När Dagens Arena fick möjlighet att intervjua Stefan Löfven valde vi att koncentrera hela samtalet på EU och globala frågor. Vi tycker dels att de internationella frågorna är intressanta och viktiga, dels hade Stefan Löfven inte tidigare intervjuats på djupet om dessa frågor i rollen som S-partiledare.
Vår artikel med det som vi tyckte var mest intressant i samtalet med Löfven kan du läsa här. Men i öppenhetens namn, och för att samtalet även innehöll andra sakfrågor som kanske intresserar dig som läsare väldigt mycket, så publicerar vi även en utskrift av hela intervjun. Vi hoppas att du har förståelse för att det är en utskrift av ett samtal som har putsats något – men inte helt och fullt – för att meningsutbytena ska bli läsbara i skrift. Det är långt, men oftast mycket intressant tycker vi.
Trevlig läsning och trevlig midsommar önskas Dagens Arenas läsare.
/Eric Sundström, chefredaktör
[Hela intervjun med Stefan Löfven inklusive ingress]
Det var varmt, trångt och fullsatt. Franska tv-team slog sig fram i olika riktningar. Valrörelsen 2006 pågick för fullt under Almedalsveckan. Socialdemokraternas ekonomiska seminarium hölls i en varm föreläsningssal högst upp under högskolans takåsar. Finansminister Pär Nuders gäster var blytunga: Den europeiska vänsterns nya fixstjärna, Ségolène Royal, tippad som Frankrikes nästa president. Det Europeiska Socialdemokratiska Partiets dynamiske ordförande, Poul Nyrup Rasmussen, tidigare dansk statsminister. Samt ett tredje hjul som inte väckte någon uppmärksamhet: Stefan Löfven, ganska nybliven ordförande för IF Metall.
Efter seminariet tömdes lokalen snabbt. Den borgerliga alliansen störde seminariet mycket strategiskt genom att samtidigt presentera ett förslag om att skrota fastighetsskatten. De franska tv-teamen var fast beslutna att inte missa ett enda av Royals fotsteg i Visbys gränder och irrade snabbt vidare. Den klunga S-folk som hängde kvar utsåg Löfven till seminariets överraskning. Royals och Rasmussens inövade europeiska floskler om ett socialt Europa hade hörts förut. Löfven höll ett intressant och konkret anförande om globaliseringen på utmärkt engelska, enligt eftersnackets summering.
När ännu en Almedalsvecka förbereds försommaren 2012 har Stefan Löfven börjat bli varm i kläderna som partiledare för S. Vi träffas avskilt i en sval restaurang i centrala Stockholm. Upplägget är enkelt: Italiensk lunch och ett samtal som bara ska handla om Europa och globaliseringen. Första frågan är given.
Vad minns du av seminariet med Royal och Rasmussen?
– Att vi blev snopna när journalisterna försvann. Men Rasmussen hade jag träffat tidigare. Han är en väldigt sympatisk person och har alltid haft bra driv i Europafrågorna. Sedan var det häftigt att träffa Royal.
Minns du vad du talade om i ditt anförande?
– Huvudpoängen var att globaliseringen handlar om teknik. Att du måste förstå teknikdrivet bakom utvecklingen. Det är inget du kan kommendera fram eller stoppa. Tekniken gör det möjligt att flytta pengar eller produktion. Det skapar nya förutsättningar för facklig-politiskt arbete. Det är i grunden positivt, men det finns också falluckor. Bara du inser att förutsättningarna är nya går de att hantera.
När du valdes till S-partiledare på Fotografiska museet nämnde du hur Olof Palme fick en unikabox av en metallare vid ett besök på din arbetsplats Hägglunds i Örnsköldsvik. Hur utvecklades ditt internationella intresse?
– Jag har alltid varit politiskt intresserad och det internationella fångade mig tidigt. När Robert Kennedy mördades var jag 11 år. Jag minns att jag tog illa vid mig, det berörde mig djupt.
