Bloggen

PODD | Hur funkar egentligen Off the record?  Och vad gör pushnotiserna med oss? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det femtonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om här-och-nu-journalistiken innebär att redaktionerna prioriterar fel.

Dessutom berörs begreppet Off the Record, och hur det leder till missförstånd om vad som egentligen är en intervju.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Elin Lindley spelade en viktig roll i den tidiga arbetarrörelsen, men hennes historia har fallit i glömska. Det råder vi bot på i senaste avsnittet av vår podd.

Elin Jonsson var en fattig bondflicka från Ödeshög som flyttade till Stockholm i slutet av 1800-talet. Här kom hon tidigt i kontakt med den framväxande arbetarrörelsen, och hon engagerade sig i såväl politiken som den fackliga världen. Dessutom brann hon för bostadsfrågan, speciellt när det gällde ensamstående kvinnors situation.

Hon träffade snart en annan aktivist, Charles Lindley, och de två blev snabbt ett par som skulle hålla ihop resten av livet. Tillsammans gjorde de karriär inom politiken och fackföreningsvärlden. Men Elin drabbades av en skandal som fick henne att ofrivilligt lämna det offentliga rummet. Om detta och mycket mer berättar vi i ett specialavsnitt av vår podd.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det om PO Enquist, digerdöden och digitala majtåg.

PO

Vi formas av vår uppväxt och särskilt det som händer under de där formativa åren mellan ung och vuxen. Från unga år kom jag att följa särskilt tre svenska författare som spelade en central roll i vårt offentliga intellektuella liv under flera decennier. Nu har de alla gått bort inom loppet av ett år, Anders Ehnmark, Sven Lindqvist och nu PO Enquist. Jag kollar in mina bokhyllor och påminns om att det under många år var som om nästan varje ny titel de gav ut införskaffades, lästes och bearbetades. Den efterkommande offentliga diskussionen om deras böcker var ofta omfattande och minst lika betydelsefull och intressant. Jag noterar att under senare år avstannade bokutgivningen. Ålderns tigrinna och sjukdomarnas gissel gjorde de sista årens produktion sparsam för alla tre. Ehnmark och Lindqvist står i fackboksdelen. Enquist i skönlitterära sektionen, med dramatiken, essäistiken och journalistiken inflikad. Alla tre tillhörde åldersmässigt min föräldrageneration.

När Per Wirtén och jag startade Arena i början av 90-talet etablerade vi förstås kontakt med PO och hans långvariga samarbetspartner Anders Ehnmark. Vi präglades av deras förhållningssätt och deras böcker. Kanske var det för att de båda representerade det radikala och icke-doktrinära och att de visade att det var möjligt att verka i det offentliga utan att gå i något partis eller i politikens ledband, men med ett slags ärlighet och hederlighet, uppriktighet och allvar, samtidigt nära till ironin och skrattet. Per och jag intervjuade PO i Arena 1997, som också översattes om jag minns rätt. Och som nu återpublicerats 23 år senare.

Våra frågor kretsade inte minst kring relationen till socialdemokratin och politiken, vilket nog var lite ovanligt, det var väl ofta det litterära som dominerade, redan då. Jag minns att jag upplevde att han var spänd och närmast nervös. Ja, det var en något nervig intervju. Men kanske just därför blev den så bra, intressant och spänningsfylld. Bra saker uppstår ofta i något slags friktion. Samtidigt minns jag att jag var överraskad. Annars kunde ju PO framträda med stor pondus och han hade ett stort inre lugn i hela uppenbarelse, stor inte bara sett till formatet och längden. Jag tyckte alltid att han hade en fantastisk röst, som man nästan sögs in. Han talade med en musikalitet som liksom sjöng sig in i en. Det där fanns också i hans texter, han formade allteftersom sitt eget språkliga universum, precis som Anders Ehnmark och Sven Lindqvist, men i olika språkliga genrer och med sina egna individuella säregenheter.

Fanns det något i den där spänningen mellan nervositeten och det självsäkra lugnet som säger något om PO, om vilka berättelser hans böcker bar fram och hans språk sjöng av? Kanske det. Sekonden var den första av POs böcker jag läste. Sedan var jag fast. Den utgår från en verklighetsbaserad historia om en svensk släggkastare som fuskade med en för lätt slägga. Som så ofta väver han in verkliga händelser i sina berättelser. Och han knöt redan här an till uppväxten i Hjoggböle. Olle Svenning skrev i sin artikel i Aftonbladet att PO sökte upp smärtpunkterna, inte minst sina egna.

I bok efter bok borrar han ner sig i människor som hamnade i moraliska dilemman, lögner och självbedrägerier som kanske närde den där inre smärtan. Allt detta bottnade kanske i att PO bearbetade sina egna trauman, sig själv, sitt eget liv och sin uppväxt långt uppe i norr. Som när han skrev om den där fuskande släggkastaren, om Baltutlämningen, om Aksel Larsens svek, om Hamsums Hitlervurm, om maktkampen i pingströrelsen mellan Levi Pethrus och Sven Lidman och många, många andra. Och förstås om sig själv. Kanske är det därför flera av hans böcker är sådana konstnärliga mästerverk som har skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien. Möjligen är det bara den som också kan tvivla på sig själv, kan rannsaka sig själv, se sig själv i andra, inse att vi alltid pendlar mellan trygghet och självförtroende, som kan skapa stor konst.

Vår tids coronakonspriationer och medeltidens pestinfodemi

Coronakrisen innebär förstås ett uppsving för allehanda galna idéer och rena rama konspirationsteorier. Som att Donald Trump inledningsvis skyllde viruset på Demokraterna. Men här talar vi om en hel värld av märkliga teorier om vad som egentligen ligger bakom coronakrisen. Ett spår handlar om varifrån viruset härstammar. En hävdar att det skapades i USA men gjordes till ett vapen i Kina. En annan vänder på det och menar att det tillverkades i Kina, för att sedan användas med politiska syften i USA. Åter en annan pekar på den ”djupa staten”. Det sprids förstås också allehanda teorier om att diverse mirakelkurer kan utgöra ett effektivt värn mot smittan.

En särskilt problematisk sida av saken är att det tenderar att vara någon annan, inte sällan en etniskt definierad grupp, eller någon som bara kommer från ett särskilt land eller stad, som sprider smittan. I Rumänien riktar sig hatet mot den romska diaspora som i hög grad lever i Spanien och Italien och som hemmavid diskrimineras nu även med corona som motiv. Romerna beskrivs som opatriotiska. Det finns liknande mekanismer inom de enskilda länderna. Det är alltid någon annan som sprider viruset.

Kunskapsbaserade insikter underlättas inte av att sociala medier och nätet medverkar till att ge näring åt något vi kan kalla för en ”virus-infodemi”.

The Guardian rapporterar att en tredjedel av alla amerikaner tror att coronaviruset skapades avsiktligen i ett laboratorium. Den ”uppfattningen” har särskilt stort stöd bland konservativa och republikaner men också i den yngre åldersgruppen (18–29 år). Kan det bero på att särskilt många unga hämtar sin information från nätet? En procent förnekar att det överhuvudtaget finns något virus.

Tre av tio tror att det finns en koppling mellan viruset och den trådlösa 5G-teknologin, den anses påverka immunsystemet så att vi blir mer utsatta. En ”överdos” av 5G-tekniken är med andra ord livsfarlig. Wuhan var ett testområde för 5G, vilket framhålls som ett ”bevis” i sammanhanget. Sådana saker sprids nu med blixtens hastighet på nätet. Uppgifterna sprids på Facebook av personer som har miljontals följare, ett exempel bland många skådespelaren Woody Harrelson! Facebookgrupper ägnar sig helt och hållet åt att avslöja sanningen och sprida uppgifter om 5G och corona. Allt är om uttrycket tillåts taget i luften.

Men det var inte bättre förr i tiden – allra minst på medeltiden. Dick Harrisons bok om pesten, Stora döden. Den värsta katastrof som drabbat Europa, är en innehållsrik och utförlig redogörelse för pestens härjningar runt i världen. Harrison måste vara vår tids mest produktiva svenska historiker. Under medeltiden låg det nära till hands att tro att den yttersta orsaken bakom pesten var Guds vilja. Men katastrofen gav också upphov till intressanta frågor, varför kunde Gud tillåta att pesten överhuvudtaget ägde rum? Det var inte alltid så lätt att acceptera den gudomliga logiken när såväl syndare som renläriga drabbades av den brutala pestdöden. Så det låg nära till hands att brodera ut förklaringarna. Man kan kanske kalla det medeltidens konspirationsteorier. Det var, framhåller Harrison, vanligt att peka på ”himmelska störningar och planeternas position på himlavalvet”, vilket återverkade på våra livsbetingelser här på jorden.

I ett kompendium från den medicinska fakulteten i Paris hävdade författarna att orsaken till pesten var att Saturnus, Mars och Jupiter sammanstrålade i Vattumannens stjärnbild klockan 13.00 den 20 mars 1345. Tillsammans med andra störningar orsakade detta en försämring av luftens kvalitet. Att den onda planeten Mars samtidigt framträdde på himlavalvet gjorde inte saken bättre.

Detta om vad som hände högt ovanför våra huvuden.

Harrison fortsätter:

Nästa led, det jordiska, inleds med konstaterandet att många osunda vätskor steg upp ur jord och vatten i samband med stjärnbildernas sammanstrålning. Vätskorna förenade sig med luft, och på grund av de intensiva sydliga vindarna spred de sig snabbt i hela luftsystemet. Överhuvudtaget skulle man se upp för sydvindarna. De hämtade osund näring ur träskmarker, sjöar, djupa dalar och från begravda lik.

