Bloggen

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich säger i dag att han vill möjliggöra för personer som uppbär försörjningsstöd att behålla en del av sin lön från arbete. I dag räknas lönen av mot stödet, vilket för vissa innebär att så mycket som 100 procent av lönen försvinner. Då försvinner också incitamentet att arbeta över huvud taget.

Samma ambition som Waidelich har finansminister Anders Borg (M) haft sedan i våras. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tog upp frågan i sitt tal i Almedalen i juli. Det verkar som om alla förutsättningar finns för att komma överens.

Vilket förslag är det då som ligger? Socialdemokraterna vill att staten ska gå in med 100 miljoner, vilket skulle möjliggöra att personer med försörjningsstöd får behålla 1 500 kronor. Något konkret motförslag finns inte, men ett snabbt samtal till Borgs pressekreterare bekräftar att finansdepartementet ser med gott öga på att Socialdemokraterna verkar tycka som Moderaterna.

Det är inte omöjligt att något händer redan i höstens budget. Det som eventuellt talar mot en så pass snabb hantering är att ambitionen må vara enkel, men systemet komplicerat. För ett par år sedan kunde man exempelvis läsa mycket om att skolungdom som lever i familjer med försörjningsstöd inte fick behålla sina sommar- och helgjobbspengar.

Så är det fortfarande. Den skolungdom som under ett år tjänar mer än ett halvt prisbasbelopp (alltså 21 400 kronor brutto) får inte behålla den del som överstiger. Den räknas av mot familjens försörjningsskyldighet för sagda skolungdom. Det rimmar illa med uttalanden från höger och vänster om att unga måste få in en fot på arbetsmarknaden.

Att etablera sig i samhället som nyanländ invandrare är inte lätt. Stora brister i välfärdssystemet utgör stora trösklar som i förlängningen leder till att samhället inte tar vara på den resurs som invandrarna utgör. Det handlar bland annat om brist på bostäder i de regioner där jobben finns, brist på förskoleplatser och många kommuners ovilja att bygga upp fungerande strukturer för nyanlända svenskar. Allt detta ökar risken för arbetslöshet och utslagning och är ett gigantiskt resursslöseri.

Det visar Arbetsförmedlingens rapport som utvärderar den så kallade etableringsreformens sju första månader. Etableringsreformen trädde i kraft i december 2010 och innebar att Arbetsförmedlingen tog över ansvaret för nyanlända invandrare.

Men det är inte bara brister i välfärdssystemen som gör att den invandrade resursen inte tas till vara. Det handlar så klart även om utbredd diskriminering på arbetsmarknaden. Men det handlar också om hur själva reformen utformats.

Fokus i reformen ligger nämligen på att invandrare, oavsett om de är akademiker eller analfabeter, så fort som möjligt ska få ett jobb – vilket som helst. Innan sommaren släppte samhällsvetarnas fackförbund Jusek en rapport som visar på att detta fokus dramatiskt ökar risken för att invandrade akademiker inte får jobb inom det yrke de är utbildade. Juseks undersökning visar också att två av tre akademiker som tog ett underkvalificerat jobb som första jobb i Sverige, fastnar där.

Se där ännu ett sätt att slänga bort resurser. Men det är väl det som kallas arbetslinjen.

Medan vi njuter av bilder av revolutionärer som firar på Tripolis gator kan det också vara värt att reflektera över hur många kommentatorer gått vilse i sina försök att analysera händelseförloppet. Juan Cole, som är professor i historia vid universitet i Michigan, har i ett läsvärt inlägg listat tio myter som har som florerat i debatten och rapporteringen om den libyska revolten det senaste halvåret.

Cole spräcker till exempel myter som att Gaddafi i vissa avseenden fört en progressiv politik, att det inte handlat om en revolution utan om ett inbördeskrig, att den libyska staten är mer artificiell än andra stater vilket gör att landet riskerar falla sönder i olika klansamhällen och att Natos intervention skulle handlat om olja.

