Bloggen

42 miljoner turister kan inte ha fel. Italien är ett underbart turistland. Men sedan har vi ju det där med sophämtning i Neapel och Berlusconi. Och hur illa är det med ekonomin egentligen? I:et i ”PIGS” står ju trots allt för Irland, och inte Italien.

I dag åt jag lunch på en riktigt hyfsad italiensk restaurang på Drottninggatan och följde upp med en dubbel macchiato på det italienska fiket mitt emot Dagens Arenas redaktion. Med Ligabue i lurarna vände jag all uppmärksamhet mot mitt sällskap: Specialreportaget om Italien i det senaste numret av The Economist: ”The man who screwed an entire country. A 14-page special report om Silvio Berlusconi’s Italy”. Välskrivet, intressant – och med tydlig udd riktad mot Italiens premiärminister.

Redan i ledarartikeln grupperar The Economist anklagelserna mot Berlusconi i tre kategorier. De två första är välkända. Ett: Hans sexskandaler och ”Bunga Bunga”-fester. Två: Hans skumraskaffärer.

Specialreportaget på 14-sidor handlar dock om en tredje punkt: Berlusconis 17 år i politikens absoluta toppskikt, och den mycket klena leveransen i form av politiska reformer och ekonomisk utveckling.

Under tioårsperioden som ledde fram till år 2010 har bara två länder haft lägre BNP-tillväxt än Italien: Zimbabwe och Haiti. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen på 46 procent är lägst i Västeuropa. Under de senaste tio åren har USA ökat sin produktivitet med en femtedel och Storbritannien med en tiondel. Italiens produktivitet minskade med 5 procent under samma tid. Och visste du att Storbritannien producerar fler bilar än Italien?

Med andra ord: Italien skriker efter investeringar i utbildning och infrastruktur, efter strukturella och ekonomiska reformer – och ett nytt politiskt ledarskap.

Vidare påpekar The Economist att politik gör skillnad. En rapport av Fabiano Schivardi (Centre for North-South Economic Research) och Eliana Viviano (Bank of Italy) visar på ett tydligt samband mellan högerstyre på lokalnivå och bristande konkurrens.

Alltså: Den stora förtjänsten är att The Economist struntar i ”Bunga-Bunga” och mutor, och lägger krutet på den ekonomiska och till viss del politiska situationen. Men som alltid är den italienska vänstersidan i princip frånvarande i de artiklar som i övrigt är väldigt läsvärda. Kanske för att det, ännu så länge, inte finns så mycket att skriva om – även om vi på Dagens Arena gjorde ett försök när vi skrev om Berlusconis nederlag i lokalvalen nyligen.

Vidare: I dag avslutas de folkomröstningar som har genomförts under två dagar i Italien, bland annat om Berlusconis immunitet. Läs vidare här och håll koll på nyheterna ikväll.

Turerna kring den grekiska ekonomin är vid det här laget så många och snåriga att svaren på vad som är pudelns kärna är lika många som aktörerna. Politiker, centralbankschefer, IMF, kreditinstitut, analytiker och journalister hävdar med bestämdhet åsikter som är helt diametrala. Ska Greklands skulder skrivas om? Ska bankerna ta smällen? Vad krävs för att marknaden ska vilja köpa grekiska obligationer? Vem ska sälja grekiska statstillgångar, och i så fall, till vem? Och så vidare.

Debatten har pågått i många månader, men frågan är vad det egentligen handlar om. Under en pressträff på Moderaternas kommundagar, i början av maj, ställdes frågan om den grekiska krisen till finansminister Anders Borg. Borg, som vanligtvis fäktar en retorik om att världsekonomin är ett stormigt hav där det värsta alltid är att vänta, ryckte lite på axlarna. Sverige är inte särskilt exponerat mot Grekland och landet är för litet för att göra avtryck i världsekonomin, menade Borg.

Om det är sant ska jag låta vara osagt. Jag vet inte vad som händer om Grekland går i statsbankrutt. Men Borgs analys av läget ger en fingervisning om att frågan om Grekland lika mycket handlar om politisk oro, som ekonomisk oro.

Eurosamarbetet är ett prestigeprojekt, född ur en dröm om ett enat Europa. Unga demokratier, som Grekland, fick vara med trots att statsfinanserna kanske inte egentligen var anpassade till en gemensam penningpolitik. Eurosamarbetet måste räddas, blir logiken, trots att det ur ett krasst ekonomiskt perspektiv kan verka ologiskt. (Å andra sidan, konsekvenserna av att Grekland skulle återvända till drachman är lika oöversiktliga som i bankruttscenariot.)

