direkt på twitter och samlar också intressanta kommentarer om debatten via Storify.

Du kan dessutom följa våra medarbetare som kommentarer debatten via sina respektive twitterkonton:

Eric Sundström.

Eric Rosén.

Yonna Waltersson.

Maria Georgieva.

“Ge upp – det är redan för sent” – kanske Moderaternas nya slogan?

När Anders Borg och Fredrik Reinfeldt på onsdagen kommenterade Socialdemokraternas budgetmotion vid en presskonferens kom plötsligt de märkvärdigaste av anklagelser över läpparna från de båda moderaterna. De hävdade bland annat att Socialdemokraterna vill “chockhöja bolagsskatten”. Resonemanget återkom sedan när Anders Borg debatterade med Magdalena Andersson i P1:s Studio ett.

Det hela är mycket märkligt.

Kritiken om att Socialdemokraternas argumentation för mer snålande – ovanpå finanspolitiskt ramverk, överskottsmål och utgiftstak läggs en extra “konjunkturbuffert” på fem miljarder till ingen nytta alls – och behovet av omfattande investeringar inte är stringent eller särskilt sammanhängande träffar rätt. Anders Borg har visst fog för att anklaga Socialdemokraterna för hyckleri. Det där är uppenbart taktiserande från Socialdemokraterna och en sittande regering bör förstås angripa detta.

Men. Att ta till så absurd argumentation som att en föreslagen sänkning av bolagsskatten med sisådär åtta miljarder är en chockhöjning – eftersom Moderaterna vill sänka den mer – är ju rena rama pajaskonsterna.

Med den argumentationen skulle Vänsterpartiet kunna säga att de vill sänka bolagsskatten med 100 miljarder och därefter hävda att den moderatledda koalitionen vill chockhöja bolagsskatten med 84 miljarder. Eller så kan Socialdemokraterna, som föreslår en sänkning av pensionärsskatten med mer än vad alliansen föreslår, hävda att regeringen höjer skatten för pensionärer i sin höstbudget.

Det blir absurt, tramsigt och larvigt på en nivå som inte anstår en finansminister och en statsminister.

Det andra mycket anmärkningsvärda med presskonferensen är Fredrik Reinfeldts beskrivning av arbetsmarknadspolitiken. Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna underkänner regeringens arbetsmarknadspolitik.

Inte så konstigt: Vi har i dag massarbetslöshet i Sverige och den ökar mer och mer hela tiden. Det ser illa ut. Antalet långtidsarbetslösa blir fler och fler i rask takt. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög. Regeringens insatser är bevisligen inte framgångsrika. Samtidigt är läget för de som står utanför arbetsmarknaden tuffare än någonsin. De är ekonomiskt utsatta och det är minst sagt svårt för dem att ta sig in på arbetsmarknaden igen om de en gång hamnat utanför. Arbetsmarknadspolitiken är extremt frånvarande sedan flera år tillbaka trots denna massarbetslöshet.

I det ljuset försöker Fredrik Reinfeldt få Socialdemokraternas alternativ, mer omfattande och aktiv arbetsmarknadspolitik, att framstå som att de inte fokuserar på arbetslösheten. Reinfeldt får det att låta som att regeringen gjort allt som går men att det är kört alldeles oavsett. Som att vi på något sätt dömts till stigande arbetslöshet i evighet amen.

På presskonferensen säger han:
“Många av de jobb vi haft och har kommer att lämna Sverige.”
“Ni som följt mig på senare år vet att jag i alla mina tal försöker beskriva jobbens ställning i Sverige.”
“Det är ett oerhört resursslöseri när människor inte kan få jobb efter egen förmåga.”
“Det är så otroligt svårt att få fram jobb.”
“Problemet är att det är så otroligt svårt.”
“De som kommer från lång arbetslöshet blir ofta ifrågasatta och får svårt att komma in.”
“Det är enorma utmaningar.”
“Varför säger jag allt detta? Politiska motståndare säger att våra metoder …  ska tas bort.”
“Mina motståndare säger att de vill ta bort de här insatserna och sen ska man byta ord och så ska de återuppstå och så ska problemen vara borta.”
“Man kan inte byta ord på några åtgärder och säga att problemet har försvunnit.”
“Det här är mycket svårare och mycket mer djupgående samhällsproblem än vad de ger sken av.”
“Om man tycker vi har allvarliga problem så försöker man göra något åt det. Eller också låtsas man inte om det eller trollar bort det med ord.”

