Bloggen

Sverige kommer att säga ja till att inleda förhandlingar om ett nytt fiskeavtal mellan EU och Marocko. Enligt uppgifter i Jens Holms (V) senaste nyhetsbrev ska fiskeminister Eskil Erlandsson ha meddelat att man tänker ge sitt stöd till att EU-kommissionen ska få inleda förhandlingar. Beslut ska fattas på EU-nämnden i morgon.

Sverige har tidigare sagt nej till fiskeavtal med Marocko. Strax innan jul röstade också EU-parlamentet nej till en förlängning av det dåvarande fiskeavtalet med Marocko. Då jublade EU-politiker Isabella Lövin (MP) över det oväntade beslutet: ”Vi är helt chockerade här, det är fantastiskt”. Men nu är det alltså dags för en ny runda, med nya förhandlingar.

När Dagens Arena ringer upp Erlandssons pressekreterare, Madeleine van der Veer, vill hon inte berätta om uppgifterna stämmer förrän EU-nämnden har haft sitt möte i morgon. Inte heller om man på regeringskansliet anser att det finns ändrade förutsättningar för ett fiskeavtal med Marocko.

Dagens Arena inväntar med stort intresse morgondagens möte i EU-nämnden. Till dess hoppas vi att någon briefar Eskil Erlandsson om situationen i det av Marocko ockuperade Västsahara.

Just nu pågår en av de största skolreformerna i Sveriges historia. Lärarlegitimation är på väg att införas och ska bidra till att höja läraryrkets status och garantera kvalitet.

Om den reformen har det hittills framkommit att:

• Det inte är Skolverket som prövar ansökningarna. För att hinna med alla ansökningar är det unga nyutexaminerade akademiker på bemanningsföretaget Proffice som godkänner – eller underkänner – lärarlegitimationerna.

 

• Begår de anställda på bemanningsföretaget ett grövre fel är det den enskilda personen i fråga som kommer att åtalas. Detta eftersom avtalet Proffice har med Skolverket innebär att företaget är helt ansvarsfritt.

 

• Att Proffice inte behöver ta något ansvar för de fel som begås beror på att Skolverket, för att komma runt den juridiska gråzon man befinner sig i, har tecknat enskilda avtal med varje person som granskar ansökningarna.

 

• Det verkar bli en hel del fel. Dagens Nyheter rapporterar om lärare som har blivit godkända att undervisa i 14 ämnen.

 

• Proffice gör en ordentlig vinst på dealen. De anställda tjänar i snitt 21 000 kronor i månaden. Men utifrån att Skolverket varje månad betalar ut 3–4 miljoner kronor till Proffice innebär det att bemanningsföretaget månadsvis får runt 78 000 kronor för varje anställd, enligt Dagens Nyheters uträkning.

Annorlunda uttryckt: En viktig reform håller på att slarvas bort. En reform som facket och många lärare i grunden är positiva till.

Arbetarrörelsens Tankesmedja publicerar i dag en rapport om de politiska skiljelinjerna i Stockholm och Göteborg. De två städernas budgetar har analyserats och – föga förvånande – går det att se rätt så förväntade skillnader i politiken. Konstigt vore annars.

Mot slutet av rapporten blir läsningen dock långt mer intressant. Frågan om varför Socialdemokraterna går dåligt i ”medelklassen” ställs. Rapportförfattaren Anne-Marie Lindgren menar att den relativt stora (och dessutom växande) urbana medelklassen är resursstark, välutbildad, etablerad i sociala nätverk och har stort självförtroende.

Det är människor som klarar sig rätt bra undan nedskärningar i socialförsäkringarna och gynnas av den ekonomiska krisens låga räntor. Människor som ställer höga krav på skola, barnomsorg och infrastruktur, men har en så pass trygg livssituation att tillgången på sådan kommunal service inte ses som politiska krav, utan självklarheter.

En sådan beskrivning av medelklassen är vare sig ny eller särskilt kontroversiell. Men det intressanta är att borgerliga politiker, enligt rapporten, svarar mot en sådan världssyn med en politik som beskriver kommunal service som rationell förvaltning. Något som appellerar mer till storstadsmedelklassen, än den politiska vänsterns klassbetonade rättvisepolitik.

Samtidigt svarar Stockholmsborgerligheten mot medelklassens ofta citerade krav på gemensamt finansierad välfärd, genom att låta välfärden vara just gemensamt finansierad (medan utförarna i större utsträckning blir privata aktörer).

Att Socialdemokraterna i ett sådant politiskt klimat skulle vinna röster med en politik som fokuserar på sociala orättvisor förefaller osannolikt. Men det är på samma gång svårt att tänka sig en socialdemokratisk variant av servicepolitiken. Förslaget om butlers i tunnelbanan från 2010 års valrörelse var svårt att ta på allvar.