Många är de makthavare, på dekis eller på uppgång, som vill sätta räddandet av euron som en fjäder i hatten. En av de svårare nötterna att knäcka är att övertyga parlamentariker i både Grekland och Tyskland om lösningen. En ny IMF-chef kommer förr eller senare att blandas in i leken. Anders Borg är sannolikt glad över att slippa behöva bry sig alltför mycket. En lättnad han delar med ekonomiska talespersoner från de övriga riksdagspartierna.

Det har nästan blivit en kliché att påpeka att Europasamarbetet just nu befinner sig i kris. I långa stycken är det sant.

Med skuldkriser i stora delar av Europa finns det en reell möjlighet att eurosamarbetet kommer att spricka. Klyftan växer mellan Europas nord och syd. Schengenavtalet – den fria rörligheten inom Europa som ofta lyfts fram som EU:s kärna – har utmanats av Frankrike, och av Danmark. Medlemsländerna är mer benägna än på länge att framhäva sina egna, nationella intressen.

Men samtidigt som Europa krisar pågår en annan process, i motsatt riktning: EU går mot fördjupad ekonomisk integration.

I veckan vad det tänkt att EU-parlamentet skulle rösta om det så kallade ”sexpacket”: sex sammanhängande lagförslag som kommissionen lagt fram för att undvika framtida ekonomiska kriser i Europa. Det hela sköts på framtiden eftersom parlamentet, kommissionen och Europeiska rådet ännu inte är överens om utformningen – men hyfsat snart kommer man sannolikt ändå att kunna enas.

Tanken är att ge EU mer inflytande över medlemsländernas statsbudgetar och ekonomier. Statsskulden ska inte få stiga över en viss nivå, budgetunderskotten inte vara större än tre procent – annars hotar sanktioner. Dessutom finns det förslag om att EU ska godkänna medlemsländernas budgetar före de nationella parlamenten, och att man förutom budgetunderskott och statsskuld också ska titta på en mängd andra ekonomiska indikatorer – som konkurrenskraft, investeringar, arbetslöshet och lönenivåer.

Just det sistnämnda – att EU i framtiden kan komma att ha åsikter om lönebildningen – har gjort att bland annat de svenska fackföreningarna har reagerat starkt. Eftersom förhandlingar i detta nu pågår är det svårt att säga exakt hur de sex lagförslagen i slutändan kommer att se ut – men i någon form kommer det överstatliga inslaget att öka. Kommissionen vill kunna döma ut böter för länder som inte sköter sig, och det tänks bli svårare för medlemsländerna att gå emot kommissionens ”rekommendationer”.

På sätt och vis är det en paradox: Europa slits isär, populism och nationalism är på frammarsch; den EU-skeptiska opinionen likaså. Och samtidigt tuffar EU-maskineriet på, med mer överstatlighet, fördjupad integration.

Det hela reser åtminstone två frågor.

För det första: vilken överstatlighet?

Vänsterpartierna i parlamentet har till exempel kritiserat sexpackets utformning för att fokusera för mycket på budgetdisciplin och lämna för lite utrymme för investeringar. Men när enbart fyra av EU:s 27 medlemsländer styrs av socialdemokratiska regeringar, med en borgerligt dominerad kommission och ett EU-parlament där högern är i majoritet kommer progressiva idéer sannolikt inte att dominera lagförslagens utformning.

Och för det andra: vad blir i förlängningen resultatet när EU-maskineriet i Strasbourg och Bryssel fortsätter att driva på för mer överstatlighet – samtidigt som Europas politiker på hemmaplan driver en allt mer nationell agenda?

Klyftan verkar växa mellan den nationella politiken och EU:s beslutsfattande. Det är – för att använda en annan kliché – i längden inte hållbart.

(inom kort kommer också en längre analys av sexpacket upp på Dagens Arena – håll utkik!)

Det dör i snitt en person varje vecka på en svensk arbetsplats. I dag klockan tolv skulle offren hedras under en tyst minut utlyst av fackförbunden Byggnads och IF Metall. Som för att markera det akuta allvaret skedde ännu en dödsolycka under förmiddagen när en 21-årig man klämdes ihjäl i en soppress i Norrköping.

På sina håll slöt hela arbetslag upp och deltog i den tysta minuten. Som vid bygget av kvarteret Sjögården i Karlstad. På andra håll hände ingenting. Bloggaren Feffe Kaufmann beskriver en, förmodligen, typisk sekvens på hans byggarbetsplats:

“Tolvslaget kommer. Hjälmen har jag bredvid mig. När jag blickar ut över den hårt trafikerade korsningen vid bankhus 90 där arbetet är i full gång upptäcker jag att ingen stannat upp. Det som slår mig är att ingen i arbetsledningen koordinerat ett gemensamt byggstopp.”

Informationen fanns. Arbetsledningen hade till och med uttryckt sympatier för aktionen. Men ingen hade sett det som sin uppgift att koordinera ett gemensamt byggstopp. Kort sagt: Kommunikationen fallerade och ansvaret föll mellan stolarna.