Det sista är ett argument som använts av en viss typ av vänster även här i Sverige. Och visst, ekonomisk imperialism är i vissa fall en viktig drivkraft bakom händelser i världspolitiken. Men denna gång var det sannolikt av mindre betydelse. För det första var Libyen redan väl integrerad på den internationella oljemarknaden och hade tecknat massvis med kontrakt med BP, ENI och så vidare. Dessa företag drabbades negativt av den libyska revolutionen.

Dessutom finns det andra typer av intressen som också styr världspolitiken. Det går inte att bortse från att västvärlden också har ett intresse av att förhindra att oskyldiga människor som utövar sina mänskliga rättigheter blir slaktade på öppen gata. Dessutom handlar det såklart om inrikespolitik i till exempel Frankrike, som efter sitt tveksamma agerande under revolutionen i Egypten såg ett tillfälle att stärka sina aktier i regionen. Och säkert många andra intressen/anledningar bidrog till FN:s resolution och Natos intervention. Olja var säkert med i spelet, men dock sannolikt inte särskilt högt upp på agendan. Att enbart reducera Natos handlande till ett spel om Libyens olja är och förblir en konspirationsteori.

Ett inte helt ovanligt argument i debatten om sänkt restaurangmoms har varit att den svenska restaurangmomsen är relativt hög och att den därför borde sänkas, likt den sänkts i andra EU-länder. Två exempel är Frankrike och Finland. I Frankrike sänktes restaurangmomsen, från 19,6 procent till 5,5 procent 1 juli 2009. I Finland sänktes den i juli 2010, från 22 procent till 13 procent.

I Frankrike uppstod under hösten 2009 en debatt, i vilken politiker skällde på restaurangägare för att maten inte tycktes bli särskilt mycket billigare. De 40 000 arbetstillfällen som var tänkta att skapas justerades ned till 6 000 av den franska motsvarigheten till Riksrevisionsverket. I Finland pekar de första siffrorna på att priserna sänkts med ungefär 2 procent.

Siffrorna ovan redovisas i den utredning som ligger till grund för det förslag som just nu Moderaterna och Centerpartiet vill implementera i Sverige. I utredningen hänvisas till en rapport utgiven av EU-kommissionen. I rapporten dras slutsatsen att det är för tidigt att uttala sig om effekterna av sänkt restaurangmoms.

Av de 4 100 studentbostäder som Stockholmsmoderaterna i valet lovade skulle byggas under den kommande mandatperioden har endast 1,5 procent påbörjats. Det redovisar Stockholms Studentkårers Centralorganisation på sin hemsida.

Nu har förstås den styrande majoriteten dryga tre år på sig att inleda byggnationen av de övriga 4037 bostäderna. Men det kan tyckas som att studenterna kommer att få vänta länge på sina bostäder.

Tidigare har Sveriges Förenade Studentkårer slagit fast att endast 4 av 30 studentstäder kan garantera studenterna en bostad inom en månad. SSCO släppte i sin tur en rapport i dag om den extrema bostadsbristen för studenter i Stockholm.

I vanlig ordning rapporteras det i medierna om stor brist på studentbostäder inför skolstarten. Sveriges Radios Ekot konstaterade i förra veckan att de nya regler som skulle göra det möjligt för nio lärosäten att hyra ut bostäder till studenter inte har lett till någon förbättring. P3 Nyheter rapporterade under gårdagen om att bostadsbristen för studenter är värre än någonsin (en nyhet som känns bekant från tidigare år, se exempelvis 2010, 2009 och 2008).

Innan vi lägger Håkan Juholts sommartal i Västertorp till handlingarna måste en sak redas ut. Juholt avslutade talet med att citera ett av världens band, Wilco. Det är ett band som knappast är kända bland sossar och väljare i gemen. Hur många i Lugnets park tänkte: ”Wilco, Jeff Tweedys band som blev fortsättningen när Jay Farrar lämnade Uncle Tupelo! Coolt, men hur gick det här till, lyssnar Juholt på Wilco?”.

