Bloggen

OECD:s klimatchef, Simon Upton, befann sig på onsdagsmorgonen i tankesmedjan Fores lokaler, för ett seminarium om hur det ska bli möjligt att fasa ut fossilmärkta subventioner för 3 000 miljarder kronor. Under seminariet gav Upton även några matnyttiga tips som miljöminister Lena Ek borde ta till sig:

För att verkligen komma åt utsläppen är det viktigt att titta på koldioxidintensiteten i produktionssektorn. Minst lika viktigt är att titta på det koldioxidavtryck vår konsumtion ger.

När en svensk miljöminister talar om utsläppsminskningar brukar det heta att ”sett över tid är trenden tydlig på så sätt att Sverige mellan 1990 och 2010 minskat sina utsläpp med 9 procent” eller ”Sverige fortsätter att vara ett exempel i världen på att det är möjligt att minska utsläppen och samtidigt ha tillväxt”.

Nu är inte det riktigt sant. Som några forskare från Uppsala Universitet påpekade i en debattartikel på DN Debatt i höstas. De svenska utsläppen har i själva verket ökat med 20 procent åren 1993 till 2005. Om man räknar med de utsläpp vårt shoppande innebär.

Upton påpekade att det är positivt att flera länder har börjat se över de utsläpp som är inbäddade i importen av de prylar vi konsumerar. Sverige är ännu inte ett av dessa länder. Kanske är det dags att lyssna på ett tips från coachen.

I förmiddags träffade miljöminister Lena Ek (C) en grupp riksdagsjournalister över kaffe. Det blev ett timslångt samtal, präglat av miljöpolitikens motsättningar. Lena Ek har till exempel offentligt luftat att vi behöver köra mindre bil, något som retar gallfeber på både den ena eller andra regeringskollegan. Men då hamnar hon och Centerpartiet samtidigt i glesbygdsdilemmat – utanför städerna måste man ha bil.

Lena Eks lösning i just den frågan stavas “färre bilar i tätorter”, där den kan ersättas med kollektivtrafik. Ett politikområde som beslutas på kommun-, landstings- och regionnivå. “Varje region och varje kommun har ett ansvar”, förkunnade Lena Ek.

Visst är det så. Men vad ministern säger om behovet av mer och bättre kollektivtrafik spelar liten roll, om det inte följer statliga pengar efter ett sådant uttalande.

En av de mer brännande inrikespolitiska miljöfrågorna under våren är vad Sverige ska göra med de offentliga utsläppsrätter som Sverige inte förbrukar. Ska de säljas, eller frysa inne? Efter att ha svarat undfallande ett par gånger på frågan, meddelade Lena Ek att “Sverige ska försöka att inte använda de offentliga [utsläppsrätterna]”. Men inte heller sälja dem. “Jag vill behålla dem för bargaining [eng. för förhandling] med andra EU-länder.” Sverige ska, enligt Lena Ek, inte heller skriva ner värdet på utsläppsrätterna eftersom svenska företag bokför utsläppsrätter som tillgångar. Frågan är om det går att göra allt detta samtidigt. Särskilt när det moderatstyrda finansdepartementet är sugna på att sälja.

Överlag var det lite oklart vad Lena Ek exakt ville förmedla. Det krävdes exempelvis ett par tre ordväxlingar för att få henne att kommentera att nuvarande miljöbilslagstiftning leder till rekordefterfrågan på dieselbilar (“Det är klart att det inte är en höjdare.”). Efter kaffeträffen muttrade flera journalister om bristen på konkretion. I Lena Eks fall är det å andra sidan inget nytt att det blir lite svävande.

IF Metall-basen Stefan Löfven som ny ordförande för Socialdemokraterna har fyllt ledarsidor och bloggar. Dagens Arena har valt ut ett axplock:

Utan erfarenhet av riksdagsarbete och med en risk för hög gubbfaktor tar flera ledarskribenter upp att Stefan Löfven noggrant måste de över vilken lag han omger sig med. På DN Debatt skriver Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström:

Slutsatsen blir att Löfven bör satsa på såväl erfarenhet som förnyelse och personer utifrån. Ett förslag är att forma ett reellt skuggkabinett […].

