Bloggen

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) höll under eftermiddagen presskonferens, med anledning av att han i kväll talar i Almedalen (för sjunde gången). Han tänker prata om världen, om minskad fattigdom och utveckling i länder som ”vi kallar utvecklingsländer”. Det blir nog intressant, Reinfeldt har hittills inte direkt gjort sig känd för att blicka ut bortom EU-samarbetets gränser.

Intressant var också anledningen till varför statsministern vill lyfta blicken: ”Efter ett valår blickar man ut.” Underförstått, det finns inte några stora konflikter för väljarna att bry sig om. Det stämmer nu kanske inte riktigt. Den som tänkte promenera ner till scenen i kväll och lyssna på förmaningar om det parlamentariska läget, riskerar att bli besviken.

Reinfeldt utlovade dock att han även ska prata om Sverige, och då om de äldre. Att de som fyllt 65 och har hälsan kvar vill arbeta längre. I morse fick Reinfeldt frågan om han ville höja pensionsåldern i Sveriges radios P1 Morgon. Han svarade inte ja och inte nej. Under presskonferensen förklarade han att frågan ska diskuteras i regeringspartiernas så kallade framtidskommission och att poängen med kvällens tal inte blir att ge konkreta svar, utan att ”inte vara konkret”.

Även om Miljöpartiet inte lyckades leva upp till förväntningarna under den inledande dagen på politikerveckan så satte de strålkastarljuset på ett viktigt samhällsproblem. Partiet vill att unga arbetslösa ska kunna läsa in gymnasiet med studiemedel utan krav på återbetalning. Reformen beräknas kosta 600 miljoner kronor vilket bara är en bråkdel av de sex miljarder dessa personer kostar staten årligen om ingenting görs.

Förslaget vänder sig direkt till en grupp som på byråkratsvenska kallas ”unga utanför” – ungdomar som varken studerar eller jobbar. Sedan mitten av 2000-talet har gruppen ”unga utanför” ökat kraftigt. 2008 hade uppemot 102 000 unga stått utanför både arbetsmarknaden och utbildningssystemet under mer än ett år, enligt färska siffror. Gruppen är visserligen heterogen och undersökningar visar att uppemot en tiondel pluggar utomlands eller försörjer sig på sparade pengar. Men den stora majoriteten lever i ett utanförskap och i en passivitet som kan vara förödande. Och enligt Socialstyrelsen är tendensen kraftigt ökande.

Gruppen motsvarar i snitt mellan tio och femton procent av hela åldersgruppen. I fattiga områden som Hjällbo i Göteborg, Husby i Stockholm eller Rosengård i Malmö är de betydligt fler, mellan 30 och 40 procent. En tredjedel av en generation.

Miljöpartiet sätter här fingret på ett viktigt samhällsproblem. Ett växande problem som regeringar i decennier ignorerat. Ett problem som dessutom accelererat betydligt under den borgerliga regeringsperioden.

I alliansregeringens första budget för 2007 slopades de kommunala ungdomsavtalen. Tidigare hade kommunerna haft ett tydligt ansvar att följa upp och erbjuda arbetsmarknadsprogram för de ungdomar som på ett eller annat sätt hamnat på glid. Nu skulle det i stället bli en statlig angelägenhet och koncentreras till Arbetsförmedlingen. Problemet var bara att Arbetsförmedlingen varken hade kunskap, erfarenhet eller förmåga att ta hand om ungdomarna. Först den 1 december 2007 infördes Jobbgarantin för unga – ett statligt arbetsmarknadsprogram riktat just mot ungdomar. Men under ett helt kalenderår fanns alltså ingenting.

Samtidigt exploderade långtidsarbetslösheten bland unga. Det här var ett år före krisen. Mitt under högkonjunkturen. Men helt plötsligt var det ingen som hade ett tydligt ansvar för den här gruppen ungdomar.

Inte mycket till arbetslinje där inte.

Moderaterna “ska bli en folkrörelse“, meddelade partisekreterare Arkelsten i morse. Så mycket mer behöver egentligen inte sägas: Moderaterna fortsätter att försöka ta över Socialdemokratins symbolord, från “det nya arbetarpartiet” via Reinfeldts gillande ord om Tage Erlander.

Mycket retorik blir det. Hur M ska bli ett folkrörelseparti har Sofia Arkelsten “inga konkreta planer för”. Den stora frågan blir därmed varför M:s tomma utspel lyfts upp på ettan i SvD idag. På framsidan av tidningen syns en somrig Arkelsten, därunder slås det fast att högerpartiet ska bli en folkrörelse. På första nyhetsuppslaget ägnas båda sidorna åt “nyheten”, tillsammans med soliga bilder på människor i grupp. Rörelsen, får man förmoda.

