Bloggen

Socialdemokratiska kommentatorer menar att partisympatiundersökningen från Statistiska centralbyrån (SCB), som innebär en ny bottennotering för Socialdemokraterna, är partiets eget fel.

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin skriver:

Är Socialdemokraterna nöjda med det sämsta valresultatet i partiets moderna historia? Är det där ribban ligger? Svaret kan inte vara ja. I SCB:s siffror syns att den stockholmska utvecklingen – där S med nöd och näppe är större än MP – sprider sig. Väljarna i tillväxtregionerna lämnar S.

Daniel Swedin vänder sig mot det han beskriver som en utveckling inom Socialdemokraterna, som innebär att ambitionen för hur många väljare man ska locka till sig, har sänkts. Samtidigt, menar Daniel Swedin, är det politiskt smashläge för Socialdemokraterna. Arbetsförmedlingen spår att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö sammanfattar läget för Socialdemokraterna på Twitter:

Nu kollat underliggande siffror SCB. S-ledningen har lyckats skrämma bort folk i hela Sverige, alla inkomster, alla åldrar, etc.

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld riktar även han kritik mot att Socialdemokraterna inte förmår ta sig ur en negativ spiral.

För att bryta sin onda cirkel krävs att Socialdemokraterna förmår formulera skarpa politiska som attraherar väljarna och som sätter press på Alliansregeringen… … Hittills har partiet misslyckats i detta.

Ulf Bjereld menar att Socialdemokraterna borde titta närmare på de slutsatser som partiets egen kriskommission presenterade, i början av året.

LO-ekonomerna har i dag lagt fram sin ekonomiska prognos. Jämfört med prognosen från i våras ser det avsevärt sämre ut. Då förutsåg de en tillväxt för 2012 på 3 procent, nu menar de att tillväxten nästa år inte kommer upp i mer än 1,3 procent. Vidare tror LO-ekonomerna på en stagnerad arbetsmarknad och en arbetslöshet på 8 procent.

Att det är dåliga tider runt hörnet, och att det ser värre ut jämfört med i våras, är LO-ekonomerna långt ifrån först med att påpeka. För att möta det försämrade läget vill LO-ekonomerna se en aktiv finans- och penningpolitik. Bland förslagen finns en sänkning av Riksbankens reporänta, som enligt LO-ekonomerna bör vara låg under en längre period. Inflationen kommer ändå att vara fortsatt låg, klart under inflationsmålet på två procent, menar de.

LO-ekonomerna skriver att de inte tror att den europeiska skuldkrisen ”utvecklas till en finansiell krasch eller motsvarande”. Däremot tror de att många länder i Europa har flera svåra år framför sig – men att det inte kommer att påverka svensk export särskilt mycket.

Hur tänker de då? Flera av Europas ekonomier står ju inför ett totalt sammanbrott!?

Må så vara, men LO-ekonomerna menar att det inte är dit lejonparten av den svenska exporten går. Sammantaget har LO-ekonomerna räknat fram att även om ekonomin kommer att mattas av, kommer exporten att öka i värde.

LO-ekonomernas egna beräkningar visar att drygt 50 procent av exporten till 15 industriländer samt Kina (som tillsammans motsvarar 75 procent av den totala exporten), går till länder med balans i böckerna. Ungefär 35 procent av exporten till industriländer går till länder de klassar som ”dåliga”. Här hittar vi USA, Storbritannien, Japan, Frankrike och Belgien. I kategorin ”kris” finns Spanien och Italien, dit sju procent av Sveriges totala export går.

I länder i de två senare kategorierna är offentliga nedskärningar att vänta. Men eftersom det också finns länder med god ekonomi kommer exporten dit att öka. LO-ekonomerna förutser att effekterna tar ut varandra.

Med andra ord finns det utrymme för löneökningar inom industrin, där förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare strandat på lönefrågan. För små löneökningar, å sin sida, är inte bra – då mattas ekonomin av i för stor utsträckning, menar LO-ekonomerna.

”Kommissionen presenterar i dag en ny strategi för att EU bättre ska ta småföretagens behov i beaktande.” Så inleddes det knastertorra pressmeddelandet EU-kommissionen skickade ut i slutet av november.

I klartext betyder det sämre arbetsmiljö för anställda på små företag.

Det som på byråkratspråk heter ”införa lättare regler för att minimera deras [företagens] administrativa börda.” innebär de facto slopade arbetsmiljökrav. Mindre företag ska slippa undan regler för hälsa och säkerhet, om EU-kommissionen får sin vilja in.