Så kan man hålla på. Harrison nämner också diverse teorier om att koleriska individer (som hade en tendens att snabbt bli heta av gul galla) hade en vätskeobalans som gjorde dem särskilt utsatta för pestens härjningar.

Vad gäller den tidens debatt om möjliga botemedel fokuserade en ”skola” på vilka dofter vi omger oss med. Det var bra att gnida in sitt ansikte och sina händer med luktämnen från citroner, rosor och violer. Rosenvatten och aloe kunde utgöra en dryck som höll pesten borta.

Så långt medeltidens infodemi.

Vi får hoppas att handsprit fungerar bättre.

Digitala 1 maj

Ja, det blev en annan slags 1 maj i år. 2020 kommer att stå ut i historieböckerna. Arbetarrörelsens högtidsdag brukar vanligtvis inte präglas av social distansering. Det kan vara ganska trångt framför talarstolarna och många andra ägnar sig ju åt andra sorters sociala 1 maj-aktiviteter. Efter ett antal veckor med mängder av privata samtal och jobbmöten i digital form kan man undra om vi nu har tagit ytterligare stort steg in i den digitala eran, vi är så nära och uppkopplade men så fysiskt distanserade. Jag funderar på hur många det var som lyssnade på 1 maj-talen i år jämfört med hur många som brukar dyka upp i vanliga fall. Det är förvånansvärt många tittare på de digitala samtal och intervjuer vi nu gör inom ramen för Arenagruppens olika verksamheter. Kanske är lyssningarna och tittningarna inte lika fokuserade som under fysiska möten, eller som det heter numera IRL, in real life. Men den som någon gång stått och lyssnat vid Norra bantorget i Stockholm vet förstås att det är många som hellre pratar med varandra än lyssnar med hundraprocentigt fokus på vad som sägs från talarstolen. Vad det nu säger om kvaliteten på ett och annat tal. Tidigare i historien fanns inte ens högtalare eller så hade dålig kvalitet så att alla ändå inte hörde vad som sades. 1 maj har alltid också varit en social aktivitet. Den delen försvann i varje fall vid 1 maj 2020.

Under andra världskriget ersattes 1 maj-demonstrationerna av medborgartåg. Per Albin gick sida vid sida med borgerliga politiker. Man kunde se LOs ordförande August Lindberg tillsammans med högerledaren Gösta Bagge på 1 maj. Där är vi inte än. Karl Petter Thorwaldsson samtalar inte via zoom med moderatledaren Ulf Kristersson trots att de var ordförande i SSU respektive MUF på 1990-talet.

Under 1950-talet rådde ideologisk stiltje. Ideologierna ansågs döda. Det var en tid av samförstånd i politiken, som bara varade under några år. Det avspeglades också på 1 maj. 50-talet var inte en demonstrationernas höjdpunkt. På många håll ställdes demonstrationerna in och istället ordnades möten i en samlingslokal i Folkets hus. I varje fall på mindre orter. Sedan fick politiken ett uppsving igen. Under 60- och 70-talen fick aktivismen, ideologierna och demonstrationerna ett stort uppsving igen. Sedan har det väl klingat av, om inte till 50-talets nivå.

1 maj 2020 var det förstås inte läge för kamptal av traditionellt snitt. Men den ideologiska konflikten vilar nog bara tillfälligt. Vi kanske redan kan se att traditionella höger-vänsterfrågor poppar upp i de sprickor som vidgas i denna tillfälliga konsensus i skuggan av corona. Inget varar för evigt och att historien ibland för med sig överraskande vändningar. Som tenderar att överraska såväl högern som vänstern.

Till sist

Jag fortsätter att samla på händelser som får mig att dra på smilbanden trots alla tragiska händelser och vardagliga vedermödor. I Spanien har invånarna inte fått lämna sina hem om det inte varit nödvändigt. Det har varit tillåtet att rasta sina husdjur. En man har nu bötfällts för att han var ute och gick med en fisk i en skål. Det finns också uppgifter om att människor gått ut med hönor och leksakshundar. Jag vill inte uppmana till lagbrott i främmande land. Men den där mannen med fisken har i varje fall all min sympati.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tittar närmare på alla tiders one hit wonder. Och hittar styrka i de misslyckade uppföljarna.

Så här på första maj, och speciellt i dessa krisande tider, tänker jag hämta styrka och inspiration i en speciell sång.

Jag tänker förstås på Zager & Evans klassiska In the year 2525. Den är fascinerande på så många plan. Låt oss börja med bakgrunden. Denny Zager och Rick Evans var två killar från Nebraska som gillade att lira pop, gärna med stämsång. De bildade bandet The Eccentrics i början av 60-talet, släppte 1964 ett par singlar utan större framgång och därefter gick de skilda vägar. Strax dessförinnan hade Rick Evans skrivit In the Year 2525, men ingen annan i bandet gillade den tillräckligt mycket. Kanske la de ner mer tid på sina frisyrer:

1967 återförenas Zager och Evans, bestämmer sig för att spela in låten och släpper den året efter på ett litet lokalt skivbolag. Den sprids snabbt, bolagsjätten RCA får nys om den, släpper den nationellt, och kort därefter i hela världen. Resten är, som det brukar heta, pophistoria. 1969 toppar den listorna i både USA och England. Vilket i och för sig inte är unikt. Vad som är speciellt med duon är att deras uppföljande singlar inte ens tar sig in på topp 100. Detta är anledningen till att paret brukar tilldelas den informella bemärkelsen Alla tiders one hit wonder.

De flesta artister med braksucceer brukade nämligen åtminstone få lite uppmärksamhet för uppföljande låtar, oavsett kvalitet på dessa. Så varför lyckades inte Zager & Evans? En anledning kan vara valet av ämne för den andra singeln Mr. Turnkey. Den handlar om en våldtäktsman som sjunger om sitt dåd innan han tycks ta livet av sig i sin cell. Han är visserligen ångerfull, men det är ändå en anmärkningsvärt djärv uppföljare till en världshit. Speciellt med tanke på att den knappast kunde spelas på radio på grund av ämnesvalet.

Singel nummer tre Listen to the People borde kanske haft en något bättre chans, även om också den hade en utmanande text. Åtminstone för hitlistorna. Sången handlar om att alla frälsare blir skjutna, och så radas Jesus, Bobby Kennedy och Martin Luther King upp. Samt sångaren själv i en öppen slutvers där lyssnaren får dra sina egna slutsatser. Kanske ansåg många att det var väl omnipotent att ikläda sig frälsarrollen. Mest troligt är dock att låten inte hade en chans för att duon redan försvunnit i bruset. Listen to the People är därför en liten bortglömd kultklassiker med en refräng som faktiskt sätter sig.

Det är på sätt och vis lätt att förstå hur dessa strategiska misstag kunde ske. Speciellt om vi plockar isär själva hitlåten In the year 2525.

Den bygger som bekant en uppradning av årtal där olika stadier av mänskligheten återrapporteras. Det startar alltså år 2525 då människan, om den fortfarande lever, om kvinnan kan överleva, då kommer de finna…. Ja det får vi inte veta, men tusen år senare, 3535, kommer det i alla fall inte vara någon idé att berätta sanningen eller ljuga. För allt du tänker, gör och säger är i pillret du äter varje dag. Ytterligare tusen år bort, 4545, kommer du inte behöva dina tänder, eller dina ögon. För du kommer inte hitta något att tugga, och ingen kommer titta på dig.

Men det blir värre. År 5555 kommer dina armar hänga slaka och dina ben vara sysslolösa. En maskin gör allt åt dig. Och så: År 6565 kommer du inte behöva man eller hustru. Du väljer son eller dotter direkt ur provröret.

Självklart kommer mycket av det där ha skett långt innan dess, det fattade de redan 1969. Men det är ett fint mönster i årtalens linje. Men så bryts det plötsligt. För nu blir det plötsligt viktigare att lyfta upp året 7510 (troligtvis för att rimorden på five tog slut). För då kanske Jesus återvänder. Han borde ju ha fått till det så dags, och travar ner på jorden, ser sig omkring och tänker att det nog är tid för Domens dag. Fast sedan går det tusen år till, år 8510 kommer Gud att skaka sitt mäktiga huvud och säga att han antingen är nöjd med människans verk. Eller riva ner allt och börja om igen.

Och så ramlar vi tillbaka till det första talmönstret, och landar i år 9595. Då undrar sångaren typ om människan kan vara vid liv. Han har ju tagit allt som den gamla jorden kan ge, utan att återgälda någonting. Nu har det gått tusen år, och människan har gråtit miljarder tårar. För vad, det kommer vi aldrig veta, nu är vi vår saga all. Men genom evigt ljus, stjärnornas blinkande långt därborta, är det kanske bara i morgon. Och så börjar sången om med de första raderna, samtidigt som den tonar ut.

Självklart blev det här en hit för att det är en bra låt helt enkelt, men det är ändå den underliga texten som gör den speciell. Det är civilisationskritik, miljörörelse, religion och Däniken i en blandning som uppenbarligen låg helt rätt i tiden. Och med några smärre textjusteringar skulle den fungera även idag. Eller: det gör den bevisligen. In the Year 2525 ingår i en sorts populärkulturell kanon, och kan därför till och med parodieras. På Spotify har sången i skrivande stund 12 miljoner spelningar. Duons näst mest spelade låt Woman har inte ens 40 000. Låtarna som de valde som uppföljare, Mr. Turnkey och Listen To the People har inte ens 10 000 spelningar tillsammans. Så tiden har inte varit på deras sida om en säger.