Visst, jag tänkte så. Det gjorde nog Aftonbladets Daniel Swedin också. Men vi var nog inte så många.

Jag fick syn på Juholt när han var på väg att lämna Lugnets park. Självfallet var jag tvungen att ställa frågan. Och så här gick det till.

Juholt satt uppe en kväll och tittade på ”Late show with David Letterman”. Wilco var gästband. Kanske var det när de spelade ”You and I” (förstärkta med Feist)? Juholt sa i alla fall att han gillar Wilcos lugnare låtar mest.

Juholt gillade vad han hörde, satte sig framför datorn och gjorde det som vi alla gör numer. Googlade.

Efter en stund hittade han den väldigt fina svenska översättningen av ”Jesus, Etc”, en av Wilcos bästa låtar. Texten är översatt av David Sandström och det är Lovisa Nyström som sjunger. Lyssna gärna efter strofen som Juholt citerade: “All vår ömhet. All vår längtan. Våra band det är allt vi har.”

Jag twittrade naturligtvis från Juholts tal. Jan Gradvall var inte sen att reagera på nyheten att Juholt inte bara hade snackat kollektivtrafik, utan även citerade Wilco. “Håkan Juholt lovar att kraftigt bygga ut t-banan och citerar Wilco. NU tror jag han tas på allvar även i Stockholm”, svarade Gradvall på Twitter.

Reinfeldt har tydligen läst fyra böcker av Camilla Läckberg i sommar. Om Gradvall får rätt i sin spaning rätt återstår att se. Tills vidare tycker jag att du även ska lyssna på Wilcos orignalversion av “Jesus, Etc”, som framkallade en imponerande allsång under Wilcos underbara spelning på Cirkus förra våren.

Hoppas Juholt har tid att stå i publiken och nynna med när Wilco kommer till Sverige nästa gång.

Och förresten. Juholt är i gott sällskap. Wilco är baserade i Chicago, som ju skickade sin senator till självaste Vita Huset.

I Tripoli fortsätter intensiva strider och Muammar Gaddafis regim är på väg mot sitt slut. Händelseutvecklingen följs bäst genom de stora internationella nyhetssajterna som Al-Jaziras, The Guardians eller CNN:s livebloggar.

På Twitter står @Tripoli_Latest, Al-Jazirajournalisten @NickClarkAIJaz och @ShababLibya för kontinuerliga uppdateringar. New York Times har skapat en öppen lista på twitter för Libyen http://twitter.com/#!/nytimes/libya.

Dagens Arena vill dock tipsa om några intressanta analyser som kan bidra till en djupare förståelse för utvecklingen:

Brian Whitaker skriver för The Guardian om att Libyen knappast kommer att bli ett nytt Irak eller Afghanistan. Att revolten i Libyen kan leda in till en mer demokratisk utveckling än dem i Egypten och Tunisien – men också att risken för bakslag är större – skriver Financial Times-journalisten Tom Gara om.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg skriver om att Gaddafis fall visar att FN-systemet fungerar. Han menar att “världssamfundet levt upp till sin skyldighet att skydda civilbefolkningen i Libyen” och konstaterar att Libyen måste få stöd till återuppbyggnad av landet.

New York Times rapporterar om att USA och Nato spelat en stor roll för rebellernas framryckning. En roll som varit större än det utrymme FN-mandatet ger. I P1-morgon menade dock militärstrategen Stefan Ring att FN-mandatet är öppet för tolkning. Financial Times skriver samtidigt om att Nato just nu försöker hålla en låg profil.

Tidigare har Dagens Arena skrivit om att utrikesminister Carl Bildt i samband med att protesterna i Libyen inleddes sa “Det handlar inte om att stödja den ena eller andra”. I reportaget “Dags för Europa att sluta stötta diktaturer?” belyste redaktör Magnus Åsblad de intressen som har legat bakom Europas relationer med auktoritära regimer.