Arbetarrörelsens Tankesmedja föreslår att Socialdemokraterna utvecklar miljöpolitiken – ett politikområde som kräver omvälvande systemförändring, samtidigt som medelklassen är med på noterna. Något som kanske förklarar varför Miljöpartiets största valframgångar 2010 skördades i Stockholm.

Säga vad man vill om Kristdemokraterna, men man kan åtminstone inte anklaga partiet för att vara populister. Samtidigt som ett internt krig om partiledarposten pågår inför öppen ridå, ställer de sig i vägen för ett avskaffande av tvångssteriliseringar.

Det framstår inte som helt taget ur luften att dessa två skeenden har med varandra att göra. Under sin tid som socialminister har Göran Hägglund inte direkt rosat den interna konservativa marknaden. Kristdemokraternas konservativa falang – Hägglunds motståndare – har tidigare kritiserat bland annat att Kristdemokraterna 2007 gav grönt ljus till utländska kvinnors rätt att göra abort i Sverige.

Sannolikt skulle inte en lagändring som underlättar livet för personer som vill få sin könsidentitet juridiskt fastställd hamna på Hägglunds pluskonto, hos kritikerna. Å andra sidan är i princip hela det politiska spektrumet i riksdagen överens om att tvångssteriliseringarna ska bort. Miljöpartisten Agneta Luttrop kallade i dag lagen för ”makaber”. Centerpartisten Abir Alsahlani twittrade att hon får ”nazi-vibbar” av tvångssterilisering.

Kristdemokraternas slogan lyder ”Ett mänskligare Sverige”. De som vill avskaffa de svenska tvångssteriliseringarna anför att frågan i grunden handlar om mänskliga rättigheter. En inte så vild gissning är att Kristdemokraterna inte lär vinna särskilt mycket politiskt på att vara motståndare mot en lagändring.

Men det är å andra sidan inte vad partiets tongivande medlemmar tycks bry sig om, just nu.

I november 2011 granskade vi på Dagens Arena assistansföretaget VH Assistans ur ett brukarperspektiv. Tidningen Västerbottens Folkblad har nu granskat företaget ur de anställdas perspektiv. Västerbottens Folkblad har talat anonymt med ett 20-tal personer som arbetat för VH Assistans och fram träder en bild av människor som knäcks av arbetsbelastning och är rädda för sin arbetsgivare. Läsning rekommenderas.

2012 har blåst in över oss med en jobbkris knackandes på dörren. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att de arbetslösa blir fler, varslen ökar och platsannonserna blir färre. Dessa dystra siffror får stöd av Konjunkturinstitutets prognos om en stigande arbetslöshet som biter sig fast.

Med stigande arbetslöshet höjs även a-kasseavgifterna. Troligtvis blir det avgifterna för de industrianställda som höjs först, enligt SVT. Dessa höjningar är en effekt av regeringens politik och det är numera runt 660 000 fler som står utanför a-kassan än när den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2006.

Regeringens politik återspeglas även i den sänkta restaurangmoms som blev verklighet i och med årsskiftet. Att sänkt restaurangmoms inte lett till väntade effekter i Finland och Frankrike – som tidigare prövat den vägen – har regeringen valt att blunda för. Likaså att det är tveksamt om den sänkta momsen kommer att leda till färre svarta jobb.

Effekter av regeringen politik blir desto mer uppenbara för sjuka, låginkomsttagare, pensionärer och arbetslösa som behöver besöka läkare eller hämta ut medicin. Strax innan jul klubbades en höjning av högkostnadsskyddet igenom. Det skedde trots att remissinstanser påpekat att människor inte kommer att ha råd att hämta ut mediciner eller gå till läkaren när de är sjuka.

I skuggan av lågkonjunkturen fortsätter avtalsrörelsen. Flera fack har krävt mer än industrinormen – samtidigt som Svenskt Näringsliv tar strid för att taket ska ligga just där. Under våren ska också Wanja Lundby-Wedins efterträdare utses.

Är en subsaharisk vår möjlig efter den arabiska våren? Den frågan ställer sig tidningen The Economist. Med stigande matpriser, dyrare bränsle och hög arbetslöshet sitter regimer i länder som Burkina Faso och Uganda inte längre lika säkert.

Men just oron för nya revolter får mindre demokratiska regimer att stärka greppet. I Etiopien greps över 100 regimkritiker förra året och anklagades för samröre med terroristgrupper.

För de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien, Johan Persson och Martin Schibbye, väntar nya ronder. I veckan kommer de att ge besked om de tänker överklaga domen om elva års fängelse eller om de kommer att ansöka om benådning.

Under 2012 ska det också hållas presidentval i – bland annat – Finland, Ryssland, Indien, Frankrike och USA.

Allt detta – och mycket mer – kommer Dagens Arena fortsätta att skriva om och granska under 2012. Mycket god läsning önskar redaktionen på det nya året!

