Bloggen

Debatten om de nya reglerna för arbetskraftsinvandring från 2008 har åter blossat upp. Missa inte Dagens Arenas granskning av de nya reglerna från i vintras. Den kritik som nu framförs av OECD och gränspolisen tangerar vår slutsats från i vintras: Lagen om arbetskraftsinvandring lämnar fältet fritt för skrupelfria arbetsgivare att utan risk för repressalier utnyttja människor under slavliknande förhållanden.

Problemen med lagen om arbetskraftsinvandring är framför allt tre:

1. För att få arbetstillstånd i Sverige måste arbetsgivaren skicka in ett anställningserbjudande till Migrationsverket där löner och arbetsvillkor är i överensstämmelse med kollektivavtal. Men detta papper är inte juridiskt bindande på något sätt. Hur det riktiga anställningsavtalet ser ut eller vilka löner som betalas ut i praktiken är det ingen som kontrollerar.
2. Stämmer inte löner eller villkor så har arbetskraftsinvandraren mycket svårt att hävda sin rätt. Dels eftersom det saknas ett bindande avtal och dels eftersom uppehållstillståndet är beroende av anställningen hos arbetsgivaren. Den som bråkar riskerar att anställningen upphör och förlorar då samtidigt uppehållstillståndet.
3. Migrationsverket gör få, eller inga, kontroller, av de företag som ansöker om arbetstillstånd. Arbetskraftsinvandrare har i många fall hamnat hos oseriösa företagare vars enda syfte har varit att utnyttja dem som billig arbetskraft.

Missa inte SVT Agendas debatt mellan LO:s Wanja Lundby-Wedin och migrationsminister Tobias Billström från i söndags. Inte ens en hal ål som Tobias Billström lyckades riktigt slingra sig ur den situationen. Även om han gör sitt bästa. Notera hur han ohämmat ljuger tv-tittarna rakt upp i ansiktet när han hävdar att anställningserbjudandet som arbetsgivarna skickar in till Migrationsverket är bindande.

Det är inte bindande. Det är ett erbjudande där arbetsgivaren skriver vilken lön och vilken typ av anställning de tänkt erbjuda arbetskraftsinvandraren. Arbetsgivaren riskerar dock ingenting om verkligheten ser helt annorlunda ut (det vill säga om arbetsgivaren ljugit i sin ansökan). Det finns inte heller någon som kontrollerar om villkoren på pappret stämmer med verkligheten. Inte ens om alla varningsklockor ringer hos handläggarna på Migrationsverket så har de någon möjlighet att neka arbetsgivaren arbetstillstånd. Lagen förbjuder dem. Lagen kräver att myndigheten blint ska lita på arbetsgivaren. I vilken värld har det fungerat?

Migrationsminister Tobias Billström hävdar att Migrationsverket visst skulle kunna återkalla arbetstillstånd om de upptäcker felaktigheter. Det är ett helt vansinnigt uttalande av två anledningar:

1. Migrationsverket har inte i uppgift att göra den typen av kontroller.
2. Även om de upptäcker felaktigheter är myndigheten osäker på om de har lagstöd att agera.

Det är en sak att en moderat minister tänker och tycker på det här viset (det kanske inte är så förvånande). Men den nya lagen om arbetskraftsinvandring drevs även igenom med stöd av Miljöpartiet. När vi publicerade vår granskning av lagens konsekvenser i vintras svarade MP:s ansvariga riksdagsledamot Mikaela Valtersson med en debattartikel. Där hävdade hon att de exempel på ”modern slav- och människohandel” som framkommit i vår granskning hade ”väldigt lite med arbetskraftsinvandring att göra”.

Skulle Mikaela Valtersson säga samma sak i dag? Skulle hon hävda att OECD, gränspolisen, facket, det Sida–finansierade ISDP och Migrationsverket har fel? Skulle hon visa samma iskyla mot människors lidande som Tobias Billström? Svårt att säga. Mikaela Valtersson har numera lämnat politiken. Men vad tycker egentligen Miljöpartiet? Försvarar de fortfarande lagen om arbetskraftsinvandring?

