Bloggen

Själva idén att arbeta i äldreomsorgen ratas av unga i dag. ”Vem ska ta hand om mina föräldrar när de blir gamla?” är frågan som ställs i Kommunals rapport om att allt färre unga väljer att söka till gymnasiets vård- och omsorgslinje. 1980 sökte över 18 000 till programmet och de 4800 platserna tillsattes snabbt. Det senaste läsåret fylldes inte studieplatserna ut – något söktryck finns inte längre kvar.

I ärlighetens namn, varför skulle du som 15-åring vilja sikta på ett yrke inom vård och omsorg? Medellönen för en undersköterska i äldreomsorgen är 21 000 kronor – flera tusen kronor lägre än en anställd i industrin. Som undersköterska eller vårdbiträde får du räkna med att jobba helger och kvällar, och samtidigt leva med att barnomsorgen inte har öppet under din arbetstid. Många är timavlönade och en fjärdedel av de anställda i äldreomsorgen skulle helst vilja jobba fler timmar.

Själva arbetsbeskrivningen om vad en undersköterska ska ägna sig åt tycks inkludera en idé om att det ska ingå en viss mån av välgörenhet. Slit hårt, utan att få ett kvitto för dina ansträngningar. För tidningen Kommunalarbetaren berättar två av de anställda i hemtjänsten i Årsta om vad som på 1980-talet var fyra hembesök per dag numera är 16 till 18 hembesök. Tiden räcker inte längre till.

Bättre villkor, högre lön och rätt till heltid är självklara slutsatser om hur statusen i äldreomsorgen kan ökas. Men det är inga nya slutsatser. Fackförbundet Kommunal har drivit dessa frågor i många år.

Anders Borg menar som bekant att ingångslönerna för de anställda i kommunerna är för högt satta. Hans uppmaning rimmar illa med den verklighet som de anställda inom äldreomsorgen befinner sig i.

Det handlar förmodligen inte om något annat än ren populism. Men insikten att någonting måste göras åt den sjuka sjukförsäkringen har efter valet sakta men säkert letat sig in i medvetandet hos allianspolitikerna. Och den som är satt att göra jobbet heter Ulf Kristersson och är socialförsäkringsminister.

”Under våren”, hette det. Det var då Ulf Kristersson skulle presentera sina förslag till förändringar. I dag är det den första april och ännu inte ett ljud. Och medan svaren dröjer har Kristersson gjort sitt bästa för att tona ned förväntningarna. Nu heter det att ”analysen” ska presenteras ”under våren”. De konkreta förslagen kommer dröja ännu längre. Och åtgärderna ska vi inte ens tala om.

Samtidigt har 40 000 människor utförsäkrats. De har gått en vända hos Arbetsförmedlingen och drygt hälften har sedan åter blivit sjukskrivna. I många fall ekonomiskt utblottade och betydligt sjukare än tidigare. Endast ett fåtal procent har gått till arbete.

Nu ökar trycket på Kristersson. Kritiken har blir allt mer utbredd, inte minst från läkare. Och nu kommer kritiken även inifrån. Småpartierna i alliansen har börjat klaga. De ser sin chans att profilera sig och vinna över några väljare från Moderaterna. Men klagandet är inte seriöst. Dessa partier var med och drev igenom reformen från början, blundade för alla klagande remissinstanser och höll för öronen när kritiken nådde stormstyrka i slutet av förra mandatperioden. Att komma nu är som ett dåligt aprilskämt. Skadan är redan skedd för länge sedan.

Under fredagen släppte också TCO ett eget förslag till hur sjukförsäkringen bör förändras (seminariet går här att se i efterhand). TCO anser bland annat att man bör slopa de rigida tidsgränserna i sjukförsäkringen, vilket är helt logiskt. Det nuvarande systemet är ju helt barockt. Tillfrisknande följer inga på förhand satta tidsramar.

Dessutom vill TCO förbättra rättssäkerheten för de sjukskrivna. Både när det gäller individuell prövning och att alla berörda parter fattar gemensamma beslut. I dag kan Försäkringskassan vara av en uppfattning, Arbetsförmedlingen av en annan, läkaren av en tredje, Försäkringsläkaren av en fjärde och så vidare.

Dessutom anser TCO att ersättningssystemen måste göras om så sjukskrivna inte fattiggörs. I dag hamnar många i ekonomiska bekymmer när de går mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Att vara sjuk är att leva på marginalen. Att då bli av med kanske halva sin ersättning kan leda till väldigt stora bekymmer.

TCO har även gjort en opinionsundersökning där de undersökt allmänhetens förtroende för sjukförsäkringen. Det är skrämmande läsning. 61 procent tror inte att de kommer få stöd till rehabilitering om de blir sjuka. 64 procent tror inte att de kommer ha en ekonomisk trygg situation vid sjukskrivning. 41 procent tror att den nya sjukförsäkringen har försvårat för sjuka att komma tillbaka i arbetslivet.

