Bloggen

Avknoppningen av vårdcentralen Serafen är bara en av många där den moderata kommun- och landstingsledningen har kritiserats för att i praktiken ha skänkt bort mångmiljonbelopp till ett antal privatpersoner.

Men just Serafen, beläget i en vacker sekelskiftesbyggnad mitt emot Stockholms stadshus, har varit en extra känslig fråga. Kanske för att priset den gången var så exceptionellt lågt, 695 000 kronor, för en verksamhet som brukade gå mellan 2 och 4 miljoner i vinst varje år. Så pass lågt att vem som helst som promenerar förbi och slänger ett öga upp mot den enorma altanen förstår att det är ett underpris.

Vad får man för 695 000 kronor i Stockholms innerstad? Inte mycket.

När sedan det riktiga värdet av verksamheten blev känt i början av året exploderade affären på nytt. Enligt Vänsterpartiet har verksamheten nu sålts vidare till vårdjätten Capio för 20 miljoner kronor.

På 5 år hade alltså värdet på verksamheten ökat 29 gånger om, eller med 2 900 procent. De sex läkarna har blivit mångmiljonärer.

Dagens Arena har flera gånger granskat försäljningen av Serafen. Vi har dels kunnat avslöja att Filippa Reinfeldts närmaste kollega, landstingsrådet Lars Joakim Jakobsson, personligen känner Ulf Hallum som var en av de läkare som fick köpa verksamheten. Vänsterpartiets Birgitta Sevefjord kallar det ”vänskapskorruption”.

Dagens Arena har också i detalj grävt ner oss i exakt hur det gick till när Serafen såldes och hur priset bestämdes. Vi kunde bland annat avslöja att den ”oberoende” värdering, som gjordes av revisionsfirman Öhrling PricewaterhouseCoopers (PwC) och som de moderata politikerna hela tiden hänvisat till, i själva verket var riggad.

Dagens Arena lät Tomas Hjelström, ekonomie doktor i företagsvärdering på Handelshögskolan i Stockholm, att titta på PwC:s värdering.
– PwC skriver själva att de inte har gjort någon djupare analys av ”marknad, verksamhet, finansiell historik eller prognos”. Men det är ju just det som är värdering! Själva beräkningarna kan nästan vem som helst göra som har en grundläggande förståelse för företagsekonomi, säger han.

– Det är ju helt uppenbart att det inte är ett fullständigt värderingsuppdrag som PwC har fått. Det är en begränsad analys som man har blivit ombedd att göra, säger han.

Dessutom kunde Dagens Arena avslöja att politikerna vid flera tillfällen blev upplysta om att det handlade om en undervärdering. De hade till och med tillgång till en alternativ värdering där vinsten första året beräknades till mellan 2 och 3 miljoner kronor. Ändå valde man att gå vidare.

I dag presenterar Sveriges Radio Ekot en granskning av försäljningen. Till stor del är granskningen identisk med vår. Det är en viktig granskning, men vi beklagar att Ekot valt att inte ge oss cred för vårt arbete.

Men som sagt, avknoppningshärvan är större än Serafen. Dagens Arena har även granskat de försäljningar som gjordes i skuggan av Serafen. Mönstret är detsamma där. Det första årets vinst översteg i flera fall försäljningspriset.

Även Dagens Arenas ledarskribenter har skrivit om Serafen och avknoppningarna. Missa till exempel inte Eric Sundströms ledare om moderata kompispriser.

Fotnot: Efter publiceringen av denna bloggpost har Ekot lagt till en länk till Dagens Arenas granskning på hemsidan. Det tackar vi för!

Tribunal 12 anklagar Europa för kränkningar av mänskliga rättigheter och systematisk misshandel av flyktingar, utrikes födda och asylsökande.

Under lördagen 12 maj förespråkas en förändring inom det europeiska systemet som utsätter människor som flyr till Europa för systematiska kränkningar. Asylärendena avslås och människor tvingas återvända till livshotande situationer.

Syftet med dagen är att synliggöra en situation som är verklighet för många flyktingar, asylsökande och migranter i dag samt att spåra det juridiska, politiska och moraliska ansvaret.

Tribunalen är konstnärligt utformad och bygger på rapporter, statistik och berättelser från migranter. Sakkunniga och forskare inom medicin, juridik och migration kommer att delta med presentationer.

Nawal El Saadawi, Saskia Sassen, Nuruddin Farah, Henning Mankell, B.S. Chimni, Parvin Ardalan och Sadik J. Al-Azm är de jurymedlemmar som medverkar i Tribunal 12.

Det är en dag kvar till Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag som har firats sedan 1890. Denna dag firas runt om i världen av partier, fackföreningar och andra organisationer med demonstrationer och möten.

Dagens Arena behöver dig. Redaktionen vill sprida din bild av dagen genom att göra nedslag i olika Första maj-firanden från både Sverige, Europa och världen. Vi vill också samla in kommenterar och bilder från webben för att ge dig andras firanden.

Vill du dela med dig av vad du gör på Första maj? Var med i Dagens Arenas kartläggning. Dela med dig av slagord, tankar och bilder. Ta en bild med Instagram, twittra eller använd Flickr. Tagga din bild med #Dagens1maj. Du kan också mejla till redaktionen: info@dagensarena.se

Dagens Arena förbehåller sig rätten att publicera alla bilder.

Vi ses under fanorna!

THE NEW RACISM

Northern European countries have become a ”populist laboratory” with nationalist groups exploiting fear and hiding behind liberal values to deliver a modern version of old hatred. In the progressive European magazine ”Fresh Thinking” Per Wirtén argues that the left has fallen into a trap set by rightwing political groups.

I had just left Graceland in Memphis, Tennessee, when I heard about the massacre of young social democrats in Norway. An American I met said a few nice words, but I noticed how his worldview was challenged when I told him that the terrorist was white. Terrorists, aren’t they supposed to be Muslims?

The US media had no illusions. Reporters and columnists analysed how the fear of both Islam and multiculturalism have been incorporated into European politics. They underlined the collaboration, a mutual understanding, between Islamophobic opinions and the political elites in the Netherlands and Denmark. You could predict the shape of a developing European consensus. The dark image of Europe that the US media portrayed might not have embraced all the complexities of the issue, but it was unblinkered and correct about how the new attitude fitted into a wider context. Anders Behring Breivik, the Norwegian terrorist, summarised his enemies as Muslims, multiculturalists and “cultural Marxists” – and that was no surprise. Hadn’t we heard that before, but in a more enlightened context?

When history is written, you look for the turning points. 2010 might have been one. In the Netherlands, the governing centre-right parties enacted an agreement of cooperation with Geert Wilder’s Islamophobic Freedom Party. During the last days of summer, Roma people were hunted down by police and deported from France, Sweden and other countries – despite having European citizenship. In Hungary, the newly elected government prepared restrictions on the freedom of press, while writing a new constitutional law based on religious and national mythology. “Austerity” became the only answer for the Euro crisis. Adding the small incidents together, an image emerged of a continent drifting towards an old abyss.

I visited Amsterdam over a few cold days in spring of 2010, directly before the election that was Geert Wilder’s breakthrough. I talked to left-leaning liberals, social democrats, socialists, and intellectuals. Monica Sie, chairman of a social democratic thinktank, hit the nail on the head when she described her country as a “populist laboratory”. The entire political establishment is being called into question, and on good grounds. It has refused to politicise questions such as immigration, integration, the EU and globalisation. The populist uproar has been channelled through these very questions. PvdA, the social democratic party, is 100 percent loyal to the system and very technocratic. Populism, Monica Sie observed, then becomes a deadly threat to the very identity of the party.

back in Stockholm I began to ponder the silence I had met in Amsterdam. Why had my Dutch colleagues removed the word multicultural from their vocabulary? Why had they stopped talking about struc- tural racism? Why had they avoided ques- tions about discrimination? In recent times, these concepts have been the starting point for all radical discussions on the sub- ject. To me, they are still important tools when trying to understand Europe. Was the silence a sign indicating how quickly the public conversation can be limited?

The Netherlands is not just a populist laboratory. The country has also, together with Denmark, led a successful quest for a sort of racism tailor-made for the welfare states of northern Europe – and not just through populist politicians such as Pim Fortuyn (pictured right) and Geert Wilders (pictured above), but sometimes integrated in the state itself. It has become a model for others. What I met in Amsterdam is now flowing through many European cities.