Det är bara för Moderaterna att tacka och bocka. Bättre reklam än så här hade de inte kunnat få.

EU-kommissionens förslag till EU:s långtidsbudget, för åren 2014-2020, landade på medlemsländernas bord för ett par dagar sedan. Föga förvånande mottogs det med kritik från svenska politiker. EU-minster Birgitta Ohlsson (FP) skickade ut ett pressmeddelande med rubriken “En svällande EU-budget utan nedprioriteringar“.

Med det menar Ohlsson att medan det säkert är bra att satsa på miljöfrågor, forskning och infrastruktur, föreslås det inga imponerande effektiviseringar av jordbduksstödet eller regionstödet. En rödgrön EU-minister hade sannolikt tyckt likadant. En större EU-budget är bara okej om den samtidigt är (med svenska mått) sansad, och satsar på det som faktiskt fungerar.

EU-kommissionen vill samtidigt införa nya inkomstkällor, bland annat en avgift på finansiella transaktioner. Det luktar federalism och en stärkt EU-kommission, vilket är nästan omöjligt att stödja, om man är svensk politiker.

Under ett seminarium i Almedalen på söndagen presenterade Pierre Schellekens, en av medförfattarna, EU-kommissionens förslag. Det var inte en lätt uppgift. Att försvara en sjuårig budget på omkring 1 000 miljarder euro för en publik som hatar jordbruksstöd är ingens dröm. Schellekens medgav att förslaget inte är i närheten så framåtblickande som Sverige vill. Som Schellekens påpekade handlar det dock inte om vad Sverige vill, utan om ”att göra alla medlemsländer lika missnöjda.”

Nu väntar månader av tuffa förhandlingar. De kommer handla mycket om (inte oviktiga) teknikaliteter och präglas av kohandel, omöjlig att förstå för den som inte är insatt. Därför är det tråkigt att det enda möjliga svaret på budgeten, i den svenska debatten, blir just EU-ministerns mycket kritiska.

Så länge debattklimatet är på den nivån blir diskussionen om vad som pågår fattigare och förståelsen mindre. Mindre förståelse kräver ännu mer simplifierad debatt, och så vidare. Sverige har varit medlem i EU i drygt 15 år. Vore kul om fler politiker tog det på allvar.

Nu åker vi på Dagens Arena ner till Almedalsveckan för att på plats rapportera direkt från partiledarnas tal, viktiga och intressanta seminarier samt ge er all bakgrundsinformation, om stort och smått, på våra bloggar.

Allt detta kommer att presenteras för er på vår sprillans nya hemsida! Där kommer ni också kunna följa Arenagruppens seminarier live. Kolla in programmet här. Missa inte det! (Vi vet att den gamla sidan varit lite seg på sistone. Den nya sidan är mycket mycket snabbare).

Dagens Arenas nya utformning är resultatet av de erfarenheter vi dragit under vårt första år som Sveriges enda oberoende, progressiva och radikala nyhetstidning på nätet. Vissa saker har fungerat bra, andra saker mindre bra. Dagens Arena är ett pilotprojekt och vi lär oss hela tiden. I förändringsarbetet har vi på redaktionen, under ledning av vår chefredaktör Eric Sundström, slagit våra kloka huvuden ihop och tillsammans med fokusgrupper, bland er läsare, mejslat fram en ny, och förhoppningsvis, ännu bättre tidning.

Under förändringsarbetets gång har två aspekter blivit alltmer uppenbara. Vår journalistik behöver både bli vassare och tyngre. Vår hemsida behöver bli tydligare och mer dynamisk. Dessa ord har varit vägledande under arbetet. Och vi tror att vi har lyckas! På söndag kan ni bilda er en egen uppfattning.

Dessutom, och detta ligger mig extra varmt om hjärtat, vill vi fortsätta och utveckla vår granskande och grävande journalistik. Till det arbetet behöver vi dock er hjälp. Dagens Arena behöver dig! Vi behöver tips! Har du information om missförhållanden eller maktmissbruk? Har du reflektioner över tendenser eller strömningar i samhället? Stort som smått, mejla mig på: mikael.farnbo@arenagruppen.se, ring: 073-671 73 60 eller skicka brev till: Dagens Arena, Mikael Färnbo, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm. Det spelar ingen roll hur du kontaktar oss, bara du gör det. Vi lovar att följa upp och granska alla tips som kommer in på redaktionen.

Och får du för dig att tipsa oss så ska du veta har du ett löfte om anonymitet. Här är lite information som du sedan kommer finna under vår tipsruta:

Dagens Arena är en självständig tidning som lyder under Yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt lag gäller meddelarfrihet, vilket innebär att den som lämnar tips till redaktionen har rätt att vara anonym. Vi på redaktionen lyder under tystnadsplikt. En medarbetare som röjer sin källa riskerar fängelse i upp till ett år. Utöver grundlagen följer Dagens Arena också de etiska regler som branschen själva formulerat.

