Bloggen

I dag svängde alltså Socialdemokraterna om insatsen i Libyen. Håkan Juholt har ju tidigare sagt att den svenska insatsen ska avslutas vid halvårsskiftet, men i en debattartikel i dag skriver S-företrädarna Urban Ahlin och Peter Hultqvist att man kan tänka sig att fortsätta insatsen, om FN begär det.

Dock säger S fortfarande nej till att förlänga insatsen med svenska Jasplan. Istället borde Sverige fokusera på att upprätthålla vapenembargot mot Libyen – vilket betyder svenska militärfartyg i Medelhavet. Plus en bredare satsning på humanitära och långsiktiga biståndsinsatser.

Som många redan påpekat försöker den nya partiledningen i och med detta ”fredspaket för Libyen” ta sig ut ur det hörn man målat in sig i. Efter tung kritik – framför allt från tunga S-företrädare som Jan Eliasson – var man tvingad att göra något. Samtidigt kan man inte bara backa tillbaks och stödja en fortsatt, förlängd insats med Jas. Det skulle ju vara samma sak som att säga att man – Håkan Juholt – hade fel.

Enligt utrikesminister Carl Bildt är sannolikheten att FN frågar Sverige om marina insatser ”asymptotiskt närmare noll” (det vill säga görosannolikt), och så kan det förstås vara. Men även om det är S vilja att skicka krigsfartyg till Libyen som dominerat rapporteringen finns det ett par andra intressanta saker i texten om Libyen som S publicerade idag:

• Socialdemokraterna öppnar för att skicka fredsbevarande trupp till Libyen – om FN begär det och om det finns någon form av vapenvila att skydda.
• S understryker att EU:s massflyktsdirektiv borde tillämpas. Det skulle innebära att alla EU:s medlemsländer blir skyldiga att dela på de över 20 000 människor som har flytt från Nordafrika, och som hittills framför allt kommit till Italien och Malta.
• Men kanske mest intressant är att S i texten uttrycker viss kritik mot att Sverige just nu bara deltar i FN-mandaterade insatser som leds av EU eller Nato. Alltså inte i några insatser som leds av FN självt.

Det där brukar vara en av Pierre Schoris käpphästar när han (till exempel) kritiserar Sveriges militära närvaro i Afghanistan: I dag är det till största delen soldater från Syd – ofta fattigare länder med dåligt utbildade och dåligt utrustade soldater – som bidrar med soldater till FN-ledda operationer. De insatser som, säg, Nato inte är intresserad av att delta i riskerar alltså att ha sämre förutsättningar att lyckas.

Nu vill alltså Socialdemokraterna – om nu texten om Libyen är något riktmärke att tala om – ändra på detta: Det är i framtiden viktigt att Sverige också deltar i insatser som leds av FN.

Sedan kan jag bara rekommendera alla att lyssna på Studio Ett:s diskussion mellan Urban Ahlin och Sten Tolgfors, och läsa Fokus förklaring till vad S vacklande i Libyenfrågan egentligen handlade om.

Regeringen har åter fått krypa till korset. För en månad sedan handlade det om den sjuka sjukförsäkringen och nu handlar det om den fasansfulla fas 3 – två av de mest obehagliga sidorna av regeringens politik.

Liksom när det gäller sjukförsäkringen är det här inget regeringen vill göra. Det är framtvingat. Dels av oppositionens utspel i förra veckan, och dels av den allmänna opinionen. Uppdrag gransknings stora genomslag för sitt program om fas 3 ska i det här sammanhanget inte underskattas.

Alliansen kryper till korset. Men liksom när det gäller sjukförsäkringen betyder det inte att man tar problemen på allvar och erkänner sitt misslyckande. I stället försöker man desarmera kritiken genom små detaljjusteringar. När det gäller de långtidssjuka lappade man ihop några uppenbara fallgropar (men behöll de absoluta tidsgränserna, den orimliga arbetsprövningen och den lägre ersättningen). När det gäller de långtidsarbetslösa skjuter man nu till en möjlighet till utbildning.

Men att justera detaljerna löser ingenting. De grundläggande systemfelen återstår.

Även om de långtidsarbetslösa nu får möjlighet till arbetsmarknadsutbildning så betyder det inte att de kommer att få gå en. Anledningen är att regeringen redan slaktat den åtgärden till förmån för jobbcoacher. Antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar har inte varit så få sedan 1950-talet, enligt forskare.

Snacka om en tom åtgärd. Varsågod alla fas 3:are, ni har numera rätt att gå en utbildning som inte finns.

Samtidigt gör man ingenting åt att uppemot 47 procent av fas 3:arna kan misstänkas utföra reguljära arbeten för en spottstyver i ersättning. Eller många tvingas utföra fullständigt meningslösa sysslor hos “anordnare” som kan dra in miljoner i skattepengar.

Ett minimikrav för att en reformering av fas 3 skulle vara något att hänga i midsommarstången är att man lättar på alla restriktioner för långtidsarbetslösa. Arbetsförmedlingen måste få rätt att använda hela den palett av åtgärder man har till sitt förfogande. Det är ju de som är mest kompetenta att avgöra vad en arbetssökande behöver. Varför ska till exempel fas 3:arna inte ha rätt ansöka om praktik eller starta-eget-bidrag?

