Bloggen

Avgår Juholt med omedelbar verkan så kommer partiet troligtvis ledas av antingen partisekreteraren Carin Jämtin eller riksdagsgruppens ordförande Carina Moberg. Verkställande utskottet kommer ledas av antingen LO:s Wanja Lundby-Wedin eller Elvy Söderström som är kommunalråd i Örnsköldsvik.

Så borde det i alla fall bli om partiet följer tidigare praxis. Några vägledande stadgar existerar inte. Det säger Lars-Ola Dahlqvist som i många år arbetat som tjänsteman för Socialdemokraternas partistyrelse och är något av en ”stadgeexpert”.
– Frågan om vem som tar över går inte att besvara med ledning av några stadgar eller dokument. Det finns ingen vice ordförandefunktion i vårt parti. Men det finns två funktioner som i det här sammanhanget är intressanta. Det är partisekreteraren och riksdagsgruppens ordförande. De två skulle jag gissa skulle få axla ett större ansvar. Men jag vet inte, säger han.

Det har aldrig tidigare hänt att en levande partiordförande för Socialdemokraterna har avgått med omedelbar verkan.
– Vi haft flera stycken som dött på sin post men ingen levande som avgått omedelbart. I vissa fall har det varit väldigt snabba aktioner för att utse en ny partiledare. Det tog ju bara cirka femton timmar innan Ingvar Carlsson blev utsedd av verkställande utskottet efter det att Olof Palme dog. I andra fall har det gått långsammare, säger Lars-Ola Dahlqvist.

Man har inte funnit det nödvändigt att införa fasta rutiner kring sådana här händelser?
– Fasta rutiner för det som inte ska ske, nej. Det är väl som att be en 22-åring att skriva testamente, säger han.

Om det blir Wanja Lundby-Wedin eller Elvy Söderström som kommer att leda partiets verkställande utskott är en tolkningsfråga.
– Traditionen säger att den som har högst anciennitet [den som har varit längst i tjänst] leder sammanträdena. Det vill säga den som suttit längst i VU leder det verkställande utskottets sammanträden, säger Lars-Ola Dahlqvist.

– För att ta ett konkret exempel så var det Mona Sahlin som ledde sammanträdena när Göran Persson var borta. Hon var äldst i verkställande utskottet då.

Ska anciennitet räknas som ordinarie ledamot så faller ansvaret på LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Räknas däremot sammanlagd tid, även som ersättare, blir det Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström.

Socialdemokraternas stadgar reglerar inte heller när nästa kongress skulle behöva hållas.
– Finns inga regler om det. Enligt stadgarna så väljs partiordförande på ordinarie kongress.

– Generellt är frågan om vad som skulle hända om han avgår omedelbart omöjlig att spekulera kring. Frågan ägs av partiets ledande organ och de gör som de finner gott. Det finns ju möjlighet att inkalla partistyrelsen på nolltid och över telefon till och med. Det finns inga hinder för det i stadgarna. Det finns även möjlighet att inkalla förtroenderådet med väldigt kort varsel, säger Lars-Ola Dahlqvist.

Lyssnar med ett halvt öra på interpellationsdebatten i riksdagen. Hör med förvåning att handelsminister Ewa Björling har kvar sin målsättning att fördubbla Sveriges export till 2015. Varför då, kan man undra?

Sveriges export uppgick 2009 till 49 procent av BNP. Hälften av allt som produceras i Sverige på ett år, säljs utomlands. Det vill handelsministern fördubbla. Slutsats: Alla – alla! – varor och tjänster som produceras och utförs i hela Sverige år 2015 ska köpas av människor och företag utanför landets gränser.

Realistiskt? Öh – nej.

Önskvärt? Oklart.

Anledning? Inte en aaaning.

Vad händer med en stat och ett samhälle som får nästan alla sina intäkter från utvinningen av en enda naturresurs? Det försökte Inga Brandell, statsvetare vid Södertörns högskola, svara på under ett seminarium arrangerat av NOG (Nätverket Olja & Gas) i dag.

