Bloggen

Du som följer den här bloggen gillar förhoppningsvis Dagens Arena. Min ambition som chefredaktör är att du ska bli ännu mer nöjd med oss. Målsättningen är enkel: Vi ska vara Sveriges bästa progressiva sajt.

Under den här resan i USA uppdaterar jag som sagt mina kunskaper om Barack Obamas kampanj. Men de två senaste dagar i ett stekhett Washington DC har jag sprungit mellan andra möten som också handlar om skärningspunkten där nätjournalistisk, sociala medier och politik möts.

Syftet med dessa möten? Knycka idéer som kan göra Dagens Arena bättre, såklart. Här är några exempel på organisationer och personer som jag har träffat.

Principal hustle labs: En liten och rapp webbyrå som drivs av Chris Cassidy, som jag åt frukost med i Columbia Heights på ett bageri på 14:e gatan (ett område jag bodde i sommaren 2002). Chris berättade om hur grafik används mer och mer – med intressanta detaljer om hur ögat fungerar och hur en artikel ska illustreras på webben för att läsaren ska bli nöjd. Jag fick också en genomgång av hur olika plattformar utvecklas i USA just nu, och hur de kan relateras till varandra för att dra trafik (Facebook, Twitter, Instagram, Pinterest, Tumblr, reddit, nyhetsbrev, blogg, podcast).

Center for American Progress: Det stora flaggskeppet, progressiv tankesmedja med runt 250 anställda (fler än de flesta europeiska partier). Jag satt i Dr. Alan Rosenblatts rum i nästan två timmar och tittade på hans tre skärmar, samtidigt som jag antecknade frenetiskt. I korthet: En genomgång i hur du kommunicerar i sociala medier, med flera praktiska tips och konkreta exempel.

Media Matters: Jag fick en rundvisning och hade sedan ett möte med Melinda Warner (vice president, research). Media Matters, som har runt 50 anställda, spelar in allt som sänds på amerikansk tv och bevakar även övrig politisk journalistik. Så när Fox News sprider lögner, eller när en kongressledamot talar om ”legitim våldtäkt”, reagerar Media Matters genom att motbevisa lögnen och/eller dokumentera vad som har hänt. Melinda har jobbat med att etablera en liknande verksamhet i mindre skala i Australien och gav många tips som vi kan ha nytta av på Dagens Arena. Inte minst vad gäller deras användning av videoklipp, som i likhet med grafiska illustrationer har exploderat på amerikanska politiska webbsidor.

The Atlantic: Magasinet The Atlantic är inte längre ”bara” ett magasin med anor från 1857. Det är en del av piggt, digitalt medieföretag som även har en ordnad ekonomi i en annars skakig mediebransch. Två av ledorden stavas kvalitet och nätet. John J. Gould, biträdande redaktör, förklarade tidningens resa och jag samtalade även med Natalie Raabe (kommunikationsansvarig).

Think Progress: Tankesmedjan CAP har också en blogg, Think Progress, som är snabb, gör egna nyheter, använder grafik på ett intressant sätt, har lyckats bra i sociala medier. En slags webbtidning som har en relation till en tankesmedja, alltså. Inte olikt relationen Dagens Arena och Arenagruppen… Deras chefredaktör Judd Legum och jag hade massor att snacka om.

Engage: Naturligtvis finns det otrolig mycket kompetens på ”den andra sidan”. Jag besökte Engage, en ledande republikansk ”full service interactive agency”. De har jobbat med hur digitala lösningar kan utformas och användas för att uppnå politiska mål sedan nätet var ungt. Jag hade en mycket spännande diskussion med Patrick Ruffini, som har varit eCampaign Director på RNC (Republican National Committee). Patrick spelade också en viktig roll i George W. Bushs återvalskampanj 2004 och hamnade på listan över ”Tech Titans” i USA ifjol.

Det var intressanta och intensiva dagar, med det Republikanska konventet i Tampa som fond och diskussionsämne vid sidan av de formella mötespunkterna. Mina anteckningar från mötena ovan ser jag fram emot att diskutera med den övriga redaktionen på Dagens Arena och även vännerna på Arenagruppen.

Slutsats: Räkna med att idéerna lägger grunden för ny webbutveckling och en ännu vassare sajt under hösten. Fast närmast är det dags för en rejäl BBQ med de bästa vännerna i Washington DC.

Vi känner ju alla till det där meddelandet om att hela himla datorn behöver uppdateras. Vi klickar som dårar och uppdateringarna installeras.

Jag ser den här resan på samma sätt. Hösten 2008 följde jag valrörelsen i sammanlagt åtta veckor på plats i USA. I kongressvalen 2010 åkte jag över och arbetade ett par dagar i en kampanj i Pennsylvania. Men hur fungerar Obamas kampanj 2012? Vilka är de viktigaste nyheterna vad gäller strategi, budskap, relationen mellan nätet och gräsrotsarbete på marken?

I Chicago fick jag en gedigen rundtur i president Obamas kampanjhögkvarter. Det var bland det mest intressanta som jag har varit med om under mina politiska resor i USA. Jag fick se hela verksamheten med egna ögon, gå runt mellan de olika avdelningarna, ställa frågor, erhålla statistik, siffror och skrönor.

På kvällen åt jag en hamburgare och drack några öl med en löjligt utarbetad kompis som har arbetat för kampanjen i Chicago i ungefär ett år. Vi satt på ett klassiskt sunkhak bredvid ett parkeringsgarage invid Chicago River mitt i stan. Samtalet kretsade helt kring Obamas kampanj och i synnerhet olika digitala lösningar och strategier.