The new racism in Northern Europe manages to leave its old limits behind. Instead, its representatives successfully portray themselves as defenders of the Enlightenment, secularism and the emancipation of mankind – the basic values of the left.

They describe the fundamental conflict as a battle between European freedom and Muslim intolerance brought by immigration. Consciously, the rights of individuals are put in sharp contrast. They kidnap the ideas of freedom, and incorporate racist and Islamophobic values.

This pattern has been repeated suc-cessfully in precisely the European welfare states that regard themselves as especially enlightened and modern: Denmark, Norway, Switzerland, and Austria. Jimmie Åkesson, party leader of the xenophobic Sweden Democrats, declared in 2010 that he understands “the significant worry felt by many homosexuals before the mass influx of immigrants and the hatred of homosexuality that increasing Islamisation brings with it.”

The following election became the breakthrough for the Sweden Democrats, winning seats in the Riksdag for the first time. During the election campaign, Åkesson visited gay clubs in Stockholm. When the newly elected Riksdag opened, he arrived wearing the national costume. It is a racism finding its way in a northern European laboratory experiment, and right now it has a strong political wind in its sails. There is no room for complacency at the setbacks that the Norwegian and Danish xenophobic parties suffered in this autumn’s elections. This movement works patiently, with the assumption of power – political as well as cultural – as its fixed goal.

In their laboratories, liberal rhetoric is mixed with unforgiving anti-liberalism. Many are tempted – not just the Danish and Dutch rightwing liberals who have chosen political cooperation. Even social democrats, feminists and leftwing intellectuals seem to have problems resisting the trap set by Geert Wilders. Not by cooperation, but by overtaking their way of presenting the problem. Perspectives are narrowed, concepts disappear and cultural explanations replace political ones. How many European social democrats still speak about institutional racism? Instead, an old desire has woken up among left- wing socialists: allowing class to exclude other perspectives of power relations, such as racism.

In other parts of Europe, there are similar attempts to make racism appealing for those who portray themselves as modern and enlightened. It is happening with varying degrees of success in Italy, France and Hungary. In a much-discussed speech conducted in the autumn of 2010, German Chancellor Angela Merkel disassociated herself from the attempt to create a “multicultural society where people live side by side and enjoy each other”, since it “has failed, utterly failed”.

France’s leader Nicolas Sarkozy and Britain’s David Cameron quickly followed in her footsteps. No social democratic opposition could be heard, instead it was a sigh of relief. The ideas surrounding the concept of multiculturalism have always created an anxiety – even within large parts of the left. Merkel simply expressed a common desire for what is ordinary and recognisable, a return to a lost cultural security in a time of difficult economic insecurity.

The disassociation from multiculturalism was a major victory for the xenophobic right. They have long tried to erase the very word from the debate, which is not surprising. Just by saying multiculturalism, a more independent conception of the world is set in motion: nationalism is questioned, immigration welcomed.

In countries such as Britain and Sweden, the concept has become a popular signal illustrating a popular will to live in open societies characterised by immigration. It has been confirmed by their own experiences of everyday life in a big city; of conflicts, negotiations and new perspectives, different languages, new music and a different way of speaking about the meaning of life. The concept was a political achievement. Many mistakes have been committed in the name of multiculturalism. A simplistic view of culture, religion and ethnicity has been mixed with old racism; language education for immigrants has been inadequate or non-existent; so-called honour killings have been neglected. The state and the public have not always taken responsibility. But if you leave behind the concept of multiculturalism as a social narrative, and racial discrimination as an important explanation of grave injustices – what are you left with?

These dislocations in the European public debate, which the US reporters quickly grasped after the massacre in Norway, are in turn wrapped into a bigger narrative about unsuccessful integration.

The situation for people with a different coloured skin, so-called immigrants, is serious: high unemployment, violence and hostile attitudes. In his enthusiastic book Europe’s Promise, American Steve Hill observes that the continent needs a civil rights movement.

But the question of integration has lately focused on the fear of small clusters of revolutionary Islamists instead. The critique of integration policy has merged with the critique of multiculturalism, transforming into a political question of security focusing on the “Muslim”. The volume is turned up. London, previously the model for European cities of immigration, has been transformed into a dangerous example of “multicultural appeasement”. It is as if Europe had ended up in a repetition of 1938.

There’s a hair’s breadth between the defence of the liberal values of freedom and anti-liberal legislation – even among some progressive social democrats. Karl Popper’s classic device about “intolerance against the intolerant” can be transformed, with a gentle push in the back, into the “no freedom for the enemies of freedom” of the French revolution. So where has it gone, the tolerance we were supposed to defend? The Dutch trap shuts. The kidnapping is complete. We are left with a question: How could conceptions about freedom be distorted to support discrimination and exclusion?

One practical way to avoid the carefully set trap is to come back to reality. Out there piles of research reports about discrimination in the workplace are waiting, together with experiences told by the low-paid working class (for many years now those who are non-white), and testimonies from the Roma people about violence and contempt. To let questions about freedom have their starting-point in the powerlessness of the excluded, isn’t that a social democratic mission?

And how deeply rooted in reality is the assertion that freedom primarily is threatened by Islamists, conservative Muslims, and multicultural-loving politicians of appeasement? When British Muslims were burning The Satanic Verses in 1989, the anger of intolerance was widespread among Europe’s Muslims. But when the Danish newspaper Jyllands-Posten published the Muhammad cartoons 16 years later, only small crowds were protesting with similar militant messages in Europe.

The violent reactions occurred on totally different continents. In Paris, the cartoons were published only a few months after the civil unrest in the suburbs. Everyone held their breath, but no Molotov cocktails were thrown. Most Muslims seemed to embrace the general view; the cartoons were offensive, but you have to endure such a thing in a democracy. A law against blasphemy would require the moulding of public opinion – not murder. That was one of the more hopeful European stories, lost in the new prevailing silence, that I reflected on after my journey to Amsterdam.

Geert Wilder’s and the Danish People’s Party’s Pia Kjærsgaard’s description of society has an advantage in the ongoing battle that is deciding how the reality should be portrayed. Even socialists and social democrats have moved in under their shade. Does that explain why the Norwegian terrorist’s creation of three enemies – Muslims, multiculturalists and ”cultural Marxists” – felt so unpleasantly familiar?

After all, we had already met versions of these enemies on enlightened editorial pages, in respected periodicals and reviews, and even at conferences for progressive social democrats.

Per Wirtén is a Swedish author and journalist. He has written extensively about migration, immigration, cosmopolitanism and multiculturalism.

För att erbjuda fördjupning och reflektion i samband med den nu pågående rättegången mot terroristen Anders Behring Breivik har Dagens Arena fått möjlighet att återpublicera texten ovan av Per Wirtén på svenska. Texten publicerades ursprungligen på engelska i det europeiska progressiva magasinet Fresh Thinking. Eftersom texten har efterfrågats även på engelska, och inte bara som pdf i ett magasin, publicerar vi texten även här.

Visste ni att män nästan bara tänker på sex och kvinnor nästan bara tänker på skor? Och att den kvinnliga hjärnan har ett ”tjat-gnäll-och-tyck-synd-om-mig-själv”-centrum medan den manliga hjärnan har en ”sikta-rätt-i-toaletten-cell” och ett ”skrevkliar-område”?

Inte? Då borde ni gå Arbetsförmedlingens starta-eget-kurs i Eriksberg i Göteborg. Där lär man sig nämligen detta av den skojfriske föreläsaren Klaus Finck. För det handlar ju bara om att ”skoja till det, med fördomar och annat”, försvarar sig Klaus Finck i P4 Göteborg.

Jättekul, flabb flabb.

Man kan ju fråga sig på vilket sätt förstärkandet av fördomar är att skoja till det med fördomar?

Själv tycker jag signaturen ”Max” har formulerat det bra i sin kommentar till P4 Göteborgs artikel.

själv gått kursen
detta material har ingen som helst relevans i en startaeget-kurs, tycker man att det är humoristiskt kanske man inte har förmåga att se det tragiska i att man just tycker att detta är kul. klaus må ha en ironisk ingång men saknar själv tillräcklig kunskap om skillnad mellan kön och könsroll. i en tid då så många förfäras av en kvinnas håriga armhåla bör man veta vad man pratar om när man tar in könsrollspräglade fördomar som kursmaterial. […] att så många inte ens ser problemet här visar att man hellre ironiserar och kategoriserar än att se till att skapa ett bättre jämställt klimat. dubbeltyvärr för det…

P.S. Mitt i Klaus Fincks sorgliga klavertramp är det kul att notera att nyheten kom till Sverges Radio via tips på Radioleaks. En mycket bra tjänst som knyter journalisterna närmare källorna. Ni vet väl att ni även kan tipsa Dagens Arena?!