Nej, vad som krävs är riktiga anpassade arbeten, fungerande rehabiliteringskedja, aktiv arbetsmarknadspolitik och generösa trygghetssystem. Både för långtidssjuka och för långtidsarbetslösa. Regeringens åtgärder är endast kosmetika, och all kosmetika i världen kan inte dölja denna fasansfullt sjuka politik.

P.S. Läs gärna mitt reportage om fas 3. Det hittar du här. Läs också vår granskning av regeringens jobbpolitik. Den hittar du här.

Med anledning av valresultatet i Nordirland ger vår medarbetare Niklas Nordblad en analys.

Jämfört med folkomröstningen om nytt valsystem och de andra val som hölls i olika delar av Storbritannien nyligen, har valet till regionförsamlingen i Nordirland 5 maj fått begränsad uppmärksamhet.

Det kan dock finnas anledning att uppmärksamma detta val med tanke på Nordirlands historia. För första gången sedan 1969 hölls val till ett fungerande regionalt parlament. Det politiska våldet återkom visserligen genom ett mord på en polis, men i övrigt var valrörelsen ovanligt lugn och försonlig.

Politiken i Nordirland domineras av motsättningen mellan nationalister, som förespråkar ett enat Irland och oftast är katoliker, och unionister, som vill behålla unionen och oftast är protestanter. De största partierna är på den unionistiska sidan Democratic Unionist Party (DUP) och Ulster Unionist Party (UUP), och på den nationalistiska Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party (SDLP).

De nuvarande politiska institutionerna i Nordirland upprättades genom Långfredagsavtalet från 1998. För vissa beslut i regionförsamlingen krävs en majoritet av både unionister och nationalister. Församlingen tillsätter en regering ledd av en försteminister och en vice försteminister (som trots skillnaden i titel har samma befogenheter), en unionist och en nationalist. Alla stora partier är garanterade platser i regeringen.

Systemet med dubbla majoriteter och två likvärdiga regeringschefer gör att mycket av makten koncentreras till det största unionistpartiet och det största nationalistpartiet. Politiken i Nordirland handlar också i hög grad om konkurrensen mellan partierna inom de två grupperna. De partier som inte vill definiera sig som unionister eller nationalister har begränsat inflytande och anser sig diskriminerade av systemet. Det liberala Alliance Party, som attraherar både katoliker och protestanter, har dock fått den politiskt känsliga justitieministerposten.

När David Trimble (UUP) och John Hume (SDLP) 1998 belönades med Nobels fredspris för sina insatser för Långfredagsavtalet, var deras partier Nordirlands största. Sinn Féin omnämndes då allmänt med tillägget “IRA:s politiska gren”, och UUP vägrade bilda regering med dem så länge frågan om IRA:s vapen var olöst. DUP, lett av pastor Ian Paisley, var kraftiga motståndare till avtalet och vägrade att ens tala med företrädare för Sinn Féin. DUP utmanade Trimble och försvagade och splittrade hans parti.

Efter diverse turer lade IRA slutligen ned all verksamhet. När DUP och Sinn Féin blev de största partierna uppstod först ett dödläge, men efter brittisk och irländsk medling accepterade DUP de nya institutionerna.

DUP och Sinn Féin har nu regerat tillsammans i fyra år. Dessa partier, som tidigare framstod som de mest oförsonliga, verkar nu ha blivit garanter för stabilitet och samförstånd.

Denna utveckling tycks välkomnas av Nordirlands väljare: DUP och Sinn Féin hade framgångar i valet 5 maj, liksom även Alliance Party. Både UUP och SDLP, som numera verkar osäkra på om de är i regering eller i opposition, tappade däremot röster och mandat. En utbrytning från DUP, Traditional Unionist Voice (TUV), som fortfarande inte accepterar Sinn Féin i regeringen, gjorde ett dåligt val och tog bara ett mandat.

Det verkar alltså som de politiska institutionerna i Nordirland är stabila och har stöd i nästan hela samhället, för kanske första gången någonsin.

Niklas Nordblad, korrekturläsare på Arenagruppen.

På söndag hålls det två omval i Sverige: till regionfullmäktige i Västra Götaland och till kommunfullmäktige i Örebro. I Västsverige är det hela regionen som nu får gå till valurnorna igen, i Örebro är det bara en av fyra valkretsar som ska rösta på nytt.

Anledningen är att valen, enkelt uttryckt, inte gått helt riktigt till. Det handlar om förtidsröster som aldrig räknades, budröster som blev felaktigt registrerade, och i några fall väljare som aldrig fick rösta över huvudtaget.

Det hela kallas formellt för omval, men som flera statsvetare påpekat rör det sig i båda fallen snarare om nyval. Väljare som hunnit fylla 18 år sedan förra valdagen för nu rösta, människor som flyttat sedan sist får det inte. Och dessutom har partierna i vissa frågor hunnit byta ståndpunkt. I Örebro har till exempel M backat från kravet på skattesänkningar, och tillsammans med Centern har man ändrat sig angående försäljning av bostäder i allmännyttan.