Dagens Arena kommer i morgon att publicera en ledartext som kommenterar händelseutvecklingen.

Snudd på profetiskt sände P1-morgon i går inslaget “Robotar styr börsen”. Ett inslag som beskrev den högfrekventa handeln på börser runt om i världen. Datorer som på ett robotliknande sätt på millisekunder köper och säljer aktier – utan mänsklig inblandning. Stockholmsbörsens vd, Jens Henriksen, var inbjuden till P1:s studio för att diskutera frågan.

Henriksen försäkrade att robothandeln är en del av en naturlig teknikutveckling. Han menade också bestämt att den senaste tidens svajighet på börsen inte har påverkats negativt av datorhandeln. Snarare ska den manodepressiva börshandeln ha lugnats av robotarna.

Samma eftermiddag sjönk världens börser likt betongfundament i gyttja. På Stockholmsbörsen blev fallet det värsta sedan finanskrisens begynnelse hösten 2008. Inte långt därefter kablades nyheten ut om att ett felaktigt knapptryck i Frankfurt kan ha utlöst säljtrycket. Och det var robotarna som utförde säljordrarna.

För den oinsatte tycks det som att datorn Hal från 2001: A Space odyssey har klonat sig själv och tagit jobb på världens samtliga börser. Så värst stabilt känns det hur som helst inte. Tyvärr är det dock så att samtidigt att samtidigt som robothandeln fortsätter, går småsparares pengar om intet.

Lyssning av gårdagens inslag i P1 rekommenderas starkt. Läs även Dagens Industris “Tyskt feltryck kan ha orsakat börsfallet”.

När upploppen rasade som värst i London skapade den 20-åriga Jordan Blackshaw ett event på Facebook som han döpte till ”Smash Down in Northwich Town”. Jordan var dock ensam om att dyka upp utanför McDonald’s på natten den 8 augusti. Undantaget utgjordes av den engelska polisen som hade övervakat Facebook och kunde gripa honom på platsen.

Kvällen därpå använde 22-årige Perry Sutcliffe-Keenan sitt Facebook-konto till att skapa en sida kallad “The Warrington Riots”. När han vaknade upp på bakfyllan dagen efter ångrade han sitt tilltag, raderade sidan och skrev att det hela var ett skämt. Uppmaningen på Facebook-sidan hade inte heller lett till något upplopp. Även Perry greps senare av polisen.

Nu har de båda grabbarna fått sina straff: Fyra års fängelse!

Straffen är absurda och går långt utanför rättspraxis. Det handlar inte längre om rättskipning, utan om hämnd och avskräckning. Och det verkar framför allt vara den nya kommunikationsteknologin, de så kallade sociala medierna, som står i skottgluggen.

David Cameron har tidigare pekat ut den fria kommunikationen över till exempel Facebook och Twitter som en av anledningarna till upploppen. Han har även förslagit att våldsverkare ska stängas av från dessa sajter (hur nu det ska gå till?), samt krävt att sajterna plockar bort potentiellt uppviglande meddelanden.

David Cameron hymlar inte heller med att han gillar absurda rättsvidriga straffsatser som inte har något med det specifika brottet att göra. Han har till och med efterlyst straff ”som statuerar exempel och avskräcker framtida upplopp”. På en fråga om Facebook-domarna svarade han: “They decided in that court to send a tough message and I think it’s very good that courts are able to do that.”

Utifrån en svensk horisont förs tankarna närmast till de rättsvidriga domar som föll efter Göteborgskravallerna. Även där var det kommunikationsteknologin som stod i skottgluggen när exempel skulle statueras. På den tiden handlade det om sms och inte Facebook. Men principen var densamma. Glöm inte att de åtalade i rättegången mot den så kallade ”Sambandscentralen” först dömdes till mellan tre och fyra års fängelse (rättspraxis på den tiden var högst ett par månader för liknande brott).