Det är lätt att förstå att duon trodde att det var det mörka som lockade, och därför gick all in på dystopi i uppföljarna. Men det är det öppna slutet på deras hitlåt som gör den så lockande, trots det uppgivna tilltalet.

Nu tänker du kanske att det finns en baktanke med att lyfta denna smala betraktelse just i dessa kristider. Att det finns någon sorts sens moral i att peka på hur en lyckträff kan följas av totala misslyckanden, trots en tydlig plan. Och att det eventuellt skulle kunna påminna om något lands sätt att bekämpa virussmitta just nu. Men så delikat är inte undertecknad.

Jag är bara en skribent som, utan att förstå varför, ibland ser sina krönikor läsas av tiotusentals för att veckan efter knappt komma upp i fyrsiffrigt. Och då blir det trösterikt att alla verk till slut hittar sin publik. Även om det för just Zager & Evans bara råkar vara en femtiplussare med skevt intresse för perifer kulturhistoria.

Ha en bra helg, tvätta händerna och hör av dig till nära & kära!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

PS Jag fattar om du trodde att det skulle handla om en annan sång just denna dag. Den återger vi här, för den som glömt texten.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. En bekännelse, Lenins födelsedag och Tegnell den allsmäktige. 

Först en bekännelse. Jag gick aldrig med i den där facebook-fanklubben Vi som stöttar Anders Tegnell. Jag har nog alltid haft lite svårt för fanklubbar och aktar mig ofta för att ställa in mig det ena eller andra ledet. I varje fall om dom är allt för räta.
Inte för att jag har några problem med Anders Tegnell, tvärtom. Jag tycker väl att Tegnell med sitt trygga tilltal inger hopp i denna ångestladdade och omtumlande tid. I mina ögon har Tegnell och Folkhälsomyndigheterna också agerat klokt. Och de politiska åtgärderna förefaller väl avvägda.

Men vad vet jag? Jag är bara en enkel medborgare. Jag har bara amatörmässiga möjligheter att säga något vettigt om sjukdomar eller viruspandemier. Vid olika slags sjukdomar brukar min instinkt vara att det bara är en tillfällig och övergående infektion, ”du mår bättre i morgon”. När jag växte upp fick jag lära mig att magnecyl var något man bara borde ta i nödfall. Jag har vaga och febriga minnen av röda hund, mässlingen och vattkopporna. Så långt sträcker sig mina kunskaper på det här fältet. Vilka strategier och åtgärder som varit verkningsfulla vet vi förstås inte förrän långt senare, när allt detta är över. Om ens då. Det går inte att i efterhand med någon vetenskaplig säkerhet fastställa vad det ena eller andra beslutet hade kunnat leda till. Detta är på sätt och vis samhällsvetenskapens och även politikens dilemma, det vi kan kalla dess kunskapsteoretiska begränsningar och tillkortakommanden. Det är alltid en tolkningsfråga som är satt under ständig debatt och under pågående revision. Monetarister och keynesianer träter fortfarande om vad det var som orsakade 30-talskrisen. Och då har det ändå gått 90 år!

Det förefaller ändå uppenbart att många länder agerade sent och kanske för sent. Var något annat möjligt? Vem kunde förutse allt detta? Sverige förefaller inte vara det värsta landet i klassen. Tvärtom var folkhälsomyndigheterna tidigt på bollen, men timingen när restriktionerna infördes kan förstås diskuteras. Men vi vet inte om det i långa loppet hade kunnat leda till färre avlidna. Beslut fattas alltid under tidspress, på basis av osäkra underlag och utan att vi har möjlighet att bedöma de sammantagna effekterna. Ändå måste man fatta beslut.

Däremot har Folkhälsomyndigheten i mina ögon och öron argumenterat logiskt och förnuftigt, och inte minst konsekvent. Mycket mer kan man inte begära. Argumenten för den svenska mjukare linjen med vissa lagliga restriktioner men med stort individuellt ansvar har större förutsättningar att hålla över en längre tid, och redan nu har det redan gått många veckor. Alla sådana här omvälvande händelser (och detta är det mest dramatiska vi upplevt sedan andra världskriget) leder också till en del intressanta och en smula överraskande effekter. Kanske var det någon som höjde på ögonbrynen när den evige nyliberalen Johan Norberg på sin facebooksida hyllade den svenska ”liberala” linjen och Stefan Löfven. Han skrev att han nästan hade blivit socialdemokrat. Bara nästan. Men ändå. Det måste ha varit överraskande både för honom själv och för socialdemokraterna. Man kommer att tänka på när den onde kom till Sankte Per. Båda var överraskade. Men Johan Norberg är ju inte ond, han är bara nyliberal. Ibland tänker jag att högern har odlat en förenklad bild av den svenska modellen som särskilt statssocialistisk.

Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens studie Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige sammanfattade den svenska modellen i termer av ”statsindividualism”. Den kan läsas om, dagar som dessa. Den svenska modellen har inte centraliserat all makt till staten eller byggt på ett stort inslag av statligt ägande, särskilt inte jämfört med flera andra europeiska länder. Kommuner och landsting har haft sitt självstyre. Ministerstyret har begränsats av oberoende ämbetsverk. På arbetsmarknaden har parterna i hög grad själva reglerat sina relationer. Det gäller också andra delar av samhällslivet där det civila samhället tilldelats en central roll. Där någonstans finns kanske grundvalarna för den svenska coronastrategin? Sverker Sörlin resonerade om saken i intressant DN-artikel  och i ett digitalt samtal med mig på Arena idé.

I en artikel i The Guardian skriver Umut Özkirimli och Lars Trägårdh att den svenska strategin förskjuter fokus från begränsande lagar till just ”självreglering”. Inte för att vi i Sverige ska peka finger åt andra. Men ett vidare historiskt perspektiv gör Anders Tegnell lättare att begripa. Andra är mer skeptiska. Som Ivar Arpi och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida, som ägnat åtskilliga artiklar för att kritisera Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell. Det är väl bra att också kritiska röster kommer till tals, vi bör bejaka yttrandefriheten även när den är sämre underbyggd. Det är ändå intressant att borgerliga röster vill att Sverige borde gått på hårdare restriktioner och menar att politikerna lyssnat för mycket på experterna. I andra sammanhang har man från det hållet annars efterfrågat begränsningar av den politiska makten och ökat expertstyre.

Eller är det så enkelt att motviljan mot Tegnell har något med hans klädsel att göra? Den misstanken har ibland slagit mig. Han klär sig ju nästan som man gjorde på 1970-talet (jag var med!) och knappast enligt schablonbilden av en ämbetsman i den borgerliga staten. Han har varken kostym eller kavaj, snarare stickade tröjor och gympadojor. Men jag har inte sett honom i samma stass två dagar i rad. Imponerande. Kanske låter han inte heller så borgerlig när han framträder med sina vetenskapliga modeller, talar om gemensamt ansvar, om solidaritet och om folkhälsans etos. Sedan är det ändå politikerna som i slutändan bär ansvaret och sist och slutligen ändå får stå till svars om något skulle gå snett. Där tycker jag att regeringen riskminimerat litet för mycket. Ministrarna har hänvisat till att så lyder rekommendationen ”från Folkhälsomyndigheten”. Jag tycker att regeringsföreträdarna istället borde sagt att ”vi fattar detta beslut efter underlag från Folkhälsomyndigheten eftersom vi delar deras uppfattning”. Det vill säga agerat mindre försiktigt, men mer ärligt sett till de faktiska beslutsbefogenheterna. Samtidigt pendlar vi hela tiden mellan ångesten och tillförsikten. Vi berörs av rapporterna från den hårt ansatta vården och berättelserna från de som varit sjuka i detta lömska virus.

Det handlar förstås också om dödstalen som inte går ner, som nu snarare går upp. Personer man kände eller i varje fall träffat har gått bort. Som man kände att man kände. Det kryper närmre. Vi går alla omkring med en ständig osäkerhet och en krypande ångest. Den sätter sig i kroppen. Kanske är det just då Anders Tegnell som med en furas trygghet i sin skogsmulleklädsel står där på presskonferensen klockan 14.00 skapar ett slags lugn i kaoset, en tillförsikt och en tröst mitt i denna ängslan. Vi erbjuds förtröstan genom att ta del av alla dessa siffror och beräkningar, detta ständiga tal om den flacka kurvan och att vi kan ha nått en platåfas, att det värsta kan vara över. Det är som försynen tar gestalt i siffror, staplar och tabeller.

Tom Britton presenterade för ett tag en matematisk modell om när vi når toppen och kan uppnå flockimmunitet. Han fick även stort utrymme och intervjuades framför sina staplar av Anders Holmberg i Aktuellt. Jag var nog inte den enda som tyckte att det lät lugnande och att hans staplar berättade att snart är detta ändå över. Men man glömmer förstås att det är en rent matematisk modell, vilket han tydligt själv framhåller. Man blir inte tryggare av att han senare reviderat sina prognoser: ”Spridningen långsammare än jag trott”. Ändå är detta vad vi har att hålla oss till. Det är något som ger oss hopp om att vi snart kan se ljuset i tunneln. Modellerna och tabellerna vädjar till vårt förnuft och våra känslor. Medeltida bönder som drabbades av pesten åkallade Guds nåd. Men vi har bara Tegnell, Britton och alla de andra att hoppas och tro på. Det är som vetenskapens statistiker tar gestalt som ett slags förklädd gud. Med stickad tröja och gympadojor.

