Bloggen

I går twittrade Europeiska centralbanken ut att den i förra veckan köpte statsobligationer i eurozonen till ett värde av 22 miljarder euro. Så stora summor har ECB inte spenderat under en enskild vecka sedan köpen av obligationer inleddes i maj 2010. Sammanlagt tänker ECB köpa obligationer för 96 miljarder euro, i den här vändan. Syftet är att öka marknadens förtroende för krisande länder i eurozonen.

Om det fungerar? Beror på vem man frågar. Men helt oavsett effekten av ECB:s penningpolitiska äventyr, kommer det inte att räcka. En ekonomi behöver finanspolitik också. Problemet för euron är att det inte finns ett europeiskt finansdepartement som kan stimulera ekonomin. Det är upp till medlemsländernas regeringar.

En eurogemensam finanspolitik är inget som någon egentligen efterfrågar. Mer politisk integration på överstatlig nivå gynnar ingens egenintresse (förutom möjligtvis EU-ordförande Herman van Rompuys). Få väljare jublar vid tanken.

Krisen för euron rullar vidare. I dag möts Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Innan eurosamarbetets brister exponerades av finanskris och dramatiska budgetunderskott hade vi kallat det ett toppmöte. Nu kallar vi det för krismöte.

En av frågorna på dagordningen är om så kallade “eurobonds”, det vill säga gemensamma statsobligationer för eurozonen, ska införas. Tanken är att krisstämplade länder skulle kunna låna billigare (på bekostnad av bland andra Tyskland, vars lån blir dyrare). Frågan är mycket kontroversiell, men som krisen visat är det inget hinder. Europas ledare har kastat ut de många av de principer som tidigare var heliga. Men precis som ECB:s massköp av statsobligationer är eurobonds ingen finanspolitik. De är en räddning, inte en lösning.

Den som vill ha euro även i framtiden landar förr eller senare här – överstatligheten måste öka. Förvånansvärt få ställer det i relation till EU:s fortfarande betydande demokratiska underskott. Så länge EU inte förändras i en riktning där medborgarna har mer inflytande över politiken, är mer överstatlig politik en omöjlighet.

20 år har gått sedan de baltiska länderna blev fria från den sovjetiska ockupationen. Händelsen högtidlighölls i dag på Norrmalmstorg i Stockholm. Ett angeläget firande för att markera vikten av att alltid kämpa för frihet och demokrati. Och som Pierre Schori (S) skriver i en debattartikel i Expressen i dag (ej på nätet): Den dåvarande socialdemokratiska regeringen borde ha kunnat göra mer under de baltiska ländernas frihetskamp. Regeringen Ingvar Carlsson erkände de baltiska staternas självständighet först ett och ett halvt år efter Litauens självständighetsförklaring.

Borgerliga politiker framhåller ofta de baltiska ländernas självständighet som ett bevis för marknadsekonomins obestridliga framgångar. Men det är viktigt att inte blunda för de problem som kommer i spåren av en ekonomisk politik utan skyddsvallar.

Den tillväxt som de baltiska länderna visade upp under 2000-talets början var till stora delar ett luftslott (med stöd från svenska banker). Lettland tvingades att sänka minimilönen med 20 procent för att få ta del av IMF:s nödlån. Likaså kapades de statsanställdas löner med 40 procent och pensionerna sänktes. I hela Baltikum sköt arbetslösheten i höjden. Fortfarande är arbetslösheten bland den högsta i EU. Samtidigt bäddade krisen för populistiska valframgångar.

Stålbadet som de baltiska länderna tvingades genomgå under krisen är fortfarande i högsta grad märkbara. Valdis Keris, ordförande för lettiska sjukvårdsförbundet Lvsada, konstaterade i vintras i en intervju med LO-tidningen att dödligheten bland dem som tas in på sjukhus är onödigt hög. Sjukhus har stängts. En läkare tjänar i snitt 10 000 kronor och köerna för att få vård växer.

I Lettland sparkade befolkningen under sommaren landets regering. Så sent som i maj slog den lettiska korruptionspolisen till mot en av landets dagstidningar, något som väckte hård kritik från bland andra Reportrar utan gränser. Samtliga baltiska länder tappar i pressfrihetsindex.

Den demokratiska situationen i Baltikum är viktig. Dagens Arena kommer att fortsätta följa utvecklingen – i medvind såväl som i motvind.