Kommunalarbetarens chefredaktör Liv Beckström uppmanar Löfven att även våga välja nejsägare:

Han måste gilla olika och att jobba och samtala även med människor som han inte fullt ut förstår. De som bara skapar trygghet och bekräftar är ofta de sämsta rådgivarna. […] Han behöver kombinera lagbyggande strateger med taktiker som vet hur man spelar just nu. Och inte vara rädd för nejsägare.

Redan innan Löfven officiellt utsågs till partiledare skrev Lena Sommestad, ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund, att han måste bygga ett jämställt lag:

Socialdemokraterna är av tradition ett parti med många kvinnliga väljare, och ett parti som på ett slagkraftigt sätt har kunnat driva en politik för jämställda livsvillkor. Men på senare tid har partiet tappat på båda fronterna. Det duger inte, när Socialdemokraterna nu ska komma igen.

Aftonbladets ledarredaktion har listat plus och minus med Stefan Löfven som partiledare. Bland dem nämns fördelar som att han är en traditionell förnyare, under en lång tid har granskats i offentligheten och är en samarbetsperson. Bland nackdelarna påpekas att han har varit för både kärnkraft och EMU, saknar politisk rutin och framstår som förutsägbar.

Arbetarbladets ledarskribent, Jenny Wennberg, varnar för att Löfvens tidigare kompromisser som bas för IF Metall kan vändas emot honom:

2009 drev han igenom en krisuppgörelse för IF Metall som innebar avtal om arbetstidsförkortningar och lönekorrigeringar i enlighet med detta. Ett pragmatiskt ställningstagande och ett försök att rädda arbetstillfällen. Men också ett besked om att det finns en prutmån på industriarbetarlöner.

Göran Greider, ledarskribent på Dala-Demokraten, lyfter att Löfven måste bevisa att han står för en modern politik, där jämställdhet och miljö utgör viktiga fundament:

Miljöpartiet och Vänsterpartiet tar väljare från socialdemokraterna delvis för att de passionerat visar att de gröna frågorna är ödesfrågor. Det har socialdemokratin misslyckats kapitalt med. Håkan Juholt fick lika litet sagt om klimat eller miljö i sina många tal som Mona Sahlin om klassfrågor och social jämlikhet.

Men bakgrunden som fackpamp har även naturliga fördelar, konstaterar Västerbottens Folkblad:

Stefan Löfvens erfarenhet av arbetsmarknadspolitik, hans gedigna kunskap inom ekonomiområdet och den stora kompetensen och engagemanget för industri- och näringspolitik är naturligtvis viktiga tillgångar för en socialdemokratisk partiordförande.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, har avslutningsvis gjort en analys av hur det kommer sig att S har hamnat i sin djupaste kris någonsin:

Man kan börja med frågan var någonstans krisen hade sitt centrum. Det något dystra svaret är just – partiets centrum. VU och riksdagsgrupp verkar mer eller mindre ha imploderat under hösten. Krisen i partiet är i hög grad en kris i partiets ledande skikt.

Debattartikeln publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter Stockholmsdebatt 26 januari 2012. Med anledningen av att chefredaktör Eric Sundström är medförfattare publiceras den även här på Dagens Arenas metablogg.

Under sina fem år som hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm har Filippa Reinfeldt systematiskt undvikit att tala med medierna i besvärliga frågor. Att en ledande politiker vägrar prata med journalister är ett direkt hot mot demokratin, skriver fem mediechefer. Vi avkräver Filippa Reinfeldt svar på de frågor som vi och stockholmarna vill ställa om en hälso- och sjukvård som på kort tid har förändrats i grunden.

Filippa Reinfeldt (M) har som hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm huvudansvar för mer än två miljoner svenskars hälso- och sjukvård. Det är en verksamhet som omsätter drygt 51 miljarder skattekronor (2009). Det gör henne till en av de absolut viktigaste politikerna i landet. Under sina mer än fem år på posten har hennes privatiseringspolitik omvandlat länets sjukvårdssystem i grunden.

En av de mest fundamentala förändringarna är införandet av Vårdval Stockholm, som initierades av Filippa Reinfeldt. Modellen innebär fri etablering för vårdcentraler, samt att mottagningarna får ersättning per kundbesök. Systemet har väckt kritik för att vårdcentralerna blir färre och sämre i fattigare stadsdelar. Inget landsting i Sverige har valt att följa Stockholmsmodellen när lagen om vårdval infördes i hela landet 2010.