Det är en mycket svårbegriplig ingång. Han menar att oppositionspartiet, vars kritik mot regeringen i huvudsak handlar om oförmågan att bekämpa arbetslösheten, vars förslag handlar om att satsa stora pengar på mer aktiv och omfattande, förändrad, arbetsmarknadspolitik, är att “trolla bort arbetslösheten med ord”. Jahadu. Som om oppositionen hade ett intresse av att spela ner arbetslöshetsfrågan? Jahadu.

Vore det här valår skulle jag slå fast att den statsminister som gör en sådan analys och för en sådan argumentation kommer att förlora. Eftersom det är två år kvar nöjer jag mig med att slå vad om att det inte kommer att vara en angreppspunkt Moderaterna och Fredrik Reinfeldt håller fast vid särskilt länge. Det är för dåligt, helt enkelt.

Om det är en framgång att leva upp till ingångna avtal är kraven på dagens politiker knappast för höga.

I förra veckan enades parterna om ett nytt avtal för lärarna, ett fyraårigt avtal som sträcker sig till och med den 31 mars 2016 och som ger 4,2 procents löneökningar för 2012. Alla är inte nöjda, långt ifrån, men parterna förhandlade och enades, som det brukar gå till. Gott så.

I dagens Svenska Dagbladet publiceras dock en triumferande debattartikel från alliansföreträdarna i Stockholm där de trumpetar ut lönehöjningen som en stor politisk framgång för de borgerliga politikerna. “Nu höjer vi lärarlönerna” dundrar man och följer sedan upp med att stolt lova att “aktivt hedra detta avtal” som de alltså ingått. De lovar också att vara en aktiv part för att avtalet ska genomföras. Man slår sig sedan för bröstet för att man skapat utrymme för löneökningarna man kommit överens om.

Är detta ett mått på alliansframgång så vet jag inte vad som inte är ett framgångsmått? Kanske är det en hållning man kan applicera på fler sammanhang? Jag skissar på ett pressmeddelande:

NU GÅR VI TILL JOBBET PÅ DAGENS ARENA
Eric Rosén kommer aktiv hedra sitt anställningsavtal! Jag kommer varje dag enligt den överenskommelse jag träffat med Arenagruppen att infinna mig på arbetsplatsen! Jag kommer vara en aktiv part för att se till att jag arbetar enligt överenskommen arbetstid. Jag kommer inte att darra på manschetten vad gäller att genomföra de arbetsuppgifter jag får betalt för att utföra. Jag har redan nu frigjort tid för att kunna vara på jobbet under kontorstid. Jag är stolt och nöjd och proppmätt. Nu kör vi! Nu går vi till jobbet.

Efter grundkursen med debattanalys hos The Atlantic, se förra inlägget, passar det bra med mer konkreta frågor inför onsdagens drabbning mellan Obama och Romney. Och bloggen ”Kampanjbarometern” ställde helt nyligen ett par frågor till undertecknad.

Frågorna handlade bland annat om kandidaternas mål med debatten, hur viktig debatten är, vilka frågor som Romney respektive Obama vill lyfta och undvika – samt hur jag själv kommer att följa drabbningen.

Signhild och Tove som driver ”Kampanjbarometern” gör ett mycket ambitiöst jobb så kika in på deras blogg – där du även hittar mina svar på deras frågor.

Och jag kunde inte låta bli att avsluta med ett mattips som du bör spara om du planerar att besöka Washington DC.

Natten mellan onsdag och torsdag genomförs den första TV-debatten mellan president Barack Obama och Mitt Romney. Du som har CNN på TV:n hemma kan se den live mellan 03.00-04.30, vilket jag kommer att göra (CNN:s sändning pågår från 02.00-06.00). Du kan även följa debatten, som handlar om inrikespolitik, via webben. Läs mer om debatten och olika live streams här.

Jag har fått en del frågor om debatten och det finns en grundkurs för alla er som är intresserade. Magasinet The Atlantic, där jag gjorde ett gediget studiebesök under min USA-resa, har en helt fantastisk text i senaste numret.