Eric Sundström, chefredaktör

Det är helger på gång och Dagens Arenas redaktion tar lite semester. Vi återkommer den 5 januari, då Vänsterpartiet samlas till kongress i Uppsala. Till dess passar vi på att rekommendera några godbitar ur höstens rapportering.

Politiken har under hösten, för att uttrycka sig milt, handlat mer om Håkan Juholt och mindre om statsbudgeten. I oktober kunde Dagens Arena bekräfta att Juholts stab initialt gav Morgan Johansson grönt ljus att ställa sig bakom Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap. En nyhet som efter publicering toppade i stort sett alla de stora redaktionernas nätupplagor.

Därmed inte sagt att absolut stiltje har präglat svensk politik. Den borgerliga regeringens hårt kritiserade förändringar i sjukförsäkringssystemen har lett till att människor blir – som det heter – nollklassade. Vad det innebär har Dagens Arena berättat om. Vi har även granskat de ständigt återkommande utspelen från regeringen i frågan.

Samtidigt har avtalsrörelsen rullat fram i full fart, men bakom lyckta dörrar. Fackförbunden och arbetsgivarna har haft hög svansföring. Dagens Arena har skrivit om hur relativt okända allianser mellan fack och arbetsgivare splittrar arbetarrörelsen. Och om vad som egentligen gör att stora tjänstemannafack inte behöver bry sig om en uppluckring i de så omdebatterade turordningsreglerna.

En annan fråga Dagens Arena fått tillfälle att återkomma till rör arbetskraftsinvandringen. Vi rekommenderar ett av höstens första reportage: Historien om varför migranter söker sig från Bulgarien till slitsamt bärplockande i Söderhamn.

I kategorin ”saker som vore riktigt komiska om det inte var för att det faktiskt är sant”, finns kung Carl XVI Gustav och det moderata finanslandstingsrådet i Stockholm, Christer G Wennerholm. Kung Carl förärade den saudiske diktatorn kung Abdullah ett demokratipris. Ingen överraskning kanske. Mer frapperande var att utmärkelsen var ett scoutpris. Dagens Arena frågade Svenska scoutrådet om hur de tror att de barn som är med i scouterna kände, när scoutrörelsen gav ett demokratipris till en diktator. Vad gäller Wennerholm kunde vi konstatera att det han sysslar med är olagligt.

Givetvis har det hänt saker värda att berätta om även utanför Sveriges gränser. I Europa har en farsartad politisk process för att hantera eurons kris bjudit på ständigt tappade hakor. Dagens Arena har skildrat krisen främst ur demokratiaspekter. De av så många omhuldade euroobligationerna, visade sig exempelvis inte vara en särskilt god idé.

I skuggan av den arabiska våren finns Västsahara, ett pinsamt och varigt sår i den högtravande västliga retoriken om demokrati och frihet. Dagens Arena reste dit, för att skildra den konflikt som bubblar under ytan i flyktinglägren.

God läsning och god helg.

/Redaktionen

Regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik uppenbarar sig på nytt. 60 procent av dem som för två år sedan gick in i fas 3 är fortfarande kvar i den kränkande och orättvisa arbetsmarknadsåtgärden. Det avslöjade Sveriges Radios Ekot på tisdagsmorgonen.

För dem som har varit i fas 3 i två är det nu dags att byta anordnare. Och för de företag som vill hitta ny gratis arbetskraft till sina fas 3-projekt har all anledning att hålla sig framme. För varje fas 3:are man tar in tjänar företag runt 5 000 kronor i månaden. Och de slipper förstås alla lönekostnader.

Att företag i jakten på fas 3:are passerar gränsen för vad som är acceptabelt är därför inte särskilt oväntat. Om det skrev Dagens Arena i reportaget ”Aggressiv jakt efter gratis arbetskraft från fas 3” – en text som är högst aktuell sett till de siffror som framkom i dagens Ekot. Det skulle heller inte förvåna om det snart kommer avslöjanden om att fas 3-anordnare kräver cv eller ordnar anställningsintervjuer för förvaringsplatserna.

Läs också gärna vårt reportage ”Det här är avstjälpningsplatsen”, en berättelse om hur de som hamnat längst från arbetsmarknaden får minst stöd. Och Dagens Arenas granskning av regeringens jobbpolitik här.

För de långtidsarbetslösa leder regeringens åtgärder inte till nytt jobb. Och nu ökar arbetslösheten på nytt, varslen blir fler och platsannonserna färre. Konsekvenserna av detta kommer bli märkbara under en lång tid framöver.

Dagens Arena kommer självklart att fortsätta granska regeringens arbetsmarknadspolitik. Har du tips? Mejla yonna.waltersson@arenagruppen.se.

Vindkraftsparken i Piteå är ett prestigeprojekt för de styrande Socialdemokraterna i Piteå. Samtidigt visar Dagens Arenas granskning att vindkraftbyggarna Enercons dåliga säkerhet utsätter arbetarna för risker som har lett till dödsfall.
– Stämmer det är det inget vi accepterar i Piteå, säger kommunalrådet Peter Roslund (S).