Lenin fyller år

Det är inte så många som har noterat att det i veckan var 150 år sedan Lenin föddes i Simbirsk (idag Uljanovsk, namngiven efter Lenins ursprungliga efternamn Uljanov). Lenins kommunistiska och politiska arv ligger i spillror. Arvet förs numera bara vidare av fattiga Kuba och allt mer maktlystna Kina, som förenar en allt mer benhård diktatur med stenhård kapitalism och ett enormt rikedomsskapande i den kommunistiska toppen.

När jag varje dag svänger in till Arenagruppens kontor på Barnhusgatan passerar jag den restaurang i hörnet vid Drottninggatan där den svenske vänstersocialdemokraten och sedermera revolutionären Zeth Höglund åt lunch med Lenin första gången i början av 1900-talet. Historisk mark. Jag tänker på vilka förhoppningar som väcktes under den där lunchen och hur det sedan gick, och vad vi kan lära av politiska projekt som lovar frigörelse men leder till förtryck.

Den som vill få en påminnelse därom kan gå och se filmen Mr. Jones (den kan för övrigt redan köpas på betaltjänster, förstås eftersom många biografer stängt ned). Huvudpersonen Gareth Jones var en mycket speciell journalist från Wales som skrev om den stora hungersnöden i Ukraina i början av 30-talet. ”Holdomor” (ukrainska för ”hemsökelse”) ledde till att många miljoner ukrainare svalt ihjäl, var det tre eller tio miljoner? Stalins kollektivisering av jordbruket fick förödande effekter med en havererad jordbruksproduktion. Skördarna från kornboden Ukraina beslagtogs av Stalin. Ukraina fick betala ett högt pis. Gareth Jones lyckade mot alla odds ta sig till Ukraina och kunde med egna ögon se massvälten på plats. Trots motstånd även från många ledande medier som inte trodde på historien fick Jones ut sin historia till slut. Han dog några senare 1935 under ännu en äventyrlig resa i inre Mongoliet. Det fanns starka misstankar om att det var den sovjetiska säkerhetstjänsten som låg bakom hans död. Mr Jones blev bara 30 år gammal. Nu har hans historia förevigats i en stark och upprörande film. Kommunismen lovade frihet och bröd. Men det blev förtryck och svält. Ja, vad ska man säga, men Lenin skrev själv om ”historiens list”.

Dystra Uber-nyheter

The Guardian rapporterar att Jajesh Jayaseelan, en Uberchaufför i London, avlidit i covid-19 efter att han försökte dölja sin sjukdom av rädsla för att han skulle förlora sitt hyreskontrakt. Den 44-årige chauffören svalt i flera dagar isolerad i sin lägenhet av rädsla för att grannarna skulle förstå att han var sjuk. Han hade tidigare kastats ut från ett annat boende eftersom det fanns en rädsla att chauffören som förstås träffade många i sitt jobb skulle smittas och sprida viruset i huset han då bodde i. Han åkte till slut själv till sjukhuset. Han gick bort kort efter att hans fru och mamma i Bangalore såg honom medvetslös i ett sista videosamtal som arrangerades av en sjukhusanställd. Han hade hoppats att familjen skulle kunna komma till London, men ännu inte haft råd att arrangera detta. Det rapporteras att flera Uberförare har bekräftats döda i covid-19. Uber har nu deklarerat att man ska kompensera förare som insjuknat med covid-19. Men bara i två veckor med endast 100 dollar i veckan. Så ser bolagets ”försäkringssystem” eller framtvingade symboliska ersättning ut! Corona blottlägger globaliseringens och den avreglerade arbetsmarknadens mörka baksidor. Den som inte ser detta är blind. Ideologiskt blind.

Storforsdemokraten i storstaden

Jag fortsätter att samla på mig udda händelser från tiden i karantän. En lokalpolitiker från Storfors har tillsammans med en läkare (!) besökt Stockholm i akt och mening att smittas av coronaviruset. De ska ha försökt träffa så många som möjligt i huvudstaden och även slickat på sina händer och tagit på så många saker som möjligt. Politikern Urban Persson bekräftar
detta till Aftonbladet: ”Ja det gjorde jag. Är det något konstigt med det?” Urban Persson sitter i Storfors kommunfullmäktige för ”Storforsdemokraterna”.

Det var allt från den tragikomiska fronten för den här gången.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tänker efter före, som det brukar heta. Före nästa kris i det här fallet.

Jag har åtminstone en sak gemensam med Franz Kafka. Vi har båda varit försäkringstjänstemän. Kafka arbetade i femton år för Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen. Enligt historieskrivningen analyserade han förebyggande åtgärder för minskning av arbetsplatsolyckor. Själv tillbringade jag fem år inom fastighetsförsäkringens magiska värld, och lärde mig spelet mellan premie och villkor. Som alla försäkringstjänstemän vet handlar det först och sist om riskbedömning. Kombinerat med kundens tillit till systemet. Som i sin tur är en del av riskbedömningen, som i sin tur… ja du fattar.

Ett bra försäkringsvillkor ska tyckas ge ersättning till så många som möjligt så att dessa vill erlägga premie, och samtidigt mer subtilt begränsa ersättningen i möjligaste mån för att inte utarma modellen. När försäkringsbolag pratar om skadeförebyggande arbete är den försäkrades intresse sekundärt. Primärt är alltid att förebygga risken att försäkringen överbelastas. I slutändan är det dessutom många utöver de försäkrade som ska leva på överskottet, speciellt om det är ett vinstdrivande bolag. Det är lätt att bli cynisk i en sådan tillvaro, och självklart var det logiskt att ett författarskap som Kafkas kunde gro i en sådan miljö.

När coronakrisen bröt ut var min första tanke försäkringsteknisk. Varför ingår inte effekt av pandemiåtgärd som moment i avbrottsförsäkringen för svenska företag? Lättsåld produkt när allt över, tänkte jag, och intervjuade därför försäkringsmatematikern Mathias Millberg Lindholm. Föga oväntat menade han att en skada som drabbar de flesta företag är svår att försäkra, det skulle i så fall mer handla om en buffertfondering. Men sådana försäkringslösningar har å andra sidan skapats förr, och Mathias Millberg Lindholm höll med om att försäkringsbranschen lär räkna på en produkt när krisen väl är över. För det är ju då risken bäst kan bedömas.

Någon som hade tänkt efter före (som det brukar heta i skadeförebyggande försäkringspropaganda) var arrangörerna till tennisturneringen i Wimbledon. Eller om det var deras försäkringsmäklare som efter SARS 2003 lyckats sälja på turneringen ett försäkringstillägg som gav god provision. Oavsett vilket så var det helt plötsligt en klok investering. Årspremien om 1,5 miljoner pund hade bara tickat upp till en sammanlagd summa om 26 miljoner pund när den nu gav tillbaka en ersättning om 114 miljoner pund.

Den totala nettovinsten i sammanhanget ska emellertid även ställas mot framtida premier eftersom Wimbledon nu knappast lär våga säga upp detta moment i sin försäkring. Försäkringsgivaren lär å sin sida revidera premietariffen, eftersom riskbedömningen nu har skakats om rejält. Troligen byggde premien på den gamla sanningen om tre pandemier per århundrade. (Att denna sanning nu är daterad får anses vara sannolikt, på gränsen till sant, för att travestera Tage Danielsson.) Så det positiva utfallet som helhet lär naggas något i kanten kommande år istället. Men så får en inte tänka när det gäller försäkringar. Säger åtminstone den som vill sälja en. Och dessutom lär produkten nu vilja köpas av fler, vilket inte borde påverka prisbilden negativt.

Jag vill här flika in att jag alltid förordar försäkring. I alla lägen. Det är en lyx vi alla ska kunna unna oss. För även om premiesystemet i sig alltid är överordnat försäkringstagaren så kommer det ändå att skänka den känsla av trygghet som ett gott samhälle vilar på. Åtminstone så länge försäkringsgivarna delar denna uppfattning. Den som kan sin historia vet att det inte alltid är självklart.

Alternativet är alltid värre, eftersom det innebär en alltför stor tilltro till staten. Att skatteinbetalningen ska ses som en försäkringspremie. Du har säkert noterat att detta är vad som faktiskt händer just nu. Alla företag som faller ihop vänder sig direkt till regeringen med rop på hjälp, påhejade av sina organisationer och dessutom av förvånansvärt många marknadsliberala ledarskribenter. Som menar att det är rimligt att företagen nu får tillbaka lite av all skatt de erlagt genom åren. Försäkringstjänstemannen i mig blir dock lite nervös inför sådana argument. Den som tittar på var skatteintäkterna kommer ifrån ser att delen från företagsinkomster är relativt blygsam. Och om denna sektor vill ha en större del av kakan i form av trygghetslösningar, då lär premien behöva höjas eftersom riskbilden för företag plötsligt ändrats markant. Normalt skärper en då kanske hellre villkoren, för att undvika alltför stora premiehöjningar. Om detta nu vore ett fungerande försäkringssystem. Sanningen är ju att staten just nu gör tvärtom. Alla villkor rivs upp, och en sorts premiebefrielse införs. För att de måste, och för att de faktiskt inte sysslar med försäkring.