Hur fick du reda på att Robert Kennedy hade mördats?
– Jag tror att jag kom hem från skolan och att det var mamma som berättade att de hade skjutit Robert Kennedy. Jag vet inte om det stod klart redan då att han hade avlidit, det var ju lite annan nyhetsrapportering då, men sedan kom även det beskedet. Han stod för något hoppingivande, och Martin Luther King hade ju mördats tidigare samma år. Det kändes som om det onda tog över, att de goda krafterna röjdes undan.
Var det här frågor och funderingar som du tog med dig när du blev aktiv i SSU?
– Ja, även om det var lite senare. Men när vi bildade SSU-klubben var Palme partiledare och det internationella kom med automatiskt. Vietnamkriget blev den stora frågan och jag minns Palmes jultal om bombingarna av Hanoi 1972, det blev jag väldigt berörd av.
Hade ni några internationella SSU-projekt på den tiden?
– Det fanns på distriktsnivå, vi hette Ångermanland då, men inte i vår klubb. Men vi följde vad som hände i Socialistinternationalen väldigt noga, det var spännande att följa hur resonemanget gick när Palme, Kreisky, Gonzales och Brandt träffades. Det handlade mycket om nedrustningsfrågor, Palmekommissionen och begreppet gemensam säkerhet.
Hur följde det här intresset med när du blev fackligt aktiv?
– På Hägglunds där jag arbetade hade verkstadsklubben och Metalls avdelning 26 ett projekt i Nicaragua, det var kille som hette Anders Gidlund som var drivande. Det bör ha kommit igång i mitten av 1980-talet, en tid efter den stora jordbävningen och när Somoza hade störtats. Jag var med på två projektresor till Nicaragua, 1989 och 1991.
Metall har ju också en särskild koppling till Brasilien, bland annat Lula och partiet PT. Var du aktiv i det arbetet?
– Jodå, jag var bland annat över i valrörelsen 1998 och deltog i ett seminarium om arbetsmarknadsfrågor, någonstans norr om Sao Paolo, och Lula kom förbi. På den tiden jobbade jag på Metalls internationella avdelning och då undrade vi om han någonsin skulle lyckas bli president. Men det blev han 2002, på fjärde försöket.
– Sedan kom Lula på statsbesök 2007. Jag var på semester hemma i Övik men blev kontaktad av Margareta Winberg [som var Sveriges ambassadör i Brasilien]. Hon undrade om jag kände till statsbesöket, men jag hade inte en aning. Då började vi dra i lite trådar så att Lula skulle kunna få träffa sina gamla fackliga kompisar, och vi tog upp idén med Statsrådsberedningen. Vi framhöll att Lula skulle få en upplevelse i Sverige som han inte skulle få någon annanstans, vi hade stöttat honom länge.
– Jag tror han kom direkt från slottet, hela gänget kom åkandes längs med Olof Palmes gata, så stannade de till och Lula fick gå in på IF Metall. Där fick han träffa vännerna som hade åkt över till Brasilien med resurser när allt hade varit som mörkast.
IF Metalls stöd till Lula är ju lite av en solskenshistoria. Vad säger du om trycket i de internationella frågorna i svensk arbetarrörelse i dag?
– Jag pratade mycket om det här redan som ordförande för IF Metall. Det är just i den här tiden, om någonsin, som vi måste vara mycket tydliga med vår internationella strategi – både den fackliga och den politiska. Jag inbillar mig inte att vi ska överföra en svensk modell till resten av världen. Men vi kan ta vara på vissa saker.
Till exempel?
– En är att vi konsekvent har arbetat med att bilda fackföreningar, organisera löntagare och sluta avtal – och det andra är det politiska. Jag har svårt att se att man klarar globaliseringen med mindre än att man har de här bitarna på plats. Men det är annan förhandling, inte om si eller så många kronor, utan om fackliga rättigheter, internationella ramavtal. Och på den politiska sidan är det inte heller samma politiska beslut som behövs, men även där gäller att människor måste vara organiserade.