Under torsdagsmorgonen rapporterar flera medier – först var Västerbottens Folkblad – att det är IF Metalls ordförande Stefan Löfven, som i morgon kommer att utses till ny partiledare för Socialdemokraterna, när partistyrelsen samlas.

För att förstå varför Löfven kan bli den som nu ska leda Socialdemokraterna, kan man lägga ett pussel kring vad ett sådant beslut innebär. Löfven sitter exempelvis inte i riksdagen – vem tar debatten? Sitter han som ordförande även efter nästa partikongress, som hålls våren 2013 – eller är hans uppgift att lugna och samla sitt parti, för att lämna över till någon annan, kanske en person vald efter en längre process?

Om och i så fall när utnämningen av Löfven bekräftas av partisekreterare Carin Jämtin, får sådana frågor troligen sina svar. Till dess, ett par vilda gissningar:

• Löfven är en temporär lösning, som köper tid till Socialdemokraterna att samla sig kring politiken och partiets framtid. Jämtin kommer att utse respekterade partiföreträdare för att leda ny politikutveckling. Som bekant skriver Socialdemokraterna just nu på nytt partiprogram. På kongressen 2013 klubbas det, samtidigt som en noga nagelfaren riksdagsledamot tar över som ordförande.
• Skolpolitiske talespersonen Mikael Damberg utses till gruppledare i riksdagen, vilket bland annat innebär att han får ta partiledardebatterna. Damberg får chans att växa in i den större kostym, som många socialdemokrater länge har menat att han en dag ska fylla.
• Den ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich får tacka för sig. Waidelich har inte visat sig oumbärlig och många socialdemokrater ser gärna att han ersätts av en kvinna. Då ligger Ylva Johansson bra till. Ett wild card är S-kvinnors ordförande Lena Sommestad, som träder in i riksdagen om den tidigare ekonomisk-politiske talespersonen Thomas Östros menar allvar med att avveckla sig från politiken.

Som sagt, vilt spekulerat. Snart vet vi mer.

Uppdatering: Under morgonen säger sig allt fler veta att Österberg blir gruppledare i riksdagen. Det innebär kontinuitet (han har tidigare varit statsråd), men också att Österberg måste slipa rejält på sina debattkunskaper.

ÄNTLIGEN! Nu har utrikesminister Carl Bildt (M) valt att tala ut om kritiken mot hans styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och påståenden om att han kände till möjliga övergrepp mot befolkningen i Ogadenprovinsen.

I en intervju med Veckans Affärer bortförklarar han att han skulle ha fått ta del av en rapport som beskrev övergrepp i Ogadenprovinsen. Det sker på typiskt Bildtmanér – genom att inte alls svara på frågan. Men viktigare: Av reportern får han en fråga om varför han tror att jakten mot honom fortsätter, om han nu är helt oskyldig.

Svaret?

– Svårt att dra allt över en kam. Men bland vissa finns det nästan ett hat mot företagande.

Joråsåatteeh…

På riktigt, var ”ett hat mot företagande” det bästa svaret du kunde komma på, Carl Bildt?

För att vara helt säker på att Carl Bildt verkligen befinner sig i samma verklighet som vi andra, kommer här några förklaringar till varför kritiken fortsätter. Förklaringar som inte är tagna ur fablernas värld:

• I Etiopien sitter två svenska journalister fängslade, dömda till 11 års fängelse för terrorbrott. Trots att de är etablerade journalister var Bildts första kommentar till fängslandet: “Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område”.
• I SVT:s program Skavlan påstod Bildt att Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil) inte hade några affärer i Etiopien under hans tid i styrelsen för företaget. Det har motbevisats av bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.
• Bildt har i EU-nämnden motsatt sig att försöka få EU uttala sitt stöd för de två fängslade journalisterna innan domen.

Det går att utan problem fortsätta att rada upp exempel i samma stil. Sedan Johan och Martin fängslades i juli har otaliga artiklar publicerats som sammantaget borde göra Carl Bildts position som utrikesminister klart ifrågasatt. När drevet mot Socialdemokraterna tacklar av (för den här gången), vore det varmt välkommet om vi kunde rikta fokus mot Bildts fabelvärld.

