Bloggen

Lågprisvaruhuset Gekås i Ullared fick i helgen besök av den förlåt mig-turnerande S-ledaren Håkan Juholt. På plats blev han introducerad för Ullared-vd:n Boris Lennerhovs senaste idé: En sportbar mitt bland kvinnokläderna.

Juholts reaktion på vd:ns idé?

”Du lägger alltså en sportbar mitt bland tjejkläderna? Det är ju djävulskt uttänkt. Finns det ett Nobelpris i handelsstrategi borde du få det”.

Socialdemokraternas nuvarande partiledare tycker alltså att den här förlegade kvinno- och manssynen bör tilldelas Nobelpris.

Juholts kommentar må vara ett försök att bygga på sin folklighet. Men för ett parti som kallar sig feministiskt, som säger sig vara medvetet om de strukturer som ger kvinnor och män olika villkor i livet, borde ett sådant här uttalande vara helt oacceptabelt.

Att Håkan Juholt tror att han kan få stöd för sin politik genom att ge uttryck för kvinno- och mansförakt är illa nog. Är sådan aningslöshet och inkompetens värdig en partiledare och statsministerkandidat?

Jag hoppas inte det. Jag förväntar mig att det Socialdemokratiska partiet tar avstånd från hans uttalande. Att de visar sin besvikelse över att Juholt sviker en av socialdemokratins grundläggande värderingar. Sekundärskammen skär just nu i djupet av mitt hjärta. Så här får det inte gå till.

I går, torsdag, dinerade Financial Times utrikespolitiska chef Gideon Rachman med högt uppsatta EU-politiker och diplomater i Bryssel. Det är en sådan där middagsbjudning som journalister får delta i mot löfte att ingenting citeras. Däremot är det fritt fram att referera anonymt. Det gjorde Rachman på sin blogg.

Vad som slog honom var inte innehållet i de officiella talen, som i stort gick ut på att: ”Vi lever i tuffa tiden, men jag är säker på att vi kommer reda ut det”. Det som snarare slog Rachman var den underliggande paniken i middagskonversationerna.

En högt uppsatt politiker från någon av EU:s ekonomiska stormakter beskrev till exempel euron så här: ”Det förefaller mig som att vi har skapat en maskin från helvetet, som vi inte kan stänga av.”

En annan högt uppsatt politiker från ett av krisländerna ska ha sagt: ”För oss var Europa en dröm, nu är det en mardröm”. Och en annan Europapolitiker ska ha suttit och resonerat kring vad man ska göra med sina egna pengar i händelse av att allt går åt skogen. Slutsatsen var: ”Köp mark på Nya Zeeland. Om krig bryter ut i Europa kan man alltid bo där, odla sina egen mat och sälja till kineserna.”

Det var givetvis menat som en skämt. Men den underliggande tonen av desperationen var allt annat än skämtsam.

Kommentarerna får mig osökt att tänka på Stanley Kubricks kalla kriget-satir: ”Dr. Strangelove or: How I learned to stop worrying and love the bomb” från 1964.

En galen amerikansk general inleder en kärnvapenattack mot Sovjet. Samtidigt får USA:s president veta att ryssarna uppfunnit en Doomsday machine. Maskinen kommer inte bara spränga jorden i luften vid händelse av en attack, den är också helautomatisk och kommer att spränga jorden i luften om någon försöker stänga av den. Det perfekta avskräckningsvapnet helt enkelt.

Avskräckningseffekten har dock uteblivit eftersom ryssarna ännu inte offentliggjort sin Doomsday machine. Det har de väntat med till partikongressen eftersom partiordföranden ”älskar överraskningar”.

Enligt Gideon Rachman verkar högt uppsatta politiker i EU numera inse att euron är konstruerad på samma sätt. Som en ”maskin från helvetet, som vi inte kan stänga av”.

Euron såldes in till EU-medborgarna som det perfekta vapnet i den globala finansiella kapprustningen. Men utsatt för en oförutsedd attack står vi alla handfallna inför dess självutlösande mekanismer. Valmöjligheterna inför en krisande euro, liksom inför en Doomsday machine, är begränsade: Antingen gör vi ingenting och ser på hur euron spränger Europa i bitar. Eller så försöker vi stänga av den med effekten att Europa sprängs i bitar.

Kanske skulle teknokraterna i Europa läst Dr. Strangeloves rapport innan de konstruerade euron:

”Based on the findings of the report, my conclusion was that this idea was not a practical deterrent for reasons which at this moment must be all too obvious.”

Juholt gjorde en Persson och lurade alla. Lars Engqvist ska skriva Socialdemokraternas nya partiprogram. Hakorna föll som tegelstenar när Engqvist och Juholt gjorde entré i samband med den nyss avslutade presskonferensen på Sveavägen 68.

På twitter cirkulerade uppgiften att vi skulle få oss en tung comeback till livs, och gissningarna grupperades snabbt i tre kategorier under dagen.