Ingen rehabilitering, ingen ekonomisk trygghet och sämre chans att komma tillbaka till arbetslivet. Där har vi ett gigantiskt misslyckande.

Dagens Arena kan i dag avslöja att vi ligger i startgroparna för ett nytt projekt, en systersajt till vår nuvarande politiska bevakning, som kommer gå under namnet Luften Är Fri. Luften Är Fri kommer att ägnas helt åt det vi gärna pratar om i timtal, men aldrig belyser från ett kritiskt perspektiv: Vädret.

Väder, väderleksrapportering och meteorologi har en närmast unik plats i vår politiska kultur, i och med att de över det politiska brädet uppfattas som apolitiska fenomen. Vi på Dagens Arena vet bättre. Förutom det postkoloniala arv som oundvikligen fångar geografi och geologi, väljer den apolitiska väderrapporteringen att inte adekvat fånga upp och förmedla klimatförändringarnas effekt på det vi så gärna pratar om.

Det behövs, med andra ord, vänstervindar.

I dagens DN Debatt presenterar den nya S-ordförande Håkan Juholt och den nya ekonomiskpolitiske talespersonen Tommy Waidelich partiets politik för framtiden. Programmet har med rätta kritiserats för att vara fluffigt och bygga på en föråldrad syn av den svenska arbetsmarknaden. En sak som dock inte diskuterats är idén om de så kallade ”välfärdsjobben”.

Idén är hämtad från högertankesmedjan SNS Konjunkturråd. I ursprungsrapporten presenteras förslaget som punkt två i föreslagna förändringar av den svenska arbetsmarknaden. Punkt ett handlar om sänkta ingångslöner i servicesektorn och kommunal sektor. Där verkar Anders Borg ha varit inne och läst.

Under punkt två verkar dock de båda S-herrarna ha fastnat. Välfärdsjobb heter det. Det kanske låter bra, men vad betyder det?

Idén är att långtidsarbetslösa i ökande omfattning ska tvingas utföra arbeten inom välfärdssektorn (som annars inte skulle ha utförts). Tanken är att vi på så sätt ska få en bättre välfärd, de arbetslösa ska få en meningsfull sysselsättning och erfarenhet att använda i sitt jobbsökande.

Men vänta nu? Är det någon som hört talas om Fas 3? Långtidsarbetslösa som utför arbeten som annars inte skulle utförts? Arbeten som ingen efterfrågar och därför inte ger någon erfarenhet? Någon som hört de arbetslösa säga: ”Det här är avstjälpningsplatsen”?

Välfärdsjobb är nyspråk för Fas 3. Det är inte vägen framåt.

Det som behövs är anpassade arbeten, satsning på utbildning och en fungerande rehabiliteringskedja. Och såklart: en innovativ och grön näringspolitik. Och kanske lite solidaritet på det. Drägliga ersättningar till folk som förlorat jobbet eller är sjuka. Höjda löner för offentliganställda.

Och en grundläggande utgångspunkt: Det är inte de arbetslösas/sjukas fel att de är arbetslösa/sjuka. Punkt.

”Vi vann, vi vann, vi demokrater vann vår kamp” ropade Ungerns premiärminister Victor Orban när hans parti Fidesz vann valet försommaren förra året. Men Ungern under Orbans styre har visat flera oroväckande tecken på steg i auktoritär riktning.

Medielagen som röstades igenom strax innan jul blev snabbt så utskälld att EU-kommissionen ingrep. Kritikerna menade att lagarna tar Ungern tillbaka till kommunisttiden.

Lagen innebar att alla medieföretag skulle göra en ”balanserad” rapportering – något som inte motsvarar vad som med våra mått kan beskrivas som opartiskhet. Att driva opinionsbildande journalistik skulle försvårats. Med lagen tillkom även krav på att alla som producerar journalistiskt material måste registrera sig – även bloggare – och en möjlighet för regeringen att stoppa publikationer. Lagstiftningen var dessutom tillämpbar på medieföretag i andra länder som på olika sätt når Ungern.

På dessa punkter tvingades Ungern sedan att backa, efter synpunkter från EU-kommissionen. Kraven på balans ska nu ”bara” gälla för statlig radio och tv. Nya publikationer och bloggare får två månader på sig att registrera sig och utländska medier ska inte längre omfattas av lagstiftningen.

Fortfarande finns det två kontroversiella punkter kvar i lagstiftningen – som EU-kommissionen inte har riktat synpunkter mot – och som innebär illavarslande frågetecken för den fria journalistiken. Lagen garanterar inte på något sätt källskydd, och en mediemyndighet har inrättats med uppgift att övervaka medierna. Till mediemyndigheten är det bara företrädare från Fidesz som har nominerats.

