Bloggen

I dag skriver jag på ledarplats om den amerikanska högerns försök att göra det svårare att rösta. Om du tycker att texten var intressant uppmanar jag dig att läsa den text av Per T. Ohlsson som jag hänvisar till, och för att blanda allvar med skratt kan du titta på det här inslaget från The Daily Show with Jon Stewart. För att få hela sammanhanget rekommenderas som sagt kapitlet om ”Den vita minoriteten” i Martin Gelins blivande klassiker ”Den amerikanska högern”.

I morse – när jag redan hade hunnit förlora en fotbollsmatch med mitt korplag (0–2, vi missade en straff) – hade jag fått ett mejl av Janerik Larsson, i dag seniorkonsult på Prime PR. Det är en person som jag verkligen respekterar, inte minst för hans djupa kunskaper om bland annat svensk och amerikansk politik, även om vi inte delar politisk värdegrund.

Janerik Larsson tipsade mig om en text på en av USA:s oumbärliga politiska bloggar, Nate Silver’s Five Thirty Eight. Jag läste texten som hastigast under semestern, och hade jag haft plats hade jag gärna inkluderat Silvers resonemang i min text. Silver diskuterar den möjliga effekten på valdeltagandet av Republikanernas alla försök att begränsa i synnerhet minoriteters möjligheter att rösta genom att krav på ID-kort. Hans slutsats är, i korthet, att den negativa effekten på valdeltagandet tenderar att överdrivas av oroliga Demokrater – men att dessa hårdare krav trots allt missgynnar Demokraterna. I sju stater som Silver listar uppskattas en ”net swing” till den republikanska kandidaten på mellan 1,2 och 0,4 procent. Inte så mycket, men tillräckligt för att avgöra ett jämt val.

Jag har också blivit tipsad om en text av Roland Poirier Martinsson, som också skriver om ID-kort under den talande rubriken ”Inskränkt rösträtt för svarta?” (observera frågetecknet). Det får anses vara intressant att Roland Poirer Martinsson skriver en lång text om den här utvecklingen i USA, utan att ta avstånd från det faktum att det har blivit signifikant svårare för fem miljoner röstberättigade amerikaner att utöva sin främsta medborgerliga rättighet. ”Vill rika, vita högermän i USA åter inskränka rösträtten för svarta?” frågar i stället Poirer Martinsson retoriskt. Mitt svar på frågan är ja.

Även Poirier Martinsson framhåller att den möjliga effekten på valdeltagandet är relativt begränsad. Jag vill därför passa på att framhålla att jag inte skrev texten primärt för att diskutera möjliga väljareffekter. För mig är det en fråga om anständighet. Och det djupt oanständiga i att medvetet göra det svårare för röstsvaga grupper att rösta. Att effekten är liten beror ju på att valdeltagandet redan är lågt, och att det på grund av djävulskt uttänkta metoder nu blir ännu svårare att rösta.

Som Per T. Ohlsson skriver: ”Florida har förbjudit röstning söndagen före valet, traditionellt de svartas politiska högtidsstund: först kyrkan, sedan vallokalen.”

Vi tar ett exempel till.

Den nya Tea Party-guvernören i Florida, Rick Scott, har återigen gjort det betydligt svårare att rösta i delstaten – i synnerhet för tidigare brottslingar. Jag citerar ur Martin Gelins utmärkta bok:

De som dömts för grova brott förbjöds från att rösta för all framtid. De som dömts för icke våldsamma brott måste nu vänta fem år på att kunna ansöka om rösträttigheter igen, för vilket man, i en Kafka-aktig process, måste resa till delstatens huvudstad Tallahasse – drygt fem timmars bilfärd från södra Florida – och där argumentera inför en styrelse för att kunna få tillbaka sin rösträtt.

Om styrelsen bestämmer sig för att avslå ens ansökan måste man vänta ytterligare två år för att kunna göra en ny. (Svarta utgör 16 procent av delstatens befolkning, men 35 procent av de som dömts för brott.)

Alltså. Att effekten är liten är naturligt. För mig handlar det om anständighet. Om den signal som ett av världens mäktigaste partier sänder över världen genom att använda de här metoderna.

Janerik Larsson och Roland Poirier Martinsson är två debattörer som förknippas med Republikanerna. Jag förutsätter att de tar avstånd från de här metoderna – för det handlar verkligen inte bara om väljareffekter.

