Bloggen

Vatten är källan till allt liv, brukar vi säga. Naturen kräver vatten för att fortgå, men även kulturen kräver vatten. Min hemstad Stockholm är byggd på vatten. Historiska kulturer som Romarriket, dynastierna i Nildeltat och civilisationerna i Mesopotamien har alla gemensamt att de visste att sinnrikt hantera tillgången på vatten. Nyligen besökte jag Teotihuacán, en av Mexikos största arkeologiska utgrävningar, en stad som under sin storhetstid omkring år 500 var större än Rom och vars inflytande sträckte sig ända till det som i dag är Guatemala. Mycket av livet i Teotihuacán kretsade kring dyrkandet av den befjädrade ormguden Quetzalcoatl, men inget hade varit möjligt utan stadens välutvecklade avloppssystem.

I dag markeras Världsvattendagen, en i den långa raden av mer eller mindre viktiga dagar instituerade av världens länder, genom Förenta Nationerna. Världsvattendagen tillhör de viktigare och i år är vatten och urbanisering i fokus. Som bekant lever numera över hälften av jordens befolkning i städer och av dem som flyttar till städer från landsbygd bor nio av tio i utvecklingsländer. Varje månad växer dessa städer med 5 miljoner invånare.

Städernas infrastruktur växer tyvärr inte i samma hastighet, vilket bland annat har lett till att 828 miljoner människor lever i slum. 794 miljoner stadsbor i världen har inte tillgång till toaletter eller andra sanitetsanläggningar nödvändiga för grundläggande hygien. 141 miljoner stadsbor saknar vatten att dricka. Det är en ständigt pågående mänsklig katastrof, samtidigt som det omöjliggör tillväxt och skapandet av arbetstillfällen.

I december förra året intervjuade jag den tidigare karriärdiplomaten och socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson. Eliasson berättade att han numera lägger så mycket energi han kan på vattenfrågorna. Det är klokt. Sverige och Stockholm har sedan början av 1990-talet varit ett centrum för vattenfrågor, genom World Water Week, den politiskt uppfordrande sidan av det sedan länge skrotade spektaklet Vattenfestivalen. Sommarens World Water Week kommer, precis som Världsvattendagen, att fokusera på vatten och urbanisering.

Det är inte svårt att hålla med om att alla har rätt till vatten. När svenska stjärnor på den utvecklingspolitiska kartan, som Jan Eliasson eller professorn i internationell hälsa, Hans Rosling (som enligt egen utsago säger “tack” till badrumskranen varje morgon), lyfter frågan nickar vi och håller med. Men vi glömmer ofta att vatten är allt annat än opolitiskt. 70 procent av vattnet som används i världen nyttjas i jordbruk. Vatten är mat. Kvinnor i utvecklingsländer använder i vissa fall så mycket som en fjärdedel av sin vakna tid till vattenhämtning. Vatten är makt. Europeiska unionen har tidigare visat upp högst tveksam vattenpolitik gentemot utvecklingsländer. Vi har all anledning att bevaka frågorna närmre framöver.

Likt Tony Blair kan Göran Persson konsten att säga ungefär vad som helst och få det att låta som en självklar sanning. På Naturskyddsföreningens klimatdag i fredags levererade vår tidigare statsminister ett gäng klockrena oneliners. Att miljöförstöring är en cancer som sprider sig i atmosfären. Att alla utsläppsminskningsmål som satts upp har varit våldsamt oambitiösa. Ett rungande ja till global koldioxidskatt.

Göran Persson har självklart rätt i allt detta. Samtidigt finns en baksida med vissa av de sanningar han levererar. Bilens miljöpåverkan löser sig genom bränsleutveckling, säger Persson och slår därmed fast att vi inte behöver minska bilåkandet. Kinesiska och indiska drömmar om äga en bil kommer att lösas med ny teknik, för ”att använda vår miljöförstörande går ju inte”. Göran Persson lovar en värld där vi inte behöver göra avkall. Där vi kan fortsätta ta bilen till jobbet och äta kött till lunch och middag. Vi kan luta oss tillbaka och lita på att teknikutvecklingen löser alla våra problem.

