Bloggen

Dagens Arena är en del av Arenagruppen som syftar till att vara just en arena för olika åsikter. Därför ligger det i sakens natur att vi uppmuntrar läsarmedverkan på vår hemsida. Men läsare som vill delta i en diskussion i våra kommentarsfält ska inte skrämmas bort av irrelevanta yttranden som har en negativ inverkan på samtalsklimatet. Det är viktigt att ta ställning för transparens och öppenhet, men också skapa strukturer för en konstruktiv diskussion.

Vi blev inspirerade av det här inlägget i Medievärlden och väljer nu att tydliggöra att vi vill arbeta i samma anda. Kommentarerna är viktiga för Dagens Arena eftersom de oftast tillför ny information, ifrågasätter det vi skriver och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Inte sällan sker detta i dialog med andra besökare på sajten.

Kommentarerna på vår sajt ska vara i enlighet med våra regler. Dessa kommentarsregler har sett likadana ut sedan vi lanserade sajten i maj 2010. Så här skrev vi då.

• Dagens Arena tar bort kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

• Dagens Arena avpublicerar också kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet. Sådana kommentarer kan komma att publiceras på en annan plats på sajten under vinjetten ”bortvalda kommentarer”.

• Dagens Arena följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

• Dagens Arena förbehåller sig rätten att ändra och redigera i inlägg som inte följer dessa regler.

Tyvärr tvingas vi konstatera att vissa kommentarer, i regel skriva av ett fåtal väldigt aktiva läsare, inte är i enlighet med de regler vi har satt upp. Dessa kommentarer har helt enkelt en negativ inverkan på samtalsklimatet på vår sajt. Därför tar vi nu ett tydligare grepp över våra kommentarsfält och tillämpar reglerna fullt ut. Vi gör det i hopp om att förbättra samtalsklimatet, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till ännu mer diskussion och ännu fler kommentarer.

Eric Sundström, chefredaktör

Att arbetslösheten steg kraftigt under 2009 var inte så konstigt. Allt för långtgående avreglering, obefintlig tillsyn och bonussystem som belönade högriskbeteenden hade skapat en tickande bomb. Hjärtinfarkten låg och lurade och på hösten 2008 korkades penningkärlen igen. Finanssektorn kollapsade. Allt stannande upp.

I den varselvåg som följde steg arbetslösheten till drygt 10 procent. I dag har den åter sjunkit men ligger envist kvar på runt 8 procent – trots den i övrigt goda ekonomin.

Detta har förbryllat mången nationalekonom. Varför sjunker inte arbetslösheten när ekonomin återhämtar sig?

Fenomenet är inte nytt. Från 1970-talet fram till 1990 hade Sverige en arbetslöshet som låg och guppade mellan 2 och 4 procent (med dagens mått mätt). Faktum är att Sverige år 1990 hade en sysselsättningsgrad på 83 procent, vilket på den tiden var världsrekord (sedan dess endast toppat av Norge och Island).

Sedan kom 90-talskrisen. På grund av fastighetskris och finanskris sköt arbetslösheten först iväg upp till 12 procent. Men när ekonomin sedan återhämtade vägrade arbetslösheten att sjunka i samma takt. Botten, eller jämvikten, hade höjts. Under hela 2000-talet pendlade arbetslösheten mellan 6 och 8 procent.

Under en akut kris förklaras arbetslösheten främst med bristande efterfrågan. Men när krisen lägger sig och ekonomin tuffar igång igen flyttas fokus till institutionella faktorer på arbetsmarknaden. Då börjar politiker och ekonomer åter gräva djupt i den nationalekonomiska verktygslådan. Vad är det då för svar de finner?

Man kan säga såhär: Det är ingen slump att finansminister Anders Borg här om veckan krävde sänkta lägstalöner inom servicesektorn. Inte heller att Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren vill ha generellt låga löneökningar i avtalsrörelsen.

Det är inte heller en slump att regeringen innan finanskrisen försökte bekämpa den eftersläpande arbetslösheten från 90-talskrisen med kraftiga försämringar av a-kassan, och därmed den fackliga organisationsgraden och kollektivavtalens legitimitet.

Och, sanna mina ord, det kommer inte dröja länge innan arbetsrättslagstiftningen luckras upp och ”liberaliseras”.