Vi har hört den förut. Alltför många gånger. Men av alla utförsäkrade människor som passerar i revy i media tar ändå historien om Ann-Sofie Brännström Ringdal från Varnum priset.

Hon är sängliggande. Hon verkar ha fruktansvärt ont. Ändå ska hon inte ha sjukpenning eftersom hon kan jobba, säger Försäkringskassan. “Utifrån det försäkringsmedicinska underlaget har vi gjort bedömningen att…”

Samma gamla undanflykter klädda i knastertorr kanslisvenska.

Klicka på bilden nedan för att se inslaget. Tänk på att Sverige är ett av världens rikaste länder och när vi gör så här, så gör vi det av egen fri vilja. Det är det allra skamligaste.

Det är ju inte det där med att Sverige i hemlighet bygger en vapenfabrik i Saudiarabien. Det har självklart ingenting med bulvanföretag och handlingar som spårlöst försvinner att göra. Nej, nej, nej.

I själva verket är det ju ”propositionen om arbetsrättsligt skydd för de nya soldaterna”. Det är ju den sista pusselbiten i den stora försvarsreformen. Så det är ingenting konstigt att han avgår efter det. Han har ju faktiskt suttit länge, längre än de flesta. Det är helt naturligt, det finns ju ”bara någon enstaka” försvarsminister som suttit längre i hela Europa.

Jag menar, det är ju ett uppdrag där man arbetar mer eller mindre “hela sin vakna tid”. Man väcks mitt i natten av sms om skadade soldater i Afghanistan. Man står och fryser i snålblåsten på Ärna flygplats i väntan på Herkulesplanen med de svepta kistorna. De anhöriga gråter på ens axel…

”Uppdraget är tungt och innebär ständig beredskap”. Det är inte så konstigt att ”energin och kraften börjar ta slut”. Alla har ”sin gräns”. Och Sten Tolgfors hade faktiskt redan passerat sin långt innan ”allt det här inleddes”. Han hade redan förklarat det för statsministern.

Men det är klart. De gångna veckornas medieuppmärksamhet har ju underlättat och påskyndat” hans beslut. Man är ju inte ”mer än människa”. Och, herregud, barnen! Tänk på barnen!

Ett ”mediedrev är ingenting en fyraåring förstår, men däremot hur mamma och pappa mår”. Och om man ”tar en annan liknelse, när tvååringen slutar peka på tv:n när pappa är med och i stället stänger av för att hon förstår att det innebär trubbel”.

Ja, vad händer då? Jo, ”då inser man att det har konsekvenser för den egna familjen och det egna livet”. Alldeles för stora konsekvenser.

Okej så långt. Men han måste ändå avsluta med ”några ord” om det här med ”Saudi”. Alltså. Han har ”inget nytt att tillföra i sak.” Den bild han ”gav den nionde mars det är fortsatt den bild” han har.

”Det regeringen gjort ligger väl inom ramen för MOU:et från 2005, svenskt lag och regler. Samtidigt finns här saker som kommer behöva klarläggas och det finns processer för det. JK har beslutat att inleda förundersökning av hanteringen av sekretessbelagd information och dokument. Förundersökningen leds av polis och åklagare. Ett resultat av att försvarsdepartementet anmodade FOI för några veckor sedan att titta närmare på relationen till ett utpekat företag och finansieringen. Och KU kommer sedermera också att få ta del av sekretessbelagd information”.

I övrigt avser han ”inte att kommentera detta mera i sak”. Varför skulle han: ”Saken går vidare i de givna processerna.”

Som sagt, visst, ”Saudi” kanske har ”underlättat och påskyndat” hans beslut. Men, ”med förlov sagt, det är inte mediedebatten. Det svåraste och viktigaste, och det som prövar en som människa och politiker, är att ta emot en stupad ung människa på Ärna flygplats efter heroiska insatser i till exempel Afghanistan”.

Och så barnen då såklart, som han redan nämnt. Fyra och två år. Herregud, vem smälter inte för en sådan story?

Centerpartiet är emot datalagringsdirektivet men röstade ja. De är för ett förbud mot uranbrytning men röstade förra veckan nej. Dessutom verkar partiet bli överkörda i två andra hjärtefrågor: Kärnkraftssubventioner och utvinning av fossila bränslen i Arktis.

En av de tre centerpartister som på onsdagen valde att trotsa riksdagsgruppen och i stället rösta nej i enlighet med partistämman är Rickard Nordin. Dagens Arena ringde och frågade om vad han tycker om att Centern röstar mot sina egna stämmobeslut.

Varför röstade du nej?
– Det finns många skäl. Vi har visserligen inget val än att genomföra direktivet, men jag tycker det går så pass långt utanför de mänskliga rättigheterna och jag tycker att om vi ska ha en brevhemlighet så ska den gälla både fysiska som elektroniska brev.

Så det är en ideologisk kärnfråga för dig. Något du inte kan tänka dig att kompromissa med?
– Ja.

Hur tycker du att Centerpartiet generellt förhåller sig till sina kärnfrågor?
– Vi har drygt sex procent i riksdagen och det är klart att då får vi inte igenom allting i regeringen. Hade vi haft mer hade det sett annorlunda ut. Nu måste vi förhandla och ibland blir det så att vi inte får igenom allting hela vägen.

– När det gäller datalagringsdirektivet har jag inte fått vara med när förhandlingen skedde. Då förbehåller jag mig också rätten att rösta såsom mitt samvete säger.

Men vi har uranbrytningen, datalagringen, sen har vi kärnkraftssubventionerna och utvinning av fossila bränslen i Arktis? Är Centern för vek i ryggen?
– Jag tycker att vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Tittar man på datalagringen så har vi ändå fått igenom att den ska ligga på så låg nivå som möjligt. Det ju är det vi kan göra. Vi går också in i förhandling och gör det bästa utifrån våra förutsättningar. Men i slutändan är det i riksdagsvalen det avgörs vem som kommer att vara starkast och vem som kommer att vara svagast.

Men tycker du inte att partiet borde gjort som du i den här frågan, att stå upp för de beslut man fattat på stämman?
– Vi har ju stått upp för den frågan hela vägen. Genom EU och genom riksdagen. Nu är det genomförandet som det handlar om och då gör vi olika bedömningar inom riksdagsgruppen. Och det, tja, det får vi stå för. Men vi är ju mot datalagringsdirektivet. Det har vi alltid varit.

Hur kan ni rösta tvärtemot era egna beslut i flera frågor? Hur ska ni förklara det för väljarna?
– I det här fallet handlar det om att EU har beslutat att vi måste genomföra det. Frågan i dag [onsdag reds. anm.] handlar om hur vi ska genomföra det och då kan man diskutera hur man ska genomföra saker och ting. Men vi har inget val rent rättsligt i dag.

Förra veckan sedan röstade ni nej till ett förbud mot uranbrytning. Trots att ni är emot det?
– Vi föredrar ju att makten ligger hos kommunerna som är berörda. Och de har ju möjligheten att säga nej.

Men Miljöpartiets motion var ju en kopia av ert beslut från stämman. Då sa ni ja, men nu sa ni nej.
– Det handlar ju dels om hur motionssystemet i riksdagen fungerar och dels om regeringsförhandling helt enkelt.

Hur ska ni förklara det här för väljarna? Här är fyra frågor där ni går emot era egna beslut?
– Då finns ju två vägar att gå när man tar stämmobeslut. Antingen kan man göra de så urvattnade som möjligt att man bara tar stämmobeslut som man kan få igenom i regeringen.

– Eller så kan vi ta stämmobeslut som siktar lite högre än så och som är ingångar i en förhandling. Det är bättre tycker jag. Sen får vi stryka på foten ibland men i slutändan handlar det ju också om att vi måste visa var våran förhandlingsposition är innan vi går in i förhandlingar. Sen har vi nu inte lyckats, ja, då får vi jobba så att vi får fler röster i valet 2014. Det är ju ända sättet som vi faktiskt kan få igenom fler frågor.