Det här är inte ovanligt. Och det gäller inte bara för fackliga aktioner. Det är även den vanligaste förklaringen när någon dör. Titta bara på de mest uppmärksammade dödsolyckorna på senare år. För tre somrar sedan dog en arbetare och två personer skadades vid en rasolycka i Kista. Rättsprocessen är nu över. Vad som hände var att ingenjörens förhandskopia av misstag tagits för den riktiga ritningen. Den felaktiga ritningen passerade sedan ett tiotal händer utan att någon uppmärksammade vad som borde varit uppenbart för alla: balkarna som skulle hålla upp betongplattorna var på tok för klena.

Kommunikationen fallerade och ansvaret föll mellan stolarna.

Samma sak hände vid brobygget över Älandsfjärden nära Härnösand. För tre år sedan dog två arbetare och tre skadades svårt när en gjutform rasade. De fem arbetarna som befann sig uppe på bron föll handlöst 14 meter ner till marken.

Trots byggjobbarna hade slagit larm till de ansvariga och trots att provbelastningar också visade att knektarna i gjutformen inte höll måttet så skedde inga genomgripande förändringar i konstruktionen. Man körde på. Kommunikationen fallerade. Ansvaret föll mellan stolarna.

Feffes erfarenhet är symptomatisk och en väckarklocka för en bransch där ett människoliv faktiskt inte värderas lika högt som i andra branscher.

Man ska också komma ihåg att riskerna har ökat på senare år. Numera splittras entreprenaderna upp i allt mindre delar. Hundratals företag kan trängas på samma arbetsplats. Lägg till en ständigt ökande dos stress, allt hårdare vinstkrav, skrupelfria bemanningsföretag, otillräckliga krav vid upphandlingar och du har en dödlig cocktail.

Nu står vi inför en högkonjunktur. Hjulen rullar allt snabbare i byggbranschen och i industrin. De fasta jobben som försvann under krisen har i hög grad ersatts av osäkra bemannings- eller visstidsanställningar – vilket också ökar riskerna.

Under 2007 och 2008 såg vi hur dödsolyckorna ökade explosionsartat för att sedan minska under krisen. Vad säger att de inte ökar nu igen? En tyst minut i all ära, men tillåt mig att vara skeptisk inför framtiden.

Byggbranschen måste ta tag i sina egna problem. Men påtryckningar måste också komma från politiskt håll. Den här regeringen har lagt ner Arbetslivsinstitutet och slaktat Arbetsmiljöverket. Läs min granskning av regeringens arbetsmiljöpolitik (eller låt mig sammanfatta politiken: den existerar inte). Det bådar inte gott inför framtiden.

I en rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter konstaterar samfundet att internet är en mänsklig rättighet. Att stänga av fildelare från internet är, kort sagt, en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

En undersökning, gjord av BBC World Service, utgörs av 27 000 respondenter i 26 länder som anser att internets roll som mänsklig rättighet borde stärkas. I undersökningens slutsatser beskriver analytiker att länder – som inte ger nätanvändare rätt att använda nätet – kommer att möta problem. 87 % av respondenterna, fyra av fem personer, anser att tillgång till internet är en fundamental rättighet för alla människor.

Finland och Estland har redan lagstiftat om att tillgång till internet är en rättighet för sina länders respektive invånare. FN jobbar också aktivt för att internet, som rättighet, ska bli en universell fråga om tillgång – för alla människor. Hur detta kommer att se ut i praktiken ska bli intressant att följa.

Eftersom FN sent omsider kommit fram till att fildelare behöver omfattas av mänskliga rättigheter borde vår regering också reagera? Kan en sådan rapport spela någon roll för datalagringsdirektivet och Acta-avtalet?

I rapporten pekas Frankrike och Storbritannien ut för deras nya lagar som gör det möjligt att stänga av fildelare från nätet.

Du kan läsa undersökningen i dess helhet här och rapporten här.

Fackförbundet Sveriges Ingenjörer bryter nu allt centralt samarbete med Migrationsverket. Anledningen är att utländska arbetare utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Och att Migrationsverket, som är den myndighet som utfärdar arbetstillstånden, inte har någon kontroll över varken anställningsvillkor eller löner. I många fall ser också myndigheten mellan fingrarna när det gäller uppenbart utnyttjande.

Summa summarum: Migrationsverket utfärdar arbetstillstånd till vem som helst. De ställer inga krav, de kontrollerar ingenting. Sveriges Ingenjörer gör helt rätt när de nu sätter ner foten.