Har du känsligt material? Som tipsare är din identitet skyddad enligt lag. Men genom att vara oaktsam kan du själv råka röja din identitet. Här är några tips för att skydda dig:

• Använd inte jobbmejlen. All kommunikation loggas automatiskt och det är en enkel sak för till exempel en arbetsgivare att leta igenom mejl i jakt på en läcka. Skapa i stället ett anonymt mejlkonto på till exempel hotmail eller gmail.

• Ring inte från jobbtelefonen. Uppgifter om när och till vem dina samtal gått är enkelt att kontrollera för din arbetsgivare. Använd i stället din privata telefon.

• Om du vill vara extra försiktig: köp ett anonymt kontantkort till din mobiltelefon och mejla från ett internetcafé.

Observera att vanlig mejlkonversation inte är ett helt säkert sätt att kommunicera. Om du känner dig osäker så ta kontakt med oss så löser vi kommunikationen på ett säkert sätt.

Jag väntar spänt på era tips. Låt oss gräva tillsammans! Nu åker vi som sagt till Visby och Almedalsveckan. Följ allting på nya Dagens Arena. I mitten av augusti är vi tillbaka och kör igång på allvar. Då hoppas jag att inkorgen bågnar av färska tips från er läsare. Vi hörs!

Riksdagen har extrainkallats för att i morgon fatta beslut i sjukförsäkringarnsfrågan. Bakgrunden är ett utskottsinitiativ från de tre rödgröna partierna, med stöd av Sverigedemokraterna. Initiativet skulle innebära bland annat ett stopp för de utskällda utförsäkringarna. Men när riksdagen skulle fatta beslut skickade de borgerliga partierna tillbaka frågan till socialförsäkringsutskottet. Frågan bordlades en vecka, och nu är det alltså dags.

Samtidigt har Kristdemokraterna, som tagit mycket stryk av att i regeringsställning stå bakom de impopulära reformerna i sjukförsäkringen, lanserat egna förslag. Kristdemokraterna är öppna med att de inte är nöjda med hur det har blivit. I mars 2011 presenterade de en egen rapport. Kristdemokraterna krävde bland annat att ingen ska kunna ”nollklassas”, det vill säga bli helt utan ersättning för att man saknar så kallad sjukpenningsgrundande inkomst. Även Centerpartiet har varit kritiskt.

Som lök på laxen avslöjade Göteborgs-Posten i dag det som många redan misstänkt. Regeringen har inte varit överens internt om reformerna i sjukförsäkringen, och till sist fick finansminister Anders Borg (M) sista ordet. Att Cristina Husmark Pehrsson (M) fick lämna posten som socialförsäkringsminister i regeringsombildningen efter valet 2010 förvånade inte många. Hon hade tagit de värsta smällarna i medierna, och genom att byta ut henne hoppades kanske statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att frågan skulle begravas.

Sådana försök kommer ofta och biter den som myglar i svansen. Så även denna gång. Det inspirerar till spekulation kring huruvida Husmark Pehrsson själv kanske ville lämna, för att hon helt enkelt inte kunde ställa upp på politiken.

Men problemen kvarstår. Både för de som fastnar i sjukförsäkringens ologiska regelverk och i riksdagen. Partierna står långt ifrån varandra, prestigen är hög, ingen vill backa en tum. I stället för att komma överens ska man i morgon rösta om saken. Eller, åtminstone rösta om det enda faktiska förslag som ligger – som innebär att regeringen i samband med höstbudgeten ska ändra på det som så många är överens om inte fungerar.

För de medborgare som av en eller annan anledning tvingas söka sig till Försäkringskassan skapar bristen på bred majoritet på lång sikt ännu mer otrygghet. För regeringen riskerar omrästningen att bli ännu ett nederlag i en av arbetslinjens grundstenar. För de rödgröna partierna innebär en vinst i omröstningen ännu ett steg på den stig som leder till att fälla regeringen med hjälp av ett främlingsfientligt parti.

Ingen tycks äga tillräcklig initiativförmåga för att blocköverskridande samtal gällande den del i statsbudgeten, vars kostnader motsvarar 13 procent, ska komma igång. Sedan bordläggningen av frågan förra veckan har ingen dialog mellan de olika parterna ägt rum. Oppositionen hävdar att de borgerliga riksdagsledamöterna inte får förhandlingsmandat från sina partiledare. Borgerliga riksdagsledamöter å sin sida menar att oppositionen agerar oansvarigt.