Svaret låter ungefär så här:

Ett ”rentierstat” – en stat som kan leva enbart på ”räntan” från sina naturresurser – behöver i regel inte beskatta sin befolkning. Intäkter får den ju ändå. Dessutom kan den – om regimen som styr staten är någorlunda ”upplyst” – använda sina intäkter till att skapa ett visst mått av välfärd för sin befolkning. Därmed tryggar man sin egen position, och undanröjer (en del av) utrymmet för politisk opposition. Frid och fröjd.

Men – för naturligtvis finns det ett men – det finns en hake. Stater som inte behöver beskatta sin befolkning utvecklar heller inte fungerande, effektiva institutioner. Det finns inga incitament från statens sida att hålla reda på deklarerade inkomster, skatteindrivning, folkräkning eller vad du vill. Mycket av det som åsyftas med ”staten” i Sverige saknas således nästan helt.

Det leder till problem. För effektiva statliga institutioner är nödvändiga för ett få i gång en mer varierad ekonomisk utveckling (för eller senare tar naturresursen i fråga slut … ). Och framför allt: den dag upproret sveper in och sopar undan det auktoritära styret saknas många av de institutioner som krävs för att demokratin ska få fäste.

Kopplingen till den arabiska våren är uppenbar. När Gaddafis sista fästen nu är på väg att kämpas ned står det libyska folket inför storstilade utmaningar. Man har lyckats ta kontrollen över staten – men upptäcker då att ”staten” i viss mening inte finns. De institutioner som finns och faktiskt fungerar har framför allt koppling till oljeindustrin.

Resten måste skapas från scratch.

Seminariet New winds over North Africa and the Middle East – Promises and Risks following the “Arab Spring” in 2011 hölls på eftermiddagen den 10 oktober i Stockholm. Ett referat av seminariet kommer att finns tillgängligt på NOG:s hemsida senare under hösten.

I morse toppade många nyhetsredaktioner med Socialdemokraternas partiordförande, som tydligen fått ut för mycket pengar i ersättning från riksdagen för dubbla boendekostnader. Håkan Juholt har inte bott ensam i sitt älskade Västertorp (en rätt mysig förstad till Stockholm), men har ensam stått på kontraktet. Aja baja. Vid lunchtid hade Juholt superpudlat, trots att riksdagsförvaltningen inte kräver honom på några pengar.

Sen kom det mer nyheter om Juholt. Han vägrar att ställa upp i det debattformat SVT:s Agenda valt till den tänkta partiledardebatten i söndagens sändning. I bild skulle det ha sett ut som om det i svensk politik står fyra borgerliga partier, enade, på ena sidan och fyra oppositionspartier, enade, på den andra. Socialdemokraterna skulle associeras med Sverigedemokraterna, vilket Juholt inte kan tänka sig, under några omständigheter. Efter en dålig förmiddag fick Juholt lite twittercred och uppmuntrande ord från partivänner som kände att det var rätt beslut.

Men upp som en sol, ned som en pannkaka. Ilmar Reepalu, kommunalråd för Socialdemokraterna i Malmö och 2:e vice ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, kände att i dag var en bra dag att lufta idén om ett “temporärt medborgarskap”. De som av en eller annan anledning flyttar till Sverige och söker medborgarskap ska genomgå en prövotid. Morgan Johansson, Socialdemokraternas talesperson i rättsfrågor, gav sitt stöd till Reepalus tankar.

Plötsligt var det all hell för Socialdemokraterna. Det här är ju sverigedemokratisk politik! Riksdagsledamöter och partiaktivister försökte desperat förstå vad som hänt. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tog avstånd. “Antingen så är man medborgare, eller så är man det inte”, sa han till TT. Att som journalist få tag i Johansson för en förklaring om det som tycktes vara en ny partilinje, var svårt. Och varken Juholt eller partisekreterare Carin Jämtin ringde tillbaka.

Tills nu. Vi har pratat med Morgan Johansson, som inte längre tycker som han gjorde tidigare i dag.

Varför tycker du att den här frågan är “värd att pröva”?
– Ilmar Reepalu ser gängproblem varenda dag, och pekar på att det är ett problem. Då vill jag bara inte vifta bort det. Sen kan man i och för sig ifrågasätta om gängmedlemmar blivit medborgare nyligen. Just nu ser jag inte medborgarskapsfrågan som ett bekymmer. Att jag vill “pröva” frågan betyder inte att jag har ett förslag.