För några månader sedan granskade jag hur den nya lagen om arbetskraftsinvandring fungerar i praktiken. Redan då var det uppenbart att det är fritt fram för vilken företagare som helst att få arbetstillstånd utfärdat. Hur många konkurser, hur stora skulder eller hur många domar man än har i bagaget.
– Kontroller av företag är inget vi gör generellt. Det är otroligt många företag som passerar här, säger Gunilla Wikström som är beslutsfattare på Migrationsverkets arbetstillståndsenhet i Norrköping i mitt reportage.

Ett exempel var företaget Lomsjö bär som, trots att de hade Kronofogden flåsandes i nacken, utan så mycket som fråga från Migrationsverket beviljades 150 arbetstillstånd för bärsäsongen 2010. Arbetsgivaren stack sedan med lönerna. Kvar satt 150 thailändska bärplockare, utblottade och skuldsatta för livet.

Arbetskraftsinvandring är mycket bra. Det ska alla ha klart för sig. Den nya lagen har också ökat möjligheten för asylsökande att stanna. Det är positivt. Men varför säkerställer man inte att gästarbetare inte utnyttjas?

Problemet är inte så mycket Migrationsverket (även om handläggningen verkar otroligt slapp). Problemet är hur lagen är utformad. Migrationsverket är själva osäkra på om det finns lagstöd för att neka någon arbetstillstånd, även om de upptäcker fuffens. Så här skriver de i sin årsredovisning:

”Det är emellertid oklart vilka sanktionsmöjligheter Migrationsverket har när oegentligheter av olika slag upptäcks. Det är också oklart vilket lagstöd som finns för att avslå en ansökan när oegentligheter upptäcks…”

Den nya lagen om arbetskraftsinvandring var en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet. De borgerliga verkar nöjda med hur lagen blev. Men Miljöpartiet? Varför tar inte de sitt ansvar och kräver en revidering av lagstiftningen? I stället duckar de. Läs Mikaela Valterssons kommentar som publicerades i samband med mitt reportage (läs också mitt svar). Inget ansvar, endast snömos. Gör om, gör rätt!

EU:s stormakter har fått allt mer makt. Det slår SNS Demokratiråd fast i årets rapport om makten i Europa. Östutvidgningen och Lissabonfördraget har spelat EU:s stora länder i händerna.

I samband med att Polen, Tjeckien och en rad andra östeuropeiska länder blev medlemmar i EU 2004 rådde en uppfattning om att forna maktspelare som Tyskland och Frankrike skulle förlora inflytande. Så blev nu inte fallet. Stormakterna har stärkt banden och senast under finanskrisen har vi kunnat se flera fransk-tyska initiativ.

Lissabonfördraget har inneburit nya maktförskjutningar. Enligt demokratirådets rapport har makten flyttats från EU-kommissionen och ministerrådet till Europeiska rådet och Europaparlamentet. Stats- och regeringscheferna har norpat åt sig rätten att forma den dagordning och de lösningar som kommissionen tidigare satte. En nyordning som EU:s stora länder tjänat på. Dessa länder har fått möjlighet att förhandla fram lösningar som ordförandeskapet säljer in inför Europeiska rådets möten.

Stormaktsstyret tycks enligt SNS demokratirapport ha förverkligats. Mycket tyder på att denna makt kommer att konsolideras och förstärkas inom de närmaste åren. I november 2014 träder Lissabonfördragets nya röstregler i kraft. EU:s sex största länder kommer då att kontrollera 63 procent av ministerrådet.

Lissabonfördraget har med andra ord inte nått hela vägen fram: EU styrs i stor utsträckning genom informella beslutsgångar och stormakterna står som vinnare. SNS-rapporten lämnar samtidigt en rad förslag på vad som kan göras för att motverka de nuvarande tendenserna. Det handlar om att småländerna bör prioritera sina frågor och bilda koalitioner.

Märkbart när rapporten i morse presenterades hos SNS var hur frånvarande idén är om att fatta beslut som tjänar hela Europa. I stället kan vi se exempel som där Frankrikes president Nicolas Sarkozy hotar med att förstöra EU:s gemensamma arbete om jordbruksbudgeten stramas åt. Eller när Sarkozy kräver förändringar av Schengen för att vinna väljare inför presidentvalet. Lite för mycket tycks helt enkelt handla om maktspel och att kuppa igenom beslut.

Allvarligt är även den fortsatta bristen på öppenhet och transparens. Ofta gömmer sig dessa brister i skeenden som kan vara svåra att se för den som inte hänger med i det dagliga tugget i EU. Lissabonfördraget har till exempel inneburit att Europaparlamentet ofta fattar beslut i en första läsning – i stället för som tidigare i två omgångar. Men att beslutet fattas i samband med den första omröstningen har att göra med att informella uppgörelser sker med ministerrådet. Utan insyn och med utebliven transparens.