Det är heller inte bara medieövervakarna som har blivit tillsatta av Victor Orban. Den nyvalde premiärministern har flyttat makt från konstitutionsdomstolen och han har tillsatt partikamrater som chefer för olika myndigheter, som chefsåklagare och i ledningen för Riksrevisionsverket. För att nämna några av de tillsättningar Orban varit inblandad i.

Medielagen ger dessvärre bara en fingervisning om den nationalistiska och auktoritära riktning Ungern rör sig mot. Ungerns styrande arbetar just nu med en ny konstitution – vars innehåll stavas kristna värden, abortförbud och försämrade hbt-rättigheter.

Ungerns regering är inte ensam om att pilla i lagstiftning för att försämra de demokratiska principerna. Europeiska Journalistfederationen har varnat för att flera av de forna kommunistländerna är på väg att återgå till ett auktoritärt synsätt på journalistiken. I Rumänien finns exempel på politiker som hävdar att journalister utgör säkerhetsrisker för landet och den slovakiska regeringen har förklarat att journalister är samhällsfiender. Samtidigt växer sig högerpopulismen starkare – och det i hela Europa.

Efter valet 2002, då Socialdemokraterna gått framåt i regeringsställning och Miljöpartiet sin vana troget kämpat sig ett par tiondels procentenheter över riksdagens fyraprocentsspärr, omdefinierade det knappt 20 år gamla Miljöpartiet begreppet “modernt parti”. I den svenska politiska kulturen, präglad av socialdemokratiska ideal om spelad ödmjukhet inför makten, var det fult att vilja ha makt. Rätt märkligt kan tyckas, men indignationen över att Miljöpartiet, nyckeln till att hösten 2002 kunna bilda regering, förhandlade både till höger och vänster, var stor. Sedan dess är det inte konstigt att som politiskt parti säga sig vilja bestämma.

För Miljöpartiet har maktambitionerna och kraven på ministerposter gett just ingenting. I valet 2006 gick det marginellt bättre än 2002, och i valet 2010 bättre än någonsin, drygt sju procent av rösterna. Miljöpartiet blev tredje största parti i ett land där det betyder att man är ett småparti. Det intressanta är att Miljöpartiet länge motiverade sitt markerade oberoende från högern och vänstern med att man befann sig på en annan politisk skala, den gröna.

Det är mot den bakgrunden man ska tolka att Miljöpartiets valberedning nominerat riksdagsledamöterna Gustav Fridolin och Åsa Romson till nya språkrör. Medan Fridolin länge setts som självklar efterträdare till Peter Eriksson blåser det upp till strid mellan Romson och Miljöpartiets ena gruppledare i riksdagen, Mikaela Valtersson. Valtersson har i spekulationerna länge haft ett försprång, men den bedömningen kanske mest beror på att de som stödjer hennes kandidatur finns i eller omkring partiets toppskikt. Alltså, de personer som journalister oftast kommer i kontakt med.

De som hellre vill ha Romson, vilket om man får tro valberedningen och de personer Dagens Arena talat med är partiets gräsrötter, tycker rätt och slätt att Valtersson är för höger. Många är snabba att dra slutsatsen att det här innebär att Åsa Romson står till vänster. I relation till Mikaela Valtersson må det vara hänt, men annars ska man ta det med en nypa salt.

Snarare är det så att den miljöpartistiska basen tycker att det är värre att stå till höger än till vänster. Miljöpartister må ogilla vänsterns maktfullkomlighet och sakna ett hjärta som bultar för arbetsrätten, men högern är den politiska kraft som öppnar för utsålda utsläppsrätter, lämnar fältet fritt för nya kärnkraftverk och fegar ur i fiskepolitiken. Valtersson representerar givetvis inte någon av nämnda positioner, men är svag i miljöfrågorna. Valberedningen har gjort bedömningen att Romson bättre fyller Maria Wetterstrands skor.

Dagens Arenas satsning på granskande journalistik mötte stor uppskattning under helgens Guldspadegala i Växjö. Våra två ordentliga grävinsatser under förra året premierades båda av juryn, dels med en nominering och dels med ett hedersomnämnande.

I somras granskade vi hur ett av Sveriges största byggbolag pressar priserna med av hjälp av polska bemanningsföretag som fuskar med skatten och utnyttjar de polska byggnadsarbetarna. Granskningen fick Guldspadejuryns hedersomnämnande i webbkategorin. Läs reportaget här.