EU har skärpt tonen mot Ungern efter de ändrade reglerna för landets centralbank, rättsväsende och dataskydd. Reformerna är en del av den nya konstitution som trädde i kraft vid årsskiftet.

Att EU-kommissionen har tagit sig i kragen och markerar mot det auktoritära högerpartiet Fidesz hårdföra styre av Ungern är förstås positivt. EU:s institutioner har allt för länge varit beredda att blunda för förföljelser av romer och villkor för flyktingar som är rena brott mot mänskliga rättigheter.

Men vad EU-kommissionen väljer att inte markera emot är Ungerns allt mer omfattande diskriminering av kvinnor och hbt-personer. Detta uppmärksammar nu Ungerska Kvinnolobbyn, som är oroliga över att EU bara fokuserar på de tekniska tillkortakommandena i den nya konstitutionen. Minst lika kontroversiella delar är dem om att rätten till liv påbörjas redan vid själva befruktningstillfället och att äktenskapet är en institution enbart mellan kvinna och man.

Attackerna mot jämställdhet inleddes redan när Viktor Orbans regering tillträdde 2010. Då avvecklades de statliga insatserna för jämställdhet. Därefter har angreppen följt på rad. Policys som tidigare handlade om jämställdhet har bytts ut mot att handla om att skydda familjer som består av äkta makar. Ungerska frivilligorganisationer varnar också för att tusentals kvinnor kan drabbas av arbetslöshet när den hyperliberala ekonomiska politik som Fidesz utgår ifrån slår mot offentlig sektor.

Det finns alltså all anledning för högljudda tongångar från EU. Men dessa måste även omfatta urholkandet av rättigheter och livsvillkor som borde vara självklara i dagens EU.

I skuggan av ledarkrisen har Socialdemokraterna i dag i riksdagen begärt en högst nödvändig debatt om den ökande arbetslösheten. Prognoserna inför de kommande åren ser inte så muntra ut, vilket jag tidigare skrivit om både här och här.

Inför debatten vill jag framför allt understryka en sak, vilket tål att upprepas: Efter fem år i regeringsmakt har den borgerliga regeringen misslyckats med det som var syftet med dess existens. Arbetslösheten, eller på nyspråk ”utanförskapet”, har inte minskat – utan ökat.

Låt oss ta några exempel:

Arbetslösheten har från augusti 2006 till november 2011 ökat från 6,4 procent till 6,7 procent. Antalet arbetslösa har ökat med 25 000 personer, från 309 000 till 334 000. Sysselsättningsgraden (alltså andelen sysselsatta av de som beräknas ingå i ”arbetskraften”) har minskat från 67,1 procent till 65,3 procent. Antalet unga arbetslösa har ökat med 11 000 personer, från 108 000 till 119 000 och antalet långtidsarbetslösa har ökat med 25 000 personer, från 83 000 till 108 000.

Samtidigt har a-kassan och sjukförsäkringen raserats, vilket vi alla känner till. Klyftorna mellan rika och fattiga, arbetande och arbetslösa, friska och sjuka, har accelererat. Den dominerande tankefiguren bakom denna politik är att piskan kommer öka sysselsättningen. Och med alliansens ord minska ”utanförskapet”.

Så har det inte blivit. Det enda som har hänt är att samhället har blivit mera oförlåtande, kallare, orättvisare och mer segregerat.

Det är ett misslyckande större än en hyresskandal.

Med Jan Björklund som utbildningsminister har skolpolitiken tömts på förnuft och forskningen ställts i skamvrån – om man ska vara hård. Senaste exemplet är den lärarreform som just nu är på väg att slarvas bort. Regeringen lyssnade inte på de tidiga varningsropen om att skolorna inte hade organisationer på plats för att erbjuda nyutexaminerade lärare ett introduktionsår.

Vad som däremot har framkommit är att Skolverket överlåtit åt bemanningsföretaget Proffice att godkänna lärarlegitimationer – för att man ska hinna klart i tid.

