Charlotte/South Bend: Dörrarna till Time Warner Cable Arena stängdes ett par timmar innan president Barack Obama skulle tala. Det var smockfullt redan då. Från sektion 212 högt upp i arenan ser jag stolarna fyllas. Det är en mäktig syn, nästan meditativ.
I arenan pågår en politisk show. Under den välregisserade ytan återfinns inte bara världens äldsta utan även världens modernaste parti vad gäller metoder, organisation och kommunikation. Nere på scenen kritiserar John Kerry, Vietnamveteran och presidentkandidat 2004, Mitt Romney för att vela i utrikespolitiken. Talet är, i likhet med nästan alla andra, välskrivet och fullt av effektiva passager. ”Innan du debatterar med Obama bör du avsluta debatten med dig själv”, säger Kerry.
I samma sekund får jag en tweet från Obamas kampanj. ”Tio utrikespolitiska misslyckanden av Mitt Romney”. Och så en länk som jag omedelbart kan klicka på. Ett banalt men talande exempel.
Tidigare på eftermiddagen har jag stått i lobbyn på Ritz Carlton, inofficiell mingelcentral under konventet, och snackat med Sascha Issenberg. I nästa vecka släpps hans bok ”The Victory Lab”, som redan jämförs med boken ”Moneyball” av Michael Lewis. ”Moneyball” förklarade hur avancerad dataanalys och evidensbaserade metoder användes för att förändra och modernisera USA:s nationalsport baseball för evigt.
På ett likande sätt beskriver Issenberg hur politiska kampanjer i USA är upp över öronen utrustade med kunskaper i beteendepsykologi, avancerad datahantering, digitala strategier och användningen av slumpmässiga tester. En utveckling där kampanjen till slut vet hur väljaren kommer att rösta innan väljaren själv har bestämt sig.
Under min resa i USA blandar jag ett studiebesök på Obamas kampanjhögkvarter i Chicago med lokal träning av gräsrotsaktivister från Virginia. Under stekheta dagar i Washington DC kompletterar jag med möten på tankesmedjor, digitala byråer, mediebolag och lobbyorganisationer. När jag lämnar luftkonditionerade lokaler och möter den tunga värmen på gatan återkommer samma tanke. Här finns arbetsmetoder som oundvikligen kommer att komma till svensk politik och opinionsbildning.
Inne på Time Warner Cable Arena gör jag high-fives med afro-amerikanska kvinnor från North Carolina efter John Lewis starka tal om medborgerliga rättigheter och Republikanernas försök att begränsa valdeltagandet även 2012. Tunga talare varvas med infomercials och korta framträdanden av James Taylor, Mary J. Blige och Foo Fighters. Den givna höjdpunkten, president Obamas entré, sker till tonerna av U2:s ”City of Shining Lights”.
När konfettin, självfallet i färgerna rött, vitt och blått, regnar ned efter Obamas tal har vi fått tre dagars uppvisning i politisk strategi.
Julián Castro – konventets huvudtalare – är ung och representerar såväl partiets framtid som den snabbast växande väljargruppen (latinamerikaner).
Michelle Obama gjorde en snygg och förödande effektiv kontrast mellan hennes familj och en utmanare som har avancerade hissar i garaget för att få plats med alla bilar. Och hon gjorde det utan att ens nämna Mitt Romneys namn.
Bill Clinton kallades in för att med sin magiska blandning av charm och pedagogisk förmåga detronisera den motståndarsida som är så radikaliserad att den vägrar acceptera forskning och fakta.
John Kerry gjorde som sagt succé genom att, med ett leende, avfärda Mitt Romneys möjlighet att kunna leda USA i den stora stygga världen.
Joe Biden hyllade Obamas karaktär och beslutsförmåga med två exempel: kampen mot al-Qaida och för USA:s bilindustri. Hela hallen satt bara och väntade på knorren: Bin Laden är död, GM lever.