Under hösten samarbetade vi med tidningen Dagens Arbete och grävde djupt i debatten om sjukfusk och skattefusk. Med nya, tidigare okända siffror, kunde vi spräcka myten om det stora fusket i sjukförsäkringen. Samtidigt kunde vi visa att det är företagens skattefuskande som undanhåller de stora pengarna från vår gemensamma kassakista. Men medan Försäkringskassan jagar de sjuka med blåslampa så genomförs besparingar och regelförenklingar på Skatteverket som ökar skattefusket. Reportaget ”Helt sjukt om fusk och fel” var nominerat i tidskriftsklassen. Tyvärr rodde vi inte hem Guldspaden denna gång, men en nominering är ju en vinst i sig!

Nomineringar och hedersomnämnanden stärker oss i vårt arbete här på redaktionen. Vi vet också att vårt grävande är uppskattat av er som läser. ”Helt sjukt om fusk och fel” blev vår mest lästa text under förra året. Debatten fortsatte i kommentarsfältet och långt över tusen personer rekommenderade reportaget på Facebook. Ni kan räkna med att Dagens Arena kommer att fortsätta granska missförhållanden och maktmissbruk i samhället. Håll utkik på sajten!

Grävseminariet i Växjö dominerades annars av korruptionsskandaler. Bilden av Sverige som ett land fritt från korruption har verkligen fått sig en knäck under året. Uppdrag Gransknings avslöjande av muthärvan i Göteborgs kommun har växt till den största korruptionsskandalen någonsin i Sverige. Vem kunde tro att det var så genomruttet under Göteborgsandans polerade fasad?

Andra exempel är Dagens Samhälles granskning av bygget av den nya Nationalarenan i Solna. Tidningen avslöjade att kommunens ansvariga tjänsteman samtidigt var avlönad av de byggbolag som vann upphandlingen.

Ikeas välputsade fasad har också fått sig en törn under året. Expressen avslöjade en omfattande mutskandal i Ryssland. Uppdrag granskning och Smålandsposten följde upp och avslöjade hur företaget gömmer undan sina miljarder i skatteparadis.

Även den bransch som ska skydda oss från korruption, revisorerna, visade sig inte hålla måttet. Svenska Dagbladet vann en guldspade för sin granskning av revisionsbranschen. I ett tiotal artiklar visade tidningen hur de fyra stora revisionsfirmorna utnyttjade sin närmast oligopolliknande ställning på marknaden för att ta ut orimligt höga ersättningar och i princip undvika att betala skatt.

Grävseminariet i Växjö visar på bredden och djupet i den svenska undersökande journalistiken. I den traditionen är nu Dagens Arena en självklar del. Våra utmärkelser och läsarnas reaktioner visar att vi har lyckats i vår ambition. Nu ska vi utveckla det arbetet och i framtiden leverera ännu fler spännande och viktiga granskningar. Håll tillgodo.

”Vårt parti ska bli den breda kyrka som Göran Persson talade om”, sa nyvalde partisekreterare Carin Jämtin under sitt tal på S-kongressen. För att vara lite krass kändes inledningen till hennes tal mest som en gudstjänst för de redan troende, vilket i och för sig kan sägas vara partisekreterarens roll. Omtanke, engagemang och självförtroende ska göra Socialdemokraterna till det parti som är den självklara rörelsen för alla.

Ibland kan det verka som att det i partisekreteraruppdraget ingår att sätta på skygglappar och agera jasägare. Marita Ulvskog sa efter valförlusten 2006 ”vi har inte förlorat, alltså, vi har ett väldigt starkt stöd i stora delar av landet”. Liknande ekade Ibrahim Baylan när han efter EU-valet menade ”att svenska folket underkände Moderaternas politik” och att ”vi socialdemokrater är glada över vår framgång i valet” (S minskade i själva verket sin röstandel). Nu hördes Jämtin säga ”Höstens val var en katastrof säger många. Men många av er har vunnit val 2006 och 2010”.

Även om Jämtin borde få Barbara Ehrenreich uppgörelse med självhjälpskulturen i present, boken ”Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, fanns där punkter som visar på att partiet är på väg att hitta tillbaka upp på banan igen. Punkter som är viktigare för partiets framtida utveckling än vad som kan vara uppenbart vid en första anblick.

Den nyvalde partisekreteraren tog tydligt ställning för att unga ska lyftas upp i partiet. Till skillnad från sin företrädare verkade inte Carin Jämtin tro att några unga på mer framträdande positioner kommer vända upp och ned på partiet. Socialdemokraterna ska lyssna på forskningen och tankesmedjor. Att hon betonade att nomineringsprocessen till ledande positioner måsta förändras är ett klargörande som inte kommer en dag för tidigt.