Grupp 1 bestod av före detta partiledare: Ingvar Carlsson, Göran Persson.

Grupp 2 bestod av före detta ministrar som nu huserar i kylskåp av olika slag: Pär Nuder, Thomas Östros, Thomas Bodström och Margot Wallström (som felaktigt ansågs vara kvar i Sverige, vilket ledde till spekulationer).

Grupp 3 bestod av kvalificerade gissningar: Helle Klein hade inte twittrat på hela dagen (misstänkt), Lena Sommestad kan ju skriva och har enligt ryktet varit påtänkt (men leder nu en sidoorganisation, vilket inte är en helt önskvärd kombination).

Aftonbladets ledarredaktion gjorde en lista, sköt brett, men nämnde naturligtvis inte Lars Engqvist.

Alla som har träffat folk i rörelsen, i synnerhet män som gick med i SSU när Engqvist var ungdomsförbundets ordförande, vet att han är omvittnad populär och mycket respekterad. Och meritlistan är minst sagt imponerande: Journalistutbildad, redaktör för Frihet, förbundsordförande för SSU, chefredaktör för Östra Småland och Arbetet, KS-ordförande i Malmö, vd för Svenska Filminstitutet, ordförande för Statens kulturråd, Folkbildningsrådet, Svenska institutet.

Sedan en rad statsrådsposter (främst socialminister) och en tid som vice statsminister under SSU-kompisen Göran Perssons konvalescens (höften, ni minns). Därefter landshövding (Jönköpings län) och nu ordförande i SVT:s styrelse (en post som han meddelade att han avsäger sig).

Som ni ser finns det en hel del beröringspunkter med Juholt. Ett liv i skärningspunkten mellan Partiet, kulturen och journalistiken – precis som Juholt. Kanske är det här som kopplingen dem emellan finns.

Vad kan då sägas om utnämningen av Engqvist? Jag känner honom inte personligen, men har hört mycket gott om honom under åren. Trevlig, klok, tänker fritt, ”bra kompass” som det brukar heta. Varken ”höger” eller ”vänster”.

Visst, det är absolut inte ett namn som för tankarna till en #nystart. Är Engqvist den person som ska vinna kinkiga medelklassväljare åt S? Vad vet Engqvist om surdegshotellet på Södermalm, skulle den retoriska frågan kunna lyda.

Men gedigen erfarenhet ska inte föraktas när förnyelse ska uppnås. Han får kloka (och relativt unga) Marika Lindgren-Åsbrink vid sin sida som biträdande sekreterare. I gruppen som ska jobba fram programmet ingår förståndiga socialdemokrater som Pär Nuder, Thomas Östros, Anneli Hultén och Karl-Petter Thorwaldsson – till exempel.

Min snabbanalys är att Juholt valde att spela säkert. ”A safe pair of hands” kombinerat med gedigen erfarenhet och en bra kompass.

Dock: De väljare som S ska återvinna kommer i väldigt få fall läsa det nya programmet, oavsett hur väl Engqvist genomför sitt uppdrag (jag tippar på ett välskrivet och genomarbetat program).

Partiprogrammet är självfallet en grund för politisk verksamhet, men när väljarna bestämmer sig tredje veckan i september 2014 kommer förtroendet för Juholt som eventuell statsminister, en trovärdig ekonomisk politik, samt den eventuella förekomsten av ett seriöst regeringsalternativ till den borgerliga alliansen att vara viktigare frågor för väljarna.

Där har Juholt och S alltjämt tre riktigt svåra surdegar att ta tag i.

In kom eurokris och med det slängdes demokratin in i en frysbox. Media kunde på onsdagen rapportera att Greklands nya teknokratregering godkänts. Inget nytt under solen kunde tyckas. Finanskrisen har ju varit ett party för Europas teknokrater och även Italien har den vägen vandrat.

Men bland dessa ”teknokrater” återfinns även Makis Voridis från högerpopulistiska LAOS. Voridis är känd för sitt fascistiska förflutna och blev under sin universitetstid avstängd för att ha attackerat medstudenter som inte delade hans politiska utgångspunkt. Ledaren för LAOS har för övrigt gjort uttalanden om att ”judiskt blod stinker”.

Som viceminister för utveckling tar Adonis Georgiadis plats. Han har bland annat utmärkt sig för att ha talat sig varm för den rasistiska, anti-semitiska och homofoba boken ”Jews: The Whole Truth”.

Dessa personer tar plats i den grekiska regeringen utan några som helst reaktioner från övriga EU. När tyska banker ska räddas tycks alla medel vara tillåtna utom just de som innebär att de som orsakat krisen faktiskt får betala. Så: teknokrat eller fascist? Anything goes. Det är dessvärre den nya melodin i Europa.