– Jag brukar tala om att vi behöver en kompromiss av något slag även globalt mellan arbete och kapital. Här finns en vinna-vinna-situation. Men den förutsätter att vanligt folk får del av det som vi kan skapa. Att medborgarna kan känna social trygghet när saker och ting förändras.
– Vi måste också sätta tryck via handelsavtal, fundera över hur ILO kan stärkas, Världsbankens roll, och så vidare.
Och det är nu som diskussionen behövs, menar du?
– Det finns jordmån för en sådan diskussion nu. ILO och Världsbanken hade en gemensam konferens i Oslo för ett par år sedan, och när man läser dokumenten från den konferensen slås man av att oj, på det sättet brukar vi snacka. Det är en pendel som slår, något har hänt.
Ser du något mer konkret framför dig som du vill driva i den här nya jordmånen? Ingvar Carlsson hade ju idén om ett globalt säkerhetsråd i FN för ekonomiska frågor?
– Vi måste få till en trepartsdiskussion, till att börja med. Jag vet inte exakt hur infrastrukturen ska se ut men trepartslösningen är intressant även globalt. Världssamfundet, arbetsgivarnas federationer och våra fackliga federationer.
Det är ju en intressant övning där vi ritar boxar med staternas, arbetsgivarnas och löntagarnas organisationer på global nivå. Men vad gör man som partiordförande hemma i Sverige för att det internationella ska bli en naturlig del av en ny SSU-klubb, som på Palmes tid?
– Jag tror att den internationella dimensionen måste hänga ihop tydligt mellan de olika nivåerna. När jag åker hem till Örnsköldsvik måste grunderna i diskussionen vara desamma som de är nationellt – i nuläget jobb, sysselsättningsmål, efterfrågan på arbetskraft, möjlighet till omställning. Sedan är uppgifterna för den europeiska nivån att stötta och komplettera – inte ta över – det som görs på den nationella nivån.
– Ibland landar diskussionen i att det europeiska ska ta över det nationella, men det handlar om att komplettera. Det gäller även globalt, där det finns en del forum som är väldigt intressanta. ILO, WTO och Världsbanken är bara några exempel, men det gäller att vi bestämmer oss nationellt för vad vi vill göra, och att vi sedan beslutsamt och medvetet använder och utnyttjar den globala nivån.
– Nu upplever jag att det för ofta sägs att globaliseringen bara medför elände. Visst, det händer saker i dess spår som inte är bra, men det går att göra någonting vettigt av det.
Hur då, mer konkret?
– Vi måste tänka på samma sätt som när nationerna fick betydelse för fackföreningsrörelsen, som grundades lokalt på arbetsplatserna. Man bildade nationella förbund, sedan partier, som tog plats i parlamenten, där besluten fattades. Så måste vi tänka globalt. Inte att alla måste ha en svensk modell, utan att få till samförstånd, samverkan och verktyg för att kunna hantera även den globala nivån.
Men innan vi löser den globala nivån så är ju den Europeiska Unionen oss närmast. Hur ser du på den socialdemokratiska diskussionen kriserna i EU just nu?
– Vi har väldigt olika syn på vad EU ska bidra med. Det märks när jag träffar våra europeiska kollegor både fackligt och politiskt. Deras diskussion är mycket mer federalistisk. Det kan bero på förhoppningar som uppstår då man har problem på hemmaplan. Då blir lösningen att hoppas på nästa nivå.
– Ta förslaget om en skatt på finansiella transaktioner, där har vi olika syn. Jag talade med SPD för någon månad sedan. De har väldigt höga förhoppningar, medan vi snarare anser att finanssektorn borde bidra. Vi behöver därför ta ett steg tillbaka. Om vi stångas om detaljer från varsitt håll blir det ingen samlad europeisk arbetarrörelse.
Men om SPD driver på samtidigt som eurokrisen blir allt djupare, är det inte en skyldighet för S att stödja SPD och försöka hitta en konkret lösning?