En av deras namnkunniga journalister, James Fallows, har sett i princip alla inspelade debatter som finns i vilka Mitt Romney eller Barack Obama medverkar. Sedan skrev han en utmärkt och väldigt lång artikel i septembernumret av The Atlantic.

Eftersom The Atlantic även vill vara ledande på nätet finns artikeln där, såklart, men de har även ett klipp på fem minuter i vilket James Fallows diskuterar sin artikel och kommenterar olika debattsekvenser.

Så, här är grundkursen. Hämtad från The Atlantics lyckade blandning av print och webb.

Läs James Fallows utmärkta artikel.

Och här kan du kolla på videoklippet.

I veckan såg många Gudrun Schyman i SVT:s “Min sanning” där hon sa att vi nu har “rasister men inte feminister i riksdagen”. En sanning med modifikation, för visst finns det också feminister i flera av partierna och feministiska förslag i många av partiprogrammen. Men Schyman har en poäng: Frågan diskuteras i dag inte av politiker utan har till stor del förflyttats till kultursidor. Där är den dock fortfarande het, särskilt när det kommer till vilka uttryck som förekommer inom populärkulturen och medierna.

Jämställdhetsarbetet inom politiken lyfts framför allt fram när journalister med jämna mellanrum påtalar bristen på detta eller när man frågar Nyamko Sabuni om det inte borde vara fler kvinnor i bolagsstyrelser. Eventuellt påtalar man jämställdhetsproblemen som något som förekommer i invandrarfamiljer. Partiledarna älskar också att hänvisa till vad som är bra för kvinnor när de ska argumentera för sänkt skatt eller höjd skatt eller egentligen vad som helst.

Den breda feministiskpolitiska diskussionen är nästan helt frånvarande. I det ljuset ska man se de uteblivna reaktionerna på SCB:s färska siffror som visar att det i Sverige i dag är så ekonomiskt ojämlikt att 83 procent av alla som har en inkomst på en miljon eller mer per år är män. Reaktionerna uteblir. Kanske för att vi redan vet hur illa ställt det är. Kanske för att ingen politiker längre tycker att frågan lockar tillräckligt många marginalväljare?

Det handlar ju trots allt bara om makt och frihet.

I dag berättade Socialdemokraterna på en presskonferens att de satsar pengar på att avskaffa fas 3 i sin budgetmotion. Jag muttrar ofta och emellanåt rätt högljutt över sossarnas retorik och prioriteringar. I det här fallet finns dock väldigt lite att klaga på.

Ja, det är synd att de subventionerade anställningarna inte kvalificerar arbetstagarna till a-kassa, då vore det ännu mer en väg rakt in på arbetsmarknaden än det är nu.  Men annars: Man pekar ut fas 3 som ett så allvarligt problem – såväl mänskligt som samhällsekonomiskt – att man är beredd att satsa mer pengar än i dag bara för att avskaffa det. Det är rak, tydlig och klok politik hur jag än vrider och vänder på det. Att låta detta vara den första budgetnyheten är också en viktig signal till alla de människor i samhället som nästan inte har någon röst när partierna slåss mer och mer om mittenväljarna: de som befinner sig utanför arbetsmarknaden av olika skäl, de som går på knäna ekonomiskt och känslomässigt. Här prioriteras de först. Inte genom att man förbarmar sig över dem utan genom att peka på att de behövs och räknas, att det är ett allvarligt samhällsproblem att de ställts utanför.

Samtidigt ställer man helt avgörande frågor till samtliga allianspartier:

Varför angriper inte ni detta jätteproblem i er budget? Varför är det inte viktigt för er? Vad vill ni göra för den här gruppen? Är jobben inte en nog viktig fråga?

Nu är de svaret skyldiga.

Jag har deltagit i en enorm paneldebatt om public service.

Ett panelsamtal med 20 debattörer, fyra moderatorer och en kör. Moderatorer var Annika Lantz, Dilsa Demirbag Sten, Stina Oscarson och Kerstin Brunnberg. I panelen: Per Lodenius (C), Christina Jutterström, Cilla Benkö, Mats Svegfors, Maria Sveland, Gunilla Carlsson (S), Erik Gandini, Ola Larsmo, Fredrika Spindler, Rasmus Fleischer, Ulf Bjereld, Annika Borg, Mattias Svensson och Eric Schüldt.

Alla deltagare fick en särskild fråga att fundera på. Min fråga var ”vad betyder oberoende och hur kan man reglera oberoende?”

Jag tog upp frågan om medial pluralism. Flera oberoende aktörer och flera röster kan stärka public service. I flera europeiska länder ifrågasätts värdet av public service. I och med att medielandskapet har blivit digitalt har bredden utökats, men också begränsats.

Jag diskuterade även oberoende som en form av värdegrund, problematiserade ägarförhållanden för journalistik. Oberoende är också att inte fastna i en statisk bild, att man inte får uttrycka sin ställning. Politiker bör inte diktera villkoren för vad som får sägas om dem i public service.

När tidningarna slaktar redaktionerna blir det svårare att vara oberoende. Det är nog lätt att tycka att man inte har råd med sina höga ideal. I sådana tider är det viktigt att public service inte faller in i det utan står starkt och får resurser. Lojalitet är dyrt. Det jag inte hann belysa var arbetsförhållanden inom public service. Man kan nog inte fortsätta vara lika konkurrenskraftiga och göra samma jobb om alla är bemanningsanställda.

Public Service ska vara oåterkalleligt oberoende. Oavsett om regeringen byter färg.

SVT spelade in. Kolla 56 minuter in i klippet, då är jag med.

Läs också Ulf Bjereld.

Det verkade nästan som att allianskamraterna hade hittat tillbaka till varandra. Kriser går vi alla igenom i våra relationer. Som bekant är de särskilt vanliga i semestertider. Att det var tjafsigt mellan Lööf, Björklund, Hägglund och Reinfeldt under Almedalsveckan – ja, det är ju så det kan bli när relationen har förlorat sin inledande passion.

Budgetsatsningarna presenterades under idel leenden. Borg tycktes ha kompromissat och plockat av sig hängslena för familjefridens skull. Men knappt hann bordet med den nådiga luntan avtäckas – och det visade sig att alla inte varit fullkomligt ärliga under familjeterapin.

För vad gällde egentligen med den där ettåriga (förlåt ett OCH ett halvåriga) gymnasieutbildningen som Björklund så gärna ville curla fram? Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna tycktes vilja att den skulle bli en del av familjen.

VI HADE JU PRATAT OM DET HÄR! kan man tänka sig att någon kommer fräsa under nästa möte i statsrådsberedningen. Men det verkar som att någon kanske tyckte det var roligare att twittra under sessionerna med relationsexperten Eva Rusz – där de tidigare såta vännerna skulle lära sig att kommunikation och samarbete är ”koderna för en framgångsrik kärleksrelation”.

Det börjar nu bli akut att hitta tillbaka till fredagsmyset. Delfinkommunikation har redan prövats – men det är nog lite känsligt att återvända till Kolmården med tanke på allt liv det blev om de där kvittona.

Nu har alliansledarna trots allt gått med på att bege sig till Annie Lööfs Maramö. Då kan ett budgetalternativ för kvällen vara allsång kring brasan. Vårt förslag är att partiledarna redan nu börjar plugga in refrängen till Lisa Ekdahls ”Vem vet”. Den stämmer liksom så bra med dagens turer kring Björklunds gymnasieidé.

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Du är en saga för god för att vara sann

Bättrar inte det på stämningen finns en guide för skilsmässa här >>

Den ettåriga gymnasieutbildningens vara eller ickevara. Det tycks vara frågan som regeringskansliet inte har hunnit reda ut ens på dagen för budgetpresentationen.

Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg hävdar bestämt att den finns där. Men när Dagens Arena frågar henne om var vi kan läsa om förslaget i budgeten kan hon inte svara på var. Men ber att få återkomma.

Kdriks, Kristdemokraternas kommunikationsstabs officiella twitterkonto hinner dock ingripa innan svaret från Boberg anländer:
“Det som Björklund har gjort utspel om finns inte. Det som finns är en kvalitetssatsning på yrkesintroduktionen.”