Nedan följer en kort checklista på vad som kan vara intressant att titta på i samband med söndagens politiska kraftmätning:

• (förstås) Hur kommer det att gå? Enligt en Sifo som publicerades idag verkar de rödgröna i Västra Götaland gå framåt jämfört med i höstens val. Ser vi månne en ”Juholteffekt”, eller beror det på något annat?

• Vad händer med valdeltagandet? Att det blir lägre är de vanliga valen är alla överens om – men hur lågt? Generellt gäller att lägre valdeltagande gynnar de borgerliga, eftersom vänsterns sympatisörer är mer benägna till att ligga på sofflocket. Och ett lågt valdeltagande minskar förstås de folkvaldas legitimitet.

• Går Sverigedemokraterna framåt? Precis som på riksplanet gick de framåt både i Västsverige och i Örebro. Ett lågt valdeltagande tillsammans med ett satsande SD skulle kunna innebära fler mandat åt de främlingsfientliga. I höstens val hamnade SD i en vågmästarställning med fyra mandat.

• I höstas presenterade sig dessutom ett nytt parti i Göteborgs kommunval, ”Vägvalet”, som vill sätta stopp för att trängselskatter införs i Göteborg. Nu kandiderar de också till regionfullmäktige – som bekant beslutar om en hel del infrastruktur- och kollektivtrafiksfrågor…

Som avslutning kan det bara nämnas att hela omvalsproceduren dessutom beräknas kosta runt 100 miljoner kronor. 2014 gör vi rätt första gången, eller vad säger ni?

I morgon torsdag åker undertecknad och Arenagruppens VD Håkan A Bengtsson till Oslo, den stad som Fredrik Åkerström har sjungit så vackert om. Anledningen är den årliga ”Progressive Governance Conference” som arrangeras av tankesmedjan Policy Network. Konferensen går alltid av stapeln i ett land som har en progressiv regering så den här gången är Jens Stoltenberg värd, tillsammans med norska LO.

I Oslo samlas runt 200 politiker, sakkunniga i progressiva regeringar, akademiker, samt policynördar från olika tankesmedjor. Den rapport som huvudsakligen ska diskuteras heter ”Priorities for a new political economy: Memos to the left”  (läs vidare här).

Jag var även på förra årets konferens, som hölls i London då Labour ännu regerade, och jag åker igen av tre skäl. För det första brukar själva huvudrapporten, och diskussion kring den, vara intressant. I år presenteras även en opinionsundersökning som har gjorts över gränserna i fyra länder (Storbritannien, USA, Tyskland och Sverige). Några av slutsatserna, som sammanfattas här, är att skatterna är en fråga som delar väljarna och att förtroendet till statens möjligheter att minska ojämlikheten i samhället är låg. Än mer intressant är att ta del av olika åsikter och förslag i den ”Memos to the left” som nämndes ovan – och som naturligtvis också blir föremål för diskussion.

För det andra är själva nätverksbyggandet viktigt. Dagens Arena och Arenagruppen ska finnas med i den progressiva debatten i Europa. Att vara på plats och snacka i korridorerna, under middagen, eller i baren ger kontakter och information som inte kan underskattas. När vi på Dagens Arena nu arbetar med att förbättra vår sajt till såväl form som innehåll ska vi bland annat pröva en helt ny idé: Krönikor från progressiva debattörer i andra länder. Vi funderar även på att publicera dessa krönikor på engelska i första hand, eller på något av de skandinaviska språken (svenska, norska, danska). Vad tycker ni läsare? Ge gärna era synpunkter i kommentarsfältet nedan!

För det tredje är många av de ledande S-politikerna i Europa på plats. Det är naturligtvis väldigt intressant att se hur de uppträder live, klarar paneldiskussioner om brännande policyfrågor – och hur trevliga och tillgängliga de är under allt ”small talk” som pågår. I London förra året gjorde David Miliband ett mycket starkt och positivt intryck. Mona Sahlin klarade sig bra, Zapatero talade inte engelska vilket gjorde att han föll bort i paneldebatterna, och Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre överglänste sin chef (statsminister Stoltenberg). I år kommer jag att hålla ett extra öga på Ed Miliband och Håkan Juholt, såklart.

Från konferensen i London kommer vi att skriva minst en ledare, och på Twitter kan du följa vad som händer i Oslo via hashtaggen #PG11. Vi snakkes!

Bokförlaget Atlas satsning, Atlas Reportage, kommer i maj månad med en nyutgåva av Johan Hiltons No Tears for Queers. Boken är ett reportage om hatbrott, manlighet och homofobi – ett starkt reportage som berättar om det brutala våldet som homosexuella utsätts för. Detta är tyvärr ständigt aktuellt.

Uganda driver en stenhård ”anti-gay-linje”, exempelvis opinionsbildning för lagförslaget ”anti-gay bill”.

I januari 2011 mördades en kampanjledare som gick i förgrunden för protesterna mot lagförslaget ”anti-gay” i Uganda. Personen mördades efter att han stämde en tidning som outade honom för att vara gay. Polisen förnekar att mordet hade något samband med hans sexualitet.