Med det sagt tycks det helt obegripligt att intresset bland européer för beslutsfattandet i EU är så obefintligt. Precis som den svenska regeringen och de svenska riksdagsbesluten granskas, måste beslutsgången i EU granskas. Av medier, av beslutsfattare, av befolkningen.

Den tyska kärnkraften ska läggas ner inom ett decennium. Stora rubriker, morgonkaffet i halsen. Egentligen är det märkligt att vi blir så överraskade.

Inför Miljöpartiets kongress den 19-21 maj pratade jag med Anders Wijkman, en man som kryssat glatt mellan partier och parlament, för att nu ha landat i en roll som senior advisor på det prestigefyllda miljöinstitutet Stockholm Environment Institute (SEI). Över telefon, under en stressig dag, ville han inte bergsäkert säga vad den tyska energiomställningen hittills betytt för arbetsmarknaden. Men det är många jobb, sa Wijkman. Sannolikt miljoner jobb.

Den tyska regeringens nya utfasningsambitioner blir politiskt lättare att genomföra i ett Tyskland där Fukushima är på allas läppar. Men det är inget miljöpolitiskt beslut, fattat i all hast. Det är ett industripolitiskt beslut. Tyskland har för länge sedan bestämt sig för att bli världsledande på förnyelsebar energi. De kortsiktiga bakslagen på den internationella miljöpolitiska scenen spelar mindre roll, när alla egentligen vet att samhällen världen över måste ställa om. När alla till slut vill köpa tekniken kommer Tyskland att stå där och sälja.

Sveriges miljöminister Andreas Carlgren (C) kommenterade den tyska politiken med hävda att “det gäller att satsa på förnybar energi”, inte att “sätta mål kopplade till årtal”. Carlgren menade att Tyskland kan bli tvunget att importera fransk kärnkraft och att landet gör sig redo att hämta hem mer rysk naturgas. Förvisso sant. Men att ge sken av att Tyskland inte satsar på förnybar energi signalerar näringspolitisk okunskap.

Näringsminister Maud Olofsson (C) aviserade i mars 2011 en satsning för att underlätta svensk export av miljöteknik. Regeringen avsätter 48 miljoner. Under en treårsperiod. Om det räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med Tyskland återstår att se.

Slaget om högerpopulismen kommer till stor del att utspelas på arbetarrörelsens arena. I Europa ritas den politiska kartan om i takt med att populismen växer sig starkare. Arbetarrörelsen står som den dubbla förloraren. Högerpopulismen tar besvikna vänsterväljare, samtidigt som retoriken riktar sin udd mot arbetarrörelsen och ger stöd för högerns politik.

Om det här skriver Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg i boken “Krutdurk Europa“. De har gett sig ut på en resa genom Europa och sökt svar på vilka strategier som kan motverka högerpopulismen. Även om innehållet till viss del är allmänt hållet borde läsningen vara obligatorisk för den samlade fackföreningsrörelsen och landets politiker.

Europas höga arbetslöshet kan bara delvis förklara varför populisterna stärker sitt grepp. När höger- och vänsterpartierna ställt om det politiska siktet mot mitten har det inneburit att de socioekonomiska konflikterna tonats ner. Klassröstningen i Europa har minskat och socialdemokratiska partier har förlorat delar av den tidigare väljarkårens förtroende när man slagit in på den tredje vägens politik. Antietablissemangspartier har fångat upp besvikna väljare. Dessa partier har samtidigt vunnit på att moral- och värderingsfrågor tagit en större plats i samhällsdebatten.

Framför allt är det de som känner av nedskärningar i välfärdssamhället som väljer att rösta på partier som Sverigedemokraterna. Som Lodenius och Wingborg skriver: ”Framväxten av främlingsfientliga partier kan ses som en indirekt kritik av arbetarrörelsen. Om arbetarrörelsen inte förmår att formulera trovärdiga visioner och skapa engagemang kring politiken, då ökar risken markant för besvikna och uppgivna medborgare istället lockas av mer extremistiska krafter.”

Men slaget är förstås inte förlorat. Starka fack utgör en viktig grund för att de högerpopulistiska partierna inte ska växa sig starkare. Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg formulerar i “Krutdurk Europa” en strategi för arbetarrörelsen. Det blir delvis en uppgörelse med den tredje vägens bagage. Politikens konfliktlinjer måste förtydligas. Den politiska dagordningen sättas utifrån sysselsättning, rättvisa skatter och generell välfärd. Inte utifrån etniska identitetsfrågor eller familjepolitik.

Socialdemokraterna har ännu inte i något europeiskt land erbjudit samarbete med högerpopulistiska partier. Det är en viktig skillnad från borgerliga partier i Europa. Men även så är det lätt att hålla sig för skratt när man ser att de danska Socialdemokraterna stödjer regeringens förslag att belöna kommuner som får invandrare att lämna landet.