Det är inte alltid lätt att hänga med i turerna kring upphovsrättsfrågor och fildelning. Därför var det med stor förväntan i luften (twitter) som många journalister hängde på låset (satt framför datorn) när EU-domstolen nu, kanske äntligen, skulle komma med någon sorts klargörande.

I dag, onsdag, skulle nämligen Europadomstolens generaladvokat Niilo Jääskinen komma med ett utlåtande om Sveriges första Ipred-fall. Men i stället för klargörande blev det fortsatt förvirring. Dagens Nyheter var snabbt ute på nätet med en artikel med rubriken: ”EU-advokat ger svenska Ipred stöd”. Någon timme senare publicerar SVT:s Rapport en artikel med rubriken: ”Ipred-lagen kan bli fortsatt uddlös efter EU-utlåtande”.

Sanningen låg någonstans däremellan.

Samma dag som Ipred-lagen (i folkmun även piratjägarlagen, antinedladdningslagen eller fildelningslagen) trädde i kraft i april år 2009 begärde fem ljudboksförlag att bredbandsoperatören Ephone skulle lämna ut identiteten på användaren bakom ett visst IP-nummer. Förlagen misstänkte att denna person hade fildelat ljudböcker. Men bredbandsoperatören vägrade.

Fallet har tröskat genom tingsrätten (som gav förlagen rätt) och hovrätten (som gav Ephone rätt) och Högsta domstolen skickade frågan vidare till Europadomstolen.

Nu skulle alltså avgörandet komma. Rätt eller fel. Niilo Jääskinen lyckas dock med konststycket att säga både rätt och fel, eller egentligen något helt annat. Han skriver att det inte råder något tvivel om att lagen tillåter att förlagen får veta vem som ligger bakom ett visst IP-nummer. Men, och detta är viktigt, bara om denna information om IP-nummer och identitet har lagrats av internetleverantören just i syfte att kunna lämnas ut om upphovsrättsinnehavare misstänker brott.

Och det är det ingen it-leverantör som gör eller kommer att göra. I sådana fall skulle det krävas ny lagstiftning. Dessa uppgifter används inte till mycket mer än fakturering i dagsläget.

Men observera att detta bara var trailern. Hela filmen kommer vi först kunna se om något halvår. Och då är det mycket möjligt att det låter annorlunda. To be continued.

Nästa år firar a-kassans maxbelopp, 680 kronor om dagen, tioårsjubileum. För tio år sedan innebar den ersättningen att nästan åtta av tio arbetslösa fick ut 80 procent av sin tidigare lön. Sedan dess har det runnit en del inflation, produktivitets- och löneökningar under broarna. I dag innebär ersättningen att endast en av tio får ut 80 procent av den tidigare lönen.

Eftersom taket i a-kassan har legat stilla i tio år innebär det i realiteten att det har sänkts. Närmare bestämt så har inflationen ätit upp ett värde motsvarande hundra kronor om dagen, eller 2 000 kronor i månaden, för de arbetslösa.
– Det är inte alls djärvt att tro att den här låga nivån är en bidragande orsak till att 1,4 miljoner av arbetskraften har valt att stå utanför a-kassan, säger Melker Ödebrink, kanslichef vid A-kassornas samorganisation till Sveriges Radio Ekot.

När regeringen Reinfeldt tillträdde år 2006 stod 700 000 människor i arbetskraften utanför a-kassan. Sedan dess har antalet alltså fördubblats. Men den låga ersättningen är inte hela svaret.

Regeringen har också konstruerat medlemsavgiften i a-kassan så att den i praktiken fungerar som en regressiv skatt. Det vill säga: Ju fattigare du är, desto högre blir avgiften. Ta ett företag som Scania. Civilingenjören i kontorsbyggnaden i Södertälje betalar 90 kronor i månaden, medan arbetaren vid linan betalar 390 kronor i månaden.

Skillnaden beror dels på att a-kassan är kopplad till arbetslösheten i branschen – ju högre arbetslöshet desto högre avgift. Dels handlar det om att avgiften helt sonika har höjts. Tidigare betalade alla mellan 90 och 100 kronor i månaden.

Förutom att det kostar mer har diverse regeländringar gjort att det är mycket färre arbetslösa som i dag har rätt till a-kassa. Sedan 2006 har andelen halverats, från 80 till 40 procent. ”Fortsätter nuvarande nedgångstakt sjunker andelen ersättningstagare till knappt en tredjedel nästa år och till mindre än en fjärdedel år 2012”, skriver Arbetsförmedlingen som varnar för att a-kassan ”är på väg att förlora sin betydelse”.

Regeringens förändringar drabbade främst låginkomsttagarna. Och det är också den här gruppen – som har störst arbetslöshetsrisk och skulle ha mest nytta av a-kassan – som i högst utsträckning lämnat a-kassan sedan 2006.