Mikaela Valterssons debattartikel i Dagens Arena visade i alla fall samma hala tendens som Billström excellerar med. Läs gärna mitt svar på hennes artikel här.

Läs även LO-bloggen där utredaren Thord Pettersson slår hål på Tobias Billström löften om att Migrationsverket nu ska skärpa kontrollerna. Det är en lögn Billström dragit flera gånger förut.

Se även Ekos rapportering här och här.

Uppgifterna om Grekland och eurokrisen förändras i rasande takt just nu. Tidigare i veckan förvånades alla av beskedet att grekerna skulle folkomrösta om EU:s senaste krispaket – ett besked som senare drogs tillbaka. Senare i dag (fredag) ska en förtroendeomröstning för Papandreou hållas i det grekiska parlamentet. Utgången är högst oviss.

Snart stundande nyval, en övergångsregering mellan socialdemokraterna Pasok och oppositionspartiet Ny demokrati, eller en “expertregering” där vare sig Papandreou eller Ny demokratis partiledare Samara ingår verkar vara de tre alternativ som just nu står till buds.

Samtidigt underströks allvaret i situationen av det faktum att EU:s och världens ledare under gårdagen helt öppet erkände att Grekland faktiskt kan komma att lämna euron. För bara några veckor sedan hade något sådant varit otänkbart.

Ingen vet förstås med säkerhet vad som skulle hände om Grekland lämnade euron och återinförde den grekiska drachman. Men några tankar:

Export – import
Med en återinförd egen valuta och flytande växelkurser skulle drachman falla som en sten jämfört med andra valutor. Det skulle gynna Greklands export – men samtidigt skulle det förstås innebära att allting som köps in utifrån blir mycket dyrare. Med andra ord: omedelbart sänkt levnadsstandard.

Förhoppningen är förstås att Greklands exportnäring ska booma och på några års sikt få tillbaka landet till tillväxt. Då gäller det förstås att någon vill köpa Greklands produkter (just nu verkar den globala efterfrågan kanske mer vara på väg nedåt snarare än uppåt …) och att inflationen inte sätter fart.

Kapitalflykt
Rent konkret hur ska det gå till att återinföra en gammal valuta? Alla skuldsedlar, huslån och förmögenheter som i dag finns i euro – vad är de värda när Grekland bytt tillbaka till drachman? Ingen som vet, ingen som vet…

Därför: vid minsta misstanke om att Grekland på allvar överväger att lämna euron kommer kapital att forsa ut ur landet (det har fått ekonomer som Stefan de Vylder att ge följande rekommendation till grekerna: “om ni ska lämna euron, gör det snabbt – och berätta inte för nån!”). Lämnar Grekland är någon form av kapitalkontroller – liknande dem som Malaysia införde under Asienkrisen i slutet av 90-talet – nog helt nödvändiga …

Bankerna och statsskulden
Lämnar Grekland EMU-samarbetet är landets bankväsende i ett slag avskuret från Europeiska centralbanken ECB:s pengatillförsel. Kollapsen är då mer eller mindre ett faktum. Frågan är om det då inte är ofrånkomligt att bankerna nationaliseras. Lägg till att Greklands statsskuld i samband med att landet lämnar euron kommer att skrivas ned (alternativt ställas in helt) och du har en situation där landet inte kommer att kunna låna pengar på de internationella kreditmarknaderna för ett bra tag framöver…

Det här är alltså vad som skulle kunna hända med Grekland – effekterna på den övriga eurozonen (och på världsekonomin) skulle förstås också vara ganska rejäla.

Sedan finns förstås frågan om ett land kan lämna EMU-samarbetet, men samtidigt vara kvar i den europeiska unionen. Enligt en del snack i veckan är svaret på den frågan “nej”.

Men vad det skulle innebära om Grekland lämnade inte bara EMU utan också EU vågar jag inte tänka på just nu…

Konstruktionen av fas 3 är inte bara djupt orättvis och kränkande – det är en logisk kullerbytta, en papperskonstruktion som inte fungerar i praktiken (på så vis kan den betraktas som en konsekvent förlängning av regeringens övergripande jobbpolitik).