Europas krisande socialdemokrati har tyvärr på flera håll lett till att röster höjs för att Socialdemokraterna ”måste se de vanliga människornas oro”. Ett likhetstecken sätts mellan oro och invandring. Det talas om massinvandring som lett till att de lägre klasserna ser sig som alienerade.

Tyvärr talar mycket för att vi kommer få höra mer av detta under kommande år. Samtidigt som de populistiska partierna får den egna politiken legitimerad och Socialdemokraterna riskerar att framstå som en sämre kopia.

Arbetarrörelsen måste se sin roll för att motverka högerpopulismen. I dag står man, som sagt, som den dubbla förloraren.

Kent Persson, ordförande för Moderaterna i Örebro län, har precis förlorat ett val. I en debattartikel i Svenska Dagbladet tar han med anledning av det fasta på den moderna moderata klassikern “förnya eller dö”:

När val handlar om andra frågor än arbetslinjen och ekonomin så står Moderaterna svaga. Varningssignalen [från Örebro] måste nu tas på allvar… ..När effekterna av Reinfeldt, Borg och jobbpolitiken lyfts bort är Moderaterna fortfarande ett mycket mindre parti än S.

Örebromoderaten begagnar visserligen inte uttrycket “förnya eller dö”, men partiordförande Fredrik Reinfeldts bevingade ord vilar över artikeln. Kent Persson är tydlig: Utan en bättre välfärdspolitik ligger Moderaterna risigt till. Enligt Persson har Moderaterna “under alltför lång tid duckat” för det sociala området. Partisekreterare Sofia Arkelsten, som under onsdagsmorgonen uppmanade sina följare på Twitter att läsa Perssons artikel, var under Moderaternas kommundagar tidigare i maj inne på samma spår.

Symptomatiskt är att Persson inte har några egna konkreta förslag för hur en fördjupad moderat välfärdspolitik skulle kunna se ut. I stället erkänner han att Moderaterna inte har funderat tillräckligt kring frågan. Persson sitter i den grupp som ska arbeta fram ett nytt idéprogram för Moderaterna. Av Perssons artikel att döma har de sociala frågorna inte direkt dominerat diskussionerna.

Grunden till Moderaternas historiskt stora andel av väljarna las på en ny arbetsmarknadspolitik och en ny ekonomisk politik. Med den nya politiken vann Moderaterna valen 2006 och 2010.

Men valet 2006 var en mycket tight affär. Om inte en ny finanskris räddar kvar finansminister Anders Borg på tronen som landets viktigaste politiker, kan det bli lika jämnt skägg 2014. Till Moderaternas nackdel. Särskilt om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaternas regeringskollegor tar sig ur sina svackor, som på flera sätt är djupare än de behöver vara.

Det är möjligt att den förödande tsunamin och de tre pågående härdsmältorna har något med saken att göra. Eller kanske det genomkommersialiserade samhället och den ökända arbetsnarkomanin? Möjligtvis kan det vara den usla luftkvalitén med hela 27 mikrogram partiklar per kubikmeter luft som ligger bakom? Eller så är det bara en kulturell skillnad i hur man svarar på den enkla, men på samma gång oerhört komplexa, frågan: Är du nöjd med ditt liv?

Svårt att säga. Men faktum är att hela 6 av tio japaner svarar nej på frågan om de är nöjda med sitt liv, vilket är en bottennotering i jämförelse med OECD:s övriga 33 medlemsländer. Det kan man utläsa av OECD:s nya interaktiva verktyg: Better life index.

Organisationen OECD, som är kända för att mäta all mänsklig lycka och framgång med det trubbiga måttet BNP, har överraskande lanserat ett alternativt verktyg för att mäta länders inbördes framgångar. I Better life index kan man jämföra länderna utifrån elva parametrar: arbetslöshet, inkomst, hälsa, boendestandard, känsla av gemenskap, luftmiljö, utbildningsnivå, balans mellan fritid och arbete, känsla av trygghet, valdeltagande och hur nöjda invånarna generellt sett är med livet.

Det roliga med Better life index, till skillnad från FN:s välkända Human development index, är interaktiviteten och att användaren själv kan ge de olika parametrarna olika vikt beroende på vad hen tycker är viktigast.

Men man ska inte lura sig och tro att OECD nu gjort som Bhutan och skrotat BNP till förmån för måttet bruttonationallycka. Det kommer nog att dröja, vilket inte minst indikeras av den brasklapp som lagts till i förklaringen av statistiken: ”Money, while it cannot buy happiness, is an important means to achieving higher living standards”. Men förhoppningsvis är detta i alla fall ett litet litet steg i en mer konstruktiv riktning.