Tidningen Miljöaktuellt har granskat Svenskt Näringslivs utspel, remisser och och rapporter på miljöområdet. Fram träder en bild av en aktör som är “kompromisslös” och “som inte bryr sig om att vara politiskt korrekt”. Artikeln är en noggrann genomgång av Svenskt Näringslivs ställningstaganden på miljöområdet (tyvärr finns den inte på nätet, men går att ta del av i juliupplagan).

Vi får följa resonemang om att EU inte bör gå före med större utsläppsminskningar. Klimatåtgärder ska göras utomlands (läs: inte i Sverige) och den svenska miljölagstiftningen är världens sämsta, enligt Svenskt Näringsliv.

Läsningen är en lektion i bizzaro world.

För övrigt har andra företrädare från Svenskt Näringsliv under Almedalsveckan uttalat sig om att kvinnor som söker sig till låglöneyrken får skylla sig själva. Under Teknikföretagens seminarium menade Svenskt Näringslivs vice vd, Christer Ågren, att högre kvinnolöner skulle göra fler arbetslösa. Industriföretagens förhandlingschef, Anders Wiehe, fyllde i resonemanget med att den kommunalarbetare som inte accepterar den låga lönen borde byta jobb. För “det är ju faktiskt frivilligt att arbeta som kommunalt anställd.”

Svenskt Näringsliv står som företrädare för runt 60 000 företag. Den kvarstående frågan är: Hur väl förankrade är organisationens åsikter bland dessa företag?

Visst, det är inte över helt och hållet. Men partytälten monteras ned, uteserveringarna glesnar och för min del gick båten till fastlandet natten mellan fredag och lördag. Därför och redan nu: En sammanfattning av läget i de svenska partierna efter Almedalen 2011.

M: En rad problem som väntar till hösten blev tydliga i Almedalen. ”Jag har ingen vision, men väl en kommission” sa Reinfeldt (i princip) och bristen på idéer bekräftades. Det parlamentariska läget blir alltmer kaotiskt och är nu en stor snackis bland oss journalister. Och frågor som visar på sprickorna i Reinfeldts och Borgs teoretiska modellbygge, som barnfattigdom, klättrar på agendan. Reinfeldts sommarledighet blir behagligare än hösten.

FP: Jan Björklunds tal befäste bilden av honom som alliansens högerledare. Och MP går till offensiv i skolfrågan; Juholts första budget ska bli en ”kunskapsboost”. Andra aspekter än kepsar av den så viktiga skolfrågan bubblar. Björklund håller i katedern så knogarna vitnar. Räcker inte för att bli ett tvåsiffrigt parti, men Björklund sitter säkert tills vidare.

C: Maud Olofsson grät på Almedalens scen och ett viktigt vägval väntar. Ska C snegla på Sannfinnländarnas framfart (som inte bara handlar om främlingsfientlighet) och återvända till den underskattade nischen som landsbygdens parti? Välj då Eskil Erlandsson. Eller ska de fortsätta utvecklingen som ett nyliberalt parti för frihetsälskare på Stureplan? Välj då Annie Johansson, som gjorde ett starkt intryck i Almedalen. Kamp om partiets själ väntar, och Johansson förbereder sig genom att bedyra att hon löser korsord i tidningen Land.

KD: Göran Hägglund har enligt en berömd uppspaltning fem falanger att ta hänsyn till. Givet diskussionen om de hårda kanterna i Reinfeldts politik – tänk sjukförsäkring, barnfattigdom och frånvaron av hjärta i utrikespolitiken – borde det finnas utrymme för ett snällare borgerligt parti. Men ”biståndsvänstern” i KD har naturligtvis ingen majoritet, men det har inte heller den kristna högern. Räkna med fortsatta falangstrider, jakt på efterträdare till Hägglund, samt dans kring fyraprocentsspärren.

S: Jätten har vaknat. Det stora partiet visade att de alltjämt är mittpunkten i svensk politik, bara de får hyfsad ordning på politik och organisation. Juholt dominerade under de dagar han var i Almedalen. Men en stor del av hemläxan är ogjord, bland annat i ekonomiska frågor. Om Juholt talar som statsminister i Almedalen 2015? Ett sätt att svara på frågan: Det beror på vilken version av Göran Persson som Juholt liknar i valrörelsen 2014.