Jämtin gav också besked om att facklig-politisk samverkan ska utvecklas, inte avvecklas. LO, TCO och Saco ska bjudas in och diskutera hur fler jobb kan skapas och arbetslivet utvecklas. Vad som i övrigt kommer att hända med facklig-politisk samverkan är en av de viktigaste frågorna för S, på både kort och lång sikt. Jämtin talade väl om Jens Stoltenberg och de norska Socialdemokraternas valframgångar. S i Danmark ser ut att ligga bra till inför nästa val. I båda grannländerna har S och LO distanserat sig från varandra. Om det är något Jämtin funderar på framgick inte, men det är något hon måste ta i beaktande.

Vi hoppas naturligtvis att du har läst vår ledare om Håkan Juholts tal: Är Julholt en ”game changer”? Som en läsarservice i det lilla har vi sammanställt länkar till vad andra ledarsidor skriver om Håkan Juholt i dag.

Aftonbladet (Katrine Kielos): ”Håkan Juholt får inte fastna i besvärjelserna”.

Folkbladet (Widar Andersson): ”Ett parti under paraply”.

Arbetarbladet (Jenny Wennberg): ”Social Demokrat”.

Folket (Mattias Wepsä): ”Nu ska S sätta dagordningen”.

Vidare måste (måste!) ni läsa Bengt Ohlssons underbara essä i DN Kultur: ”I Juholts fotspår”.

Och S-tidningar som Aktuellt i Politiken, NSD, Dala-Demokraten, Piteå-Tidningen, Östran, Sydöstran, Karlskoga-Kuriren, Dagbladet, Länstidningen Östersund, Västerbottens Folkblad? Ledarsidorna är ännu ej uppdaterade, vilket i de flesta fall lär bero på att tidningarna inte kommer ut på söndagar. Men en ledare på nätet när S väljer ny partiledare kan knappast vara en omöjlighet? Kanske en delförklaring till det röda underläget i opinionsbildningen?

Några blåa i stället:

DN (osignerad): ”Till kamp mot marknaden”.

SvD (PJ Anders Linder): ”Ska allt bli politik nu igen”.

Expressen (Eric Erfors): ”Drömmarnas tid”.

Expressen (Marie Söderqvist): ”Han ritar upp en ny väg”.

GP (osignerad): ”Juholt gav få besked”.

Sydsvenskan (osignerad): ”Entré med besked – vissa besked”.

Obs! Fyll gärna på med andra lästips i kommentarsfältet.

[Uppdatering: Jag har nu talat med ett par av ledarskribenterna på S-tidningarna som nämns ovan. De höll med om att en söndagsledare på nätet är en god idé i undantagsfall som detta!]

Håkan Juholt har äntrat podiet och hans första tal pekar mot ett storbråk med högern och borgerliga ledarskribenter. ”Vi vet priset av allting, men inte värdet av något”, ”Offentliga sektorn ska inte längre subventioneras med låga kvinnolöner” och ”Barnfattigdomen ska utrotas”. Talet var en peppfest för samtliga sossar, men kritiken kommer att handla om hur Håkan Juholt ska realisera retoriken.

Dagens Arenas redaktör Victor Bernhardtz har analyserat Juholts tal i blogginlägget ”Magi och paraply”.

Dagens round-up av twitterflödet och bloggkommentarerna ser ut som följande:
”I Juholt har s fått en riktigt bra retoriker, både till innehåll, utförande och framtoning”, twittrade Lynxia.

”Den enda gång socialdemokratin har problem, det är när vi debatterar för litet, sa just Juholt. Bra, mer sånt!” twittrade Johanna Graf.

”Är Juholt en “kompromisskandidat”? Knappast: har sällan sett en så god talare som dessutom vågar vara vänster”, konstaterade vpressfeldt.

”En gedigen granskning av pensionssystemet tillsammans med fackföreningsrörelsen. Det är bra.” ansåg Uppstuds.

”Juholts tal hittills ideologiskt och retoriskt radikalt – men oklart om och hur nuvarande S-politik skall förändras.” twittrade Ulf Bjereld. Han har också kommenterat talet på sin blogg:
”Talet var ideologiskt radikalt och Juholts skarpaste kritik riktades mot marknadsfundamentalister och ett aningslöst vurmande för privatiseringar och utförsäljningar. Här ligger Juholt på framkant. Även inom borgerligheten muttras det om hur järnvägsnätet kapsejsar, elbolagen höjer priserna och skolelever kan allt mindre samtidigt som skolbolagen kammar hem rekordvinster. Den svenska opinionen är också kritisk till utförsäljningar och privatiseringar. Här finns alltså en fråga som ligger rätt i tiden, är ideologiskt grundad och där det finns stöd i opinionen.”

”Det är ett tal som andas ideologi och folkrörelse. Ett tal som jag tror kommer gå till historien som en av de stora talen inom socialdemokratin. De borgerliga kommer inte att dela detta utan slå undan för de känner oro. Håkan Juholt gav just medlemmarna det mod som var efterfrågat.” bloggade Peter Högberg.