På EU-toppmötet i slutet av veckan ska förslaget diskuteras. Inför mötet har LO, TCO och Saco uppmanat regeringen att säga nej.
– Skulle förslaget gå igenom riskerar vi att få olika villkor i företag beroende på hur stora de är, vilket är fullkomligt oacceptabelt, säger Saco:s ordförande Göran Arrius i ett uttalande.

Särskilt illa är det att EU-kommissionen siktar in sig på vad som kallas ”gold-plating”, det vill säga om ett EU-land har bättre villkor än vad den gemensamma lagstiftningen kräver. Och nu får ni ursäkta EU-jargongen, men risken är att arbetsvillkoren pressas nedåt. Arbetsdirektiv brukar utgå från minimikrav, men med EU-kommissionen senaste förslag blir risken att det som innan var lägstakrav i stället blir ett tak.

Tyvärr går det i linje med hur arbetares rättigheter hittills har behandlats under finanskrisen. I räddningspaket till krisländerna ställs krav på lägre löner och slopade fackliga rättigheter. Finanskrisen har blivit en ursäkt för att försämra rättigheterna för Europas löntagare.

Medan regeringen funderar på hur de ska agera på veckans EU-toppmöte kommer här en påminnelse som de gärna får ta i beaktande: Varje år dör 1 400 personer i arbetsrelaterade sjukdomar. Enbart på svenska arbetsplatser.

Teknokraternas framfart i Europa har undgått få under den pågående finanskrisen. I tisdags skrev Mikael Feldbaum i ledaren på Dagens Arena att eurokrisen har lett till en rockad mellan politiker och ekonomer.

I dag är det ekonomer som anser att räddningspaket behövs – politikerna håller emot och kräver nedskärningar och privatiseringar. ECB går i Tysklands ledband och ställer krav på lägre löner i krisländerna.

Samma ämne är EU Observers Leigh Phillips inne på i den mycket läsvärda artikeln ”The EU’s ‘techno party’ is hollowing out democracy”. Faktum är att har du inte orkat läsa något annat om eurokrisen bör du åtminstone ta dig igenom denna text.

Att teknokraterna tvingar bort sittande regeringar när de inte beter sig enligt uppspaltad kravspecifikation (som när Papandreou ville genomföra en folkomröstning för att få stöd för åtstramningspaketen) är väl snarast att beteckna som en gammal nyhet. Och att euroländerna ska skicka in statsbudgetar för godkännande av EU-kommissionen möter få protester.

Några journalister tog chansen att ställa frågan till EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso om hur så stor makt kan flyttas från folkligt valda representanter utan att det leder till att demokratin eroderar. Svaret som följde var att så länge euroledarna själva beslutar att lämna ifrån sig makten är det inget hot mot suveräniteten:

”Det var deras beslut […] så i termer av demokrati, låt oss vara tydliga. När demokratiska länder med full respekt för konstitutionella regler betror vissa enheter med makt är det en fullt demokratisk process och helt i linje med demokratiska principer”.

Men när teknokrater tar plats i regeringar, vem granskar då dem? Och när ropas det som högst efter dessa byråkrater som ska styra om till privatiseringar och lönesänkningar? Leigh Phillips konstaterar att inför spanska valet hördes inga rop på teknokrater. Inte heller betonades från EU- eller ECB-håll nödvändigheten av nationell konsensus eller att väljarna hade ett ansvar att rösta på rätt sätt (till skillnad från när Irland, Portugal och Finland gick till val).

Varför? Svaret som Philips ger är att de spanska väljare som skulle kunna rösta emot sparprogram redan var desillusionerade med den sittande mitten-vänsterregeringen. Teknokraterna tycks enbart ropa på sina gelikar när det inte är självklart att medborgarna ska rösta fram marknadsfundamentalister till makten. Socialliberaler undanbedes vänligt men bestämt och keynesianer kan skicka sin jobbansökan annorstädes.

Det dystra är att teknokraterna verkar kunna montera ned demokratin i godan ro utan några större protester. Varför hör vi inte mer från en europeisk vänster?

Plötsligt är Moderaterna för lagstiftning om partibidrag. Hoppsan! Eller?

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver i Svenska Dagbladet följande:

Principen om frivillighet [bör] beaktas. En ny lagstiftning bör pröva hur olika medlemsavgifter kopplas till partibidrag och hur partibidrag i form av oavlönat arbete och stödinsatser ska redovisas. Även den omfattande lotteriverksamhet som bedrivs i bolagsform av politiska partier måste ses över.