Många som gått ur a-kassan gjorde det helt enkelt eftersom de inte hade råd att vara kvar. Det kostar till exempel 725 kronor i månaden att vara medlem både i facket och a-kassan om man är anställd inom hotell- och restaurang. Det är en kostnadsökning med drygt 150 procent sedan regeringen tillträdde. Och det i en bransch med en snittlön på 19 000 före skatt och där drygt en tredjedel arbetar deltid.

725 spänn om du får ut 10 000 och har ett par kids, hyra och/eller lån. Det är rätt saftigt.

Man måste ha klart för sig att attackerna mot a-kassan inte är någon perifer del av regeringens politik som grundar sig i någon diffus borgerlig antifacklig ryggmärgsreflex. Attackerna mot a-kassan är såväl stommen som nyckeln till ett mycket större politiskt projekt än vad som undsluppit alliansföreträdarnas läppar.

A-kassan är verktyget för att betvinga fackföreningsrörelsen. Genom a-kassan kan man sänka ingångslönerna i redan lågbetalda yrken. Genom a-kassan kan man skapa en ny låglönemarknad, en ny klass av tjänstehjon. Genom a-kassan kan man slå sönder anställningstryggheten.

Genom a-kassan kan man skikta den irriterat hoptryckta svenska lönestrukturen.

Något ljushuvud bland ungmoderaterna i kompisgänget kring Reinfeldt-Borg-Littorin måste någon gång ha insett att a-kassan var fackföreningsrörelsens akilleshäl. Och fackföreningsrörelsen var just den fula fluglort som förstörde de rena linjerna i Anders Borgs nyliberala kartbok.

Samma ljushuvud insåg säkert att om man vinner regeringsmakten har man faktiskt makten att börja vända och vrida i det a-kassesvärd som går rakt in i det fackliga hjärtat. Det är ju faktiskt staten som sätter reglerna och finansierar en stor del av kalaset. I övrigt framstod de fackliga skyddsvallarna av organisering, lagparagrafer och allianser med arbetsgivarna som irriterande solida.

Det fanns bara ett sätt.

Föga överraskande var försämringarna av a-kassan det första som den borgerliga regeringen gjorde efter valsegern år 2006. Skumpan hann knappt bli avslagen innan man greppade a-kassesvärdet – och det med en ilska och frenesi som byggts upp under åratal av frustrerad oppositionspolitik.

Sedan dess blöder facket ymnigt.

Finansministern har nu signalerat att regeringen kan tänka sig att höja taket i a-kassan – men bara om fack och arbetsgivare gör upp om en rörligare arbetsmarknad.

När Anders Borg nu åter fattar greppet om a-kassesvärdet har han las i skottgluggen. Just det, den lag om anställningsskydd som regeringen så hjärtskärande innerligt har lovat att värna.

Tillfället är noga valt. Just nu sitter tjänstemännen, genom PTK, och omförhandlar sina omställningsavtal med Svenskt Näringsliv. I den förhandlingen ligger turordningsreglerna på bordet. Och eftersom tjänstemännen har högre snittlön än arbetarkollektivet så har deras medlemmar förlorat mest på det frysta taket i a-kassan.

Tjänstemännen har också mindre att förlora på att turordningsreglerna försvinner. Ofta har tjänstemän så specialiserade arbetsuppgifter att varje anställd ändå bildar sin egen turordningslista vid neddragningar. Dessutom har tjänstemännen genom åren förhandlat till sig relativt stora resurser för omskolning, vidareutbildning och matchning.

Men förhandlar tjänstemännen bort turordningsreglerna ökar det politiska trycket på arbetarkollektivet. Och arbetarna har mycket mer att förlora.

Att få sparken med utsliten rygg efter 35 år som vårdbiträde på Carema utan mer än en gymnasieutbildning i ryggen är ingen höjdare. För dessa människor är las ofta den avgörande skillnaden mellan arbete (inkomst) och arbetslöshet (fattigdom).

Med a-kassan som gisslan fortsätter regeringen att föra Sverige tillbaka till klassamhället.

När miljöminister Lena Ek (C) ännu jobbade som EU-politiker drev hon att EU skulle minska utsläppen med 30 procent, och inte med 20 procent som är det nuvarande målet. Så fort hon tillträtt som miljöminister släppte hon det kravet.

Nu har Lena Eks tidigare kollegor i Europaparlamentet ännu en gång skickat en uppmaning om att EU borde höja utsläppsmålet. De anser även att EU borde fortsätta driva på en förlängning av Kyotoprotokollet under klimattoppmötet i Durban om ett par veckor.

Låt oss gissa att Lena Ek hoppas att EU-politikernas uppmaning ska gå omärkt förbi.

I Fria Tidningen i dag kan man läsa en intervju med MP:s ekonomisk politiska talesperson Per Bolund, under rubriken ”Miljöpartiet öppnar upp för diskussion om överskottsmålet”.

Tyvärr är rubriken lite väl hårdvinklad – Bolund säger egentligen inte mer än att överskottsmålet förstås ”inte är någon naturlag”, men menar samtidigt att den nuvarande ordningen i stort är av godo.