Dagens Arena fick till slut tag på Adrian Kaba, ersättare för Socialdemokraterna i Malmö stads kommunstyrelse. Han säger sig känna till brevet. Samtidigt menar Adrian Kaba att den kontroversiella formuleringen om EBO-lagstiftningen inte fanns med när kommunstyrelsen diskuterade frågan.

Står Socialdemokraterna som samlat parti bakom brevet?
– Det var i kommunstyrelsen som vi hade ett samtal kring problematiken den senaste tiden med den ökande våldsspiralen. Utifrån den diskussionen kallade vi in till ett extra kommunstyrelsemöte.

Hur kommer det sig att V och MP inte finns med som undertecknare på brevet?
– Jag vet inte. Det är en skrivelse som kommunstyrelsens ledamöter och de främsta ledamöterna har skickat ut. Så det är Ilmar Reepalu som står för Socialdemokraterna. Jag vet inte varför de andra ledamöterna inte har undertecknat brevet.

Det står i brevet att man vill diskutera hur man bäst bekämpar brottslighet och längst ned står det ”Slutligen vill vi att EBO-lagstiftningen ses över då den bidrar till den ökande segregationen i våra storstäder.”
– Det var inget som vi tog upp i de diskussioner som vi hade. Varför den formuleringen kom med är en bra fråga. Jag tycker att den saknar relevans.

Men hur lämpligt är det att koppla samman de spektakulära våldsdåd som har skett i Malmö med EBO-lagstiftningen?
– Jag tycker att det saknar relevans utifrån de diskussioner som vi hade i kommunstyrelsen. Jag vet inte varför den meningen har kommit med. Sedan har partiet centralt och lokalt haft olika meningar. Jag vet att Ilmar har varit tidigt ute och kommenterat att han vill se över EBO-lagstiftningen. Partiet centralt har varit mer tveksamma.

Men just att man gör ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna, är det något som brukar förekomma?
– Tanken var att det skulle vara en bred majoritet som skulle belysa de här frågeställningarna. Utifrån den andan har man väl antagligen velat lyfta fram den enighet som finns. Jag tror att V och MP också vill diskutera det här, men de kanske avvek i fråga om just EBO-lagstiftningen.

Borde då inte Reepalu ha ställt krav på att ta bort den aktuella meningen?
– Brevet är inget som har utformats i en kollektiv samling. Det är de som har undertecknat brevet som har valt formuleringen. Det är deras ställningstagande i egenskap av partiföreträdare i kommunstyrelsen.

Jag intervjuade Maria Ferm. Hon sa: ”Man gör en koppling mellan flyktingmottagande och brottslighet, och man gör det tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är något som gör mig oerhört illa berörd.” Hur ser du på det?
– Jag är också väldigt skeptisk till att blanda in den här meningen i den diskussion som har varit om det ökade våldet. Men jag tror inte att det finns någon underton från kommunstyrelsemajoritetens sida om att man ska dra de kopplingarna.

I morgon hålls det extra kommunstyrelsemöte dit bland andra riksdagspolitikern Maria Ferm är inbjuden (men inte kommer att närvara på). Adrian Kaba säger att han inte kommer att ha möjlighet att vara med på mötet.

Det var dagen innan en övertänd Fredrik Reinfeldt skulle äntra scenen. Inför sina egna partivänner skulle han återigen börja trixa med sysselsättningssiffror för att dölja sitt eget gigantiska misslyckande.

Det var dagen efter att Rädda Barnen hade släppt sin årsrapport som visade att nyfattigdomen sprider sig. 13 procent av alla barn växer i dag upp med föräldrar som har blivit brutalt fattiggjorda av en politik som straffar arbetslöshet och sjukdom.

Det här var i torsdags. Dagens Arena publicerade en bild som satte punkt för all diskussion. En bild som avslöjade den sluggande kejsaren i all sin pinsamma nakenhet. En bild som sa mer än alla ord om de senaste sex årens borgerliga experiment.

Vad är det för människor som säger att Sverige går bra samtidigt som köerna till kyrkans soppkök växer sig allt längre? Allt fler har inte längre råd med mat. Punkt slut. Och det oavsett om vi pratar antalet sysselsatta eller sysselsättningsgrad.

Bilden av soppkökskön har i skrivande stund delats av 1 969 personer på Facebook. Texten där vi intervjuar upphovsmannen Henrik Westman och diakonen Inga Pagreus har lästs av mångdubbelt fler.

Bilden började sin resa på Henrik Westmans Facebooksida. Efter Dagens Arenas publicering tog det spinn. Aftonbladet uppmärksammade den först på sin ledarblogg. Därefter hamnade den på Alliansfritt Sverige.

Två dagar senare blev bilden föremål för en huvudledare i pappersversionen av Aftonbladet. Och alldeles nyss ringde Expressen och ville ha den.

Många kände nog igen sig i Aftonbladets ledarskribent Anders Lindbergs första reaktion: ”Bilden på kön vid soppköket utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm gör ont i magen.”

”Det vi ser är konsekvensen av ett samhälle som inte längre tar hand de sina.”

Bilden hamnade även i Eskilstunatidningen Folket där ledarskribenten Fredrik Pettersson reflekterade över hur Sverige har förändrats.

”Föräldrar som tvingas skriva tiggarbrev och vädja om pengar för att kunna köpa en vinterjacka till sina barn, människor som får köa för en tallrik soppa och en bit bröd – när välfärden sviker tvingas människor vädja till välgörande organisationer om det mest nödvändiga.”

Detta är Sverige i dag, konstaterade skribenten. Där vissa ser stabila statsfinanser och ökade incitament för att söka jobb, ser andra växande klyftor och ett system som parasiterar på de allra mest utsatta.

”Tänk att vi kan se så olika på verkligheten. Tänk att verkligheten kan se så olika ut”, skrev Fredrik Pettersson.

Många kände nog att historien upprepade sig. Inte minst jag. Talande var när Arbetarrörelsens arkiv fiskade upp en bild från 1936 på en kö med hungriga och arbetslösa människor utanför Filadelfiakyrkan. Bilderna sattes sida vid sida. Har det inte hänt mer på 76 år?

”Ett mycket gammalt Sverige kommer tillbaka, i hjulspåren av att de sociala skyddsnäten rustas ned. Moderaterna visste att detta skulle bli resultatet. Men de bryr sig inte”, skrev Aftonbladets Anders Lindberg.

Och han har rätt. Bilden slår an en sträng djupt inne i människor. En känsla av att vi har förlorat riktingen. Att vi har tappat styrfarten.

Att allt det vi trodde att vi hade, det håller på att gå förlorat.

Samtidigt som jag har suttit och skrivit den här texten har siffran på delningar på Facebook tickat över 2 000. Det tar inte slut. Varenda gång jag uppdaterar sidan är det ännu fler människor där ute som valt att visa bilden för sina vänner: Titta, såhär ser det faktiskt ut i Sverige 2012. Ser du! Vem kunde tro det?

Att skriva och beskriva, lyfta fram siffror och statisktik, det är en sak. Ett utsnitt ur verkligheten som griper tag i magen är någonting annat.

”Denna bild förklarar mer än våra 6 800 inlägg”, skrev Alliansfritt Sverige.

Jag håller med. I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.

Sedan regeringsskiftet 2006 har inkomstgapet mellan män och kvinnor ökat med 17 479 kronor, enligt nya siffror. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni tror att tillväxt är lösningen. Men hon kan inte säga när trenden vänder.
– Jag har ingen horisont, jag kan bara säga att arbetet fortsätter, säger hon till Dagens Arena.

Nya siffror som Vänsterpartiet låtit Riksdagens utredningstjänst ta fram visar att skillnaden i nettoinkomst mellan män och kvinnor ökat med 17 479 kronor sedan den borgerliga regeringen kom till makten år 2006. I dag skiljer det 62 044 kronor i nettoårsinkomst mellan män och kvinnor.

Dagens Arena fick ett snabbt samtal med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i en lucka i hennes fullbokade schema på den internationella kvinnodagen.

Inkomstgapet har ökat med 17 479 kronor sedan ni kom till makten 2006. Vad tycker du egentligen om det och varför blivit så?
– Bland annat för att vi tog bort förmögenhetsskatten. Vi ansåg att det var en tillväxthämmande skatt. De som har förmögenheter tjänade så klart på det. Och män har större förmögenheter än kvinnor.