För den skolpolitiskt intresserade är då Mats Wingborgs rapport ”Idéer för mer kunskaper i skolan” en lisa för själen. Rapporten är en genomgång av ett antal stora studier vars syfte är att ge ett svar på frågan vad som behövs för att höja kunskapsnivån i skolan. Mats Wingborg landar i 15 punkter för en svensk skola som håller högre kunskapsnivå.  Av dessa kan några särskilt intressanta nämnas:

• Samspelet i klassrummet mellan elever och lärare är avgörande för den kunskapsnivå som nås. Det är också viktigare än skolans yttre organisation.
• Lärare behöver högre kompetens och status. Det är viktigt att lärare får fortbilda sig och att de avlastas från administrativt arbete.
• Balans mellan prov och undervisning. Risken med för många prov är att undervisningen blir för smal och fokuserar för mycket på nationella prov. Forskning från USA och Storbritannien visar att kunskapsinhämtningen därmed riskerar att bli lägre.
• Aktiv skolledning. Framgångsrika skolor har ofta skolledningar som har satt upp tydliga mål och måste fungera som pedagogisk ledning.
• Segregation måste motverkas. När segregationen ökar växer likväl kunskapsklyftan mellan elever från olika bakgrund. Elever som presterar mindre bra tenderar dessutom att prestera ännu sämre när elever med högre resultat försvinner från gruppen.

Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson, Mikael Damberg, var på plats för att kommentera rapporten när den i dag presenterades under ett skolpolitiskt seminarium i riksdagen. Han hade få synpunkter på rapportens innehåll utan manade i stället riksdagens politiker att, med gemensam utgångspunkt i forskningen, arbeta för en blocköverskridande överenskommelse.

Man kan hoppas att det är en uppmaning som hörsammas. För den skolpolitiska debatten förtjänar att bli mindre av ett antiintellektuellt slagfält. Och desto mer bli en spelplan för forskningsbaserade slutsatser.

Barbro Wickman-Parak, vice riksbankschef, höll i förmiddags ett anförande på LO. Mycket kom att handla om arbetslöshet, och om att det är så mycket vi inte vet.

Hur hög är egentligen arbetslösheten? Det beror på hur man mäter – med de nuvarande måtten utgörs 2 procentenheter av de arbetslösa av heltidsstudenter. Hur många av dem som söker ett heltidsjobb är omöjligt att veta. Vilka mått och prognoser är bäst? Det beror på vem som frågar, vem som svarar och vem som tar fram underlagen. Att finansdepartementet har större tilltro till effekten av politiska reformer än övriga torde exempelvis vara sant, alldeles oavsett vem som är finansminister.

Det är snårigt det där med arbetslöshetsstatistik.

Wickman-Parak var dock tydlig på ett par punkter: Riksbankens verktyg, penningpolitiken – som i sin tur styr räntan – biter inte på arbetsmarknadspolitikens alla utmaningar. De så kallade ”utsatta grupperna” bland arbetslösa, de som av olika anledningar har längre väg till arbetsmarknaden, sitter i en svårare sits nu jämfört med hur det såg ut för ett par år sedan.

Inte särskilt överraskande luftade ekonomer från LO-förbunden i publiken kritik kring penningpolitikens roll och möjlighet att påverka sysselsättningen. Wickman-Parak stod på sig, men var tydlig med att hennes utgångspunkter delvis grundas i att det saknas tillräckliga metoder för att kunna göra tillförlitliga prognoser om framtiden. Det vill säga: Det rör sig om bedömningar.

Någonstans känns det ändå skönt att Riksbankens direktion lever med insikten att ekonomisk politik är åsiktsstyrd. Mellan raderna lämnar det plats för politiker att övertyga väljare att det politikerna tror på spelar roll.

Efter att Håkan Juholt i helgen, med omedelbar verkan, lämnade posten som partiordförande för Socialdemokraterna, har socialdemokrater börjat tala med varandra om ett “förlorat år”. Problemen som diskuterades när Mona Sahlin i november 2010 aviserade sin avgång, kvarstår.

För den som är intresserad av vad den debatten handlar om, kan vi rekommendera omläsning av ett par debattartiklar som publicerades på Dagens Arena, under vinjetten “eftervalsdebatt”, efter riksdagsvalet i september 2010:

Marika Lindgren Åsbrink: “S upplevs inte som relevanta”

Den gamla socialdemokratin byggde på ett industrisamhälle med begränsade inslag av globalisering. Därför fungerade den allt sämre, ju mer globaliseringen växte. Samhällsproblemen vi står inför i dag är delvis nya. Inom socialdemokratin har det har länge funnits en vilsenhet, kombinerat med ett allt sämre självförtroende, kring hur dessa nya problem ska hanteras.