Sambandscentralens brott var att ha skickat ut sms som uppmanade folk att protestera utanför Hvitfeldska gymnasiet där polisen spärrat in drygt 500 oskyldiga demonstranter bakom en containermur. Personerna i Sambandscentralen satt sedan tryggt bakom lås och bom när det man brukar kalla ”Göteborgskravallerna” bröt ut dagen därpå.

Likheterna i efterspelet av Göteborg 2001 och London 2011 är många. När staten känner sig hotad får medborgarna smaka på repressionen. Och gud nåde den som då har använt sig av det senaste som kommunikationsteknologin har att erbjuda.

Europeiska centralbanken (ECB) köpte som bekant italienska statsobligationer i förra veckan. Syftet är att hålla nere Italiens lånekostnader. Som vi skrev tidigare den här veckan är ECB:s köp av statsobligationer ingen lösning på Italiens (eller andra länders) problem. Det är kortsiktiga åtgärder i en situation där centralbanken inte har förmånen att gå sida vid sida med ett finansdepartement. Mer överstatlighet i EU står lågt i kurs just nu.

I det perspektivet är det uppseendeväckande att ECB tycks se sig tvungna att gå in och leka finansdepartement i fallet Italien. Ett hemligt brev som skickats till Italiens premiärminister Silvio Berlusconi från ECB-chefen Jean-Claude Trichet, har läckt till tidningen Il Corriere della Sera. I brevet stipulerar ECB vilken typ av nedskärningar Italien ska implementera, och när. Dessutom ställer ECB krav på lagändringar för att göra det lättare att sparka anställda och sänka löner.

Men det är inte bara innehållet i den italienska regeringens politik som ECB vill bestämma över. I brevet krävs dessutom att åtstramningarna och lagändringarna ska beslutas snabbt, i stället för att följa den demokratiska processen och skicka lagförslagen till det italienska parlamentet. Berlusconi ser ut att gå med på kraven. I dag samlar han regeringen till beslut.

Trichet har tidigare föreslagit att ett europeiskt finansdepartement ska etableras. Att Trichet ser det som sin uppgift att agera som om han redan styrde den institution han föreslagit är minst sagt oroande. I det rådande politiska klimatet är ett EU-finansdepartement en omöjlighet och det är inget som på allvar diskuteras i Bryssel. Men fler aktörer, däribland Tysklands ekonomiminister Philipp Rösler, har luftat liknande tankar. Tyskland förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill att euroländerna två gånger om året ska samlas till toppmöten, som ska ha inflytande över ländernas politik.

Värt att notera är även att den italienska centralbankens chef Mario Draghi, som i november tar över ECB när Trichet lämnar, också skrev under ECB:s brev till Berlusconi. ECB:s agerande ställer också frågan om fler regeringar fått kravbrev, och från vem. Enligt tidningen El Pais har även den spanska regeringen fått brev från Trichet. Lika hårda krav ska dock inte ha ställts.

I dag startade Kronofogden en utmätning mot Saab. I dagsläget gäller det bara två fodringar på sammanlagt 370 000 kronor. Men beloppet kan komma att växa snabbt. Kronofogdens enhet som tar hand om ansökningar om betalningsförelägganden i Uddevalla jobbar just nu med ett 90-tal ärenden som rör Saab.

Det är ingen nyhet att Saab har ont om pengar och att företaget hänger på fallrepet. Men det som väldigt märkligt i hela den här historien är hanteringen av Vladimir Antonov – den ryska affärsmannen med gott om pengar men tvivelaktigt rykte som inte verkar vilja något hellre än att skopa in en miljard det blödande företaget. (För mer information: Läs min analys av Saab-krisen från i somras. Samt missa inte Harald Gatus analyser i Dagens Arbete)

Frågan är: Varför godkänns inte Antonov som ägare? Riksgälden har godkänt honom efter en granskning som gjordes på regeringens uppdrag. Regeringen sa då att den skulle följa Riksgäldens beslut. Men därefter blev beskedet att regeringen inte kunde ta beslut i frågan innan Europeiska investeringsbanken, EIB, fattat sitt beslut.