Men 17 479 kronor per år är ganska mycket. Hur ser du på den siffran?
– Det är klart det inte är bra med stora inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Hela jämställdhetspolitiken handlar om att minska på dessa skillnader. Men det beror på att vi inledningsvis avskaffade en tillväxthämmande skatt för att förbättra tillväxten, skapa fler jobb, få fler i arbete och få fler kvinnor att jobba heltid. Det är positivt i längden.

– Det som framförallt oroar mig i dag är inte skillnaden mellan män och kvinnor, utan den stora skillnaden mellan de som arbetar och de som inte arbetar. Att då ta bort tillväxthämmande skatter för att kunna skapa fler jobb. Det är precis det som är rätt politik.

Men det här inkomstgapet har ökat successivt under hela ert regeringsinnehav. Ännu syns inga tendenser på att det nått sin kulmen eller börjat minska. Vad tror du kommer hända framöver?
– Jag tror att det kommer minska med tiden.

Hur då?
– Som jag säger: Vi har tagit bort vissa skatter som är tillväxthämmande. För att både kvinnor och män ska kunna tjäna mer så behöver vi bättre tillväxt. Jag kan ju också se att både mäns och kvinnors inkomster ökat kraftigt och det beror ju främst på tillväxten.

– Långsiktigt så är politiken positiv. Kortsiktigt så kommer vi se dessa skillnader. Men politiken ska vara långsiktig, inte kortsiktig. Med kortsiktig politik blir effekten att vi överbeskattar människor, vi får dålig tillväxt, vi måste förlita oss på att facken ska lyckas ta fram så kallade kvinnopotter, vilket de inte lyckas med.

– Med jobbskatteavdrag har vi lyckats se till att en undersköterska har en extra månadslön kvar i plånboken varje år. Det är någonting som fackens förhandling med arbetsgivarna aldrig nått fram till.

Men en successiv ökning av inkomstskillnaderna har ju skett sedan 2006, det är sex år sedan. Vad är egentligen kortsiktigt och långsiktigt för dig. Hur ser din horisont ut?
– Ja, men låt mig säga: Hur länge satt den förra regeringen och pratade löneskillnader utan att de avskaffades?

Jag vet inte, men när jag tittar på de här siffrorna så minskade faktiskt nettoinkomstskillnaden långsamt åren innan 2006.
– Jaja, men jag ställer frågan bara. Du vill att jag ska uppge hur lång tid som är långsiktigt, hur lång tid det tar innan inkomstskillnaderna är borta. Jag kan inte ge den bilden. Så jag undrar: Hur länge satt Socialdemokraterna vid regeringsmakten utan att löneskillnaderna minskade?

– Jag har ingen horisont, jag säger bara att arbetet fortsätter och går ut på att fler ska arbeta, fler ska tjäna mer, utbildning ska löna sig, även kvinnors utbildning. Vi har haft mer effektiv politik än en politik som bara förlitar sig på fackens förhandlingar och fackets förmåga, eller brist på förmåga, att få ut kvinnopotter.

– Vi kan konstatera att kvinnolönerna har ökat med den konstruktion jobbskatteavdraget har och löneskillnaderna har minskat. Vi ser att inkomstskillnaderna har ökat för att vi har tagit bort tillväxthämmande skatter, vilket är viktigt för framtiden. Det är viktigt för alla att vi har en god och bra tillväxt i Sverige.

Ni har redan hört grundstoryn om nattens ”Super Tuesday”: Mitt Romney vann knappt i viktiga Ohio och segrade även i Massachusetts, Vermont, Virginia, Idaho och Alaska. Men Rick Santorum vann tre delstater – Tennessee, Oklahoma, North Dakota – och höll kvällens bästa tal. Newt Gingrich vann som väntat sin hemstat Georgia.

I stället för ytterligare summeringar som du redan har hört bjuder vi på tio fylliga och lite nördiga punkter.

1. Kvällens segrare var Obama. Racet fortsätter, Romney har fortfarande inte lyckats få till ett avslut – trots den knappa segern i Ohio. Santorum vinner för få delegater för att realistiskt kunna bli Republikanernas presidentkandidat, men det går tillräckligt bra för att han måste fortsätta (jämför Hillary mot Obama 2008). Gingrich seger gör att även han kämpar på, Ron Paul gör sin grej. Sprintloppet blev ett maratonlopp där Romney långsamt, långsamt lämnar klungan.

2. Konsekvensen av att primärvalet fortsätter är förödande för de republikanska kandidaternas ställning och anseende bland mittenväljarna (”independents”). Kandidaterna slåss med näbbar och klor, väljarna ser på med ökad misstänksamhet. 48 procent av ”independents” har nu en ”ofördelaktig” (unfavorable) syn på Romney. Santorums och Gingrichs siffror är ännu sämre.

3. Att Romney inte lyckas springa ifrån det svaga republikanska startfältet säger mycket om hans egna problem som kandidat, och hur extremt och splittrat det republikanska partiet har blivit. 57 procent av Santorums väljare i Ohio sa att de skulle vara missnöjda med Romney som kandidat; 55 procent av Romneys supporters angav i natt att de tycker samma sak om en valsedel som toppas av Santorum.

4. Santorum (och Gingrich) fanns inte ens med på valsedeln i Virginia och Santorum kunde inte vinna delegater i nio valdistrikt i Ohio på grund av ofullständiga ansökningar som bottnar i organisatoriska brister. I Ohio spenderade Romney fyra gånger så mycket pengar som Santorum, och i Tennesse var förhållandet 3-1 i Romneys favör. Trots detta vann Romney ytterst knappt i Ohio, och Santorum vann Tennesse. Romney vinner inte, utan använder pengar för att se till att hans motståndare förlorar.

5. Pengar spelar alltså stor roll, men är inte allt – vilket Santorums kandidatur bevisar. Det som är intressant i år är att de största donatorerna i den republikanska kampanjen får plats i ett bås på en diner. De är nämligen bara fem stycken. Bara i januari gav fem donatorer totalt $19 miljoner till de olika republikanska kandidaternas kampanjer. Summan utgjorde en fjärdedel av alla pengar som samlades in i presidentvalskampanjerna den månaden.

6. Pengarna används allt mer till smutskastning. För fyra år sedan utgjorde sex procent av alla reklamfilmer i republikanernas primärval attacker på andra kandidater. I det nu pågående primärvalet har siffran stigit till över 50 procent. Redan nu spenderar Romney mycket pengar i delstater i södern, där han hittills har haft mycket svårt (kommande val i Alabama, Mississippi, Louisiana). Om Romney fortsätter förlora i södern till Santorum och Gingrich förlängs den här processen, samtidigt som smutskastningen tilltar.

7. Engagemanget i det republikanska partiet verkar vara fortsatt lågt. ”Super Tuesday turnout estimates” i Ohio, Georgia, Massachusetts och Oklahoma är lägre i år än 2008. Vermont hade dock högre valdeltagande. Förvånande, givet Tea Party-rörelsen och motståndet mot Obama.

8. Att en uppskattad republikan i det politiska mittfältet, Olympia Snowe, berättar att hon lämnar senaten är bara det senaste exemplet på att GOP drivs åt höger. Men jag tror att snacket om att Romney får svårt att ”ena partiet” är överdrivet. Trots att GOP är sargat så säger all politisk erfarenhet att den skickliga republikanska apparaten kommer att sluta upp kring Romney i syfte att slå den yttre fienden: president Obama. Däremot undrar jag hur Romney kommer att lyckas bland oberoende väljare (som sagt), men även bland kvinnor, unga och olika minoriteter. USA:s demografiska utveckling talar tydligt till Demokraternas fördel. Romney har sagt att Arizonas immigrationspolitik, med stängsel och mycket annat, är ett föredöme för hela USA. Det uttalandet kommer att spridas bland väljare med latinamerikansk bakgrund.

9. Amerikansk politik kan ofta jämföras med amerikansk sport: Det är viktigt att hålla koll på de komplicerade reglerna. Det republikanska etablissemanget tycker att det är hög tid att sluta upp bakom Romney, så tolkade jag Eric Cantors utspel när jag såg ”Meet the Press” i söndags. Santorum och Gingrich negligerar den komplicerade valmatematiken och hoppas på framgångar i primärvalen i Mississippi och Alabama på tisdag. Men efter den 1 april blir primärvalen ”winner takes all”-tillställningar som ger alla delegater i en delstat till den som får flest röster, vilket lär skynda på processen och gynna Romney. Läs vidare om valmatematiken här.