MP: Någon som minns när Peter Eriksson var den stora stjärnan som lämnade Maria Wetterstrand ett par steg efter? Vågskålen tippade sedan över åt andra hållet, och Almedalen underströk att MP återigen har en obalans i ledarskiktet. Gustav Fridolin ser journalister och jagar ikapp dem, och Åsa Romsons debuttal övertygade inte. Och hur kom det sig att de talade om samma ämnen? Likväl: Fridolin och Romson kan få ordning på samspelet och de gröna är inte bara ett parti i takt med tiden. Fridolin öppnar inte munnen utan att säga utbildning, industri och Vittsjö.

V: Allt tyder på att Lars Ohly har talat i Almedalen för sista gången. Han är kompetent och trevlig, men anses nu ha fått tillräckligt många försök att lyfta partiet. Men den ledarstrid som väntar är långtifrån avgjort. Jonas Sjöstedt är mer populär bland journalister än vänsterpartister, och ska partiet gå över till delat ledarskap? Senaste kongressen sa bestämt nej och frågan är långt ifrån avgjord. Flamman erfar att Ulla Andersson kommer att kandidera – och att hon inte kommer att villkora sin kandidatur till ett ensamt ordförandeskap. Och om det blir delat ledarskap är konstellationen Sjöstedt och Andersson mest sannolik. Men om det bara är en efterträdare som ska väljas är läget öppet. Rossana Dinamarca är en stark utmanare, och kanske kommer även Hans Linde att ge sig in i leken.

Spaningar under strecket

-> Att Reinfeldt leder en minoritetsregering blir alltmer uppenbart. Vad hade hänt om Lars Werner eller Gudrun Schyman hade fällt Ingvar Carlsson i ett tjugotal riksdagsomröstningar? Om ”Olle och Pekka” hade börjat röstat emot Göran Persson? Det parlamentariska läget blir höstens stora fråga, och the buck stops at Reinfeldt’s desk.

-> Lite i skymundan pågick en strid under Almedalsveckan. I en ringhörnan: Axess, Timbro och Neo. I andra ringhörnan: Aftonbladets ledarsida och Dagens Arena. Ämnet: Mångkultur. Läs mer här och här. Debatten lär fortsätta på fastlandet och huvudfrågan är enkel. De har fel, men vi måste bevisa att vi har rätt.

-> Av de politiska sakfrågorna är det uppenbart att utbildning i allmänhet och skolfrågan i synnerhet blir allt hetare. Såväl S som MP verkar vilja prioritera frågan högt – och de lyfter helt andra aspekter än de på Björklunds kaserngård. Fortsättning följer när klockan ringer för terminsstart i skola och riksdag.

-> Årets klimatfråga, det vill säga en viktig fråga som äntligen klättrade på den politiska dagordningen, var barnfattigdomen. Det återstår dock att se om engagemanget blir långsiktigt, eller om det svalnar och går klimatfrågans öde till mötes.

Och: Med den här analysen önskar jag alla läsare en trevlig sommar, vi ses igen på Dagens Arena måndagen 15 augusti.

Det har varit tunnsått med internationella programpunkter i Almedalen i år. Trots eurokris och historiska revolutioner södra Europa har den absoluta tyngdpunkten i vanlig ordning legat på inrikespolitik och företagens lobbyism. Några intressanta seminarier har det ändå blivit: om vad som nu väntar i Egypten, och hur den arabiska våren påverkar Israel-Palestinakonflikten.

Faktiskt stod SSU för ett av de mer intressanta evenemangen. Ungdomsförbundet hade bland annat bjudit in diplomaten Husam Zomlot (Fatah), för att berätta hur man ser på omvälvningarna i regionen och relationerna med Israel.

Just nu händer saker och ting mycket snabbt i Israel-Palestinakonflikten. Hamas och Fatah enades nyligen om ett försoningsavtal, och i höst kommer frågan om ett erkännande av Palestina som en självständig stat upp i FN. Husam Zomlot var tydlig med att omvälvningarna utanför själva Palestina spelat en avgörande roll (i Syrien och i Egypten, framför allt) för att sätta bollen i rullning – men inte enbart. Från palestinskt håll ser man just nu inte några som helst ljuspunkter i fredsförhandlingarna med Israel, berättade den tillreste diplomaten.