Lena Sommestad: “S har hamnat i en intellektuell kris”

Problemet för dagens partiledning är att 1990-talets arbetssätt och idéer har förblivit en given referensram, trots att kunskapsläge, politisk debatt och samhällsekonomiska villkor har förändrats radikalt sedan dess. Finanskrisen har skapat en ny ekonomisk-politisk karta – men målet för Socialdemokraternas ekonomiska politik förblir detsamma som på 1990-talet: en budget i balans. Avregleringen av svensk infrastruktur är på väg mot vägs ände – men Socialdemokraterna saknar en tydlig, alternativ position.

Mikael Feldbaum: “Spretiga förslag fällde S”

Den enda satsningen för att direkt öka antalet tjänster i privat sektor var alltså en riktad skattesänkning mot ungas arbetsgivare. För att riktigt pränta in hur viktiga skattesänkningar var för jobbskapande, ville S subventionera rika människors badrumsrenoveringar och restaurangbesök, men absolut inte deras städning. Snacka om att köpa motståndarens lösningar. S var i själva verket överens med M om att sänkta skatter skapar jobb men ville bara ha lite mindre sänkta skatter. Som lök på laxen gick den största utgiftsposten i budgeten till en skattesänkning åt pensionärerna.

Johannes Åsberg: “Politikens horisont har krympt till en mandatperiod”

Ett område, som jag personligen intresserat mig för, är stadspolitiken. Hur vi bygger våra städer har en direkt påverkan på avgörande samhälleliga problem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring. Ändå har det inte gjorts mer än tafatta försök att formulera nya, socialdemokratiska visioner om hur vi ska planera framtidens städer, när vi nu till slut tvingas lämna rekordårens ohållbara dröm om det utspridda bilsamhället bakom oss.

I dag polisanmäler Socialdemokraterna trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm för att han i sin artikel på DN stockholmsdebatt ska ha offentliggjort sekretessbelagda uppgifter. Därmed riskerar landstinget att få betala överpris på nya tunnelbanefordon, menar sossarna.

I går var det Vänsterpartiet som polisanmälde den borgerliga landstingsmajoriteten för bortslumpandet av vårdcentralen Serafen. Enligt vänstern har majoriteten gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman när man sålde Serafen till ett ordentligt underpris.

En liknande utredning ligger redan hos åklagare på Riksenheten mot korruption. I de fallet handlar det om avknoppningen av Vantörs hemtjänst (som såldes för 69 500 samtidigt som den uppskattades vara värt 20-25 miljoner kronor).

Alla tre exempel handlar egentligen om tre saker: Bristande respekt för skattebetalarnas pengar, ideologiska skygglappar och maktfullkomlighet. En ganska bra beskrivning av den borgerliga majoriteten i Stockholm med andra ord.

Det här är inte heller första gången som Christer G Wennerholm tassar i lagens utkanter eller slänger enorma summor skattemedel i sjön. Om ni missat mina granskningar så läs den första här och uppföljningen här (och som alla bra serier är tvåan något bättre än ettan).

Missa inte heller vårt avslöjande om misstänkt vänskapskorruption vid avknoppningen av Serafen, samt Eric Sundströms uppskattade ledare i frågan. Läs också vår granskning av dagens avknoppningspolitik (slutsats: more of the same).

Allt gott och trevlig helg! Och förresten: Glöm inte att tipsa oss.

Av diffusa rättviseskäl vill Swedavia införa avgifter för busstrafiken till Arlanda och ett gäng med andra flygplatser, rapporterar Dagens Nyheter. Om flyg, tåg och taxi betalar avgifter borde logiskt sett också bussen göra det, resonerar Swedavia.

Det må låta som enkel logik. Men baksidan av myntet är att fler personer med stor sannolikhet kommer att ta bilen till flygplatsen. Alltså större utsläpp. Och då har Arlanda redan i dag stora problem med de existerande utsläppen – från just bilar.

Smartare vore att slopa avgifterna för tåg, eller möjligtvis införa biltullar.

Gör om, gör rätt, anyone?