10. Den 3 april avgörs primärvalen i Maryland och Washington DC. Då är jag på plats i USA för att hälsa på vänner, fira påsk, se Bruce Springsteen live – och skriva en del för Dagens Arena. Tills dess, och som en försmak inför höstens presidentvalskampanj, så ska du följande klipp. President Obamas tal hos United Auto Workers (UAW) visar att den gamle fightern är tillbaka. Bin Laden är död, bilfabrikerna lever.

Välkommen till den amerikanska valrörelsen 2012.

Pierre Schori (S) har varit internationell sekreterare för Socialdemokraterna, kabinettssekreterare på UD och haft en rad uppdrag inom FN-systemet. Dagens Arena ringde upp för att höra vad han tänker om att en svensk myndighet i hemlighet bygger en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien.
– Det var väldigt bra att Gustav Fridolin (MP) lämnade in en KU-anmälan direkt, så vi får det här utrett. Annars får vi ministrar som Tolgfors, som bara hänvisar till att det är hemligt, säger han.

Ska man vara förvånad över det här?
– Ja, det ska man vara. Saudiarabien står för en slags kontrarevolution i hela området. Om man talar om en arabisk revolution så pågår samtidigt en kontrarevolution. Bahrain är ett typiskt exempel på detta, där Saudiarabien gick in med egna trupper för att slå ned upproret förra året.

– Det var första gången sedan utbrottet av den arabiska våren som Saudiarabien visade tänderna och agerade självständigt gentemot USA. Och i det här kommer Sverige in. Att vi medverkar till att ”biffa upp” Saudiarabien med vapen, det är minst sagt märkligt.

– Det finns också en tendens att man underminerar de strikta vapenexportregler som har funnits. Från politiskt fråntar man sig ansvaret, ungefär som man gör med migrationspolitiken. Ansvarig minister säger ”det där är Migrationsverkets beslut, jag kan inte lägga mig i”. Nu sker detta också med vapenexporten. Man skickar ut Andreas Ekman, som är generaldirektör på Inspektionen för Strategiska SP, som får skriva på DN Debatt.

Det här samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien tecknades ju redan 2005, under socialdemokratisk regering. Vilka överväganden gjorde man då?
– Tyvärr kan jag inte svara på det. 2005 hade jag FN-uppdrag i Elfenbenskusten.

Kan man säga någonting generellt om vilka överväganden som Sverige har gjort? Vad tjänar Sverige på att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien?
– Det är det jag tycker behöver utredas, för jag kan inte se några legitima skäl till att Sverige ska hjälpa till att bygga en vapenfabrik. Man måste väl ha någon analys av Saudiarabiens roll i regionen?

Har man varit för naiv i synen på Saudiarabien?
– Jag tror inte det. Öppnar man båda ögonen så ser man ju att de hugger händerna av brottslingar, tillämpar sharia. Och jag menar: varifrån kom stödet till jihadisterna i Afghanistan och madrasserna i Pakistan? Det finns information om Saudiarabien.

2010 valde den borgerliga regeringen att förlänga avtalet med Saudiarabien. Då borde det ha stått klart för alla vilken typ av regim Saudiarabien är?
– Jag tror inte man bryr sig om det. När Ewa Björling försökte sälja övervakningsutrustning i Libyen ganska nyligen förde hon ett resonemang som jag inte hört sen Peter Wallenbergs tid, på tal om Sydafrika när vi ville isolera landet: Nämligen att handel bidrar till demokrati, i alla lägen.

Vi har ju sett att vapenexporten ökat till bland annat Saudiarabien senaste tiden. Kommer det här avslöjandet att leda till en skärpning av vapenexportreglerna?
– Ja, det tror jag är oundvikligt. Vi måste ha en ny översyn.

Och där borde Socialdemokraterna inta en mer restriktiv hållning?
– Ja, det är klart vi ska ha restriktiva regler kring vapenexporten. Den gamla grundhållningen var ju att en viss vapenexport – under strikt reglering – var nödvändig för en trovärdig alliansfrihet. Men nu håller vi ju på att integreras mer och mer i Nato. Vi har tummat på den delen. Så vi måste uppdatera och se över vapenexporten.

Läs hela intervjun med Carl Bildt av Ekots reportrar Bo Göran Bodin och Daniel Öhman om den hemliga missilfabriken i Saudiarabien:

Varför har vi ett militärt samarbete med Saudiarabien?
– Vi har ett samarbetsavtal som slöts 2005. Ett ramavtal som innefattar framförallt, det är inte ett försvarssamarbete, utan det är ett samarbete på vissa tekniska områden som definierades. Det där övertog vi när vi bildade regering 2006, så prövade vi det och det fanns vara inom ramen för de lagar som var. Och vad som har skett i detalj, inom ramen för det, det kan andra svara på. Men det är avtalet 2005 som är grunden till detta.

Är det lämpligt att exportera vapen till en diktatur som Saudiarabien?
– Just det här handlar ju inte om export av vapen. Vi har andra fall där vi har export av försvarsmateriell till Saudiarabien. Allting sker inom ramen för de lagar riksdagen har fattat beslut om och prövas av Inspektionen för strategiska produkter i fall till fall. I det här fallet handlar det om ett samarbetsavtal från 2005, som handlar om, och det är ju inte hemligt på något sätt, det har väl varit en offentlig handling under rätt lång tid. Det handlar om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar, som man då beslöt om i 2005.

Hur ser du på att FOI inledde det här samarbetet 2007 kring den här vapenfabriken och lämnade över en rapport som beskrev hur den här fabriken ska byggas?
– Det har jag ingen synpunkt på, för att FOI ligger inte under mig. Vad jag vet är att vi prövade, också från utrikesdepartementets sida, när vi bildade regering, efter det att vi bildat regering 2006, det här avtalet och fann att det hade ingåtts på korrekt sätt av den tidigare regeringen och det fanns ingen anledning att ha någon invändning mot det. Det var inom ramen för de lagar och de bestämmelser i största allmänhet som Sverige har. Och det fanns inga utrikespolitiska, eller det fanns utrikespolitiska, skäl att inte avbryta detta samarbete. Vad detta har lett till för konkreta projekt, det får du fråga andra om faktiskt.

Men det betyder att ni i regeringen inte haft något problem med att svensk myndighet hjälpt saudisk att bygga upp en sån här vapenindustri?
– Nja, den svenska regeringen var visserligen en annan regering, en socialdemokratisk 2005, som ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. Och en rätt viktig princip, också i utrikespolitiken, om jag får tala om den del som jag har ansvar för, är ju att, har man ingått ett avtal med ett viktigt land, så ska man fullfölja det avtalet. Och det här avtalet regler då det samarbete som ska vara inom de här tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Och jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks.

– Och sedan är detaljerna i detta, när man då följer upp detta, är ju också, i den mån det är överföring av teknologi eller produkter, så kontrolleras ju detta löpande av Inspektionen för strategiska produkter, som är en myndighet under regeringen.

Men ni i regeringen har ju gett FOI klartecken att fortsätta med arbetet med den här vapenfabriken. Så ni har inget problem med det med andra ord?
– Alltså klartecknet låg i avtalet 2005.

Som ni har ärvt sen.
– Absolut.

Ni har väl vilken möjlighet som helst att ändra det om ni vill?
– Nja, det är klart vi kunde bryta det avtalet. Men det tror jag hade varit olämpligt. Och det är en sån där princip som har diskuterats i olika sammanhang under rätt lång tid att, har Sverige väl ingått ett avtal, så handlar det om trovärdigheten för Sverige som avtalspart och då ska man inte bryta det.

– Avtalet ingicks 2005 mellan den dåvarande regeringen och, vad det nu var, på den saudiska sidan vet jag inte, var det det saudiska försvarsdepartementet eller någon annan, det avtalet är ju ingen hemlig handling heller för den delen. Det är ett helt öppet avtal som varit känt hela tiden. Så att, så hemligt är det inte.

Men att hjälpa till med bygget och planeringen av en vapenfabrik, det ryms inom det här avtalet, enligt dig?
– Läs avtalen själv.

Jag frågar dig.
– Det får du göra bedömningen, för du har ju dina olika uppgifter. Avtalen handlar om att man ska: “sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar”. Det är det avtalet handlar om. Och det är det som den dåvarande socialdemokratiska regeringen ingick med Saudiarabien och som vi, enligt den princip som jag tycker är riktig, har fullföljt. Det vill säga, har Sverige som nation ingått ett avtal, så ska Sverige stå fast vid det avtalet.