Är det här med dubbla medborgarskap någon ny partilinje?
– Det har blivit ett missförstånd kring vad jag har sagt. Jag ska försöka rätta till bilden bland partimedlemmarna.

I dag hålls en manifestation i Stockholm och Göteborg för de två fängslade journalisterna i Etiopien. Från klockan 17.00 i eftermiddag kommer organisationer som Reportrar utan gränser, Svenska PEN och Journalistförbundet kräva att regeringen agerar mer kraftfullt än vad som hittills framkommit.

Johan och Martin har nu suttit fängslade i tre månader. Mycket tyder på att de kommer att få sitta i fängelse länge till. Den tysta diplomatin tycks ha spelat ut sina kort.

Utrikesminister Carl Bildts enda kommentar var under en lång tid:

”Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område.”

Det är lätt att tolka detta som att Bildt tycker att Johan och Martin får skylla sig själva. Trots att de är journalister som har en gedigen erfarenhet av att arbeta i konfliktområden och med känsliga frågor.

I går tvingades Carl Bildt på nytt att uttala sig. Men fortfarande är svaren alldeles för luddiga:

”Vi arbetar med denna fråga som med alla andra frågor. Vi har ganska hög prioritet på den här frågan just nu eftersom vi står inför en rättegång, rätt eller fel. Vi får acceptera situationen som den är just nu och försöka få det så bra som möjligt för dem.”

Vi som kommer att befinna oss på manifestationen i dag tänker inte ”acceptera situationen som den är just nu”. Vi kommer fortsätta att sätta press på regeringen för att de ska försvara pressfriheten.

Kraven som kommer att ställas under manifestationen är:
1) Vi kräver att regeringen ger fallet högsta politiska prioritet.
2) Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt måste offentligt ställa sig bakom Johan och Martin.
3) Vi kräver att frågan tas upp på internationell nivå.

Dagens Arenas redaktion kommer självklart att vara där. Kom du också.

Dagens Arena har flera gånger kritiserat regeringens överdrivna klimatretorik. Argument om att ”Alliansregeringen har format världens mest ambitiösa energi- och klimatpolitik” håller liksom inte.

Framför allt inte när finansdepartementet vägrar släppa idén om att sälja de överblivna svenska utsläppsrätterna (vi hoppades att regeringen skulle redovisa det i höstbudgeten, men tyck få fortsätta vår långa väntan).

Nu har Miljöaktuellt granskat regeringens miljöretorik och slagit hål på den.

Lennart Bodén, som länge var pressekreterare åt före detta miljöministern Andreas Carlgren (C), resonerar som följande om att Sverige skulle ha den mest ambitiösa klimatpolitiken:

”Det är hans [Carlgrens] samlade bedömning av klimat- och energiambitionerna i olika industriländer som gör att han retoriskt brukar säga t.ex. att “Sverige har EU:s mest ambitiösa politik för minskade klimatutsläpp”. Bedömningen är just en politisk bedömning.”

Sven Jonsson som var politiskt sakkunnig åt Maud Olofsson (C) fram till hennes avgång som minister har ungefär lika bra slutsatser:

”Den enda rimliga jämförelsen som går att göra är med andra högt industrialiserade länder i världen. Det finns inget facit, ingen officiell ranking och inget vetenskapligt svar.”

Well, enough said. Läs Miljöaktuellts granskning.

Samtidigt pågår just nu förberedande förhandlingar inför klimattoppmötet i Durban i slutet av november. Från det mötet rapporteras, hmm, inte så värst mycket alls. Förhandlingarna hjälps dock inte av fluffig retorik. Handling efterlyses!

Kristdemokraterna hösten 2011 börjar kännas som Socialdemokraterna hösten 2010. Interna konflikter spelas ut framför öppen ridå, ledarskapsfrågan når nya höjder av förvirring och den politiska riktningen går åt alla håll, det vill säga ingenstans.

Precis som i Socialdemokraterna under Mona Sahlin, finns det i Kristdemokraterna helt uppenbart aktörer som vägrar erkänna partiledarens auktoritet.