Men, som IF Metalls ordförande Stefan Löfven och före detta statsrådet Jan Nygren (S), frågar sig på Aftonbladet debatt i dag:

”När EIB nu hävdar att regeringen varit väl medveten om bankens beslut att inte släppa in Antonov väcker det återigen frågor kring regeringens agerande. Kände regeringen inte till beslutet tyder det på allvarliga brister i regeringens eller regeringskansliets hantering av ärendet. Kände man till det tyder det på något ännu värre.”

Så: Vad visste regeringen? Varför har man agerat som man har gjort? Allvarliga brister eller en dold agenda? Dessa frågor pockar på svar. Vet du något: Hör av dig.

P1-morgon tog i morse åter upp problemen med den nya lagen om arbetskraftsinvandring från 2008. Missa inte reportaget och den efterföljande debatten mellan Tobias Billström och Hotell- och restaurangfackets (HRF) vice ordförande Therese Guovelin.

Problemen med lagen är kända sedan tidigare, vilket vi kunde avslöja i vintras. Lagen öppnar helt enkelt upp för dumpning av löner och arbetsvillkor och gör i praktiken arbetskraftsinvandraren rättslös. Detta på grund av tre problem:

• För att få arbetstillstånd i Sverige måste arbetsgivaren skicka in ett anställningserbjudande till Migrationsverket där löner och arbetsvillkor är i överensstämmelse med kollektivavtal. Men detta papper är inte juridiskt bindande på något sätt. Hur det riktiga anställningsavtalet ser ut eller vilka löner som betalas ut i praktiken är det ingen som kontrollerar.

• Stämmer inte löner eller villkor så har arbetskraftsinvandraren mycket svårt att hävda sin rätt. Dels eftersom det saknas ett bindande avtal och dels eftersom uppehållstillståndet är beroende av anställningen hos arbetsgivaren. Den som bråkar riskerar att anställningen upphör och förlorar då samtidigt uppehållstillståndet.

• Migrationsverket gör få, eller inga, kontroller, av de företag som ansöker om arbetstillstånd. Arbetskraftsinvandrare har i många fall hamnat hos oseriösa företagare vars enda syfte har varit att utnyttja dem som billig arbetskraft.

HRF har i en ny stickprovsundersökning kunnat visa att verkligheten ser ut precis som vi och många förutspådde. Av 54 undersökta företag som anställt arbetskraftsinvandrare upptäcktes sämre eller mycket sämre villkor i över 60 procent av fallen. I våras bröt också fackförbundet Sveriges Ingenjörer allt samarbete med Migrationsverket efter att ha bevittnat allt för många fall där arbetskraftsinvandrare utnyttjats och lurats. (Den här rapporten och den här rapporten om den svenska bärbranschen från det thailändska fackförbundet Migrant Workers Union kan också vara av intresse för den som vill sätta sig in i ämnet. Även denna rapport från Swedwatch i samma ämne).

Dagens Arena planerar att följa upp vårt reportage från i vintras. Har du några tips eller exempel på hur systemet för arbetskraftsinvandring utnyttjas och hur människor hamnar i kläm? Hör av dig till mig.

Och som alltid när man skriver om arbetskraftsinvandring är det nödvändigt att påpeka: Att gränserna öppnas upp och människor från hela världen kan komma hit och jobba är fantastiskt bra. Men att människor utnyttjas och att andra tjänar pengar på deras utsatta situation är alltid dåligt. Det är vår uppgift att skriva om.

Vänsterpartiet är ett parti i kris. Kanske är det just därför så pass många känner sig manade att ta över. Nomineringsstoppet till partiordförande är 5 oktober, men redan nu har inte mindre än fyra kandidater lanserat sig själva.

• Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot sedan valet 2010 och mångårig Europaparlamentariker, har länge varit kandidat. Sjöstedt sticker ut som vänsterpartist, då han propagerat för att Vänsterpartiet behöver en mer pragmatisk EU-politik. Han vill även se en vassare miljöpolitik.
• Ulla Andersson, vice gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson, kastade sig in i partiledarleken i samband med Almedalsveckan. Politiskt vill hon bland annat att Vänsterpartiet tydligare ska driva frågor som rör mötet mellan arbetsmarknad och genus. Andersson har även profilerat sig i sjukvårdspolitiska frågor.
• Hans Linde, gruppledare i riksdagen och utrikespolitisk talesperson, gick ut med sin kandidatur i början av augusti. Precis som Andersson har Linde lyft fram feministiska frågor och arbetsmarknadspolitik. Linde tror dessutom att hans framtoning kan ändra på bilden av Vänsterpartiet som mossigt.
• Rossana Dinamarca, vice partiledare, riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, lanserade sig som kandidat i dag. Dinamarca vill att Vänsterpartiets feministiska politik får en mer framskjuten position, och vill bland annat se att frågan om sex timmars arbetsdag gör återkomst i debatten.

Ingen av dessa fyra är en oväntad kandidat. Den femte tänkbara kandidaten är riksdagsledamoten Josefin Brink, som under flera år omnämnts som framtida partiledare. Brink har dock alltid avfärdat spekulationerna och gör så även nu, hon vill helt enkelt inte.

Vem blir det då? Med så pass många kandidater finns ingen klar favorit. Alla är tydliga med att Vänsterpartiet behöver en tydligare och mer självständig plats i politiken, en insikt som efter fem förlustval känns självklar. När spekulationerna nu tar vid är det viktigt att komma ihåg att det inom  Vänsterpartiet inte sällan uppstår hyfsat hårda falanger. Att Ohly lyckats sitta kvar så pass länge beror till stor del på att han haft en falang som stått bakom honom i vått och torrt.

Det är långt till januari, då Vänsterpartiet samlas till kongress i Uppsala. Positioneringen har bara börjat. Kremlologerna noterar att tidigare vänsterpartistiska riksdagsledamoten Kalle Larsson ännu inte tagit ställning. Partiets valberedning hakar på Miljöpartiet och Centerpartiet och kör med öppen process. Det är nog klokt, men löser inte automatiskt Vänsterpartiets problem.

I Uppsala ska partiets Framtidskommission lägga fram sin slutrapport. Vilka politiska slutsatser som dras utifrån den är minst lika viktigt inför dubbelvalåret 2014, som vem eller vilka som företräder partiet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borgs besked att det femte jobbskatteavdraget skjuts på framtiden är ämnet för dagen bland svenska tidningars ledarsidor. Såväl vänster- som högermärkta ledarspalter är överens om att det var rätt att skrota jobbskatteavdraget i höstens budget. Men många undrar: Var är investeringarna?

”I går presenterade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg regeringens (läs: Moderaternas) prioriteringar inför höstens budget. Tack vare krisen har regeringen nu en ursäkt för att slopa det jobbskatteavdrag de ändå inte hade majoritet för i riksdagen”, skriver Aftonbladets Karin Pettersson.

DN:s ledarsida skriver att det är klokt av Reinfeldt och Borg att prioritera försiktighet när det ekonomiska läget i världen ser ut som det gör. Men ledarsidan menar samtidigt att regeringen inte får bli för passiv:
”Till skillnad från de flesta europeiska länder har den svenska ekonomin inga skuldproblem. Och det borde finnas en politisk majoritet i riksdagen – Håkan Juholt inräknad – som önskar en budget med vissa framtidsinvesteringar och lättnader åt hushållen, särskilt när världen runt omkring störtdyker”.