”Juholt ingjuter (s)jälvförtroende” inleder Helle Kleins blogginlägg om talet. ” Juholt överraskade med att börja hela talet i kulturpolitiken. Han citerade Orionteaterns Stina Oscarsson och resonerade över ett samhälle där allt utgår från det ekonomiskt mätbara, där vi reducerats till kunder och konsumenter […] Hans tal andades självförtroende […] Och framförallt en känsla av att nu jäklar tar vi strid för ett annat samhälle!”

”Det var oerhört mycket värdeord och värderingar i talet. Valanalysen och förklaringar till valförlusten i höstas fick tack och lov en undanskymd plats i det och jag uppfattade på ett ställe en reaktion. Juholt menade att väljarnas med valsedeln markerade att man vill veta mer om vad vi som parti vill. Inte främst om vad ni tycker om de andra” bloggar Peter Andersson.

Flera twittrare saknade klimat och miljö, liksom global solidaritet i Juholts tal:
Klimatsalong twittrade: ”Allt hänger ihop, säger Juholt! Men det handlar inte om planetens gränser…”

” För lite om miljö och internationell solidaritet.” bloggar Anna Ardin.

”Vill nu veta vad Juholt har att säga om kärnkraften och Palestina.” är twitterkommentaren från rossa_d

”Ja, det är mycket ideologiskt prat i Juholts tal. Om att man inte ska vara tjänare till marknaden, utan herre. Att det inte är något fel på det fria skolvalet och vårdvalet, men att det måste kontrolleras. Men här blir det lite skakigt. Det är kanske därför han inte alls pratar om klimat och energi under sitt invigningstal. För han vet att det finns olika åsikter om detta i salen, och det är bäst att hålla sig till sådant som alla gillar. Nämligen “social demokrati”. Det uttrycket nämner han fler gånger än man kan räkna.” skriver Sylvia Asklöf Fortell, ledarskribent på Blekinge läns tidning i en snabbkommentar.

Ordmolnet från Håkan Julholts tal ser ut så här:

Ögonblicket när Håkan Juholt i går valdes till partiordförande för Socialdemokraterna var, för ombuden och de partimedlemmar som tagit sig till kongressen för att lyssna, förlösande. Klang, jubel, applåder och leenden hos en och envar. Politiska ritualer ska inte underskattas. I dag var det dags för det första stora talet.

Håkan Juholt öppnade snyggt: “I synen på kulturpolitiken framträder människosynen som allra tydligast”, sa han. Att använda kulturpolitiken som utgångspunkt för att visa på skillnaderna mellan de politiska alternativen i en debatt där allt fler krigar i mitten är smart. Kulturpolitiken omfattar som bekant det vi ägnar oss åt när allt annat är på plats. Målet för socialdemokrater är inte att alla ska ha ett arbete och en bostad, de är medel för att möjliggöra ett gott liv. Att som Juholt använda kulturfrågan som besvärjelse för att öppna förmiddagens ritual fick effekt.

Resten av talet präglades av svensk inrikespolitik. Håkan Juholt bekräftade några av de slutsatser många dragit före honom angående höstens valfiasko, framför allt att Socialdemokraterna saknar en gedigen samhällsanalys. Därmed klargjort att den socialdemokratiska politiken inte är perfekt. Om Håkan Julhots vägval, såsom fortsatt gemensamt ägande, hårdare reglering av de företag “som tjänar pengar på våra behov” och kamp mot barnfattigdom leder fram till en bättre samhällsanalys är oklart. Men tillsammans med en bländande retorik är det helt rätt på en socialdemokratisk partikongress. Klasspolitik fick stort utrymme av Juholt. Marknaden ska tjäna politiken och den som står i solsken ska kunna njuta av att hålla i paraplyet över den som står i ösregn, i Juholts Sverige.

Oroande är att Håkan Juholt i ett välskrivet och långt tal uppehöll sig endast flyktigt vid miljöpolitik, internationella frågor och EU. Någon tydlig riktning fanns inte heller i den svåra frågan om facklig-politisk samverkan. Svåra frågor lämnades utanför ritualen. Kongressens ledamöter kommer vittna om att Juholts linjetal var starkt, retoriskt galant och härlig socialdemokrati. Men de lämnar inte Stockholm med fler svar än de kom hit med.

Rösten höll inte riktigt när Mona Sahlin skulle avsluta sitt sista tal som Socialdemokraternas partiordförande. Hon talade om de 40 år som hon hade ”tjänat partiet”. Bara det är ett intressant uttryck. ”Tjänat”. Socialdemokraternas avgående partiordförande har verkligen levt i Partiets centrum sedan början av 1980-talet. Partiet med stort ”P”, såklart.