Men när allt detta är över kommer det som sagt finnas några matematiker som har räknat på den här risken, och vad den kommer att kosta att försäkra i framtiden. Jag tror att Svenskt Näringsliv och dess medlemmar tjänar på att utveckla den produkten. En avbrottsförsäkring vid myndighetsingripande skulle ge företag en möjlighet till en första krockkudde, vilket hade varit till stor nytta om den funnits redan nu.
Men framför allt: Spelplanen för den omfattande skattereform som regeringen tidigare utlovat har nu minst sagt förändrats, och om näringslivet har minsta sinne för riskbedömning bör de nog lansera ett ambitiöst försäkringsprogram för framtiden. Det krävs inte fantasi av Franz Kafkas dimension för att förstå att det kommer se bra ut för att möta den snara framtidens ofrånkomliga krav på skattehöjningar för företagen.

Ha en bra helg, och ta hand om dig!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. Om du blev sugen på lite försäkringshistoria, kolla in denna essä.

PODD | Börjar virusbevakningen likna sportjournalistik? Och har medborgarna redan tröttnat på coronarapporteringen? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det fjortonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om redaktionerna börjar hantera ifrågasättanden av den svenska covid19-modellen som om det vore sportjournalistik, där det är ok att ta ställning för Sverige.

Dessutom berörs det faktum att många medborgare tröttnat på nyhetshetsen kring coronaviruset och söker mer positiva nyheter.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Vad kan passa bättre än Pesten, svensk beredskap och märkliga händelser och utspel i coronans spår?

Vi lever i ett slags mellanrum, i olika grad, av karantän och social distansering. Alla dessa dagar, mellan världen som den såg ut förr i tiden och det som kommer sedan. Man får i varje fall tid att läsa. Och det finns ju så mycket att läsa och upptäcka och lära sig. Och det finns, inser jag nu, en uppsjö av böcker om olika slags sjukdomar, pester och pandemier. Jag fick själv äntligen tid att läsa Albert Camus Pesten.

Och jag verkar inte vara den enda. Alla pratar och skriver om Camus bok från 1947 nu. Boken beskriver hur råttorna tar pesten till den nordafrikanska staden Oran. Som sätts i karantän och invånarna får under långliga tider inte lämna staden. Jag låter under läsningen mitt minne absorbera meningar och stycken och slås av hur många saker som kan appliceras på vår tid och vårt nuvarande karantänsliknande mellanrum i tiden. Pesten kretsar kring några personers förhållningssätt till lidandet, ångesten och – ja, döden.

Den har beskrivits som en solidarisk revolt mot det onda. Särskilt några avsnitt tar sig in för bearbetning i mitt medvetande. Exempelvis sätter jag ett läsmärke vid sidorna där läkaren Bernard Rieux talar om sitt envisa arbete för att bekämpa sjukdomen: »Det är inte en fråga om hjältemod i allt det här. Det är en fråga om redbarhet. Det är en tanke som kanske verkar löjlig, men det enda vapnet i kampen mot pesten är redbarhet.« Rieux får frågan vad han menar med »redbarhet«. »Jag vet inte vad redbarhet är i allmänhet men i mitt fall vet jag att den består i att jag sköter mitt kall«.

Tony Judt skrev på sin tid att Camus lyfte fram det individuella moraliska ansvaret som kärnan i vårt offentliga värv. Något Judt ställde i kontrast till vår tids mer bekväma vanor. Camus definition av vanliga människors »heroism«, som bestod i att göra extraordinära ting av enkel anständighet, framstod för Tony Judts som sannare än »vi kanske någonsin vågat erkänna«. Det är en karakteristik som står sig i ännu högre grad i dag, snart tjugo år efter att Judt skrev det.

Några andra nyckelmeningar i Pesten rör erkännandet att det faktiskt rör sig om en pest. När var det WHO förklarade att corona var en världsomspännande pandemi? I boken säger Rieux att »vi måste besluta oss för att kalla sjukdomen vid dess rätta namn«. Jag studsade till lite. Och kom på att samma formulering hade använts i Olof Palmes juluttalande mot USAs bombningar av Hanoi julen 1972, som inleddes: »Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn«.

Meningen rymmer så mycket dramatik. I båda Camus och Palmes fall. Jag mailade Henrik Berggren som skrivit den stora Palmebiografin om han skrev om detta, men som han svarade att »spåra alla litterära referenser i Palmes tal kräver en hel institution av litteratur«. Ja, kanske hade det där uttrycket lagrats i Palmes minne och bara dök upp utan att kopplingen var uppenbar ens för honom själv. En hel del av läsandet och den kollektiva bearbetningen av våra livserfarenheter i vårt individuella och kollektiva språk kan kanske betraktas som ett ständigt pågående samtal med oss själva och varandra.

Men så gick jag till källorna eller, om uttrycket tillåts, till läggen. Eller rättare sagt webben. Det vill säga Olof Palmes arkiv på nätet. Det visade sig då att den där meningen fanns med i Anders Ferms första utkast som Olof Palme sedan filade vidare och spetsade till. Resultatet blev ett av de starkaste politiska uttalanden som någonsin gjorts i vårt land. Kanske just eftersom det rymde en inbäddad litterär referens.

Pesten är en fantastisk bok, som rymmer flera bottnar och som nog bör läsas flera gånger. Och nu kommer den i en nyöversättning, ja nu i april 2020! En händelse som ser ut som en tanke. Den version jag just läst översattes av Elsa Thulin (född Sachs) och kom 1948, den är stark och fantastisk, men förstås präglad av sin tids språk. Det finns ett särskilt översättarpris i hennes namn. Och Jan Stolpe som nu gjort en ny version har förstås redan fått priset. Författaren Ellinor Skagegård har skrivit en fantastiskt välskriven intervju och porträtt av Jan Stolpe. Låt oss i detta sammanhang passa på att hylla dessa språkets hantverkare och förmedlare, tolkare och utvecklare. Så jag måste nog köpa och läsa också Jan Stolpes nyöversättning. Jag skulle väl gissa att »neger« försvinner i den nya översättningen. Men »kalla sjukdomen vid dess rätta namn« får gärna vara kvar, för min del.

Den svenska beredskapen

Frågan om vem som bär ansvaret för den bristande svenska beredskapen har hamnat i debattens centrum efter att ingen brytt sig om sådana frågor på många, många år. Det har inte varit något röstvinnare att vara framsynt de senaste decennierna. Vänstern skyller på högern och marknaden. Medan Svenska Dagbladet vill ställa Stefan Löfven till svars. Jag skulle nog vilja säga att det härvidlag rör sig om ett delat ansvar. Tidsandan påverkade väl alla, och på köpet kom den fromma förhoppningen att vi levde i den bästa av alla trygga världar. Det var som en idealistisk skugga skymde sikten en smula. Sedan ska vi förstås inte glömma att en del finansministrar såg chansen att banta statens utgifter. Men ändå, låt oss inte glömma att ansvaret för avregleringen av apoteken faller tungt på den dåvarande alliansregeringens axlar, som drev igenom den. Och den allmänna värnplikten avskaffades när Fredrik Reinfeldt regerade landet, år 2009.

Jag har personligen varit inne i flera diskussioner om allt från beredskap, värnplikt till livsmedelsförsörjning, de senaste åren. Men i ärlighetens namn ska erkännas att vi har inte drivit de här frågorna tillräckligt hårt och konsekvent. Men på Arenagruppens pluskonto vill jag ändå sätta att Arena idé 2015 gav ut en »Utredning om medborgartjänst« framtagen av en arbetsgrupp men författad av Mats Wingborg. Den mynnade ut i ett förslag om att ungdomar skulle kunna välja att delta i antingen det militära eller civila försvaret, i en ny form av kortare obligatorisk samhällstjänst.

Jag ska absolut inte göra gällande att vi hade en möjlig pandemi i blickfånget. Men rapporten nämnde ändå arbetsuppgifter som kunde kopplas till olyckor och bränder och vår förmåga att »förebygga och hantera allvarliga händelser och kriser«. Man kan nog säga att rapporten hade sin grund i en insikt om att barnet hade kastats ut med badvattnet när den tidigare beredskapskulturen försvann och de omfattande beredskapslagren monterades ned. Jag vill minnas att rapporten dissades hårt på en del borgerliga ledarsidor och av en och annan på vänsterkanten som inte gillade idén av »frihetliga« skäl.

Konstiga saker i märkliga tider

Jag ägnar mig nu åt att samla på märkliga händelser och utspel i coronans spår. Man måste kanske också se saker och ting med en viss ironi även mitt i denna tragedi? Så jag lovar att dela med mig av några infall i den genren. En del av dem är redan väl kända.

• Kristdemokraternas ledare Ebba Busch menade apropå att så många på våra äldreboenden i Stockholm smittats och avlidit: »Jag blir bedrövad när jag hör det. Det här är medborgare som jag menar att socialdemokratin har svikit och delar av Sverige som socialdemokratin har glömt i sin strävan efter makten«. Nu är det bara det att de i Stockholms kommun och landsting som har ansvaret för äldreomsorgen och sjukvården är just Kristdemokraterna.
• Donald Trump kallade i början coronaviruset för Demokraternas nya »bluff«.
• Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko rekommenderar ishockey mot corona.
• Brasiliens president Jair Bolsonaro ifrågasatte att så många verkligen dör av den »lilla influensan«.
• Romina Pourmokhtari, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, apropå de inplanerade aktieutdelningarna skrev i en debattartikel i Expressen: »Fortsätt med aktieutdelning – sossarna äger inte Sverige.« Trots att staten går in med olika stöd bör ingen lägga sig i vad företagens aktieägare gör med sina pengar, för det »det är deras ensak«. Dessa föreställningar att det är magstarkt att ta ut vinst när staten tar över majoriteten av företagens kostnader härstammar menade Pourmokhtari från en tid då »Socialdemokraterna trodde de ägde Sverige«.
• Jag är tacksam över att moderaternas Svensk Tidskrift lyfte en fråga som alla andra missat och förbisett: »Låt inte corona ta död på sportskyttet«: »Polisens aktivitetskrav för förnyelse av vapenlicenser innebär i kombination med risken för coronasmittspridning att många skyttar inte kommer att kunna behålla sina licenser och vapen«. Ja, hur ska skytteidrotten
  klara coronakrisen? Texten publicerades alltså inte i Grönköpings veckoblad utan i Svensk Tidskrift.
• TT rapporterar att i Italien har 14 000 italienare fått böter under påsken. Det gäller de som på olika sätt brutit mot karantänsreglerna. Men, det går bra att promenera med sin hund. Men den kvinna som tog en promenad med sin sköldpadda fick böra 206 euro. Det gick kan man säga långsamt och det blev dyrt.