– Om det är rätt lösningar. Visst, jag känner mig lockad av en Tobinskatt generellt. Men om vi gör det i euroområdet så drabbas visserligen inte vi i Stockholm, men kapitalhanteringen flyttar till London. Och sedan gör vi det i EU-området, och då flyttar handeln från London till New York.
– Problemet är att vi redan är i en global ekonomi. Jag tänkte ett tag att det kanske räcker med euro- eller EU-området till att börja med, men jag undrar.
Motargumentet är att Europa har en naturlig dragningskraft och att den där lilla, lilla skatten inte spelar så stor roll.
– Just transaktionen kommer dock att ske någon annanstans, även när själva investeringen sker i Sverige eller i ett annat land i Europa. Jag har en positiv grundinställning, men vi behöver en annan teknisk lösning.
Dina franska och tyska partivänner vill ha euroobligationer. Vad anser du?
– Vi är inte positiva till euroobligationer, även om det låter väldigt tråkigt. Vi är mer positiva till att prova idén om projektobligationer.
Vad är anledningen?
– Lån ska alltid betalas tillbaka. Tanken är att utjämna räntekostnaden, men det finns ingen enkel lösning som gör att vi blir av med problemet. I grunden måste man få ordning på ekonomierna. Sverige fick gå igenom det här på 1990-talet och man kan alltid diskutera i vilken ordning man ska göra saker. Jag har noterat att Wolodarski diskuterar det just nu. Men jag tror aldrig att du kommer undan den grundläggande hemläxan.
Men om tyska och franska socialdemokrater säger att euroobligationer är en idé på medellång sikt som solidariskt kan hjälpa Europa på fötter, måste man inte ta sig en ännu mer rejäl funderare då?
– Vad jag vill är att man funderar över är de resurser som finns i EU. Till exempel alla pengar som går till jordbruksstöd, som skulle kunna läggas över i infrastruktur- och tillväxtsatsningar.
– Det är inte så att vi saknar resurser, men det handlar inte bara om att addera, något som även gäller transaktionsskatten – ska den gå till staterna eller in i EU-maskineriet? Att ge EU beskattningsrätt är ett jättestort kliv som Europas folk kanske inte riktigt är mogna för än.
Det demokratiska underskottet är även ett viktigt argument som S i Sverige framför när man inte vill gå i takt med sina mer federalistiska partivänner. Då svarar tyskar och fransmän att EU behöver ännu mer överstatlig demokrati; en gemensam S-kandidat till presidentposten i EU-kommissionen, samt ett gemensamt S-program i hela EU inför parlamentsvalet 2014. Stödjer du de idéerna?
– Det kommer med all sannolikhet bli något sådant, ja. Arbetet pågår och jag tror att vi skulle tjäna på att tydliggöra skillnaderna i EU, så att väljarna inte tror att här är det höger och vänster och därute är det bara ”blurry”. Det skulle också göra det lättare att koppla ihop de olika politiska nivåerna.
Kan du tänka dig att kompromissa fram tre politiska sakfrågor som sedan gäller för S-partier i hela EU i valrörelsen 2014?
– Ja, om det sker på rätt nivå och på rätt sätt. Det har gjorts försök förut och det är viktigt att skapa den gemenskapen. Svenska löntagare får inte tro att det är höger mot vänster här hemma och sedan Sverige mot omvärlden. Det måste vi bryta med, löntagare här har väldigt mycket gemensamt med löntagare i Frankrike eller Italien.
– Balanstricket nu är: Hur ger vi EU större politisk betydelse, utan att folk känner att nu försvinner alla beslut bort till Bryssel, att det inte finns någon koppling. Då försvinner demokratin som är helt central, och då förlorar vi alla.
Nu låter du lite som en federalist som vill ha en stark demokrati och tydlig ansvarsfördelning mellan olika politiska nivåer?