Hur kunde Israel behålla status quo så länge? frågade Zomlot retoriskt, och svarade själv genom att peka ut fem punkter:

• Ständiga förhandlingar, som håller palestinierna upptagna

• Palestinsk splittring

• Våld

• Sammanbrottet för internationell rätt och regler

• USA:s monopol på fredsprocessen

Svaret blir därefter, enligt Fatah-representanten:

• Inga förhandlingar utan att Israel visar att de menar allvar

• Palestinsk enighet

• Icke-våld

• Strunta i USA och i stället gå direkt till FN och det internationella samfundet

Det är en intressant lägesbeskrivning. Frågan är förstås om planen följs till punkt och pricka.

Kinas ekonomi har inga konkurrensfördelar av att ha en koldioxidintensiv industri. Det var ett av de intressanta resonemang som SEI-forskaren Karl Hallding lyfte fram på onsdagens ekonomisk-politiska seminarium som Miljöpartiet höll i.

Vad det i stället handlar om är att Kina har tillgång till billigare arbetskraft. Det är då värt att betrakta de krokodiltårar den mest koldioxidintensiva industrin gråter varje gång det blir fråga om skärpta utsläppsåtgärder. I tekniska termer heter det att denna industri är utsatt för koldioxidläckage. Blir det för dyrt att släppa ut tvingas dessa företag bort från EU. Företagen vill alltså ha undantag och gratis utsläppsrätter för att fortsätta med utsläppen.

Priset på utsläppsrätter har för övrigt kapsejsat sedan finanskrisen inleddes. I dagsläget kostar det runt 15 euro för att släppa ut ett ton koldioxid. För att utsläppshandeln skulle innebära ett tryck på att minska utsläppen hade priset behövt ligga på 40 euro.

Vurmandet för den troliga kronprinsessan Annie Johansson har nått nya höjder under denna Maud Olofssons avskedsdag i Almedalen. Samtidigt kan man läsa att centerpartisterna börjar bli allt mer frustrerade över allianssamarbetet. Men om nu alliansen upplöses och Annie Johansson blir ny centerledare, vart tar då Centern vägen? Jo, troligtvis långt ut åt höger. I alla fall om man ska döma av Annie Johansson politiska förebilder och litterära preferenser.

På sin blogg vurmar hon dels för fackföreningshataren Margaret Thatcher som hon tycker: ”har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare. Jag försöker ta efter henne, leva lite på uppstuds och gå mot strömmen”. Dels listar hon tre favoritböcker för ideologisk vägledning, alla utgivna av Timbroförlag. Det är Johan Norbergs naivt globaliseringsoptimistiska ”Till världskapitalismens försvar”, Robert Nozicks ”Anarki, stat och utopi” och Ayn Rands ”Och världen skälvde”.

De två sista är något riktigt i hästväg. Läs UNT:s ledarskribent Aron Lunds välformulerade analys:

”Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket.

Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands Och världen skälvde. Rand, amerikanskrysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)

Och världen skälvde beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.

Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.

Nå, hur grymt det än kan låta så är jag faktiskt av den uppfattningen att man bör ta politiker på orden. Och om Ayn Rand – en extremistisk kuf i den amerikanska libertarianismens utmarker – verkligen är Annie Johanssons ideologiska ledstjärna så hoppas jag, för Centerns egen skull, att partikamraterna har förnuft och självkärlek nog att hålla henne och hennes Värnamoliberalism på tryggt avstånd från partiledarposten.”

Hmm… Att döma av dagens tidningsframsidor verkar det inte riktigt bli som den gode Aron hoppades.

Högerpartier vill ha lägre skatter än vänsterpartier. Ingen revolutionerande insikt. Men hur kommer det sig att svenska högerpartiet Moderaterna vill ha en högre skattekvot än vänsterpartiet Labour i Storbritannien?

Givetvis beror det på att Sverige och Storbritannien har helt olika välfärdssystem. I Sverige, liksom i övriga nordiska länder, bygger välfärden på en tvåförsörjarmodell – tanken att familjer har två föräldrar och att båda förvärvsarbetar. Något som skapar behov av fler gemensamt finansierade tjänster. Alltså, en högre skattekvot.

Det är en modell kring vilket det funnits konsensus kring länge i Sverige. Så kommer det att förbli. När tankesmedjan Global Utmaning på torsdagseftermiddagen bjöd in till skatteseminarium var det ingen av TCO:s Roger Mörtvik, Kommunals Emma Lennartsson, Almegas Lena Hagman eller Svenskt näringslivs Stefan Fölster som ville byta ut systemet i sig. Hagman och Fölster ville dock gärna sänka olika skatter och justera systemen, Fölster ville förändra mest.