Vi vet alla att fas 3 är orättvist eftersom den tvingar människor att jobba heltid utan lön (annars ryker den redan låga ersättningen). För att komma runt det problemet gav regeringen Arbetsförmedlingen i uppgift att hitta sysselsättningar som inte kunde definieras som jobb. Därmed försökte man desarmera kritiken att man tvingade människor att jobba gratis.

Men vad är egentligen skillnaden mellan sysselsättning på heltid och jobb på heltid? I praktiken visade det sig handla om skillnaden mellan de relativa begreppen meningsfullt och meningslöst. I fas 3 fick människor till exempel måla om redan målade stolar. Det definierades som en meningslös sysselsättning och således inget jobb. Hade stolarna däremot varit omålade hade det räknats som meningsfullt och därmed som jobb.

Arbetsförmedlingen balanserade här på en knivsegg. Sysselsättning skulle vara meningslös i den bemärkelsen att den inte kunde betraktas som jobb, men meningsfull i den bemärkelsen att den skulle ge erfarenhet som skulle öka sannolikheten för deltagaren att hitta en ”riktigt jobb”. Uppgiften visade sig omöjlig.

Arbetsförmedlingen föll i diket. Antingen tvingade man människor till fullständigt meningslösa sysslor, eller så tvingade man folk att jobba gratis.

Kritiken blev massiv.

Vad hände? Jo, i slutet av sommaren kom Arbetsförmedlingen fram till det man borde ha förstått från början:

”Utvärderingen av Fas 3 visar på svårigheter att hitta platser med meningsfull sysselsättning, som samtidigt inte liknar ordinarie arbetsuppgifter. Arbetsförmedlingens ledning har därför tagit beslut om fortsättningsvis tillåta platser med mer reella arbetsuppgifter.”

I valet mellan meningslösa sysselsättningar och gratisarbete (pest eller kolera) valde Arbetsförmedlingen det senare. Det är i och för sig inte så konstigt. Den samlade arbetsmarknadsforskningen är övertydligt på en punkt: sannolikheten för långtidsarbetslösa att få ett ”riktigt jobb” ökar dramatiskt ju mer sysselsättningen liknar just ett ”riktigt jobb”.

Det är egentligen en självklarhet. Jag blir bättre på fotboll om jag tränar på att sparka på en boll. Jag blir inte bättre på fotboll om det är just bollsparkandet jag till varje pris undviker.

28 000 svenskar ingår i dag i fas 3. Det innebär 28 000 gratisarbetare, fritt för företag att utnyttja. Konsekvensen av Arbetsförmedlingens beslut har nu börjat visa sig. Allt fler företag använder fas 3 som affärsidé. Allt fler företag blir också allt mer specifika i sina krav på fas 3-deltagare. Vissa kräver yrkeskunskaper som ”mekaniska kunskaper”. Det skulle inte förvåna mig om vi snart får höra talas om fas 3-anordnare som kräver CV eller har anställningsintervjuer. Om ni känner till något sådant fall, tveka inte att höra av er.

”Ja, att personer som är i behov av socialbidrag också kan vara sjuka, det är ju ingen nyhet” suckar moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén i radiostudion.

Allt fler sjuka förlorar rätten till sjukpenning eller sjukersättning. De blir så kallade nollklassade och kan inte bli sjukskrivna på nytt. Om det handlade morgonprogrammet i Sveriges Radios P1 om.

Fattiggörande, skulle det också kunna kallas. Den nollklassade tvingas, om han eller hon inte kan leva på sin partner eller har rika släktingar (vilket ju Reinfeldt verkar tro att alla har) att söka socialbidrag. Sälja bil, sälja hus, flytta, göra sig av med besparingar.

Allt för ett sjukförsäkringssystem som mer och mer liknar ett svart låda där du sugs in och inte vet när och om du ska komma ut igen. I Sveriges Radios inslag berättar Lennie von Hackwitz om hur en trasig axel och dyslexi lett till att han i dag står utan ersättning. Dagens Arena har tidigare berättat om Christine Holmberg som efter sjabbel från Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens sida förlorade sin ersättning.