Vindkraftsparken i Markbygden i Piteå kommer att innebära tusentals nya jobb i den lilla kommunen med 22 000 invånare. Inte mindre än 1 101 vindkraftverk ska byggas under en tioårsperiod med planerad byggstart 2013. Jobben kommer att koncentreras till inlandet, en del av Piteå kommun som har haft en nedåtgående trend i årtionden.

Under byggtiden beräknas ungefär 1 000 personer att sysselsättas. Därefter kommer själva underhållet på ännu längre sikt ge sysselsättning åt cirka 250 personer. Företaget Enercon, som ska bygga verken, planerar också att bygga en ny betongfabrik i Piteå hamn som även den kommer att bidra med cirka 150 arbetstillfällen.

Ännu är inte projektet helt spikat. Försvaret som flyger Jas Gripen i närheten har en del invändningar, liksom Naturvårdsverket. Även en sameby som har använt området som renbetesmark har klagat, men ska ha fått kompensation.

Den Socialdemokratiska majoriteten i kommunen har länge talat varmt om projektet. Argumenten har handlat om såväl miljö som arbetsmarknad.

Dagens Arena kan nu avslöja att företaget Enercon, som ska bygga vindkraftverken, inte bara har försummat sitt säkerhetsarbete – utan även aktivt motarbetat det. Säkerheten har varit eftersatt och tempot extremt uppskruvat vid Enercons tidigare projekt i landet. En person har hittills dött och minst ett tiotal har skadats på Enercons arbetsplatser bara de två senaste åren. Många som har organiserat sig fackligt har också fått sluta.

Dagens Arena ringde Piteås kommunalråd Peter Roslund (S). Han är mycket stolt över projektet.
– Det kanske inte blir fullt så många verk som vi hoppats. Men även om det skulle försvinna hundra verk så är det fortfarande Europas största vindkraftspark. Och det tror jag att det blir, säger han.

Varför har ni valt att satsa på det här?
–Det var exploateringsföretaget Svevind som identifierade det här området. Från kommunens sida har vi från början varit mycket positiva och med på noterna. Det främsta argumentet är att vi ser vi allvarligt på den globala klimatkrisen, säger han.

– Sen kan man ju säga att den där delen av vår kommun, som är vårt inland, har haft en nedåtgående kurva under mycket lång tid. Så det här är ju ett sätt för de att hitta en ny framtid där folk kan få jobb, säger han.

Dagens Arenas granskning och Arbetsmiljöverkets rapporter tyder på att säkerhetsbristerna är omfattande hos Enercon. Hur ser ni på det?
– Det är ju saker som man måste rätta till. Det blir ju ganska ofta så tyvärr i nya branscher. Det är ju företag som inte har erfarenhet och känner till alla risker som de borde göra. Vi kommer i våra diskussioner med Enercon att bevaka att man minst följer svenska lagar och kollektivavtal. Det ska vara en säker arbetsplats. Det får man ju inte tumma på. Det är vår linje, säger han.

Dagens Arenas granskning visar både på brister i säkerheten, men även att de som försökt organisera sig fackligt har fått sluta. Är detta en bra framtida arbetsgivare för tusentals Piteungdomar?
– Jag har inte sett alla olyckor du skriver om. Men är det mycket olyckor så är det oroväckande. Vi får göra vad vi kan så att vi ser till att Enercon respekterar säkerheten för de som jobbar där. Men de uppgifter du ger mig har bara nått mig ryktesvägen och innan jag kan säga något måste jag få det bekräftat, säger han.

– Men det här med att folk fått sluta när de engagerat sig fackligt. Det strider ju väldigt mycket mot min övertygelse. Stämmer det så kommer vi naturligtvis behöva skärpa tonen och fundera på hur vi kan gå vidare, säger han.

Vad kommer ni göra?
– Jag kan inte säga annat än att vi måste få mer klarhet i vad som har hänt. Om vi finner skäl att man varit försumlig eller betett sig oansvarigt från bolagets sida så kommer vi säga att det är inget vi accepterar i Piteå, säger han.

Tajmingen kunde knappt ha varit bättre. I kölvattnet av terrordåden i Norge, samma höst som Socialdemokraternas Ilmar Reepalu lanserar förslag om temporära medborgarskap och Sverigedemokraterna vill att ”osvenskt beteende” ska kunna leda till indraget medborgarskap, utkommer Hynek Pallas med sin doktorsavhandling “Vithet i svensk spelfilm 1989-2010”. Avhandlingen diskuterar relationen mellan vithet och nation, vithet som en nationell svensk symbol och hur denna skiftar när samhället förändras.

Att studera vithet utifrån en svensk kontext är angeläget. Kritiska vithetsstudier som teoretiskt fält fokuserar på att granska vitheten som en samhällsnorm och att dekonstruera vithetens roll i ett rasistiskt samhälle. Och som Hynek Pallas själv konstaterar är filmanalyser inte en helt blind fläck på den svenska vithetsforskningskartan, men nästan.