Mona Sahlin har som bekant sagt att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan i Olof Palme. Socialdemokrater födda på 1970-talet och även 1980-talet uttrycker sig ibland på ett annat sätt. Olof Palme var redan bortryckt när de blev politiskt aktiva. Det var tre smarta och karismatiska kvinnor som dominerade deras politiska scen. Mona, Anna, Margot.

Det var inte ett lätt tal som Mona Sahlin skulle hålla. Under det uppmärksammade talet i samband med Socialdemokraternas förtroenderåd antydde hon att hennes kongresstal skulle bli en liknande vidräkning. Om valrörelsen 2010 och det ”förbannade laget”. Det var klokt att hon inte höll ännu ett sådant uppriktigt men småbittert tal.

I stället talade hon om de frågor som hon troligen vill ska prägla hennes politiska eftermäle. Jämlikhet och utveckling som två sidor av samma mynt. Att orättvisor och förtryck inte bara stavas klass, utan att analysen måste kompletteras med kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning – allt som bryter mot normen. Det gröna folkhemmet som inte ska vara beroende av vare sig olja eller kärnkraft. En utmärkt vision, samtidigt som bilarna körde förbi på en bro framför Stockholms stadshus som gick att se bakom talarstolen.

Talet hade även ett starkt avsnitt om rasism, främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna. Samt ett långt avsnitt om internationell politik i vilket hon krävde att Sverige ska bli första EU-land att erkänna Palestina. Något som verkar vara på väg att bli en ny hjärtefråga.

Mona Sahlin visade även prov på att hennes politiska känselspröt är intakta. Hon talade om det nya, stressande arbetslivet på ett sätt som helt plötsligt gav känslan av att Socialdemokraterna är i takt med tiden.

Men när Mona Sahlin lämnade talarstolen med tårar i ögonen var det även en förhoppning som lämnade den politiska scenen. Förhoppningen, som länge var en självklar förväntan, om att någon i trion Mona, Anna, Margot skulle bli Sverige första kvinnliga statsminister.

Jytte Guteland, SSU:s ordförande, överräckte det traditionella fånget med röda rosor till Mona Sahlin. Även Jytte Guteland hade tårar i ögon.

Den spruckna förhoppningens tårar?

”Socialdemokratin har gjort politik av människors längtan. I en gemensam vision. Det krävs en sak, att vi håller ihop”. Socialdemokraternas kongress är igång och Mona Sahlin har hållit sitt sista tal som partiledare. Samtidigt som den allmänpolitiska debatten har inletts är kommentarerna bland kongressledamöterna många, både på bloggar och på twitter:

”Hon valde bort dagspolitiken till förmån för att prata värderingar och ingjuta politiskt mod och hopp i rörelsen. Precis vad som behövdes. Hennes tydliga markeringar för ett grönt folkhem, bort från kärnkraftssamhället, för internationell solidaritet där ett fritt Palestina är centralt och för en modern arbetarrörelse som ser att utveckling och jämlikhet förutsätter varandra var oerhört bra.” skriver Helle Klein på sin blogg.

”Det var en stark plädering för internationell solidaritet med särskilt fokus på Mellanöstern. Mycket engagemang mot rasism och mot Sverigedemokraterna. […] Hon visade också lyhördhet för ungdomars engagemang – för integritet, mänskliga rättigheter, jämställdhet, bra arbetsvillkor. Den röst som (S)-kongressen hörde i dag behövs i socialdemokratin och i samhällsdebatten även framöver.” skriver Mats Engström i en första kommentar från kongressen.

”Sahlin slog an en klassisk socialdemokratisk ton när hon fortsatte med att slå fast att marknaden kan vara en utmärkt tjänare, men en usel herre och att det behövs politik för att uppnå Jämlikhet frihet solidaritet. Av den tidigare något kluvna inställningen till kärnkraften fanns inget spår när hon talade om hur hon med smärta och bävan följde fasorna i Japan, och om hur I-ländernas ohämmade konsumtion och klimatkrisen drivit fram kärnkraftsutbyggnaden, en frestande smitväg.” kommenterar Liv Beckström.

”Bra och tydligt av Sahlin om Nordafrika. Varför kan inte regeringen vara lika klar i sitt stöd för demokrativågen?” funderar Peter Wolodarski på twitter apropå att Mona Sahlin under sitt tal uppmanade Sverige att som första land i EU erkänna Palestina som stat.

”Irene Wennemo beskriver hur breda allianser mellan stad å land är framgångsvägen för arbetarrörelsen” twittrar Monica Green under den allmänpolitiska debatten.