När jag kom tillbaka till hotellet svarade jag på ett av alla mejl som jag har fått från Obamakampanjen. Det var en inbjudan till en helkväll med ”Obama for America’s Field Organizer Academy”. Jag anmälde mig direkt, även om syftet med mötet var att välja ut personer som kampanjen skulle anställa och skicka till olika delar av Virginia. Efter att ha sett högkvarteret, ville jag vara med på ett möte på marken.

Mötet hölls på det demokratiska partiet DNC:s högkvarter i Washington DC, som jag först besökte i samband med Al Gores kampanj 2000. Vi var runt 65 personer i ett ganska tråkigt konferensrum, men de unga mötesledarna fick snart fart på oss. Det är fascinerande hur duktiga de är på mötesteknik och att skapa god stämning.

Vi fick information om hur kampanjen i Virginia är upplagd och vad det innebär att anställas som ”field organizer”. I korthet: Du får lön, ersättning för bensin, telefon och laptop. Du bor hemma hos en partivän i Virgina. Du börjar arbeta redan till helgen och förväntas sedan knega 12-15 timmar om dagen varenda dag fram till valdagen 6 november.

På en fråga om lediga dagar vid familjehändelser fick vi höra om en ”field organizer” som skulle vara best man sin brors bröllop helt nyligen. Han åkte fram och tillbaka samma dag, trots att resan involverade flyg.

Fast du får fina förmåner vad gäller rätt till sjukvård, som ju är ett av kampanjens politiska huvudfrågor.

Därefter delades vi upp i smågrupper, åtta i varje, och varje grupp leddes av någon från kampanjledningen i Virginia. Samtalet var som en anställningsintervju i grupp. Varför vill du jobba som ”field organizer”? Vad skulle du göra om en person i kampanjen som du är chef över sprider negativ energi – eller inte jobbar tillräckligt hårt? Hur klarar du stress? Vad gör du när du inser att du kommer att missa de mål du har fått i uppdrag att uppfylla vad gäller antal dörrknackningar och telefonsamtal?

Det var en slags utsortering, såklart. Vi återgick i storgrupp och de som gjorde bra ifrån sig får komma på en formell anställningsintervju.

Och jo, i ett annat tidigare liv hade jag kunnat släppa allt och flytta till Virginia i helgen. Men jag kryssade inte i den rutan när våra ansökningar samlades in. Däremot, uppgav jag, så registrerar jag gärna väljare i norra Virginia till helgen. Det får räcka, och mitt huvudsyfte var redan uppnått.

Mångmiljardären Antonia Ax:son Johnsson är delägare i lyxkrogen som vägrar teckna kollektivavtal.

Twitterkontot @Sweden är en del av Sverigesäljarkampanjandet VisitSweden och sköts av en ny svensk varje vecka, för att man ska kunna följa ”all of us”. Det är en kul idé och en rätt stor succé, även om det varit kontroversiellt emellanåt.

Denna vecka sköts kontot av Björn Frantzén, som driver fantastiska Michelinkrogen Frantzén/Lindberg. En restaurang vars rykte föregår dem. Maten ska vara makalöst bra, råvarorna de allra bästa som finns. De arbetar i linje med den positiva finkrogstrend som just nu finns, där välmående djur och exemplariskt odlade grönsaker – spårbara hela vägen – numera är ett av de viktigaste försäljningsargumenten. Friska välmående djur, ekologi, hållbarhet, småskalighet, konsekvens och kvalité. Man pratar om att krögarna inte bara brassar käk utan står för något mer – en hel filosofi.

Jag älskar det där och lägger alldeles för mycket pengar på att gå ut och äta. En av anledningarna till att jag tycker det är värt det är ju just de där delarna. Man står ofta för något annat än livsmedelsindustrins många sjukliga avarter (se gärna till exempel Food Inc). Det är så enkla saker som att kycklingarna får växa i normal takt eller att kossorna äter riktigt gräs i stället för enbart kraftfoder. Det är värt något och det inspirerar också på ett positivt sätt åtminstone den urbana medelklassen till att tänka på vad som ligger på tallriken även i vardagen.

Men Frantzén/Lindberg fick på torsdagen frågan om de har kollektivavtal. Det visar det sig att de inte har. De har “inte råd”, skriver Björn Frantzén och får sen ett mästrande och otrevligt tonfall, han idiotförklarar alla som inte håller med. Han svarar inte ens på om personalen på restaurangen är försäkrad. Han vill inte på något sätt lyssna på de som anser att de här bristerna gör hans rörelse till ett icke-alternativ när man går ut och käkar.

Jag frågar mig hur han kan ha sådan förståelse för att man vill ha välskötta toppklassråvaror och insyn i var de kommer ifrån, hur han kan vara så konsekvent i den matfilosofin, samtidigt som han inte kan förstå att det känns sunkigt och snuskigt att han inte tar sig råd med kollektivavtal. Han får frågan vad i kollektivavtalet som är för dyrt – men svarar inte alls. Hade någon frågat varför Kobebiff är så dyrt eller varför långsamväxande kyckling är att föredra hade han nog haft lättare att replikera.

Sajten Schysta Villkor är en bra facklig tjänst där man kan söka sig till information om vilka restauranger som har kollektivavtal (även om det finns sätt att kringgå detta). Teatergrillen, Sturehof, F12, Rolfs Kök  och Operakällaren är några av de topprestauranger som har kollektivavtal. Mångmiljardären Antonia Ax:son Johnssons restaurang Frantzén/Lindberg är alltså inte en av dem.

Därför luktar det härsket från Björn Frantzéns i övrigt oklanderliga kök.

Nu har jag anlänt till en av världens mest politiska städer, Washington DC. De här raderna skrivs hos Center for American Progress (CAP) – den stora demokratiska tankesmedjan.