Men de bekväma sanningarna är inte alltid de bästa. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i dag belyser Anders Wijkman och Johan Rockström baksidan med Göran Perssons resonemang:

”Vi har byggt en ekonomisk modell där förutsättningen är att resurserna alltid skall finnas där. Alltför länge har vi levt på myten om den eviga materiella tillväxten och föreställningen att naturens skafferi är oändligt stort. Modellen fungerade bra när både befolkningen och ekonomins omsättning var liten. I dag håller det inte längre. Naturkapitalet kommer inte att räcka”.

När Håkan Juholt i helgen utses till ny S-ledare tycks han väljas på villkoret att han ska ena en socialdemokrati redo för terapislafen. Handen hos myspappan ska vara stadig och inte darra. Många socialdemokrater kommer nervöst att bita sina naglar i väntan på att Håkan Juholt visar riktningen för partiet. Oron i partiet riskerar att lägga locket på allt som kan oroa och störa.

Pressen kommer därmed vara stor att luta sig tillbaka mot sanningar likt dem Göran Persson ställer upp – i stället för att se den svårare problematiken och söka de mer komplicerade svaren.

Göran Persson har dock helt klart rätt på en viktig punkt; marknaden kommer inte att leverera lösningen på klimatkrisen. När och om marknaden inser problemen kommer det att vara för sent. Då behövs en politik som klarar att se framtiden.

Samtidigt bör det tilläggas att Socialdemokraterna inte är ensamma om att sticka huvudet i sanden. Som Wijkman och Rockström konstaterar i dagens debattartikel: ”Den senaste valrörelsen var ett tydligt exempel. Korsiktiga plånboksfrågor dominerade diskussionen. Inte ett ord om ”peak oil”, krisen för världens ekosystem eller klimatförändringen”.

På fredag inleds Socialdemokraternas extrakongress, som hålls på nybyggda Stockholm Waterfront. Extrakongressens formella uppgift att utse en ny partiordförande och partisekreterare. Förutom tal av Håkan Juholt och Carin Jämtin, som är föreslagna till respektive post, ska även Mona Sahlin tackas av.

Vidare ska en allmänpolitisk debatt hållas, men något formellt program ska inte antas. De finns dock ett underlag till debatten.

En diskussion som just nu pågår i kulisserna är vilka ytterligare fyllnadsval som ska göras. Jämtin hade redan en ersättarplats i det verkställande utskottet så där ska ett fyllnadsval ske. Men står fler platser på spel? Sitter hela det gamla gänget säkert? Det vet vi inte ännu.

Under veckan som leder upp till kongressen kommer vi att publicera tre längre reportage här på Dagens Arena. Om socialdemokratin, såklart.

Det första kan – och ska – du läsa redan nu. Vår redaktör Magnus Åsblad packade väskan och reste runt i mellersta Sverige. Vi vet att Håkan Juholt har beskrivits som en folkrörelsesosse, med brett stöd ute i landet. Men vilken roll spelar gräsrötterna i dagens socialdemokrati? Hur ska partiledningen förhålla sig till spänningen mellan väljare och medlemmar? Dessa frågor ställde sig Magnus innan han reste iväg för att lyssna på rörelsen.

Läs det välskrivna reportaget här.

Reportage två och tre publicerar vi på tisdag och torsdag nästa vecka.

Eric Sundström, chefredaktör

Debatten om public service brukar ta några extra varv såhär års, när lördagskvällar i folkhemmet betyder tacos och melodifestival för många miljoner svenskar. Den kommersiella potensen slår i taket och invånare i vårt avlånga land förenas över alla möjliga gränser (låt vara på olika grunder). Inget annat event kommer i närheten i att vara lika bespottat, samtidigt som de soffrebeller som försvarar sin rätt till Linda Bengtzing mot kultureliten står starkt.

Lika starkt tycks stödet bland tv-tittarna vara för public service, åtminstone om man får tro betalningsviljan. Enligt Radiotjänst betalar nio av tio hushåll in de dryga 2 000 kronorna per år i tv-avgift. Därför är det tråkigt att debatten om public service bara förs på en elitnivå, oftast public service-bossar mot kulturministern mot redaktörerna för de större tidningarnas kultursidor. Sällan med lyssnarna och tittarna. Det är tråkigt och rätt så märkligt.