Panelen kastade sig sedan in i en diskussion kring vad det egentligen är som skapar den skattemoral som gör att medborgarna i de nordiska länderna glatt säger ja till en relativt hög skattekvot. Beror det på att det är jämlika samhällen? Eller på att skatterna används effektivt? Eller kanske till och med på att skatterna i sig finns och alltid har funnits? Oklart.

Är den nordiska skattemodellen bra eller dålig för tillväxt? Föga förvånande stod Mörtvik och Lennartsson på en sida, Hagman och Fölster på en annan. Alla hänvisade glatt till ”nationalekonomisk forskning”, för att underbygga diametralt motsatta åsikter. Åter, oklart.

Det här med olika skattesatser då? Ska momsen på böcker och mat vara lägre? Är det jobbskapande att vissa branscher är subventionerade? Är jobbskatteavdraget jobbskapande? Det beror lite på vem man frågar, hur man frågar och vad för svar man ropar efter. Mer oklart.

Dock, oklart är inte lika med tråkigt. Tvärtom, ekonomer kan vara riktigt roliga att lyssna på. Samtalet manifesterade Almedalsveckan när den (i frånvaro av skarp partipolitik) är som bäst. Dessutom gavs en insikt väl värd att nämna, om vilken alla var överens: Skattesystemet, hur det än ser ut, löser inte alla problem. Även om all policy förr eller senare passerar finansdepartementet.

Gårdagens utspel från Jan Björklund (FP) om arbetskraftsinvandring avfärdades av migrationsminister Tobias Billström under ett seminarium på torsdagen om den EU-gemensamma migrations- och asylpolitiken.

Billström menade att det är tveksamt om arbetskraftsvisum är förenligt med Schengenreglerna. Att utländska studenter som avlägger examen i Sverige ska få rätt att stanna, ratade migrationsministern med att det kan vara ett hot mot den svenska modellen. Billström la till att regeringen givetvis ska ”titta” på förslagen.

Snipp, snapp, snut, så var det förslaget slut. Undertecknad återkommer till samma fundering som vid gårdagens analys av Jan Björklunds Almedalstal. Allianskollegorna tycks inte vara särskilt samspelta för tillfället. Efter Almedalen lär regeringspartierna behöva en lång vistelse på kurort.

Anders Borg, moderat finansminister, sa i en intervju ett par år före valet 2006 att han bedömde att man behöver åtta år – två mandatperioder – för att ställa om den ekonomiska politiken. Under våren har han fått frågan igen, och alla svar pekade mot att åtta år fortfarande gällde.

När det i går stod klart att han kommer att nomineras till Moderaternas partistyrelse (och putta bort försvarsminister Sten Tolgfors) är det därför angeläget att fråga sig varför. Enligt Borg själv är han sugen på att arbeta med vidareutveckling av Moderaternas politik. Det vill säga, ta på sig en ännu större kostym än den han först hade, när han klev in på partikansliet och reviderade den moderata synen på ekonomi.

Ett exempel är att Borg under partiets kommundagar i maj pratade skolpolitik, något han gjort vid flera tillfällen därefter. Skolan är ett politikområde Moderaterna inte ens försökt profilera sig inom. Samma sak gäller socialpolitiken. Moderaterna har reformerat sjukförsäkringarna, men i övrigt tycker man inte särskilt mycket. Sannolikt är Borg inte nöjd med fluffigt prat om volontärarbete och slentrianpolitik kring alkohol och narkotika. Borg har dessutom öppnat för att avskaffade marginaleffekter kan gå före arbetslinjen.

I Almedalen pratar många om att det mycket väl kan bli välfärd, inte ekonomi och arbetsmarknadsfrågor, som dominerar dubbelvalåret 2014. Vad politiker, konsulter, journalister och tyckare säger ska förstås tas med en nypa salt. Men när Anders Borgs intresse expanderar utanför finansdepartementet och han tar plats i partistyrelsen kommer spekulationerna om att åtta år inte längre gäller som ett brev på posten. Borg är mån om att Moderaterna fortsätter växa. Frågan är bara vilken roll han själv vill ha, på sikt.