Det är synd. Få ekonomiska regelverk känns mer kvävande för det svenska politiska manöverutrymmet än överskottsmålet. För att rekapitulera:

Den socialdemokratiska regeringen införde överskottsmålet 2000. Mer specifikt handlar målet om att den offentliga sektorns ”finansiella sparande” (inkomster minus utgifter) ska motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) över en ”konjunkturcykel” (som sträcker sig över, säg, tre till tio år).

Staten ska alltså ta in mer pengar än den gör av med och lägga i spargrisen – detta är att föra en ”ansvarsfull ekonomisk politik”. Moderaterna tog över idén från Göran Persson, och Socialdemokraternas nya ledarteam Håkan Juholt och Tommy Waidelich har fortsatt på den inslagna vägen.

Därför är den före detta moderata riksdagsledamoten (docent i nationalekonomi) Anne-Marie Pålsson en fröjd att läsa. För ett tag sedan kom hennes bok ”Överskott till överdrift”, utgiven av Timbro, där hon från en moderat ideologisk horisont kritiserar överskottsmålet:

Varför ska staten beskatta medborgarna mer än den behöver? Det är ju pengar som lika gärna hade kunnat användas till skattesänkningar (= mer makt åt den enskilde, på statens bekostnad, enligt Pålssons världsbild), påpekar hon syrligt.

Eller till järnvägar och nya bostäder, för den som är hågad åt det hållet.

För det handlar om mycket pengar. Enligt Pålssons beräkningar skulle ett slopande av överskottsmålet (ersätt med ett skuldmål för den offentliga sektorn på 40 procent) innebära att de offentliga utgifterna kunna ökas (eller skatterna minskas) med 470 miljarder kronor fram till nästa val, och därefter med 50-100 miljarder. Utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas.

470 miljarder räcker – återigen enligt Anne-Marie Pålsson överslagsräkning – exempelvis till 200 000 medelstora lägenheter, eller till både utbyggnaden av höghastighetstågen mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö och 600–700 kilometer ny motorväg. Gigantiska – nödvändiga – reformer.

Detta får Anne-Marie Pålsson att gissa att något politiskt parti snart kommer att gå ut och aktivt ifrågasätta överskottsmålet: ”Mera av allt utan höjda skatter måste te sig lockande för alla väljare”.

Av intervjun med Per Bolund att döma är inte Miljöpartiet där än. En möjlighet för Socialdemokraterna att positionera sig i den ekonomiska debatten (att slå Anders Borg i ”ansvarsgrenen” blir svårt)? Jo viss. Men tar Waidelich chansen? Tillåt mig att tvivla.

I går förklarade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt att han ämnar fortsätta sin beef med Sveriges Television. Det finns ett par problem med den inställningen.

För den som inte kommer ihåg sakfrågan, gäller det alltså den (ännu så länge) minst uppmärksammade frågan från Juholts svarta fredag, den 7 oktober i år. Den 9 oktober hade SVT:s Agenda tänkt arrangera en partiledardebatt. Men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tackade nej, eftersom de skulle bli placerade i studion på samma sida som Sverigedemokraterna och Miljöpartiet. På andra sidan i studion skulle de borgerliga regeringspartierna stå. Enligt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle det ha gett en bild av att riksdagens oppositionspartier är samlade. Något som Juholt menade inte är sant – Sverigedemokraterna röstar oftare med regeringen.

Man kan tycka vad man vill om sakfrågan. Det finns goda argument för och emot. Men att, som Juholt, nu hota med att inte medverka i framtida SVT-debatter (utan i stället tacka ja till TV4) framstår minst sagt som ogenomtänkt.

Ponera att SVT rycker på axlarna och struntar i Juholts “krav”. Debatterna blir av ändå, men utan Sveriges största parti. Gissa vad det gör med Socialdemokraternas image?

Det gäller att välja sina strider. Politiker som skyller på och klagar över medierna vinner ingenting, någon gång. Fråga bara Moderaterna vad deras surmagade gnäll i opposition, efter valet 1994, gav för resultat.

På ett annat plan avslöjar Juholts agerande en del om Socialdemokraternas mediestrategiska kunskaper. Om de tror sig kunna spela tufft med SVT, bör de rimligen fundera över hur SVT resonerar. Om SVT skulle göra om sitt debattformat för att partiledaren för Sveriges största parti vill det, är det inte något som stärker kanalens trovärdighet. Incitamentet för att böja sig för Juholt är inte särskilt stort.

I opposition måste ett parti göra allt de kan för att synas. Det innebär ibland att man tvingas följa debatten och de för stunden gällande spelreglerna, inte leda densamma och skriva egna regler. Den lyxen har, om någon, regeringen. Sorgligt kan tyckas, men inte mindre sant för det.

