Bloggen

I dag jobbar vi på redaktionen med nästa steg i omgörningen av Dagens Arena. I maj förra året lanserades Dagens Arena som en heltäckande webbtidning. Nu är det dags för en ny webbomgörning.

Redaktionen kommer tillsammans med webbproduktionsbyrån Klandestino AB satsa mer på webb och utveckla webbtidningen med analyser, intervjuer, reportage och opinion utifrån ett oberoende vänsterperspektiv. Vi kommer att satsa mer på nyhetsvärdering, form och läsarmedverkan.

Här är några bilder från dagens workshop.

Allt måste börja någonstans. Redaktör Sundström ritar.

Webbutvecklare Jesper Nilsson och Magnus Åsblad.

En första skiss.

Du kommer kunna följa arbetet med utvecklingen av Dagens Arena här på redaktionsbloggen. Mejla gärna synpunkter och idéer till eric.sundstrom[a]arenagruppen.se!

Europarådets korruptionsövervakningsorgan, Greco, är inte nöjd med Sveriges inställning till partifinansiering. Greco har publicerat en överensstämmelserapport efter den tredje utvärderingsomgången av Sverige.

Tonläget mot Sverige har höjts.

Rapporten utvärderar genomförandet av Greco:s rekommendationer som gjordes i den förra rapporten, från 2009. Där avses två olika områden, varav den andra är “Öppenhet av partifinansering”.

Sverige svarade då att inga åtgärder behövs.

Den senaste överenstämmelserapporten konstaterar att ingen av de sju rekommendationerna är genomförda. Greco anser att Sverige inte har vidtagit några åtgärder för att förbättra transparensen vad gäller redovisningen av partifinansiering.

Greco begär att ordföranden i Europarådets svenska delegation, riksdagsledamot Marietta de Pourbaix-Lundin (M), senast den 31 oktober redogör för hur arbetet går med att genomföra rekommendationerna.

-Jag har inte läst utvärderingsrapporten än och kan inte säga vad jag kommer att svara, sade hon till TT i påskhelgen.

Läs mer om behovet av öppna partibidrag på den nylanserade siten partibidrag.se, du kan också “gilla” uppropet på Facebook.

Läs Greco:s rapport i sin helhet.

Påsken står för dörren och några ord om vad som händer på Dagens Arena under långhelgen är på sin plats.

Vår satsning på helgledare, som enligt besöksstatistiken är mycket uppskattad, tar inte påskledigt. I morgon fredag publicerar vi en helgledare signerad Victor Bernhardtz. Ämnet är, mycket lägligt, påskuppropet mot försämringarna av sjukförsäkringen.

Vi erbjuder även på ett nytt reportage som verkligen går på djupet. Under vårvintern har vi publicerat nio dokument som har granskat den borgerliga regeringens politik. I dag publicerar vi den tionde och sista delen, som handlar om den fråga som alltid ligger i toppskiktet när väljarna själva får göra rangordningen: Jobben. Reportaget är resultatet av ett samarbete mellan två av våra redaktörer: Mikael Färnbo och Magnus Åsblad.

I övrigt tar även vi påskledigt. På tisdag 26 april rullar allt på som vanligt igen med ledare, nyheter, debattartiklar, bloggposter, analyser, reportage, och så vidare.

Om extrem abstinens skulle uppstå, kära läsare av Dagens Arena, tipsar vi om de tidigare reportagen i vår dokumentserie.

Glad påsk!

Dokument 10: Jobben.

Dokument 9: Bostaden.

Dokument 8: Jämställdhet.

Dokument 7: Asyl.

Dokument 6: Klimat.

Dokument 5: Arbetskraftsinvandring.

Dokument 4: Biståndet.

Dokument 3: Värnplikten.

Dokument 2: Kultur.

Dokument 1: Arbetsmiljö.

Är krogen viktigare än skola, vård och omsorg? undrar undersköterskan Thomas Magnusson i debattinlägg på tidningen Kommunalarbetarens webb. Resonemanget är värt att lyfta fram:

Under 2011 minskar Borg statsbidragen till kommunerna med 8 miljarder och nästa år enligt det aktuella förslaget med ytterligare 3 miljarder. Det skulle kunna motsvara ungefär 25 000 heltidsjobb i den offentliga välfärdssektorn. Samtidigt satsar man inför nästa år 25 miljarder på sänkta skatter. […] Den höjda gränsen för statlig beskattning, vilket gynnar de bättre avlönade ytterligare, motsvarar 3 miljarder. […] Krogmomsen står däremot för skattelättnader på 5,2 miljarder och utgör därmed den näst största skattesänkningen under 2012.

Finansminister Borg och alliansregeringen bygger medvetet framtidens välfärd på låga kvinnolöner, är Magnussons slutsats. Jag är beredd att hålla med.