Detta är inte konstigt. Dessa människor är både högerpolitiker och utbildade på handelshögskolorna. Hög a-kassa, höga reallöneökningar, arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal. Så stavas nationalekonomins traditionella svar på varför arbetslösheten inte sjunker.

Men det har faktiskt hänt ett och annat även inom den stockkonservativa nationalekonomin. Att hög a-kassa skulle minska sysselsättningsgraden är i högsta grad ifrågasatt. Liksom den seglivade myten om att reallönesänkningar är rätt medicin mot arbetslöshet.

I den intressanta rapporten ”Naturligt hög arbetslöshet?”, författad av TCO:s chefsekonom Göran Zetterberg, avlivas dessa myter. Det empiriska stödet för dessa slutsatser är mycket bristfälligt och ibland helt motsägelsefullt, konstaterar Zetterberg.

Själv för han fram tesen att den höga strukturella arbetslösheten sedan 90-talskrisen i mångt och mycket kan förklaras med en på tok för stram penningpolitik, åtminstone fram till 1996. Ansvaret för detta främst är Riksbankens, som enligt författaren misslyckats med sitt uppdrag.

Enligt Zettergren blev resultatet av denna politik att hundratusentals personer slogs ut från arbetsmarknaden. Ett tillstånd som påverkar arbetslösheten än i dag.

Om detta stämmer eller ej är jag inte ekonom nog att bedöma. Och i ärlighetens namn förstod jag inte hälften av vad som sades på torsdagens seminarium som anordnades av tankesmedjan Global utmaning.

(Och i dessa tekniska sysselsättningsdiskussioner vandrar ofta tanken iväg till andra kvardröjande och obesvarade frågeställningar: Varför delar vi inte bara på jobben, varför använder vi inte vår produktivitetsutveckling till att skapa verklig välfärd, varför pratar vi inte om den skadliga sidan av tillväxt?).

Men en sak kan man ändå konstatera. Hösten 2010 presenterade Internationella arbetsorganisationen, ILO, och Internationella valutafonden, IMF, ett gemensamt diskussionsdokument om hur världens arbetslöshetskris bäst borde hanteras.

Det viktigaste, enligt IMF/ILO, var att hålla uppe efterfrågan med fortsatt expansiv finans- och penningpolitik. De argumenterade mot en generell återhållsam lönebildning och menade att ett fungerande a-kassesystem är en viktig del av en ”nödvändig efterfrågestabilisering vid konjunkturnedgångar”. De ifrågasatte också huruvida a-kassan har några märkbara negativa effekter och gjorde samtidigt bedömningen att alltför flexibla anställningsvillkor varit en viktig orsak till den stora nedgången i sysselsättningen.

Som Zettergren skriver: ”För 10 år sedan hade det varit fullkomligt otänkbart att IMF hade ställt sig bakom en sådan analys”.

Det kan konstateras att det har hänt ett och annat även inom nationalekonomin. Synd bara att finansminister Anders Borg fortsätter att predika gamla dogmer.

Dags att slakta några heliga kor, herr Borg!

I och med dagens parlamentsval i Irland reder vår medarbetare Niklas Nordblad ut det irländska valsystemet.

Enligt opinionsmätningarna blir dagens parlamentsval en historisk ommöblering av Irlands politiska landskap. Den nuvarande regeringen går mot en brakförlust. Regeringen leds av center-högerpartiet Fianna Fáil efter att den mindre koalitionspartnern De gröna hoppade av i januari.

Irland har aldrig haft ett starkt arbetarparti och den viktigaste politiska skiljelinjen går inte mellan höger och vänster, utan efter vilken sida man stod på i inbördeskriget på 1920-talet.

Valsystemet på Irland är ovanligt. Landet tillämpar vad som på statsvetarspråk brukar heta ”single transferable vote”. I stället för att väljaren röstar på en partilista, ska kandidaterna numreras i preferensordning (1, 2, 3 etc.). Väljaren kan alltså fördela sin röst på flera partier och/eller oberoende kandidater. Detta innebär dels att partilösa kandidater har en god chans att bli valda, dels att väljarnas andra- och tredjehandsval kan påverka resultatet. Valsystemet och de relativt små valkretsarna gör det viktigt för politiker att profilera sig lokalt. Följden blir att rikspolitiska frågor kan bli lidande.