Samarbetet mellan politiska organisationer i olika länder är enligt min mening viktigt och underskattat. I dag har jag träffat Dr. Alan Rosenblatt som ansvarar för digitala strategier och sociala medier på CAP. Vi satt i nästan två timmar på hans rum. Alan visade en mängda av de olika verktyg och strategier som CAP – en tankesmedja med 250 personer anställda – använder i sin kommunikation. Jag fick massor av idéer och tips som jag tar med mig hem till Arenagruppen.

I vanlig ordning träffade jag också min kompis Matt Browne som arbetar med CAP:s progressiva vänner och nätverk världen över. Vi diskuterade naturligtvis Mona Sahlins chanser att bli ny generalsekreterare för Socialistinternationalen, som Demokraterna inte är formella medlemmar av.

Organisationer med en massa socialister är naturligtvis känsligt i USA, och Socialistinternationalen är dessvärre en ineffektiv och tandlös organisation som även ifrågasattes – med rätta – under den arabiska våren. Såväl Ben Ali som Mubarak och deras respektive partier var medlemmar av SI.

S i Sverige har som ambition att reformera organisationen från insidan via Mona Sahlin. Men frågan är hur de svenska Moderaterna resonerar?

Republikanerna (RNC) och Moderaterna är nämligen formella medlemmar av samma internationella paraplyorganisation, International Democrat Union (IDU). Precis som att USA:s demokrater inte vill samarbete officiellt med socialister, så kan det tänkas att kopplingen till Republikanerna blir mer och mer obekväm för Moderaterna.

I Aftonbladet (24/8) läste jag också nyligen att Kent Persson, partisekreterare M, menar att de ”nya” Moderaterna har mer gemensamt med Demokraterna. ”Vi har förändrats rätt mycket och då förändras även vårt förhållande till partier i andra delar av världen”, säger Persson till Aftonbladet.

Moderaterna i Stockholm verkar dock inte hänga med i svängarna. De använder tydligen sina pengar för att skicka det kontroversiella och medieskygga trafiklandstingsrådet Christer G. Wennerholm till Republikanernas konvent i Tampa.

Wennerholm har en egen blogg, men där saknas ännu så länge reflektioner från konventet. Vi är många som väntar med spänning. Vad tror ni att första blogginlägget kommer att handla om? Här är tre gissningar.

1. Wennerholm är besviken. Han hittar ingen inspiration i Tampa som kan hjälpa honom att få ordning på den eftersatta kollektivtrafiken i Stockholm. Klimatförändringarna förnekas, ingen snackar om tåg och intresset för Wennerholms lobbyorganisation Spårvagnsstäderna är obefintligt. Wennerholm erkänner att han skippade Paul Ryans tal till konventet, som slog fast att alla rättigheter kommer från Gud och att alla skatter måste sänkas. I stället läste han en intressant rapport om high-speed rail från en demokratisk tankesmedja.

X. Wennerholm fördömer de två deltagare på systerpartiet Republikanernas konvent som kastade jordnötter på en mörkhyad journalist vid CNN och skrek ”det är så här vi matar djur”. Incidenten lär dock inte försämra stödet för Romney bland svarta väljare, som redan ligger på noll (0) procent.

2. Wennerholm beskriver det väldigt extrema partidokument som Republikanerna har antagit och föreslår att de ska uteslutas ur IDU. Han lanserar samtidigt sin kandidatur för att förändra IDU från insidan.

Vad gissar ni på? Helgardering är fusk.

Det är bra att rasismen diskuteras av debattörerna – men politikerna får inte vara tysta. 

I fredags skrev jag om attackerna mot somalier i Forserum och om reaktionerna på dessa attacker på DN:s ledarsida, där man reducerade det hela till en intregrations- och/eller småföretagarfråga.

I DN hänvisade man till en Foresstudie. Det var säkert är en av anledningarna till att Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores, la sig i diskussionen. “Om färre somalier levde på bidrag skulle rasismen mot dem sannolikt minska”, skrev Bergström (tidigare politiskt sakkunnig åt integrationsminister Erik Ullenhag) på twitter. När han ifrågasattes av mig (och många andra) förklarade han sig med att det är “rätt uppenbart för oss som följer rasisterna på nätet att bidrag är en sak de stör sig på”. Som om det var genom att ändra på de hatade som man kom åt rasismen.

Strax därpå stal Moderaternas sociala medier-ansvarige Thomas Böhlmark det migrationspolitiska rampljuset med sin numera rikskända tweet där han kallade Nalin Pekgul för “klappturk”. Helgen gjorde att Ali Esbatis lysande krönika på ämnet blev än mer aktuell.

Även Helle Klein tog upp ämnet i en mycket välläst, länkad och flitigt diskuterad ledartext på måndagen, vilket följdes upp av diskussion i Gomorron Sverige i dag.

I andra medier skriver Niklas Orrenius två lysande texter om Forserum och Peter Kadhammar sätter fingret på något i Aftonbladet.

Och det är bra att rasismen diskuteras av kloka debattörer. Men när man från en liberal tankesmedja (och möjligen också från DN:s ledarsida?) alltså hör att rasismen kommer av att somalierna får för mycket bidrag och från en annan högertankesmedja strösslar med begrepp som post-rasism och ger ut böcker om att “antirasism gör människor till offer” blir man förstås orolig. För det som diskuteras i tankesmedjorna nu blir väldigt ofta borgerlig politik sen.

Därför var det synd att Stefan Löfven inte passade på att prata främlingsfientlighet i sitt sommartal, precis som Helle Klein påpekade i sin ledare. Många socialdemokrater tycks anse att det inte gjorde så mycket att han inte nämnde detta.

Vi som minns hur Löfven som Metallordförande imponerade i sin tydlighet mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet hoppas mycket på att han ska använda sig av de kunskaperna också som S-ledare. Och vi som ser hur ingen alls förhåller sig till SD:s sakta men stabilt stigande stöd i opinonen (de blir tredje eller fjärde största parti 2014 om utvecklingen inte stoppas) hoppas oppositionspartierna snarare än på alliansen. För genom att vinna SD:s väljare – med förslag som inte flörtar med invandrarfientligheten – hämtar S och V inte bara hem förlorade väljargrupper.