Har du känt till det här specifika FOI-samarbetet kring den här vapenfabriken?
– Jag har känt till det här avtalet. Självfallet.

Kring den här vapenfabriken?
– Nu är du inne i detaljer i det hela. Det viktiga i sammanhanget är avtalet.

Men jag undrade om du känner till den här vapenfabriken?
– Jag känner inte till alla detaljer och det ska jag inte göra heller. Det handläggs av myndigheter.

Så överlag har du haft kunskaper…
– Om avtalet.

… om att de bygger den här fabriken?
– Jag vet inte om de bygger någon fabrik för ögonblicket…

… planering för att bygga den här fabriken!
– Deras planering är ingenting som de underrättar mig om och det ska de inte göra heller. Det ligger inte under utrikesdepartementet överhuvudtaget. Men vad jag har känt till, och vad som varit offentligt, det är avtalet från 2005. Och där jag har varit inblandat i detta, och det är alldeles riktigt, är att fullfölja detta avtal. Att inte bryta ett avtal. Har Sveriges regering ingått ett avtal med en annan regering, sen kan man diskutera om det var rätt eller fel, det får andra göra den bedömningen. Men har Sveriges regering ingått ett avtal, med ett annat land, så ligger det i Sveriges utrikespolitiska trovärdighets intresse att fullfölja detta avtal, och det gäller också avtal som är slutet av en annan regering med Saudiarabien.

Men det är viktigt att ha sagt eftersom du tar upp det här avtalet att det står ingenting där att att man ska hjälpa till att bygga en vapenfabrik. Det här beskrivs i interna regeringsdokument som ett samarbete som tänjer gränserna för vad en svensk myndighet ska göra, eller kan göra. Är det lämpligt verkligen det här?
– Nu står ju det i avtalet att det ska vara underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar. Exakt formerna för att göra detta, det vet jag inte, behöver inte veta, ska förmodligen inte veta heller om jag ska vara alldeles ärlig.

Men det stod inget om någon vapenfabrik där?
– Det står om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar. I vilken form man gör detta, det vet jag inte, behöver inte veta och ska förmodligen inte veta heller. Utan det ansvar vi har på politisk nivå är ju för de avtal som är ingångna. Det här är ett ingånget avtal mellan Sveriges regering och Saudiarabiens regering. Sen får andra se om det varit någonting som gått utanför ramen för det avtalet, det kan jag inte bedöma och det ska jag inte bedöma heller.

Om det här nu ryms så väl inom avtalet, varför var regeringen så angeläget om att det här skulle skötas av privat industri och inte under FOI under 2008?
– Det får du fråga andra om. Det har jag inte haft någon synpunkt på överhuvudtaget.

För en konsekvens av det är att regeringen inte behövde fatta ett beslut. Är det känsligt att fatta ett beslut om det här för regeringen?
– Nej, regeringen har ju fattat ett beslut 2005.

Om att bygga vapenfabriken?
– Nej, om att upprätta avtalet. Om det är någon fabrik som ingår i detta avtal så står det inget om det i avtalet överhuvudtaget. Utan avtalet är avtalet. Det är ingånget mellan två regeringar. Det hade den regeringen ansvar för. Det har denna regering övertagit ansvaret för. Jag frikopplar mig inte alls från det utan jag tycker det är riktigt att vi fullföljer ett avtal som är ingånget, även om det är ingånget av en socialdemokratisk regering. Sedan den konkreta tillämpningen av detta avtal, det ligger på de olika myndigheterna och de olika företagen som klan komma i fråga och det får andra pröva huruvida det har skett inom ramen för avtalet eller inte.

I dokumenten vi har från regeringskansliet beskrivs ju oviljan från regeringen 2008 att ge FOI ett klartecken att gå vidare med det här bygget. Konsekvensen blir ju att man bildar det här bolaget som i praktiken är ett bulvanföretag som ska sköta kontakterna med Saudiarabien. Vad tänker du kring det?
– Om det tänker jag ingenting och jag tycker kanske inte det är det viktiga heller. Om detta göra av den ena eller den andra är inte det viktiga. Det viktiga är: är det lagligt, är det rätt, har det skötts på riktigt sätt, är det förenligt med det avtal som har ingåtts mellan den svenska regeringen och den saudiska regeringen.

Är det skött på riktigt sätt då?
– Det får väl andra pröva. Jag kan svara för att avtalet är ingånget mellan regeringarna, tidigare regering, socialdemokratisk regering, men vi prövade detta avtal när vi tillträdde som regering och jag tillhörde de som förordade principen att lagt kort ligger. Har Sveriges regering ingått ett avtal så gäller detta avtal. Sen ankommer det på andra, inte på vare sig mig eller utrikesdepartementet, att fylla i avtalet med olika detaljer. Det kan vara företag som gör detta, det kan vara myndigheter, det kan vara andra, det är i och för sig inte det viktiga. Det viktiga är att det sker inom ramen för avtal som är ingånget.

Om man ska sammanfatta vad du säger egentligen är att den socialdemokratiska regeringen slöt det avtalet och ni har bara låtit det rulla?
– Jag skulle inte säga bara låtit det rulla. Det var de som ingick avtalet och det är de som är ansvariga för det och jag ska inte värdera det. Men när vi tillträdde som regering, så en tid in i detta så prövade vi detta avtal. Och då var det en viktig princip och är en viktig princip att har Sveriges regering ingått ett avtal så ska vi stå fast vid det avtalet. Och vi har, och det tar vi gärna det politiska ansvaret för, vi har stått fast vid det avtal som den socialdemokratiska regeringen ingick. Sen detaljerna i fullföljandet av detta, det hoppas jag och utgår från ligger inom ramen för det avtalet men de detaljerna får andra svara för. Det är avtalet som är det politiskt viktiga.

Men har du inte själv en åsikt. Ska vi hjälpa saudierna att bygga den här vapenfabriken?
– Nu talar du hela tiden om en vapenfabrik. Jag tror inte att det finns någon sådan.

Nu pratar vi om en anläggning, eller fabrik, för modifiering och renovering av antitankvapen, explosiva delen och raketbränsle. Ska vi hjälpa de bygga den här fabriken?
– Alltså, den socialdemokratiska regeringen ingick ett avtal som, jag citerar igen, underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar, slutcitat, det ingick man 2005. Det prövade vi och fann att lagt kort ligger. Har Sveriges regering ingått ett avtal så står vi fast vid detta avtal och exakt i vilka former man gör detta, det får du fråga andra om…

Men kan du inte svara på frågan i stället?
– … det kanske inte är det politiskt viktiga. Det politiskt viktiga är att avtalet finns. Det tar regeringen ansvar för. Detaljerna i genomförandet av detta, det får andra pröva.

Men nu svarar inte du på min fråga? Jag undrar ju om vad du tycker. Ska vi hjälpa de att bygga den här fabriken?
– Jag svarar för avtalet.

Men jag frågar om du tycker att vi ska hjälpa de bygga den här vapenfabriken?
– Jag har ingen kunskap om vilken fabrik du talar om. Däremot så vet jag vad som står i avtalet. Och det tycker jag att vi ska fullfölja.

Hur tänker du kring det som hänt med arabiska våren och så där. Finns det inte anledning att ompröva det här avtalet som den förra regeringen slöt för sju år sedan?
– Under rätt många år har vi diskuterat hur vi ska göra i sådana här sammanhang när det gäller både försvarsmateriellexport och annat. Att man försöker när man ger sådana här tillstånd och ingår sådana här avtal att göra rätt långsiktiga prövningar. Och det utgår jag från att man gjorde 2005. Men när man väl har lagt det där kortet och slutit det där avtalet, då är det en princip som vi har diskuterat länge och riksdagen har slagit fast att då står vi fast vid det avtalet.

Men er regering förlängde, såg ju till att det här avtalet förlängdes 2010.
– Nej, inte just det här avtalet.

Men det här avtalet omprövades 2010.
– Att det fullföljdes, ja.

Ni hade en möjlighet att avbryta det då?
– Nja, det hade vi inte i realiteten.

Det menar ju Folkpartiet.
– Då får du tala med dem. Nej, avtalet slöts 2005 och har fortsatt giltighet.