Alltså, Moderaterna vill diskutera lagstiftning rörande hur alla möjliga sorters bidrag till partier ska kunna redovisas.

I klartext: Moderaterna är avundsjuka på Socialdemokraterna för att de tjänar pengar på näringsverksamhet och samarbetar med LO, och vill gnälla om det en gång till. Moderaternas egna institutionella samarbete, med Svenskt Näringsliv, går som bekant inte så jättebra just nu.

Arkelsten påpekar dessutom följande:

Centrala principer som valhemlighet, förenings- och åsiktsfrihet måste vara vägledande i arbetet med att utforma en lagstiftning. Integritetsperspektivet är också centralt.

Man kan tycka att det är lite övermaga av Moderaterna, att i en fråga där övriga seriösa partier är överens om att bristen på lagstiftning i Sverige är pinsam, linda in ett “okej rå” i så många ord. Man kan känna att visst, lagstiftning är en process, men hur svårt ska det vara? Dock, vi talar om ett parti berusat av sin gravitas.

“Hybris” är ett ord flera begagnar just nu, inte helt utan anledning. Men det är klart, alla partier behöver dra in pengar.

I skuggan av den svenska inrikespolitikens ankdammsmässiga (men rubrikskapande) förehavanden och den europeiska finanspaniken, pågår FN:s klimatkonferens i Durban. Trots lågt ställda förväntningar är konferensen allt annat än oviktig. (Den är livsviktig.)

Därför kör vi på Dagens Arena nu ett race med debattartiklar om hur Sverige och EU bör agera i Durban. Alla politiska partier inbjuds att delta, men även de organisationer som bevakar frågorna året om, och inte sällan vet mer än någon annan. Vi hoppas på en god debatt.

Först ut är Vänsterpartiets Jens Holm.

Vill du också debattera Durban? Maila victor.bernhardtz@arenagruppen.se.

I år är det 20 år sedan Sovjetunionen upplöstes. Exakt när upplösningen ägde rum tvistar de lärde om – enligt vissa bör jubileet hållas i dag, andra menar att det inte finns någon minnesdag.

Men vad hände när frihetens triumf fick Östeuropa att hoppas på förändring?

Jag kan skriva typ 18 000 tecken om Sovjetunionens förfall. Konsekvenserna av upplösningen är många. Bortom ”det kalla och onda Ryssland”, ”Winds of Change”, buskis-Jeltsin, mordet på Anna Politkovskaja och kapplöpningen om ikonernas återkomst, är avsaknaden av ekonomisk-politiska och sociala reformer värda att dryftas.

När planekonomin blev marknadsekonomi över en natt påverkades de forna Sovjetstaternas ekonomiska beteende. Varje land i Östeuropa håller fanan högt, och den platta skatten (enhetlig procentsats för inkomstskatten) som finns i flera östeuropeiska länder, beskrivs i väst som ett framgångsrecept för marknadsekonomin.

Joråsatte.

När kapitalismen krisar, när de som tjänar dåligt står mot de som inte tjänar något alls, borde progressiva skattesystem och sociala reformer vara lösningen. I stället för att härma en ”anglosaxisk ekonomi”.

Här hittar du tre förklaringar till varför Östeuropas länder omfamnade en liberal ”anglosaxisk” ekonomisk politik efter kommunismens fall, i stället för att utvecklas.

För mer om Sovjetunionens fall, läs Johanna Koljonens nyhetskrönika från (gårdagens) Dagens Nyheter.

Miljöminister Lena Ek (C) fick inleda årets upplaga av Klimatforum. Där skulle hon slå ett slag för målet att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050. Målet i sig är ju bra. Men hur ska det gå det till, ska man ta hänsyn till verklig konsumtion eller kanske det vi släpper ut enbart i Sverige?

Nja, det är inte riktigt klart.

Ministern svarade med ett “det är en jättesvår fråga, det finns jättemånga åsikter. Det är därför jag i beredningsgruppen har tagit in bra folk”.

Moderatorn Sharon Jåmas tog då chansen att förtydliga frågan:
– Så ni har satt ett mål, men inte definierat vad det är?

Lena Eks svar:
– Så är det.

Det är inte lätt, alltså. Som för övrigt var miljöministerns beskrivning av läget under klimatförhandlingarna i Durban.