Vad händer om lagförslaget godkänns? Lagförslaget kan leda till en utökad kriminalisering av homosexuella i Uganda och däribland introducera dödsstraff för HIV-positiva, eller för personer som har sexuella förbindelser med personer under 18 år. Det nya lagförslaget kan leda till livstidsfängelse, och inkluderar även diverse (mildare) straff mot personer som stödjer hbt-rättigheter.

David Bahati, från det regerande partiet National Resistance Movement (NRM), är övertygad om att ett liv i homosexualitet inte är ett rättmätigt sätt att leva:

”Here, we don’t recognize homosexuality as a right. We are after the sin, not the sinners. We love them – and we want them to repent and come back.”

Ett dygn har gått sedan namninsamlingen för Stop the ”Kill the Gays” Law började snurra runt på sociala medier.

250 000 personer från hela världen har redan skrivit på uppropet och visat att de är emot president Musevenis kränkningar av mänskliga rättigheter.

Inom 48 timmar kommer konservativa krafter försöka göra lagförslaget till verklighet. Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) kan alltså straffas med döden.

Spridningen av uppropet visar styrkan i de sociala mediernas snabbhet att samla människor kring en angelägen fråga. Vill minnas att runt 50 av mina vänner har uppmärksammat uppropet på Facebook. Engagemanget tyder på att en global opinion snabbt kan bildas mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Vad händer sedan? Förhoppningsvis kan opinionsbildning – på sikt – göra skillnad. Du kan också skriva på. Gör det här.

Hbt-personer i Uganda kan redan i dag straffas med 14 års fängelse för att dem utövar sin sexualitet.

En god nyhet är i alla fall att Kasha Jacqueline Nabagasera nyligen blev årets vinnare av det som betraktas som den internationella människorättsrörelsens finaste pris: Martin Ennals Award for Human Rights Defenders.

Kampen fortsätter.

I förra veckan gästades Sverige av den egyptiska författaren, feministen och aktivisten Nawal El-Saadawi. El-Saadawi är i dag 80 år, men skarpare och piggare än de flesta av oss. Och hon riktigt lös av postrevolutionär glöd.
– Jag var tio år när jag drömde om revolutionen. I dag är jag åttio. Så revolutionen kom sjuttio år för sent! sa hon till publikens förtjusning på Botkyrka internationella bokmässa i torsdags.

Men Nawal El-Saadawi bar också med sig dystrare nyheter från revolutionens Egypten.
– Vad vi ser nu är försök till kontrarevolution. Revolutionen var lätt, i alla fall i jämförelse med den kamp som vi nu måste föra mot de reaktionära krafterna. Vi har avsatt Mubarak, men hans män sitter fortfarande kvar på de viktiga posterna. Den kampen har bara börjat, sa hon.

Orden klingar i dag extra framsynta med tanke på det sekteristiska våld som bara ett par dagar senare blossade i Egyptens huvudstad Kairo. I helgens sammandrabbningar mellan kristna och muslimer dödades 12 personer och över 100 skadades (över 200 enligt Al Jazeera). Tre kyrkor sattes i brand.

Det är dock oklart vilka som egentligen låg bakom våldet. Så här skriver Cecilia Uddén, Sveriges Radios utsända, i Kairo:

”Det som utlöste våldet var påståenden om att den koptiska kyrkan kidnappat kristna kvinnor som velat konvertera till islam. Ultrakonservativa muslimska salafister ska ha gått till attack mot en kyrka i arbetarstadsdelen Imbaba. Men alla vittnesmål går isär. Flera ögonvittnen hävdar att det var den gamla regimens beväpnade baltagiya som öppnade eld och kastade bensinbomber och att inga salafister syntes till. Och det finns mycket som tyder på ett organiserat försök att skapa postrevolutionärt kaos för att krossa strävan efter demokrati i Egypten.”

Vilka som än stod bakom helgens blodiga dåd står det i alla fall klart att polis och militär verkar göra lite eller ingenting för att stävja det sekteristiska våldet. Al Jazeeras Mark LeVine rapporterar att ledande personer i proteströrelsen fruktar att Egypten är ”på väg att förvandlas till Algeriet”. Farhågan är att militären låter konservativa muslimska grupper vinna mark för att sedan använda det som förevändning för krossa demokratin.

Oroande tecken är även att kvinnorörelsen, som innan och under revolutionen var väldigt framträdande, nu hög grad blivit exkluderade ur de styrande församlingarna. Detta har föranlett Nawal El-Saadawi att återuppbygga nätverket Egyptian Women Union. En förening som tidigare förbjudits av fru Mubarak.

Mycket hänger nu på att de progressiva krafterna återfår initiativet och lyckas stävja de försök till kontrarevolution som vi nu bevittnar. Nawal El-Saadawi står åter på barrikaderna, som hon gjort i hela sitt liv. Det känns i alla fall tryggt.

Vilken påverkan har makthavare över min (och din) integritet och yttrandefrihet på nätet? Fundera gärna på det.

Lagstiftare inom EU vill införa ett centralt filter som är tänkt att skapa ett ”enhetligt och skyddat internet” i hela Europa. Tack EU för att ni tänker på min digitala säkerhet.