Inom en vård- och omsorgssektor som redan står för stora utmaningar när det kommer till pensionsavgångar och att locka till sig ny personal, vill Anders Borg att redan låga ingångslöner ska sänkas. Detta samtidigt som personalbesparingar inom exempelvis äldreomsorgen innebär att framför allt döttrar får gå in och täcka upp där vårdpersonalen inte har resurser att hinna med. Som i sin tur innebär att kvinnor kommer att gå ned i deltid för att orka det obetalda arbetet. Men det är klart; den som har ekonomiska resurser kan köpa sig fri via rutavdrag eller extratjänster från hemtjänsten.

Samtidigt som Anders Borg uppmanar till sänkta ingångslöner inom kommuner och landsting är personalbrist i vården i högsta grad en realitet när semestrarna ska planeras. Det har lett till att ungefär hälften av landstingen erbjuder bonusar. I Västmanland kan du få 40 000 kronor extra om du avstår fyra veckors semester. Halländska sjuksköterskor kan få 30 000 kronor om de jobbar extra i tolv veckor.

Att få en bonus är självklart bättre än att – som det ser ut i vissa landsting – beordras arbeta sommarveckor utan att få extra ersättning. Men i längden är det helt ohållbart och löser inte det grundläggande problemet. Då är i stället högre löner och status på vårdyrkena viktiga delar. Det är dags att Anders Borg inser att låga kvinnolöner inte ska utgöra kärnan i välfärdens framtida finansiering.

För en månad sedan lyckades Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet – som ålägger teleoperatörerna att spara trafikdata från telefoner och datorer i minst sex månader – åtminstone ett år framöver. Med stöd i grundlagen lyckades de tre partierna få till en så kallad vilandeförklaring i omröstningen i riksdagen, eftersom direktivet behandlar om människors fri- och rättigheter.

Regeringen var inget vidare glad:
– Sverige har fällts i EU-domstolen och är därför skyldigt att genomföra direktivet. Om vi inte genomför direktivet så riskerar vi böter i hundramiljonersklassen, sade Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra.

– Det här är en demonstrationspolitik som kommer att kosta skattebetalarna hundra miljoner till ingen påverkan alls, menade Fredrik Reinfeldt.

Mycket riktigt har Sverige – som tillsammans med Österrike är de enda land i EU som inte infört datalagringsdirektivet – redan dömts i EU-domstolen. Förra året dömdes Sverige i domstolen för att inte ha infört direktivet, och efter att riksdagen nu beslutat att skjuta på frågan till valde EU-kommissionen den sjätte april i år att dra Sverige inför rätta en gång till. Böter hotar.

Nu till det roliga.

I går, knappt två veckor senare presenterar kommissionen, med Cecilia Malmström i spetsen, sin egen utvärdering av datalagringsdirektivet. I korthet: direktivet behöver göras om.

Utvärderingen – som finns att läsa här – påpekar bland annat följande:

• Genomförandet av direktivet har skett på mycket olika sätt i de olika medlemsländerna. Vissa länder lagrar uppgifterna i ”bara” sex månader – andra i hela två år.

• Både vad som krävs och hur det rent juridiskt går till när myndigheter vill få ut individers trafikdata varierar stort mellan olika medlemsländer.

• Bristen på harmonisering inom EU skapar stora problem för internet- och teleoperatörerna.

Framför allt framhåller utvärderingen att ”lagringen av uppgifter innebär en betydande begränsning av rätten till privatliv”, som fortsätter:

”Även om det inte finns några konkreta exempel på allvarliga kränkningar av privatlivet kommer riskerna finnas kvar om inte ytterligare garantier införs. Kommissionen kommer därför att överväga en strängare reglering av lagring, tillgång till och användning av de lagrade uppgifterna.”

Sverige hotas alltså i dagsläget av böter för att inte ha infört ett direktiv som EU-kommissionen själv medger har stora brister – speciellt ur integritetssynpunkt. Det är förstås lite märkligt. Klart är dock att den där vilandeförklaringen i riksdagen – med hänvisning till människors fri- och rättigheter – onekligen framstår som ganska förutsägande. En och annan vänsterpartist och miljöpartist ler säkert lite i mjugg i detta nu.

”Vad var det vi sa…”

Runt om i Finland gnuggar en ny politisk verklighet sig i ögonen. Att Sannfinländarna skulle nå framgång var ingen högoddsare, men att partiet skulle bli tredje största parti, bara marginellt mindre än Samlingspartiet och Socialdemokraterna, hade många hoppats kunna undvika. Nu blev det inte så och allt pekar mot att dessa tre partier under de kommande veckorna ska förhandla fram en regering.

Även runt om i Europa har det bekymrat gnuggats under dagen. Finland är vanligtvis ett EU-vänligt land i nordost som inte ger ifrån sig mycket väsen i Bryssel. Men det är som bekant mycket som inte är sig likt i EU just nu. Gårdagens val har följts av en och envar, eftersom framför allt Sannfinnländarna, men även Socialdemokraterna, har mopsat upp sig i frågan om räddningspaket till Portugal och Grekland. Finland ska inte betala för andras misstag, har det hetat.