Jag skrev i går om att Reinfeldt knappast förankrat sin vilja att ta med sig alla partiledarkollegorna till Annie Lööfs Maramö och det visar sig nu att han inte heller förankrat förslaget om att alliansen ska gå till val på “enade bärande värderingar och ideologiska tankegods”. Att det är just Göran Hägglund som ryter ifrån har flera förklaringar. En är att Hägglunds treprocentsparti allt mer desperat slåss för sin överlevnad och att KD behöver positionera sig så fort det går (ett mer desperat exempel på det finns här för den fnyssugne). En annan är att Hägglunds parti är det enda i alliansen som fortfarande uppfattas som ideologiskt.

Att då gå till val på “enade bärande värderingar och ideologiska tankegods” betyder förstås att man komprimissar fram en lösning. Denna sker inom alliansen efter storlek, som när ministerposter fördelas, och vad blir då kvar av KD:s särprägel? Ingenting alls förstås. Småpartierna har noterat att Moderaternas ord allt oftare blir lag. Att Moderaternas politik blir vad alliansen uppfattas stå för.

Kristdemokraterna skulle tvingas sluta spela på rädslan för HBTQ-världen redan i valrörelsen och även om det vore skönt för många att sluta höra de tankarna är det förstås otänkbart för stora delar av riksdagsgruppen. Liksom det vore skönt att slippa positioneringarna mot interreligiösa gudstjänster och dylikt.

Men trots den kortsiktiga lättnaden vore det i grunden trist om bärande värderingar och ideologiskt tankegods vore en del av alliansens gemensamma projekt. Det skulle släta ut budskapen än mer och göra politiken till ännu mer av förvaltningsdiskussion.

Hägglunds fajt för sitt parti och sin särprägel är därför lovvärd och viktig. Inte minst för att folk ska veta varför Kristdemokraterna inte är ett alternativ.

I helgen höll statsminister Fredrik Reinfeldt som bekant sitt sommartal och kovände om tunnelbanan, som Moderaterna tidigare definierat som ”färdigbyggd”. Han lanserade dessutom en statlig medfinansieringsmodell Håkan Juholt var inne på i sitt sommartal 2011, då med reaktionen från Reinfeldt och Borg att det hela var ansvarslöst.

Dessutom räddade han Annie Lööfs almedalsutspel om att ha ett nytt möte om projektet som enligt Lööf “tappat reformivern”, Alliansen 2.0, hemma hos henne i Maramö. Direkt efter inbjudan i Almedalen gick KD:s partisekreterare Acko Ankarberg-Johansson ut och förklarade att alliansglöden inte alls, som Lööf sa, har falnat och att det är upp till Göran Hägglund att ta ställning till en inbjudan när man får den i hand.

I förra veckan hade man inte fått någon sådan i hand, bekräftade Ankarberg-Johansson i ett mail till mig bara någon dag innan Reinfeldts tal. Något behov av fler möten än de man redan har inom alliansen tycktes hon inte heller se.

Men Reinfeldt ändrade sig alltså, och förankrade det uppenbarligen i allra sista stund om han gjorde det alls, och det får väl ändå får ses som ett gott exempel på ledarskap, lojalitet med Lööf när hon behövde det som mest.

Vad de ska prata om i Maramö blir desto mer intressant att se. Kanske kan Fredrik Reinfeldt hitta nya ingångar i den fråga han duckade nästan helt under sitt tal. Den om jobben.

Annars kanske de kan hjälpas åt att uppdatera KD:s hejdlöst daterade nätpolicy.

Efter många veckor av fruktlöst bärplockande har flera bulgariska bärplockare fortfarande inte fått någon hjälp att ta sig hem. Den bulgariska ambassaden har tidigare bussat upp mot 600 bärplockare till Bulgarien, men fortfarande hänger människor kvar i Humlegården. Bulgariens ambassadör vädjar till den svenska allmänheten om hjälp med pengar till flygbiljetter, medan Utrikesdepartementet tycker att ansvaret ligger på ambassaden.

När ska den svenska regeringen samt arbetsgivarna vakna och ta sitt ansvar?