En som försökt lyfta frågan är programledaren för Sveriges radios program Publicerat, Åke Pettersson, som efterlyst mer diskussion kring lyssnarkontakt både i sitt program och i ett inlägg på “Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn“, ett så kallat “interaktivt webbokprojekt” som i folkmun hänvisas till som “Medieormen”, tänkt att väcka debatt kring mediernas utveckling, initierat av Sveriges radio. Eller folkmun förresten, det var en lögn. De som skriver på “Medieormen” är nästan uteslutande mediemakthavare och debatten är närmast obegriplig att hänga med i. Följaktligen kommer kommentarerna på Petterssons inlägg från Sveriges radios verkställande direktör, Sveriges radios presschef och någon som vill lyfta Sveriges radios webbmasters roll.

Allt pekar på att licensbetalarna vill ha sin melodifestival i fred, och att politiska krafter skulle sky den så pass mycket att lagen ändras på så sätt att produktionen inte längre är möjlig är osannolikt. Därför vore det välkommet om mediedebattörerna klev ur sin webboksöverrock och initierade en mer genuin diskussion med licensbetalarna om innehållet.

Införandet av det omdebatterade datalagringsdirektivet skjuts ett år på framtiden. Trots stark majoritet för direktivet lyckades Vänsterpartiet och Miljöpartiet, i en ohelig allians med Sverigedemokraterna, hala fram grundlagskortet ur rockärmen och få till en så kallad vilandeförklaring i dagens omröstning i riksdagen.

En vilandeförklaring kan utifrån grundlagen användas vid frågor som begränsar människors fri- och rättigheter. EU-direktivet innebär nämligen att svenska tele- och nätleverantörer tvingas spara svenskars uppgifter om bland annat telefonsamtal och mejl i sex månader för att det ska bli lättare att utreda brott.

Först i mars nästa år kan frågan tas upp till ny behandling i justitieutskottet. Under tiden riskerar dock Sverige att bötfällas av EU-domstolen, vilket var ett argument som användes flitigt under debatten från förespråkarna till datalagringsdirektivet.

Det ekonomiska motargumentet är dock att kostnaderna att införa direktivet riskerar att bli ännu högre i inköp av nya servrar och tekniska system och så vidare. Det resonemanget utvecklar miljöpartiets Maria Ferm på SVT-debatt.

Ett annat tekniskt motargument är att datalagring inte heller bidrar till att lösa fler brott. Det avslöjades förra året då en hemlig utredning läckte från EU-kommissionen.

Motståndarna till direktivet vill också avvakta EU-kommissionens egna utvärdering som väntas komma under våren. Kommissionen har nämligen flaggat för eventuella förändringar.

Men för eller mot datalagringsdirektivet är inte samma sak som för eller mot ökat övervakning av medborgarna. FRA och IPRED är redan ett faktum och redan i dag kan polisen hämta information från teleoperatörerna eftersom informationen redan lagras i stor utsträckning i faktureringssyfte. Men det är så klart en avgörande skillnad om lagring påbjuds i lag.

Den här debatten understryker den spaning som Magnus Åsblad gjorde i två reportage här på Dagens Arena: Teleoperatörerna står numera i skottgluggen för övervakningsivrarna. Läs de initierade reportagen här och framför allt här.

För att få en överskådlig bild av hur datalagring fungerar och vilken information som finns tillgänglig rekommenderas denna tyska sida. Här har Malte Spitz, politiker för de gröna i Tyskland, offentliggjort sin telefondata. Här kan man följa exakt hur han rört sig, hur många telefonsamtal och sms har skickat och mottagit och hur länge han varit uppkopplad mot internet vid varje givet tillfälle. Trots att Malte Spitz bara publicerat hälften av den insamlade datan är resultatet skrämmande.

Och så ett sista tips från höften: För alla som är intresserade av frågor rörande FRA och övervakning kan även ha glädje att botanisera i FRApedia.