Ännu en gång har en större grupp politiska journalister samlats utanför Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm. Kritikerna talar om ett blodtörstigt drev, journalisterna om att det är deras jobb att vara på plats när ledningen för landets största parti samlas för att eventuellt avsätta sin partiordförande.

Hur hamnade Håkan Juholt här? Frågan har ställts många gånger och fått många svar. Själv tror jag att mycket har att göra med Socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav. Partiet som stod vid rodret när Sverige tog klivet in i den moderna demokratin, styrde så pass länge att partiapparaten anpassades till maktinnehavet.

Politiska strider blev till kompromisser i form av välformulerad policy från regeringskansliet. Idéutvecklingen ersattes med maktkamp – från träningsläger i ungdomsförbundet, vidare in på kongresserna och i riksdagskorridorerna. När den tilltänkta partiordföranden Anna Lindh rycktes ur världen uppstod ett tomrum ingen ännu har kunnat fylla. Alla tänkbara efterträdare har stora brister, eller så är de inmyglade i interna allianser för många gånger om. Alternativt för långt bort från sådana allianser.

Men det är inget som ensamt förklarar varför Socialdemokraterna är i fritt fall. När visaren på domedagsklockan över Håkan Juholts ledarskap åter har ställt sig på en minut i tolv kommer analyserna på löpande band. Här följer ett urval.

Marie Demker, statsvetare:

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst.

Tornjörn Nilsson, politisk redaktör på Fokus:

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningen tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

…

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Katrine Kielos, politisk chefredaktör på Aftonbladet:

Det var länge sedan vi pratade om ­något som verkligen betyder något.­ Inte för att partiledare, deras grodor, oförmågor, mediedrev eller vad vi nu kallar det, inte betyder något. Demokrati handlar om förtroende, och svensk ­socialdemokrati har aldrig, i modern tid, haft lägre förtroende.

…

Knäckfrågan i dag är inte ”Har du förtroende för Håkan Juholt?”. Knäckfrågan är: har svensk socialdemokrati förtroende för sig själv? Och tänker den göra vad som krävs för att återupprätta respekten för partiet?

Någon som kan relatera till Håkan Juholts och Socialdemokraternas kris är Norges statsminister, socialdemokraten Jens Stoltenberg. I morse intervjuades Stoltenberg i P1-morgon, om de norska Socialdemokraternas väg ur kris i början av 2000-talet. Håkan Juholt kommer med all säkerhet inte att medverka i ett liknande radiointervju någonstans kring 2020.

”Sverige har, trots allt, klarat sig relativt bra under krisen”. ”Den svenska statsskulden har, sedan krisen inleddes 2008, minskat”. ”Vi ska vara glada för att vi redan har sanerat vår ekonomi och har budgetregler på plats.”

Vi har hört det rätt många gånger nu. Politiker, tjänstemän och allehanda åsiktsmaskiner, alla sjunger den svenska stabiliseringspolitikens lov. Så även SNS konjunkturråd, som i dag presenterade en utvärdering av densamma, passande nog döpt till ”Enkla regler, svåra tider”.

Debatten handlar om detaljerna. SNS konjunkturråd vill inte förändra särskilt mycket, men menar att stabiliseringspolitiken exempelvis skulle kunna kompletteras med ett investeringsgolv. De svenska investeringarna i infrastruktur är nämligen, internationellt sett, låga.

Vidare behövs, enligt rådet, en översyn av statens bidrag till kommunerna. Det för att bättre anpassa stödet till konjunktursvängningar. Ett tredje förslag är att skapa någon form av enhet som kan övervaka den finansiella utvecklingen på makronivå (vilket kan ses i ljuset av att Finansinspektionen har ett mikroperspektiv, det vill säga granskar enskilda banker och finansinstitut).

Ovanstående skulle knappast innebära något brett avsteg från rådande politik. Det är talande för den konsensus som råder i debatten. Ingen inom etablissemanget argumenterar i nuläget mot rådande ordning. Vänsterpartiets nya partiledare, Jonas Sjöstedt, har exempelvis vid flera tillfällen sagt att det är bra att Sverige har en låg statsskuld.

På så sätt speglar stabiliseringspolitiken ett av den svenska politikens högsta ideal: Alla är rörande överens, vilket skapar förutsägbarhet och långsiktighet. Något som känns både betryggande och skrämmande på samma gång.