Det var allt denna gång. Jag lovar mer nästa vecka.

Hur gör Sverige för att bekämpa den ekonomiska krisen av coronaviruset, och hur ser det ut jämfört med övriga EU? Och varför är EU-diskussionens så osynlig i svensk debatt? Det här diskuterar Elisabeth Lindberg och Jakob Lewander (SIEPS) i veckans podd.

Arena Tyckonomi tar denna vecka upp vilka som gynnas och förfördelas av de ekonomiska krispaketen som lagts i spåren av coronan, och hur Sverige bör stimulera ekonomin när krisen är över. Dessutom får vi en utblick i Europa och hur andra länder hanterar krisen, samt diskuterar om konfliktytorna mellan Nord och Syd som blev tydliga efter finanskrisen förblir intakta eller om coronaviruset har rubbat balansen.

Hör diskussion mellan Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia och socialdemokratisk skribent, och Jakob Lewander, utredare på SIEPS.
Programledare: Elsa Persson

Hör hela poddavsnittet här eller i spelaren nedan!

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling faktakollar The English Game. Det mesta verkar fel. Som om det spelade någon roll.

Historien skrivs av vinnaren, brukar det sägas. Ironiskt nog är det många som brukar tillskrivas citatet; Winston Churchill, George Orwell, Walter Benjamin. Välj själv vem du anser vara vinnare i sammanhanget.

En som dock gärna vill skriva historien i realtid är som bekant Donald Trump. Hans försök i tisdags att framställa sig som vinnare föll dock inte i god jord. Åtminstone inte hos de redaktioner som bevakade en presskonferens som de trodde skulle innehålla senaste informationen kring covid-19. Men istället fick se en propagandafilm från landets president. Att flera tv-bolag då bröt sändningarna illustrerar på bästa sätt de konstiga tider vi lever i.
Jag noterar samtidigt att medborgarnas sökande efter Goda nyheter har gått i topp, det rapporterar till exempel New York Times. Det är väl på sätt och vis mänskligt att inte orka mer elände just nu.

Ett annat sätt att fly verklighetens vedermödor är förstås ren eskapism. Vilket många har valt i dessa hemmasittande tider. Troligtvis har aldrig så många tv-serier konsumerats samtidigt som just nu. Och det gäller förstås även mitt beteende. Mina kvällar brukar bestå av fotboll på olika nivåer. Som spelare, ledare, förälder och numera domare har jag tillbringat mer än 40 år på huvudstadens planer. Så det var kanske inte helt oväntat att Netflix nya serie The English Game skulle intressera mig. Vi är många med fotbollsabstinens världen över som har sett de sex avsnitten de senaste veckorna. Kritiken har väl varit minst sagt ljummen, vilket jag tycker är lite orättvist.

Kort sammanfattat handlar serien om framväxten av den professionella fotbollen under sent 1800-tal och fokuserar framför allt på kollisionen mellan överklassens intresse för sporten och arbetarklassens behov av densamma. Som en blandning av Downton Abbey och böckerna om Åshöjdens BK med andra ord. Det är faktiskt skaparen till den förra, Julian Fellowes, som också ligger bakom denna serie. Och om du minns filmatiseringen av Åshöjden så kan vi väl åtminstone konstatera att The English Game har en betydligt högre ambitionsnivå. Och mycket större budget.

Serien har också en dokumentär ambition, eller vill åtminstone ge skenet av att bygga på verkliga händelser. Huvudkaraktärerna är människor som faktiskt har funnits på riktigt. Men i det stora hela tycks det mesta blivit ändrat för att passa manus bättre. Fergus Suter, skotten som antagligen var en av världens första professionella fotbollsspelare, har till exempel en avgörande plats i denna historia. Men det är inte mycket i övrigt som verkar stämma med hans verkliga historia. Han var tydligen inte ens med i det lag som bröt överklassens vinstsvit i FA-cupen, vilket är seriens huvudtema. Apropå att vinnaren skriver historien.

Jag ska inte spoliera alltför mycket av handlingen, men vill du veta mer om vad som egentligen verkar vara korrekt information i sammanhanget kan jag varmt rekommendera denna genomgång. Det är perfekt läsning att kombinera med den eskapism som serien står för. Och The English Game blir inte sämre bara för att du vet vad som egentligen är sant. Snarare tvärtom.

För det är ju så, inte minst i dessa tider, att vi ibland behöver det påhittade för att väga upp det verkliga livet. Åtminstone så länge det är en serie på Netflix och inte världens mäktigaste man som står för påhitten.

Ha en bra helg, och ta hand om dig!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Ett stort tack vill jag rikta till dig som stöttar oss ekonomiskt i dessa tuffa tider. Och om du inte redan är en supporter, läs mer om hur det går till här. Som tidning utan presstöd behöver vi all hjälp som går att få från våra läsare.

PODD | Hur hänger Karl Gerhard, Alva Myrdal, Bjørnstjerne Bjørnson och Al Jolson ihop? Och varför är det intressant just i april? Det reder vi ut i vårt senaste poddavsnitt.

Det senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd inleds med att chefredaktör Jonas Nordling förklarar att intervjuformatet är pausat under rådande omständigheter. Att inte kunna genomföra en längre intervju genom ett fysiskt möte tar bort en stor del av dimensionen av samtalsmetoden. Därför kommer intervjupodden inte att återupptas förrän det åter är möjligt att träffa alla de personer som redaktionen är nyfikna på.

I väntan på att så sker, förhoppningsvis inom en snar framtid, så kommer podden istället erbjuda alternativa format. Ett smakprov på ett sådant format återfinns i detta avsnitt, där Jonas Nordling återvinner ett påskpussel från förr, och lägger ut en rad bitar som alla passar bra att sätta samman just i  april. Låter det gåtfullt? Lyssna så får du förklaringen.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar läsarrekord för Dagens Arena. Men också att det behövs mer för att överleva i dessa tider.

Att kalla sin veckospalt för Fredagsmys är en utmaning i dessa allt annat än mysiga tider. Samtidigt är det en bra bild av journalistikens paradox. När det oönskade inträffar som skakar om samhället, ja då trivs vi journalister oftast som bäst. Det är för sådana händelser som vi lever. Typ.

Coronakrisen har både bekräftat detta, och ställt saken på sin spets. Landets redaktioner jobbar på högvarv, och publiken konsumerar journalistik på rekordnivåer. Dagens Arena har till exempel de senaste veckorna hållit de högsta genomsnittliga siffrorna av läsning under min tid som chefredaktör. Samtidigt drabbas massmedier lika hårt som många andra delar av samhället nu när botten går ur ekonomin. Trots publiktillströmningen. För få företag köper annonser, och den största delen av annonskakan hamnar sedan länge ändå inte hos redaktionerna, utan hos bolag som Facebook och Google. Intäkterna från publiken räcker ännu inte till för att finansiera hela verksamheten, trots att de blivit en allt viktigare del.

Covid-19 skördar som bekant inte bara mänskliga offer, utan även många företag. Och världens regeringar kämpar nu med krispaket för att hålla dessa företag flytande, så även den svenska. Runt om i världen faller anrika tidningar ihop som korthus på grund av coronakrisen, och den tidningsdöd som vi kämpat mot så länge tycks nu bli ett faktum på många platser.

Korttidspermitteringar är ett kontraproduktivt stöd för journalistiken i dessa tider, eftersom det inte är efterfrågan som viker. Tvärtom behövs full styrka på redaktionerna för att kunna hålla allmänheten uppdaterad. Därför gladdes den svenska mediebranschen åt att regeringen i förra veckan presenterade ett utökat presstöd för att hålla denna samhällsviktiga verksamhet under armarna under krisen. Men som alltid så är stödet även denna gång lite för snålt och lite för snävt utformat för att verkligen göra skillnad. Speciellt om nedstängningen av den globala ekonomin blir långvarig.

I slutändan är antagligen den bästa lärdomen som vanligt att en fri press alltid i första hand måste lita på någon annan än staten för att kunna överleva. Det vet redan de flesta publicister. Snart kommer även läsarna inse det. Bara de inte gör det för sent.

Jag får fortfarande frågor om Magasinet Arena, tidskriften där denna sajt har sitt ursprung och som till slut inte kunde överleva ekonomiskt. Många saknar idag den tryckta tidningen och efterfrågar en sådan, inte minst för att kunna läsa våra fantastiska essäer på det sättet. Andra har inte ens uppfattat att tidskriften är nedlagd sedan flera år, utan tror att den fortfarande går att köpa. När de inser att så inte längre är möjligt antyder de inte sällan att de kanske skulle fortsatt att prenumerera eller åtminstone köpt den lite då och då. Men det är mänskligt att inte sakna kon förrän båset är tomt, som det brukar heta.