Det är omöjligt och onödigt att försöka jämföra katastrofer och mänskligt lidande. Däremot är det ofta bra att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

I går kväll klockan 20.00 träffades utrikesministrarna inom G8 i det vackra Palais de l’Élysée. Mötet pågår till klockan 15.00 i dag. Hoppas att de lyckas avhandla just två saker: Japan och Libyen. En fråga som är uppe till diskussion är en ”no-fly zone” över Libyen.

Mer nyheter lär komma under dagen. Låt inte det fruktansvärda i Japan överskugga det fruktansvärda i Libyen. Två tankar – och förhoppningsvis konkret handling – samtidigt.

Här är tips på några andra saker som surrar just nu.

Björn Elmbrant har, som du kanske redan har sett, skrivit en utmärkt ledare om kärnkraftens efterräkning. Lena Sommestad bloggar om en DN-ledare om kärnkraft. Natalia Kazmierska skriver om Tjernobyl och Maud Olofsson i Aftonbladet.

—

DN-debatt är inte obligatorisk varje dag, men i dag ska ni läsa Anna Hedborgs och Anneli Nordströms viktiga artikel om karensdagen.

—

Den S-valberedning som leddes av Berit Andnor har börjat kritiseras mellan raderna. Läs Thomas Bodströms blogginlägg från andra sidan Atlanten, som handlar om Andnor och det engelska ordet ”agreement”.

—

Ingen lär ha missat att Anton Hysén har kommit ut som homosexuell. Välkommet, starkt och viktigt. Men få verkar ha läst ursprungsartikeln i den utmärkta tidskriften Offside. Väl värd att läsa, finns i en tidningskiosk eller Pressbyrå nära dig.

Även The Guardian skriver om Anton Hysén och artikeln illustreras symptomatiskt nog med en bild på pappa Glenn. Far Hysén är ännu välkänd i England där han var lagkapten för den engelska fotbollshistoriens mest framgångsrika lag, Liverpool FC.

The Guardian har för övrigt en utmärkt bevakning av skärningspunkten mellan politik, fotboll och kultur. Ett exempel är att filmregissören Ken Loach stödjer ett kontroversiellt grepp som klubben Bath City har tagit: rabatterade biljetter för polska supportrar.

Har du läst något viktigt i dag som jag har missat? Tipsa vidare i kommentarsfältet.

Det börjar dra ihop sig till kongress för Socialdemokraterna. Valberedningen har presenterat förslag på partiledare och handlingarna har skickats ut. Där står att läsa att ”kongressen blir ett avstamp i det politiska utvecklingsarbetet”. Meningen är att kongressens debatter ska generera underlag för den förestående revideringen av det socialdemokratiska partiprogrammet.

Tyvärr är det inte mycket i de handlingar som har skickats ut som kan räknas som ett diskussionsunderlag. I stället är det sida upp och sida ner med floskler i stil med ”vår kamp mot klyftor och för jämlikhet ska möta människors skilda drömmar och bejaka deras ambitioner”. Fina ord, men inget av ombuden till kongressen lär opponera sig. Avsaknaden av konkretion och frågor som faktiskt behöver debatteras är svår att värja sig mot. Den socialdemokratiska kriskommissionens huvudsekreterare, Marika Lindgren Åsbrink, är känd för att i alla lägen angripa politiken med ett sakligt lugn. Nu har hon gått i taket.

Klart är åtminstone att arbetsmarknadspolitiken kommer att ha en framträdande roll. Den som för att fördriva tiden räknar antalet inlägg som avslutas med slagordet ”vi måste ta tillbaka jobbpolitiken” bör fundera över de två mammutar i rummet som gissningsvis inte kommer genomlysas: facklig-politisk samverkan och arbetslöshetsförsäkringen.