Till sist kan vi konstatera att det inte stannar här. Enligt Sveriges Radio hävdar Juholt att han har Vänsterpartiet och Miljöpartiet med sig i bojkottplanerna. Dagens Nyheters Jens Kärrman har tittat på saken, och kommit fram till att det inte stämmer.

Oppositionsledarens fingertoppskänsla lämnar en del övrigt att önska.

Under de kommande fem åren är det sannolikt att det byggs så många nya fossilbränsleslukande kraftvärmeverk, fabriker och byggnader att dörren för att motverka allvarliga klimatförändringar stängs för gott.

Den slutsatsen drar det i vanliga fall mycket sansade Internationella Energiorganet (IEA) i årets energirapport. Resultaten bygger på den mest genomgående analysen av världens energiinfrastruktur som hittills har genomförts.

Alarmerande, kan tyckas. Men IEA har fog för sitt resonemang. Något förenklat kan sägas att världen redan nu förbrukar 80 procent av den energi som kan konsumeras inom ramen för att hålla klimatförändringarna under 2 grader. De kraftverk och fabriker som byggs i dag kommer i sin tur att fortsätta sluka fossilbaserade bränslen under många år framöver.

IEA har räknat fram att om världen fortsätter att bygga framtidens energiinfrastruktur på koldioxidintensiva lösningar kommer loppet att vara kört till 2017. Allt som byggs därefter skulle då direkt bidra till att den globala uppvärmningen överstiger 2 grader.

Utsikterna att världens länder skulle hörsamma IEA:s varningar är dock desto mindre. Så länge finanskrisen pågår med oförändrad styrka finns inget intresse för att hantera klimatets kris.

Inför klimattoppmötet i Durban i slutet av november signalerar flera länder att de vill skjuta en överenskommelse på framtiden. Den brittiske klimatministern Greg Barker ska enligt The Guardian ha uttalat sig för ett klimatavtal som kan träda i kraft till år 2020. Alltså flera år efter att dörren för att motverka allvarliga klimatförändringar stängts.

Det är en dörr som när den väl har stängt inte kommer att vara möjlig att öppna igen.

Håkan Juholts utspel om att landets kommuner måste få större möjligheter än i dag att hindra etablering av friskolor är välkommet. Det finns åtminstone två huvudskäl till varför den fria etableringsrätten på skolområdet är problematisk:
Ineffektiv resursanvändning och en allt mer segregerad skola.

Till att börja med: Kommunadministrationen sitter på kunskap om helhetsbilden i kommunen. Man vet (förhoppningsvis) ungefär hur många kids som är på väg uppåt i skolsystemet, hur många som beräknas lämna de kommande åren och så vidare. Om kommunen då inser att det faktiskt inte finns behov av några nya skolor för tillfället, måste man kunna säga nej till hågade företag.

Annars riskerar vi att – med Mikael Dambergs (S) ord – att ”betala för tomma lokaler, i stället för lärare”.

För många lokaler, för många skolor i relation till antalet elever = resursslöseri.

Men viktigare är förstås den ökande segregationen i den svenska skolan. Exempelvis visar en undersökning genomförd av Lärarnas Riksförbund, “Rika barn lära bäst?“, att likvärdigheten i den svenska skolan minskat sedan 90-talet. Elevernas bakgrund – föräldrarnas utbildningsnivå eller inkomster, till exempel – spelar allt större roll för skolresultaten.

Det vore naivt i överkant att tro att skolvalet och den fria etableringsrätten inte bidragit till segregationen inom skolan…

Så blev det som många spekulerat: Lucas Papademos, tidigare chef för Greklands riksbank och vice ordförande för Europeiska centralbanken (ECB), har fått mandat av Greklands president att bilda en ny regering. Papademos blir alltså premiärminister, om än för en interimsregering.

Exakt vad den nya regeringen ska göra innan det blir nyval är oklart – presidenten och parlamentets partiledare höll tidigare i dag ett fyra timmar långt möte i frågan. Med tanke på att parterna under det extremt pressade läge som råder tog tid på sig att godkänna Papademos, finns det anledning att hålla utkik efter rapporter om vad Papademos mandat egentligen innebär.

Tills det klarnar kan man med fördel fundera en stund kring vad som faktiskt har hänt: Grekland har kollapsat, ekonomiskt och politiskt. Tidigare regeringschefen Giorgos Papandreou blev till slut tvungen att avgå. Nyval behövs, men tills dess måste någon leda landet – Grekland har åtagit sig mycket i förhandlingar med sina eurogrannar, men kritiseras för slö implementering. Då kallar man in sin gamla riksbankschef för att styra upp saker och ting.

Föreställ er samma läge i Sverige: Fredrik Reinfeldt (M) tvingas lämna Sagerska palatset och håller ett sobert avskedstal om att landet måste acceptera att ge upp sin suveränitet till EU-kommissionen, IMF och ECB. Håkan Juholt (S) försöker ihärdigt med en politisk linje som går ut på att både skälla på Reinfeldt för att han förhandlat bort suveräniteten, och för att han inte implementerar räddningspaketet, i vilket den är en del.