Även om man inte per automatik ändrar värderingar motarbetar man och rör sig ifrån de mekanismer och det tänk som ligger bakom den här typen av händelser. Därför har en SD-väljare som blir socialdemokrat en extra dimension. Hen är värd mer än bara en röst. Och därför måste politiken få handla betydligt mer om detta.

En av de personer som jag ville träffa i Chicago heter David LeBreton. Han började jobba för president Barack Obama redan 2003 och ska bli pappa om bara några dagar. Dessutom var det lördag. Lösning för att få till mötet: Jag erbjöd mig att bjuda på en öl på en bar i närheten av hans hem.

Därför hamnade jag en bit ned på Chicago Avenue, precis i skarven mellan de gamla polska och ukrainska kvarteren. På ena sidan baren ”The Chipp Inn” var kyrkorna katolska, på den andra ortodoxa. Efter en rejäl pratstund, som pendlade från president Obama till tankar om att bli pappa (vilket jag också ska bli i höst), var det dags för David att rusa hem igen. Han föreslog att jag skulle fortsätta ett par kvarter nedåt längs Chicago Avenue på egen hand, där det skulle vara en ”Food Truck Festival”.

Jag lydde rådet, och på en avspärrad gata och en angränsande parkeringsplats visade hipster-USA upp sig från sin bästa sida. Matvagnar (food trucks) stod uppställda längs med sidorna, det var försäljning av utmärkt lokalt öl i mitten, på en scen spelade olika band, och entréavgiften gick till ett lokalt projekt som bekämpar fattigdom.

Staden Chicago har nämligen lättat på de hälsobestämmelser som reglerar försäljningen av mat som tillagas i en vagn på gatan. Nu skulle det firas och populärast var tamales, medan kön för att få köpa en cupcake var obefintlig. Det blev en kväll bland matvagnar med trender som snart lär uppmärksammas av svenska hipsters på Nytorget i Stockholm.

Min tanke när jag vandrade hemåt vindlade till Första maj i Stockholm. Tänk om Norra Bantorget kantades av matvagnar på Första maj, kombinerat med tält med lokalt brygdd öl, musik och kultur från scenen hela eftermiddagen och in på kvällen – självfallet med ett rejält politiskt tal som traditionsenlig höjdpunkt. Samt spänstiga politiska seminarier i ett tält i Brantingparken.

Är inte det en bra idé? Läser partisekreterare Carin Jämtin (S) den här bloggen? Hon får gärna sno idén rakt av och introducera den på Norra Bantorget nästa år.

Bara hon hänvisar till Chicago, vilket ju vore naturligt.

Det är ju på grund av Haymarketmassakern i Chicago 1886 som vi firar Första maj.

Bloggen har börjat med en slags grundkurs 1A i amerikansk politik. Vi har tipsat om de mest grundläggande böckerna att läsa och filmerna att se. Innan vi drar vidare måste en tweet besvaras. Den lyder så här: ”Så vilken tidning/blogg/tidskrift bör jag följa om jag vill förkovra mig mer i USA-valet?”

Att följa ett presidentval är att välja. Det skrivs och sägs väldigt mycket, så här kommer bara något tips per genre. Lite old school, men det här är mina val. Tipsa om dina i kommentarsfältet.

Nyhetsbrev:
Jo, även 2012 finns det nyhetsbrev värda att följa. Varje dag kan du få en uppdatering från Chris Cillizza’s blogg ”The Fix”. Initierat om dagens stora händelse, sedan länkar (”Fix Bits”) till snackisar och viktig läsning.

Hederlig papperstidning:
Washington Post har en svårslagen, regelbunden politikbevakning under rubriken ”Politics”. Lite trist och ordentligt. På ett bra sätt. Och det finns helt enkelt ingen annan nationell morgontidning som bevakar politik lika bra.

Podcast:
Det finns säkert nya att följa, tipsa gärna, men jag njuter ännu och regelbundet av NPR:s klassiska ”It’s all Politics” med Ron Elving och Ken Rudin. Har nog inte missat ett avsnitt på flera år. Inte för långt, rappt och nördigt, självdistans och väldigt, väldigt initierat.

Radio:
NPR, det närmaste du kommer Sveriges Radio eller BBC i USA. Är verkligen värt att ha koll på – de har även bra program om andra ämnen än politik. Lyssna via webben och självfallet finns en app till din telefon.

Bloggar:
Det finns så många läsvärda bloggar, men om vi begränsar oss till tre skulle jag välja följande.

• ”Five Thirty Eight” med Nate Silver, som använder mycket statistik för att ge kontext och analys. Namnet på bloggen? Antalet elektorsröster i ett presidentval, såklart.
• ”The Monkey Cage” startades och upprätthålls av en grupp statsvetare. Hög kvalitet men även kvantitativa analyser. Namnet på bloggen? HL Menkens citat om att demokrati är konsten att sköta en cirkus inifrån apburen.
• Talking Points Memo är pro-demokratisk men har ofta goda källor och därför oftast pålitlig om det senaste.

TV-program:
”Meet the Press” är den äldsta tv-showen i USA som ännu är vid liv. Visst, vi är många som saknar programledaren Tim Russert som tragiskt avled på redaktionen under valrörelsen 2008. Men ”Meet the Press” är fortfarande tyngst. Jag prenumererar via iTunes och kollar i datorn eller iPhone. Komplettera med klipp från ”The Daily Show with Jon Stewart”.

Magasin:
De två som jag försöker hålla kolla på, och som jag köper på Kramers när jag väl är i USA, är The Atlantic och The New Republic. Men det skrivs mycket annat bra, som du lättast fångar upp på Twitter (se nedan).

Nättidningar:
Politico, The Huffington Post och The Daily Beast är exempel på ”stora” sajter med enormt mycket innehåll. Det är kul att surfa in bara för att se hur sajterna utvecklas, vilka nyheter de dra på och hur artiklar lyfts fram. Men även här: Jag hamnar på dessa sajter oftast via Twitter.

Twitter:
Mitt sätt att komma på vilka jag borde följa inom ett visst sakområde, utöver det mest uppenbara som har listats ovan, är enkelt. Kolla upp en eller ett par personer på Twitter som du gillar och kolla vilka konton som hen följer. Sedan är du igång. Några som du inte ska missa: Sveriges egen Martin Gelin, Matthew Yglesias, Arianna Huffington, Garance Franke-Ruta, Ari Berman, Ed Kilgore och – från den andra sidan – Karl Rove.

Fotnot: Bilden visar ett tidningshus i Chicago som inte klarade redaktörs Sundströms nålsöga.

Med risk för att spoila säsongsfinalen av Aaron Sorkins nya tv-serie Newsroom vill jag slå fast att serien ändå levererade i slutändan.

Under den första säsongen har seriens huvudkaraktär, nyhetsankaret och tillika republikanen Will McAvoy, rapporterat kritiskt om Tea party-rörelsen. Något som gjort att amerikanska sajter har kallat serien vänster. Detta har sannerligen inte roat tv-kanalens finansiärer (i serien). För Tea party-sympatisörerna kanske McAvoy framstår som liberal, dekadent. Eller mest nationalistisk.

I säsongsavslutningen peakar kritiken när McAvoy rapporterar om några iakttagelser som på ett träffande sätt driver med Tea party-rörelsens politiska kärna. Detta gör Sorkins Newsroom till en relevant tv-serie om politik. Men då bortser jag från andra avsnitt, som inte alls är särskilt tankeväckande, eller ”vänster” för den delen. Inslaget är nästan mer underhållande än högerväljarnas Wikipedia, Conservapedia, där hela världen förvrids i konspirationsteorier (abort är mord) och vänsterbluffarna avlöser varandra.

”Ideological purity, compromise as weakness, a fundamentalist belief in scriptural literalism, denying science, unmoved by facts, undeterred by new information, a hostile fear of progress, a demonization of education, a need to control women’s bodies, severe xenophobia, tribal mentality, intolerance of dissent and a pathological hatred of the U.S. government.

[…]

They can call themselves the Tea Party. They can call themselves conservatives and they can even call themselves Republicans, though Republicans certainly shouldn’t. But we should call them what they are. The American Taliban.”

Politisk satir (säljande nationalism) i all ära, men allt är ju inte på skoj. Will McAvoys beskrivning stämmer väl överens med verkligheten – att republikanerna håller på att spåra ur.

Nyligen skrev Eric Sundström i en ledare att republikanerna i USA vägrar acceptera hur väljarkåren förändras genom att påverka valdeltagandet och sätta den medborgerliga rättigheten på spel. Glöm inte Todd Akins uttalande. Och nu anklagar skådespelaren Jon Voight Obama-administrationen för att ha vridit medierna vänsterut. Allt som inte är republikanska medier är typ ickedemokratiskt, alltså prisa gud för Fox News.

Därför är det intressant att ett tv-drama ger den bästa kommentaren till det politiska läget.

Newsroom sänds i Canal Plus för närvarande. SVT sänder i början av 2013.

Vi har redan fått en del kommentarer från er som har börjat följa den här bloggen. En fråga var självklar: Om det där var boktipsen, vilka filmer är obligatoriska? Här är, återigen, fem snabba från höften.

• The War Room: Dokumentären om Bill Clintons kampanj 1992 nominerades även för en Oscar. Visar bland annat att Al Gore kan vara en utmärkt talare samt att James Carville är ett galet geni. Kika noga så får du även syn på en ung Rahm Emanuel – i dag borgmästare här i Chicago.

• ”All the King’s Men”: Jo, jag rekommenderade även boken. Och det finns en relativt ny filmatisering med Sean Penn i huvudrollen som har en del härliga scener (valmötena, till exempel). Men nu snackar vi om originalet från 1949 som vann tre Oscar (bland annat för bästa film). Politisk filmhistoria.

• ”The Candidate”: Robert Redford briljerar som oväntad kandidat till senaten i en film som inte ryggar för den amerikanska politikens cynism samt behovet av pengar och smutsigt spel. Löst baserat på ett verkligt senatsval i Kalifornien 1970.

• ”All the President’s Men”: Den klassiska och prisbelönta filmatiseringen av Bob Woodwards och Carl Bernsteins bok om inbrottet i Demokraternas partihögkvarter, som på den tiden låg i byggnad som heter Watergate. Journalisterna Woodward och Bernstein spelas av Robert Redford och Dustin Hoffman. En klassiker.

• ”The special relationship”: Välspelat och intressant om Bill Clintons (Dennis Quaid) och Tony Blairs (Michael Sheen) speciella relation. Del av Peter Morgan’s trilogi om Blair (de övriga två är ”The Deal” och ”The Queen”). Avslutas med att Bill Clinton äter nattamat i Vita Husets kök och varnar Blair för George W. Bush.

Precis under strecket: ”Wag the Dog” (med Robert de Niro och Dustin Hoffman), ”Charlie Wilson’s War” (med Tom Hanks och Julia Roberts), ”Frost/Nixon” (med Frank Langella och Michael Sheen), ”Primary Colors” (med John Travolta och Emma Thompson), och ”In the Loop” (av Armando Iannucci, med James Gandolfini). Samt George Clooney’s relativt nya och väldigt cyniska ”The Ides of March”. Hedersomnämnande till Philip Seymour Hoffman som gör utmärkta roller i såväl ”Charlie Wilson’s War” som ”The Ides of March”.

OK, jag valde ut fem och följde upp med ett gäng under strecket. Vilka har jag missat? Ifrågasätt och fyll på i kommentarsfältet.

Fotnot: Bill Clintons valseger 1992 dokumenterades i en av filmerna ovan. På bilden kampanjar han för Jim Webb i senatsvalet i Virginia 2006. Foto: Eric Sundström.

Bland det första jag kollar upp när jag besöker en ny stad i USA är var de stora bokpalatsen ligger. På Barnes & Noble hittar du ett brett utbud av böcker, tidskrifter och den lokala upplagan av tidningen Time Out, fik och oftast gratis trådlös uppkoppling.

Det blir dock glesare mellan bokpalatsen. Den stora kedjan Borders har klappat igen helt. Många kunder gör nog som jag: Beställer från Amazon direkt hem (avgiftsfritt till Sverige via Amazon i Storbritannien numer), eller till en amerikansk adress (för vidare transport hem i resväskan).

För egen del brukar jag även handla något på de oberoende bokaffärer som du alltid hittar i amerikanska städer. Mina inköp under den här resan sparar jag till Kramerbooks i Washington DC, eftersom jag alltid har fått utmärkt service där och blir olycklig vid tanken på att affären en dag skulle slå igen.

I Chicago har jag redan sprungit på en rad oberoende bokaffärer. Ett exempel är After-Words i det centrala området Near North, samt Quimby’s (mycket serier och fanzines) och Myopic Books (snarast ett antikvariat) i det trendiga området Wicker Park (ett slags mini-Williamsburg, för er som kan svenskstaden New York).

Ett särskilt omnämnde måste även utgå till Reckless Records som är en fantastisk skivbutik i den gamla skolan.

En svår fråga som jag ställde mig själv är vilka fem böcker som jag skulle vilja rekommendera till er som har börjat följa den här bloggen. Som en uppvärmning för den intresserade inför höstens val, alltså. Från höften:

• ”All the King’s Men” av Robert Penn Warren. En riktigt läsvärd amerikansk, politisk roman som kretsar kring den fiktive guvernören Willie Stark. Historien har dock inspirerats av den färgstarke populisten och politikern Huey P. Long från Louisiana, som sköts ihjäl i delstatsparlamentet 1935. Dessutom har boken en journalist (Jack Burden) som berättare. Grundkurs i hur politisk makt fungerar och korrumperar.

• ”What it takes” av Richard Ben Kramer. Handlar om presidentvalet 1988 och vad som krävs för att vinna – och är alltjämt den bästa beskrivningen av en presidentvalskampanj. Fina personporträtt och starkt om politikens villkor.

• ”The boys on the bus” av Timothy Crouse. USA är som bekant ett ojämlikt land där demokratin har stora brister. Politik rapporteras i strömlinjeform av manliga reportrar. Med valkampanjen 1972 som fond levererar Crouse en underhållande kritik av det som har kommit att kallas ”pack journalism”.

• ”The right nation” av John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Två brittiska journalister från The Economist förklarar det starka konservativa USA som så många européer missförstår och raljerar över. En utmärkt bok, fast det måste sägas att Martin Gelin nu har skrivit ett motsvarande standardverk på svenska (”Den amerikanska högern).

• ”The argument” av Matt Bai. Efter att ha läst om högerns USA är det dags för den andra sidan. Bokens undertitel är talande: ”Billionaires, Bloggers, and the Battle to Remake DemocraticPolitics”. Här får du en bild av hur det Demokratiska partiet reste sig i skärningspunkten där dollar möter nätet och nya strategier.

Som sagt, en lista från höften. Vilka böcker om amerikansk politik har du läst och vill rekommendera? Kommentarsfältet är öppet.

Chicago, en stad vid Lake Michigan

Allting har en början. Så också mitt stora intresse för amerikansk politik. Men hur det började?

Ett av de första bevisen går att finna i skoltidningen ”Kolhackan” som vi gjorde i Kolarängskolan i Kallhäll. Där publicerades min allra första artikel. Året var 1984 och jag var tio år. När mamma flyttade häromåret hittade vi ett exemplar som jag hade sparat. Artikeln, eller snarare notisen, handlade om vilken av demokraterna Walter Mondale och Gary Hart som hade störst chans att vinna över den sittande republikanske presidenten Ronald Reagan. De andra artiklarna i ”Kolhackan” 1984 – skrivna av mellanstadieelever – var mer jordnära och mindre pretentiösa.

På den vägen är det.

Förklaringen går nog att hitta just i mitten av åttiotalet. Sommar-OS i Los Angeles 1984, sena nätter framför TV:n i morfars och mormors vardagsrum på Bohus-Malmön. Morfar var pensionerad stenhuggare och övertygad kommunist, jag var hänförd över invigningen då en man åkte runt i luften som en raket. USA framstod som störst, bäst och vackrast. Sovjet var farligt och hade bara en björn som vinkade under deras OS-invigning fyra år innan, det var så jag mindes det i alla fall.

Min pappa var i New York samma år och kom hem med en liten staty av Frihetsgudinnan med en termometer som visade graderna i Fahrenheit, en ännu mindre glasflaska som innehöll ett mynt som hette cent, och en knapp med texten ”I love NY”. Det var betydligt ballare än min älskade morfars hög med tidningar som hette ”Ny Dag”.

Och snart skulle Cia Berg introducera en rockstjärna i TV-programmet ”Bagen”. Han kom från New Jersey och var alltså ”Born in the USA”.

Jag var fast. När mitt politiska intresse utvecklades blev det naturligt att även läsa artiklar och böcker om amerikanskt samhällsliv. Så har det fortsatt. Jag avslutade mina studier med ett magisterprogram på Johns Hopkins University SAIS, fortsatte som research fellow på en demokratisk tankesmedja i Washington DC och fick för vana att följa val i USA. Det började med det dramatiska valet 2000. Sedan dess har jag följt varje kongress- och presidentval på plats (2002, 2004, 2006 och 2008).

Nu är det dags igen. Obama mot Romney. Tack vare ett stipendium från Svenska Institutet har jag fått möjlighet att göra en resa som börjar i Chicago där jag bland annat ska besöka president Obamas kampanjhögkvarter. Därefter flyger jag till min andra hemstad Washington DC – jag bodde där 2001–2003 – för att besöka tankesmedjor, tidningar och mediebyråer. Resan fortsätter till Charlotte och Demokraternas konvent.

Du kommer de närmaste två veckorna kunna följa mina möten, resor och intryck. Och resan börjar alltså i Chicago, en stad vid Lake Michigan. Så inleds, om jag minns rätt, ”Tintin i Amerika” som jag lyssnade sönder på kassettband under uppväxten i Kallhäll.

En annan liten pusselbit som förklarar min fascination för det här landet.

Fotnot: Bilden visar de vackra byggnader som kallas Marina City i Chicago – som även pryder Wilcos fantastiska album ”Yankee Hotel Foxtrot”.

Den konservativa rörelsen i USA är närmare den absoluta makten än någonsin. Men vad händer när deras fantasivärld ska möta den kalla verkligheten?

Mitt Romney kan vinna det amerikanska valet i november. Det gäller att vänja sig vid den tanken. Men samtidigt är republikanerna bara ett snedsteg från avgrunden.

Veckans cirkus kring Todd Akins påstående om våldtagna kvinnor och graviditeter avslöjade republikanernas dilemma. Romney och andra gör nu allt för att stöta ut Akin från höstens senatsval. Men Akins ståndpunkt, att abort ska förbjudas även efter incest och våldtäkt, är faktiskt partiets officiella. Den delas av de unga konservativa som stormade in i kongressen efter den enorma valsegern i mellanvalen 2010.

Romneys val av Paul Ryan som vicepresident är tecken på att den så kallade konservativa rörelsen nu helt dominerar republikanerna. Tepartyrörelsen har inte bara inlemmats i partiet, utan också med stor kraft drivit det ännu längre högerut. Akin är ingen extremist med solokarriär, utan en ganska normal representant för ett extremt parti.

För fyra år sedan läste alla USA-intresserade Martin Gelins bok “Det amerikanska löftet” om Barack Obamas framgångsrika valkampanj. Nu kommer “Den amerikanska högern” som ett slags pendang. I den skildrar han den konservativa rörelsens långa och uthålliga marsch från marginalen in mot maktens mitt. Det är en fantastisk bok. Man läser som en raket.

Gelin passerar alla viktiga milstolpar: Barry Goldwaters förnedrande valnederlag 1964 som tände revanschismens eldar, Richard Nixons geniala blick för opinioner och Ronald Reagans bekymmerslösa aura.

Berättelsen utvecklas till en lektion i hur man tålmodigt skapar verklig samhällsmakt. Gelin beskriver konservatismen dels som en folkrörelse: ett myller av organisationer, ideellt arbete, entusiastiska människor och en politik som vilar säkert på starka värderingar. Dels som ett exakt samordnat kampanjmaskineri finansierat av landets superrika plutokrater.

Jag älskar känslan att läsa och plötsligt förstå det gåtfulla. I ett avsnitt reser Gelin med två urkonservativa i West Virginias bergstrakter där den förlamande fattigdomen har vit hudfärg. De vanliga förklaringarna varför vita män från arbetarklassen röstar höger, och på så vis anses förneka sitt eget bästa, känns plötsligt ihåliga.

Gelin upptäcker i stället att deras slutsatser vilar på historiskt grundade övertygelser hur förfallet bäst motarbetas. För dem är välfärdsstaten inte lösningen, men orsaken. De har fel. Man vet att USA:s olika välfärdsprogram verkligen trycker tillbaka fattigdomen, och att den återkommer när de dras tillbaka. Men det innebär inte att de som röstar höger i delstatens småstäder är lurade. De har bara andra erfarenheter – och värderingar.

“Den amerikanska högern” är en oerhört pessimistisk bok. Gelin upptäcker hur delar av den konservativa rörelsen helt enkelt gett upp själva idén om USA och ”det amerikanska”. Nästa naturliga steg högerut är att avskaffa hela den federala staten.

Men är den här radikala rörelsen verkligen så stark som det verkar? Jag är inte så säker.

Martin Gelin betonar kontinuiteten i deras frammarsch. Men kan man inte tvärtom betrakta åren mellan det stora nederlaget mot Obama 2008 och den stora återkomsten i kongressvalen 2010 som ett avgörande, ja kanske historiskt, brott i berättelsen om de konservativa republikanerna? Det var ju då reaganiterna trängdes undan, extremisterna tog över och partiet gled in i ett tillstånd av lycklig galenskap. Kontinuiteten bröts av en revolution.

Den konservativa rörelsen började i själva verket äta sina egna och långsamt falla sönder inifrån. Gelin noterar flera tecken: hur gamla konservativa lämnar partiet, disciplineringen och likriktningen hårdnar och dörrarna mot omvärlden stängs. Förra året skrev en avhoppare att partiet börjat likna ”en apokalyptisk sekt”.

Republikanerna har bosatt sig i en fantasivärld. Paul Ryans berömda plan för ekonomisk politik och Todd Akins filosoferande om kvinnors kroppar fungerar fint under långa glada luncher på partikonventet i Tampa Bay. Men vad händer när de luftiga drömmarna ska möta den kalla verkligheten?