Utan att överdriva kan man säga att styret av riket inte riktigt fungerar.

Medan vi på redaktionen dränks i inbjudningar till seminarier och aktiviteter under politikerveckan i Almedalen börjar vi se ljuset i tunneln och början på en ny hemsida. Lagom till Almedalen lanserar vi nya Dagens Arena, något som gör oss riktigt peppade på att bevaka politikerveckan.

Vi har jobbat med webbomgörningen tillsammans med webbproduktionsbyrån Klandestino AB, som även har byggt Arenagruppens nya hemsidor som lanseras om en strax. Sidan kommer att behålla sina vassa röster och kännetecken, och erbjuda nya inslag. I dag bestämde vi vårt första tema och vilka youtube-klipp vi ska tipsa om på söndag.

Kolla in nya Dagens Arena på söndag 3/7. Vi satsar på att vara klara då.

Välkommen med dina funderingar och reaktioner nästa vecka. Du kommer att hitta en mer användarvänlig sida med fördjupande analyser, debatt, intervjuer, reportage, tips, opinion och snabba kommentarer. Dessutom: fler bilder och egna granskningar. Och ja, servern kommer – på riktigt – att vara mycket snabbare.

I dag presenterade LO en färsk undersökning med den talande titeln ”Synen på löner och löneskillnader”. LO har tillsammans med SCB frågat runt 4 500 anställda i Sverige vad de anser om löneskillnader och ”rimliga” löner.

LO har gjort liknande mätningar flera gånger tidigare de senaste tjugo åren, och mycket av resultaten står sig år från år. Det är – och har varit så under lång tid – en tydlig majoritet av svenska löntagare som tycker att löneskillnaderna i Sverige är för stora. Det gäller både mellan olika yrkesgrupper och mellan män och kvinnor.

Det är förstås intressant. Men mer anmärkningsvärt – och oroande – är det som tas upp i rapportens sista kapitel: stödet för den solidariska lönepolitiken.

Sedan 1988 har LO frågat Sveriges anställda om de tycker att välbeställda grupper ”bör stödja låginkomsttagarna, även om det innebär att deras egna krav på löneökningar får stå tillbaka”. Andelen som svarar ”ja” på den frågan har sjunkit sedan 1993.

Skillnaderna inom LO-familjen jämfört med svaren 2006 är särskilt slående. Andelen som anser att välbetalda ska stödja låginkomsttagare har minskat radikalt inom många LO-förbund. Allra mest inom IF Metall, från 73 procent ned till 56 procent. Stora minskningar har också skett inom Handels, Kommunal, Målarna, Transport och SEKO.

Det hela bådar – kanske – illa inför höstens avtalsförhandlingar. Om de fackförbund vars medlemmar har relativt höga löner inte är villiga att avstå löneutrymme för att höja lägstalönerna inom LO-familjen (som ofta återfinns inom kvinnodominerade förbund som Kommunal och Handels) så undermineras förstås LO:s samordnade lönepolitik. Klyftan mellan hög- och lågavlönade förbund inom LO riskerar att växa än mer.

Dagens löneskillnader beror förstås på en rad andra saker än LO:s lönepolitik. Klyftorna har ökat länge – också under S-märkta regeringar – men har accelererat de senaste fyra åren. Men just därför är LO:s agerande så viktigt. När politiken bidrar till ökade klyftor är det upp till fackföreningsrörelsen att kämpa emot.

Det är svårt. För när klyftorna ökar och samhället blir otryggare är det på sätt och vis logiskt att var och en tänker mer på sig själv. Ojämlikhetens politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Regeringens bekämpning av bidragsfusk vilar på en skakig grund, skriver journalisten Petter Larsson och statsvetaren Björn Johnson i en debattartikel på DN Debatt på midsommarafton.

Den så kallade FUT-delegationen hävdade 2007 att det varje år felaktigt betalades ut 20 miljarder kronor från sjukförsäkringarna. Av dessa skulle tio miljarder bero på rent fusk. Mot dessa siffror stödde sig regeringen när de samma år instiftade bidragsbrottslagen. Samtidigt drev man också igenom en hårt uppstramad sjukförsäkring.

Men siffran var en ren gissning. ”Siffrorna är i stort sett hämtade ur luften. De är resultatet av att en handfull experter samlats under ett par dagar, för att göra en gemensam uppskattning av de felaktiga utbetalningarna.” skriver Petter Larsson och Björn Johnsson.

När Riksrevisionen i rapporten ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten” granskar siffrorna som lagstiftningen bygger på visar det sig att bidragsbrott utgör en mycket liten andel av återkraven. För CSN:s del rör de misstänkta bidragsbrotten 9 miljoner kronor och för Försäkringskassans del 153 miljoner kronor.