Ett av flera filmexempel som Pallas granskar är Babak Najafis novellfilm “Elixir” från 2004. Det är ingen rafflande kortfilm om Andra spännande kulturer, och fokuserar inte heller på att representera icke-vita invandrare i svensk film. Filmen är en satir om en grupp skoltrötta icke-vita ungdomar i en förort som dricker ett magiskt elixir och förvandlas till vita ”svennar”. Ungdomarna börjar sälja drycken eftersom de märker att de som dricker den lättare kan komma in på krogen, få jobb och smälta in i det svenska samhället. Filmen fångar upp hur klass, kultur, etnicitet och kön samverkar.

Pallas menar att filmen problematiserar vitheten som en gemenskap eftersom den vita kroppen ofrivilligt likställs med svensk tillhörighet. “Elixir” leker med de ”lösenord” som kan behövas för att vara en del av den nationella samhörigheten. För att följa tidsandan och passa in behövs ju en viss stil med ett visst jobb, och gärna ett visst tillhörande språk. Pallas menar att vithetens betydelser skiftar och att filmen driver med att vitheten inte skulle spela någon roll i vardagen. Genom att skapa karikatyrer av klass, och av den vita huden som svensk, anser Pallas att vår blick skärps på förhållanden vi annars inte ser.

Vithetens position i samhället kan fungera som en termometer för att förklara ojämlikhet på olika nivåer – individuellt, institutionellt och nationellt, enligt Sara Ahmed, professor i race and cultural studies vid Goldsmiths College University of London. Ahmed undersöker vad som händer när man omges av vita kroppar hela tiden. När de vita kropparna speglas i varandra bekräftar de sin dominerande position i ”vithetens hav”. Enligt Ahmed påverkar detta även icke-vita personers uppfattning om sin position i samhället eftersom det indirekt lyfter fram vita kroppar som mer önskvärda. Vitheten går att falla tillbaka på eftersom dess position hör ihop med makt. Den blir en osynlig bakgrund till hur man umgås och formas socialt.

Ahmed menar att det är viktigt med överlevnadsstrategier för att lära sig att inte bry sig om vitheten – att inte bekräfta den. En strategi är att inte spegla sig i vithetens lockande reflektion, och i stället leta efter sammanhang och människor som inte drar nytta av sin egen vithet. Att se förbi vithet som det vanliga, och strunta i de överallt dominerande vita gubbarna.

Hynek Pallas anknyter till Ahmed, skriver att det vita havet som skapar den svenska filmens rum – i form av skådespelare, statister, biroller och så vidare – blir en bakgrund till hur man uppfattar vita män och kvinnor. Pallas menar att relationen mellan vita människor på film påverkar hur vi ser på vita män och kvinnor utanför filmduken. Att den osynliga, kollektiva, vitheten i svensk film är medskapare till riktningen och samhörigheten kring det nationella. Och inte nog med det, exotiserande värdeord som ”etnicitet” och ”kultur” används för att ursäkta homogeniteten.

Pallas menar att det vi har vant oss att se, blir osynligt på andra sätt. Varför vitheten uppfattas som osynlig kan förklaras genom Ahmeds ögon: ”Vita rum tillhör vissa människor mer än andra, när du inte är vit tror jag att du ser vitheten mer.” Men det offentliga samtalet strävar efter att undvika konflikter. Konsekvensen av att vitheten blir osynlig är att rasismen också blir osynlig och svårare att avkoda. Det finns direkt och indirekt press på människor som utsätts för rasism att inte prata om det.

Men när människor utsätts för rasism kan de inte bara lägga den bakom sig och ”gå vidare”.

Vad avsaknaden av nya, annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är hur stor segregationen faktiskt är i samhället. Vitheten är direkt kopplad till integration i den svenska politiken, eftersom det finns, som Hynek Pallas skriver, en odefinierbar ”svenskhet” som ”dom” aldrig kommer att veta hur de ska tillhöra.

Pallas blick är aldrig statisk. När han granskar vitheten som en nationell symbol problematiseras hela konstruktionen av det nationella svenska. Vitheten får stå för det bekanta, det normala, som ställs mot det icke-vita. Pallas menar att det har skett ett skifte i de senaste decenniernas skildringar av förortens folk, där fattigdom och klassklyftor har ersatts med etnicitet.

Han förklarar varför 1990-talets skildringar av ”den multikulturella problematiken” beskrevs utifrån boy meets girl-narrativ: ”Vita svenskar, gärna skinheads och å andra sidan ’invandrargäng’ blir kära i varandra och berättelsen leder fram till att de egentligen är likadana på insidan.” Skiftet innebar alltså en förändring i tematik, från yttre till inre olikheter, eftersom filmerna berättar att man kan vara vänner eller bli kära trots sina ”kulturella” skillnader. Men exotismen finns kvar.