Göran Hägglund är en skicklig politiker. I den interna (öppna) kritiken som nu förs fram vänder man sig mot Hägglunds ledarstil.

Det saknas inte konkreta kristdemokratiskt avtryck i regeringens budget för 2012. Men väljarna tycks ha svårt att, sådär i allmänhet, identifiera vad som är kristdemokratisk politik. Är det en ledarskapsfråga? Svaret är förstås nej, partiledaren sitter inte själv och mejslar fram politiken.

Däremot träffar Hägglund kompromisser med övriga borgerliga partiledare. Där får den som är minst, ofta maka på sig. I sammanhanget är det värt att påpeka att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) efter valet 2010 tyckte att han var snäll, när han lät småpartierna behålla alla sina statsrådsposter. Lösningen stavades att samtidigt öka antalet moderater i regeringen, vilket gjorde den större än Reinfeldt egentligen önskat.

Nej, ledarskapskritiken känns väl tillrättalagd. Mest känns det som om att de som nu lyfter fram Mats Odell, helt enkelt inte gillar Hägglund. Det kan vara så att de mer fundamentalistiskt religiösa partimedlemmarna tycker att den som leder Kristdemokraterna, ska tro på samma sätt som de gör. Eller så vill de ha någon att skylla på.

Socialdemokrater i både partitopp och på gräsrotsnivå har gång efter annan begått misstaget att hävda att det inte är något fel på politiken – utan på ”kommunikationen”. Kristdemokraterna har mycket gratis om man tittar på vart i politiken den inställningen leder, om partiet ska leva vidare efter dubbelvalåret 2014.

Statistiken ljuger inte. Av Sveriges drygt fyra miljoner anställda går var sjunde på korta kontrakt, visar en ny rapport från LO. Och tendensen är ökande. Av de som fick anställning under första kvartalet 2011 fick en fjärdedel en tidsbegränsad anställning.

Det här är vår tids daglönare. Och liksom daglönare bär de tidsbegränsade anställningarna en tydlig klass-,  köns- och åldersmarkör. 19 procent av arbetarna har tidsbegränsade anställningar, bland arbetarkvinnor är andelen 23 procent och bland unga vuxna upp till 25 år hela 53 procent.

Arbetsgivarna brukar hävda att denna form av anställning är något som folk eftersträvar. Att det innebär ökad frihet och blaha blaha. Det stämmer inte. 80 procent av alla med tidsbegränsad anställning vill i själva verket ha en fast anställning.

Arbetsgivarna pratar om flexibilitet. Men på vems villkor? Jag är övertygad om att den anställde känner sig betydligt mer flexibel i sin livsföring med en fast anställning i ryggen.

LO:s rapport pekar på ett växande problem på svensk arbetsmarknad. Till bilden hör även bemanningsföretagen. Många bemanningsanställda är visserligen fast anställda. Men de bemanningsanställda delar i mångt och mycket de tidsbegränsat anställdas utsatta situation. Både grupper har svårt att både långsiktigt planera sitt liv och att kunna ställa krav på den arbetsplats där de befinner sig.

Anställningsformer är en de många frågorna om makt i arbetslivet. En maktbalans som under flera decennier långsamt tippat över till arbetsgivarnas fördel. Det handlar om små små förändringar, små små droppar som på lång sikt fått stora konsekvenser.

Inför denna avtalsrörelse slår återigen arbetsgivarna på stora trumman. Alla löneökningar beskrivs som orimliga. Som en del av taktiken målar man medvetet upp en överdrivet dyster bild av svensk ekonomi.

Men inte ens Svenskt Näringsliv tror förmodligen att de kommer få igenom sina lönekrav. Men frågan är vad de kan få i stället? I den potten ligger ökad flexibilitet, det vill säga tid och makt.

Fackens dilemma är att de både vill ge medlemmarna mer pengar i lönekuverten och öka tryggheten och inflytandet. I ekonomiskt kärva tider kan lönedelen bli en hård nöt att knäcka. Speciellt när det i dag dessutom finns högljudda krav inom rörelsen på kompensation efter den förra avtalsrörelsens svaga resultat. I ett sådant läge riskerar facket en kompromiss, där pengarna går före makt och tid.