För bärplockare med arbetstillstånd men som inte är EU-medborgare kontrollerar arbetsgivarna att avtal följs och att exempelvis lön utbetalas. För bulgariska plockare utan arbetstillstånd gäller alltså inte detta. Inga avtal = no danger on the roof. Eftersom de tillhör gruppen fria plockare kan arbetsgivare, såsom Ica, friskriva sig avtalsmässigt.

Låt mig förenkla: Utan avtal och facklig organisering tenderar utsattheten för EU-medborgare att öka.

Bara för att nyheten inte sänds på TV längre betyder inte att hjälp inte behövs. Jag tänker bege mig till Humlegården i veckan och prata med människor om vad som händer.

Dagens Arena har tidigare skrivit om utsatta bulgariska bärplockare. Läs vår intervju med Georgi här.

Ryssland har fått tre samvetsfångar. Domen mot Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj var förvisso väntad. De tre kvinnorna i Pussy Riot anses ha gjort sig skyldiga till huliganism.

Hur många år de kommer behöva tillbringa i fängelse står i skrivande stund inte klart. Desto tydligare är att Ryssland inte kommer väja för att tysta kritiska röster. Uppenbarligen ska alla försök till mer demokrati tolkas som subversiva.

Sedan Vladimir Putin återintog presidentposten har de få reformer som skett under Medvedevs styre återkallats. Så sent som i juli röstade den ryska duman igenom en lag som ska försvåra för utländska organisationer att vara verksamma i Ryssland. Det har också blivit lättare att stänga ned kritiska webbplatser och dryga böter utfärdas för demonstrationer utan tillstånd.

Denna utveckling fick tidningen der Spiegel att i veckan sätta rubriken ”Putins Ryssland på väg mot fullbordad diktatur”. Fredagens dom visar tyvärr hur väl dessa ord stämmer in.

Som en sur uppstötning från forntiden. Eller ett försök att ta svensk press till Fox News.

Det är den illasmakande känslan efter kvällstidningen GT:s senaste försök till att locka blickar emot sig: köttkorvsutdelning utanför den i år helvegetariska festivalen Way out West och det i dag lanserade försöket att få till en folkomröstning om trängselskatt i Göteborg.

GT säger sig värna demokratin. Men kampanjen är redan i sin utgångspunkt hårdvinklad. För även om chefredaktör Frida Boisen i lanseringsartikeln skriver att tidningen inte tar ställning för eller emot trängselskatt, är budskapet ett helt annat.

Det handlar inte bara om att folkomrösta om trängselskatt – utan också om att rösta nej. ”Med de nya avgifterna, som drabbar flera av er med skatteökningar på flera tusentals, eller för vissa familjer, upp till tiotusentals kronor per år. Något som förstås slår hårt mot barnfamiljer.” skriver tidningens Frida Boisen dramatiskt. Och det är bara ”några få av er” som tycker att trängselskatten faktiskt är något bra.

Boisen väljer att inte nämna att pengarna från trängselskatten ska gå till infrastrukturprojekt. Eller att trängselskatt i Stockholm lett till minskade utsläpp och renare luft. Information som kan tyckas rimlig för ett initiativ som ”brinner för den lokala demokratiprocessen”.

Om det här är GT:s publicistiska idé om hur svensk press i framtiden ska arbeta är det synnerligen oroväckande. Men sannolikt är det ju heller inte den goda journalistiken som ligger till grund för dessa två utspel. Utan det desperata försöket att sälja lösnummer från en lokal kvällstidning som länge dragits med vikande upplaga.

What happens in Visby stays in Visby. I alla fall känns det så när man följer upp det då rätt konkreta förslag som Folkpartiet lanserade i Almedalen. Slopad differentiering av avgiften och höjt tak i a-kassan. En tydlig omsvängning. Koncist. Anmärkningsvärt också att Centerpartiet och Annie Lööf hakade på: ”Orimligt” är ordet centerledaren använde för att beskriva det nuvarande systemets struktur (som C varit med och infört).

När man hör efter i dag visar det sig alltså pågå rätt liten aktivitet här:

A-kassan? Jasså den som vi vill förbättra? Nej, allt det där är diskussioner i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som blir klar i maj 2013. Eller förresten, den blir nog försenad ett par år.

