Ser på Facebook att Arbetarrörelsens tankesmedja skrivit en rapport om en rapport som Timbro har skrivit – som handlar om rapporten SNS satte ihop om konkurrensens konsekvenser … Jag hade förstås kunnat skriva en kort kommenterande text om hmm… rapporten – men jag tror jag avstår. Ni förstår säkert.
På vår förstasida, om du scrollar ner, hittar du vår avdelning för videoklipp. Just nu har vi lagt in den republikanske presidentkandidaten Rick Perrys senaste reklamfilm. I vilken han menar att USA “really is the last great hope for mankind” (<– oöversättligt). Valet härmed avgjort, känner vi.
”Johanna föddes på nationaldagen, den 6 juni. Hon är 0 år gammal, men redan svårt skuldsatt – ytterst svårt. Ska hon betala sin del av statsskulden måste hon klämma fram 123 431 kronor och 74 öre. Nu.
Väntar hon blir det värre!”
Så skrev den famöse Ulf Nilson i Expressen i september 1993 – mitt i den djupaste 90-talskris. Då, under 90-talet, var det vanligt med texter i tidningarna av typen ”så mycket är DU skyldig – bara genom att vara född i Sverige”.
När jag läste Aftonbladet förra veckan – nyheten om att Gabriella Sjökvists del av statsskulden sedan förra året minskat med 635 kronor – tänkte jag på 90-talsrapporteringen.
Skillnaderna är förstås uppenbara. Då, i samband med 90-talskrisen, steg statsskulden snabbt. Aftonbladets vinkel i förra veckan var den motsatta: Sveriges statsskuld – till skillnad från i stort sett hela den övriga västvärlden – minskar.
Med 635 kronor per person, närmare bestämt.
Men båda artiklarna lider av samma problem. De fokuserar bara på ena sidan av ekvationen.
Den svenska staten har stora skulder – fodringar som alla svenska medborgare i slutändan får gå i god för. Det är förstås sant. Men den offentliga sektorn har också stora tillgångar. Byggnader, järnvägar, statliga företag, aktier och värdepapper. Tillsammans blir det mycket pengar. 4 170 miljarder kronor, enligt höstbudgeten.
Med samma logik som artiklarna om den personliga statsskulden skrivs sitter alltså varje svensk på 443 234 kronor och 72 öre i tillgångar! Wow.
Aftonbladets och Expressens texter individualiserar det vi har gemensamt. Och att rapportera om våra samlade skulder men inte om våra gemensamma tillgångar är ungefär som att skriva om ”skattetrycket” utan att nämna vad vi faktiskt får för pengarna.
Annorlunda uttryckt: Någon gång skulle jag vilja läsa en artikel med vinkeln: ”Så stor är din del av allas våra samlade tillgångar – läs här, så rik är du!”
Centerpartiet är en folkrörelse. Partiet har omkring 50 000 medlemmar och alla är viktiga. Det är ett av de stående intrycken efter stämman i Åre, som avslutades i går. När vikten av landsbygd motiveras med att “Bonde söker fru” har många tittare, och det uttalandet bemöts med respekt (trots att förhandlingarna drar över långt in på småtimmarna), lyssnar man på varandra.
Ett annat intryck är att den liberala riktning som Centerpartiet befäster i och med valet av Anne Lööf till partiordförande, ingalunda är en nyhet. Det är annars en berättelse som inte sällan kommer från den politiska vänstern. Det påpekas att Centerpartiet traditionellt står i mitten, och gärna träffat politiska överenskommelser vänsterut. Må så vara, men Maud Olofsson tog över partiet för tio år sedan. Det var inte en slump.
Olofssons företrädare på partiledarposten var Lennart Daléus. Daléus politiska karriär slutade 2001 med att han avgick och lämnade partiet. Han tyckte att den interna politiska utvecklingen drog åt fel håll – i stället tog Daléus över vd-stolen på nordiska Greenpeace. Olofssons avståndstagande från Socialdemokraterna i allmänhet och förre partiledaren och statsministern Göran Persson i synnerhet var inte personligt, utan politiskt. En logisk följd av ett tryck i partiet att bli mer tydligt borgerliga.
En annan före detta partiledare som hängde i korridorerna på Centerstämman var Olof Johansson, som på sin tid avgick bara månader innan valet 1998. Få av ombuden saknade honom. Centerpartiets väg högerut är inte en produkt som kommit till tack vara tryck utifrån. För den som lyssnade på debatterna under stämman är det tydligt att utvecklingen drivits fram av partiets medlemmar. Som sig bör.
Annie Lööf valdes med ett massivt stöd. Samtidigt kan man konstatera att väljarna just nu inte verkar se behovet av fler borgerliga partier än Moderaterna. Det kan mycket väl vara så att centerliberalismens framtid hänger på hur väl Lööf lyckas 2014.
Ekonomisk politik sätter ramarna för den övriga politiken. Så är det jämt, finansdepartementet är alltid viktigast. Att den ekonomiska politiken även styr debatten är däremot inte självklart. Men så är det just nu, i Sverige. Vad betyder det för Centerpartiet?
Något som hittills uttalats med emfas från talarstolen i TV4 Sport Arena, i stämmotal såväl som i olika sakpolitiska debatter är att Centerpartiet föreslog och införde det finanspolitiska ramverket på 1990-talet. Några nämner att ramverket kom på plats i samarbete med Socialdemokraterna.
Men det är makroekonomi, Centerpartiets potential ligger i mikroperspektivet: Småföretag, ”utvecklingskraft i hela landet”, forskning, utbildning, kommunal tillväxt. Här bor Centerpartiet. Och det finns en viss risk för att retoriken krockar. Det finanspolitiska ramverket (som stämman klubbade fortsatt stöd för redan natten till i dag) stoppar satsningar i många hjärtefrågor. Det finns inte pengar till hela landsbygden samtidigt.
I årets budget fick Centerpartiet utbyggt bredband. I övrigt får partiet förlita sig på att det kommunala utjämningssystemet fungerar som det ska.
Vad säger centerpartisterna om det trängda läget för Europas ekonomier? I förmiddags gästades stämman av Guy Verhofstadt, tidigare premiärminister i Belgien, nu Europaparlamentariker. Verhofstadt är ledare för centergruppen ALDE i EU-parlamentet och känd för att med frenesi försvara federalistiska värden. Det vill säga – euro, en EU-gemensam finanspolitik och euroobligationer.
Det fick artiga applåder. Centerpartisterna är stolta över att ha argumenterat mot euron hela vägen, och ser det som att de nu fått rätt, när stabilitetspakten rämnat och skuldkrisen skapar stora ekonomiska problem för både stater och dess medborgare. Federalisterna i partiet ligger lågt.
Centerpartiet har valt Annie Lööf till ny partiordförande. I korridorerna spekulerar alla, journalister som ombud, kring vem eller vilka av statsråden som nu får flytta på sig.
Inför stämman har flertalet politiska bedömare menat att den enda som sitter säkert när Lööf nu tar över är landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Under gårdagskvällen deltog han med de övriga centerpartisterna i regeringen – näringsminister Maud Olofsson, IT- och regionminister Anna-Karin Hatt och miljöminister Andreas Carlgren – i ett panelsamtal.
Mycket av talartiden gick till att övertyga stämmans ombud om att Centerpartiet gör skillnad och har inflytande, varje dag, i politiken. Som exempel lyfte Carlgren fram att den nya supermiljöbilspremien gäller även bilpooler och företag. Hatt sade sig vara stolt över att utbyggnaden av bredband i landet fortsätter.
Det är en politik som går hem på partistämman i Åre. I det övriga politiska landskapet är det parenteser. Varken Carlgren och Hatt har lyckats skapa engagemang. I kulisserna väntar Per Ankersjö, kommunpolitiker från Stockholm och Europaparlamentarikern Lena Ek, för att nämna några.
Erlandsson å sin sida gör det han ska. Få i Sverige kan diskutera grispolitik som han. Dessutom representerar han en demografi i partiet som måste reflekteras bland statsråden.
Mest intressant är ändå vilket roll Annie Lööf själv får i regeringen. En iakttagelse statsvetaren Svend Dahl gjorde under intervjun till en artikel Dagens Arena publicerade i går är att Lööf bör akta sig för näringsdepartementet. ”Det är ett departement som äter ministrar”, menade Dahl, och pekade på att Maud Olofsson och Mona Sahlin, båda resursstarka politiker, under sin tid på departementet haft svårt att nå ut till väljarna.
Ett inte osannolikt scenario är att Annie Lööf tar över posten som miljöminister. Centerpartiet har under fem år i regeringen inte haft mycket för att vara ”alliansens gröna röst”. Med en slagkraftig och skicklig politiker som Lööf, som dessutom får medieljus gratis i rollen som partiordförande, kan partiet ändra på det.
Vad som faktiskt händer är höljt i dunkel. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) håller alltid regeringskorten tätt in på kroppen, och i slutändan är han ändå regeringens chef. Inom några veckor får vi svar.
Det började som en skakning på nedre däck. Skaran av journalister var ovanligt gles. Tio, kanske femton. Endast en tv-kamera längst bak i den solfjäderformade lokalen. Men så var det också tidigt på morgonen. Och det regnade. Formligen öste ner över Näringslivet hus på Storgatan i Stockholm.
SNS forskningschef Laura Hartman var klädd som sig bör i näringslivskretsar. Strikt grå byxdress, håret uppsatt, diskret makeup. Få kunde ana att hon alldeles snart skulle tilldela Svenskt Näringsliv ett av de hårdaste slagen på flera decennier. Få kunde ana att det sårande hugget skulle komma inifrån. Få kunde ana att blasfemi kunde uttalas med en sådan märklig blandning av monoton forskarretorik och sjungande finlandssvenska.
Laura Hartman sade: ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”
Och jorden skälvde.
Två dagar senare släntrade den miljöpartistiska kommunpolitikern Christer Haagman in i kommunhuset i västgötska Hjo. Tankarna snurrade kring dagens planerade budgetförhandlingar med de styrande allianspartierna. Östermalm, Svenskt Näringsliv och SNS var absolut ingenting som rörde sig i Christers hjärna denna morgon – tills han öppnade mejlkorgen. Där låg ett personligt mejl från Svenskt Näringsliv med rubriken ”Kommentar till SNS-rapporten”. Mejlet var skickat av Peter Gaestadius som är Svenskt Näringslivs biträdande regionchef i Skaraborg.
– Herregud, tänkte jag. Någon måste verkligen ha trampat på en öm tå. Varför skulle de annars mejla mig, en kommunalpolitisk gräsrot i Hjo! säger Christer Haagman till Dagens Arena.
Det tillhör historiens ironi att en forskningsrapport vars främsta slutsats är ”att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn” kan utlösa en sådan kraftig – och förvånansvärd samstämmig – reaktion från den samlade borgerligheten. Det tillhör också historiens ironi att rapporten gavs ut av Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, som till stor del finansieras av det näringsliv som studieförbundet historiskt sett varit trogen.
Och det blev inte mindre ironiskt när SNS-seminariet på grund av stort intresse i sista stund blev flyttat från SNS egna lokaler till borgerlighetens hjärta – Svenskt Näringslivs huvudkontor i Näringslivets hus på Östermalm.
Hade Laura Hartman bara stannat vid slutsatsen att kunskapsläget är tunt, så hade troligtvis SNS-rapporten försvunnit obemärkt i bruset. Och miljöpartisten Christer Haagman i Hjo hade definitivt inte fått ett personligt mejl från Svenskt Näringsliv. Men nu stannade inte Laura Hartman vid det. På sin monotont sjungande finlandssvenska dristade hon sig att sammanfatta den kunskap som trots allt finns att tillgå.
Och jorden skälvde.
Högst upp i sitt kontor i Näringslivets hus vred sig vd Urban Bäckström som en mask på en metkrok. I hans snabba kommentar på bloggen ”Urban direkt” (sic) kunde man utläsa den sviknes hela känsloregister. Urban Bäckström konstaterade att SNS-rapporter ”brukar vara gedigna och läsvärda”, men att denna rapport var ”bedrövlig rent kvalitetsmässigt”. Den var ”tendentiös” och drog ”svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat”.
Men Urban Bäckström gick inte bara i försvar. Han markerade också måltavlan och utformade strategin för den efterföljande attacken. När det gällde själva rapporten gjorde Urban Bäckström en taktisk reträtt. I stället för kroppen riktades slaget direkt mot huvudet: Slutsatsen och sammanfattningen, författad av forskningschefen Laura Hartman.
På sitt rum i kommunhuset i Hjo läste Christer Haagman med stigande förvåning mejlet från Svenskt Näringsliv. Under sina femton år i kommunpolitiken hade han aldrig förut fått ett mejl från någon central intresseorganisation, varken till vänster eller höger. Men nu hade trenden brutits. Christer Haagman blev nyfiken och ägnade några timmar åt att surfa runt och läsa på.
– När det senare var dags för budgetförhandling insåg jag att alla andra i kommunstyrelsen också hade fått det här mejlet, säger han.
Mejlet från Svenskt Näringsliv följde i huvudsak Urban Bäckströms bloggpost: Laura Hartmans sammanfattning och slutsats i rapporten var tendentiös och speglade inte själva rapporten. Hartmans slutsats om ökad segregation, utebliven effektivisering, utebliven kvalitetsvinst samt betygsinflation gick inte att belägga utifrån rapportens övriga kapitel, menade mejlskrivaren. Dessutom hade rapportförfattarna ”anmärkningsvärt” nog missat att den ökade valfriheten borde räknas som en kvalitetsförbättring i sig.
Reaktionerna på borgerliga ledarsidor följde samma mönster. Svenska Dagbladet skrev om tendentiösa slutsatser samt om valfrihet som kvalitetsvinst. Dagens Nyheters huvudledare avslutades med orden: ”Valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst.” Ledarsidan efterlyser också mer forskning innan det går att dra några slutsatser. Från borgerligt håll följde en våg av liknande formuleringar i form av debattartiklar och blogginlägg. SNS har själva haft svårt att hänga med i floden av pressklipp. Hittills har högen växt till en 110 sidor tjock lunta.
Laura Hartman och hennes kollegor kunde bara ”med häpnad” följa den hätska debatten. Alla kapitelförfattarna bekräftade samtidigt att Laura Hartmans slutsatser hade god täckning i deras respektive kapitel. Men trots det, och trots den hätska debatten, var det märkligt tyst från rapportförfattarna och SNS.
Två veckor efter den regniga morgon i Näringslivets hus brast fördämningarna. I dag, onsdag, meddelade Laura Hartman att hon slutar som forskningschef för SNS med omedelbar verkan. Till Dagens Arena säger Hartman att hon byter jobb på grund av att hon blivit förhindrad att bemöta den storm av kritik som hon utsatts för. Samtidigt lämnar också den förra forskningschefen och professorn Olof Petersson SNS. Petersson skriver på sin hemsida: ”Enligt min uppfattning borde det vara självklart att SNS inte begränsar en forskares yttrandefrihet. Men det har nu visat sig att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten. Därför lämnar jag min anställning vid SNS.”
Svenskt Näringslivs yttrandefrihet verkar det dock inte lida av några begränsningar. Tvärtom verkar en av de nya strategierna vara att samla in mejladresser och sedan skicka så kallad ”information” till kommunstyrelseledamöter runt om i landet. Peter Gaestadius, som skickat mejlet till miljöpartisten Christer Haagman, bekräftar upplägget för Dagens Arena.
– Vad vi har gjort är att vi samlat in offentliga mejladresser till kommunstyrelseledamöter så vi kan informera de vad som händer i näringslivet. Vi testar det här nu så får vi se hur det faller ut. Många är väldigt positiva till att få den här servicen från oss, säger han.
När näringslivet ryter drabbas inte bara den fria forskningen. Då överröstas alla andra och ekot hörs ända till Hjo.
I måndags lanserades ”nya Dagens Nyheter”. Nytt typsnitt, en orange färgkodning och en ny Stockholmsbilaga var några av förändringarna. Debattens vågor har stundtals gått höga om ändringen är till det bättre – eller (vilket gäller för de flesta i åtminstone min bekantskapskrets) om det mesta tvärtom ser rätt illa ut. En sak har dock inte förändrats: DN:s rubriker vinklas fortfarande från höger.
När Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Hillevi Engström i går presenterade sin avslutade budgetartikel på DN Debatt var rubriken således given:
”De ekonomiskt utsatta får mest i årets budget”.
Det låter ju schysst.
Men, som Aftonbladets ledarsida redan har påpekat, är det en sanning med modifikation. En bit in i själva debattartikeln (den borgerliga regeringen är mer försiktig än DN:s rubriksättare) kan man nämligen läsa: ”Av budgetens samlade åtgärder riktade till hushållen går huvuddelen, 98 procent, till den tredjedel i Sverige med lägst inkomster”.
Orden att lägga vikt vid här är ”åtgärder riktade till hushållen”. Det handlar om saker som höjt bostadsbidrag och höjning av bostadstillägget till pensionärer – reformer som mycket riktigt går just till ekonomiskt svaga grupper. Men det är förstås bara en liten del av budgeten. Bulken av de pengar som regeringen fördelar utifrån reformutrymmet går ju i stället till sänkt restaurangmoms – pengar som knappast oavkortat går direkt till landets fattigaste.
Tvärtom, vilket bland annat LO lyft fram, innebär en sänkning av endast restaurangmomsen att man inför en regressiv beskattning. Exempelvis beräknas de 10 procent med högst inkomst få ungefär 25 procent av skattesänkningen på 5,4 miljarder kronor.
Om man sedan lägger till att högkostnadsskyddet och gränsen för att få frikort till läkemedel också ökar i höstbudgeten (sjuka får betala mer för vård och mediciner) ser ju plötsligt fördelningsprofilen helt annorlunda ut. Nya (gamla) DN är här för att stanna.
Dessutom: läs också Marika Lindgren Åsbrink om bristen på fördelningspolitisk analys i budgeten.
Tidigare i dag presenterade finansminister Anders Borg (M) statsbudgeten för 2012. Dagens Arena har samlat några av kommentarerna här nedanför:
• Naturskyddsföreningen vänder på regeringssteken och kallar det hela för ”en ansvarslös budget”. Regeringens stöd till sol- och vindenergi fortsätter att minska, och också anslagen för energieffektivisering och energiteknik minskar eller är oförändrade nästa år. Inte heller får Nagoyamålet om att skydda 17 procent av landarealen gehör i budgeten. Anslaget för insatser för den biologiska mångfalden minskas med en fjärdedel, eller drygt 200 miljoner. Pengarna överförs till havs- och vattenmiljön istället.
• Jens Holm (V) instämmer med Naturskyddsföreningens kritik, och pekar på att regeringen de kommande fyra åren skär ned nära 25 procent av den totala miljöbudgeten – motsvarande 1,2 miljarder kronor. ”I klartext handlar det om mindre pengar till naturvårdsverket, till biologisk mångfald, miljöforskning, klimatarbete med mera”, skriver han.
• Emma Lennartsson, chefsekonom på Kommunal kritiserar regeringens bristande jämställdhetspolitik. För att klara ekonomin framöver behöver framför allt kvinnor jobbar mer, vilket bland annat kräver satsningar på barn- och äldreomsorgen. Men istället ”drar regeringen ned på stödet för jämställdhetspolitiska insatser och räknar med att löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade branscher ska öka, inte minska”.
• Kjell Rautio kopplar på LO-bloggen ihop budgeten med den politik regeringen fört under den gångna mandatperioden. ”En stor del av de insatser som regeringen nu lanserar i höstbudgeten är egentligen en konsekvens av tidigare förd politik. Eftersom man kraftigt skurit ned i de viktigaste trygghetsförsäkringarna (a-kassa och sjukförsäkring) har man skapat stora grupper som ställts utanför arbetsmarknaden… Därför lanserar man nu en rad olika särlösningar för de allra mest utsatta grupperna”, skriver han.
• En rad ekonomer kritiserar Anders Borg för att inte satsa tillräckligt när Sverige nu står inför en möjlig djup lågkonjunktur. TCO:s chefsekonom Göran Zettergren skriver på Utredarbloggen att Borg är ”fast besluten att fortsätta sin högst märkliga pro-cykliska finanspolitik”. Ser man till den offentliga sektorns sparande de senaste åren syns det tydligt att regeringen ”bromsar i uppförsbackarna och gasar i nedförsbackarna”.
• Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson oroas över att arbetslösheten förväntas stiga.
– Regeringen ser uppenbarligen inte något större reformutrymme förrän ekonomin stärks igen 2013. Det innebär att vi får en ganska procyklisk finanspolitik, där man bara satsar när tiderna blir bättre, säger hon.
• Slutligen ger Maria Croft på Dagen Nyheter en politisk vinkel av budgeten: Kristdemokraterna är utan tvekan de stora förlorarna. ”De tvingades släppa sitt krav på sänkt skatt för pensionärer samtidigt som KD-ledaren fick det otacksamma uppdraget att berätta att mediciner och sjukvård blir dyrare nästa år”, skriver hon.
Har du fler intressanta perspektiv och analyser på höstbudgeten och regeringens ekonomiska politik? Det är bara att dela med sig i kommentarsfältet.
I en debattartikel på SvD Brännpunkt konstaterar två magisterstudenter att journalistiken inför riksdagsvalet förra hösten gynnade alliansen. De stora svenska dags- och kvällstidningarna höll sig inte objektiva i nyhetsrapporteringen. Studien har även stöd från vad medieforskaren Kent Asp kom fram till strax innan valet: Att Mona Sahlin och de rödgröna missgynnades i medierapporteringen. Svenska medier har all anledning till självkritik.
För vänsterpersonen är resultatet från studien föga förvånande. Pseudojournalistik i Dagens Nyheter om att sex av tio väljare trodde på borgerlig valseger fick åtminstone de flesta på Arenagruppen att mumla surt över de publicistiska tvivelaktigheter man sysselsatte sig med på en av Sveriges största redaktioner.
Likaså fick Expressens publicering av förstasiderubriken ”Storslam” många att höja på ögonbrynen. Fredrik Reinfeldt rodde enligt Expressen hem ett storslam efter att ha fått två tiondelars högre tittarbetyg än Mona Sahlin. PR-experten Paul Ronge, som tidigare försvarat Expressens publiceringar, kallade publiceringen för snudd på ohederlig.
Dagens Nyheter och Expressen är de tidningar som enligt studien var mer gynnsamma mot alliansen. I Dagens Nyheter missgynnades exempelvis Mona Sahlin i 43 procent av texterna som undersökts. För Fredrik Reinfeldt var nio procent av texterna missgynnande. Men även Svenska Dagbladet och Aftonbladet gav alliansen en mer fördelaktig vinkling i sin journalistik.
Slutsatserna som de två studenterna, Camilla Björk och Charlotta Wadenbrant, drar är att den politiskt vinklade nyhetsjournalistiken på sikt kan skada förtroendet för hela mediebranschen och tilltron till journalistiken. Svenska medier har all anledning att fram till nästa val fundera över hur man kan göra rapporteringen mer balanserad.
Bevakningen av riksdagsvalet präglades samtidigt av spelteoretiska resonemang om vem som såg ut att vinna och vilket blocks politik som gav flest kronor i fickan. De politiska sakfrågorna tog stryk på bekostnad av kortsiktiga löften. När det demokratiska samtalet förvandlas till en fotbollsmatch blir det i slutändan demokratin som står som förlorare. Till diskussionen om journalistikens innehåll kan man fundera på om det inte är dags att tillfoga en debatt om att förbjuda opinionsmätningar veckorna före val.
Samtidigt måste vänstern passa sig för att hamna den självömkande positionen där hela valresultatet skylls på medierapporteringen. I den rödgröna politiken fanns luckor som fick väljarna att vända sig högerut. För till syvende och sist måste också politiken hålla ihop om man ska vinna ett val.
Läs också kortintervjun med Dagens Nyheters redaktionschef, Åsa Tillberg, där hon försvarar DN:s publiceringar.
I går publicerade finansminister Anders Borg (M) och utrikesminister Carl Bildt (M) en debattartikel i den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung. I artikeln lägger de ut texten kring vad Europa bör göra i rådande krisläge. Några axplock:
Debattartikeln handlar egentligen i huvudsak om vilka stater som ska få vara med och bestämma när krishanteringsbeslut ska fattas i EU. Borg och Bildt vill sitta med vid bordet och vill undvika att euroländerna bestämmer för mycket utan att fråga övriga medlemsstater. Det är en inte helt okänd åsikt och kanske inte så oväntad.
Men åter till axplocken. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) deklarerade i sin regeringsförklaring att inget av ovanstående är på gång i Sverige. Att i rådande politiskt klimat argumentera för att pensionärerna ska få mindre vore inte särskilt klokt.
Men under kvällen hände det ingen hade trott skulle ske i Danmark – regeringspartiet Venstre, som gick till val på höjd pensionsålder och avskaffad efterlön, gick framåt i valet. Visserligen gick regeringskollegorna Konservative Folkeparti och stödpartiet Dansk Folkeparti bakåt, så regeringsmakten går Venste ur händerna. Men ändå, höjd pensionsålder en valvinnare? Vad pågår, och när får vi se det i svensk politik?
Reinfeldt skickade upp ett par testballonger om pensionsåldern i Almedalen i juli, men debatten dränktes i spekulationer om jobbskatteavdraget. Borg, på väg in i Moderaternas partistyrelse, har vid flera tillfällen luftat att Sverige i framtiden behöver se över pensionsåldern. Konkretion kring frågan saknas dock.
I någon mer eller mindre avlägsen framtid kommer debatten förr eller senare till svensk politik. Kanske när regeringens utredning Översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv jobbat på ett tag. Eller kanske när de politiska ledarna i EU:s medlemsländer i sin desperation att hitta vägar ur ekonomisk kris samlas till gränsöverskridande finanspolitiska beslut. I den diskussionen har den svenska regeringen tydliggjort sin ståndpunkt.
Riksdagen har äntligen öppnat. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) höll tal. Han talade om full sysselsättning som huvudmålet för den borgerliga regeringens politik. ”Politik är att välja”, sade Reinfeldt. Sedan pratade han om vikten av sunda statsfinanser. Om att en stat inte ska skuldsätta sig i onödan. Han aviserade ett arbetsmarknadspaket. Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt hade sannolikt sagt nära nog exakt samma saker, om han varit statsminister.
Givetvis finns det skillnader mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. De förra litar mer på att marknaden ska hjälpa till att ta Sverige genom en eventuellt kommande kris. Till exempel.
Men när det ekonomiska läget i Sveriges omvärld gör utvecklingen 2012–2013 närmast hysteriskt oförutsägbar, gör riksdagens två största partier samma analys: Håll i penningarna. Signalerna från socialdemokratiska företrädare och partiarbetare är att finansminster Anders Borg (M) gör en riktig analys. Vänta med konjunkturstimulerande åtgärder, staten kan få helt andra utgifter. Arbetslösheten om två år kan ligga en bra bit över 9 procent.
I sin regeringsförklaring berörde Reinfeldt det alla redan vet – att han regerar i minoritet och att han ämnar söka stöd hos framför allt Miljöpartiet, men även hos Socialdemokraterna. Det betyder lite mer när det uttalas under ceremoniella former. Det ser ut att kunna bli ett kul riksdagsår ändå. Inte minst för att Moderaterna i oktober samlas till stämma, bland annat för att besluta om ett nytt idéprogram.
Kuriosa: Reinfeldt begagnade olika varianter av begreppet ”ansvar” drygt 20 gånger. Talaren före statsministern, kung Carl, efterlyste mer demokrati.
De svenska utsläppen är större än vad regeringen säger. Det var budskapet i en debattartikel på DN Debatt skriven av tre forskare, som publicerades igår. Egentligen är det ingen nyhet – flera forskningsrapporter har kommit fram till samma slutsats tidigare.
Vad det handlar om är att i den offentliga utsläppsstatistiken räknas bara de utsläpp som sker i Sverige. Utsläpp som orsakas av det som svenskar konsumerar i form av produkter tillverkade i andra länder räknas inte med. När tre forskare i Uppsala har tittat på detta visar det sig att de svenska växthusgasutsläppen i själva verket har ökat med 20 procent under åren 1993 till 2005.
Miljöminister Andreas Carlgren brukar ofta prata om att Sverige är en förebild för andra länder genom att ha visat att det är möjligt att bryta kopplingen mellan utsläpp och tillväxt. Det kommer han säkerligen fortsätta med, helt i enlighet med den grönmålningsretorik han har praktiserat sedan han tillträdde som miljöminister.
Bäst är då att fortsätta granska regeringens miljöpolitik. På tisdag överlämnar finansminister Anders Borg budgetpropositionen till riksdagen. I den borde regeringen redovisa vad man kommer att göra med de överblivna utsläppsrätterna från Kyotoprotokollet.
Om utsläppsrätterna säljs är de svenska ansträngningarna för att minska utsläppen förgäves. Riksrevisionen har slagit fast att det nationella målet inte kommer att nås om en försäljning skulle ske. Det var något som stod klart redan innan riksdagsvalet förra året.
Regeringen sköt dock upp beslutet om en möjlig försäljning till efter valet. Men något besked kom inte i förra höstens budgetproposition. När det sedan i julas uppdagades att det förekom diskussioner på finansdepartementet om att sälja utsläppsrätterna uppstod en ny debatt. Både Anders Borg och Andreas Carlgren svävade på målet och lovade att återkomma till riksdagen. Nu har det dragit ut på tiden, och ja, vi är framme vid nästa budgetproposition.
På tisdag är det upp till bevis.
För övrigt rekommenderas läsning av debattartikeln ”Skattesänkningarna ökar utsläppen” som frilansskribenten Rikard Warlenius publicerade på Dagens Arena i våras. Läs också Greenpeace debattartikel ”Politikens svek ställer högre krav på näringslivet” som publicerades i dag.
När alliansregeringen tillträdde hösten 2006 genomförde den raskt en rad reformer på bostadsområdet. Man tog bort det riktade stödet till bygget av hyresrätter, förändrade allmännyttans roll och försökte underlätta för förstagångsköpare att köpa sin första bostad. Det var dags för en ny bostadspolitik, med mer av marknad och mindre av klåfingrig stat.
Resultaten – speciellt när det gäller hyresrätter – har varit nedslående.
Flera av regeringens reformer – som förvärvs- och hyresgarantin – floppade totalt, och byggnationen av nya lägenheter minskade kraftigt i takt med att lågkonjunkturen drog in över Sverige. Många lägenheter påbörjades i och för sig just i slutet av 2006 – men det berodde på att byggherrarna ville ta del av det byggstöd som alliansregeringen tog bort den sista december 2006. I Stockholm stad öppnade den borgerliga alliansen upp för ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, med resultat att 22 000 av allmännyttans hyreslägenheter i huvudstaden såldes ut.
Resultatet efter fyra år med borgerligt styre i riksdagen och i Stadshuset var alltså färre hyresrätten i Stockholm – en stad som växer med kanske 20 000 människor per år.
I mars förra året presenterade så SABO, Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen en ”skattereform för hyresrätten” som skulle få fart på nybyggnationen av hyresrätter – och i december förra året vaknade nye bostadsministern Stefan Attefall till liv:
Nu skulle en utredning om att ”stärka hyresrättens ställning” tillsättas!
(Det som skulle utredas verkade i mångt och mycket vara just förslagen från bostadsmarknadens parter, som presenterats ett halvår tidigare – det vill säga sänkt hyresmoms, slopad fastighetsavgift och skattefria underhållsfonder).
Sedan dess har… ingenting hänt. Petra Kjellarsson, pressekreterare för Stefan Attefall, förklarar för Dagens Arena att saker tar tid ibland, ”när så många är inblandade”.
I dag flaggar Veronica Palm (S) i Dagens Arena för att hyresrätten kan bli en stridsfråga under riksdagsåret. På Aftonbladet Debatt uppmanar Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman bostadsministern att sluta släpa fötterna efter sig och börja jobba på riktigt för fler hyresrätter.
I eftermiddag läser Fredrik Reinfeldt upp regeringsförklaringen.
Don’t hold your breath.
På torsdag går Danmark till val. Få bedömare tror något annat än att det blir regeringsskifte. Men vilka partier som bildar regering, och hur, är mer osäkert.
Socialdemokraterne ser ut att återta tronen som största parti, som man förlorade till borgerliga Venstre i valet 2001. Men även om Helle Thorning Schmidt kan leda sina socialdemokrater in i Statsministeriet, riskerar hon att även leda sitt parti till det sämsta valet på över 100 år. De danska väljarna vill byta regering, men vill inte, om man ska tro de tätt duggande opinionsmätningarna, i särskilt hög grad rösta på Socialdemokraterne.
Inte heller det andra traditionella vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, tycks gå framåt, utan bakåt. Den politiska flytten närmare Socialdemokraterne verkar inte ge utdelning. Den stora opinionsvinnaren (just nu) är i stället det mer socialistiska och ekologiskt profilerade Enhedslisten, som ser ut att tredubbla sina mandat i folketinget. Enhedslisten har chans att bli största parti i Köpenhamn.
Det parti som blir nyckeln till Thorning Schmidts position som regeringschef är Radikale Venstre, ett parti som står till höger i ekonomiska frågor och till vänster i sociala frågor. (Politiska orakel i Danmark kallar dem gärna latteliberaler.) Borgerliga- och mittenväljare som vill bli av med Lars Løkke Rasmussens Venstreledda regering, röstar sannolikt på Radikale Venstre i årets val. Trots statsministerns utspel om att Radikale Venstre inte är liberaler på riktigt.
Det blir inte första gången Socialdemokraterne och Radikale Venstre samarbetar. Men vilket eller vilka partier Thorning Schmidt vill ha i sin regering är inte helt klart. En god gissning är att Enhedslisten under alla omständigheter hamnar utanför. Socialdemokrater anser generellt att de är lite tokiga och står för långt vänsterut.
Det liberala regeringspartiet Venstre lär minska sina mandat, liksom regeringskollegan, centerbetonade Konservative. Dansk Folkeparti lär gå samma väg, vilket gör att även det passiva parlamentariska stödet till Rasmussen minskar.
Sedan valet 2001 har invandringspolitiken drivit Dansk Folkeparti framåt, men utan uppmärksamhet kring frågan i årets val har partiet blivit mindre relevant. Det danska valet 2011 handlar i alla relevanta hänseenden om ekonomi. En ytterligare faktor som kan ha bidragit till invandringspolitikens undanskuffande är att den sittande statsministern, Lars Løkke Rasmussen, är mindre personligt engagerad i Kjærsgaards perspektiv, jämfört med företrädaren och partikollegan Anders Fogh Rasmussen.
Till sist har vi libertarianerna i Liberal Alliance. Likt Dansk Folkeparti har de stött Rasmussens regering under den gångna mandatperioden, men där slutar likheterna. Liberal Alliance ser sig själva som ett politiskt alternativ till Dansk Folkeparti och går fram med en mer renodlad liberal agenda. Något som tycks fördubbla andelen mandat i folketinget, givet att opinionsmätningarna träffar rätt.
Det här kan givetvis ses som vilda spekulationer. Som vanligt kan vi inte veta varför väljarna röstar som de gör, bara gissa. Opinionsmätningar har ofta fel. Allt kan hända.
I morgon återkommer vi med ett reportage från den danska valrörelsen.