Den första frågan är för svår och den andra för kontroversiell. Facklig-politisk samverkan mellan Socialdemokraterna och LO-förbunden har en lång och viktig historia, men det är uppenbart att den måste förändras i en eller annan riktning. Den valberedning som just nu letar efter nästa LO-ordförande möter i sina sonderingar bland arbetarrörelsens styrelser vitt skilda perspektiv. Socialdemokraterna står samtidigt längre från LO än de vågar erkänna och ingen har lyckats formulera en idé om framtiden. Det är helt enkelt svårt att ha en åsikt.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen gäller fortfarande att allt som beslutades för 100 år sedan är bäst. Frånvaron av insikten om att Socialdemokraterna inte just nu är Sveriges dominerande parti blir tydligast när det kommer till den ständiga förnekelsen i frågan om a-kassan och hur den ska se ut framöver. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) kommer att förändra den, ett faktum som borde driva Socialdemokraterna till ritbordet, för att skissa på motförslag. Om inte annat för att a-kassan inte längre fungerar.

Socialdemokrater ger gärna sken av att Moderaterna vill ha en obligatorisk och differentierad a-kassa. Moderaterna är smartare än så. Likt varje skickligt maktparti spelar de inte med öppna kort. De säger inte vad de tänker, ännu. Den parlamentariska utredningen ska som bekant sitta till 2013.

Det vore kul om det bjöds lite motstånd, gärna med avstamp när Socialdemokraternas högsta beslutande organ samlas för att välja ledning och väg framåt.

Alltså: Håkan Juholt är en riktig folkrörelsesosse, i ordets bästa bemärkelse. Han reser, kampanjar, träffar folk, dricker kaffe.

Juholt är också internationalist. Det gillas i rörelsen som ännu avgudar sin Palme.

Juholt är varken höger eller vänster, om de tjatiga etiketterna ska användas. Han är EU-vän och röstade ja till EMU och har tagit med en flickvän för att se solnedgången över det i Juholts ögon vackra kärnkraftverket i Oskarshamn. Men han värnar även det statliga ägandet, är tveksam till utförsäljningar och undrar varför finska staten ska tjäna pengar när vi tar oss en sup på midsommar. Både och, alltså.

Vidare: Juholt representerar en nystart. Mer erfaren än Damberg, och inte lika förknippad med valförlusterna 2006 och 2010 som Östros.

Till sist: Han är även en skicklig debattör, ordkonstnär, och glädjespridare. Och kan snacka såväl Springsteen som Dali.

Och S ska som bekant ha ett Springsteenfan som partiordförande. Minns Juholts ord när Sahlin efterträdde Persson: ”Partiet går från ‘O store Gud’ till ‘Born to run'”.

Där har ni huvudförklaringarna till att Juholt gled fram likt en Northug i spurten, efter det långa valberedningslopp som vi har bevittnat under vintern.

Men det finns även stora, svåra utmaningar som väntar Socialdemokraternas blivande partiledare.

Mer om detta i morgondagens ledare.

Något som Dagens Arena ska bli bättre på är att tipsa om tv-klipp, tal, händelser och nyheter som kan vara intressanta för vår läsekrets. Saker som händer till vänster om mitten och bortom vår egen nationalstat. Bra idé? Ge gärna din synpunkt i kommentarsfältet här nedanför.

Vi börjar med två saker som snurrar i progressiva kretsar just nu. En kort tv-film och en slags comeback.

1. De danska partiet Socialdemokraterne har gjort en annorlunda reklamfilm för tv. Filmen heter ”Se, vad de døda statsministre talar om” och utspelar sig på Christiansborg där det danska Folketinget sitter (en omständighet som fler svenskar har koll på nu i och med tv-serien ”Borgen”).

I filmen talar en rad porträtt av avlidna partiledare för Socialdemokraterne, däribland Thorvald Stauning och Jens Otto Krag, med varandra. De avlidna herrarna oroas över det nuvarande politiska läget, men vändningen och hoppet ska tydligen komma. Och så hörs fotsteg. Och så kommer de danska sossarnas nuvarande partiledare Helle Thorning-Schmidt gående…

Enligt Resumé följer nu en kampanj på internet och målet är att 100 000 personer ska se filmen. Och när du har sett den erbjuds du att följa Helle Thorning-Schmidt på Facebook. Ett oblygt sätt att placera den nuvarande ledaren (och statsministerkandidaten) i raden av tidigare danska statsministrar. En bra kampanj? Döm själv:

2. Brodern som förlorade, David Miliband, är återigen aktiv i den brittiska debatten och ger sin syn på varför partier till vänster förlorar val efter val i Europa.