Ryktet om bidragsfusket är med andra ord betydligt överdrivet.

Ändå är bilden av det utbredda bidragsfuskandet som fastnitat. Bilden av det omfattande bidragsfusket byggdes upp i början av 2000-talet av Svenskt Näringsliv och ledarskribenter som Hanne Kjöller. Statens kostnader för sjukskrivningar hade stigit markant till 132 miljarder kronor – en siffra som enligt debattörerna hotade statens finanser.

Problembilden köptes av de då regerande Socialdemokraterna liksom av högern. Trots att sjukskrivningssiffran efter 2003 började sjunka igen kunde alliansen i nästa valrörelse göra stor poäng av Socialdemokraternas oförmåga att ta sjukskrivna tillbaka till arbete och det stora antalet förtidspensionerade.

Vad som inte framkom i debatten var att ökningen av sjukfrånvaron till den största delen bestod av personer som fick en förlängd sjukskrivning. Det var alltså aldrig fråga om det mastodontflöde av nya sjukskrivna personer som det rådande debattklimatet gav sken av. Vad som hände var att personer som sjukskrivits hamnade längre från arbetsmarknaden.

Även Dagens Arenas reporter Mikael Färnbo kunde i reportaget ”Helt sjukt om fusk och fel” avslöja att sjukfusket i själva verket endast var en bråkdel av de gjorda uppskattningarna. Trots omfattande fuskjakt hade Försäkringskassan år 2009 endast hittat 193 miljoner kronor som de själva misstänkte var fusk. Det är ljusår från de uppskattade 10 miljarder kronor i fusk, och även mycket långt från de pengar (1 miljard) som regeringen själva trodde att de skulle kamma hem varje år.

För att sätta siffrorna i perspektiv jämförde Dagens Arena också sjukfusket med skattefusket. Sjukfusket, som visade sig vara 193 miljoner, är det sammanhanget en spottstyver mot de 133 miljarder kronor som varje år uteblir från statskassan i skattefusk.

Men till skillnad från de sjukskrivningskostnader som i början av 2000-talet ansågs hota statsfinanserna är det få som bryr sig om de uteblivna skatteintäkterna. Skatteverket beskriver det som ointressant att reda ut hur stor andel av de uteblivna skatteintäkterna som i själva verket är fusk. Trots att samma myndighet konstaterar att bara svartarbetet i runda slängar beräknas kosta 66 miljarder kronor varje år.

Regeringen politik bygger på att misstänkliggöra sjuka. Människor ska utförsäkras och pengarna som sparas in i sjukförsäkringen får bekosta skattesänkningar för de redan rika. Det är en mycket cynisk politik. Myten om bidragsfuskandet förtjänar att spräckas.

”Många svenskar är nöjda med offentlig verksamhet” basuneras ut med en jätterubrik på DN-debatt. Det är en sanning med modifikation. I själva verket har allmänhetens förtroende för de flesta av statens institutioner varit konstant sedan 1980-talet. När det gäller försvaret, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har dock trenden varit tydligt negativ de senaste åren. Det framgår om man läser rapportunderlaget till debattartikeln som tagits fram av Statskontoret i samarbete med SOM-institutet.

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har lägst förtroende bland svenskarna. 40 respektive 45 procent tycker att de sköter sitt jobb dåligt, mot endast 13 respektive 21 procent som tycker att de gör ett bra jobb.

Det är allvarliga siffror. Men vad drar då civilminister Stefan Attefall (KD) för slutsatser? Jo: ”Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är två myndigheter som av olika anledningar har debatterats flitigt i medierna under de senaste åren, något som sannolikt avspeglas i allmänhetens förtroende.”

Det låga förtroendet handlar alltså om dålig publicitet. Det är så man tar sig för pannan! Snacka om att skjuta budbäraren. Myndigheter är visserligen självständiga, men de är utförare av regeringens politik. Och ska man räkna upp två myndigheter som i särklass fått utföra störst del av regeringens politik så är det de två nyss nämnda (sänkta ersättningar, tuffare regler, fiktiva arbetsprövningar, slaktade arbetsmarknadsutbildningar, utförsäkringar, jobbcoacher, fas 3 – listan kan göras lång). Det är ingen vild gissning att svaren i undersökningen snarare speglar ett utbrett missnöje med regeringens politik, än ett missnöje med själva myndighetsutövningen.

Men regeringens skjuter sin vana trogen över ansvaret på utföraren (se på asylpolitiken till exempel) och förvandlar kritiken till en fråga om dålig publicitet. Att det skulle vara något fel på själva politiken verkar vara en helt främmande tanke.