Ungefär så låter det. Ylva Johansson (S) sa att det brukar vara “mycket snack på småpartierna” men inte hända särskilt mycket. Hon fick i princip medhåll av ansvarig minister:
– Vi får lyssna på Folkpartiet, som vi brukar göra. Men vi har inga planer på att ändra det här, sa arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) lätt blasé om C och FP:s nya analys.

Och som så ofta inom alliansen visar det sig vara det som Moderaterna säger som faktiskt gäller. Jan Björklund nämnde förändringarna av a-kassan i sitt sommartal häromdagen också. Han sa också att Folkpartiet är ett ”idéparti”. Kanske ska det ses som att han medger att partiets påverkan mer och mer sker genom hoppfullt lägga idéer i den ljusblå förslagslådan på Moderaternas kansli.

Sommarledigheten var skön, men i dag slår Dagens Arena upp portarna igen. Här på redaktionen har en förändring skett. Under den resterande delen av 2012 är vår redaktör Mikael Färnbo tjänstledig, men vi har gjort en riktigt bra rekrytering i hans ställe. Eric Rosén, tidigare nyhetschef på Nyheter 24, kommer under hösten att vara en av Dagens Arenas två skrivande redaktörer (tillsammans med Yonna Waltersson).

På redaktionen på Drottninggatan 83 återfinns även – och som vanligt – vår webbstrateg Maria Georgieva samt undertecknad. (Maria är kompledig i dag och är ej med på bilden nedan).

I dag hade vi också terminens första möte med Dagens Arenas ledarredaktion, som träffas en gång i veckan på måndagar. Dagens ledare är inspirerad av de tyska Socialdemokraterna och välkomnar er läsare till en spännande politisk höst. Under veckan kommer du bland annat kunna läsare av Helle Klein (om 22 juli-kommissionen i Norge) och Björn Elmbrant (om specialområdet eurokrisen). Vår längre helgledare på lördag skrivs den här veckan av Per Wirtén.

På vår sajt kan du i dag bland annat läsa om socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) bok ”Non-working generation”. I boken jämför han den svenska modellen med apartheid och ungdomsarbetsplatser med så kallade ”homelands”. Det är anmärkningsvärt av flera skäl, inte minst eftersom Moderaternas förståelse för problemen med den sydafrikanska apartheidregimen har blivit en följetong (fråga Sofia Arkelsten).

Kristersson sitter i dag i en regering som genomför delar av den traditionella, svenska arbetsmarknadspolitik som han då jämställde med apartheid och ”homelands”. Därför är det intressant att veta hur ministern förhåller sig till detta i dag. Är du 30 år gammal och riksdagsledamot är du vuxen nog att kunna förstå skillnaden mellan svensk arbetsmarknad och tillståndet i Sydafrika under apartheid.

Om du som politiker ger ut en bok där detta är den bärande tanken får du räkna med att man få följdfrågor, även om det har gått lång tid. För till skillnad från Fredrik Reinfeldt, som förklarat att det han skrev i “Det sovande folket” rimmar illa med vad han tycker i dag, har Kristersson aldrig förklarat att han bytt uppfattning.

Välkommen till en politisk höst med Dagens Arena!

Eric Sundström, chefredaktör

Eric Rosén, välkänd webbprofil som har varit med och byggt upp sajten Nyheter24 från grunden, har rekryterats som redaktör till Dagens Arena.

– Vi är mycket glada och stolta. Jag är övertygad om att vi har gjort en viktig rekrytering. Eric Rosén är en webbjournalist i ordets rätta bemärkelse. Han är en snabb och vass skribent som dessutom har många idéer om hur journalistiken på nätet kan utvecklas, säger Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström.

– Eric Rosén har dessutom en otrolig koll på nyhetsflödet och lägg sedan till ett stort politiskt intresse. Där har du en kraft som passar oss alldeles utmärkt, fortsätter Eric Sundström.

Rosén, som i dag tackar för sin tid på Nyheter24 i ett blogginlägg, ser fram emot att få bidra till utvecklingen av Dagens Arena.

– Jag är verkligen jätteglad över att jag får bli en del av en så vass redaktion som Dagens Arenas. Jag längtar efter att få bidra med både mina texter, mina erfarenheter och mina idéer samtidigt som jag vet att jag kommer lära mig mycket mer om svensk politikbevakning, säger Eric Rosén.