Regeringsförhandlingarna får avgöra hur mycket av nödlånspaketkritiken som är hårdnackad och hur mycket som kan sorteras som valretorik. Men på ett sätt är skadan redan skedd – det upptrissade tonläget har smittat av sig på EU. Solidariteten inom euroområdet har minskat, underblåst av Tysklands förbundskansler Angela Merkel – EU:s mäktigaste ledare – som gör allt för att hålla ryggen fri för de tyska bankerna.

Den finska retoriken och den tyska kanslern förvärrar redan kända problem. Allt mer pekar på att Grekland inte förmår marknaden att köpa de statsobligationer i storleksordningen 25–30 miljarder euro landet behöver ställa ut. Återstår då för grannländerna att köpa, vilket i praktiken betyder att medborgarna betalar. Alternativet är att låta Grekland strukturera om lånen, vilket sannolikt skulle resa krav på att fler länder i samma situation ska få göra detsamma. Då är det tyska banker som får ta smällen.

Hur vi än vänder oss står vi med kostnader skapade av galna bankdirektörer och lösningar konstruerade av politiker med egoistiska och kortsiktiga intressen för ögonen. Valresultatet i Finland gör inte saken bättre, men det är inte Finlands näste finansminister som kommer vara skyldig till att det går åt skogen. Tills vidare fortsätter de europeiska eliterna att hoppas på ett alexanderhugg som inte kommer att uppenbara sig.

Arenagruppen har tagit initiativet till den nystartade sajten partibidrag.se, som lanserades den 13 april.

Vi vill att Sverige lämnar korruptionens skamvrå snarast möjligt, skriver Eric Sundström i en ledare på Dagens Arena. Syftet är att uppmana partier att vara öppna med partibidrag som överstiger 20 000 kronor.

I Aftonbladet publicerades en debattartikel inför seminariet, då uppropet om öppna partibidrag lanserades, med rubriken:

Vi håller en stol åt dig, Sofia Arkelsten.

Det gjorde vi också, tyvärr förblev den tom.

I panelen diskuterade Sverker Lindström, Arenagruppens vänner, Tommy Ohlström, partikassör (S) och Per Garthon, (MP, Cogito) konsekvenser av valhemligheter och varför det är viktigt att redovisa partibidrag i öppenhet på ett tillgängligt sätt för allmänheten.

Tankesmedjan Timbro var också inbjudna, men stödjer inte uppropet. Nästa vecka hoppas vi på Dagens Arena kunna publicera en debattartikel där Timbro säger sitt.

Sajten har på kort tid etablerat sig bland makthavare. Fyra partier har redan anslutit sig och vill vara öppna med redovisningen av partibidrag som överstiger 20 000 kronor. Från och med första juli kommer Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ öppet redovisa partibidrag som överstiger 20 000 kronor på partibidrag.se.

På partibidrag.se hittar du argument, artiklar, rapporter och utredningar om själva sakfrågan. På sajten kan du se vilka partier och organisationer som redan nu stödjer uppropet.

Stöd uppropet genom att gilla det på Facebook.

Följ @dagensarena och hashtaggen #partibidrag på Twitter för senaste nytt.

Denna bloggpost är uppdaterad.

I förra veckan försökte riksdagsledamoten Jan Ericson (M) få till att den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag har minskat andelen svenska barn som lever i fattigdom. Tack och lov pulvriserades Jan Ericsons påstående snabbt av debattörer som Ali Esbati. Där Jan Ericson via riksdagens utredningstjänst försökte hävda att jobbskatteavdraget minskat barnfattigdomen med 13 procent kunde Ali Esbati visa motsatsen: Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen.

I dag kom nya siffror från Försäkringskassan som visar att fler unga halkar efter ekonomiskt. Mest ekonomiskt utsatta är de unga ensamstående föräldrarna i åldern 18–25 år. Det är siffror som talar ett tydligt språk. Över hälften av alla 18- till 25-åringar som bor själva lever med en låg ekonomisk standard. För de som har barn är siffran 75 procent.

Som svar på varför de unga halkar efter konstaterar Försäkringskassan att arbetslösheten bland unga har ökat, liksom att inkomstskillnaderna mellan de som arbetar och de som inte gör det ökat. Och det är ju vad som har varit jobbskatteavdragets direkta syfte. Helt enkelt: mer till dem som redan har mycket.

Alliansregeringen misslyckades under förra mandatperioden helt med att motverka arbetslösheten bland unga. De fyra nya år som nu väntar med borgerligt styre tycks dock bara innebära ännu mer av samma sak. Fortsatta skattesänkningar – men tomt på innehåll för att vända trenden där unga blir allt mer ekonomiskt utsatta.

Gårdagens vårbudget visade också att Anders Borg räknar med att lönerna i industrin ska öka mer än i de kvinnodominerade kommun- och landstingssektorerna. För att vara en finansminister som kallar sig feminist är det minst sagt förvånande att han tycker att löneskillnaderna ska öka mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher.

Men det är sant som det är sagt: ”It’s a rich man’s world”.

Ett femte jobbskatteavdrag, höjd skiktgräns för statlig skatt, en blygsam sänkning av skatten för pensionärer och en halvering av restaurangmomsen. Det är de tunga posterna i regeringens vårbudget.

Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén räknar med att kostnaden för jobbskatteavdraget uppgår till omkring 12 miljarder kronor och den sänkta restaurangmomsen om 5,5 miljarder. Ändringarna i sjukförsäkringen, höjda skiktgränsen för statlig inkomstskatt och sänkt skatt för pensionärer kan landa på 6,5 miljarder kronor.
– Lutar man sig mot siffrorna i valmanifestet kan kostnaden bli omkring 25 miljarder kronor, säger han till Göteborgs-Posten.

Vårens budget handlar alltså rakt av om skattesänkningar. ”Av ”reformutrymmet” på 25 miljarder går allt utom 0,1 miljarder till skattesänkningar”, konstaterar bloggaren Ett hjärta rött.

Om vi räknar samman alla fem jobbskatteavdrag landar vi på en sammanlagd inkomstskattesänkning på över 100 miljarder. Och regeringen flaggar redan för ett sjätte jobbskatteavdrag senare under mandatperioden (även om småpartierna i alliansen nu faktiskt börjat tröttna på denna ensidiga fokusering).

Det är dags att en gång för alla slå fast: de nya moderaterna är de gamla moderaterna och politik är fortfarande synonymt med skattesänkningar (även om det nuförtiden heter arbetslinjen). För de som inte tror mig, ta en titt på denna valaffisch från 1930.

Men bytet av ordet ”skattesänkningar” till det Schlingmannska ”arbetslinjen” ska verkligen inte underskattas. Vi bör hålla i minnet att Bo Lundgren år 2002 gick till val på 130 miljarder i skattesänkningar – en summa som då ansågs fullständigt orealistisk.

Med ett planerat sjätte jobbskatteavdrag är 130 miljarder inom räckhåll. De ”nya” moderaterna kommer förmodligen att gå till historien som det parti som lyckades sänka skatterna mer än någon annan.

Men någonstans ska pengarna tas. Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson påminner oss om regeringens prioriteringar på SVT Debatt. De sjukskrivna har till exempel tvingats avstå från 26 miljarder, vilket är ungefär lika mycket som de tio procent rikaste har fått i skattesänkningar. Av dessa är sju av tio män. Av de sjukskrivna är sju av tio kvinnor.

Politiken går helt enkelt ut på en sak: Det ska löna sig att vara man.

Det femte jobbskatteavdraget och höjd skiktgräns för statlig skatt gynnar, som vanligt, redan rika män. Det framgår tydligt i regeringens egna tabeller (vilka pliktskyldigt och okritiskt återrapporteras av de stora medierna).

Ett vårdbiträde som tjänar 23 200 kronor i månaden ska få 189 kronor i sänkt inkomstskatt. En läkare som tjänar 60 300 kronor i månaden får 369 kronor. Det är orättvist i sig. Men det är inte hela sanningen. Verkligheten är ännu orättvisare, vilket Marika Lindgren Åsbrink påpekar i sin blogg.

För det första är det väldigt få vårdbiträden som tjänar 23 200 kronor i månaden. Medellönen för vårdbiträden är i själva verket 19 900 kronor i månaden. Då ska man dessutom komma ihåg att de flesta inte jobbar heltid. Faktisk medellön för vårdbiträden, med hänsyn tagen till verklig arbetstid, är 15 522 kronor i månaden.

Räknar man dessutom in höjningen av gränsen för statlig skatt så visar det sig att läkaren inte alls landar på 369 kronor, utan i själva verket på 634 kronor extra i månaden.

Aftonbladets ledarskribent Björn Fridén betonar att inkomstskattesänkningarna måste tolkas i relation till försämringarna i till exempel sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det handlar om ett helhetstänkande:

”Försämringen av sjukförsäkringen hänger ihop med inkomstskattesänkningarna. Den förstnämnda skulle finansiera den senare, förklarade socialförsäkringsministern härom året. För låginkomsttagare handlar skattesänkningar om att hålla nere lönerna – för höginkomsttagare handlar det om mer i plånboken.”

Den borgerliga regeringen har en tydlig idé (och kanske tror de till och med på den själva): Skattesänkningar leder till högre sysselsättning.

Men det kausala sambandet är det dock många som i dag ifrågasätter.

Vänsterdebattören Ali Esbati postar en intressant graf på sin blogg. Grafen illustrerar sysselsättningsnivå i relation till skatteuttag i samtliga länder inom OECD. Grafen visar ett motvänt förhållande: Ju högre skattenivå desto högre sysselsättning.

Detta ska inte heller tolkas som ett kausalt samband. Snarare som en kritik mot endimensionella nationalekonomiska antaganden. Verkligheten är helt enkelt oerhört mycket mer komplex.

Svenska Dagbladet skriver till exempel att ”regeringen har pengar men saknar politik” och påpekar att arbetslösheten fortfarande är mycket hög, trots hög tillväxt.

Problemet är att det finns en enorm mismatch på arbetsmarknaden. De lediga jobben är på samma nivå som innan krisen, men arbetslösheten består. Företagen hittar helt enkelt inte rätt kompetens, vilket också Svenskt Näringsliv pekat ut som det största hotet mot tillväxten.