Att sitta och klicka runt bland statistiken ger några intressanta resultat. Om man till exempel bara tar hänsyn till BNP hamnar Luxemburg med klar marginal högst inom OECD. Men om man viktar alla de andra kategorierna dalar det lilla rika landet ner till en tiondeplats.

Andra noteringar är att Mexico, som är relativt fattigt och ojämlikt, trots allt ligger väldigt högt vad gäller generell lycka. Och USA, som får höga ekonomiska betyg, hamnar riktigt lågt vad gäller säkerhet och balans mellan arbete och fritid.

Sverige då? Jo, som vanligt hamnar de nordiska länderna i topp inom nästan alla kategorier. Här är hela 83 procent av befolkningen nöjda med sitt liv, vilket är en bra bit högre än OECD-snittet på 59 procent.

”Miljarderna räcker inte för SL:s nota.”

Det är rubriken på första nyhetsuppslaget i morgonens Dagens Nyheter (inte på webben). SL har för trafiknämnden i landstinget presenterat en genomgång av alla investeringar som finns i pipeline de närmaste tio åren – och landar på runt 80 miljarder kronor.

Då ingår både pågående byggen, som Citybanan och en upprustning av Roslagsbanan, planerade satsningar som Lidingöbanan och Mälarbanan Tomteboda–Barkarby – och mer osäkra framtidsplaner, som spårväg Syd och tunnelbana till Nacka.

Välbehövliga satsningar. Som Dagens Arena nyligen uppmärksammade räknar SL i sin prognos för 2020 med att andelen stockholmare som åker kollektivt då kommer att vara lägre än i dag – trots allt vi vet om klimathot och CO2-utsläpp. Det måste bli mer attraktivt – gå snabbare, smidigare – att resa kollektivt. När man dessutom räknar in att Stockholmsregionen om tjugo år kommer att ha vuxit med minst 600 000 människor framstår satsningar på kollektivtrafiken som mer än önskvärda. De är akuta.

Tyvärr ser det tufft ut i SL:s budget. Investeringar på 80 miljarder översätts till att de årliga investeringskostnaderna – framför allt räntor – ökar från dagens 2,1 miljarder till 7,4 miljarder. I dag skjuter landstinget till ungefär 6 miljarder till SL varje år. Den siffran kommer behöva öka till nära 16 miljarder.

Det är mycket pengar. Inte ens en fördubbling – vilket förstås skulle drabba låginkomsttagare oerhört hårt – av SL-taxan skulle på långa vägar räcka till. Politikerna räknar med ökade skatteintäkter när befolkningen växer. Det är förstås riktigt tänkt. Fler som köper SL-kort och fler som betalar skatt betyder mer pengar till landstinget. Men det räcker knappast.

Så vad göra? Till att börja med är det rimligt att staten tar en del av kostnaden för helt nödvändiga trafikinvesteringar – både i Sveriges stora städer och i landet i stort. Kanske är det hög tid att öka Sveriges statsskuld? Att låna pengar till långsiktiga trafikinvesteringar är – hur klyschigt det än låter – en investering för framtiden.

Men det finns också annat man kunde göra. Som att inte bygga dyra motorvägar. Notan för Förbifart Stockholm väntas landa på 27,6 miljarder, om det hela inte fördyras. Dessutom är bygget av förbifarten är en av de viktigaste anledningarna till att SL de kommande åren räknar med att förlora resenärer till bilen. Politik är att välja. Pengarna behövs på annat håll.

Miljöpartiet har valt skåningen Gustav Fridolin och stockholmaren Åsa Romson till nya språkrör. Att Fridolin fick ungefär 95 procent av rösterna var ingen överraskning. Att Romson skulle få uppemot 70 procent, och den starkaste motkandidaten Mikaela Valtersson 20 procent, var något mer överraskande.

Romson var valberedningens förslag. Trots att Valterssons kandidatur haft högljutt stöd (från bland andra riksdagens vice talman Ulf Holm) visar valresultatet att valberedningen gjort ett grundligt arbete när man scannat av sitt parti. Medierna har inför lördagseftermiddagens val spelat upp en känsla av närmast dött lopp mellan Romson och Valtersson. Kanske för att Valterssons supportrar mest funnits i Stockholmsregionen, där journalisterna bor.

Den övriga partitoppen i Miljöpartiet andas ut. Ett solklart valresultat gör det lättare att komma över besvikelsen hos den förlorande sidan och blicka framåt. Valtersson har signalerat att hon kanske lämnar riksdagen om hon inte skulle bli språkrör. Då kommer Miljöpartiet behöva se sig om efter en ny ekonomisk-politisk talesperson. Vem det blir är intressant.