I vapenexportlagen står det att respekt för mänskliga rättigheter ska vara centralt inslag när man fattar beslut om det här. På vilket sätt är det ett centralt inslag när man tillåter vapenexport och dessutom samverkan på det här sättet med ett land som Saudiarabien?
– Då får du fråga de som gjorde prövningen 2005.

Men jag frågar dig. Tycker du det?
– Du får gå tillbaka till 2005 och titta på hur de prövade då.

Men vad tycker du?
– Då tittar du ofta på vilken utrustning det handlar om. Vi har till exempel sålt radarsystem i modern tid, för luftförsvarsändamål, luftövervakningsändamål, till Saudiarabien. Och då tittar du på om detta är något som kan användas till intern repression. Här handlar det, så vitt jag förstår bara att döma av tidningsuppgifter, det står inte explicit sånt i avtalet, så handlar det om antistridsvagnsvapen.

Det beskrivs ju också den här sprängämnesfabriken. Det är ju någonting som man kan använda till andra saker. Det är ju en del utav insäljningen av FOI till exempel.
– Där jag fick intrycket någonstans att det var pansarvagnsvapen. Och det är klart att, nu var detta 2005, går du lite längre tillbaka så var ju Saudiarabien ett land som hade invaderats av till exempel Saddam Hussein. Och hade haft anledning att använda pansarvagnsvapen. Men om detta var sånt som var med i kalkylen 2005, det vet jag faktiskt inte.

Men om jag frågar såhär: Det kanske finns andra skäl till att det är viktigt att samarbeta med Saudiarabien militärt och hjälpa de och förse de med vapen. Har du några sådana bra skäl?
– Nej, så skulle jag inte formulera saken.Men om du säger har vi samarbete med Saudiarabien. Ja, det har vi till exempel nu. Du nämnde den arabiska våren. Jag talade med Saudiarabiens utrikesminister så sent som för några dagar sen angående utvecklingen i Syrien. Och kommer att träffa honom igen om en kort tid när vi diskuterar utvecklingen i Syrien och samarbetet med Arabförbundet som vi har där, där saudier är en mycket viktig spelare. Så det är klart att vi har ett samarbete utrikespolitiskt och när dialog med saudiska företrädare och det är också från den utgångspunkten, nu talar jag utrikespolitik, som det är viktigt att har vi ingått ett avtal från Sverige med den saudiska regeringen då ska vi stå fast vid det avtalet oavsett vilken regering det var som ingick det avtalet.

Militärstrategiskt är väl Saudiarabien att betrakta som en allierad i många fall. Finns det anledning att hålla de på gott humör?
– Allierad med vem?

Med Nato bland annat?
– Nej, det tror jag inte Nato skulle formulera på det sättet, inte Sverige heller. Så tycker jag inte att du kan formulera det hela.

Hur skulle du formulera det då?
– Nej, jag ska inte formulera dina frågor.

Hur skulle du formulera Saudiarabiens roll säkerhetspolitiskt i regionen?
– De är viktiga aktörer i regionen, självfallet, i många frågor. Den dialog vi har just nu med Saudiarabien handlar ju framförallt vad vi ska göra med anledning av situationen i Syrien. Där ju saudi av olika skäl, tillhör ett av de länder som tagit tydlig ställning mot regimen Assad.

Vart går gränsen för hur långt det här avtalet kan konkretiseras, för det nämns ju inte vapenfabriker i det här avtalet, hur långt kan man tänja gränserna. Vart går gränsen tycker du?
– Det är inte jag som ska göra det avgörandet, utan regeringen är ansvarig för det här avtalet som är ingånget av tidigare regering, men denna regering står fast vid detta avtal. Sen ska ju alla hålla sig inom ramen för det avtalet oavsett om detta är en myndighet eller andra aktörer och sedan har vi då Inspektionen för strategiska produkter som prövar detta tillstånd i fall till fall. Men det är ingenting som vare sig jag eller regeringen sitter och prövar i detalj. Men avtalet ska hållas och respekteras.

Men avslutningsvis, den här fabriken för renovering av antitankvapen, den ryms inom avtalet anser du?
– Jag vet inte om det finns någon fabrik för ögonblicket.

Nej, men planeringen för att hjälpa de att bygga den?
– Jag vet inte om det, ingen har informerat mig om detta, däremot avtalet som ligger och som ju handlar om det som jag har…

Men att planera det, tycker du att det ryms inom den här avtalstexten?
– Jag ska inte ta ställning till det. För jag känner inte till detaljerna i detta. Men avtalet känner jag till, det är offentligt, det ingicks 2005, det fullföljer vi, det ligger i Sveriges utrikespolitiska intresse att göra det.

Men där står det ingenstans att man ska hjälpa till att bygga en vapenfabrik?
– Om du läser det hela så står det ju att man ska hjälpa till med underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar…

Det kan väl var ganska många saker, men det står ingenting om vapenfabrik eller hur?
– Det kan vara många saker. Jag vet inte om detta kan omfatta en fabrik också, det får andra som kan detta bättre än jag säga. Men det är klart att på ett eller annat sätt sker detta i en fabrik när man underhåller vapensystem, men var den fabriken ligger, det vet jag ingenting om.

Men här handlar det ju om att man bygger upp en industri, 35 fabriksbyggnader talas det om. Det handlar om en mångmiljardaffär.
– Regeringen har ingått det här avtalet och det avtalet gäller och sen är det för andra att se till att de håller sig inom det avtalet och det kommer säkert att prövas. Men avtalet ingicks 2005 och enligt min bedömning ligger det i Sveriges utrikespolitiska intresse vad gäller vår trovärdighet att det fullföljs.

Jag fattar inte, har du då inte hört de här diskussionerna kring den här vapenfabriken alls?
– Avtalet har vi diskuterat…

Men den fabrik vi pratat om i tjugo minuter?
– Nej men, det är du som talar om fabriker. Det är inte så att regeringen sitter och bestämmer varje enskild detalj i sådana här saker. Det är inte så man har en regering.

Men du har hört talas om det?
– Jag har lyssnat på Ekot. Regeringen har tagit ställning till avtalet, till lagar, till vad som är rätt och vad som är fel. Sen har olika myndigheter och företag att agera inom ramen för avtal och inom ramen för lagar. Och gör man någonting fel så prövas det. Men regeringens avtal, eller ansvar, förlåt, det är ju för avtalen och för lagarna och bestämmelserna och avtalet gäller och det ligger i Sveriges utrikespolitiska intresse att det fortsätter att gälla och att vi inte bryter mot det.

– Det är bra med ramverk och budgetkontroll, men inte utan en politik som ökar efterfrågan.

Ungefär så kan man sammanfatta seminariet ”Löntagarnas eller stålbadets Europa?”, som A-smedjan bjöd in till i förmiddags.

LO-ekonomen Monika Arvidsson diskuterade den senaste utvecklingen inom EU, framför allt rörande euroländerna, och menade att det är ”rationellt” med en ökad finanspolitisk samordning, men att en sådan måste innehålla gemensamma satsningar på tillväxt. Som bekant är det mest åtstramningspolitik som hittills varit EU-ledarnas svar på den europeiska skuldkrisen.

Olle Ludvigsson, socialdemokratisk EU-parlamentariker, menade även han att en politik med stram budgetdisciplin är önskvärd.
– Det största hotet mot fackliga rättigheter kommer när det är läge att skära ned.

Med andra ord, låter man det gå så långt åt skogen med staters ekonomier som det har gjort i många EU-länder, blir det svårare att försvara arbetsrätt och löner. Det är dock inget som sker med automatik. Enligt Monika Arvidsson beror det på att EU nästan uteslutande styrs av borgerliga regeringar.

Det borgerliga svaret på behov av kostnadsminskningar är nämligen att anpassa arbetskraften till det rådande läget.
– På så sätt görs arbetskraften till problemet. Men problemet är en efterfrågekris.

”Tillväxt” har visserligen seglat upp som ett modeord i den europeiska krisdebatten under vintern. EU:s toppolitiker, med president Herman Van Rompuy och ordförande José Manuel Barroso i spetsen, slänger sig med det så fort de kan. Gärna med hänvisningar till den så kallade EU 2020-strategin.

Det är både bra och dåligt. På något sätt känns det fint att EU-kommissionen arbetar med en strategi där ett av målen har formulerats som ”Tillväxt till alla”. Men det gör också att det rycker lite i den något mer ironiska mungipan.