”Det är knepigare med det politiska initiativet. Väljarna må ha förståelse för att Alliansen lägger sitt favoritförslag åt sidan, men då uppstår behov av andra idéer. Den stora frågan efter gårdagen är inte varför jobbskatteavdraget kommer att saknas i budgetpropositionen utan vad som ska stå där i stället.”, skriver Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder.

”Visst är det en reträtt, men en hedervärd sådan. När statens intäkter ser ut att bli väsentligt lägre än vad som antogs när reformerna planlades finns inget annat ansvarsfullt alternativ”, enligt Sydsvenskans huvudledare.

På LO-bloggen kommenteras gårdagens besked med att regeringen nu måste visa handlingskraft och investera så att arbetslösheten minskar:
”Den Moderatledda regeringen har försökt lösa arbetslösheten genom att sänka skatten och genomföra försämringar för ungdomar, lönebidragsanställda m.fl. Gemensamt med den saboterade a-kassan fungerar svensk arbetsmarknad sämre än någonsin.”

S-bloggaren Peter Andersson pekar ut risken att gå mot bakslag i riksdagen som den främsta anledningen till regeringens ändrade linje:
”Risken att få stryk i riksdagen och en följande regeringskris och till och med nyval gör att “skylla-på-krisen-utvägen” används. Jobbpolitiken grävs så att säga ner. Det som tidigare har gett jobb, i retoriken, är nu ett hot”.

Samma slutsats drar Värmlands Folkblads ledarskribent Peter Franke:
”Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) skyller på den internationella skuldkrisen, men har säkert också gjort en politiskt taktisk bedömning när Moderaterna nu backar. Genom beslutet att vänta med skattesänkningen undviker han en hotande regeringskris. Det finns ju inte en majoritet i riksdagen som står bakom ett femte jobbskatteavdrag.”

Som ni vet har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg berättat på en presskonferens att de skjuter upp planerna på ett femte jobbskatteavdrag. Här följer en snabbanalys.

Ur ett ekonomiskt perspektiv var inte Reinfeldt särskilt övertygande.

• Det lät som om stora stimulanser har orsakat det allvarliga ekonomiska läget i Europa, fast vi vet alla att det är de strukturella problemen och krisen i finans- och banksektorn som är de viktigaste orsakerna. Och Reinfeldt buntade ihop Grekland och USA – trots att dessa länders problem, situation och förutsättningar är väldigt olika.
• Arbetsförmedlingen meddelade i dag att 365 410 personer var arbetslösa i juli. Det är fler än när Reinfeldt vann valet 2006. Om tidigare jobbskatteavdrag inte har fått ned arbetslösheten, och om det femte nu ställs in, vad har han då för åtgärder för att rätta till det allvarligaste problemet i svensk ekonomi?
• Statsministern sa att Sveriges jämförelsevis stabila läge beror på en ansvarsfull politik ”de senaste åren”. Det hade varit ärligare om han även hade gett cred till den uppstädning som gjordes under Göran Perssons tid som finans- och statsminister och de regelverk som då kom på plats.

Ur ett politiskt perspektiv kan det vara en smart politisk manöver.

• Den borgerliga regeringen hoppas nu framstå som pragmatisk och ansvarstagande, och de kan i stället sänka skatten supervalåret 2014.
• De undviker risken att förlora hårt och förödmjukande i riksdagen, där de rödgröna hade kunnat stoppa ett femte jobbskatteavdrag (med SD-röster).
• De sätter S i en politisk rävsax. Reinfeldt meddelar att de skrotar skattesänkningarna, samt att de inte utlovar några andra reformer i stället. Reformutrymmet har helt enkelt krympt kraftigt. Juholt talar ofta och gärna om ”sociala investeringar”. Om regeringen nu inte ska sänka skatten, och samtidigt bedömer att det inte finns något reformutrymme, hur ska S då motivera allt de vill göra? Höja skatten? Utmana Borgs bilder och trovärdighet?

Efter en slumrig sommar börjar svensk politik att vakna igen.