LO har lovat att ta fajten om de tidsbegränsade anställningarna. Låt oss hoppas att man lyckas slå två flugor i en smäll denna gång.

Svenska scoutrådet backar efter Dagens Arenas uppmärksammade intervju med Svenska scoutrådets kommunikationschef Anna Wickman. På sin hemsida lovar de att scouterna i Sverige kommer att ta upp frågan om utdelningen av två bronsvargar till Saudiarabiens Kung Abdullah och prins Faisal med världsscoutorganisationen WOSM. Vad som blir resultatet återstår dock att se.

Kung Carl Gustav fick utstå skarp kritik i medierna sedan han i förra veckan delade ut scoututmärkelsen Bronsvargen till bland annat Kung Abdullah av Saudiarabien. Men en fråga som hamnade i skymundan var varför Kung Abdullah fick priset från första början. Varför delar scouterna ut ett freds- och demokratipris till en diktator?

I går ringde Dagens Arena upp Svenska scoutrådets kommunikationschef Anna Wickman och fick en del överraskande och oroväckande svar. Läs hela intervjun här.

I dag uppmärksammar Svenska dagbladet att det har gått drygt ett år sedan Frankrikes president Nicolas Sarkozy höll sitt hårt kritiserade tal där romer gjordes till syndabockar för landets kriminalitet. I artikeln lyfts Europarådet fram som en brobyggare för att integrera romer i samhället.

Note to self: Frankrike har utvisat 15 000 romer sedan förra året, trots att de är medborgare i andra EU-länder. På så sätt förskjuts ansvaret till de EU-länder som saknar en politik som tar strid för romernas rättigheter.

Tyvärr missar SvD helheten med de missförhållanden som romer drabbas av i sina respektive EU-länder. Artikeln belyser inte de våldsamheter som har riktats mot romer i Östeuropa den senaste tiden. Romer blir syndabockar på ett indirekt sätt.

Förra veckan rapporterade Dagens Arena om stora anti-romska demonstrationer i Bulgarien. Demonstrationerna har spridit sig till flera städer runt om i landet. Amnesty International uppmanar den bulgariska regeringen att agera mot det eskalerande våldet mot romer i hela landet. I lördags demonstrerade 2 000 nationalister i huvudstaden Sofia. Liknande demonstrationer har förekommit i den tjeckiska staden Vansdorf, riktade mot den lokala romska minoriteten. Nya anti-romska krafter mobiliseras dessutom i Ungern.

Att SvD:s artikel fokuserar på Europarådets satsning för att integrera romer i Europa är inget konstigt. Men att inte beskriva den senaste tidens attacker mot romer i Östeuropa är bekymmersamt. Det handlar om något annat än utrymme när attacker mot romer bara lyfts fram i korta TT-texter. Det är en del av ett större symptom. Helheten går i kras.

Västeuropeiska medier borde blicka över mot andra sidan Europa – once in a while.

I går talade Richard Gerver för en grupp skolledare, samlade av Rektorsakademien, i Stockholm. Gerver, brittisk tidigare lärare och numera föreläsare inom skolfrågor, är något av en världskändis. Nyligen stod han framför 6 500 lärare i Lahore, Pakistan.

Budskapet är enkelt: Västvärldens skolsystem, särskilt de brittiska och amerikanska, är utformade efter tayloristiska principer. Med det avses att eleverna inordnas i ett system som lär dem faktakunskaper, utifrån principen att flit, nit och lydnad lönar sig i arbetslivet. En arbetskraft som har gått genom ett sådant system ger hög produktivitet, är tanken.

Gerver menar att sådana utbildningspolitiska principer sannolikt var bra för samhällen som genomgick industrialisering. Föga förvånande är metoden mindre effektiv i en värld som ser helt annorlunda ut. Enligt Gerver har växande ekonomier såsom Brasilien övergett dem, till fördel för ett individbaserat lärande. Resultatet har visat sig vara positivt: Elever hoppar inte längre av sin skolgång.