Piratpartiets Christian Engström skrev en angelägen debattartikel här på Dagens Arena och kallade förslaget för ”en digital järnridå.” Det går att jämföra förslaget med internetcensuren i Kina, och har mötts av kritik från medborgarrättsgrupper som anser att planerna är ett hot mot demokratin och yttrandefriheten.

Enligt Hax bildar ACTA-avtalet ett ramverk kring EU:s syn på digitaliseringen. Parlamentets egen legal service ska få larma, och yttra sig före beslut. Läs Farmor Gun som sammanfattar det hela mycket väl.

Den andra nyheten handlar om att Facebook återigen censurerar en bild där människor kysser varandra. Nyligen bad mediejätten om ursäkt. Nu har det hänt igen, och uppenbarligen är kyssar (med tunga) mellan kvinnor inte ok.

Distributionsbolaget TriArt Film meddelade igår att en annonsbild – som används i all kommunikation – från den grekiska filmen ”Attenberg” censurerats av Facebook. Från pressmeddelandet:

En bild på två unga kvinnor som kysser varandra, från kritikerhyllade grekiska filmen Attenberg, accepteras inte av Facebook. En kyssbild mellan man och kvinna i tyska filmen TRE? Inga problem.

Bilden till vänster har godkänts av Facebook. Bilden till höger godkänns inte av Facebook.

Kommer Facebooks pinsamma agerande att skrämma bort företag från att annonsera? Knappast. Öppenhet och yttrandefrihet gäller uppenbarligen i vissa fall, men inte för alla. Tack Facebook för att ni tänker på min digitala säkerhet.

Vad/vem vill Facebook skydda mig från genom att censurera bilden? #fail.

(Bilderna är pressmaterial från distributionsbolaget).

De utförsäkrade som nollklassades och helt förlorade sin ersättning när regeringen införde de nya sjukförsäkringsreglerna ska få ut 9 300 kronor i månaden när regeringen nu på nytt ändrar reglerna. Det är 4 000 kronor mindre än när de var sjukpensionärer.

Samtidigt har finansminister Anders Borgs beräkningar för åren 2010 till 2014 visat sjukförsäkringen väntas gå plus med 63 miljarder kronor. Utförsäkrade får betala för alliansens skattesänkningar. Precis som LO-utredaren Kjell Rautio skriver i blogginlägget ”Borgs kyliga kalkyler” blir det allt svårare för regeringen att bestrida att människor som har läkarintyg tvingas uppsöka socialtjänsten som en följd av de skärpta sjukreglerna.

”Påskuppropet var ett vänsterpolitiskt jippo som antydde att alliansregeringen hade kopplingar till Hin håle” skrev i går GP:s ledarskribent Malin Lernfelt. Hon förtydligar sin syn med ”Okunnigheten hos dem som går på hårdast [mot sjukförsäkringsreglerna] är skrämmande. Det är inte ondska som ligger bakom dagens sjukförsäkring utan tvärtom en vilja att göra systemet rättssäkert”.

Varje gång någon nämner rättssäkerhet i samband med utförsäkringarna får det mig att tänka tillbaka på hösten innan reglerna infördes. Först i september gav regeringen besked om vad som skulle hända med dem som skulle utförsäkras vid årsskiftet. Fortfarande, en månad innan de nya reglerna trädde i kraft, hade inget beslut fattats om den förordning som skulle styra vilken ersättning de utförsäkrade som deltar i arbetsintroduktionen skulle få.

Regeringens sjukförsäkringsregler är ovärdiga ett välfärdssamhälle. De regelförändringar som regeringen efter många bortförklaringar lagt fram ändrar inte på det faktumet.

Vilka är morgondagens fattigpensionärer?

Det frågade sig Svensk socialpolitisk förening på ett fullmatat seminarium i dag i Stockholm.

Svaret är både väntat och förvirrande. I korthet: invandrade, och de kollektivavtalslösa.

Att invandrade förlorar på dagens pensionssystem är kanske inte så konstigt. I dag baseras våra pensioner på vår livsinkomst – ju mer vi tjänat under ett helt liv, desto mer blir det i pension. Men det är bara inkomster i Sverige som räknas. Människor som kommer hit i vuxen ålder har alltså betydligt kortare tid på sig att tjäna ihop till en hygglig pension. Att invandrade – speciellt från länder utanför OECD – i regel har en svagare koppling till arbetsmarknaden gör dessutom att pensionen i framtiden blir ännu lägre.

Men de kollektivavtalslösa då? Vad har kollektivavtal med pensioner att göra?

Massor.

Alla som fått hem ett orange kuvert någon gång har förmodligen sett den pedagogiska ”pensionspyramiden”: I botten ligger den allmänna pensionen. Sedan tillkommer din tjänstepension, och om du varit förutseende nog (och haft de ekonomiska möjligheterna) så får du också privat pension.

Alla pensionssparar förstås inte privat. Men det finns också en hyfsat stor grupp som inte får någon tjänstepension. Tjänstepension får man nämligen av sin arbetsgivare (eller närmare bestämt från olika tjänstepensionsbolag som arbetsgivaren har avtal med). I kollektivavtalen ingår att arbetsgivaren ska betala in pengar till tjänstepensionen. Omfattas man inte av ett kollektivavtal är det upp till arbetsgivaren själv att teckna ett avtal om tjänstepension – och det är det långt ifrån alla som gör.