Samtidigt mejlar Boberg ett pm till undertecknad. Det sägs att satsningen ska finnas på sidan 61, utgiftsområde 16. Helt tydligt är det dock fortfarande inte, skrivningen lyder:

Regeringen avser därför att erbjuda huvudmännen stimulansmedel för att utveckla kvaliteten i yrkes­introduktionen och ge Skolverket i uppdrag att utveckla yrkesintroduktion av varierande längd som förbereder för konkreta arbetsuppgifter på arbetsmarknaden. I uppdraget bör det bl.a. ingå att utveckla stöd för dokumentation av yrkeskunskaper.

Och samtidigt som detta mejl anländer till vår redaktion fortsätter diskussionen på Twitter mellan LO:s chefsekonom Ola Pettersson och moderata riksdagsledamoten Tomas Tobé. På nytt konstateras att det är den befintliga yrkesintroduktionen som gäller. Någon förändring av gymnasieskolan är inte aktuell.

Och för säkerhets skull förtydligar Kdriks ännu en gång “det som finns gäller yrkesintroduktion som infördes förra året, inget nytt.”

Med andra ord, ingen ettårig gymnasieutbildning. Dagens Arena har förstås på nytt hört av oss till Elin Boberg och väntar nu med spänning på om vi får ett nytt svar.

Fast med tanke på att det är Moderaterna som härskar i alliansen lär det vara deras ord som gäller. Misstanken är dock stark att sista ordet ännu inte är sagt i denna historia.

UPPDATERING:
Som misstänkt var sista ordet ännu inte sagt. Med vändande post har Elin Boberg svarat Dagens Arena. Så här lyder hennes mejlade svar:

“I BP 2013 avsnitt 16 står det ju tydligt, sid 61.
”ge Skolverket i uppdrag att utveckla yrkesintroduktion av varierande längd som förbereder för konkreta arbetsuppgifter på arbetsmarknaden.”

Jämför gärna med Jan Björklunds nyhetsbrev från i söndags där han utvecklade detaljerna kring förslaget.” Läs nyhetsbrevet här >>

UPPDATERING 2:
För säkerhets skull ringde Elin Boberg upp redaktionen för att försäkra sig om att vi fått hennes svar. Hon menade då också att Björklund aldrig sagt “ettårig gymnasieutbildning”, utan att Dagens Nyheters rubriksättning hade varit olycklig. Hon menar också att det framgår av Björklunds nyhetsbrev.

Och förstås, på den punkten har hon rätt. Björklund skriver ett OCH ett halvt år.

Alltså, Björklund har aldrig sagt det som i en vecka påståtts ha sagts och därför är satsningen – som inte är en satsning och som inte har sagts – visst en satsning. Typ.

Ett problem kvarstår dock. Folkpartiet hävdar fortfarande att detta är en ny satsning. Moderaterna och Kristdemokraterna det är en förstärkning av den redan existerande yrkesintroduktionen.

TO BE CONTINUED (I’D GUESS)

Martin Schibbye och Johan Persson har precis hållit i en stark och genomtänkt presskonferens på ABF-huset i Stockholm. De är fria, men många andra journalister och samvetsfågnar sitter fängslade – både på Kality i Etiopien och i andra delar av världen. Andra människors yttrandefrihet kommer Schibbye och Persson att fortsätta kämpa för, en kamp som kommer att sätta avtryck på framtidens journalistik.

Här är några tweets som jag skrev under presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibbye.

”Alla som är inne i #Syrien tar också risker. Journalistiskt fotarbete. Det är så vi gör nyheter”, Martin Schibbye.

Johan om Maria Abrahamssons marxist-kommentar: “Det är väl bra att vi lever i ett land där hon får säga vad hon vill”.

“Vi får väl se vad vi gör av det, vi måsta jobba för de som sitter kvar i fängelset, vi måste lyfta pressfriheten som en fråga”, Martin Schibbye.

“De som har tagit mest stryk av detta är våra anhöriga. Svårt att svara om det var värt det”, Johan Persson.

“När vi greps var det som en Steven Spielberg-film” , sa Martin Schibbye.

“Vi är inga fångar, tänkte vi, vi walraffar ju i det här fängelset. Vi har blivit bättre journalister”, Martin Schibbye.

“Våra tankar går till dom som är kvar i fängelset, de som kommer att vara kvar där”, Martin Schibbye.

“Vi kommer självklart att fortsätta granska Africa Oil”, Martin Schibbye.

Se presskonferensen här.