Regeringen verkar tolka all negativ kritik som pr-problem snarare än politiska problem. Det framgår inte minst av Dagens Nyheters senaste avslöjande om regeringens pr-kampanjer för 119 miljoner skattekronor. Det kan absolut inte vara något fel på de politiska prioriteringarna i budgeten, den måste bara förklaras på rätt sätt, verkar regeringen tänka.

Författaren Ernest Hemingways sätt att skriva har i litteraturkretsar gett upphov till begreppet ”isbergstekniken”, eller ”teorin om utelämnandet”. Det handlar egentligen om att till fullo utnyttja berättelsens själva väsen. Det är inte orden som är viktiga. De ska bara utgöra den lilla synliga toppen av isberget. Den stora berättelsen tar i stället form i det som författaren utelämnar, men som läsaren ändå upplever.

De nya Moderaterna är kanske det parti i svensk politik som på senare år till fullo förstått att utnyttja isbergstekniken, och därmed berättelsens makt. När berättelsen väl har satt sig räcker det med att till exempel säga ”det ska löna sig att arbeta” för att tittaren/läsaren/väljaren själv ska förstå det nödvändiga i att sänka skatter för höginkomsttagare och göra det tuffare för sjuka och arbetslösa.

Det finns dock en uppenbar risk med isbergstekniken: att publiken inte fyller i berättelsen som författaren/politikern önskar. Då blir signalorden genast platta och tömda på all kraft. I takt med att verkligheten – i form av till exempel utförsäkringar, barnfattigdom och fas 3 – nu på allvar har trängt in i regeringens berättelse om ”arbetslinjen” och ”stabila statsfinanser” har den börjat eka allt mer tom. Det är kanske i det ljuset man ska se de hemliga pr-satsningarna. Som en spegling av regeringens oro kring en berättelse som börjar tappa luft. Och att regeringen, liksom Stefan Attefall på DN-debatt, tolkar detta problem som kommunikativt snarare än politiskt.

I förtroendeundersökningen som presenteras på DN-debatt hamnar Skatteverket i toppen, medan Försäkringskassan som sagt stöter i botten. Men anledning av det ställer sig civilminister Stefan Attefall (KD) en intressant fråga: ”Hur kommer det sig att människor är mer nöjda med den myndighet som har till uppgift att kräva in pengar än den myndighet som har till uppgift att ge dem hjälp och stöd?”

Ja du, Stefan. Jag ska försöka mig på ett svar. Du kan börja med att bläddra till sidan 12 i samma tidning och läsa artikeln under rubriken ”Bidragssökande kollas på Facebook” (endast TT-referat på nätet), så får du en liten fingervisning om vad er politik har handlat om de senaste åren. Efter det kan du gärna läsa vårt avslöjande reportage om det påstått utbredda bidragsfuskande som ni formade er politik utefter. Jag kan avslöja vår slutsats redan i förväg: Sjukfusket utgjorde 0,04 procent av Försäkringskassans sammanlagda utbetalningar (cirka 193 miljoner kronor). Samtidigt fuskas nästan var tionde skattekrona bort (cirka 132 miljarder kronor årligen).

Ändå var det bidragstagarna som framställdes som parasiter. Därför byggde ni upp en kontrollenhet som jagar sjuka med blåslampa, samtidigt som ni drog ner på anslagen till Skatteverket. Dessutom stramades regelverket upp så att endast de som ligger för döden (i många fall inte ens de) räknas som sjuka. Men vad vet jag, det kanske bara är ett pr-problem?

Det pågår en lite märklig debatt om det parlamentariska underlaget och “förhandlingar med Sverigedemokraterna”. Aktörer som antingen står utanför, eller befinner sig i periferin inom, övriga sju riksdagspartier har börjat höja röster för att samarbeten med Sverigedemokraterna i riksdagen ska ske öppet.

I dag sker det i det fördolda, av rimliga, men samtidigt ohållbara skäl.

Det rimliga i att i hemlighet göra upp med Sverigedemokraterna är att det inte syns att man gör upp. Att kohandla med ett främlingsfientligt parti är pinsamt och förkrossande för självbilden hos övriga partier. Men det blir ohållbart efter själva omröstningen i riksdagen, när det framgår med all önskvärd tydlighet på vilket förslag riksdagens rookies lagt sina röster.

Mot bakgrund av detta önskar sig nu allt fler röster att hemlighetsmakeriet ska upphöra och samarbetet med Sverigedemokraterna ska ske öppet. Så kommer det inte bli, av två skäl.

Dels finns det inget stöd bland väljarna. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet. Antipatierna från övriga 94,3 procent av väljarna visar sig gång på gång. Inte minst genom att de lett till det absurda hemlighetsmakeriet i riksdagen. Politiskt finns det alltså inget att vinna i det långa loppet på att liera sig med partiordförande Jimmie Åkesson (SD).