Det var när regeringen under 2008 ändrade reglerna i sjukförsäkringssystemet som möjligheten att få sjukersättning om man saknar sjukpenningsgrundande inkomst togs bort. Regelverket har också sina glapp. Många faller mellan stolarna, som när Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans riktlinjer krockar med varandra. Slutresultatet blir densamma: Noll kronor att leva på.

Under morgonen beskrev Irene Wennemo, huvudsekreterare i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, för radioreportern att det finns ett behov av en ny ersättningsform till dem som förlorat ersättningen. Samma utredning är Gunnar Axén ordförande för. Han svarade snabbt att något förslag om grundersättning inte är lagt. Innan utredningen har kommit med sina rekommendationer till regeringen, och regeringen redogjort för sina förslag, är det alltså inte värt att hoppas på för mycket.

Tills vidare kommer sjuka att tvingas till socialbidrag.

Men det är visst ingen nyhet, enligt Gunnar Axén. Man kan tänka sig att han efter studiodebatten ruskade lite lätt på axlarna, blundade och gick vidare mot allhelgonahelgens stillsamma lunk. Kanske väntar middag med vin, vänner och viltgryta.

För de nollklassade väntar däremot nya rådslag om man ska ha råd att köpa mjölk.

Fast det var ju ingen nyhet, det heller.

När Berlinmuren föll och Sovjetimperiet kollapsade bytte länderna i Östeuropa ekonomiskt system över en natt. Marknadsekonomin gjorde entré – i regel i en tämligen marknadsfundamentalistisk, extrem variant.

Om detta talade Zoltán Pogásta, ungersk professor i ekonomi, när Arena Idés ekonomiska råds årliga konferens gick av stapeln i dag i Stockholm. I korthet gav han tre förklaringar till att Östeuropas länder anammade en så pass liberal, ”anglosaxisk” ekonomisk politik efter kommunismens fall:

• Många ekonomer från länderna i fråga var inlästa på liberalt sinnade tänkare som Friedman, Hayek och så vidare.
• De politiska och ekonomiska eliterna i landet tjänade på politiken. (även om Pogásta inte själv nämnde det är det svårt att inte tänka på de enorma vinstöverföringar till privata aktörer som skedde när exempelvis ryska statsägda företag såldes ut i början av 90-talet)
• Brist på andra alternativ. Bland annat påpekade Pogásta att Sverige vid den här tiden upplevde en egen kris, och därför ”var upptagen på hemmaplan”.

Den ekonomisk-politiska inriktningen i Östeuropa har legat fast sedan dess, och effekterna är förstås störst för ländernas befolkningar. Men, som Pogásta påpekar, även om invånarna i EU:s ”kärnländer” i regel inte är särskilt intresserade av Östeuropa finns det ett skäl för Västs progressiva att bryta ignoransen:

När EU utvidgades österut under 2000-talet fick unionen nio nya ”anglosaxiska ekonomier”, som i regel röstar med Irland och Storbritannien i EU:s olika institutioner (i socioekonomiska frågor). Därför utgör ländernas nuvarande ekonomiska politik ett hinder för alla som skulle vilja se ett mer ”socialt Europa”, som det ibland så fint talas om.

EU:s progressiva måste börja bry sig om de nya medlemsländerna.

Utvecklingen av eurokrisen har börjat anta smått komiska proportioner. Bara i dag hade följande hänt redan vid lunchtid:

Den grekiska finansministern och vice premiärministern Evangelos Venizelos åkte i vargtimmen direkt från sjuksängen (han drabbades av akut blindtarmsoperation i förrgår) till G20-ländernas toppmöte i Cannes. Väl där meddelade han att han inte vill se en grekisk folkomröstning om krispaketet eller Greklands medlemskap i euron. Ett uttalande svårt att tolka som något annat än ett avståndstagande från premiärminister Georgios Papandreou. (De två toppolitikerna är trätobröder sedan tidigare.)

Lite senare började rykten florera om att Papandreous dagar i grekisk politik nu är räknade. Flera parlamentsledamöter från regeringspartiet Pasok, vars majoritet i parlamentet är ytterst liten, uppgavs planera att rösta nej i fredagens förtroendeomröstning mot Papandreou. Den inre kretsen i den grekiska regeringen satte sig i krismöte. Venizelos med flera ska ha krävt Papandreous avgång, något premiärministern ska ha avfärdat.