Kungen kallar alla till förhandlingar. Efter en mangling på slottet, ges tidigare riksbankschefen Lars Heikensten i uppdrag att ta tjänstledigt från sitt nuvarande jobb som vd för Nobelstiftelsen, för att rädda Sverige.

Plötsligt blir det lite lättare att förstå att grekerna inte bara gör “det som är bäst för dem”.

I går tokrusade räntan på tioåriga italienska statsobligationer. Vid ett tillfälle var den så hög som 7,48 procent, för att sedan backa något efter att Europeiska centralbanken (ECB) mycket aggressivt köpt italienska obligationer.

När de europeiska finansmarknaderna stängde, kände sig Tommy Fredriksson i Ekonomiekot nödgad att tala om Ragnarök. Varför en italiensk statspappersränta över 7 procent pekar mot undergång, förklarar Katrine Kielos i dag i Aftonbladet.

Samtidigt skickade nyhetsbyrån Reuters ut en artikel som beskriver hur franska och tyska tjänstemän under en tid har skissat på en plan för hur eurozonen skulle kunna förändras. Med i diskussionerna finns både en större politisk integrering (läs: eurofinansminister) och färre medlemsländer.

Det ska finnas en lista över vilka länder som ska få vara med även i framtiden, men vilka länder som står på listan (förutom Frankrike och Tyskland) är höljt i dunkel.

Om sådana planer sätts i verket innebär det att tanken om ett enat Europa grusas. Diskussionerna förs enligt Reuters på alla nivåer, men ännu så länge utan konkretion. Men vad betyder det här?

Den välvillige säger att alla aktörer i eurozonen och EU måste ha beredskap för det värsta. Särskilt när den italienska ekonomin, som är för stor för den typ av räddningspaket andra euroländer har förhandlat fram, hotar att kollapsa.

Den cyniskt lagde säger att Tyskland tröttnat på krisen, och påpekar att Tyskland fortfarande säger blankt nej till att ECB ska garantera säkerheten hos både medlemsländers och finansinstitut, genom att trycka mer pengar.

Förbundskansler Angela Merkel har dessutom en hemmaopinion att tänka på. Under alla omständigheter kräver Merkel att EU:s fördrag ändras, så att EU får möjlighet att kontrollera utgifterna i medlemsländernas budgetar.

Cynikern får vatten på sin kvarn genom att analysera vad Frankrikes president Nicolas Sarkozy sa i ett anförande för en samling universitetsstudenter i måndags. Sarkozy pläderade för ett kärn-EU, med starkare finanspolitisk integration än övriga medlemsländer. Idén om ett ”Kerneuropa” är ingalunda ny, tvärtom, men i rådande läge får ett sådant uttalande betydelse.

Å andra sidan har Tyskland och Frankrike, de två länder som sedan EU grundades har drivit utvecklingen av unionen framåt, mycket att förlora på att ett flertal länder lämnar euron. Inte minst skulle det skapa en situation med mycket stor oförutsägbarhet. Och Merkel och Sarkozy skulle riskera att i historieböckerna bli de som förstörde euron, för egen politisk vinning.

Det finns många, mer eller mindre sannolika, scenarion kring vad som händer härnäst. Finansanalytikerna och de politiska kommentatorerna är dock överens om att Europas politiker (fortfarande) inte agerar kraftfullt nog. Toppmötena duggar tätt, men lösningarna är alltjämt halvmesyrer. Det kan få konsekvensen att eurozonen bryts upp, trots att ingen egentligen vill att det ska ske.

I går släppte FN:s atomenergiorgan IAEA den hittills hårdast formulerade rapporten om Irans påstådda kärnvapenambitioner. Rapporten har lett till starka reaktioner framför allt i Västeuropa, USA och (förstås) Israel, medan Iran (förstås) tillbakavisar rapporten som grundlös och politiskt motiverad.

Västvärlden kommer nu, genom att hänvisa till IAEA:s rapport, att trycka på för hårdare sanktioner mot Iran, samtidigt som Ryssland och Kina förmodligen kommer att motsätta sig sådana i FN:s säkerhetsråd. I åtminstone Israel, USA och Storbritannien höjs röster för att agera militärt mot Iran (mer om det senare). Men till att börja med – vad står det i IAEA:s rapport?

• Fram till 2003 hade Iran ett strukturerat kärnvapenprogram, men som därefter avslutades.

• IAEA:s rapport skriver dock att ”det finns … indikationer på att vissa verksamheter som är relevanta för utvecklingen av en kärnladdning fortsatte efter 2003, och att vissa kan fortfarande vara pågående.”

• Bland annat hävdas det att Iran ska ha tillverkat datamodeller vars syfte knappast kan vara något annat än avfyrningsanordningar för kärnstridsspetsar, och att landet har genomfört textexplosioner i en underjordisk metallkammare.