Att det dessutom i regel är låginkomsttagare som arbetar på arbetsplatser som inte omfattas av kollektivavtal gör förstås att de framtida pensionerna blir ännu lägre.

Som grädde på moset kommer förmodligen den här utvecklingen att fortsätta. Sverige kommer behöva mer invandrad arbetskraft i framtiden. Fler kommer att jobba på arbetsplatser som inte omfattas av kollektivavtal – om nu inte facket lyckas vända trenden.

Dessutom finns flera gränsdragningsproblem. Till exempel pendlar tusentals människor i Sverige varje dag till Norge eller Danmark för att arbete – som har andra tjänstepensionssystem. När människor byter jobb allt oftare blir det därtill svårare att hålla reda på pensionen man ska få från alla tjänstepensionsbolag – eftersom olika arbetsgivare har avtal med olika bolag…

Ingen på seminariet hade några förslag på universallösningar som i ett slag skulle lösa det nuvarande pensionssystemets brister. Sedan pensionsuppgörelsen på 90-talet har ”pensionsgruppen” – med företrädare för de fem riksdagspartierna som står bakom pensionsöverenskommelsen – skött alla frågor om pensionssystemets framtid. På så sätt har all offentlig politisk debatt om pensionerna undvikits.

Fram tills nu, kanske.

Socialdemokraternas färske partiledare Håkan Juholt har signalerat att han vill göra pensionerna till en valfråga. Och för en knapp månad sedan gick Sveriges fem pensionärsorganisationer ut med ett gemensamt krav på att det nuvarande systemet bör ses över. Det skulle i så fall kunna sätta färg på valet 2014. Och Svensk socialpolitisk förening kan gratulera sig själv för sin fina timing.

(för alla intresserade kommer hela seminariet inom några dagar finnas tillgängligt på nätet via SVT Forum)

METAFOR met¹afå⁴r l. me¹-, r. l. m.; best. –en, äv. –n; pl. –er.

språkv. o. estet. ord l. uttryck som användes ss. bildlig beteckning för ngt på grund av mer l. mindre påtagliga likheter mellan detta o. det som i eg. mening betecknas med det använda ordet osv.; (poetisk) bild; i sht förr äv. allmännare, liktydigt med: trop; ofta använt ss. stilistiskt hjälpmedel. Bleknad metafor, som icke (längre) uppfattas ss. bildlig beteckning

—

Efter att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt i sitt installationstal till kongressen i mars begagnade metaforen paraplyet har politiska kommentatorer haft anledning att sätta detta retoriska knep under lupp.

“Pingvinerna har ordnat samhället bättre än Fredrik Reinfeldt,” sa Juholt i sitt tal på första maj, men hänvisning till att de tar hand om varandra genom att turas om att skydda varandra från kylan. Socialdemokraternas nya toppnamn i Stockholm, Karin Wanngård, pratade när hon blivit vald om att vilja återupprätta en “social allemansrätt”. Näringsminister Maud Olofsson (C) kommer att förknippas med sina “ivriga bävrar” långt efter att hennes politiska karriär är över.

Det har påpekats att pingviner inte alls gör som Juholt tror (utan att pingviner är samhällslösa egoister). En fundamental del i allemansrätten är att man får tälta i någon annans skog tillfälligt, om man själv städar efter sig och sedan lämnar platsen. Bävrar arbetar ofta utifrån strategin att en rejäl storm bäst avslutar trädfällningen.

En av vänsterns stora darlings, den välformulerade före detta kulturministern Bengt Göransson (S), har en favoritskröna. Jag har hört honom dra den två gånger samma dag. Den handlar om schweizerost. Under ett seminarium om det civila samhället och EU Göransson en gång bevistade menade en talare att “lagstiftningen inom EU är som en schweizerost”, för att illustrera att den skiljer sig mellan länder. Talaren, en man från EU-kommissionen, menade att det var att beteckna som negativt. Göransson begärde ordet och påpekade (med illa dold förtjusning) att det är just hålen som gör schweizerostar så speciella och att talaren härmed hade propagerat för status quo, vad gäller lagstiftning för det civila samhället i EU.

Göranssons poäng är förstås att man ska använda metaforer med försiktighet, eftersom den som använder en metafor förbluffande ofta genom sitt språkbruk emotsäger sig själv. Det är inte svårt att hålla med.

Politiska tal blir inte vackrare för att de innehåller poesi. Poesin måste vara bra också.

Tidigt i morse meddelade USA:s president Barack Obama i ett tv-sänt tal att ledaren för al-Qaida, Usama bin Ladin, blivit dödad av amerikanska trupper i den pakistanska staden Abbottabad. Se talet här.

Läs också Al Jazeeras utförliga beskrivning av bin Ladins liv och död. Missa inte heller tv-kanalens sammanställning av bin Ladins uttalanden genom åren.

Frågan är vad bin Ladins död kommer betyda för al-Qaidas fortsatta verksamhet. Troligtvis inte särskilt mycket, hävdar nyhetsbyrån Reuters i en analys. De terrorgrupper som fortfarande är aktiva har sedan många år lärt sig att operera på egen hand.