De två dominerande partierna, Fianna Fáil och Fine Gael, kan båda beskrivas som breda center-högerpartier. Båda har sitt ursprung i det nationalistiska partiet Sinn Féin, som ledde kampen för en självständig irländsk republik i början av 1900-talet. Efter ett gerillakrig slöt representanter för Sinn Féin ett avtal med den brittiska regeringen. Större delen av Irland fick långtgående självstyre inom Brittiska samväldet, men inte status som republik, och Nordirland fortsatte att tillhöra Storbritannien. För många irländska nationalister var avtalet oacceptabelt, och motsättningen ledde till inbördeskrig. Den del av Sinn Féin som stödde avtalet, och vann inbördeskriget, är föregångare till dagens Fine Gael. Motståndarsidan leddes av Éamon de Valera, en dominerande gestalt i irländsk politik under större delen av 1900-talet och grundare av Fianna Fáil.

Det parti som för närvarande bär namnet Sinn Féin har sin främsta bas i Nordirland, och har fungerat som IRA:s politiska gren. Partiledaren Gerry Adams har enligt många uppgifter länge ingått i IRA:s ledning (själv hävdar han att han aldrig har varit medlem i IRA). Genom IRA:s vapenvila och fredsprocessen i Nordirland har Adams och hans parti fått mycket goodwill. Gerry Adams kandiderar nu för första gången till det irländska parlamentet. Partiet driver en vänsterpolitik med hårda utfall mot bankerna och motstånd mot IMF och EU, som kan locka många proteströster. Adams historia har tagits upp i valrörelsen, bland annat av anhöriga till offret för ett uppmärksammat mord som de hävdar att Adams beordrade.

Också United Left Alliance, en allians av diverse vänsterpolitiker med trotskisten och EU-parlamentarikern Joe Higgins som mest kända namn, hoppas att den ekonomiska krisen ska ge ett uppsving för radikal vänsterpolitik. De beskriver sig som ett verkligt alternativ till de stora partierna, eftersom de till skillnad från Labour och Sinn Féin motsätter sig alla kapitalistiska lösningar på krisen och vägrar samarbeta med konservativa partier. De förespråkar förstatligande av bankerna och höjda skatter för företag och höginkomsttagare.

Trots de stora förändringar i partiernas storleksförhållanden som väntas, kommer det politiska landskapet fortsätta att vara ett särfall i Västeuropa.

Niklas Nordblad, korrekturläsare på Arenagruppen

I går kväll skulle ett spännande samtal ha ägt rum på Kulturhuset i Stockholm. Temat var Stockholm och kollektivtrafiken – ”stadens nervsystem”.

Moderaten Christer Wennerholm – trafiklandstingsråd och ordförande i SL:s styrelse – skulle delta tillsammans med trafikforskaren Maria Börjesson och Anna Nygård från planka.nu.

Tyvärr uteblev mycket av spänningen. Kort innan seminariet skulle dras igång av moderatorn Christoffer Barnekow ställde Wennerholm in på grund av sjukdom. Björn Silvén från Stockholms spårvägar fick ersätta.

Tråkigt. Diskussionen mellan den högst ansvarige för trafikfrågor i Stockholms läns landsting och planka.nu hade kunna bli riktigt spännande.

Som tur är verkar Christer Wennerholm inte vara allt för sjuk. I dag uppmärksammar nämligen planka.nu att han på förmiddagen varit ute i söderort och tagit ett symboliskt spadtag för nya Älvsjö centrum.

Planka.nu antyder med andra ord att moderaten Wennerholm faktiskt inte var sjuk, utan ställde in för att undvika en krävande debatt – något som hans pressekreterare Håkan Filipsson inte har några kommentarer till.
– Det får nog stå oemotsagt. Jag vill inte kommentera, säger han till Dagens Arena.

– Det var ett jättebra upplägg, men ibland kan man inte när man känner sig krasslig.

Jag förstår.
– Det här evenemanget hade ett krävande format, det var publikfrågor, man ska diskutera ideologi och visioner. Då måste man vara på topp. Det är inte alls samma sak som att delta i en tiominuters intervju eller något sådant, fortsätter han.

Planka.nu har meddelat att man gärna ser en ny diskussion med Christer Wennerholm under våren. Något inte Håkan Filipsson utesluter.
– Vi tackar ja till så många förfrågningar vi kan, säger han.

– Vi bedömer inte olika organisationer, vi bedömer bara upplägget.

Det låter det. Trafikfrågorna är alldeles för viktiga för att Moderaterna ska få stå oemotsagda. Håll utkik framöver. Christer Wennerholm deltar snart i en debatt nära dig.