Hoppla. Flera ledande centerpartister, däribland tidigare partisekreteraren Anders Flanking, vill bryta upp det borgerliga samarbetet inför nästa val. De har tröttnat på att Centerpartiet hamnat i politiskt bakvatten i regeringen Reinfeldt. Nu är det visserligen lika mycket Centerpartiets egen förtjänst att valet 2010 gick dåligt, men likt Vänsterpartiets Lars Ohly, skyller de på yttre faktorer.

Det mer intressanta är de centerpartister som menar att blockpolitiken inte är bra för Sverige. Regeringar i Sverige har oftast verkat i minoritet, men medan Socialdemokraterna gjorde upp både mot mitten och mot vänster, har Moderaterna (ännu så länge) inte gjort upp med andra än borgerliga partier. Under våren har det visat sig vara en inte allt igenom fungerande taktik.

De centerpartistiska distriktsordföranden som nu öppet kritiserar det borgerliga samarbetet går tillbaka till en mer klassisk centerpartistisk syn på politiken, där de själva står i mitten. Att stå i mitten i ett politiskt system som nästan aldrig skapar majoriteter är förstås klokt om man vill ha inflytande.

När Maud Olofsson, avgående centerledare, i morgon håller sitt sista tal i Almedalen, kommer de partivänner som stött henne in i det sista hylla henne som partiledaren som skapade och vårdade den borgerliga alliansen. Gissningsvis kommer politiker och debattörer från den övriga borgerligheten göra detsamma.

I och med centerkritiken mot allianssamarbetet blir Olofssons framträdande långt mer intressant. För att inte tala om presskonferensen.

Efter att Tyskland fattat beslutet om att avveckla kärnkraften till 2022 följer beräkningarna på hur dyrt det kommer att bli. För avvecklingen kommer att innebära att elpriserna för tyskarna stiger.

Men det finns några intressanta detaljer i det tyska energisystemet som ofta missas i den svenska debatten. I Tyskland finns möjlighet att låta överskottet från det egna hemmets solpaneler säljas till elnätet. Och få bra betalt för det. Skulle du försöka dig på samma transaktion i Sverige skulle du få skatta dubbelt.

Att elpriserna behöver öka är inte en populär tanke. Ändå påpekas det i Sternrapporten, likväl som från EU-kommissionen och Internationella Energiorganet, IEA (för att nämna några av de välrenommerade instanserna som satt fingret på den trista sanningen). De ökade utsläppen i världen bygger låga energipriser som i sin tur bygger på låga priser på fossila bränslen. Omställningen till förnybara bränslen är nödvändig om världen ska bryta den här utvecklingen.

För övrigt ryktas det om att Japan kan bli nästa stora industriland att skrota kärnkraften. Den japanske premiärministern Naoto Kan hänger löst. Utpekade efterträdaren, Seiji Maehara, har uttalat sig om att konstruktionen av nya kärnkraftsreaktorer borde stoppas. Beskedet vore välkommet för en grönare värld.

Mer folk än så här blir det aldrig, sa vi sommaren 2003 under brinnande eurokampanj. Men kurvan är ännu linjär, som ni vet. Det är större i år igen.

Personligen har jag känt en hel del vemod under årets Almedalsvecka. Under några varma dagar för exakt ett år sedan kändes det som om det kanske skulle vända. Borgerligheten var tomhänt, de rödgröna toppade formen under onsdagen med ett skolutspel och ett knökfullt mingel i den vackra S:t Hans-ruinen. Och när Moneybrother hade spelat under torsdagskvällen höll Mona Sahlin ett av sina bästa tal någonsin. Men känslan av en vändning i valrörelsen nådde aldrig fastlandet, något som jag varnade för redan då. Mona Sahlin blev aldrig ”Sveriges nästa och första kvinnliga statsminister”, som jag i min roll som samtalsledare ropade ut under det där rödgröna minglet.

Nu hastar vi runt i Visbys gränder igen, och politiskt sett är det lojt. Långt till nästa val. Kanske är det därför som tankarna vandrar ett exakt jordsnurr bakåt. Men det har trots allt blivit tisdag, framrutan ska vara större än backspegeln, och det är dags för en första summering av veckan.