Bin Ladins död möttes av en strid ström av hyllningar från världens ledare. Läs sammanställningarna av CNN, Al Jazeera och Europaportalen.

Bland de få öppet kritiska uttalandena kan Hamas premiärminister i Gaza, Ismail Haniyeh, nämnas. Han fördömde dådet och beskrev Usama bin Ladin som en ”mujahid” – en helig krigare.

Att bin Ladin dödades i den pakistanska staden Abbottabad och inte i Afghanistan har fått afghanska ledare att kritisera Nato och USA för dess ensidiga fokus på Afghanistan i kriget mot terrorismen.

Afghanistans president Hamid Karzai betonade att Natos fokus på Afghanistan har lett till att många civila afghaner har fått sätta livet till: “Again and again, for years and every day we have said that the war on terror is not in Afghan villages, not in Afghan houses of the poor and oppressed”, sa han.

Enligt den afghanska oppositionsledaren Abdullah Abdullah bevisar händelsen att Pakistan är en fristad för terrorister: “Killing of Osama bin Laden is pleasant news for Afghans, and now it’s proven that al Qaeda and other terrorist organizations are not based in Afghanistan and Pakistan is a haven for them”, sa han.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade bin Ladins död med orden: ”Våldets kanske främste förespråkare och ideolog i världen är borta. Det hade varit önskvärt att ha kunnat ställa honom inför rätta. Men det är viktigt att säga att bara för att terrorismens främste förespråkare är borta är därmed inte terrorismen som sådan borta.”

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt valde att understryka att Usama bin Ladin inte var någon religiös ledare: ”Han var en ond man som ledde ett terrornätverk som var ute efter att mörda, sa Juholt. Liksom Fredrik Reinfeldt tyckte Håkan Juholt att det bästa hade varit om Usama bin Ladin hade kunnat gripas av de amerikanska säkerhetsstyrkorna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet reagerade starkt kritiskt till att USA:s soldater sköt ihjäl Usama bin Ladin: ”Hade han ställts inför rätta hade det varit en annan sak. Då hade vi visat att vi är civiliserade, vi beter oss inte på samma sätt som han har gjort”, sa Bodil Ceballos, Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson. Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, höll med Ceballos: ”Jag känner avsky för Usama bin Ladins idéer. Men jag beklagar att han nu inte kan ställas inför rätta och få stå till svars för sina brott”, sa Linde.

Utrikesminister Carl Bildt ansåg dock att det var rättvist att bin Ladin dödades: ”Nej, det är inte öga för öga – det är rättvisa. Han har varit chefsinspirator för att döda och döda och döda och det är klart att en värld, där vi inte har människor som sprider den typen av hatbudskap, är med alla utgångspunkter en bättre värld”, sa han.

Carl Bildt twittrade också: ”A world without Osama Bin Laden is a better world. His hatred was a threat to us all.”

Bloggen ”Juristens funderingar” frågade sig dock om bin Ladins död inte snarare pekar på rättssamhällets sammanbrott. Bloggaren påminner om att USA gett ”sig själva rätten att tillämpa amerikansk lag över hela världen och ger man sig själv rätten att gripa personer i andra stater, även om detta skulle stå i strid med internationell lag.”

Slutligen öppnade Per Wirtén sin flaska stark röd sås han köpte i New Orleans några månader efter elfte september. På etiketten fanns en bild av Usama bin Ladin omgiven av eldslåger med texten ”Burn in hell”: ”I dag är det äntligen dags att öppna den. Som en flaska fin champagne”, skriver Per Wirtén.

Till sist en liten twitterkavalkad, högt och lågt, gott och blandat:

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har lämnat en rapport om viktfrågor till finansdepartementet. I rapporten hävdas det att den ökade kroppsvikten hos befolkningen på många sätt är problematiskt. Det skrivs bland annat om för tidig död, produktionsbortfall och ökade vårdkostnader. Kort sagt är det ett inspel i den inte helt nya debatten “vi blir fetare och det är dåligt”.

I ett kortare metodkapitel beskrivs kroppsmasseindex, i vardagligt tal förkortat BMI, som en metod som visserligen är internationellt vedertagen för att beskriva hur mycket folk väger, men otillräcklig när det kommer till att identifiera så kallad farlig fetma. BMI tar nämligen inte hänsyn till att kroppar är olika, och därmed inte heller till att vad som är en hälsosam vikt är en högst individuell fråga. (Bukfetman sägs vara den verkliga boven i dramat.) Samtidigt påpekar ESO att kunskapen om svenskars vikt är begränsad.

Någonstans här dyker vissa trovärdighetsproblem upp. BMI återkommer nämligen som bestämmande faktor sida upp och sida ner, när ett Sverige som ökat i vikt beskrivs i rapporten. Efter en stund landar ESO i slutsatser och rekommendationer, baserade på siffror som alltså inte är särskilt användbara.