I dag firas den ryska mansdagen, Fäderneslandsförsvararens dag i Ryssland, Ukraina, Vitryssland, och i andra före detta sovjetrepubliker.

Den ryska mansdagen härstammar från den första massrekryteringen till Röda armén, som ägde rum 1918 (enligt Wikipedia). Det är en helgdag som firas med parader för att hylla soldater och veteraner (och stärka nationen). Kvinnor ger bort gåvor till sina män, pojkvänner, fäder och söner.

Den ryska mansdagen har inofficiellt blivit en motsvarande dag till den internationella kvinnodagen.

Vad händer när nationell manschauvinism får en egen dag? Vissa betraktar den ryska mansdagen som en högtid tillägnad dem som tjänstgör i den ryska armen, andra anser att alla män är försvarare av fosterlandets nationella värden. En opinionsundersökning, genomförd av Home Credit & Finance Bank, har visat att bara 17 % tycker att den 23 februari är Militärers dag.

Den internationella mansdagen, som äger rum den 19 november varje år, uppmärksammar något helt annat än kärlek till fosterlandet. Fokus ligger vid pojkar och mäns hälsa, jämställdhet, relationer och familj. Den internationella mansdagen har fått stöd från UNESCO:s Director of Women and Culture of Peace, Ingeborg Breines, med utlåtandet:

This is an excellent idea and would give some gender balance.

Om lite drygt två veckor är det återigen den 8 mars och den internationella kvinnodagen. Något vi måste uppmärksamma på alla sätt och vis – hela da’n varje dag.

Apropå den internationella kvinnodagen, den firas också som en helgdag i Ryssland.

I dag öppnas den 55:e sessionen i FN:s kvinnokommission i New York. Huvudtemat i år är flickors och kvinnors utbildning. Senare under veckan ska FN:s nya organ för kvinnofrågor, UN Women, officiellt lanseras.

Om man tittar på de siffror som mäter hur långt världen har kvar till att uppnå millenniemålen ser det rätt bra ut vad gäller andelen flickor med möjlighet att gå i skolan, jämfört med pojkar. Stora framsteg har gjorts det senaste decenniet. Utbildning omtalas ofta som den kanske viktigaste nyckeln till utveckling och välbefinnande och är i sig sällan politiskt känsligt. Tyvärr motsvaras inte framgångarna av en lika snabb samhällsutveckling.

I Sverige är det knappast en nyhet att flickor och unga kvinnor når höga resultat i utbildningssystemet, när det gäller osakliga löneskillnader går det inte lika bra och det oproportionerligt myckna hemarbetet är lika obetalt som alltid. I utvecklingsländer, framför allt på landsbygden, har kvinnor svårt att få betalda yrken över huvud taget, ett problem som är långt svårare att ta i än att höja antalet flickor per klassrum, då det handlar om att förändra samhällsnormer lagar inte alltid kan råda över eller förändra.

Ändå är det i de juridiska frågorna som UN Women har potential att göra sig till ett relevant FN-organ. Organisationen är en sammanslagning av fyra organisationer inom FN-systemet, däribland UNIFEM, i syfte att höja statusen för frågorna, både internt och på den internationella agendan. I UN Womens mandat finns arbetet med säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet. Organisationens första stora rapport, som släpps senare i år, kommer att fokusera på kvinnors utveckling ur ett juridiskt rättviseperspektiv. Det kan handla om rätten att äga jord, att inneha ett lönearbete, att stifta lag eller att vara fri från psykiskt och fysiskt våld i sina nära relationer såväl som i det öppna samhället.

UN Womens första exekutivdirektör, Chiles förra president Michelle Bachelet, har en monumental uppgift framför sig – att med en starkare och samlad organisation i ryggen omvandla de många fina ord om kvinnors rättigheter som gärna yttras i FN-sammanhang till fler konkreta insatser för att kvinnor ska vara lika lika inför lagen som män. Sverige har förärats en post som vice ordförande i UN Womens styrelse, sannolikt för att vi är en av organisationens större finansiärer.

Det vore välkommet om Sverige använde det inflytande vi betalat för till att underlätta så mycket som möjligt för Bachelet. Utkastet till slutsatserna från årets upplaga av CSW har precis börjat skickas runt till delegationerna. Den svenska linjen i FN är oftast att ligga lågt och inte säga något politiskt om det inte först vattnats ur i interna EU-förhandlingar. Ett bra tillfälle att ändra på det är nu.

I en taxibil på väg mot en slutenvårdsavdelning i Vänersborg sms:ar Gabriella sin mamma. Förlåt för att jag är så jobbig, förlåt för att jag mår så dåligt. Mamman sitter i samma taxibil. Men de vill inte att taxichauffören ska behöva veta vad som pågår. De är på väg till Vänersborg därför att det inte finns några lediga slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg.

I går sände Sveriges Radio P1 den andra delen av “Det svenska psyket“. Ett viktigt reportage om att unga inte får tillräcklig hjälp när de mår dåligt. Om en psykiatri som inte på långa vägar fixar att hjälpa de som mår sämst.

Gabriella är en av dem som framträder i reportaget. Hon borde vara ett ovanligt exempel, men antalet unga som mår dåligt blir fler. Mellan åren 1995 och 2007 tredubblades antalet unga i gymnasieålder som behövde sjukhusvård för depression. Gabriella är också en av alldeles för många unga kvinnor som när de inte orkar leva längre säger: förlåt, det är mig det är fel på, sörj mig inte.

Antalet slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) minskade med 30 procent åren 2001 till 2007. Den praktiska effekten det får är att när den 15-åriga dottern försöker ta livet av sig kan hon skickas tio mil bort därför att plats inte finns på det närmast belägna sjukhuset. Längre bort från föräldrar, syskon, vänner.

– Det kändes inte alls bra, att åka långt när man mår dåligt, till en annan plats, en helt ny stad. Att mamma inte skulle kunna hälsa på mig, säger Gabriella till reportern.

De färre platserna innebär också att barn och ungdomar i större utsträckning placeras på avdelningar för vuxna. Den som någon gång har besökt både barn- och vuxenavdelning vet att det råder markanta skillnader. Personalen är långt mer närvarande på barn- och ungdomsavdelningen. Leken kan fortfarande pågå, även om det finns ett större allvar i bakgrunden. Barnen får fortfarande vara barn.

BUP ska ta hand om dem som mår sämst. Men någon instans för de barn och unga som börjar må dåligt finns inte. Varken skolhälsovård eller vårdcentral har något behandlande ansvar. När Dagens Arena innan jul följde upp det här glappet i psykiatrin för barn- och ungdomar beskrev Socialstyrelsens Birgitta Hagström det som att det blir ett svar hål när barnen börjar skolan.

– Skolhälsovården har inget behandlande ansvar. De skulle kunna jobba förebyggande – och det gör skolan. Men när man har identifierat ett barn som mår dåligt vet man inte vart barnet ska skickas, sa Birgitta Hagström till Dagens Arena.

Regeringen har lagt pengar på att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Det har dock fått i effekt att BUP gallrar hårdare i vem de ska ta emot. De barn som inte kan få hjälp hos BUP skickas alltså tillbaka till skolhälsovård, som i sin tur inte har något ansvar för att ge behandling till barnen. I vissa fall tar skolhälsovården på sig att behandla barnen därför att det inte finns någon annan som gör det. I många fall tar barn- och ungdomspsykiatrin på sig att ge vård till barnen. Trots att det inte är deras ansvar, att trycket på personalen är enormt och att resurserna till dem som mår ännu sämre minskar. I värsta fall får barnet ingen hjälp förrän det gått alldeles för långt.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att det inte bara är unga kvinnor det handlar om. Också de unga männen mår i allt större utsträckning sämre. Men i enlighet med rådande könsmallar vänder pojkar ofta sitt dåliga mående utåt och unga kvinnor det inåt. Självmordsförsöken är våldsammare bland pojkarna, och de unga männen kommer i mindre utsträckning i kontakt med psykiatrin.

Men medan empiriska fakta talar ett tydligt språk om bristerna i barn- och ungdomspsykiatrin fortsätter unga kvinnor och män, precis som Gabriella, att må dåligt. Rakblad kommer att ge nya ärr på underarmar, värktabletter att blandas med sprit, taxibilar att köra till slutenvårdsavdelningar långt bort.

Det räcker inte att bara korta köerna; resurserna till psykiatrin måste förändras och glappet i psykiatrin täppas till. För det är inte dig det är fel på. Du är inte jobbig. Det är dig vi tänker sörja om du tar livet av dig.

I höst drar avtalsrörelsen igång igen på allvar. Förra avtalsrörelsen ägde rum i en allvarlig lågkonjunktur – med historiskt låga löneökningar som följd. Då gick Svenskt Näringsliv in i avtalsrörelsen med krav på nollavtal.

I dag går svensk ekonomi på högvarv. När OECD:s generalsekreterare var i Stockholm för några veckor sedan beskrev han Sveriges ekonomi som en tigerekonomi – ”lika stark som Pippi Långstrump”. Anders Borg var glad som en sol. Jämfört med samma period 2009 var tillväxten för tredje kvartalet 2010 hela 6,9 procent. Svenska företags vinster har fördubblats på ett år.

Hur reagerar då arbetsgivarorganisationen i denna nya ekonomiska verklighet, när en ny avtalsrörelse står för dörren?

Genom att ta strid mot höjda lägstalöner.

Arbetslösheten är fortfarande hög. Det åtgärdas genom att lönerna för de redan sämst betalda på arbetsmarknaden hålls tillbaka. Människor med ”låg konkurrenskraft” måste kunna hävda sig på arbetsmarknaden på något sätt – det vill säga, genom att acceptera mindre pengar i plånboken. Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren säger i en intervju med Svenska Dagbladet att facken inte tar tillräckligt stor hänsyn till arbetslösheten i sina lönekrav.

Det finns, milt uttryckt, ett par problem med Svenskt Näringslivs inställning. Först och främst är det förstås djupt stötande att man siktar in sig på att hejda löneökningarna just för de löntagare som redan tjänar minst. Finns det några yrkesgrupper som ska ha högre löner är det låginkomsttagarna, kan man tycka.

Men näringslivets intresseorganisation verkar också allt mer vilja röra sig bort från den så omhuldade svenska modellen. Under lång tid rådde det något slags konsensus i Sverige om att vi inte ska konkurrera med lägre löner. Lönerna har tillåtits stiga i takt med att produktiviteten i ekonomin som helhet har ökat.

Det har funnits en uttänkt idé med att hålla uppe lägstalönerna i Sverige. Hyfsat höga minimilöner betyder att företag har incitament att öka produktiviteten – att hela tiden försöka producera mer per arbetad timme.

Att aktivt gå in för att hejda en ökning av minimilönerna går i motsatt riktning. Vi riskerar att se fler lågproduktiva låglönejobb framöver. Det är inte den ekonomiska filosofi som styrt Sverige det senaste halvseklet.

Kanske tror Svenskt Näringsliv på allvar att det inte längre går att förena höga lägstalöner med låg arbetslöshet. I så fall bör de säga det rakt ut. Kalla saker vid dess rätta namn.

Svenska modellen, bye bye.

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill starta revolutioner och satsa svenska biståndspengar på sociala medier. Skribenten och författaren Sam Sundberg kommenterar de sociala mediernas demokratiska potential och huruvida Facebook kan störta diktaturer:

Det är nyttigt att problematisera internets roll för demokratiutveckling, inte minst när svenska biståndsmiljoner ska slussas till sociala medier-projekt. När biståndsministern skriver att nätaktivister är nya demokratikämparna avser hon de som delar hennes världsbild, inte fenomen som Wikileaks och Anonymous, som stör västerländska makteliter.

I går arrangerade Sektor 3 – Tankesmedjan för det civila samhället och Svenska Institutet ett samtal om det civila samhällets och sociala mediers betydelse för demokratiutveckling i allmänhet och Egypten i synnerhet under frågeställningen Hur startas en revolution?

Nadia El Gohary, tidigare aktiv i egyptiska ungdomsorganisationen Nahdet El Mahrousa, påpekade att snabbheten i informationsspridningen handlar om att organisera människor som upplever orättvisor. Människor i Tunisien mobiliserades och organiserades under lång tid:

När man ser att något faktiskt händer får man glöd, det tar många år med flera aktörer i det civila samhället för att samla kraft. Sociala medier är ett verktyg och plattform för utbyte av information.

Rasmus Fleischer poängterade att sociala medier, i Sverige, inte var tidigare ute med att uppmärksamma protesterna i Tunisien. Bloggar var inte före tidningar vad gäller det som hände medan det pågick. I fredags, efter Hosni Mubaraks avgång, dominerade hjälterubriker och glädjebilder svenska medier. Fleischer betonade skevheten i mediebilderna med tanke på att det har skett någon form av militärkupp i Egypten.

Tillgången till sociala medier – beroende på vilka man syftar på – är en klassfråga. Förverkligande av demokrati behöver inte vara det. En av frågorna just nu är – hur avslutas en revolution?

Något som har varit betydande för informationsspridningen (förutom Al-Jazira) under händelseutvecklingen i exempelvis Egypten är användningen av mobiltelefoner. Den pågående revolutionen i Egypten, som beskrivs som en webolution, är i själva verket en nätverksrevolution – inte de olika sociala varumärkena och verktygen i sig.

Mattias Gardell, religionshistoriker tycker att alla bör hålla följande i minnet:

Iranierna var extremt skickliga (på sociala medier). De twittrade, facebookade och fixade. Regimen var också extremt skickliga. Mobiloperatören Samsung har ett avtal med den iranska regimen. På motsvarande sätt finns avtal mellan de stora mobiloperatörerna och regimerna i alla diktaturländer.

Om den digitala revolutionen fortsätter behöver folk gå under radarn, för att undvika kontroll, och börja interagera med varandra i andra arenor. Att kommunicera anonymt på internet tycks vara något av en kamp i sig.

Regeringen investerar biståndspengar i sociala medier-projekt för att främja demokratisk utveckling utomlands, medan åtgärder stramas åt för att övervaka och reglera svenska medborgares kommunikation med FRA-lagen och Datalagringsdirektivet. Men ändå.

Biståndsminister Gunilla Carlsson bjuder in dig att mejla idéer om du har idéer om hur informations- och kommunikationsteknologiska lösningar kan användas i frihetens tjänst.

Nätaktivister, förenen eder.

Regeringen får i dag svidande kritik från Riksrevisionen för att inte ha informerat varken riksdag eller medborgare om hur klimatmålet ska nås eller hur mycket det kommer att kosta.

Riksrevisionen har granskat de utsläpp som staten har gjort i andra länder för att minska utsläppen. Läsningen av slutsatserna borde få statsråden att rodna.

Regeringen har inte beslutat om hur många utsläppskrediter som ska köpas eller när. Det innebär att det är omöjligt att beräkna hur mycket utsläppskrediterna i slutändan kommer att kosta. Som lägst kan det bli 670 miljoner kronor. Som högst tio miljarder kronor.

Att minska utsläppen utomlands är i sig en kritiserad metod. Regeringen menar att det är billigare än att göra minskningarna i Sverige – men det är slutsatser som har ifrågasatts av bland andra Institutet för tillväxtpolitiska studier. Det är också tveksamt om insatserna i andra länder verkligen leder till de utsläppsminskningar som den svenska regeringen i ett senare skede får tillgodoräkna sig. I Kina tillgodoräknar sig Sverige exempelvis minskningar som satsas i vindkraftsprojekt. Men den kinesiska regeringen prioriterar satsningar på vindkraft – det är alltså högst oklart om dessa vindkraftverk inte hade byggts ändå.

Svensk miljökatastrof i Indien
Samtidigt har det i dag framkommit att staten sparar miljarder på en miljöskandal i Indien. Det är det svenska utbytessystemet för läkemedel som kan bidra till att orsaka allvarliga miljöskador, enligt ett avslöjande från Sveriges Radios Ekot.

Så här går det till: De svenska apoteken ska lämna ut den billigaste medicinen. Dyra mediciner byts mot billigare varianter. Den svenska staten tjänar ungefär sju miljarder kronor per år på att det är de billigare kopiorna som säljs på Apoteket.

Samtidigt: Några krav ställs inte på miljöhänsyn när de billigare preparaten köps in. Den billigare tillverkningen – som ofta sker just i låglöneländer – förorenar vattendrag och mark.

I den indiska staden Hyderabad har en miljökatastrof orsakats av de läkemedelsföretag som står för stora delar av medicinen till den svenska marknaden. Miljön runt fabrikerna har fått svåra skador av det giftiga avfallet. Människor som lever i området blir sjuka av föroreningarna.

Vad tänker regeringen göra åt saken?

Välj en av tre: Lägre löneökning, höjd pensionsålder eller att lita på börsen. Kul liv.

Det pratas mycket om pensioner nu. Ofta brukar det låta ungefär såhär: “Vi måste arbeta längre om färre (de födda på 80-talet, på väg ut i arbetslivet) ska kunna försörja fler (de födda på 40-talet, på väg ut i pension)”. Det är ett lite för enkelt formulerat problem.