En slagkraftig person som kan slå sig in i mediestriden med finansminister Anders Borg (M) och Tommy Waidelich (S) är nödvändigt om Miljöpartiet ska växa. Väljarna bryr sig om ekonomi. Symptomatiskt är att ekonomisk debatt är förbluffande frånvarande på Miljöpartiets kongress. En av de närvarande miljöpartisterna uttryckte i korridoren, inte utan ett visst suckande, att det “är tur att vi inte sitter i regeringen”. Det miljöpartistiska självförtroendet har sina fläckar.

Miljöpartiets kongress återupptog förhandlingarna halv nio på lördagsmorgonen, för att dra upp riktlinjerna för det partiprogramsarbete som partiet ska ägna sig åt fram till 2013. Den ekonomiska politiken är ett av de områden som kommer att sättas under lupp.

Miljöpartiets ekonomiska principer präglas delvis av snåriga motsättningar, något som avhandlades under ett ekonomiskt-politiskt seminarium under lördagsförmiddagen. Talade gjorde bland andra en av partiets ekonomrävar, Lennart Olsen. Olsen menade att han inte ser det möjligt att kombinera Miljöpartiets kraftiga tillväxtkritik med partiets ambition att bygga ut välfärden. Och han tror inte längre på kortare arbetstid.

Olsen grundade sitt resonemang i att skattebasen i mångt och mycket utgörs av arbete (Olsen räknar in mervärdesskatten). Kortare arbetstid ger med andra ord stora negativa effekter för statens kassakista. Då är det svårt att samtidigt arbeta för att bygga ut välfärden medelst Miljöpartiets krav på studielön, höjd föräldraförsäkring, 2 procents bistånd och kraftigt rabatterad tandvård.

Olsen har dessutom övergett tron på att kortare arbetstid automatiskt leder till ökad produktion, minskad arbetslöshet eller markant bättre hälsa. Bevisen är svaga.

Problemet går inte heller att lösa med den inom Miljöpartiet så populära gröna skatteväxlingen, menade Olsen. Dels är miljöskatter praktiskt svåra att införa i enbart ett land (Sverige), eller ens en region (EU). Dels vill Miljöpartiet avskaffa miljöförstörande produktion. Att då göra den till en vital del av skattebasen blir problematiskt. Att höja skatten på arbete, för att kompensera för minskade inkomster, är förstås tekniskt möjligt. Men som bekant politiskt problematiskt.

Är det då kört för kortare arbetstid? Nja. Olsen spekulerade att kortare arbetstid kanske kan fungera, om unga börjar arbeta tidigare, pensionsåldern höjs, fler arbetar och arbetskraftsinvandringen ökar. Kanske måste vi se över villkoren i socialförsäkringarna. Och vara beredda att betala mer för välfärden ur egen ficka, både i reda pengar och med oavlönat arbete. Olsen påpekade nyktert att det finns ingen ”quick fix” för att säkra välfärdens finansiering.

Dock. En ökad tillväxt med bibehållen arbetstid och konsumtion leder som bekant nästan alltid till en ökad miljöpåverkan. Så kan Miljöpartiet inte heller ha det.

Det gröna ekonomiska dilemmat kvarstår. Fram till 2013 krävs en hel del tankearbete.

När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand nu avgår som språkrör för Miljöpartiet lämnar de inte på topp, men väl nära. De blev inte ministrar och har inte heller lotsat in några av sina partikamrater i Rosenbad. Men Eriksson och Wetterstrand bör ändå vara stolta. De är värda sina applåder.

Där andra språkrörspar tidigare misslyckats med att nyttja dynamiken i ett delat ledarskap, har Eriksson och Wetterstrand hamnat helt rätt. Det är inte en slump. Ett bra arbetsklimat kräver hårt arbete, särskilt i politiken. Att över fem val hålla ihop sitt parti, i en miljö där dolkstötande och mygel är en viktig del av jobbet, är svårt. Eriksson och Wetterstrand har visat att det går, utan att för den sakens skull upprätthålla illusioner om att det alltid fungerat smärtfritt. Det signalerar en professionalism andra partier bör snegla på med viss avundsjuka.

När Miljöpartiets kongress i morgon ska välja nya språkrör går partimedlemmarna i mål med en process de själva är stolta över. Miljöpartister har skrutit vitt och brett om sin öppenhet och att medlemmarna ska bestämma, inte en elit gömd i kulisserna.

Såhär i slutspurten har dock spänningen stigit. Den som pratar med ombuden på kongressen i Karlstad märker snart att frågan är personlig. Man brinner för sin kandidat, som så ofta när det gäller personval. Det blir lite fulspel. Kanske behövs en sommar för att eventuella illvilliga blickar ska sluta riktas. Inget konstigt med det. På sikt är det centralt att förtroendekulturen förvaltas, både av nyvalda språkrör och av partiapparaten, om Miljöpartiet ska kunna gå vidare och bredda politiken.