Men några satsningar på utbildning, yrkesutbildning, komvux eller arbetsmarknadsprogram finns inte i vårbudgeten. Som den borgerliga Sydsvenskan skriver:

”Kombinationen av hög arbetslöshet och rekryteringsproblem pekar på behovet av reformer av utbildningssystemet. Sänkt skatt är inte svaret på alla frågor.”

Tilläggas bör även den klena sysselsättningseffekten av den halverade restaurangmomsen. Den kostar 5,5 miljarder men förväntas bara generera 3 500 jobb. 1,5 miljoner kronor per jobb alltså. Ännu en kostsam ineffektiv reform.

Nej, sänkt skatt för rika män är inte svaret på någon fråga. Förutom kanske för Reinfeldts grannar ute i Täby. Grattis till er – återigen.

Det är bråttom nu.

Så kan man mycket lätt sammanfatta huvudbudskapet från seminariet Vad kommer att krävas? som arrangerades av Friedrich Ebert Stiftung, Arenas ekonomiska råd och Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan tidigare idag. Det handlade, mycket kort, om klimatkrisen och vad som krävs för en verklig energiomställning.

Thomas B Johansson, professor i energisystemanalys, inledde med att konstatera att vi rör oss åt fel håll. Globalt sett ökar utsläppen. Givet vad världens stater i dagsläget har lovat göra för minskningar är vi på väg mot en global temperaturökning på 3,2 grader – långt över det tvågradersmål som cirkulerar i den internationella klimatdebatten och som även det skulle innebära allvarliga klimatproblem.

Världens utsläpp av växthusgaser måste ned, och ju längre vi väntar desto snabbare måste minskningen ske när vi väl sätter igång. Om det dröjer till 2020 innan en global utsläppsminskning kommer till stånd måste till exempel utsläppen sedan minska med runt nio procent per år fram till 2050 för att nå målet om två graders temperaturökning. Det är – med Johanssons ord – mycket svårt att föreställa sig ett sådant scenario.

Samtidigt växer jordens befolkning och allt fler människor i jordens fattiga regioner reser legitima krav på höjd materiell levnadsstandard.

Och så håller oljan på att ta slut.

Vi måste alltså ställa om våra energisystem. Som tur är finns det mycket som kan göras. Johansson talade om passivhus – hus som bara behöver en bråkdel så mycket energi för att värmas upp som konventionella byggnader – om sol- och vindkraft, energieffektiv stadsplanering, bättre ugnar för matlagning i utvecklingsländerna. För att nämna några exempel.

Och på många håll i världen sker investeringar i rasande takt. Mycket av tekniken finns redan. I Österrike, Schweiz och södra Tyskland finns idag tiotusentals passivhus. Kina har tagit över manteln från USA som världens främsta producent av vindkraft. Tyskland står ensamt för nära 50 procent av världens solkraftsproduktion. Förnyelsebara energislag stod förra året för 36 procent av alla energiinvesteringar. Branschen växer – från låga nivåer – explosionsartat.

Men inte i Sverige. Trots att vi står i stånd att renovera de bostäder som byggdes under miljonprogrammet (hem för runt en fjärdedel av Sveriges befolkning), har en lång kust som torde lämpa sig för vindkraft, kunnig ingenjörs- och expertkunskap på miljöområdet och en av världens mest klimatmedvetna befolkningar händer inte mycket. Gröna investeringar söker sig någon annanstans.

Det är inte en teknisk eller ekonomisk fråga, utan en politisk.

Som språkröret i vardande Gustav Fridolin uttryckte det när han kommenterade Thomas B Johanssons inledning ”så får vi det näringsliv vi förtjänar”.

Fridolin gjorde en intressant iakttagelse när han pekade på att finanskrisen i många andra länder lett till att man insett att politiken bör sätta ramarna för marknaden. Men i Sverige är politiken fortfarande obenägen att i någon större utsträckning styra marknaden i grön riktning (bara på ett område drar Sverige till sig investeringar på energiområdet: när det kommer till kärnkraft). Att vi i den senaste valrörelsen hade två stora partier som båda slogs om epitetet ”statsbärande” (notera: inte ”samhällsförändrande”) är enligt Fridolin ett symtom på samma sak.

Naturligtvis har Gustav Fridolin ett egenintresse av att utmåla M som S som stelbenta och passiva, med MP som det drivande, visionära alternativet. Men han har också en mycket stor poäng. Behovet av investeringar är enormt. Den som hittar politiska lösningar som kan kanalisera de ekonomiska resurser som finns i samhället till nyttiga, gröna satsningar sitter på nyckeln till framtiden. Vare sig arbetarrörelsen eller borgerligheten sitter idag på någon plan för en kraftfull reformpolitik.

Politiken styr vilka investeringar vi får. Vi får det näringsliv vi förtjänar.

Sent omsider presenterade i dag socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, tillsammans med alliansens talespersoner i socialförsäkringsutskottet, sina förslag till förändringar av den nya sjukförsäkringen på DN-debatt.