Två små barn, Hiyab och Deymond, ska utvisas till Italien. Det trots att de inte har någon anhörig där. Deras pappa sitter i eritreanskt fängelse och mamman är försvunnen. I Sverige finns fosterföräldrarna där barnen har bott i ett år. Migrationsverket följer bara regelverket – och då ska barnen utvisas.

Om det skriver Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i en mycket läsvärd text.

I grunden ligger den så kallade Dublinkonventionen. Det första landet i EU som en asylsökande kommer till ska också vara det land där asylansökan lämnas in. Liksom många andra flyktingar har Hiyab och Deymond först anlänt till Italien.

Situationen för flyktingar i Italien, liksom i länder som Grekland och Malta, är under all kritik. Den förbättras inte av det svåra ekonomiska läge som Grekland och Italien befinner sig i.

Tobias Billström brukar ducka undan ansvar varje gång kritik mot utvisningar i enlighet med Dublinkonventionen kommer på tal. Det heter att ”de sydeuropeiska länderna måste skärpa sig”. Då spelar det ingen roll att två barn kommer i kläm under fästning Europas tunga skugga.

Miljöpartiet har sedan i mars en migrationspolitisk överenskommelse med regeringen. Det rimliga nu är att de sätter press på regeringen att ställa sig bakom ett svenskt stopp av utvisningar till andra EU-länder. Allt annat är ett svek mot en rättssäker och human migrationspolitik.

Så var det dags igen. I dag inleddes en ny runda av klimatförhandlingar i den sydafrikanska staden Durban. Få ljuspunkter kan skönjas. Finanskrisen har effektivt dödat tidigare gröna ambitioner.

Trots att utsläppen förra året nådde nya rekord. Trots nya varningar om extremare väder. Och trots att hundratals miljoner människor kommer tvingas från sina hem som en följd av klimatförändringar.

Det börjar kännas bekant nu. Låsningarna är desamma som i Köpenhamn för två år sedan – när många ännu satte sin tilltro till världsledarnas förmåga att nå ett klimatavtal.

USA befinner sig i ett låst inrikespolitiskt läge. EU kommer med löften om att förlänga Kyotoprotokollet – men bara om andra stora utsläppsländer lovar att underteckna ett juridiskt bindande avtal. Kina kommer inte att ställa upp på några överenskommelser så länge inte USA är med på tåget. Och med de utsikterna kommer varken Ryssland, Japan eller Kanada att gå med på en förlängning av Kyotoprotokollet.

I stället pratar industriländerna om nya färdplaner. Ett möjligt årtal är 2015, och ett nytt avtal skulle då träda i kraft till 2020. Då kommer med stor sannolikhet tvågradersmålet att vara kört. Risken för besvikelse är också stor. Även inför Köpenhamnstoppmötet fanns en färdplan som världsledarna enats om ett par år tidigare.

Det mesta ser alltså dystert ut. Men i Världsbankens klimatblogg pekas några mindre, men ändå viktiga, beslut ut som kan bli resultat av förhandlingarna i Durban. Det handlar om sådant som att jordbruk kan räknas in under klimatkonventionen. Ett sådant beslut skulle innebära att fattiga bönder kan få del av klimatfinansiering.

Men som samma blogg också påpekar. Dessa små, men viktiga beslut, riskerar att trängas bort av de stora politiska knutarna. Klimatförhandlingar börjar dessvärre allt mer likna en kollaps på repeat.

Statoil, Eon och Exxon Mobile är några av de företag som betalar upp emot 100 000 kronor per år för att vara med i den inflytelserika lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF).

Under slutna tillställningar får företag möjlighet att träffa EU:s beslutsfattare. Varken journalister eller allmänhet har någon möjlighet att granska eller ta del av det som sägs under de middagar som ska ge ”möjligheter att träffa nyckelpersoner”.

Samma företag som ger bidrag till klimatförnekare, som vägrar städa upp efter oljeutsläpp i Nigerdeltat och som utvinner smutsig oljesand får här möjlighet att lobba för sina åsikter.

I den organisationen var Lena Ek (C) vice ordförande under sin tid som EU-parlamentariker. Och trots att hon för två månader sedan lämnade EU-politiken för att bli miljöminister har hon stått kvar som vice ordförande. Det kunde Svenska Dagbladet avslöja i helgen.

Att Lena Ek valde att vara en del av en sådan organisation och att hon inte lämnade den när hon blev miljöminister är i sig illa nog. Men det berättar samtidigt något större om de nära band politiker och näringsliv har i Bryssel.