Visst, det finns fog för mycket av det ESO skriver. Viss fetma är farlig och medför stora individuella kostnader och stora kostnader för samhället. Men det är oerhört viktigt att skilja på fett och fett. Generaliseringar på lösa grunder gynnar inte debatten i en fråga där förutfattade meningar ofta kör över kunskaper, och i förlängningen även påverkar hälsopolitiken. Tidigare i veckan påpekade en grupp läkare och forskare att läkemedel mot förhöjda kolesterolvärden ofta är verkningslösa, samtidigt som de för med sig negativa bieffekter, såsom cancer. Ett exempel på hur fetträdsla omvandlats till kass sjukvård. Läkemedelsbolagen passar på att casha in.

Inte helt oväntat ger sig ESO-rapporten in i frågan om fettskatt, eller mer exakt, i frågan om “skatt som utgår i proportion till en skadlig förbrukning”. Poängen är att beskatta det som är onyttigt och dyrt för samhället. Argumentationen är social ingenjörskonst på hög nivå:

Vid sidan av en tillämpad lagstiftning är dock en skattesats ett av de kraftfullaste instrument staten har för att överföra information till konsumenten och påverka normerna i samhället. I en mix av åtgärder kan styrande skatter vara ett ändamålsenligt instrument. Samtidigt ger skatter resurser för att finansiera åtgärder tidigare i orsakskedjan.

Höjda skatter som signal från staten om att något är onyttigt? Känns lite väl abstrakt. Punktskatter på alkohol och tobak är inte det som får folk att att sluta kröka och röka. ESO-rapporten skriver intressant om förebyggande åtgärder. Diskussionen hade gärna fått stanna där, med uppmaningar om att bättre data behövs för att en policydiskussion värd namnet ska kunna initieras. Nu blir det i stället en pseudodebatt, till vilken det här inlägget bidrar.

Dagens Arena ställde några frågor till Sofia Arkelsten gällande dagens debattartikel på DN-debatt om partibidragsfinansiering.

Här kommer den klassiska frågor och svar-modellen, en uppladdning inför den efterlängtade debatten mellan Sofia Arkelsten och Carin Jämtin i Studio Ett den 16:e timmen.

1) Hur kommer M att förhålla sig till övriga partibidragsfinansiärer, som inte är privatpersoner? Kommer M att redovisa även dessa, ex. stiftelser/föreningar? Vilka är de?

Svar: Moderaterna tar inte emot bidrag från företag, organisationer och juridiska personer. Till skillnad från Socialdemokraterna.

2) Varför inte lagstifta? Hur ser du på nödvändigheten att det borde upprättas ett gemensamt regelverk för alla partier?

Svar: Traditionellt har Sveriges partier reglerat denna typ av frågor i överenskommelse, det har fungerat bra, en överenskommelse är att föredra men jag utesluter ingenting. Jag kan konstatera att när lagstiftning utreddes sist så var flera tunga remissinstanser emot.

3) (S), (MP), (Fi) och (V) kommer med start 1 juli att börja redovisa sina partibidrag på partibidrag.se. Kan det vara intressant även för M?

Svar: Vi får återkomma till hur redovisningen i detalj ser ut. Nu finns som vanligt 2009 års redovisning att hitta på vår hemsida under “Om oss”.

Alltid något. Följ händelseutvecklingen på partibidrag.se

Moderaterna svänger helt i frågan om offentlig partibidragsfinansiering. På dagens DN-debatt skriver Sofia Arkelsten, partisekreterare (M), att Moderaterna kommer att redovisa partibidrag från privata bidragsgivare. Detta är självklart en seger för initiativet partibidrag.se. (M) vill omedelbart börja offentliggöra namnen på privatpersoner som skänker mer än 20 000 kronor per år.

När vi lanserade partibidrag.se den 13 april kunde vi aldrig tro att (M) skulle svänga i frågan innan månaden var över. Att så många personer och aktörer snabbt ställde sig bakom initiativet ökade förhoppningsvis trycket frågan. Vi bjöd även in Sofia Arkelsten till lanseringen av partibidrag.se och höll en stol åt henne. Roligast hade varit om hon hade kommit och berättat om omsvängningen då.

Målet med partibidrag.se är att vi ska kunna släcka webbplatsen när ett regelverk är på plats. I dag är det målet mindre avlägset, till viss del.

Att (M) ansluter sig är långt i från tillräckligt. Det finns två huvudsakliga problem. Sofia Arkelsten kallar vändningen för “ett steg för ökad öppenhet”, men skriver samtidigt att en gemensam överenskommelse mellan riksdagspartierna inte ska innefatta ett regelverk för att reglera partibidragsfinansiering. Det andra problemet är att den moderata svängningen drar en ridå över en renodlad transparens, eftersom uttalande endast gäller privata bidragsgivare. En läsare på Twitter skrev till oss i morse och frågade hur är det med bidrag från föreningar och stiftelser? Ska inte dessa uppgifter också redovisas?

Nu undrar vi hur (FP), (C) och (KD) kommer att agera. De visade inget intresse för partibidrag.se men de kanske ändrar sig när (M) har svängt. Tills dess att riksdagspartierna har kommit överens om ett regelverk för hur partibidrag ska redovisas, förutsätter vi att (M) börjar redovisa sina partibidrag över 20 000 kr på partibidrag.se. Det har redan (S), (V), (MP) och (Fi) bekräftat att de kommer att göra.

“Gilla” uppropet och följ samtalet samt läs reaktioner på Facebook.

Läs mer på partibidrag.se