”Mona Sahlin: Det finns inga vänster- eller högerfalanger inom socialdemokratin. Well.” twittrar Ulf Bjereld och lyfter även fram ”Mona Sahlin citerar Expressen (?) som kallat Reinfeldt för en “patetisk liten grinolle” när han förlorat en omröstning.”

”Det är nödvändigt att de närmaste 3½ åren föra en effektiv oppositionspolitik. Eller kanske hellre – att skapa en socialdemokratisk berättelse som inte bara är en reaktion på regeringens politik. Den ska stå på egna ben.” skriver Erik Åsbrink i en debattartikel.

Kongressextra! Tankesmedjan Konflikt kommer under kongressen att skvallerblogga. ”Extra: Veronica Palm och Mikael Damberg byter fraktion med varandra” och ”Stadgechock”. Elak satir är att vänta, sossar med begränsat sinne för humor bör undvika denna sajt.

Dagens Arena är självklart på plats under kongressen och mer ingående kommentarer kommer att följa. På twitter följer du kongressen bäst via #nystart och #skongress

Bodil Ceballos, Tina Ehn, Gunvor G Ericson, Akko Karlsson, Annika Lillemets, Torbjörn Grannholm, Joakim Pihlstrand-Trulp, Åsa Romson, Mikaela Valtersson, Gustav Fridolin. Smaka på den listan. Tio personer som alla öppet kandiderar till språkrör för Miljöpartiet. Tio personer som åker runt bland medlemmarna, diskuterar politik, hjärtefrågor, framtidsfrågor. Tio personer som vill.

Skillnaden mellan Socialdemokraternas stora våndor i partiledarvalet är slående. Nästan skrattretande. Den märkliga hierarkiska tysthetskultur som präglat S partiledarval har tyvärr visat upp de sämsta sidorna av det gamla arbetarpartiet. En närmare illustration av den bedövande jantelagen får man leta efter.

Den märkliga processen kan inte beskrivas annat än som ett totalt haveri – vilket jag undersöker och analyserar i dagens reportage.

Nej, Socialdemokraterna måste lära av Miljöpartiet. Förhoppningsvis kommer ämnet upp på helgens extrakongress, förhoppningsvis har medlemmarna fått nog. Frågan är bara om den nya ledningen har mod nog att ge mandat till en ordentlig organisationsförändring. Hittills är den saken högst oklar.

Socialdemokraterna måste vädra ut sina unkna rum, ta medlemmarna på allvar, ta demokratin på allvar och börja praktisera sina egna värderingar. Gör man inte det så tror jag tyvärr att framtiden ser mörk ut.

En socialdemokratisk partiledare sitter i snitt lite drygt 14 år. Det minsta man kan begära är således minst tio villiga partiledarkandidater inför kongressen 2025.

Det som sommaren 1948 kallades  för “Tattarkravallerna” i Jönköping skildras under namnet Jönköpingskravallerna i en spännande skildring som sändes i Sveriges Radio P3 (söndag 20 mars). Programmet finns på P3 Dokumentärs webbplats. Resande romer berättar om sina erfarenheter av upproren och om sina minnen från sommaren 1948. Det är skakande berättelser som förs fram.

Programpresentationen lyder:

Midsommar. Jönköping 1948. Mängder av folk samlas på torget. Bilar stannar. Cyklister anländer. Smålands folkblad beskriver hur luften luktar av blommor och att “klasar av lyckliga familjer” hänger ut från fönstren. Man skriver att stämningen är spänd, som inför en “boxningsmatch om världsmästartiteln”.

Genom gränderna på Öster, stadens mest förfallna område, drar en lastbil runt. På flaket står en full skrothandlare och hans gäng. Beväpnade med blydaggar och järnrör ska de driva s.k “tattare” ut ur staden.

Det kommer urarta i raskravaller. Och våldet och hatet mot dem som man stämplade som “tattare” börjar och slutar inte med en brutal försommarvecka 1948.

Det var ett symptom på något mycket större. Jönköping hade flest resande romer som invånare på 1940-talet. Tattarutredningen visade, mellan år 1930-1944, att de som benämndes som “tattare” fick mindre pengar av fattigvården än de som inte betecknades som “tattare”. De var för många för myndigheterna.

Rasismen är inget som avtar. Rasbiologiska institutet stämplade romer som “tattare”, på ett visst sätt, på 1940-talet. Romer stämplas fortfarande, och även andra människor på liknande sätt – exempelvis muslimer.

Några röster ur programmet beskriver “tattarna” så här:

Han hade det svarta håret och den brinnande blicken.

Har dom laglig rätt att hämta pengar? De hederliga skattebetalares tålamod kan ta slut.

Kravallerna sätts in i ett samhälleligt och historiskt perspektiv som berör. Det ges definitioner av vad resande folk, “tattare” och romer innebär och har inneburit. Programmet är värt en stor publik.