Vad viktigare är: Sverigedemokraterna kommer inte att gå in i öppna överenskommelser utan att få politiskt betalt. Det vill inget av de övriga partierna, eftersom sverigedemokratisk politik helt enkelt är undermålig. Den sverigedemokratiska politiken kan inte ens av den mest generöse bedömaren beskrivas som konsekvent. Partiets ekonomiska kalkyler har skjutits i sank flera gånger om. Föreslagna reformer skulle inte fungera. Politiskt finns det alltså inget att vinna i det långa loppet på att liera sig med Åkesson.

Vem statsminister Fredrik Reinfeldt (M) gör upp med, och hur, får vi veta i höst. Att Maud Olofsson (C) nu meddelat sin avgång från posten som allianssamarbetets kanske viktigaste kugge är för Reinfeldt en ovälkommen faktor i sammanhanget.

Centerpartiets partiledare Maud Olofsson har under den senaste månaden fått stålsätta sig mot den interna opinionen, där allt fler ropar ”avgå!” Det är inte heller första vändan avgångskrav för Olofsson, den partiledare i riksdagen som har suttit längst på sin post.

Det är aldrig kul att läsa i tidningen att ens partikamrater vill att man ska avgå. Avgången vill man styra själv. Det tåget har gått för Maud Olofsson. Efter gårdagens partiledardebatt i riksdagen är det relevant att fråga sig om hon till slut har tappat sugen. Olofsson ägnade mer tid åt att framföra på förhand repeterade replikskiften än att delta i det som sades av kollegorna. Visserligen är det intellektuellt hederligt att gå i försvar för det avskaffade apoteksmonopolet, men det är knappast något som får många väljare att nicka instämmande. Antingen omger sig Olofsson av fel strateger, eller så lyssnar hon inte på deras råd.

Efter valet 2010 förlorade Maud Olofsson sin titel som vice statsminister och stora delar av budgeten i sin krympande statsrådsportfölj. Hon valde att sitta kvar, med motiveringen att det nu skulle bli mer tid över till att leda partiet. Hennes agerande har sedan dess inte rosat marknaden.

Gårdagens riksdagsdebatt handlade mycket om det parlamentariska läget inför hösten. Jag ringde upp Moderaternas gruppledare Anna Kinberg-Batra, som menade att hon under våren avvaktat ledarskiftena i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, varför det inte blivit särskilt många gemensamma uppgörelser. Möjligen väntar Kinberg-Batra och de övriga gruppledarna även på vad som ska hända i Centerpartiet.

Att Maud Olofsson kommer leda partiet i valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet 2014 är mycket osannolikt. Olofsson har förändrat Centerpartiet i grunden, men aldrig nått över 8 procent i något val. Ropen på avgång lär inte bli mindre otåliga efter gårdagens debatt. Följande är därför värt att notera: I september samlas centerpartisterna till stämma i Åre.

LO och Svenskt Näringsliv har enats om att de är oeniga om turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, las. Det kanske inte låter så upphetsande, men så här nära har parterna faktiskt inte stått varandra på åratal. Tillsammans har de nu släppt en rapport om vad denna oenighet består av.

Lagen om anställningsskydd, och då framför allt uppsägningsreglerna, har länge varit en av de mest infekterade frågorna mellan parterna. Det var till exempel den frågan som fick förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal att haverera för drygt två år sedan.

Lagen om anställningsskydd är omfattande, men dispyten mellan parterna handlar i princip uteslutande om vilka regler som ska gälla vid uppsägning. Grundprincipen enligt las är ”sist in – först ut”. Därutöver kräver lagen också att arbetstagaren har ”tillräckliga kvalifikationer” för jobbet. Och det är här skon klämmer för arbetsgivarna. Det handlar egentligen om två ord. Svenskt Näringsliv vill ändra en formulering ”tillräckliga kvalifikationer” till ”bästa kompetens”.

Facken ser risker med den till synes harmlösa justeringen av orden, och vill inte ens diskutera begreppet kompetens. Det är luddigt och kan komma att rymma personliga åsikter om egenskaper och beteende som inte har något med skicklighet att göra. Social kompetens eller rent personliga skäl kan bli avgörande för vem som får behålla jobbet, tror LO. Dessutom riskerar makten över begreppet att glida facket ur händerna.

Svenskt Näringsliv tycker att facken överreagerar och sprider bilden av att alla arbetsgivare är elaka, när de flesta i verkligheten behandlar sin personal väl. Dessutom menar Svenskt Näringsliv att kravet på tillräckliga kvalifikationer leder till att företagen vid uppsägningar förlorar nyckelkompetens och därmed konkurrenskraft.