Däremot kan det, åter igen enligt uppgift, vara så att folkomröstningen läggs på hyllan, i utbyte mot parlamentarisk enighet mellan Pasok och den populistiska oppositionspartiet Ny Demokrati, kring krispaketet. Sannolikt innebär en sådan uppgörelse också att Papandreou får avgå. Och kanske att de två storpartierna bildar koalitionsregering.

Det är dock inte bara i grekisk inrikespolitik som förvirringen var stor under förmiddagen.

EU-kommissionen och valda delar av EU:s politiska elit har, förutom att skälla på Grekland, dribblat runt på egen hand. Främst handlar det om de juridiska möjligheterna för Grekland att lämna eurosamarbetet. Vissa hävdar att det inte går, andra menar att det går om Grekland också lämnar EU, åter andra att det inte går att sparka ut Grekland, men att de kan lämna frivilligt. Särskilt mycket prejudikat finns inte. Rörigheten i diskussionerna blev inte mindre av att presskonferenser ställdes in eller flyttades till höger och vänster.

Som lök på laxen meddelade en enig styrelse för Europeiska centralbanken (ECB), med nybakade chefen Mario Draghi i spetsen, att de sänker ECB:s viktigaste styrränta med 25 punkter, till 1,25 procent. Tillväxten i eurozonen är som bekant inte helt strålande. Europas börser tog ett glädjeskutt. Däremot lämnades inga tydliga besked om ECB:s framtida köp av italienska och spanska statspapper.

Fortsättning följer.

Unga under 23 år ska kunna anställas i lärlingsprovanställningar i upp till 18 månader, enligt ett förslag från regeringen. I dag presenterades de direktiv som ska ligga till grund för utredningen av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström.

Förslaget saluförs med argument om att regeringen vill komma åt den höga ungdomsarbetslösheten. Mer specifikt vill man komma åt den grupp unga som lämnar gymnasiet utan slutförd utbildning och som i mycket stor utsträckning hamnar i lång arbetslöshet.

Men för unga som redan i dag befinner sig i en utsatt position på arbetsmarknaden är förslaget ännu en försämring av arbetsmarknadens villkor.

Dagens Arena ringde till TCO-juristen Samuel Engblom för att be honom att förklara den fackliga kritiken mot förslaget. Så här resonerar han:
• Provanställningen innebär ännu en anställningsform, och det är tveksamt om det verkligen behövs fler. Det finns dessutom redan i dag möjlighet för arbetsgivaren att pröva den nyanställdes förmåga i upp till sex månader innan en tillsvidareanställning träder i kraft.

• Det är positivt att det ska finnas krav på att provanställningen innehåller utbildning. Men en provanställning kan avbrytas när som helst. Det hade varit tryggare med en visstidsanställning där utbildning ingår.

• Förslaget är juridiskt knepigt. Dels för att det finns en risk för åldersdiskriminering. Dels för att förslaget måste utformas så att det uppfyller EU:s lagstiftning. EU har redan tidigare krävt att Sverige förändrar lagstiftningen kring visstidsanställningar, eftersom det är allt för lätt att stapla olika anställningar på varandra.

Unga som lämnar gymnasiet utan betyg är en utsatt grupp i samhället. Det är en grupp som oftare än andra är långtidsarbetslösa, går på socialbidrag eller försvinner helt från arbetsmarknaden genom att de får sjuk-/aktivitetsersättning. Något enkelt recept för att komma åt den gruppen finns inte.

En yrkesutbildning kan alltså vara bra för de här personerna. Men knappast om den kombineras med sämre trygghet. Utan en gymnasieutbildning i grunden ökar risken att de i stället fastnar i osäkra anställningar. Likaså blir de mer utsatta om de blir arbetslösa på nytt.

I går röstade Sverige som ett av fem EU-länder nej till att godkänna Palestinas ansökan om medlemskap i Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco).

Elva EU-länder (däribland Frankrike och Finland) röstade ja, vilket en överväldigande majoritet av övriga röstande länder också gjorde. De andra EU-länderna avstod, en linje som även det svenska utrikesdepartementet enligt uppgift ska ha drivit.