Politiskt läge: Ingen fråga dominerar, ingen politisk sida har kopplat greppet. Gustav Fridolin och i synnerhet Åsa Romson var sämre än väntat. Fredrik Reinfeldt var helt obegriplig (läs Victor Bernhardtz analys här, Håkan A Bengtssons ledare här). Nu väntar Lars Ohly, stressad av att Jonas Sjöstedt kandiderar, och sedan följer två småpartier innan Håkan Juholt talar på fredag. Bra läge för Juholt att leverera veckans tal, alltså.

Och Sjöstedt: Min spaning är att Sjöstedt är betydligt mer populär bland journalister än bland vänsterpartister. Inte alls säkert att han bara petar Ohly och tar över, alltså. Striderna kring Vägval vänster och bilden av Sjöstedt som en trevlig solospelare ligger honom i fatet. Men han är, som vi alla vet, grymt kompetent.

Snackis: Aftonbladets publicering av ni vet vad, samt att det inte händer så mycket.

Vänstersnackis: Att till exempel Aftonbladet och Expressen är så hovsamma inför Reinfeldts flopp igår. Bevis 1A: Reinfeldt försökte lyfta blicken bortom Sverige, men kallade Afrika för ”nation”.

Personlig notering: Jag modererar inte bara samtal, utan har även varit med i paneldebatter om bland annat lönepolitik och bostadspolitik. Det har varit precis som vanligt: Jag förbereder mig alldeles för mycket, och det är väldigt kul.

Bästa anekdoten, ännu så länge: Djurgårdens målvakt Pa Dembo Touray har ju kritiserats hårt av Dif-galningen och ex-partiledaren Ulf Adelsohn (M). För att lugna Adelsohn ska Djurgårdens ledning ha bedyrat för Adelsohn att de försökte sälja Touray. Det gick så långt att en övergång till ett nytt lag gick igenom. Det var klappat och klart, Touray satt på tåget, övergångsumman var fullt acceptabel.

– Så vad hände, undrade Adelsohn.

– Tåget gick inte, svarade Dif-ledningen.

Vi har numera möjligheten att visa webbsändningar på Dagens Arena. Varje dag sänds flera av LO:s seminarier direkt från Almedalen. Det är en av de många fördelarna med vår nya sida.

Du som inte är i Almedalen kan också följa debatterna från politikerveckan. Du kan bidra till debatterna genom att följa Twitterflödet via taggen #LOlive eller mejla dina frågor till LO.

Här listas veckans körschema:

LO:s utredare Joa Bergold presenterade, tillsammans med sin kollega Kjell Rautio, under ett seminarium på tisdagsmorgonen ett utkast till en rapport om välfärdsystemen. Nyktert konstaterades att de system som byggts upp skapar både inlåsningseffekter och är frihetsskapande. Det beror lite på var man är och vem man är.

Det finns ett par uppenbara paradoxer. Sverige är den ekonomi i EU som går bäst, men socialbidragskostnaderna ökar. Snart är antalet arbetslösa som inte är medlemmar i en a-kassa uppe i 90 procent. Arbetslinjen premierar arbete, men kvinnor är ofta hänvisade till ofrivillig deltid, inte sällan i omsorgsyrken som finansministern menar är högavlönade. Dessutom många gånger på obekväm arbetstid, då det inte alltid finns barnomsorg.

Skribenten och debattören Isobel Hadley-Kamptz påpekade att vi gått från en universell till en individualiserad välfärdsstat. (Flera regeringar av olika politisk färg ligger bakom.) Ett exempel är de arbetslösa medborgare som saknar a-kassa och då inte ingår i ett universellt system. Utan hänvisas till ett individuellt socialbidrag – ett ekonomiskt stöd som i praktiken tvingar av medborgaren alla tillgångar, samtidigt som marginaleffekterna är 100 procent.

Sveriges radios Ekot har intervjuat huvudsekreteraren i socialförsäkringsutredningen, Irene Wennemo. Hon menar att ett av den borgerliga regeringens större ingrepp i välfärdssystemen, den differentierade a-kassan, visat sig inte fungera. Enligt Wennemo har de ekonomer som argumenterat för modellen nu övergett den. Det är en del i arbetslinjen som visat sig inte få effekt.

Socialförsäkringsutredningen sitter till 2013. När Almedalsveckan 2010 gick av stapeln var den nytillsatt. Alla väntade spänt. Nu har arbetet kommit igång, till synes under ordnade former och med konsensusvilja. Bergolds och Rautios utkast antyder en rapport tvättad från impulsretorik. Sannolikt klokt, om LO vill ha inflytande i processen.