Det här är ingenting som alliansen vill göra. I huvudsak är de mycket nöjda med sin reform, vilket också demonstreras tydligt i debattartikelns första mening: ”Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak varit framgångsrik”.

Nej, det här är framtvingat av opinionen. Och det till ett mycket högt pris. Det handlar om människors lidande, ett lidande som sakta men säkert letat sig in på tidningssidorna och in i den allmänna opinionens medvetande. Det har tagit tid. Det här är oftast inga röststarka grupper. Men när de utförsäkrades skara sakta vuxit till över 40 000 personer har deras röster inte längre gått att ignorera.

Alliansen har fått krypa till korset. Men därmed inte sagt att man tar problemen på allvar och erkänner sitt misslyckande. Långt därifrån. I stället försöker man desarmera kritiken genom att förminska den: ”Visst, det finns problem, men allt är i huvudsak bra, det handlar bara om detaljer”.

Det är fel. Sjukvårdsreformen har inte i huvudsak varit framgångsrik. Sjukvårdsreformen har i huvudsak varit en fullständig katastrof.

Låt oss först prata lite om resultatet av reformen: Drygt 40 000 har utförsäkrats. 65 procent har åter sökt sig tillbaka till sjukförsäkringen. Drygt hälften har fått sin ansökan beviljad. Tio procent har fått någon form av arbete med samhällsstöd, till dessa räknas till exempel jobb på Samhall, trygghets- och utvecklingsanställning samt lönebidragsanställning.

Ytterligare nästan 30 procent är kvar i förberedande åtgärder på Arbetsförmedlingen och har ännu inte mött arbetsmarknaden. Hur många av dessa som åter kommer att söka sig till sjukförsäkringen när programtiden är slut får framtiden utvisa.

Endast cirka tre procent har fått ett jobb utan stöd. Denna siffra är troligtvis överdriven. Det är troligt att närmare hälften av dessa redan jobbade och var deltidssjukskrivna när de skrevs in på Arbetsförmedlingen. Alltså: en och en halv procent har fått jobb.

För den absoluta majoriteten har den nya sjukförsäkringen haft direkt negativ verkan: De har blivit sjukare, fattigare och hamnat längre ifrån arbetsmarknaden. Missa inte mitt reportage från i fredags där jag går till djupet med denna fråga.

På dagens presskonferens återupprepade Ulf Kristersson den gamla lögnen att ”hälften” av de utförsäkrade gått tillbaka till någon form av arbete.
– Det betyder att flera tusen människor är tillbaka på jobbet och tillbaka i egen försörjning. Det är en väldigt stor framgång, sa Ulf Kristersson.

För det första stämmer det inte. Men även om det skulle ha stämt så är det ändå ett gigantiskt misslyckande. När regeringen drev igenom den nya sjukförsäkringsreformen 2008 räknade de med att tio procent skulle återvända till sjukförsäkringen. Tio procent!

Det finns framförallt tre fundamentala problem med dagens sjukförsäkringsregler:

1. Absoluta tidsgränser. Människors tillfrisknande och rehabilitering följer inte något på förhand uppsatt schema. Det måste prövas individuellt.

2. Arbetsprövningen. Din arbetsförmåga bedöms utifrån alla upptänkliga arbeten på dagens arbetsmarknad. Det har lett till att i princip alla (som inte är döende och ligger på sjukhus) får avslag på sina ansökningar. Detta är också förklaringen till varför läkarnas och Försäkringskassans bedömningar ofta är diametralt motsatta.

3. Fattiggörandet. När människor utförsäkras och skrivs in på Arbetsförmedlingen sjunker, i majoriteten av fallen, deras redan låga ersättning. För hela 35 procent är sänkningen relativt stor, mellan 1 000 och 10 000 kronor. För sjuka, som redan lever på marginalen, kan detta vara ett oerhört hårt slag.

Detta är de generella problemen som drabbar alla. Sen finns det flera luckor i systemet som gör att vissa människor hamnar helt utanför. Till exempel de så kallat noll-klassade (utförsäkrade som aldrig tidigare jobbat och därmed saknar SGI). Dessa är i dag drygt 2 000 personer och kan inte bli sjukskrivna hur sjuka de än är.

Dessutom är det många som är för sjuka för att klara av Arbetsförmedlingens strikta regelverk för deltagande och aktivitet. De förlorar hela sin försörjning och hamnar i stor utsträckning hos socialtjänsten.

Vad vill då Kristersson? Av de tre första punkterna, de grundläggande problemen – ingenting.

Kristersson inriktar sig bara på att lappa igen systemets mest uppenbara brister: att folk ramlar mellan stolarna. Det är ju i och för sig lovvärt, men det duger inte på långa vägar.

Den sjuka försäkringen kommer fortsätta att göra människor fattigare, sjukare och allt mindre arbetsförmögna.

Tips: missa inte heller Björn Johnsson initierade analys av reformförslagen.

I dag var det interpellationsdebatt i riksdagen om yrkesprogrammen i den nya gymnasieskolan, mellan framför allt Mikael Damberg (S) och Jan Björklund (FP).