I EEF är även Europaparlamentets talman, Jerzy Buzek, medlem. Likaså industriutskottets ordförande Herbert Reul och miljöutskottets ordförande Jo Leinen. Företag som försöker koppla till sig EU-politiker hör vardagen till i Europaparlamentet. Bjuder en EU-politiker in en lobbyist öppnas dörren till parlamentets korridorer och lobbyisten kan fritt ägna sig åt påtryckningar.

Allt fler lobbyister har begett sig mot Bryssel i takt med att mer makt flyttat till EU-nivå. Det lobbyregister där organisationer kan registrera sig är tandlöst: att anmäla sig till registret är frivilligt. Det har också framkommit att flera av de näringslivsorganisationer som registrerat sig i stället angett att de är frivilligorganisationer.

EU-politikerna som är medlemmar i EEF kan alltid hävda att de förblir opåverkade. Men fortfarande återstår det faktum att företag med stora ekonomiska möjligheter kan köpa sig vägar till beslutsfattarna. Och det i EU:s enda folkvalda institution.

Dagens Arena kommer att fortsätta granska lobbyisternas inflytande i EU. Har du tips, mejla till yonna.waltersson@arenagruppen.se.

Arbetsgivarsidan har bröstat upp sig ordentligt i avtalsrörelsen. Det heter att ”oroliga tider kräver ansvarsfulla avtal” och att facket måste visa ”förståelse för att den ekonomiska utvecklingen är oerhört osäker”.

Att det samtidigt delas ut mångmiljardbelopp till aktieägare är en verklighet som Svenskt Näringsliv blundar för.

Här är en till nyhet som arbetsgivarsidan helst vill blunda för: Krisen finns inte.

Unionens chefsekonom, Daniel Lind, förklarar på förbundets opinionssida varför.

Konjunkturinstitutet släppte i går sin nya barometer över läget i svensk ekonomi. Där går att läsa att det snabba fallet som pågått i sju månader har stannat upp. Den senaste månaden har stämningsläget varit oförändrat.

Samtidigt visar Unionens bolagsindikator att de svenska börsbolagen går bra. Trots ständigt hotande eurokris spår de företagsanalytiker som gjort bedömningen att bolagen har större vinster att vänta de närmaste åren än under finanskrisen.

Till det kan SEB:s företagarpanel läggas. De medelstora bolagen går bra och företagens utveckling påverkas inte av lägre förväntningar. Inte heller småföretagen befinner sig i kris. Det enligt Swedbank och Företagarna.

De vinster som inte blir löneökningar går till bolagens aktieägare. Det kan vara värt att komma ihåg när Svenskt Näringsliv skriker sig hesa över oansvariga fackförbund.

I går bjöd tankesmedjan Global Utmaning in till seminarium om euron, med syftet att reda ut om det är eurons konstruktion det är fel på, eller om det är politikerna som styr eurozonen det är fel på.

I panelen satt ekonomen och tidigare socialdemokratiske ministern Leif Pagrotsky, Länsförsäkringars chefsekonom Marie Giertz, samt Sveriges mest kände professor i internationell ekonomi – Lars Calmfors.

Ska man tro panelen så finns det en lång rad problem med både hur politikerna betett sig, och hur euron är konstruerad. Samtidigt är det lite så att gjort är gjort. “Om euron ska brytas upp kan det bara ske under kaosartade former”, meddelade Pagrotsky, som menade att en avveckling av euron inte löser några problem.

Giertz påpekade att eurokrisen inte bara är en fråga om statsskulder. Spanien (till exempel) hade en relativt låg statsskuld, när den internationella finanskrisen först slog till 2008. Men den privata belåningen är skyhög – hushåll och företag har lånat stora summor för att köpa hus och anlägga ny infrastruktur. I nuvarande läge blir den skulden ett stort problem.

Men enligt Giertz var det inget annat än logik för Spanien att belåna sig kraftigt, när det begav sig. Räntorna var nämligen, på grund av eurons konstruktion, negativa när lånefesten rullade på. “Tyskland är också ansvarigt för att inte ha dragit i bromsen, utan i stället ha fortsatt låna ut till Spanien”, menade Giertz.

Mest rak på sak med hur illa ställt det är var Calmfors. Han skissade upp två möjliga riktningar för vägen framåt: Antingen “muddling through” eller “massiva stöd”.