Obama följde inte upp med ett av sina bästa tal, utan snarare med ett av sina mer strategiska. Valet höll på att bli en folkomröstning om Obama. Med den svaga ekonomin som fond kunde Republikanerna erbjuda en vag, leende vit man med presidenthår och erfarenhet från näringslivet. Det var ingen dålig strategi.
Men efter ett lyckat konvent kunde Obama använda sitt tal åt att återigen göra presidentvalet till just ett vägval mellan två helt olika alternativ. Vi fick ett rejält försvarstal av de fyra första årens reformer, samt snabba illustrationer av vägvalet inom en rad politiska områden: jobb, energi och klimat, skatter, utbildning, sjukvård, utrikespolitik.
Inte Obama som Messias, utan mer en statsman som vill slutföra ett påbörjat arbete. Han vet hur det är på Main Street och kryddade talet med berättelser om människor han har mött. Nu måste jobbet fortsätta.
Talet kan också tolkas som riskminimering av en president som räknar med att vinna, och snarast vill förbereda landet på kommande, nödvändiga och tuffa reformer. I och med att Obama blåser till strid om USA:s vägval som nation hamnar också politikens stora frågor på bordet: statens storlek, USA:s roll i världen, öppna eller stängda gränser, moral- och livsstilsfrågor som i vissa fall kan hamna i Högsta Domstolen.
Under konventet gick det även att skönja en viss renässans för frågor och grupper som tillhör Demokraternas själ. Facket flyttar fram sina positioner när bilindustrin står i centrum. Kvinnoaktivisten Lilly Ledbetter höll ett av konventens bästa och mest uppskattade tal. HBT-frågorna hade en naturlig plats. Klimatfrågan fick ett eget avsnitt i Obamas eget tal.
Det går även att tolka konventet som att Demokraterna är redo att ta en strid om att välfärdspolitik och sociala frågor bör ses som en produktiv faktor – och inte en belastning – i den ekonomiska politiken.
Dagen efter Obamas tal, när människorna på Charlottes flygplats var märkta av akut sömnbrist, vaknade USA till nya, dystra jobbsiffror – samtidigt som Obamas popularitet ökar i spåren av konventet.
Stalltipset består därför tills vidare: Ekonomin kan fälla Obama, men när väljarna ställs inför ett konkret val är de inte redo att byta häst mitt i strömmen och satsa på Mitt Romney.
Visst, ett amerikanskt konvent är en cirkus. Mycket bör stanna i USA. Men innan jag åker hem väntar en helg med en av mina allra bästa vänner som vill ta med mig till en återträff på hans gamla college i Indiana. Vi flyger in från Charlotte till Chicago, hyr en alldeles för stor bil och åker genom Michael Jacksons tråkiga Gary till Notre Dames fina campus i South Bend.
Jag kollar mejlen i fiket på universitets bokhandel. Ett trevligt brev, troligen formulerat så att det ska passa just mig, undrar om jag inte ska göra slag i saken och följa upp min gräsrotsträning med dörrknackning i Virginia.
En sak vet jag. Amerikansk politik och deras kampanjmetoder är betydligt mer än att ”skapa engagemang, uppmuntrar fler att delta i partiernas valkampanjer och att fler människor öppet tar ställning”.
Allt det som jag har snappat upp om som jag tror kan vara användbart även i Sverige tar jag med mig hem till Dagens Arena och Arenagruppen. Målen kvarstår: Dagens Arena ska vara Sveriges bästa progressiva webbtidning. Arenagruppen ska vara den självklara arenan för en stimulerande och framtidsinriktad samhällsdebatt om vår gemensamma framtid.
Tack för att du följde min USA-resa på här på bloggen. Jag vill också passa på att återigen tacka Svenska Institutet för det stipendium som möjliggjorde den här resan. Under hösten kommer hela Dagens Arenas redaktion att skriva om USA här, så fortsätt att kika in. Men närmast ska jag lägga mig på de välklippta gräsmattorna här på campusområdet med en bok om Mitt Romney.
See you soon, y’all. And again: Thank you!