I dag skriver också Henrik Smedmark, utbildningsansvarig på Trä- och Möbelföretagen, på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken Eleverna överger yrkesutbildningarna.

I år väljer elever till den nya gymnasieskolan för första gången. En av de mer uppmärksammade förändringarna iscensatt av Björklund handlar om avskaffandet av grundläggande högskolebehörighet för yrkesprogrammen. I stället ska större fokus läggas på yrkesämnen. Enligt utbildningsministern (FP) ska det höja ”statusen och kvalitén” på yrkesutbildningarna.

Hur ser då intresset för de nya yrkesprogrammen ut?

Så där, får man väl säga.

Andelen sökande till yrkesprogrammen i Stockholms län har minskat med nästan 30 procent jämfört med föregående år. Likadant ser det ut i Göteborg. Trenden verkar tydlig över hela landet.

Det är förstås omöjligt att dra några säkra slutsatser, men det verkar som att Sveriges niondeklassare – för att tala med Henrik Smedmarks ord – ”vill behålla valmöjligheten och inte tvingas göra ett viktigt framtidsval redan som 15-åring”.

Kanske vill man efter ett tag byta yrkesbana, utbilda sig vidare och söka sig till högskola eller universitet? Björklund svarar att elever från yrkesförberedande program kan läsa in högskolebehörighet på Komvux – men ju krångligare en sådan process är, ju längre tid den tar, desto färre människor kommer också att göra det. Ett samhälle där det är lätt att byta yrkesbana, lätt att välja att plugga vidare är också ett samhälle med hög social rörlighet.

Ett sådant samhälle är både friare och utnyttjar sina resurser mer effektivt.

Samtidigt påpekar Henrik Smedmark – som alltså representerar ett arbetsgivarintresse – att det förstås är ett stort problem om yrkesprogrammen står tomma. De efterfrågas av industrin. Och om svensk industri inte får den kunniga arbetskraft man anser sig behöva så får det förstås effekter på ekonomin som helhet. Lösningen? Gör om – och se till att också studenter på landets yrkesförberedande program för högskolebehörighet utan att behöva läsa extra.

Sommaren 2009 kläddes sportsidorna i krigsrubriker om Caster Semenya, 800-meterslöparen som krossade all konkurrens under världsmästerskapen i Berlin. Semenya ansågs på grund av sin fysik inte vara en ”riktig kvinna”. Rykten spreds om Semenyas eventuella brist på livmoder och äggstockar, och hon beskrevs stundtals som ett regelrätt freak. Efter många turer fick Semenya behålla sin guldmedalj, som hon motvilligt gått ut och tagit emot framför en buande publik på Olympiastadion.

Internationella Olympiska Kommittén (IOK) tog i veckan beslut om ”nya riktlinjer för kvinnliga idrottare med höga nivåer av manligt könshormon”, inför de olympiska spelen i London 2012. Chefen för IOK:s medicinska kommission, Arne Ljungqvist, hävdar bestämt att beslutet inte har något att göra med de pinsamma turerna kring Semenya. Säkert inte.

Helt oavsett är det vanskligt att sätta hormongränser för att bestämma vem som får tävla i vilken könsmärkning av olika sporter. Så kallade manliga och kvinnliga könshormon finns i alla kroppar och att dra en gräns för när ”kvinna” slutar, ett neutrum börjar och när ”man” tar vid är en fråga vi tvingas lämna till godtyckligheten. Att alls söka svar på frågan framstår som tämligen poänglöst.

Det finns aktörer inom elitidrotten, som DN-Galans Rajne Söderberg, som förstår den komplexiteten, men de tvingas böja sig för den översvallande majoritet som menar att samhället ska formas efter dualistiska principer. Behandlingen av Caster Semenya och det pinsamma efterspelet, i vilket vi nu skriver ännu ett kapitel, är symptom på att den samtid vi gärna kallar upplyst ofta är hopplöst endimensionell.

Timbros nya rapport om ekonomiska frizoner – som integrationspolitik – går tydligt förbi arbetstagarens fackliga rättigheter och globala utmaningar som arbetsrätten står inför.

“Grundbulten i frizonsreformen bör vara kraftigt sänkta skatter som omfattar såväl nystartade som befintliga företag i området. Regelbördan bör minska avsevärt i frizonen.”

Kan skattelättnader påverka segregationen i storstadsområden? Huvudambitionen med ekonomiska frizoner är att undanröja lagar och regler som hämmar både entreprenörskap och förvärvsarbete samt att genomföra insatser som ökar tryggheten. Ekonomiska frizoner ska alltså uppnå 3 saker:

1. Sveriges bästa företagsklimat.

2. Stärkt civilsamhälle.

3. Bekämpa brottsligheten och motverka socialbidragsberoendet.

“Det kan troligen behövas ytterligare insatser för att komma till rätta med olika problem i de påtänkta områdena”.

No shit.

Ett argument som borde ha lyfts fram i Timbros rapport är globaliseringstanken – varför lockar ekonomiska frizoner utländska investerare? I stället för att klumpa ihop etniska minoriteter (läs utrikes födda) och beskriva människor som tredje klassens medborgare. Varför nämns inte segregeringen i storstadspolitiken? Timbro borde vässa globaliseringsargumenten. Ska vi börja nalla på arbetssätten och miljöskyddet också?