Sin vassaste lans riktade Gerver mot de politiker som använder OECD:s så kallade PISA-undersökningar som måttstock. I förra veckan träffade han mannen bakom PISA, och enligt Gerver medger han att PISA är värdelöst som jämförelsemått. ”Man kan inte tolka PISA som en rankingtabell. Skolsystem går inte att jämföra.”

Europas skolpolitiker konkurrerar med varandras PISA-resultat. För Gerver representerar det en syn inom utbildningsväsendet som premierar konkurrens framför samarbete mellan elever. När de sedan kommer ut i arbetslivet märker företagsledare att deras personal inte kan arbeta tillsammans.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) presenterade i går en reform under titeln ”Nya antagningsregler ska premiera ansträngning”. Oppositionens Mikael Damberg (S) har en förkärlek för att argumentera utifrån PISA. En vana han har kopierat från Björklund. Bland åhörarna i går fanns en känsla av lättnad över att lyssna på någon som pratade deras språk.

“Vi gör omtag i familjepolitiken“. Det är Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds debattartikelsvar på den nya våg av avgångskrav som dragit genom riksmedierna. I praktiken handlar det om att tillsätta en partiintern utredning. Syftet tycks vara att hitta modeller för att göra det bespottade vårdnadsbidraget större.

En annan utgångspunkt för utredningen ska vara att “förskolan ska ha hög kvalitet” (sic!).

Hägglund är en på många sätt mycket kompetent politiker. Han är bra på att tala, duktig på att svara, framstår som sansad. Debattartikeln i Svenska dagbladet är inte likt honom.

Det är inte bara Hägglund som är ur form. Minister- och partikollegan Maria Larsson har fått klä skott för regeringens hantering av frågan om ersättning till vanvårdade barnhemsbarn. Om den häpnadsväckande dåliga hanteringen är Larssons eller hela regeringens fel ska vara osagt, men det är Kristdemokraterna som tar smällen. Den kristdemokratiske civil- och bostadsministern, Stefan Attefall, hör man inte mycket av.

Men Kristdemokraternas problem är inte bara ledningens fel. Dagens Arena skrev i samband med Kristdemokraternas riksting i juni om problemet i att vilja profilera sig i frågor som väljarna inte tycks bry sig om. Samtidigt som få tydliga prioriteringar görs. Då sades det att ett stor vikt skulle läggas vid att beskriva och driva politiken genom ett barn- och ungdomsperspektiv, men det har det inte blivit mycket av.

I stället har vi mest lyssnat till Hägglunds vilja att sänka skatten för pensionärer, samt bevittnat hans besvikelse över att det i stället blir sänkt moms på krogmat. Visserligen fokuserat, men sökljuset riktas på en fråga där Kristdemokraterna gång på gång förlorar.

Hägglund (eller en annan framtida partiledare) måste börja prata om politik som kristdemokrater både brinner för och har stöd för, om det ska vända. Familjepolitiken är inte en sådan fråga.

Tre månader har snart passerat sedan de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fängslades i Etiopien. De står anklagade för att ha använt journalistrollen som en täckmantel för terroristverksamhet. En helt befängd anklagelse, men där den politiska tystnaden i Sverige inte hjälper till att få dem fria.

Kjell Persson, pappa till Johan, var i morse med i SVT:s morgonprogram. Han berättade om känslan av att leva i ett vakuum och att han inte har tillåtits kommunicera direkt med sin son sedan fängslandet.

Med i tv-soffan var även UD:s presschef Anders Jörle. Godmodigt förklarade Jörle att ”som vanligt när det gäller den rena diplomatin att vi talar inte så mycket om den […] vi har också sagt tydligt och klart att vi tror på deras journalistiska uppdrag”. Under intervjuns gång slogs han av tanken att det skulle vara bra om de stora medierna kunde skriva något slags intyg om att Schibbye och Persson arbetat för dessa medier.

Det här påståendet tvingades Kjell Persson att korrigera. De anhöriga startade en sådan insamling av intyg direkt efter gripandet:
– Vi har intyg från alla de berörda tidningarna, journalist- och fotografförbunden. Dessa intyg finns samlade i ett dokument, som har funnits nere i Addis Abeba sedan drygt en månad tillbaka, sade Kjell Persson.