Alltså: inget (längre) fullskaligt kärnvapenprogram, men däremot en hel del aktiviteter som tyder på att Iran fortfarande är intresserade av att skaffa sig kärnvapenkapacitet.

IAEA hänvisar till källor ”från mer än tio länder”, även om det verkar som att åtminstone en betydande del av faktaunderlaget kommit från amerikanska och israeliska underrättelsekällor.

Som man kunde förvänta sig går åsikterna isär om rapportens betydelse. Joseph Cirincione, ordförande för Ploughshares Fund, säger till al-Jazeera att IAEA:s publikation egentligen ”inte innehåller något nytt”, utan att det mesta varit känt sedan tidigare, både inom IAEA och i underrättelsekretsar.

(Det som är intressant i det här fallet skulle alltså vara det faktum att IAEA nu går ut publikt och säger det man länge vetat, under sin nye chef Yukiya Amano. Värt att notera är att IAEA:s före detta chef, Mohamed ElBaradei, ganska nyligen i en intervju med journalistlegendaren Seymour Hersh verkade spela ned hotet från Iran: ”Jag tror inte att Iran är en tydlig och närvarande fara. Allt jag ser är hypen om det hot som Iran utgör.”)

Anonyma diplomatkällor menar å sin sida att detta är ”den mest graverande rapporten som någonsin publicerats av IAEA och slutsatsen som följer av den är entydig: Iran arbetar för att skaffa sig kärnvapen.”

Så – vad göra? Israel har åtminstone diskuterat militära insatser mot Iran, och nyligen genomförde landet ett test av raketsystem med kapacitet att nå Iran – vilket spätt på spekulationer om att Israel och eller USA förbereder en attack. Och enligt The Guardian (märkligt nog inte på dess egen hemsida) är den brittiska militären beredd att tillsammans med USA genomföra gemensamma militära attacker mot Iran.

Får man tro amerikanska förståsigpåare (se till exempel Jeffrey Goldberg i The Atlantic, och David Rothkopf i Foreign Policy) så är ett militärt svar från Obamaadministrationen inte helt osannolikt.

Andra, exempelvis Bruno Tertrais, en före detta rådgivare åt det franska försvarsdepartementet, är dock betydligt mer skeptisk till militär intervention. ”Enbart” flyganfall från Israels sida skulle inte göra mycket skada mot Irans kärnanläggningar. Och mer storskaliga militära scenarior (som att under eldunderstöd släppa ned amerikanska specialförband i fallskärm, eller inleda en fullskalig bombkampanj mot Iran) är enligt Tertrais orealistiska.

För att avsluta kan man återvända till Joseph Cirincione, som påpekar att eftersom Iran inte i dagsläget har något riktigt, strukturerat kärnvapenprogram (det finns det ingen – eller åtminstone mycket få – som påstår) borde det ännu finnas tid för diplomatiska lösningar.

Inget krig – förhoppningsvis – än på ett tag alltså.

Att svensk järnväg är i desperat behov av bättre underhåll och ökad kapacitet är knappast något som förvånar. Tidigare SJ-ordförande Ulf Adelsohn har kallat SJ för en lekstuga för okunniga politiker och fått medhåll från facket.

När Trafikverket presenterade en delrapport från kapacitetsutredningen tidigare i höstas kunde utredarna konstatera att Sverige är världens bästa land när det kommer till att lägga pengar på akuta åtgärder för järnvägen. Men när det kommer till alla andra investeringar ligger Sverige långt efter.

Avregleringarna har inte direkt hjälpt till, konstaterade riksdagsledamoten Anders Ygeman (S) när bristerna i den svenska järnvägen ännu en gång diskuterades. Denna gång under ett seminarium arrangerat av Västsvenska Handelskammaren. Han menade att riksdagspartierna tillsammans borde sätta sig ned för att diskutera hur den svenska järnvägen kan bli bättre.

Kanske har Ygeman rätt i att en politisk uppgörelse behövs. Ideologiska skygglappar tycks stå i vägen för mer långsiktiga beslut för att få tågen att gå i tid. I Sverige saknas i dag en långsiktig underhållsplan för järnvägsnätet. Och medan antalet länder med höghastighetståg kommer att dubbleras till 2014, står Sverige kvar på perrongen.

Men frågan är hur långt man skulle kunna komma i sådana diskussioner. För att bygga ny järnväg kostar. Liksom att rusta den gamla. Då krävs en politisk framsynthet som ser bortom kortsiktiga plånboksfrågor. Det är som bekant inte alliansens bästa gren. Med en statsminister som varnar för visioner kommer aldrig stora statliga investeringar att ses som ett trumfkort – även om de på sikt kan leda till många nya jobb och mindre miljöpåverkan.

Den 13 december kommer persontrafiken på järnvägen att avregleras fullt ut. Det är upplagt för fullt kaos under julhelgen.