– En tydlig ansvarsfördelning ska vi ha, det tycker jag, men det är inte säkert att det blir mer av federalism för det. Jag tycker att man ska komplettera och hela tiden fundera över ”added value” – vad är mervärdet med att föra över ett beslut till EU? Det ska vara den typen av beslut som vi inte kan hantera själva, som i situationer då oavsett vad vi gör så kommer något att ställa till det för oss – då kan gemensamma beslut ge mervärde. Fackliga och sociala regler, rätten att försvara sina villkor och sina kollektivavtal, motverka lönedumpning – sådant behöver vi mer av och hade vi mer av det skulle vi öka EU:s legitimitet i Sverige.
En annan viktig fråga för många internationalister till vänster är konventionen om migrantarbetares rättigheter. Är det något du skulle vilja att Sverige ratificerar och sedan driver gentemot andra länder som inte har skrivit under den?
– Vi har sagt att vi vill utreda förutsättningarna för att Sverige ska kunna underteckna FN:s migrantarbetarkonvention (CMW) och verka internationellt för att den implementeras.
En huvudfråga i den europeiska vänsterdebatten i spåren av finanskrisen är hur demokratin ska kunna överordnas marknaden. Det är en diskussion som vi inte hör mycket av i Sverige. Varför det?
– Att skillnaden uppstår har nog att göra med olika politiska förutsättningar och modeller. Här i Norden har vi haft en annan modell, även om den håller på att erodera med den sittande regeringen, det kan gå åt fanders här också.
– Men hittills har vi klarat oss mycket bättre, vilket har att göra med hur våra nordiska samhällen är uppbyggda, och det märkte jag i mitt fackliga jobb när vi i Norden åkte och träffade italienare till exempel.
– Nu märker vi dock hur behovet att vrida till rätta ökar även här i Sverige, så att inte marknaden styr rubbet. När arbetslöshetsförsäkringen förlorar sin betydelse, och sjukförsäkringen inte fungerar och det inte finns någon utbildning för arbetslösa, då blir det till sist en obalans här med.
– För den europeiska S-debatten är det viktigt att återigen hitta kärnvärdena, men även mervärdet med Europasamarbetet som jag talade om tidigare. Ett steg tillbaka, vilket kan låta paradoxalt just nu, skulle ge oss tid. Men det är bättre än att sitta fast i våra tekniska lösningar och kriga om dem.
Men apropå att ta ett steg tillbaka: Gäller det även den arbetarrörelsens arbete med internationella frågor? Är det dags att reflektera, hitta riktning och i synnerhet öka kunskapsnivån om globala frågor?
– Ja. Det kan jag säga direkt.
Förvånar det dig att det är så få ledande S-företrädare som talar om de globala frågorna?
– Ja, det förvånar mig faktiskt. Vi ska ha ett Anna Lindh-seminarium i höst och jag säger inte att det är lösningen, men det är en möjlighet att samlas och diskutera de här frågorna igen.
– Det händer ju även andra spännande saker utanför vårt parti, jag vet att IG Metall ska ha en stor globaliseringskonferens i december där jag förhoppningsvis ska tala. Det börjar hända saker.
Men känner du att du har tid att åka iväg när spännande saker händer utanför Sverige?
– Ja, det måste man ta sig tid till. Det går inte att bara att vara hemma där man har rötterna, du måste iväg också. Tar du dig inte tid till det så misslyckas du hemmaplan också, världen är sådan i dag, du måste göra både och.
Din tid i facket medförde mycket resor i hela Sverige. Var kunskapsnivån om globala frågor högre där är än vad den är på Helgeandsholmen? Metallklubben sitter i en global verkighet medan vi i Stockholm kanske är lite förnöjda med den nationella nivån?
– Om vi tar Palmecentret som exempel så finns det ju många projekt som är viktiga lokalt i arbetarrörelsen, men viktigare är kanske tron och tilliten lokalt till att arbetarrörelsen kan påverka. Om vi går tillbaka 100 år så måste arbetarrörelsen haft en enorm tilltro och tillit till sin egen förmåga, också med tanke på de uppgifter man stod inför.