Hur bra koll har UD egentligen? Och om nu UD:s presschef har tyckt att det var en sådan bra idé att samla in intyg, varför har han inte väckt den frågan i UD:s diplomatiska arbete?

Carl Bildt tiger om de fängslade journalisterna. Att processen har gått så långt att Johan Persson och Martin Schibbye kommer att ställas inför rätta är ett tillräckligt tecken på att UD:s tysta diplomati inte fungerar.

Frågan återstår då om det inte är dags för EU att uppmärksamma gripandet av Johan och Martin. EU är den enskilt största biståndsgivaren till Etiopien. Fram till 2013 kommer runt 10 miljarder kronor per år gå till bistånd i landet. EU är också Etiopiens största exportmarknad. Påtryckningar från den europeiska unionens sida kan få effekt.

När Dawit Isaak i förra veckan suttit fängslad i tio år uppmärksammades det stort av Europaparlamentet. EU:s politiker borde uppmärksamma Johan Persson och Martin Schibbye betydligt snarare än så.

Självklart är inte Isaak och Persson/Schibbye helt jämförbara fall. Regimen i Eritrea är erkänt brutal och paranoid, något som The Economist belyste tidigare i veckan.

Situationen för Etiopiens befolkning är inte lika illa. Men i fråga om regimens behandling av journalister börjar, enligt The Economist, läget närma sig det i Eritrea. Etiopien är det land i Afrika som fängslar näst flest journalister. Det är väl dokumenterat att regimen förtrycker och fängslar både utrikes- och inrikesreportrar. Det senaste årtiondet har 79 etiopiska journalister tvingats i exil.

En diplomatisk lösning bör ske innan den 18 oktober, sa Johans pappa under SVT-intervjun. Den dagen kommer Johan och Martin att ställas inför rätta i Etiopien. Tiden börjar rinna ut. På spel står långa fängelsestraff för två journalister som bara försökte göra sitt jobb.

Den högljudda diplomatis tid är nu.

Det är häpnadsväckande att borgerliga ledarskribenter ohejdat fortsätter att spy ut rena lögner om SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”. I dag är det Svd:s nya ledarskribent Maria Ludvigssons tur. Det bör redan här påpekas att Maria Ludvigsson fram tills i somras var anställd på kommunikationsavdelningen på Svenskt Näringsliv. Inga värderingar i det, bara så ni vet. I en bloggpost på ledarbloggen reagerar i alla fall Ludvigsson på Malin Ullgrens krönika i DN kultur (jag vet, det här är extremt navelpillande, men jag kan inte hjälpa det).

I sin krönika resonerar Malin Ullgren kring ett allt mer smalt och högerorienterat åsiktsklimat och spekulerar bland annat kring sambandet mellan Svenskt Näringslivs kraftiga reaktion och Anders Vredins munkavle på forskningschefen Laura Hartman.

Sambandet är visserligen inte bevisat, men de obesvarade frågorna hänger fortfarande som en mörk dimma över SNS.

Malin Ullgren dristar sig också till att sammanfatta rapporten med orden: ”Rapporten säger ungefär att vetenskapen än så länge inte ger något stöd för antagandet att effektiviteten och kvaliteten självklart ökar med privatägd vård och omsorg”

Det är detta citat som sätter eld i baken på Maria Ludvigsson på Svd. Hon skriver att kritiken mot slutsatsen i SNS-rapporten ”i den högsta grad” är berättigade och att slutsatsen snarare liknade ”partipolitik än vetenskap” och att den bör läsas som ”ett fristående debattinlägg”.

Bara det är häpnadsväckande.

Sen dristar sig även Maria Ludvigsson att i två punkter sammanfatta vad SNS-rapporten i själva verket kom fram till. Hon skriver: ”1. rapporten kom fram till att det inte finns tillräckligt underlag för att dra några slutsatser alls om konkurrensutsättningens effekter…”

Notera formuleringen att det inte går att ”dra några slutsatser alls”. Det stämmer inte. Den övergripande slutsatsen i rapporten var i själva verket att ”det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn.”