Avhandlingen har flera symboliska brytpunkter och sammanbinder svensk film med politik. Pallas kopplar bilder av vithet till nationsbyggen i allmänhet och till det svenska samhällsbygget i synnerhet. Några exempel är kärnfamiljen som reproducerande enhet och nedmonteringen av det svenska folkhemmet. Utifrån Björn Runges film “Mun mot mun” beskriver Pallas hur kärnfamiljens överlevande hör ihop med vithet och med föreställningen om nationell gemenskap.

Filmen handlar om en kärnfamilj som är i upplösningstillstånd sedan tonårsdottern Vera rymt hemifrån. Hon lever med en äldre man som säljer hennes kropp för heroin. Pallas anser att skildringen av Vera symboliserar vad som händer när en kvinna lämnar kärnfamiljen – hennes orubbliga plats i samhället. Om en kvinna sviker gemenskapen kommer hon, enligt filmvärldens slentrianmässiga regler, att straffas med död eller galenskap om hon inte räddas. Pallas skriver att nationens värde upprätthålls av att kvinnor och deras sexualitet förminskas till reproducerande enheter, såsom kärnfamiljen. Den vita kvinnan är garanten för fortsatt reproduktion av vitheten.

Karaktären Lisbeth Salander, från Stieg Larssons Millennium-trilogi, står enligt Pallas för en ny bild av svenskheten, i alla fall när det gäller mediebilden av Sverige i en internationell kontext. Salander bryter mot heteronormen och vill – med feministiska motiv – hämnas på den förtryckande makten som riktas mot kvinnor, mot mäns våld mot kvinnor. Hon kan omöjligt komma undan, utan att straffas för sitt (o)kvinnliga manér. Men hennes kvinnlighet blir också ”räddad”, hennes plats tillrättavisad, med våld och förtryck, av flera män i maktpositioner. Hon blir våldtagen av en, ”förförd” av en annan – män som ”vill hennes bästa”. Enligt Pallas väcker Lisbeth Salander frågor om det svenska, och hur vita svenska kvinnor konstrueras. Den första filmen i trilogin, “Män som hatar kvinnor”, skildrar olika förtryck, både kvinnohat och rasism. Hatet riktas mot människor som utnyttjas och förbrukas.

Att den svenska vitheten i svensk film påverkar den kontext den är skapad i är inget konstigt. Pallas lånar intersektionaliteten som verktyg för att dekonsturera och avkoda vitheten av flera postkoloniala tänkare: Paulina de los Reyes, Richard Dyer, Oivvio Polite, Katarina Mattsson, Catrin Lundström. Med Michael Azars teorier beskriver han problematiken kring hur de diskriminerande strukturerna, som Azar kallar ”lösenord”, har omformulerats och hur den ”äkta” och ”rena” svenskheten har förflyttat rasismens språkliga kostym från ras till kultur och etnicitet.

Med Michael Azars teorier beskriver Pallas den ”vite” invandrarens anpassning till vithetens borgerliga rum i vad som kanske är avhandlingens intressantaste avsnitt: ”En vit invandrare i ett samhälle där en gemensam orienteringslinje eller ett lösenord är vithet, kan alltså byta in sin vithet mot ett kulturellt kapital, för att ’lättare’ få tillgång till de materiella privilegier som finns i gemenskapen.”

Pallas återkommer till “Elixir” när han beskriver att det kan vara lättare att härma en vit medelklass i ett rum som är anpassat för vita kroppar. Det ska ju vara enkelt och lätt att tro på tillhörighetens alla möjligheter.

Pallas förklarar starkt varför rasismen är en definierade del av Europas koloniala historia. Den fanns långt före dagens migranter och mångkulturkramare, och var hela orsaken till att dessa gjordes till problemet.

Hynek Pallas gör en Richard Dyer med bravur när han – på sitt inåtblickande och personliga vis – visar kopplingarna mellan narrativa strukturer i film och vad detta skapar för bild av Sverige. Medveten om sin privilegierade blick (vit, man, medelklass) väljer han att inte enbart rada upp kategorierna – kön, klass, etnicitet – bredvid varandra. Han påvisar att stereotypiserande strukturer alltid samspelar och att närmandet kan göras från olika håll. Pallas klär av vitheten och ifrågasätter dess dominans för att komma åt vem som uppfattas som vit, och varför.

Ett sätt att ta vithetsforskningen vidare vore att belysa hur vithet distribueras i det virtuella ”vita” havet. Det är enkelt att skapa sig en egen identitet och styra andras blickar i spelet mellan att se och att bli sedd på nätet. Det har inte minst aktualiserats av hur Anders Breivik iscensatte sin vita kropp i hjälteutstyrsel. Därmed blev han en del i omvärldens totalbild av vithet, med de tillhörande idéer, bilder och människor som vithetens kultur, ofrivilligt, inkluderar.