I går (2011-04-05) tillsatte integrationsminister Erik Ullenhag en arbetsgrupp för att ta fram en ny integrationspolitisk strategi. Syftet är att minska gapet i sysselsättningen mellan inrikes och utrikes födda. Det är väl bra eller?

I Timbros rapport lyfts Frankrike och England lyfts fram som goda exempel, något som missar målet. Varför nämns inte problemen med de ekonomiska frizonerna i Kina? Allra flest anställda i ekonomiska frizoner finns i Kina. En majoritet av de anställda i de ekonomiska frizonerna är kvinnor.

I Centralamerika kallas ekonomiska frizoner för “Maquiladora”, som betyder “sammansättningsfabrik”. Fabrikerna ligger i regioner där allt företagande är subventionerat av regeringen. Zonerna kan expandera, men vad innebär det för arbetsmarknaden i stort, för arbetstagarnas villkor? Ur Timbros rapport om frizoner som integrationspolitik:

“Ekonomiska frizoner innebär att skattelättnader och andra företagsreformer införs i ett område, ofta  socialt utsatt, för att höja sysselsättningen. Docklands i London och Evansville i USA är två uppmuntrande exempel som visar hur frizoner kan lyfta områden och bidra till att skapa fler företag och få fler människor i arbete. Även i Frankrike har frizoner vänt utvecklingen i områden med högt utanförskap.”

Frågan är hur alliansregeringen och Timbro ställer sig till de kränkningar av grundläggande fackliga rättigheter som frizonerna för med sig.  Är den ekonomiska friheten mer värd än den arbetsrättsliga?

De kränkningar av arbetsrätten som släpps förbi i utvecklingsländer, kan alltså tillåtas i svenska frizoner. Men regelbördan bör, enligt Timbro, minska avsevärt i frizonen. Tror alliansregeringen att den kommer att minska segregationen i storstädernas förorter genom att inrätta ekonomiska frizoner utan regler? Vilka jobb formas i så fall? Kanske jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan.

På vilket sätt ska gapet mellan inrikes och utrikes födda minska? Inte genom att manglas i sammansättningsfabriken. Timbros rapport tenderar till att beskriva invandraren som segregerad sysslogörare och inte som anställd arbetstagare. Var tacksam och rätta dig i arbetslinjen.

Sedan regeringen i december 2008 beslöt att avsätta tre miljarder kronor för att anlita privata ”jobbcoacher” till Arbetsförmedlingen har kritiken varit hård. En snabb sökning på nätet leder fram till en drös kritiska granskningar och artiklar.

TV4:s genomgång har visat att en av sex jobbcoacher är ”oseriös” (de saknar till exempel F-skattesedel, är inte momsregistrerade eller har skulder som bevakas av kronofogden). En granskning från samma tv-redaktion ger vid handen att mindre än en femtedel – 17 procent – får ett riktigt jobb efter att ha fått hjälp av en jobbcoach.

”Om man är över trettio år och använder sig av en jobbcoach på arbetsförmedlingen är chansen att få jobb sämre än om man låter bli”, visade en annan granskning gjord av SVT:s Västnytt.

En annan kritisk genomgång stod Aftonbladet för förra vintern. Då kunde kvällstidningen avslöja att hypnos, healing och andra tveksamma former av terapi är utspritt i ”branschen”.

Men nu har jobbcoacherna själva fått nog. I en debattartikel på Svenska Dagbladet slår man tillbaka: Vår insats kan bryta passivitet!

Kul, tänker man. Argument från ett håll som inte hörts särskilt mycket i debatten. Men redan i första stycket blir man fundersam. Artikelförfattarna skriver:

”Det har räknats, tolkats och mätts på olika sätt. Tyvärr har det inte framkommit så mycket som speglar det som flera av oss jobbcoacher och många kunder upplever. Det som är svårare att mäta, det mänskliga. Det innebär att bilden av jobbcoachning är otydlig för många.”

Men – var inte tanken med jobbcoacher att de skulle hjälpa människor att få ett jobb, inget annat? Det går väl att mäta, eller? Författarna verkar helt ha missförstått sitt uppdrag – det skattebetalarna via staten ger dem pengar för – för artikeln fortsätter:

”Samhället mår bra av att fler människor hittar sin tillit och tar ansvar för sin situation. Jobbcoachningen är en värdefull insats där människor, som ofta inte har annan möjlighet till professionellt personligt stöd, blir sedda och mötta i en svår situation.”

Jag är helt för att människor blir sedda. Jag är djupt positivt inställd till ett samhälle som präglas av tillit. Men det är inte vad vi har jobbcoacher till. Dom ska hjälpa arbetslösa att få jobb. Att artikelförfattarna i stället skriver om ”individers växande mod”, ”långsiktigt verkande kvaliteter” och att individer ”är olika” kan jag bara förstå på ett sätt: Det här med jobbförmedling har inte gått något vidare.