Notera glidningen. Att det råder en ”anmärkningsvärd brist” är ganska långt ifrån att man inte kan ”dra några slutsatser alls”.

Maria Ludvigsson fortsätter: ”… vilket 2. av Hartman tolkades som att konkurrensutsättning inte kan rekommenderas.”

Hur mycket jag än letar i ”Konkurrensens konsekvenser” kan jag inte hitta den passus där Laura Hartman skriver detta. Varför? Det finns ingen sådan formulering.

Den skarpaste kritiken formuleras i själva verket så här: ”Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades. Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ. Välfärdsmarknader är speciella. De kräver genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder för att fungera. Vi tror att det i dagsläget finns brister på samtliga tre områden.”

Och i stycket därefter för Hartman ett resonemang kring hur marknaderna skulle kunna förbättras.

Maria Ludvigsson ljuger. Eller så är hon dåligt insatt. Eller så är det något annat. Det är dock svårt att bortse ifrån att hon nyligen var anställd på Svenskt Näringslivs kommunikationsavdelning. Samma organisation som satte igång drevet mot SNS-rapporten i allmänhet och Laura Hartman i synnerhet. Går hon, liksom Anders Vredin, någon annans ärenden?

Sambanden är inte bevisade, men de obesvarade frågorna hänger som en mörk dimma över både SNS och Svd:s ledarsida.

EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, höll i dag sitt andra State of the Union-tal. Redan förra året lyfte många kommentatorer roat på ögonbrynet av de presidentlika ambitionerna att hålla ett State of the Union. Men så hade också EU-politikerna hotats med böter om de skulle utebli från Barrosos tal.

Nu var det alltså dags igen. Med tanke på att Europa i år står inför ett ännu dystrare ekonomiskt läge kan det tänkas att Barroso behövde pepptalka sig framför spegeln i morse. Kanske hade han tittat upprepade gånger på det filmklipp, som publicerades på Twitter strax innan talet inleddes. En amerikansk presidentkandidat hade inte kunnat göra det bättre själv.

Om Barroso hade tittat på cheerleader-filmen Bring it on skulle han ha upptäckt några användbara citat för den kommande dagen. Han skulle ha mumlat ”Brr, it’s cold in here, it must be something in the atmosphere” strax innan han äntrade scenen.

Samma vecka som Barroso håller sitt tal röstar finska och tyska parlamentariker om de alls ska ställa upp på att utöka befogenheterna för den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (finska parlamentet röstade under eftermiddagen ja till EFSF). Så sent som vid lunch i dag antog också Europaparlamentet det så kallade sexpacket.

Krispaket följer på krispaket. Vilket Europa som kommer att möta kommissionens ordförande om bara några månader är höjt i dimmor. Men flera av de förslag som Barroso levererade kommer knappast att tina upp kylan i Europa. Förslag som euroobligationer, eller att införa en fördjupad ekonomisk union, möts inte direkt med jubel. Framför allt inte när flera av åtgärderna innebär fördragsändringar.

Likaså väntar strid om det utlovade förslaget om en finansiell transaktionsskatt. Svenska moderater frustade genast surt. Räkna även med att Storbritannien kommer att sätta sig på tvären. Och kom ihåg att det krävs ett enigt EU för att rösta igenom nya skatter.

Man kan också tänka sig att Barroso i morse pekade mot spegeln och sa ”I’m sexy, I’m hot, I’m everything you’re not ”. Att det är just Barroso som borde hålla ett europeiskt State of the Union är inte självklart. Vi talar om ett EU där det i högsta grad är otydligt vem som håller i taktpinnen.

Kanske borde det ha varit EU:s ordförande Herman Van Rompuy som äntrade podiet i dag? Med tanke på krisen borde det möjligtvis ha varit Jean-Claude Trichet, som ännu innehar posten som ordförande för Europeiska Centralbanken. Eller varför inte Jerzy Buzek, talman för Europaparlamentet, som ju är EU:s enda folkvalda organ?

För som EU-bloggaren Jon Worth konstaterade; det är oklart vilken backning Barroso har för det han sa under sitt tal. Vilka reaktioner – om ens några – kommer han att få från EU-ländernas stats- och regeringschefer?