Texten om Hynek Pallas doktorsavhandling “Vithet i Svensk spelfilm 1989-2010” publicerades i  Magasinet Arena, nr 6 2011.

”Här har vi ett handelsavtal som riskerar medborgerliga fri och rättigheter, internets frihet och som kommer att påverka straffrätten. Utlåtandet om huruvida detta avtal alls är lagligt – det hemlighålls, åter, för medborgare, media och aktivister. Inte ens andra ledamöter i EP får se det.”

Så skriver bloggaren Henrik Alexandersson, som även jobbar för Piratpartiet i Europaparlamentet, inför nästa veckas beslut som berör Acta-avtalet.

Acta-avtalet är vid det här laget en långkörare i EU-sammanhang. Det kontroversiella avtalet tröskas just nu igenom Europaparlamentet. I nästa vecka ska det juridiska utskottet ta ställning till den rapport om Acta som parlamentets rättstjänst har tagit fram. Det är inför detta beslut som Alexandersson ryter till.

Enligt ryktet är rapporten mycket kritisk. Men det får vi inte veta något om. Rapporten har hemligstämplats. Bara de politiker som sitter i utskottet (och personal som hör till politikern) får ta del av rapporten. På själva mötet – som är öppet – förväntas EU-politikerna sedan diskutera sådant som de inte får nämna.

Tyvärr är det inte första gången kritiska rapporter hemligstämplas. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har EU-kommissionen gjort standard av att hemligstämpla avtal som rör handel. De avtal som tidigare skickades över till det folkligt valda Europaparlamentet för öppen granskning får nu en sekretesstämpel med hänvisning till handelshemligheter.

Så skedde med utvärderingen av EU:s fiskeavtal med Marocko. Informationen läckte ut ändå. Och visade att avtalet var en ren ekonomisk förlust för EU och inte heller kom marockanska fiskare till gagn.

Teknokraterna i EU tycks lite för ofta glömma bort vad demokrati är. Det är särskilt skrämmande i eurokrisens tid – när medborgarnas missnöje med de politiska besluten riskerar leda till en sådan omfattande apati att det öppnar för grovt populistiska krafter.

Henrik Alexandersson skriver om Europaparlamentets hantering av Acta-avtalet i läsvärda blogginlägg här och här.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson vill väcka bidragsspöket till liv. Senast bidragsspöket härjade runt var i början av 2000-talet.

Då presenterade arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv en opinionsundersökning som visade att fem procent av svenskarna hade stannat hemma från arbetet en dag det senaste året. Trots att de egentligen var så friska att de kunnat jobba.

Även om 60 procent i samma undersökning hade svarat att de tvärt om gått till jobbet fast de egentligen varit för sjuka, var fuskdebatten snart igång. Bilden av svenskarna som fuskare etsade sig fast.

Det spöket vill Ulf Kristersson ge nytt liv. I en debattartikel på DN Debatt skriver socialförsäkringsministern om ”det allvarliga bidragsfusket” som ska bekämpas. Som exempel nämns att Försäkringskassan förra året krävde tillbaka 320 miljoner kronor efter felaktiga utbetalningar.

Och visst, även fusk för 320 miljoner kronor är fel. Men siffran bör sättas i perspektiv:

Varje år skattefuskas det för 133 miljarder kronor. En siffra som Dagens Arena och Dagens Arbete kom fram till i en gemensam granskning av sjuk- och skattefusket. Bland annat handlar det om olagligt sparande utomlands (7,5 miljarder) och ersättningar till chefer i riskkapitalbolag (1,5 miljarder).

Men medan regeringen jagar bidragsfuskare har man i stället underlättat för skattefuskarna att inte betala in skatt.

Kanske borde Kristersson nagelfara den egna regeringens politik, innan han återupplivar bidragsspöket från förr?

”Carema: Äldreguiden ett dåligt verktyg” var en av rubrikerna i Rapport i går. SVT har granskat tio av Caremas äldreboenden som uppmärksammats för vanvård. Trots detta har nästan alla boenden samtidigt fått bra betyg av Socialstyrelsen i deras öppna jämförelse ”Äldreguiden”. Guiden är det enda nationella jämförelsen som finns att tillgå för att jämföra olika äldreboenden.

Slutsats? Idén att människor ska ”rösta med fötterna” och aktivt välja bort äldreboenden som har dåligt kvalité förutsätter att människor har korrekt och fullstädning information. Så funkar det alldeles uppenbart inte i verkligheten.

För Dagens Arenas läsare kommer detta förstås inte som en överraskning. Som Mikael Färnbo konstaterade i sin granskning förra veckan är den information som finns tillgänglig, både vad gäller äldreboenden och vårdcentraler, mycket bristfällig. Ofta kommer den direkt från cheferna. Läs om ”valfrihetsmyten”, och om att äldre är mindre nöjda i kommuner med kundval.