Ändå det blev det alltså nej från Sverige. Sedan i går har en lång rad politiker, debattörer och journalister, med mer eller mindre hög nivå av indignation, försökt förstå varför. Det samlade intrycket är att Folkpartiet haft många fingrar med i spelet.

I sin röstförklaring, en skriftlig kommentar till omröstningen (något som är vanligt i FN-sammanhang) skriver regeringen att Sverige röstat nej på grund av att tidpunkten är illa vald. Inte på grund av sakfrågan.

Varför valde då inte Sverige att helt sonika avstå från att rösta? En bra fråga, utan något rimligt svar.

Mest ser det ut som om att när en gemensam EU-linje inte gick att jämka fram, har regeringen fattat ett beslut om att lägga en nejröst. Utan att riktigt ta hänsyn till vad som ser mer eller mindre snyggt ut. Den borgerliga regeringen har länge drivit linjen att FN:s generalförsamling ska avgöra frågan om Palestina. Därför anser man att andra omröstningar som berör frågan inte ska genomföras. Punkt och slut.

Hur som helst: Palestina har röstats in som fullvärdig medlem i Unesco. Det har få omedelbara konsekvenser för landets möjligheter att erkännas som fullvärdig FN-medlem, och lika få konsekvenser för fredsarbetet. Men det är ännu en tydlig signal om att många av FN:s medlemsländer gärna ser en utveckling för frågan som skulle sluta i att Palestina erkänns av omvärlden.

President Abbas kan plocka diplomatiska poäng och Palestina ska nu söka medlemskap i ytterligare 16 FN-organ. Näst på tur är Världshälsoorganisationen (WHO).

En omedelbar konsekvens är att USA med omedelbar verkan stoppar sin finansiering till FN-organet, något som gör Unescochefen Irina Bokova ”oroad över stabiliteten” för organisationens budget. Andra bedömare har påpekat att USA är högst villiga att ge stöd till Unesco, bland annat för utbildningsinsatser i Afghanistan. Med tanke på det är det osannolikt att man inte hittar kreativa vägar för finansieringen.

Inte oväntat stärkte höger- och regeringspartiet GERB sin position, vid gårdagens andra omgång, i Bulgariens president- och lokalval. GERB:s presidentkandidat, entreprenören Rosen Plevneliev (som inte ens är medlem i GERB), vann över Socialistpartiet BSP:s kandidat Ivailo Kalfin, i den andra omgången. Plevneliev fick 52,5 procent av rösterna, Kalfin 47,5 procent.

Som politiker är Plevenliev oerfaren. Kritiska röster, från oppositionen och politiska analytiker, befarar att Plevneliev som president kommer att stärka premiärminister Boyko Borisovs intressen. Borisov, GERB:s grundare, backade upp Plevneliev som kandidat i partiet.

Högerpartiet, vars partibeteckning står för “Medborgare för Bulgariens europeiska utveckling”, gick även fram i lokalvalen. Det innebär att GERB tar kontoroll över flera av Bulgariens viktigare ämbeten.

GERB har gjort sig känt för att driva på ekonomiska reformer i Bulgarien, EU:s fattigaste land, där en genomsnittlig månadslön motsvarar omkring 4 360 kronor. Arbetslösheten är uppe i 11,9 procent och korruptionen är utbredd. President- och lokalvalen präglades av en klandervärd organisering och köp av röster.

Presidentens makt i Bulgarien är i första hand ceremoniell. Men presidenten har också möjlighet att lägga veto mot parlamentsbeslut och kan därmed indirekt påverka politiken.

Läs också blogginlägget “EU:s fattigaste går till val”, som skrevs inför den första valomgången, här.

Inte ens hälften av de arbetsplatser som Arbetsmiljöverket har granskat under hösten har ett godkänt arbetsmiljöarbete. De dystra slutsatserna presenterades i slutet av förra veckan efter att 1 300 arbetsplatser hade inspekterats av Arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverket menade att det var särskilt illa att företag i de mest riskutsatta branscherna slarvade mest. I byggbranschen fick över hälften av företagen underkänt.