Här är en länk till ett tal (“LSE-lecture”) som David Miliband höll helt nyligen: ”Why is the European left losing elections”. Miliband tittar närmare på sex länder och nämner såväl Palme som Tawney. Obligatorisk läsning om du har hjärtat till vänster.

Och i söndags var David Miliband gäst i BBC:s ”Andrew Marr Show”. Miliband talade dels om situationen i Nordafrika, och dels om varför socialdemokratiska partier i Europa har det tufft just nu. Och om Sunderland Football Club – och sin kloka bror. Du kan se intervjun här:

Ibland blir man glad av nyheter från Bryssel. I dag har Europaparlamentet röstat för två betänkanden som på olika sätt handlar om skattereformer. EU:s enda direktvalda politiska församling har slagit fast att EU bör införa en skatt på finansiella transaktioner – även om man inte lyckas få med resten av världen. Vidare uppmanar parlamentet EU att slå ned på skatteflykt och skattefusk för att på så sätt öka skatteintäkterna både i unionen och i världens utvecklingsländer.

Enligt uppskattningar förlorar EU:s medlemsstater 250 miljarder euro per år på grund av fusk och skatteflykt. För utvecklingsländerna är siffran än högre. Så mycket som 800 miljarder euro försvinner årligen från utvecklingsländerna, enligt parlamentet.

För att slutföra sifferexercisen beräknas en skatt på 0,05 procent – alltså en tjugondels procent – på alla finansiella transaktioner inom EU generera intäkter på 250 miljarder euro per år.

Det Europeiska socialdemokratiska partiets ordförande Poul Nyrup Rasmussen slår fast att dagens omröstning är ”ett tydligt avvisande av de konservativas synsätt på ekonomisk styrning, som bara går ut på åtstramningspolitik”.

Det finns förstås mycket man kan säga om detta. Argument för och emot en finansiell transaktionsskatt har hörts i mer än tio års tid – sedan Attac och andra förde upp diskussionen om en Tobinskatt på den politiska dagordningen. Skatteflykt och skattefusk likaså.

Men det som är fascinerande är att det gått att uppnå så pass stor enighet i parlamentet om frågor som ofta beskrivs som politiskt radikala. Betänkandet om ”innovativ finansiering på global- och EU-nivå” (där förslaget om en finansiell transaktionsskatt ingår) röstades igenom med 529 röster för, 127 emot och 19 nedlagda. Siffrorna hade måhända sett annorlunda ut om förslaget var lagstiftande – det är ändå en kraftig majoritet.

På Europanivå tar politiker beslut om globala framtidsfrågor. Det hade varit kul om mer av den debatten togs hem till Sverige.

“Vi gjorde rätt som handlade med Libyen”, skrev tidigare brittiske handelsministern och EU-kommissionären för handel, Peter Mandelson, i går i Financial Times. Indignationen flöt tjock ur Mandelsons penna, när han syrligt påpekade att den nuvarande brittiska regeringen gullade lika mycket med Muammar Gaddafi som den förra, fram till för en månad sedan, samt att detta i grunden var bra och rätt.

Mandelsons argument för att handla med Libyen och skaka hand med Gaddafi kan sammanfattas med att kontakt med omvärlden leder till en ökad vilja till demokrati för människor som lever i diktaturer. Sveriges handelsminister Ewa Björling har varit inne på samma spår. För två veckor sedan skrev hon att “Våra svenska företag kan vara goda förebilder i svåra länder.” Att inte vara närvarande, menar både Mandelson och Björling, leder ingen vart.

Det är svårt att argumentera mot logik – handel är verkligen en av nycklarna till fred. Därför är det nyttigt att påminna sig om att bland de svenska företag som länge verkat i Libyen hittar vi oljecowboys som Lundin Oil. Att sådan närvaro ligger bakom den omvälvande utveckling vi nu ser i Nordafrika är inte helt sannolikt. Stödet för att Sverige ska fraternisera med Gaddafi har bland svenska regeringens sympatisörer följdaktligen varit minst sagt ljumt.