Den första inriktningen är en fortsättning på det som nu pågår: nedskärningar och enträget sanerande av ekonomier. Calmfors bedömer att den strategin till 50 procent har möjlighet att leda till att krisen får en lösning, till 50 procent riskerar att kasta in Europa i en akut finanskris och ekonomisk depression.

Den andra innebär ett kraftigt inflöde av pengar (sannolikt från Europeiska centralbanken), som kan rädda länder som Grekland och Portugal, och därmed återupprätta finansmarknadernas förtroende för euroländerna. Men om Grekland, Portugal och andra länder i samma situation visar sig vara bankrutt på riktigt, då landar skulden hos skattebetalare i mer välmående länder. Calmfors vågade inte gissa procentchansen att strategin skulle lyckas. Men risken för misslyckande och en kollapsad euro är onekligen stor.

Till sist påminde alla i panelen om att vad man än gör, innebär det konstruktioner som till syvende och sist kommer att behandlas av väljare – genom valrörelser, särskilda folkomröstningar eller/och storstrejker och gatuprotester. Vad de tyska väljarna tycker är givetvis av särskilt intresse, då Tyskland är det land (oavsett lösning) som kommer att stå för merparten av fiolerna. Och har mest kreditvärdighet att förlora.

Riksdagsjournalisterna hade i dag Miljöpartiets språkrör Åsa Romson på kaffeträff. Efter att en gång för alla utrett huruvida det finns en överenskommelse med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om att bojkotta debatter i SVT (svaret är nej), handlade diskussionen om Miljöpartiets politik.

Det blev en ganska tunn diskussion.

Romson har tillsammans med språkrörskollegan Gustav Fridolin gjort ett omtag i hur partiets riksdagskansli är organiserat. Inget konstigt i det. Nya ledare vill leda på sitt sätt. Romson berättade att Miljöpartiet ser en öppning att spränga in sig som aktör i den ekonomisk-politiska debatten och i arbetsmarknadspolitiken. Det är läge nu, när Socialdemokraterna lämnar oppositionsfältet öppet och bara bråkar internt.

Gott så. Vad partiet tycker i de här frågorna, som inte redan redovisats? Oklart.

Romson var under samtalet bra på att ge långa svar, men hade svårt att nå fram till konkret politik. Den nye ekonomisk-politiske talespersonen Per Bolund ska under vintern presentera resultaten av vad som just nu är en process i en intern arbetsgrupp. Enligt Romson har partiet en ambition att göra det i februari. Efter att ha pressats lite om att ändå säga, konkret, vad Miljöpartiet tycker är viktigt, kom svaret “matchning”. Utbildning och satsning på infrastruktur är också centralt, svarade Romson.

Visst, men samma retorik kan hämtas ur både Vänsterpartiets och Socialdemokraternas politik. Den som väntar på en grön ekonomisk-politisk offensiv med innehåll, får vänta.

De flesta papperslösa arbetar inom bygg, städ och restaurang. Fastighets och HRF tillåter papperslösa medlemmar, men inte Byggnads.

De papperslösa som söker sig till det tvärfackliga centret för papperslösa arbetar främst inom branscherna som täcks av Fastighets, Byggnads och Hotell- och restaurangfacket. Centret uppskattar att det sammanlagt bor cirka 50 000 papperslösa i Sverige.

Fackförbundet Fastighets har organiserat papperslösa sedan 2008. I söndags tog också Hotell- och restaurangfacket beslut om att tillåta papperslösa medlemmar. Men i Byggnads får papperslösa ännu inte bli medlemmar.

Frågan var uppe på förbundets förra kongress. Men något beslut om medlemskap togs inte, i stället tillsattes en utredning. Däremot beslutade förbundet att prioritera arbetet mot kriminella arbetsgivare, samt att verka för att stärka papperslösas rättighet till bland annat vård och skola. Och i praktiken driver förbundet redan många fall där papperslösa är inblandade.
– Kongressen signalerade att det här är något vi ska prioritera. Är det så att någon, oavsett vem, vänder sig till oss och till exempel inte fått ut någon lön. Då är det arbetsgivaren vi jagar, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande i Byggnads

Men varför tillåter ni inte papperslösa medlemmar?
– Det handlar ju om det här med det illegala. Men det är en fråga som är högaktuell eftersom antalet papperslösa som söker upp oss har ökat markant. Vi har en pågående utredning som ser över det här nu, säger han.

Tror du att ni kommer tillåta papperslösa medlemmar i framtiden?
– Vi får se vad utredningen föreslår, men vi kommer starkt att överväga det, säger han.