Med tanke på att Dagens Arena nu upplever rekordhög trafik på sajten; med tanke på att vi fortfarande inte får något som helst presstöd; och med tanke på att vår tidskrift sörjs i efterhand av alltför många som slutade stötta den: Bli vår supporter. (Läs hur du gör här.)
Jag vet att många har det tufft till följd av krisen, och att det kommer följa svåra tider för många medborgare. Men det är just då vi behöver varandra mer än någonsin. Och det är nu vi behöver dig. När allt är över kan det vara för sent.

Ha en fin påsk och bra helg, trots allt!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Är journalisterna för servila i kristider? Och smiter Google sitt ansvar? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det trettonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om redaktionerna lever upp till sitt ansvar i dessa kristider.

Dessutom berörs frågan om medborgarens rätt att frisera sina sökresultat på nätet, och om vilka som bär det huvudsakliga ansvaret till att så kan ske.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan nästan bara om Carl Bildt, det vill du inte missa! 

I dessa karantänstider öppnas plötsligt ett tidsfönster som möjliggör läsning av böcker som legat och väntat ett tag. Så kom det sig att jag läste Carl Bildts Den nya oredans tid som släpptes i november förra året och gick på rean nu i februari. Böcker har numera en allt kortare levnadscykel. Jag ska villigt erkänna att jag köpte den till fullpris! Så nördig är jag.

Boken handlar förstås inte om corona, men Bildt tecknar ändå en intressant bakgrund till det som nu händer och hur framtiden kan komma att gestalta sig i ett internationellt sammanhang. Men, detta är på många sätt en synnerligen svårtuggad maffig dossier på drygt 400 sidor. Den är lärorik och utförlig, sammanfattar de långa linjerna i den internationella politiken från andra världskriget och framåt. På sätt och vis är det något av Bildts eget utrikespolitiska testamente.

Jag läser den med ett kluvet sinne. Carl Bildt uppvisar en enorm erfarenhet och beläsenhet, han är ju och har alltid varit lite av svensk politiks »bror duktig«. Min invändning är ändå att han för mycket skummar på ytan och redogör för stora händelseförlopp, men jag saknar en djupare analys.

Carl Bildt har varit en centralfigur i svensk borgerlighet och i moderaterna de senaste 50 åren. Han stod stabilt till höger under 1968, var en skolans ordningsman som under lärarstrejken organisera undervisningen på Östra Real när lärarna strejkade. Han gifte på sätt och vis in sig i partiledningen när han slog sig samman med Gösta Bohmans dotter. Bohman arbetade han åt och under i många år. Sedermera blev Bildt partiledare och statsminister. 1991 lyckades han med att bli den första högerstatsministern sedan 1931.

Jag följde honom under de där åren och skrev också ett reportage om honom våren 1991 då alla förstod varåt det barkade. Det jag minns mest var den där studentikosa och lite roliga självironin parad med en enorm självsäkerhet, han kunde redan då kasta ur sig uttryck som: »Antalet skitstövlar är jämnt fördelade mellan partierna.« Vilket är en uppenbar sanning. Men statsministertiden blev kortvarig och hela det nya borgerliga »Ny start för Sverige«-projektet hackade betänkligt efter den ekonomiska krisen 1992. Bildt tvingades till och med göra upp med ärkefienden Socialdemokraterna för att rädda landet från ekonomiskt moras.

Man kan fråga sig om han riktigt hade fallenhet eller ens intresse för svensk inrikespolitik och om han egentligen hade någon djupare förståelse för ekonomins funktionssätt. Carl Bildt och Anne Wibble som var finansminister de där åren fick sedan lämna över till Ingvar Carlsson och Göran Persson som både hade bredare erfarenhet och förmåga att ta sig an uppgiften att baxa Sverige ur krisen. Vilket ledde till att socialdemokraterna fick ytterligare tolv regeringsår.

Det ekonomiska debaclet 1992 satte länge bilden av att borgerligheten misslyckades när den väl prövades. Det kunde inte Carl Bildts omfattande självförtroende och höga svansföring dölja. Men kanske stod Bildts håg egentligen till utrikespolitiken. Trots att han förblev partiledare ända till 1999 var han långliga tider utomlands inte minst som EUs medlare på Balkan. Han överlät åt Lars Tobisson och Gunnar Hökmark att sköta partiet och inrikespolitik. Det vill säga gamla bunkergänget som aldrig lämnade högerhörnet i onödan.

Man kan säga mycket om Bildt, om hans fixering vid socialdemokratin och Olof Palme, om hur hotet från öst och ubåtskränkningarna (där analyserna i efterhand visade att han och många andra inte hade på fötterna) i så hög grad formar hans världsbild och syn på världen, om de där synnerligen problematiska affärsrelationerna och styrelseuppdragen i Lundin Oil. Med mera. Med mera.

Men nog var och är utrikespolitiken hans rätta element. Det sägs att han var mer i luften och utomlands än på UD under de där åren som utrikesminister. Kanske kan man säga att Sverige inte hade någon utrikesminister utan att Carl Bildt hade ett utrikesdepartement, som han besökte ibland.

Icke desto mindre har han skrivit en intressant bok, som ändå är mer en redogörelse än en bok med djupare analyser och skarpa rekommendationer. Carl Bildt står noga besett inte för någon tydligt värdebaserad utrikespolitisk doktrin, som exempelvis Olof Palmes antikolonialism eller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik. Carl Bildt flyger i bokens beskrivningar liksom högt däruppe och betraktar händelser och maktförskjutningar med sin helikopterblick eller om han möjligen sitter i ett jetplan. Det är stora historiska svep. Finanskraschen 2008 är mest en krusning på ytan där de sociala konsekvenserna inte ens flimrar förbi.

Kanske är allt detta uttryck för att han verkar i Henry Kissingers »realistiska« anda. Kissinger har alltid varit Bildts idol och förebild. I motsats då till »idealism« i utrikespolitiken. Kissinger som var Richard Nixons utrikesminister kunde både trappa upp krigen i Indokina, men samtidigt spela pingpong med Peking. Kanske finns denna dubbelhet också hos Bildt. Analysen av utvecklingen i framför allt Ryssland är utförlig och korrekt – och oroande. Medan han är påfallande överslätande exempelvis när det gäller USAs beslut att invadera Irak efter elfte september, ett av de mest ödesdigra politiska besluten i modern tid som mer
än något annat satt dagordningen för den nya oredan de senaste två decennierna. Bildt har ju länge stått den amerikanska högern nära. Det faktum att USAs och Storbritanniens påståenden om att det fanns bevis för att Irak hade tillgång massförstörelsevapen visade sig vara ett falsarium, hoppar Bildt liksom över.

Kalla kriget kastar härvidlag fortfarande sin skugga över både Bildt och hans historiebeskrivning. Han kan fortfarande oja sig över att demokraterna och facket i USA historiskt sett varit protektionistiska, trots att det länge är republikanerna som tagit till sådana åtgärder, oavsett om de hetat Bush eller Trump. Men samtidigt är Carl Bildts kritik, det ska tillstås, av Donald Trump förödande och ärlig. Och Bildts syn på konflikten i Mellanöstern är befriande fri från den enögdhet som finns hos många i moderaterna och liberalerna. Bildts kritik mot utvecklingen i Israel och exempelvis de illegala bosättningarna är härvidlag entydig och klargörande. Kanske illustrerar dessa exempel bara att hans utrikespolitiska perspektiv rymmer en dubbelhet, som möjligen kommer med hans strävan att vara en »realist« mer än »idealist«.

Sammanfattningsvis har Carl Bildt i sin bok gett oss en god historielektion. Man lär sig kort sagt en hel del. Men man saknar också något. Läsarna får stora händelseförlopp rekapitulerade och delvis förklarade och satta i ett sammanhang. Men man lär sig mer om historien än framtiden.

Detta med megatrender

Men jag läser också Den nya oredans tid i ljuset av corona. Många har slagits av att den internationella samordningen i arbetet mot viruset har uteblivit eller åtminstone präglats av uppenbara tillkortakommanden. Istället har nationalstaterna agerat på egen hand. De har stängt gränser, stoppat export av läkemedel och skyddsutrustning och skyllt på andra länder. Många av dessa åtgärder har egentligen inte underlättat virusbekämpningen. Och sammantaget riskerar de att leda till en än djupare ekonomisk nedgång.

Carl Bildt tecknar här bilden av hur länder som Ryssland, Kina och USA under lång tid satt sina egna nationella intressen i första rummet och hur de geopolitiska motsättningarna åter har kommit upp till ytan. I själva verket bestod den nya mer harmoniska, demokratiska och fredlig världens ordning som uppstod efter 1989 inte alls så länge. Mest utförlig är förstås Bildts beskrivning av Rysslands allt mer nationalistiska agerande under Putin. Men det handlar också om den »kinesiska drömmen« om inflytande i världspolitiken och allt mer aggressiva agerande i närområdet och gentemot en rad länder. Båda länderna har ju rört sig i auktoritär och totalitär riktning. USA har alltid pendlat mellan att se om sitt eget hus i första hand och att spela en roll i världen.