Fotnot:

Dagens Arena har för närvarande sommarstängt och sajten öppnar igen till hösten. Eric Rosén kommer inledningsvis att ersätta Mikael Färnbo som under hösten är tjänstledig. Mer information om Dagens Arena hittar du här.

“Dags för Alliansen 2,0”, deklarerade Annie Lööf i sitt första Almedalstal under fredagskvällen. Lööf beskrev att det gemensamma Alliansprojektet har tappat fart och att det finns fem utmaningar som kommer tillföra ny glöd i samarbetet: utanförskapet ska minskas, konkurrenskraften ska förbättras, välfärden, klimatet och landsbygden ligger också i dimma.

Ett elementärt problem med Lööfs vurmande för 2,0 (det heter 2.0 för det första) som jag vill lyfta fram är att ett samarbete inte kan fungera enkelriktat. Begreppet 2.0 är ett samlingsnamn till tidigare generationer av webbtjänster och affärsmodeller på webben (web 2.0). Användarvänligheten var web 2.0’s ambition, men teknikens förutsättningar och interaktiva möjligheter begränsade.

Det är ju nämligen web 3.0 som gäller nu. Användares samverkan med webben prioriteras, dialogen är i centrum. Lööf försökte låta tech-savvy men det lät rätt old-school. Låt oss inte gå tillbaka till enkelriktade webblösningar där användarvänligheten inte fungerar.

Europas abortmotståndare har förfinat taktiken. Kostymklädda vandrar de genom europeiska länders parlament. De återfinns i konservativa regeringar och partier. De gör sig synliga genom att vara med i välorganiserade katolska och frireligiösa grupperingar. Och de gör sig hörda i främlingsfientliga partier som ungerska Jobbik och italienska Lega Nord.

Det är grupper som har blivit starkare. Som blivit skickligare på att följa den politiska processen och därigenom lobba för sina åsikter. Det märks inte minst genom att några av de första medborgarinitiativen handlade om försök att sätta stopp för stamcellsforskning och fri abort.

Denna utveckling uppmärksammades under ett seminarium i Almedalen med rubriken ”Är aborträtten hotad i Europa?”. Kanske bör man, som Expos Alex Bengtsson sa under seminariet, vara försiktig med att vara allt för alarmistisk. Åsikterna och partierna har länge varit aktiva runt om i Europa.

Men samtidigt befinner vi oss i ett Europa där högerpopulismen blir allt mer högljudd. Det vore dumt att inte lyssna på dessa varningssignaler.

Nu börjar sanningen krypa fram bakom Stockholmsmoderaternas plötsliga öppning för tunnelbaneutbyggnad. På ett seminarium i Almedalen under onsdagen delade Stockholms finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl med sig av sin hemliga vision: Privat tunnelbana!

Ja, du läste rätt.

Torbjörn Rosdahl vill att privata företag ska bygga ut, äga och driva nya linjer i Stockholms tunnelbana. SL-kortet ska inte ingå på dessa sträckor utan där ska man snällt få betala extra.
– Om vi nu ska ha tunnelbana i varje väderstreck kanske vi ska ha en finansiär som bygger åt ett väderstreck? Den delen av tunnelbanesystemet behöver inte nödvändigtvis ingå i SL-kortet. Folk är kanske beredda att betala lite extra för att få tillgång till tunnelbanan, sa Torbjörn Rosdahl enligt tidningen Affärsvärlden.

Torbjörn Rosdahl är en av Sveriges varmaste förespråkare för så kallad offentlig-privat samverkan, OPS. Något som till och med Moderaterna på riksplanet i stort övergett eftersom projekten tenderar att bli ofantligt dyra.

Men inte i Stockholm inte. Det sitter de nyaste av alla nya moderater och slumpar bort vårdcentraler, OPS-upphandlar nya sjukhus som spräcker budget med 20 miljarder, bygger spårvagn som kostar som järnväg och drömmer om privat tunnelbana.

WTF!

Jodå, ni läste rätt. Slå vakt om den sänkta restaurangmomsen. Det var socialförsäkringsutskottets moderata ordförande, Gunnar Axéns, förslag för vad som måste ske för att hejda mammafattigdomens utbredning.

Vem hade väl kunnat tro att regeringens utskällda momssänkning skulle återkomma i denna infekterade debatt. En momssänkning som sågats av Finanspolitiska rådet (med flera) för att snarast likna ett branschstöd och med överskattade sysselsättningseffekter. Som första året kostade skattebetalarna 5,4 miljarder kronor.

Om den sänkta restaurangmomsen kommer att leda till färre fattiga mammor eller om vi kommer få se fler ensamstående mammor ätandes på restaurang i framtiden återstår att se. Undertecknad ser med intresse fram emot den dagen en sådan statistik presenteras.

Axéns andra förslag var att kvinnors möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden behöver stärkas. I sak sant. Men värt att tilläggas är att regeringens budget gynnar män. På tunga områden som utbildning och arbetsmarknad tilldelas kvinnor mindre resurser än män. Och så var det ju det där med den söndertrasade sjukförsäkringen och försämringarna och fördyrningarna av a-kassan.

Fotnot: Under Almedalsveckan höll Akademikerförbundet SSR seminariet ”Är barnfattigdomen egentligen mammafattigdom? Gunnar Axén deltog i seminariet.

Vilka är hoten mot den granskande journalistiken? Hur ska vi slå vakt om kvalitetsjournalistiken? Dessa frågeställningar diskuterades på Sveriges Radios Almedalsseminarium om medieutvecklingen och journalistiken i Europa.

Nick Davies är mannen bakom The Guardians avslöjande av telefonavlyssningshärvan som fick News of the World och mediemogulen Rupert Murdoch på fall. Seminariet handlade om de strukturella hoten mot den granskande nyhetsjournalistiken.

Davies har identifierat tre huvudanledningar till att den granskande journalistikens utrymme krymper. Ägarna och medieföretagens nedskärningar, recessionen och (ja, på riktigt) även internet skapar kommersiell press mot kvalitetsjournalistiken. De stora medieföretagens prioriteringar är kommersialism i stället för journalistik. Den finansiella pressen gör att redaktionerna sparar på reportage och granskningar.

Att spara in på kvalitetsjournalistik är en kortsiktig lösning.

News of the world-skandalen var toppen av ett isberg. Skandalen var inte bara en historia om journalister med bristfälliga rutiner, utan en berättelse om mediebolagens maktlystenhet. Det var redaktionernas desperata affärsmodell som misslyckades. Hur kan tidningar bete sig så, och samtidigt försvara det fria ordet?

Affärsmodellens kollaps innebär, enligt Nick Davies, att redaktionerna blir desperata och förlitar sig på andra inflöden för information. I och med sociala mediers genombrott behövs inte journalister, vi har ju pr och sociala medier. Människor konsumerar ju ändå bara de nyheter som passar deras världsbild. Alla ideologier tillverkar sina egna nyheter. Men dessa behöver styras, av erfarna redaktörer, och formuleras på trovärdiga sätt.

Davies ser nätet som ett hot mot sanningen, vilket är rätt dramatiskt och överdrivet. Detta hävdar Davies bestämt, med anledning av att News of the world-skandalen avslöjades av just traditionella undersökande journalister på en papperstidning.

Jag tycker att medborgarjournalistik kan vara en fördel till redaktionernas arbete. Man kan göra kvalitetsjournalistik på nätet och utveckla samspelet mellan redaktioner och allmänhet. Men Davies har en viktig poäng, medborgarjournalistiken kan inte lösa den journalistiska affärsmodellens kris. Det är den granskande journalistiken man inte kan spara på. Källkritiken på nätet är lika viktig som i tidningar.

Hur ska då den affärsmodellen se ut?

Nick Davies anser att alternativen i Storbritannien är att en reglering av pressen kan öka den fria pressens trovärdighet. Det är i högsta grad en etisk fråga. Samspelet mellan politiker och mediemoguler behöver granskas, av journalister.

Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, anser att reglering av pressen inte är en quick-fix, eftersom det är en politisk fråga. Det handlar mycket om att förstå nätet och medieutvecklingen. Det går inte att reglera bort. Jönsson slog även ett slag för läsarmedverkan.

»Ditt arbete kommer att försvåras av en reglering av pressen. Varför ska vi reglera på grund av några ruttna ägg«, säger Cilla Benkö, vice vd, Sveriges Radio.

Nick Davies tror att framtidens journalistiska affärsmodell kan inspireras av public service, en modell som inte hotar kommersiella intressen.