Om man tittar på den politik som regeringen har fört på arbetsmiljöområdet är siffrorna inte särskilt förvånande.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har arbetsmiljöarbetet i Sverige hamnat i strykklass. För att finansiera de inledande skattesänkningarna på cirka 70 miljarder var regeringen tvungen att skära ned på andra utgiftsposter. Arbetsmiljöområdet drabbades hårt.

Arbetslivsforskningen bortprioriterades och regeringen skar ner resurserna till arbetsmiljöinspektioner. Sverige når i dag inte upp till den internationella arbetsorganisationen ILO rekommendationer på en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda.

Men trots larmrapporter om att dödsolyckorna på svenska arbetsplatser har ökat sedan inspektionerna blev färre har regeringen valt att ligga lågt. Några satsningar tillkom heller inte i höstens budget.

De uteblivna resurserna fick för lite drygt två veckor sedan 2000 skyddsombud att tillsammans anmäla regeringen till Arbetsmiljöverket. Kravet var att statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska genomgå en minst fem dagar lång arbetsmiljöutbildning.

– Färre besök på arbetsplatserna leder till sämre arbetsmiljö och att olycksrisken ökar. Att regeringen inte skjuter till pengar till fler arbetsmiljöinspektörer visar att de är okunniga. Därför behöver de mer utbildning, sa skyddsombudet Jarl Barkenfeldt till Dagens Arena.

Siffrorna från Arbetsmiljöverket visar att skyddsombunden har rätt. Reinfeldt & co borde verkligen gå kursen.

Dagens Arena har tidigare skrivit om hur att arbetsmiljön blev bondeoffret i regeringens jobbpolitik i Dokument 1: ”Arbetsmiljö”.

Alliansen och Sverigedemokraterna har slagit sig samman ifråga om oljeborrning. Vid en riksdagsomröstning i går beslutade de att Sverige ska vara emot att förbjuda oljeborrning i Arktis.

Men det slutar inte där.

Flera stora oljebolag har skaffat sig tillstånd för oljeprospektering och exploatering i området. Men ett företagsnamn är i sammanhanget lite extra intressant: Lundin Norway, som är en del av Lundin-gruppen.

Sverige är sedan i maj ordförande för Arktiska rådet. Och vem håller i ordförandeklubban om inte: Carl Bildt!

Bildts tvivelaktiga roll ifråga om de fängslade journalisterna i Etiopien är illa nog. Nu framstår utrikesministerns band till Lundin Oil ännu en gång som flagrant.

Frågan är hur länge det kommer dröja innan Carl Bildts intresse för olja kommer att börja kleta av sig på regeringen. Är det dags att ställa Fredrik Reinfeldt till svars måntro?

Läs Supermiljöbloggen och Aftonbladets ledarblogg om Arktis, Bildt och oljeborrning.

Valresultatet i Liberia blev ett bakslag för landets kvinnor, skriver Kvinna till Kvinnas ordförande Lena Ag på sin blogg. Färre kvinnor valdes in till representanthuset och endast en kvinna valdes in till senaten.

Liberiska kvinnoorganisationer är missnöjda med resultatet. Målet var att representanthuset efter valet skulle bestå av 30 procent kvinnor. Nu kommer bara lite drygt en tiondel av ledamöterna att vara kvinnor.

Eftersom varken sittande president Ellen Johnson Sirleafs parti UP eller Winston Tubmans CDC fick majoritet kommer en andra valomgång att hållas i november.

Lena Ag skriver att det nu är viktigt att syna orsakerna till varför så få kvinnor valdes in, men att det är ”viktigt att finna strategier för hur man kan hjälpa och stötta de invalda kvinnorna.”

I samband med att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf tilldelades Nobels Fredspris skrev Dagens Arena om Liberia. Ellen Johnson Sirleaf är den enda kvinna som har valts till statsöverhuvud i Afrika.

Vid det här laget har det skrivits närmast enorma mängder om den arabiska våren i västerländsk media. Kanske mer än något annat har man fokuserat på en speciell aspekt av upproren: internet. Det har talats om ”Twitteruppror” och “Facebookrevolter” till leda.