I den gemensamma rapporten konstaterar LO och Svenskt Näringsliv att las i huvudsak fungerar som lagen är skriven. ”Tillräckliga kvalifikationer” är den rådande principen. Konsekvensen blir dock att företagen ibland förlorar nyckelkompetens. Å andra sidan händer det heller inte allt för sällan att facken går med på undantag av hänsyn till personliga egenskaper.

Bilden från verkligheten är alltså blandad. Den stora frågan är egentligen i hur pass stor utsträckning parterna ska ta hänsyn till personliga egenskaper. Och hur det ska formuleras i lagtexten. Här står parterna fortfarande mycket långt ifrån varandra. De ska nu diskutera rapporten internt. En fingervisning om fortsättningen kanske vi får under Almedalsveckan då LO och Svenskt Näringsliv ska diskutera frågan på ett seminarium. Dagens Arena återkommer självklart med en fullödig analys av samtalet.

I dag gjorde trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm en u-sväng om tunnelbanan i Stockholm. Moderaterna och Wennerholm har ju tidigare menat att tunnelbanan – ”åtminstone i ett kort perspektiv” – i huvudstaden är färdigbyggd. I stället har borgerligheten vurmat för spårvagnen, trots att tunnelbanan är det kollektivtrafikslag som är billigast. För bara fyra dagar sedan menade Wennerström i en intervju med Svenska Dagbladet att ”Stockholm ska bli en spårvagnsstad”.

Men nu är det annat ljud i skällan, alltså. Moderaterna i landstinget är nu för utbyggd tunnelbana i Stockholm. Eller?

Vad är det, konkret, Christer Wennerholm och hans gelikar säger om ny tunnelbana i debattartikeln i Svenska Dagbladet i dag egentligen?

Egentligen bara en sak: att man ska skicka ett brev till regeringen där man ber om nya samtal om ”ytterligare kapacitetsförstärkningar och satsningar på infrastruktur i Stockholms län”.

Som bland annat Socialdemokraterna i länet påpekar finns exempelvis inga nya pengar avsatta till tunnelbanan i den trafik- och infrastrukturbudget som ska beslutas om under tisdag och onsdag den här veckan.

Wennerholms debattartikel passar in i ett bekant mönster. Efter att Svenska Dagbladet i en rad artiklar belyst problemet med en kraftigt växande befolkning och eftersatt kollektivtrafik skriver ansvarig politiker en debattartikel och gör en pudel. Det hela liknar inte så lite agerandet från Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten för ett tag sedan, som efter mycket kritik med en fluffig debattartikel gav sken av att svänga i frågan om öppna partibidrag.

Men det som behövs är inte påstådda omsvängningar under galgen, utan tydlighet. Efterlyses: Moderat konkretion.

Vill bara i all enkelhet och korthet tipsa om två nyheter surrar runt i Storbritannien just nu. Båda handlar om ”brodern-som-inte-blev-partiledare”. David Miliband, alltså.

För det första: Alla vi som är lite smått besatta av politiska tal kan nu läsa ”the speech that never was”. The Guardian har nämligen lyckats lägga vantarna på det sista utkastet till talet som storebror skulle ha hållit som nyvald partiordförande (men som bara hölls för hans fru i bilen på väg hem från kongressen). Utkastet har luckor för namn och siffror som aldrig behövde fyllas i. Läs det i sin helhet, tycker jag. Betänk stycket om att bara fyra av 14 partiledare för Labour även har blivit valda till premiärministrar. Och The Guardian har även gjort den självklara jämförelsen: I vilka frågor framför David synpunkter som inte stämmer överens med broderns? Ett av svaren: Den så viktiga frågan om budgetdisciplin, Storbritanniens underskott, och Labours förlorade förtroende i ekonomiska frågor.

För det andra: Ed Miliband har ifrågasatts på sistone och en del av spinnet verkar gå att härleda till kretsar kring storebror David. Sedan har ett av Ed Balls privata telefonsamtal läckt ut och Balls erkänner nu att han, tillsammans med Ed Miliband, var med i myglet som skulle ersätta Blair med Brown. Och till helgen kommer den första biografin om Ed Miliband (publiceras delvis i Mail on Sunday nu på söndag). Som ett avsnitt av BBC utmärkta, politiska satir ”The thick of it”.

Polly Toynbees analys av det hela hittar du här. Och mitt i allt detta meddelar The Independent att David Miliband kan vara på väg tillbaka till skuggkabinettet. I så fall i syfte att gjuta olja på vågorna och avsluta det nyväckta brödrakriget.

Men fler kapitel lär följa, var så säkra. Hoppas att Labour även hinner lägga tid på att utveckla en tydlig oppositionspolitik…