En särskild liberal favorit har varit att påpeka att Libyen, fram tills alldeles nyligen, suttit på en av de roterande platserna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Att Libyen under Gaddafiregimen valdes in är givetvis upp åt väggarna galet, men all diplomati är mer eller mindre absurd. Klagosången över Västs omfattande handel med andra oljediktaturer, med Saudiarabien i spetsen, sjungs däremot tyst. Då gäller i stället Mandelsons och Björlings resonemang, en linje som också gör det möjligt för magnater såväl som sportstjärnor att åka på handelsresor och olympiska äventyr till Kina och Ryssland.

Dubbelmoralen gör många kullerbyttor här. Mest tycks det handla om vad vi tycker är praktiskt. Det är lättare att distansera sig mentalt från Gaddafi, jämfört med Abdullah bin Abdul Aziz och Hu Jintao. Vi gillar bensin och billiga kläder, helt enkelt. Men jag tackade inte heller nej, när biståndsminister Gunilla Carlsson under en intervju i december 2010 bjöd på godsaker hon fått på ett toppmöte, av diktatorn alla just nu pratar om – Gaddafi.

Ett besök på Armémuseum i Stockholm är kanske inte det mest upphetsande man kan tänka sig. Bland utställningarna återfinns långköraren ”Uniform” som ”highlightar museets fantastiska uniformssamling” och webbutställningen ”Lumparminnen”, där man får ta del av ”fyra mäns personliga berättelser kring kalsongerna, kokkärlet, kängorna och stridsbältet/stridsselen”.

Men för den som råkar befinna sig i Stockholm i helgen kan det ändå vara värt ett besök. I dag inviger Armémuseum en vandringsutställning om hur det är att vara soldat från en ockupationsmakt. Bakom utställningen står den israeliska människorättsorganisationen Breaking the silence, bestående av före detta soldater som tjänstgjort på Västbanken och Gaza.

I Israel har utställningen föga förvånande väckt heta känslor. Men för alla oss som vill se en stärkt israelisk fredsrörelse är Breaking the silence bland det bästa som hänt i landet på senare år.

Gå på armémuseum. Lyssna på militären.

I går (2011-03-02) arrangerade tidskriften Arena en förfest inför 8 mars på Högkvarteret i Stockholm, och ett samtal med avstamp i genusvetaren Catrin Lundström och sociologen Lena Sohls artikel “Hemmafruns återkomst” (artikel i Arena, ej på nätet).

Panelen, som bestod av Lisa Magnusson, frilansskribent, Catrin Lundström, genusvetare, och Kristina Lindquist, Ottar, diskuterade politiska och populärkulturella konsekvenser av hemmafrutrendens återkomst. Varför uppmuntras kvinnors återgång till hemmet – efter så många år av ekonomiskt oberoende – igen?

Vissa hemmafruar flyttar fram sina positioner, något vi bl.a kan se i representationer och skildringar i tv-serier som “Mad Men“, “Svenska New York-fruar” och “Desperate Housewives.” Dessa representationer, av hemmafruar som fartfyllda och lyckade medelklasskvinnor, belyser samtidigt glappet mellan människor i samhället och realpolitiska problem.

Hemmets vrå står fortfarande i hemmafrudebattens centrum. Är vårdnadsbidragstagaren den nya hemmafrun, och RUT-avdragens möjligheter medelklasshushållens och livspusslets bästa vän? Lisa Magnusson poängterade att det inte är förnedrande att städa hemma hos folk, och ifrågasatte varför det anses vara ett problem att stanna hemma med sina barn. Det är hyckleri att bara applådera pappor som är hemma. Att lösa andra människors liv är förnedrande, inte städningen i sig, betonade Kristina Lindquist och citerade Olof Palme:

Man kan inte hålla på och prata om mina barn eller dina, det rör sig om våra barn.

Figuren hemmafru är komplex – det är en central figur för den andra vågens feminism. Det fria hemmafru-valet får politiska konsekvenser i relation till arbetsmarknadspolitiken.

Vilka som blir – och vilka som är – exkluderade från arbetsmarknaden borde få mer uppmärksamhet i hemmafrudebatten. Hemmafrutrendens återkomst är provocerande, samtidigt som surdegslimpans medelklassvisioner förblir en dröm om ett hållbart liv.