– De kom från sina kommuner och distrikt till den nationella nivå – tänk bara när de bildade Metall borta på Svartmannagatan i Gamla Stan. Där satt man från Gävle och Halmstad och Malmö och sa att nu kommer vi överens, för nu ska vi teckna in Sverige i ett kollektivavtal. Det tog 17 år tills de fick till det första nationella kollektivavtalet. De gav sig sjutton på att det ska gå, och det är samma utmaning nu.
– Vi ska inte bara våga utan även ha en djup tilltro till att det är möjligt. Och det är det, om vi bara samlar oss på rätt sätt. Utmaningen är att problemen inte är så synliga för löntagarna när vi för upp resonemanget på EU- och global nivå, att tysken, italienaren, turken men även amerikanen är min kompis och att våra villkor hänger ihop.
Att det inte är tydligare för löntagaren i Sverige, vad tror du det beror på? Är det ett ledarskapsproblem, eller är det arbetarrörelsens historiska flört med nationen som ett folkhemsprojekt?
– Jag tror det kan vara både och. Folkhemstanken var ju genialisk, men hur expanderar vi den, hur ser det globala folkhemmet ut? Det hör jag ibland i arbetarrörelsen, jag reagerade tidigt på det när jag var fackligt aktiv, att vi skulle åka ut och lära resten av världen. Och visst är de nyfikna på oss, och visst har vi en hel del att bidra mer, men vi har mycket att lära naturligtvis.
– Vi var inte riktigt varit varse när det blev nödvändigt att åka ut ännu mer i Europa och världen. Så visst, medveten har varit för liten om vad som händer i omvärlden.
I den svenska debatten anses LO ha tystnat, även i EU-frågor. Fajter för att försvara vad som redan har uppnåtts, som Laval, har blandats med en oförmåga att hitta en gemensam linje, som i EMU-frågan. Är det rimliga förklaringar eller finns det andra?
– Jag vill vara lite försiktig med att kommentera LO specifikt. Men om vi tar arbetarrörelsen generellt så visst har vi lidit av både EU- och eurodebatten. När frågorna väl var avgjorda blev vi oroliga över att röra oss ur fläcken för då kunde allt spricka igen. Det tror jag att vi har lidit av.
Det talas ofta om brist på europeiskt ledarskap i den pågående krisen i Europa. Under dina resor, är det några i synnerhet i S-kretsen som du har träffat och imponerats av?
– Tyskland och SPD verkar vara på gång igen och det är väldigt kul att se. Det syns direkt att Frank-Walter Steinmeier är en riktig statsman. Sedan har vi Hannelore Kraft i Nordrhein-Westfalen, som är något yngre och intressant. Det märks i såväl näringslivs- som klimatfrågor att det händer något i SPD just nu.
Du har ju även träffat Ed Miliband.
– När jag träffar Ed Miliband och Labour så märks det direkt att vi är nära varandra, vi tänker väldigt lika. De imponerar på flera olika sätt, Miliband är ju inte lastgammal heller men har redan varit med länge.
– När jag besökte London nyligen fick vi träffa en del tankesmedjor och då träffade jag bland annat Will Hutton som imponerade mycket, vi samtalade bland annat om innovationer som intresserar mig och därifrån kan vi hämta hem mycket.
Vad vill du hämta hem?
Det handlar bland annat om hur politiken kan stimulera innovationsutveckling på rätt sätt, och då blir följdfrågan hur Rosenbad ska organiseras, hur olika departement kan involveras, hur den politiska processen ska fungera. I London träffade jag personer som har arbetat med precis det här, även i andra länder, och jag hoppas kunna involvera och ha tillgång till dem.
Vi fortsätter med personfrågor men på hemmaplan. Du tog in Magdalena Andersson utifrån för att få grepp på Anders Borg. Planerar du något liknande för att få grepp på Carl Bildt?