»You don’t destroy a good thing because a bunch of guys do bad things«, säger Nick Davies.

Det är inte journalistiken som krisar, utan kommersialiseringen av den. Nättidningar borde starta dejtingsajter för att överleva. Nästa för Dagens Arena kanske?

Alla vet att lagen utnyttjas. Men de bryr sig inte. Och de som blir utnyttjade är i dag tillräckligt många för att utgöra ett nytt skikt i det svenska klassamhället. Det lägsta. Det tystaste.

Det är vad den kallas av Hotell- och restaurangfacket. Den tysta arbetarklassen. Den blir utnyttjad, men uthärdar förnedringen. Den fortsätter att diska trots att diskberget aldrig sinar. Trots att siffrorna på kontot aldrig stämmer överens med anställningspappret. Trots att arbetsdagarna är längre än vad ögonen orkar vara öppna.

Det är liv mellan pest eller kolera. Trots att villkoren är outhärdliga, är alternativet ofta sämre. Hemma väntar kanske lånehajar, kanske krig, misär, armod, förföljelse…

Då är faktiskt livegenskap bättre.

Är arbetskraftsinvandrare vår tids statare? frågade sig Vänsterpartiet i tältet i Almedalen under onsdagen. Nej, absolut inte per definition. Och inte om reglerna följs.

Problemet är att det gör de inte. Och de som blir utnyttjade är i dag tillräckligt många för att utgöra ett nytt skikt i det svenska klassamhället. Det lägsta. Det tystaste.

Hotell- och restaurangfacket är de som gått längst i att kontrollera hur villkoren verkligen ser ut för dagens migrantarbetare. Verkligheten bortom arbetsgivarnas ihåliga utfästelser.

Två år. Två rapporter. 118 arbetsplatser kontrollerade. Men förbundet letar fortfarande efter den arbetsgivare där pappret stämmer med verkligheten. På samtliga arbetsplatser är villkoren sämre. En glidande skala från otillräckliga ob-tillägg till ren livegenskap.

Lagen om arbetskraftsinvandring från 2008 gör det möjligt för arbetsgivare att i princip fritt anställa människor från hela världen. Arbetsgivaren måste bara intyga att villkoren för arbetaren är förenliga med kollektivavtal i branschen.

Men intyget är inte juridiskt bindande. Om villkoren är sämre har arbetstagaren ingen möjlighet att kräva mer pengar i domstol. Och vad värre är: Om villkoren är för dåliga så är det inte arbetsgivaren som drabbas, nä, då riskerar i själva verket arbetstagaren sitt arbetstillstånd. Då är det bara att packa och åka.

Tänk dig att då får en bråkdel av den lön du blivit lovad. Men om du klagar får du sparken och därmed dras ditt uppehållstillstånd in och du får åka hem. Hemma väntar lånehajarna. Du har pantsatt villan där familjen bor för att ha råd att åka. Du kan inte komma hem utan din lön. Den du blev lovad. Så det är inget alternativ. Går du till facket får du också sparken. Går du till domstol så gäller inte avtalet eftersom det inte är ett avtal i juridisk mening – utan ett ”erbjudande”. Dessutom får du sparken när arbetsgivaren får reda på det.

Vad gör du då? Jo du gnetar vidare. I livegenskap.

Tusentals människor befinner sig i den här situationen i Sverige i dag. De städer ditt hem eller din trappuppgång eller din arbetsplats. De plockar dina blåbär och lingon.

Alla vet att det är såhär. Regeringen och Miljöpartiet vet det. Det var de som vägrade inför en skarpare kontroll och stärka arbetstagarens rättigheter när de röstade igenom lagen.

Det vet det. Men de bryr sig inte. Andra intressen vägde tyngre. Kanske rent av intresset att få sitt hem städat.

Jag har några krav här. Och de är inte förhandlingsbara:

• Inför efterhandskontroller av arbetsvillkor för arbetskraftsinvandrare.

• Inför sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot ingångna avtal.

• Gör arbetserbjudandet bindande så att arbetstagare kan processa i domstol.

• Låt människor stanna hela den period de fått tillstånd till, oavsett om de har en anställning eller inte. Annars har de ingen möjlighet att genomgå en rättsprocess.

• Sluta använd arbetskraftsinvandring som alibi för att inskränka asylrätten.