Därför var det uppfriskande att höra Salma Said på konferensen #net4change (givetvis en hashtag på Twitter) som arrangerades av Sida i dag i Stockholm. Salma, en erfaren demokratiaktivist från Egypten, riktade skarp kritik mot idén att ”Twitter kunde kasta omkull den egyptiska militären”.

Hon påpekade – vilket förstås inte är någon nyhet, men knappast kan sägas för många gånger – att människor som agerar på nätet i regel är privilegierade: de är välutbildade, har tillgång till dator, talar engelska … Helt enkelt: människor som är ”lika” västerlandets journalister.

Salma Said menade rent av att Mubaraks nedstängning av internet (den 28 januari) bidrog till att människor gav sig ut i stan och demonstrerade. Man kunde inte längre ”sitta hemma i soffan och ha koll” på allt som hände. För att få information – vara aktiv – var man tvungen att gå ut på gatan.

Våld – väpnad kamp – är dessutom tyvärr nödvändigt i nästan alla uppror mot en diktatur.

”Jag använde inte sociala medier de första 18 dagarna av revolten. Däremot använde jag stenar”, sa Said, och menade att bilden av en ”fredlig revolution” i Egypten är en skönmålning: ”Den blev fredlig när vi bränt ned 90 procent av alla polisstationer på 6 timmar.” (efter det fanns det inte kvar några poliser att slåss mot).

Det finns förstås en rad förklaringar till västerländsk medias överdrivna fokus på internet och sociala medier i den arabiska våren. Men efter Saids anförande i eftermiddags tänker jag att åtminstone en av anledningarna handlar om vår väldiga trygghet: vi möter sällan våld, lever inte i repressiva stater. Vi vill så gärna tro att det går att störta en auktoritär, brutal regim enbart genom massiv mobilisering på Twitter. Det är rätt naivt.

I dag diskuteras internet och demokratisk förändring, och hur nätaktivism kan forma sociala rörelser, under en heldagskonferens i Stockholm.

Nätaktivister, bloggare och webbkodare diskuterar utmaningar och möjligheter med fokus på de pågående upproren i Mellanöstern och Nordafrika. Läs mer om programmet.

Några av frågeställningarna som kommer att diskuteras under dagen: Vad har internet för roll när det gäller att informera och mobilisera aktivister under upproren i Mellanöstern och Nordafrika? Vilka metoder har varit lyckosamma och vilka har misslyckats, och hur de olika regimerna har bemött nätaktivismen på nätet.

Dagens Arena kommer att skriva om #net4change-seminariet. Du kan följa webbsändningarna från seminariet här.

Förra onsdagen, den 19 oktober, kallade finansminister Anders Borg, tillsammans med några borgerliga partikamrater, till presskonferens. En mycket luftig ekonomisk-politisk rapport presenterades, och frågorna gick snart över till att handla om de extrainsatta EU-toppmötena, helgen 22-23 oktober.

Tidigare under onsdagsmorgonen hade brittiska The Guardian rapporterat att Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), som just nu uppgår till 440 miljarder euro, enligt uppgift planerades att pumpas upp till 2 000 miljarder euro. Finansminister Borg tyckte att det lät som rimlig “eldkraft”. Bedömare har tidigare talat om att EFSF bör växa till omkring 900 miljarder euro, så de extra 1 000 miljarderna skulle mest finnas där så att EU:s medlemsländer ska kunna visa musklerna.

Men den gångna helgens extratoppmöten blev inte någon vidare framgång. Riktigt hur stort EFSF ska vara och hur den ska växa är fortfarande oklart, liksom hur man ska hantera de stora bankernas eventuella kreditförluster, vid en eventuell grekisk (mer eller mindre kontrollerad) statsbankrutt. I stället sköt man på besluten till ett par toppmöten förlagda till i morgon kväll.

Nu rapporterar Financial Times att även morgondagens möte mellan EU:s 27 finansministrar är inställt, eftersom man fortfarande inte är överens. Det visar sig dock vara svårt att just nu få den uppgiften bekräftad. Allt fler eurokrater och pressekreterare vet allt mindre om vad som händer i morgon. Den enda tydliga signalen från EU-ledarna är att man fortfarande står långt ifrån en lösning.