I morse kunde den som rattade in P1 även höra ett reportage från Kambodja, där hundratals fall av svimningar i landets textilfabriker – däribland underleverantörer till svenska H&M – till slut fått myndigheterna att agera.

Också detta är något som Dagens Arena skrivit om tidigare under året. Läs om strejken som utbröt när en H&M-leverantör sparkade fackliga, och hur en rapport beställd av H&M förklarar massvimningar med ”masshysteri”.

Har du några tankar, idéer eller tips på vad Dagens Arena borde skriva om? Tveka inte att maila eller ringa till oss på redaktionen!

Vill du lämna över känsliga uppgifter till oss, läs först igenom våra tips på hur du kan skydda din kommunikation.

I går eftermiddag twittrade journalister på plats i Bryssel för att bevaka det närmast hysteriskt viktiga toppmötet, att pressinformationen meddelat att “ackrediteringarna gäller hela helgen”. Den första nattmanglingen pågick till strax före fem i morse.

Under manglingen bråkade framför allt Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Merkel ville ha en fördragsändring, något som kräver alla 27 medlemsländers godkännande. Cameron vägrade att vika sig, ett beslut som redan omnämns som ett stort skifte i den brittiska EU-politiken. Någon fördragsändring blev det inte, i stället har 23 av medlemsländerna skrivit under en “pakt”.

De medlemsländer som ingått pakten har bland annat lovat varandra att EU-kommissionen ska få granska deras statsbudgetar. Det är dock oklart om EU-kommissionen får göra det, när alla medlemsländer inte är överens.

I dag fortsätter toppmötet. Mycket återstår att diskutera, och flera kommentatorer upprepar tidigare kritik om att det man kommit överens om inte hanterar det akuta krisläget för EU:s stater. Europeiska centralbanken (ECB) sänkte i går sin styrränta och har signalerat att man kommer fortsätta att låna ut till EU:s banker, men inte till dess medlemsländer.

Här följer ett par twitterkommentarer från personer den som är särskilt intresserad bör följa, under dagen och natten som kommer:

Matina Stevis: “Van Rompuy hade inte ett bra toppmöte: hans förslag om att ta bort EFSF från ESM:s tak, ge ESM en banklicens, prata euroobligationer, allt sköts i sank.”

Sony Kapoor: “Det är en enorm skillnad mellan en medlemsstats löfte om att uppnå budgetmål, och dess förmåga att nå målen. Det här gör inget för det senare!”

Megan Greene: “200 miljarder från IMF + 250 miljarder från EFSF + 160 miljarder från ECB SMP = 600 miljarder i räddningsaktion för Italien/Spanien. Varför det inte gör att man kan undvika omstrukturering av skulder: http://bit.ly/rqZjGK”

Bruno Waterfield: “Nya euro+ ska samlas efter morgondagens toppmöte, ingen juridisk klarhet i EU-kommissionens eller EU-domstolens roll i att övervakandet av nya budgetregler.”

Alex Barker: “Vilken soppa. Sarko menar att det finns en deal. Men många ouppklarade frågor. Fortfarande bråk om huruvida de 23 [som skrivit under den nya pakten] kan använda sig av EU:s institutioner.”

EconomistCharlemagne: “Stor förändring vad gäller Storbritanniens status i EU. Men man kan åtminstone inte anklaga Cameron för att vara Chamberlain. Han har inget dokument att ta med sig hem.”

Stanley Pignal: “Stackars Fredrik Reinfeldt, Sveriges premiärminister, gör TV-intervjuer 07.00 efter 12 timmar av EU-toppmöte i Bryssel. Han ser helt färdig ut. Vilken natt.”

Att gårdagens SCB-mätning var ett historiskt bottennapp för S vet ni redan. Ni vet också att det handlar om en utförsbacke som inleddes långt innan Håkan Juholt valdes till partiledare.

När jag tittade i siffrorna var det lätt att konstatera en huvudtrend: Sedan vårens SCB-mätning tappar S i princip alla grupper. Att turbulensen kring Juholt är en huvudförklaring till nedgången sedan i maj är självklart.

Det är naturligtvis omöjligt att relatera de olika tappen till konkreta händelser. Men tankarna vandrade lätt. Skuggbudget utan a-kassa = tapp bland fackliga grupper. Testballongen kring dubbla medborgarskap = tapp bland utländsk födda. Libyen = tapp bland internationalister. Lägenheten i Västertorp = tapp bland vanligt folk. Allmän oro för regeringsduglighet och ekonomisk kompetens = tapp bland TCO- och Saco-väljare. Och så vidare.

Det som oroade mig mest när jag tittade i siffrorna var tappet till i synnerhet MP, vilket tillsammans med förlusterna till M riskerar att bryta upp det gamla traditionella S-kontraktet mellan ”arbetarklass” och ”växande medelklass”.

Om det skriver jag på debattplats i dagens Expressen.