– [Skrattar]
Margot Wallström sa i Agenda att hon gärna bidrar, till exempel.
– Jag har talat med Margot och vi har inte diskuterat några sådana specifika saker, men jag är väldigt glad över att hon vill bidra. Hon har en enorm erfarenhet och kunskap, inte minst från hennes senaste uppdrag i FN, om kvinnors situation i krig och konfliktet. Det hon har berättat om det uppdraget är fasanfullt, det är så vidrigt att man inte tror att det kan vara sant. Vi behöver få in jämställdhetsperspektivet även i globaliseringsfrågorna och där har hon mycket att bidra med.
– Vi har inte diskuterat något specifikt men när Margot säger att hon vill hjälpa till blir jag jätteglad. Det kommer inte bli några problem att hitta en uppgift till henne.
Är det banor du tänker i, att lyfta in ytterligare personer utifrån?
– Inte främst i laget som representerar oss, men definitivt i politikutvecklingen. Det förra kan dock bli en senare fråga, det kan inte uteslutas.
Bör Sverige gå med i EMU:s tredje steg och införa euron?
– Det är en hypotetisk fråga, den är inte på tapeten nu och lär inte vara det på ett bra tag. Jag kan svara som Margot gjorde nyligen; utifrån den situation som vi hade i samband med folkomröstningen tycker att det var rätt att argumentera för ett svenskt medlemskap. Nu är situationen annorlunda och det beror på att det har slarvats så förbannat mycket. Jag hävdar fortfarande att det inte är tanken i sig som är fel, och sådana här krascher som vi har fått är inte bara eurons fel. Men om vi ska införa euron måste den ha ett folkligt stöd och därför är frågan hypotetisk.
Om vi gräver i den svenska S-historien så finns det fog att hävda att socialdemokratin ofta är mer optimistisk än marxistisk, det vill säga väldigt framtidsorienterad och teknikbejakande. Det kan antas vara ett tilltal som kan locka till exempel vissa grupper av tjänstemän och storstadsväljare. Är det därför som du talar så mycket om innovationer?
– Nja, det handlar nog snarast om att jag har varit i industrin länge. Innovation och utveckling går inte att tänka bort. Jag tror verkligen att marknadsdriv och privata initiativ är bra, vi har ju sett hur det går i system som ska planera bort saker och ting, det har inte fungerat.
– Jag tilltalas av den klassiska socialdemokratin med marknadsekonomin som en tjänare som är med och driver fram utvecklingen, kombinerat med en schysst fördelning och omställningsmöjligheter för människor. Bevisligen har vi på det sättet gjort något riktigt bra här i Sverige.
– Globaliseringen är inte ett nollsummespel där jobb bara flyttas runt. Då hade vi inte sett en utveckling som har lyft så många människor ur fattigdom och gett dem nya möjligheter. Bara det är ett skäl att öka trycket i globaliseringsfrågorna.
Men sedan 1970-talet ska vi haft runt 129 mer eller mindre stora finanskriser, har någon räknat ut. Transaktionerna sker med satelliter men det är spekulation som inte investeras i den reala ekonomin som du gillar att tala om…
– Jag vet att i Storbritannien har de skapat ett system som uppmuntrar långsiktiga investeringar, det tror jag mer på. Det skulle jag vilja testa skattevägen. Längre innehav lägre beskattning, kortare innehav högre beskattning.
Till sist, opinionsmätningarna ser bra ut just nu…
– Jo, men jag bestämt mig för att inte att deppa ihop när det går nedåt och inte drabbas av högmod när det går uppåt. Du måste förtjäna förtroendet från väljarna varje dag.
Och det verkar vara ett kvarvarande problem där vi sitter, i Stockholms stad, där siffrorna släpar efter.
– Det har vi kvar, här måste vi göra något och det visar att politikutvecklingen måste fortsätta. Vi behöver en storstadsstrategi som går ut på att även folk som det går bra för ska känna att det där partiet Socialdemokraterna, det är jag nyfiken på.
[slut ]