Det kan inte vara kul att heta Agneta Luttropp i dag. Under gårdagens viktiga omröstning i riksdagen tryckte miljöpartisten Luttropp på fel knapp. Ett nej blev ett ja och konsekvenserna kan bli oöverstigliga för den svenska modellen. Luttropp kan räkna med att hudflängas i medierna i dag.

Men egentligen spelade Luttropps feltryckning inte så stor roll. Även om omröstningen var extremt tajt låg Luttropps feltryckning inom felmarginalen. Det grundläggande var återigen ett sjabbel med kvittningssystemet.

Tre andra miljöpartister hade nämligen registrerat sig som frånvarande trots att de enligt kvittningssystemet skulle ha varit på plats. Två av dessa – Valter Mutt och Kew Nordqvist – satt faktiskt i med i kammaren. Men de tryckte inte på knappen under omröstningen. Den tredje frånvarande miljöpartisten hade partiet glömt att rapportera.

Ansvaret för debaclet faller egentligen tungt på miljöpartisterna Bodil Ceballos och Peter Rådberg. De är Miljöpartiets ansvariga kvittningsmän och det är deras uppgift att hålla koll på sina partivänner. Det gjorde de uppenbarligen inte.

Det här är dock inte första exemplet på kvittningssjabbel. Så sent som i februari var det socialdemokraten Peter Persson som tryckte fel. Resultatet blev att utländska medborgare nu kan fortsätta att jaga ripa i svenska fjällen trots att han och oppositionen egentligen ville förbjuda jakten.

Men ripjakten i fjällen måste ändå betraktas som en relativt marginell fråga. Gårdagens omröstning kan dock få mycket allvarligare konsekvenser. Det handlade i grund och botten om den svenska modellens överlevnad.

Regeringen har varit svävande på målet kring hur de ska agera på EU:s toppmöte i slutet av mars. Där ska medlemsländerna bland annat ta ställning till EU-kommissionens lagstiftningspaket som innebär den mest omfattande förstärkningen av den ekonomiska styrningen i EU och i euroområdet sedan införandet av den ekonomiska och monetära unionen. Målet är att uppnå en bredare och bättre övervakning av finanspolitiken. Men i paketet ingår också förslag som innebär ett grundskott för den svenska modellen.

Kommissionen vill nämligen ha inflytande över medlemsländernas lönebildning. Går lagförslaget igenom kommer det innebära att makten över lönebildning flyttas från arbetsmarknadens parter till EU.

Gårdagens omröstning handlade bland annat om detta. Oppositionen ville försäkra sig om att regeringen röstar emot ett sådant förslag under EU-toppmötet. Nu gick det om intet. Nu ligger all makt i regeringens händer.

Problemet med kvittningssystemet har funnits länge. Troligen har misstag tidigare begåtts. Men det är först nu, när det är så pass jämt i riksdagen att varje röst kan bli avgörande, som problemen blir uppenbara.

Kvittningssystemet måste ses över. Skandalerna är ett allvarligt hot mot legitimiteten för den parlamentariska demokratin och riskerar att spä på politikerföraktet bland allmänheten. Både kvittningsmän och riksdagsledamöter måste skärpa till sig. Annars kan man lika gärna återgå till lotteririksdag efter 1973 års modell.

Nomineringarna till det mycket prestigefyllda priset Guldspaden offentliggjordes nu på förmiddagen. Dagens Arena är nominerade för reportaget ”Helt sjukt om fusk och fel” som vår redaktör Mikael Färnbo grävde fram och skrev tillsammans med tre reportrar på Dagens Arbete.

Vi på Dagens Arenas redaktion är naturligtvis otroligt stolta och glada. Och ni trogna läsare kan vara lugna, vi på redaktionen har gratulerat Mikael ordentligt. Nu ska hela redaktionen äta lunch ihop, som vi alltid försöker göra på onsdagar. I eftermiddag blir det tårta här på Arenagruppen.

Jag uppmanar dig som läsare att läsa reportaget, även om du har läst det förut. Och läs gärna Nisha Besaras ledartext om reportaget.

Eric Sundström, chefredaktör