Den konservativa rörelsen är närmare den absoluta makten än någonsin. De kan vinna nu Vita huset, hela kongressen och dominera Högsta domstolen. Samtidigt är de bara ett litet snedsteg från avgrunden. Redan nu är det dags att ställa två avgörande frågor: hur de hanterar en seger alternativt ännu ett nederlag. Instabiliteten i det till synes starka har blivit så flytande att inga svar kan uteslutas. Vid seger är svaret en möjlig mardröm.

Häromdagen pratade jag med några vänner om attackerna mot somalier i Forserum. Bland annat om hur absurt det är att säga att attacker mot en grupp människor som angrips just baserat på var de kommer ifrån och hur de ser ut inte behöver vara rasistiska. För naturligtvis blir inte attackerna mot somalierna mindre rasistiska av att gärningsmännen är kriminella och besvärliga också i övrigt.

Diskussionen handlade också om hur “somalier i småstäder” är en så mycket mindre röststark grupp än många andra minoriteter. Till exempel den judiska gruppen i Stockholm och Malmö eller muslimer i storstadsregionerna. Därmed inte sagt att de är mindre utsatta. Det finns tyvärr hur många vidriga exempel på rasistiska, antisemitiskt och islamofoba angrepp som helst.  Skillnaden är att det redan finns åtminstone några opinionsbildare som tar plats i debatten, etablerade personer att ringa och nätverk som kan mobilisera. Något som förstås är mycket bra. Somalierna i småstäderna är däremot alltid en grupp vi pratar OM, lite svepande, utan riktigt bra koll, mindre initierat (precis som jag på sätt och vis gör nu).

Min poäng i diskussionen med mina vänner var att det alltid leder till märkliga perspektiv. Jag kunde i det samtalet inte riktigt komma på ett tidigare exempel men sa att jag är övertygad om att det kommer inom några dagar.

Och som ett brev på posten: Erik Helmerson skriver i dag i DN en text om angreppen – som inte alls handlar om angreppen eller rasismen. Förbrytare ska sitta i fängelse och så är det med det är ungefär så långt han kommer i tankarna kring de faktiska trakasserierna. Resten handlar om att somalier inte är integrerade och att det borde vara lättare att starta företag så att somalierna slapp gå runt i Forserum, lyfta bidrag och få huvudduken avsliten av störiga tonåringar. Det är en mycket märklig text, ett ologiskt resonemang. Men det illustrerar hur lätt det är att fokusera på fel saker när man pratar om en grupp som inte själva hörs.

Ali Esbati skriver i sin krönika i det nya numret av Arena att vi måste “vara vaksamma mot att väletablerade debattörer och makthavare kan dra gränsen för vad som förstärker rasistiska föreställningar”. En krönika som känns lika viktig i dag som i går.

…Europaskolans rektor Anette Parts.

På hennes skola får elevernas föräldrar inför varje läsår rösta om de ska skicka med barnen lunch en gång i veckan för att barnen ska kunna åka på en längre utflykt. Olagligt säger Skolinspektionen.

Men Parts har svar på tal:

Nu kan det ju förstås vara så att även “normalbegåvade föräldrar” inte vågar säga ifrån för att de inte har råd. Att en “normalbegåvad” men också ensamstående förälder inte vill vara den som ställer sig i vägen för barnens utflykt, trots att tiden eller resurserna för att laga veckans lunch inte finns där.

Att kalla något för valfrihet gör det långt ifrån frivilligt för alla.

Intervjun med Anette Parts är publicerad i Dagens Nyheters Stockholmsdel på torsdagen. Nyheten är dock i skrivande stund inte publicerad på nätet. 

De senaste dagarna har i tur och ordning Adam Cwejman (Timbro), Aron Modig (KDU) och Erik Helmerson (DN Ledare) rasat mot en krönika av Andres Lokko (SvD Kultur).

Högerindignationen går ut på att man menar att Andres Lokko ”visar förakt för de som dödades” under kravallerna i London, att han ”på fullaste allvar jämför demokratin Storbritannien med semidiktaturen Ryssland” och att han är en ”nyttig idiot” vars text ”ingen är mer tacksam för än den ryska regimen”. Det vore lätt att tro att Andres Lokko skrivit något annat än den här texten när man ser reaktionerna.

För vad Lokko gör är inte att ursäkta vad som händer i Ryssland. Tror man det brister läsförståelsen, eller så missförstår man medvetet. Det han gör är att först peka på hur den ryska demokratin gått sönder och blivit något annat. I Ryssland är Pussy Riot-domen bara ett av många exempel på att man rör sig allt längre bort från det vi kallar demokrati och yttrandefrihet.

Det han gör är att visa på att samma sprickor finns i ”våra” demokratier och exemplifierar med en absurt hård dom som gav fyra års fängelse för att ha uppmuntrat uppvigling via en facebookgrupp. En dom som blir extra problematisk i ljuset av att premiärminister David Cameron själv i det närmaste uppviglade det brittiska rättssystemet och uppmuntrade så hårda straff som möjligt.

Man kan invända mot Lokkos krönika och säga: Det är för tidigt att sätta i större sammanhang och kontext, nu ska vi fokusera på Pussy Riot och Ryssland. Men det är inte vad högerdebattörerna gör, så det kan inte heller vara deras poäng. De fokuserar enbart på Lokko och parallellen han drar. Så det kan inte vara att de tycker att det är “too soon”.

Nej, det handlar i så fall snarare om att de tycker att man ska stå upp för våra demokratier och inte jämföra dem med den havererade ryska. Jag har otroligt svårt att köpa den argumentationen. För står man upp för demokratier när de beter sig djupt odemokratiskt bidrar man snarare till dess förfall än dess vitalitet. Och det är knappast Putin och den ryska regimen som då är den stora förloraren.