Men under Donald Trump är det definitivt »America first« som gäller. Den mer harmoniska och mindre konfliktfyllda period som rådde några år efter 1989 har i praktiken redan skattat åt förgängelsen. En stor del av boken ägnar Carl Bildt åt diskutera tre megatrender, som att globaliseringens samarbetsformer har eroderat, att nya politiska konflikter som rör frågor om invandring och migration konkurrerat ut de klassiska politiska idéerna och att vi är mitt inne i den fjärde industriella revolutionen och på väg in i den digitala eran. Dessa megatrender påverkar hur världen efter coronan kommer att ta form. Bildt har mycket att berätta, men inte så många svar.

Samtidigt undrar jag så smått vad Carl Bildt egentligen tyckte om några av de stora förändringar som skedde i den borgerliga regeringen när han var ute och flög som utrikesminister mellan 2006 och 2014. Det var ju Anders Borg, en annan slags moderat, som då satte den politiska och ekonomiska dagordningen, till skillnad från Bildt en riktig borgerlig social ingenjör. Jag skulle gissa att Carl Bildt inte gillade avskaffandet av den allmänna värnplikten och den svenska nedrustningen. Men han sa aldrig något, avgick inte som försvarsminister Mikael Odenberg. Men det är nog svårt att tro att han helt omfamnade Anders Borgs besparingar av försvaret och därmed också den civila beredskapen. Men inte ett ord! I varje fall inte vad jag sett.

Det finns inget lika ointressant som en avgången minister – om inte….

Det finns inget mer ointressant än en avgången ministers åsikter om det ena eller andra. Om vederbörande inte ändrar sig eller erkänner att hen hade fel. Ta detta med avskaffandet av apoteksmonopolet 2009 som innebar också att beredskapslagren för medicin monterades ned. Istället skulle marknaden ta över ansvaret, säger nu den på den tiden ansvarige socialministern Göran Hägglund (KD). Men det skedde inte: »Vi levde i en tid då vi av allt att döma tog för lätt på sådant som att gardera Sverige i händelse av krig, kris och avspärrningarna. Det gör att vi i dag har sämre möjlighet att hantera krissituationen än vad man önska.«

Kanske baserades allt detta på en tron på att marknaden ska lösa allt mellan himmel och jord. Tro ska man göra i kyrkan, i Göran Hägglunds fall i Svenska Kyrkan. I politiken däremot måste ansvariga politiker veta att något kommer till stånd. Den insikten bör slå ut olika varianter av ideologisk trosvisshet. Men det är ändå skönt att en politiker vågar erkänna att hen hade fel. Så all heder åt Göran Hägglund. Just detta är väl sammanfattningsvis ett mindre förmildrande drag hos Carl Bildt. Han har mig veterligen aldrig erkänt att han hade fel. Någon gång, någonsin.

Karantän jorden runt

Runt om i världen försöker människor och samhällen stänga smittan ute. Och även bergsgorillorna i Virungabergen i Afrika är nu satta i ett slags karantän. Turisterna tillåts inte bege sig upp på de dimhöljda bergen. Bergsgorillorna är människans närmaste genetiska släkting och risken att viruset får fäste i gorillafamiljerna är uppenbara. Vilket skulle få förödande konsekvenser.

Många jag känner, vänner och släktingar, barrikaderar sig nu på olika ställen. En har lämnat Manhattan och bosatt sig i en stuga i Massachusetts. En annan är numera placerad i hemmet i Aten och berättar för mig att hans hemstad Kastoria i norra Grekland har drabbats hårt. Kastoria betyder »bäver« och staden har under århundraden levt på sin handel och produktion av päls. Jag har själv varit där för många år sedan. Många av stadens företagare hade nyligen varit på pälsmässan i Milano. Ja tillfälligheternas spel har styrt smittans vägar.

Själv hade jag och min hustru en resa till Milano inplanerad den här helgen, vi skulle ha gått på La Scala och San Siro. Det får nu vänta. Frågan är hur länge. Någon annan är förskansad i en by mellan London och Cambridge. Från Berlin hör jag att våren är på väg men att det är en annan vår i år. Polisbilarna åker förbi överfulla parker och varnar folk genom megafoner.

Från min hemby söder om Halmstad hör jag att allt är som vanligt, förutom att man numera håller avståndet. Och från Öland rapporterar svärfar att »Arontorps kroppkakor och mat« öppnat en drive in. Vid köp att tio lunchkuponger tillkommer en biltvätt. Det finns kanske hopp ändå. Corona har fört oss längre ifrån varandra men också på något märkligt sätt närmre varandra. Eftersom vi delar samma erfarenhet.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att dynamiken mellan grannar skakas om i dessa coronatider. Och hoppas på ett fortsatt intresse för dessa relationer även efter krisen.

I min barndoms förortstrapp låg några lägenheter på nedre botten. Det innebar en halvtrappa ned från gatunivå, bredvid källarförråden. I efterhand har jag förstås insett att det inte var de mest attraktiva bostäderna i mitt hyreshus, men som barn tänker du ju inte så. Det jag däremot alltid tänkte på var att om du gick ned dit så dök ofta en äldre dam upp med en inköpslista. Hon hörde så fort någon kom och kastade sig ut från sin lägenhet för att få denne att handla åt henne.

Grannrelationer i flerbostadshus är på många sätt fascinerande materia, och i dessa coronatider har vi fått anledning att uppmärksamma deras roll i vårt samhälle. I en tid då Den Svenska Modellen helt plötsligt handlar om metod för smittbegränsning och vår tillit till myndigheter och omgivning därmed hamnat i fokus, ja då kokar mycket åter ner till grannsämja. Vilket är välkommet för en bostadspolitisk nörd som undertecknad.

Under lång tid har fokus varit på grannskap istället för grannar. Det vill säga: den geografiska enhet för vilken områdes- eller grannskapseffekter normalt mäts, ofta genom att aggregera individuell data till grannskapet som kollektiv, för att citera Manne Gerell i en tidstypisk rapport. Intresset handlar sedan länge om problem som uppstår i ytor kring husen mer än relationerna inom byggnaderna. Och inget fel i det. Men det finns mycket kvar att utforska när det gäller våra grannar.

Visst, tvättstugebråk, städdagar och störningsjourer är inte vita fläckar på antropologernas kartor. Ändå har få brutit ned grannsämjan så noggrant som forskaren Siv Ehn gjorde i boken Grannar – behövs dom? som kom 1987. Hon berörde där den skillnad som finns mellan det egna reviret och det sociala rum som kan uppstå i bostadshusets gemensamma utrymmen.  Det sociala rummet ger oss möjligheten att visa vilka vi är, eftersom det erbjuder: tillfällen då man genom samvaro med andra kan visa även dem man inte känner hur man talar och gestikulerar, och kanske också vilka åsikter man har, vad man skrattar åt och vad som gör en upprörd.

Genom mängder av intervjuer med boende i olika delar av Sverige lade Siv Ehn pusslet med svenskens syn på sina grannar. Men föga förvånande var en bra granne en tystlåten granne, en som inte störde ordningen.

De flesta bostadsområden tycks inte vara byggda för att underlätta grannkontakter. En del intervjuade pekade ut hissen som ett problem, eftersom den snabbt tog dig förbi möjliga fysiska möten och rakt in i din egen lägenhet. Samtidigt vittnade några om hur även hissen blivit ångestladdad i den mån du ändå tvingades dela turen med en granne eftersom det erbjöd oönskad närhet. För att etablera en god kontakt med grannarna krävdes tydlig distans:

Man måste i sin livsföring visa att man klarar sig själv och har kontroll över sitt liv. Det betyder att man inte besvärar folk i onödan och tränger sig på med sina problem.

Den som kunde spela enligt dessa regler hade också en fördel om livet tog en helt annan vändning. Vid en skilsmässa kunde tillvaron förändras och behovet av stöd från grannarna ökade. Hade du då visat distans initialt var hjälp lättare att få, enligt studien. Men hellre än att etablera relationer med sina grannar föredrog de intervjuade att ha sina släktingar i närheten:

När man ordnar så att släktingar bosätter sig i ens närhet är det för att lättare kunna träffa dem. Om kontakterna med andra grannar därigenom underlättas så är det inget man har planerat, utan en positiv bieffekt.

Att åter läsa denna bok 2020 är att påminnas om hur svensk grannsämja är funtad, min barndoms förort fungerade precis så här. Samma tvetydighet och samma dubbelstandard. Som berättelsen om Gösta, en man som såg hederlighet som rättesnöre i livet. Som längtade efter gamla tider då hans grannar skötte sig och var rekorderliga, och inte smusslade och fuskade. Samtidigt som han var stolt över sin fru som ordnade tvättider när hon ville. Trots att det innebar att de klippte bort grannarnas tvättstugebrickor och satte dit sin egen. Det är svensk grannsämja, det.

Ironiskt nog målas en kontrasterande bild av grannkontakter upp i boken, genom att livet i en jugoslavisk by får illustrera en mer intensiv kontakt mellan de boende. Det som då skulle visa på något som kunde upplevas som positivt har dock efter kriget på Balkan en helt annan innebörd. Men mycket av det som Siv Ehn ringade in i svenska trapphus 1987 kan säkert många känna igen även idag. Samtidigt som andra utmaningar för grannsämjan naturligtvis seglat upp sedan dess. Som till exempel en befolkning på god väg in i en gemensam karantän. Frågan är om denna kris kommer föra oss närmare eller längre från varandra. Vi har i alla fall fått ytterligare en anledning till att inte vilja träffas i hiss och trappuppgång.

Tidningen Vår bostad, där jag arbetade i många år, brukade för övrigt regelbundet fråga vilken kändis som folk helst ville ha som granne. Oftast vann Robert Gustafsson. Idag skulle antagligen Anders Tegnell toppa listan.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör