Bloggen

Efter att jobbskatteavdraget hamnat i en återvändsgränd råder brist på nya idéer hos regeringskansliet. Regeringen tycks därför ägna sig åt att återvinna gamla satsningar. I dagens Svenska Dagbladet gick att läsa en debattartikel från fyra alliansföreträdare. Temat var hur regeringen ska möta krisen.

I debattartikeln gick bland annat att läsa: ”I syfte att möta inbromsningen på arbetsmarknaden föreslår regeringen en kraftig satsning på infrastruktur. Fem miljarder kronor satsas på järnvägar, vägar och 495 miljoner satsas på bredbandsutbyggnad.”

Det var ett förslag som lanserades redan i slutet av augusti. Intressant är också att infrastruktursatsningen inte kommer att leda till så många nya jobb. I samband med att regeringen först presenterade satsningen intervjuade Dagens Arena Jan-Eric Nilsson, professor i transportekonomi. Han sa då:

– Det är viktigt att komma ihåg att den här satsningen inte kan ses som en konjunkturstimulansåtgärd. Den kommer inte att skapa en stor mängd nya jobb. Den typ av personal som kommer att efterfrågas är extrem dyr och specialiserad.

Jan-Eric Nilsson ansåg att förslaget var ett ”politiskt viftande inför budgetpropositionen”.

Även den sänkta restaurangmomsen ska enligt regeringen skapa nya jobb – framför allt för unga. Finansdepartementet har talat om 3 500 jobb, medan KI har menat att det sannolikt handlar om färre jobb. En liknande momssänkning i Finland floppade och LO-ekonomer har påpekat att de jobb som skapas i restaurangsektorn samtidigt tränger undan jobb från andra sektorer. Det finns alltså en stor risk att vinsterna från momssänkningen hamnar i restaurangägarnas fickor – och inte som nya jobb till unga.

I samma satsning på fler jobb till unga nämns att 750 miljoner kronor ska läggas på att skapa 7 500 nya platser inom yrkesvux och yrkeshögskolan. I själva verket är det en minskning av antalet platser. Som exempel kan nämnas att Skolverket i år fördelade runt 19 000 platser på yrkesvux. Dessa platser var en del av en tillfällig satsning under finanskrisen. Men i och med att ekonomin på nytt ser ut att gå mot svårare tider hade en fortsatt satsning i samma storleksordning varit mer rimlig. Framför allt i och med att yrkesvux ger utbildningsmöjligheter för personer som har en svag position på arbetsmarknaden.

När jag för ett par veckor sedan intervjuade Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, om alliansens åtgärder vid den föregående krisen sa han att de åtgärder som regeringen då genomförde ”var otillräckliga, höll för låg kvalitet och var för sent ute”. Han efterlyste ett behov av att vid en ny lågkonjunktur satsa mer på arbetsmarknadsutbildningar och att reparera a-kassan. Roger Mörtvik påpekade att det inte råder någon brist på åtgärder att ta till för att möta en ny ekonomisk kris. Men han menade också att det finns en risk för att regeringen av ideologiska skäl väljer att göra för lite.

Liknande slutsatser landar LO-utredaren Kjell Rautio i:

– Man kan se att alliansen systematiskt har urvattnat arbetsmarknadspolitiken på innehåll, säger han till Dagens Arena.

De ideologiska skygglapparna hänger tungt över alliansens ögon. Idétorkan på regeringskansliet riskerar leda till att fler människor tvingas ut i arbetslöshet i stundande lågkonjunktur.

Sjuka ska betala mer för vård och mediciner. Det var något som Dagens Arena skrev om redan i våras. Av en promemoria från socialdepartementet framgick att högkostnadsskyddet ska höjas från 900 till 1 100 kronor. Likaså ska gränsen för att få frikort till läkemedel öka från 1 800 kronor till 2 200 kronor.

Som sagt, det här var något som vi rapporterade om innan sommaren. Nu har det blivit en nyhet igen. Till Dagens Nyheter säger socialminister Göran Hägglund (KD) att det är rimligt att patienterna betalar lite mer själva. Han går därmed på tvärs mot remissinstanser som påpekat att höjda gränser innebär att människor inte kommer att ha råd att hämta ut mediciner eller gå till läkaren när de är sjuka.

Man skulle ha kunnat tro att Hägglund efter misslyckandet med att få igenom sänkt skatt för pensionärer skulle försöka hålla huvudet lågt. Nu försvarar sig Hägglund med att många pensionärer kommer att få pensionen uppräknad nästa år. Frågan är hur många pensionärer som känner sig nöja med det beskedet.

Mysteriet i sammanhanget är varför Hägglund inte visar minsta tillstymmelse till att försöka linda in patienternas ökade kostnader. I stället för sin vanliga framtoning kör han med öppna kort. Om det är en taktisk manöver, i en ambition att få en moderatstyrd budget att framstå som ovärdig, lyckas det dåligt. Det känns också väl konspiratoriskt. En annan möjlig tanke är att Hägglund tröttnat på alltihop och har slutat bry sig. Det går ju inte så bra nu.

”På riksplanet finns det många sakpolitiska områden där Moderaterna och Miljöpartiet har mycket gemensamt. Skolpolitiken, miljöpolitiken, integrationspolitiken, den ekonomiska politiken samt en politik för hållbar tillväxt är områden där vi med enkelhet borde kunna hitta gemensamma lösningar.”

Kent Persson, ordförande för Örebromoderaterna, vädrar morgonluft för en fempartiregering med den borgerliga fyrklövern och Miljöpartiet. Som så många andra har Persson läst en artikel i veckans nummer av tidningen Dagens Samhälle, i vilken 55 miljöpartister i kommuner och landsting svarat att Miljöpartiet kan bilda regering med både Socialdemokraterna och Moderaterna.

Det dras rätt stora växlar på den här artikeln. Lite för stora.

Att miljöpartister, socialdemokrater och moderater ute i landet klarar av att samarbeta bra är inget nytt. Tvärtom är samarbete norm i den lokala politiken. Skiljelinjerna är få, budgeten tajt. I storstadspolitiken drar sig partierna visserligen inte för att strida till sista blodsdroppen om frågor av mindre omfattande karaktär (Stockholms kommunfullmäktige borde stå som avskräckande exempel för alla berörda). Men annars skakas det mycket hand, i all ärlighet.

Det bör läsas in i 40 miljöpartisters jakande enkätsvar. Dessutom kan den som vill göra en körning på siffrorna i SR:s och SVT:s Valpejl. Samtliga miljöpartistiska riksdagsledamöter är mer vänster än höger. (Ett par är mer vänsterpartister än miljöpartister.)

En annan, kanske mer intressant, dimension är Centerpartiet. Miljöpartiet framstår ofta som det mer kapabla partiet på miljöområdet. Och även om miljöpartisternas ekonomiska politik ofta är väl tunn, har Centerpartiet knappast imponerat under sin femåriga vistelse på näringsdepartementet.

Centerpartiet har nått självinsikt om att de är Sveriges otydligaste parti. Efter partistämman senare den här månaden börjar arbetet med att återvinna en plats i politiken. Den uppgiften skulle försvåras avsevärt av miljöpartistiska ministrar.

I dag presenterade tankesmedjan SNS en rapport som sågar de senaste årens privatiseringspolitik vid fotknölarna. Privatiseringarna inom välfärden har varken lett till högre kvalitet, bättre effektivitet eller lägre kostnader.

Svaret från Svenskt Näringsliv lät inte vänta på sig. Under rubriken ”En bedrövlig SNS-rapport” sågar vd Urban Bäckström rapporten vid fotknölarna och kallar den bland för ”tendentiös”. Urban Bäckström skriver: ”SNS rapporter brukar ofta vara gedigna och läsvärda, men den här sammanfattningen är bedrövlig rent kvalitetsmässigt.”

Det är sant att Svenskt Näringsliv brukar gilla SNS rapporter. Det är inom SNS som en stor del av Anders Borgs ekonomiska politik tagit form. Det var också SNS som låg bakom tankegodset till 90-talets normpolitik.

Men SNS är otrogna och blåser med de politiska opinionsvindarna. Från att på 50-talet legat relativt i mitten, blåste de på 80- och 90-talet rejält ut till höger med de nyliberala vindarna. Nu går SNS åt vänster. Förhoppningsvis är det även ett tecken på förändringar i opinionen.

Och att Urban Bäckström reagerar som han gör visar på att tankesmedjan har träffat en öm punkt. Det vill säga: de har rätt.

Den tyska författningsdomstolen har till slut sagt sitt om Tysklands del i krispaketet till Grekland (alltså, det från 2010). Domstolen har också tyckt till om Tysklands stöd till stabilitetsfonden för euron, ur vilken Irland och Portugal fått stöd. Frågan handlar om huruvida det var konstitutionellt möjligt att, som den tyska regeringen gjorde, på eget bevåg ge Tysklands stöd, politiskt och ekonomiskt, till krispaketen och etablerandet av stabilitetsfonden.

Författningsdomstolen har meddelat att förfarandet inte var konstitutionsvidrigt. Men också att i fortsättningen måste besluten förankras i den tyska förbundsdagen.

Beslutet spelar stor roll för förbundskansler Angela Merkel. Merkel har varit hårt ansatt i den tyska inrikespolitiken. Å ena sidan av de som vill att Tyskland ska ta sitt ansvar som den mest tongivande (politiskt och ekonomiskt) medlemsstaten i EU och eurozonen, å andra sidan av de som inte vill att tyska skattebetalare ska stå för Europas nota. I den förra gruppen återfinns bland andra tidigare förbundskanslern Helmut Kohl, partikamrat med Merkel. I den senare allt fler väljare.

Nästa steg tas i slutet av september. Då ska den förbundsdagen rösta om framtida EU-koordinerat stöd till andra krisländer. Merkel hade redan innan författningsdomstolens utslag bestämt sig för att dela med sig av beslutsmakten. Det mesta tyder på att förbundsdagen kommer att rösta ja.

Samtidigt blåser valvindarna knappast Merkels väg. De tyska Kristdemokraterna har åkt på stryk i delstatsval efter delstatsval. 2013 är det val till förbundsdagen. Både Socialdemokraterna och De Gröna har råg i ryggen. Frågan är hur mycket politiskt kapital de fram till dess tänker försöka skaffa sig genom att appellera till de väljare som inte vill öppna den tyska statskassan, och garantera mindre bemedlade länders lån.

Det ingår i rollen som tysk förbundskansler att vara viktigast i Europa. En ofta omöjlig balansgång. Om den tyska oppositionen har andra idéer kring hur den manteln ska axlas än vad Merkel har, är det intressant även utanför Tysklands gränser. Fortsättning följer.

Bärplockarbranschen är en smutsig bransch – med oseriösa företag som utnyttjar fattiga bärplockare. Det är viktigt att granska en bransch där dåliga arbetsvillkor är mer regel än undantag.

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om en ny bärplockarskandal. Fyra personer från Bulgarien hade häktats, misstänkta för att ha transporterat bulgarer till Sverige och tagit deras id-handlingar. Det är en mycket obehaglig nyhet – och ett brott som liknar människohandel.

Samtidigt finns det flera problem i medias skildring av bärplockarnas levnadsförhållanden i tältlägren utanför Söderhamn. Bärplockarna i reportaget är inte närvarande med en egen röst. De beskrivs som offer och får ingen möjlighet att berätta varför de befinner sig i Sverige, eller varför de har valt att lämna hemlandet.

Dagens Arena reagerade på SvD:s rapportering där kommunikationen med en kvinna skedde på teckenspråk. Vi åkte själva till Söderhamn för att besöka ett tältläger. Vi ville höra bärplockarnas egen historia och intervjuade en bulgarisk bärplockare. TV4 var i samma läger som oss – samma dag. I deras inslag stod människohandel i centrum. Vi får se filmklipp från lägret, men att människohandeln förekom i ett helt annat läger tydliggjordes inte. Bärplockarlägren åtskiljs inte från varandra.

I samma inslag säger åklagaren Christina Voigt att bärplockarna ”bara vill hem till sina familjer”, vilket TV4 har valt att ta med i inslaget. Men resonemanget blir problematiskt eftersom många bulgarer lämnar sina hem för att söka bättre levnadsvillkor. Offerrollen reproduceras utan att någon kunskap om levnadsförhållandena för romer i Bulgarien tillkommer. Många av bärplockarna reser dessutom med hela sina familjer.

De omständigheter som romer i Europa lever under är djupt problematiska. Genom att intervjua bärplockaren Georgi vill vi belysa detta. Vi hoppas att de stora mediehusen lyfter blicken nästa gång. Läs reportaget här.

När jag blev chefredaktör för Dagens Arena i november 2010 hade jag ett par drömmar och förhoppningar. Många av dem har vi redan genomfört. Att vi ger er läsare en längre helgledare varje lördag är ett exempel. Omgörningen av hemsidan och det nya sättet som redaktionen arbetar på är ett annat: Fusklappen med dagens viktigaste lästips. Blandningen av dels viktiga nyheter och intervjuer, och dels lite längre analyser, granskningar och reportage. Samt våra nya temabloggar.

I dag lanserar vi ännu en nyhet. Nu kommer du att kunna läsa internationella krönikor på Dagens Arena. Varje söndag publicerar vi en krönika från Arenagruppens olika vänner runt om i världen. En av de stora fördelarna med att arbeta på Arenagruppen är det nätverk av människor som finns omkring vår verksamhet. Jag har gjort en inventering och hittade snart många spännande röster som borde få höras. Skribenter, författare, politiker med hjärtat till vänster som har kunskaper om en politisk verklighet som i bästa fall flimrar förbi i det svenska nyhetsbruset.

Syftet är att alltså ge politiska bilder av vad som händer i olika länder – som alltid ur radikal och progressiv synvinkel. Vi kommer att publicera texter på svenska, norska, danska och engelska. Varje söndag, som sagt. Först ut är tolken och översättaren Carl Rüster i Tjeckien. När du har läst Carls krönika, samlingen med citat och vår lilla faktaruta om tjeckisk politik kommer du att ha bättre koll på ett land vars huvudstad ligger till väster om Örebro. Ett land i Europas mitt med en president som kallas för Centraleuropas Margaret Thatcher och en premiärminister som få svenskar vet namnet på.

Jag lärde känna Carl tack vare Socialdemokraternas ”valgeneral” i valet 2010, Bo Krogvig. De hade jobbat ihop, och jag träffade Carl i samband med ett besök i Prag. Det är precis sådana kontakter som vi har glädje av när vi bygger upp vårt nätverk med skribenter. Och även om vi har en del kontakter, får du som läsare gärna tipsa oss om skribenter i intressanta länder som vi borde kontakta. Vidare så får du gärna ge oss feedback på idén med internationella krönikor, och tipsa om länder, partier och progressiva rörelser som du vill veta mer om.

Men börja med att läsa Carls krönika. Och missa inte citatsamlingen som visar att det finns en europeisk politiker som levererar fler grodor än Silvio Berlusconi.

Biljettprishöjningen leder inte till några nya investeringar. I stället får stockholmarna betala för landstingsmoderaternas uselt genomförda investeringar. Kronan på verket för Christer G Wennerholm och co. är nu sjösatt – Spårväg city. En investering på hela 5,4 miljarder. Förutom att Spårväg city är oerhört dyrt så saknar projektet ordentlig beredning. Trafikanalysen är bristfällig och den samhällsekonomiska analysen har man helt sonika struntat i. Mycket tyder dock på att Spårväg city inte kommer bidra med många droppar till SL:s sinande intäktssida – däremot är risken stor att det slås upp en rejäl läcka på utgiftssidan. Ännu högre biljettpriser och minskat kollektivåkande kan bli följden.

Allt detta kunde vi konstatera i dagens granskning av turerna kring biljettprishöjningen och Spårväg city. I artikeln restes även en mängd frågetecken kring den ytterst ansvariga moderata politikern: Christer G Wennerholm. Flera gånger har landstingsrevisorerna riktat svidande kritik för ”bristande intern kontroll” mot både landstingsstyrelsen och SL:s ledning. Men Wennerholm fortsätter att forcera fram projekt och sprätta skattebetalarnas pengar som vore det en outsinlig källa. När det gäller Spårväg city har han tydligen redan år 2009 tecknat en privat deal med moderatkollegan på Lidingö. Till honom har han lovat att spårvägen ska stå klar 2014, två år tidigare än tjänstemännens allra mest optimistiska bedömningar. Hur mycket pengar kommer det att kosta? Dessutom har beslutet om spårvägen forcerats fram en månad innan beslutet om den så kallade stomnätsstrategin – den utredning som ser över samtliga behov och investeringsmöjligheter för kollektivtrafiken de närmaste åren. Varför har man så bråttom? Och vilka band har egentligen Wennerholm till spårvägslobbyn?

Många frågor som kräver svar. Under hösten kommer vi att fortsätta granskningen av landstingspolitiken och trafiksituationen i Stockholm. Tveka inte att höra av dig till oss med tips, uppslag och idéer. Låt oss tillsammans granska stockholmspolitiken!

Det må ha varit en händelserik nyhetsvecka, men partiledarspekulationer hit och infrastruktursatsningar dit. Men som så ofta händer det inget på fredagar. Riksdagen har inte öppnat ännu, dagens enda utspel lär bli Miljöpartiets presentation av sin nya ekonomisk-politiska talesperson.

Vad gör då landets politiska bedömare? Statsvetarna Jenny Madestam och Svend Dahl sitter på Twitter och diskuterar om och när och varför statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska lämna sin post, tillsammans med journalisterna Ulf Kristofferson (TV4) och Owe Nilsson (TT). Finansminister Anders Borg nämns som en mer eller mindre sannolik efterträdare, beroende på vem man frågar.

Spekulationerna om Borg har tagit fart sedan han i Almedalen meddelade att han ser fram emot att under stämman i oktober väljas in i Moderaternas partistyrelse. Borg har tidigare ihärdigt menat att åtta år i politiken skulle räcka. Hur ska man tolka det?

Själv har jag inte en susning, men det är inte omöjligt att tänka sig Borg som statsminister, även om det är lätt att tveka inför tanken på honom som vallokomotiv. Borg hamnar högt i förtroendemätningar. De väljare som tillfrågas i sådana undersökningar har sannolikt inte gett honom höga betyg för sin förmåga att inspirera. Att höra Borg tala är nämligen allt annat än spännande, något som märktes redan 2007, när han agerade stand-in för Reinfeldt under Almedalsveckan.

Fredrik Reinfeldt å sin sida visar inte många tecken på att vara trött på statsministerjobbet. Tvärtom, när kameraljuset är avstängt framstår han som en glad lax som trivs med tillvaron. Om inte annat finns det ett uppenbart incitament till varför Reinfeldt skulle vilja avgå tidigast 2016 (lagom långt innan valet 2018): Sitter karln tio år så blir han förevigad som byst.

Vad är mest:

• 3,6 miljarder till underhåll och trimning av järnväg över två år?
• 120 miljarder till underhåll av järnväg och nya spår (inklusive höghastighetsbanor) över tio år?
• ”Minst” 100 miljarder över tio år till underhåll av järnväg och nya spår (inklusive höghastighetsbanor, men inte samma som ovan)?

Det översta exemplet är regeringens politik. Med andra ord, så som det blir, andra idéer till trots.

Det mittersta är den rödgröna tåguppgörelsen från april 2010. Den nedersta är kontentan av ett miljöpartistiskt utspel från i eftermiddags. Vad är då bättre? Är dubbelspår på sträckan Gävle-Sundsvall-Härnösand (en miljöpartistisk prioritet) viktigare än Norrbottniabanan (en rödgrön prioritet), just nu? Svårt att avgöra. Går det att läsa in dolda regionalpolitiska konflikter, som kan ha bubblat i det rödgröna samarbetet kring tågtrafiken, under den ödesdigra förhandlingsvintern 2010? Kanske.

Just nu spelar det dock ingen större roll. Regeringens framstötar till Miljöpartiets nya språkrör gav ingenting, eftersom miljöpartisterna inte vill sänka inkomstskatten. Att regeringen då skulle intressera sig för ett förslag som satsar 100 procent på spår och 0 procent på asfalt känns inte sannolikt. Särskilt inte eftersom Miljöpartiet vill att staten lånar 55 miljarder, och betalar av sagda lån medelst kilometerskatt. (Varifrån övriga minst 45 miljarder hämtas vill Miljöpartiet berätta först när partiet lägger sin skuggbudget.)

Så går en dag i politiken för att inte komma åter. Åtminstone inte så länge den borgerliga regeringens eventuella femte hjul är gjort av järn.

Uppfödning av pälsdjur och försäljning av päls är en näring med många utmaningar. Den som öppnar dörrarna till en pälsbutik kan räkna med påhälsning inte bara från kunder, utan även upprörda medmänniskor, varav vissa inte drar sig för att framföra direkta hot. Den som driver en minkfarm har svårt att nå både lönsamhet och samtidigt klara av att leva upp till djurskyddskrav.

När organisationen Djurrättsalliansen 2010 dokumenterade missförhållanden på svenska minkfarmar, och samarbetade med etablerade medier för att få ut bilder på vanvårdade djur in i svenskarnas vardagsrum, skapade det stor uppmärksamhet. Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) reagerade. Förslag på nya föreskrifter har varit ute på remiss sedan i maj i år.

Remisstiden går ut i morgon. Djurrättsalliansen offentliggjorde i går kväll sitt remissvar, i samarbete med Nyheterna i TV4. Organisationen hävdar att de har filmat minkar i Sverige som redan i dag lever under de förhållanden som föreslås i de nya föreskrifterna. På bilderna verkar de må ungefär lika dåligt som de minkar vi kunde se bilder på för ett år sedan. På Djurrättsalliansens kampanjsida kan man se filmen i sin helhet. Den börjar med budskapet ”Det här är vårt remissvar”. Det lär bli intressant att framöver ta del av vad pälsnäringen har att säga i frågan.

Halleluja-stämningen som har dominerat debatten om internet de senaste åren har svängt och utrymmet för kritik har ökat. Det är uppfriskande att debatten om yttrandefriheten på nätet blir mer initierad, något som även sociala medieexperter begrundar.

Samtidigt vacklar de stora mediehusen (Dagens nyheter, Expressen, Aftonbladet) och vill ta ett hårdare grepp om kommentarsfälten. Men när de ansvariga utgivarna visar sina egna brister i att föra dialog med läsarna, så hamnar fokus lite fel. Varför lyfts det omogna ”näthatet” fram som det största hotet och inte det problem som egentligen är huvudsak – “hatarna”?

Hanteringen av kommentarer på mediehusens sajter är det stora misslyckandet. Aftonbladets nya policy kommer bland annat att begära att du loggar in via ditt Facebook-konto för att kommentera, vilket begränsar läsare som vill kommentera under en signatur.

Dagens Arena har också problem med kommentarer. Vi har infört registrering av e-postadress, modererat kommentarer i efterhand, tagit bort rasistiska och sexistiska inlägg, men samtidigt uppmuntrat ledarskribenter och redaktörer till att delta i diskussionen i kommentarsfälten. Det är viktigt att fortsätta bemöta kommentarer, samtidigt som vi vill att läsare ska kunna tipsa oss om makt och missförhållanden – utan att riskera sin anonymitet.

Anders Mildner konstaterar klokt att censur är fel väg att gå i kampen mot näthatarna:

Man måste nämligen också ta ansvar för vilken kultur man skapar i de rum man bygger. Och är man inte själv närvarande i dessa, kommer man ofrånkomligen att skapa en kultur som bygger på hierarkikrockar: mellan journalisterna som producerar ”sanningar” om världen och den ökande grupp i samhället som just nu ivrigt söker positionen av att vara underdogs som slår mot mediemakten och ”avslöjar lögnerna”.

Det finns alltså både bra och dåliga sidor av att debatten kring internet förändras. Men när David Cameron hävdar att sociala medier skapar sociala problem, är det viktigt att fortsätta argumentera för ett öppet och fritt internet. När någon enskild person tar sig rätten att definiera vad som är skadligt för samhället börjar vad som är demokratiskt ligga i betraktarens öga.

Kan man någonsin försvara att stänga av internet i en demokrati och kapa kopplingen mellan människor, som sändare respektive mottagare av information? Underklassen i Storbritannien behöver en arabisk vår för sin egen framtids skull.

Att fördöma odemokratiska system i arabregimer, samt fascistiska medielagar i Ungern, men inte se parallellerna till sitt eget agerande – det andas hyckleri. En nyansering av diskussionen kring internet är välkommen. Men den får inte leda till allvarliga inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten.

Läs också Mikael Zackrisson och Axel Anden.

Vid BP:s sjunkna oljeplattform, Deepwater horizon, i mexikanska bukten har olja på nytt börjat bubbla upp mot ytan. Vart oljan kommer ifrån är inte klart, men de första analyserna visar att den mycket väl kan komma från den sjunka plattformen.

Det kan både finnas naturliga orsaker till läckan, precis som att det kan handla om mer bekymmersamma anledningar. Som att oljan kan ha trängt upp genom sjöbottnen vid förseglingen som omgärdar läckan.

Men det intressanta i sammanhanget är BP:s reaktion på att det på nytt läcker olja i området kring Deepwater Horizon. I ett uttalande hävdade BP: ”Inget av detta är sant”. Argumentationen klingar bekant från oljeläckan i Nordsjön tidigare i augusti. Då tog det två dagar för Shell att erkänna läckan. När man sedan hittade ett andra utsläpp ville Shell först inte kalla det för en ny läcka. Det med argumentet att den läckan var i närheten av det första.

Oljeföretagen tittar just nu lystet mot Arktis. Med ett smältande istäcke finns stora pengar att hämta. Men den känsliga miljön gör att en oljeläcka skulle vara i princip omöjlig att städa upp. Desto mer oroande är då företagens fundamentala oförmåga att stå upp för transparens och raka svar när en olycka väl inträffar.

Snart sagt var och varenda nyhetsredaktion har skrivit en artikel eller producerat ett inslag med rubriken “det blir Annie Lööf”, efter att ha ringt runt till väl valda centerpartister och frågat vad de tycker. Vissa pekar även på att ett par äldre män, så kallade “tyngre” centerpartistiska kommunpolitiker och veteraner, förordar Lööf som Maud Olofssons efterträdare.

Den som backar bandet ett par månader, till Miljöpartiets kongress i maj, minns att en ledarstrid stod mellan två starka kandidater även då: Åsa Romson mot Mikaela Valtersson. Bedömare talade då om i princip dött lopp, Romson fick nästan 70 procent av rösterna. Varför lyssna på samma bedömare nu?

Det som talar för förutsägelsen om jordskredsseger för Lööf är att det i Centerpartiet, till skillnad från Miljöpartiet, faktiskt finns någon att ringa runt till. Centerpartiet är ett parti med fasta strukturer och en organisationskultur där regionala enheter bestämmer sig i grupp. Vad en distriktsordförande i landsort säger spelar roll.

Vad talar då mot att Lööf är mer eller mindre klar som centerledare? Till att börja med att det aldrig är över förrän det är över. En vecka är lång i politiken. Lööf har en starkare kampanjorganisation och syns därför mer – just nu. Hatt imponerar inte genom sina mediala framträdanden på samma sätt, men synlighet är långt ifrån allt. Agerandet bakom kulisserna ska inte underskattas, och man ska komma ihåg vem som i mångas ögon utsåg Hatt till efterträdare: Olofsson själv, genom att bjuda in Hatt i regeringen.

Det mer intressanta i valet mellan Lööf och Hatt är egentligen valet mellan mer eller mindre Olofsson. Lööf har visat att hon delvis står självständigt från Olofssons politik, Hatt sitter mer i Olofssons ficka. Att Centerpartiets ministrar, Hatt inräknad, efter fem år i regeringen inte riktigt kan visa upp en lång lista av framgångar ligger Hatt i fatet. Varför rösta på mer av det som inte funkar? Så resonerar de kanske, centerpartister landet runt.

Samtidigt som jordens temperatur stiger ökar risken för väpnade konflikter. Den slutsatsen har en grupp amerikanska forskare kommit fram till efter att ha studerat väderfenomenet El Niño”.

I en intressant artikel i Dagens Nyheter i dag förklarar forskaren Solomon Hsiang hur man kommit fram till de första bevisen för att globala klimatförändringar är en betydelsefull faktor vid väpnade konflikter.

Genom att utgå från El Niño har forskarna kommit fram till att en femtedel av alla konflikter sedan 1950-talet har påverkats av väderfenomenet. När det varmare vädret strömmar in för den med sig torka som i sin tur bidrar till spänningar mellan olika befolkningsgrupper. Likaså för fenomenet med sig andra naturkatastrofer.

Tidigare har Refugees International gjort prognoser som tyder på att 200 miljoner människor fram till 2050 kommer att ha tvingats på flykt efter att ha drabbats klimatrelaterade händelser.

Utsläppen i världen fortsätter att öka. Mycket tyder på att vi går mot en global uppvärmning som blir högre än de två grader som är utgångspunkten i de globala klimatförhandlingarna. Den dystra sanningen är att detta går hand i hand med konflikter och att människor tvingas på flykt.