I och med att vi lever längre delar allt fler på den uppskjutna lön som finns tillgänglig under ett givet år. De så kallade delningstalen för de som går i pension vid 65 års ålder ökar rätt häftigt just nu. 2003 låg de på omkring 15,5, 15 år senare, 2018, kommer de vara en bra bit över 16,5. Enligt den LO-rapport om pensionen som presenterades i dag innebär det att minskning av pensionerna på ungefär 8 procent mellan 2003 och 2020.

Att höja pensionsåldern till 66 eller 67 år är inte en magisk lösning på problemet att den industriarbetare som just nu går i pension inte får hela den andel av sin tidigare lön – 62 procent – som det var tänkt. Höjd pensionaålder innebär ju inte att arbetsförmågan bland medborgarna plötsligt ökar med ett eller två år. De med förgymnasial utbildning lämnar i dag arbetslivet redan när de är 61,5 år gamla, de med gymnasial utbildning strax innan de fyller 63. LO-yrken är som bekant inte bra för kroppen i det långa loppet. (De enda som i snitt går i pension vid 65 års ålder är de med forskarutbildning.)

Vad finns det då för alternativ? Ett syfte med höjd pensionsålder är att få in mer pengar i systemet, vilket också är möjligt genom höjda pensionsavgifter. Nackdelen är att det innebär minskade utrymmen för löneökningar, samtidigt som arbetsgivarens produktionskrav stannar på samma nivå. Effekten på systemet får dessutom inte full kraft förrän om 45 år. Ett annat alternativ är att lita på att premiepensionen utvecklas gynnsamt, det vill säga att det går bra på börsen. 1995 räknade man med att avkastningen blir 3 procent högre över tid, jämfört med riskfria statsobligationer. Sedan 1995 har börsen svängt kraftigt, men någon 3 procents riskpremie har den inte gett oss någon gång under 2000-talet.

Alltså: Arbeta längre, arbeta med mindre löneökningar eller hoppas på börsen. Inte tre superalternativ ur ett löntagarperspektiv. Rådande ordning gör att höjd pensionsålder framstår som mest sannolikt, men då behövs en mer riktig problemformulering och en lösning bredare än flyttning av ett ålderssträck. Högre pensionsålder innebär att den undermåliga arbetsmiljö som i dag leder till att LO-grupperna lämnar arbetslivet tidigare förbättras. Om de kvinnor som i dag ofrivilligt arbetar deltid och tar ut en orimlig andel av föräldraledigheterna skulle slippa det skulle vi dessutom få ett pensionssystem som på riktigt omfattar alla löntagare.

Den borgerliga regeringen har en jämställdhetsminister som senast i fredags uttalade att hon absolut inte vill ha politiska rättigheter till heltidsjobb. Under den förra mandatperioden raserade man fundamenten i en fungerande arbetsmiljöpolitik. En politisk linje som kräver av alla att arbeta, men som inte ser till att det är möjligt i praktiken, är ovärdig etiketten “arbetslinjen”.

Den borgerliga människan är en sorglig varelse. Som små, kallhamrat rationella maskiner glider vi omkring och gör ständiga kalkyler över alternativa risker och vinster med våra handlingar. Vi är också i grunden små lata jäklar. Om vi inte kan lukta till oss makt och pengar kommer vi inte att röra oss ur fläcken – om inte någon kommer med piskan och hotar oss förstås. Först då kommer vi motvilligt masa oss iväg till det löpande bandet.

Den borgerliga regeringen har ett överordnat syfte med sin politik: att få fler människor i arbete. Hur utformar man då bästa möjliga arbetsmarknadspolitik för dessa små lata maktmaskiner?

Jo, koncentrera lukten av pengar uppåt i näringskedjan. Det vill säga: ge mer pengar till de som redan har (jobbskatteavdrag). Det kommer skapa lite rörelse, i alla fall i mellanskikten. Men i de lägre skikten då? Jo, fram med piskan (markant försämring av a-kassan, utförsäkring ur sjukförsäkringen, och så vidare). Tvinga de att springa. Öka deras relativa vinst genom att bestraffa de som står stilla; de som springer har i bästa fall möjligheten att behålla sin redan låga standard.

Men hur ser verkligheten ut då? Jo, helt annorlunda. Och hur fungerar regeringens arbetsmarknadspolitik? Jo, i allmänhet dåligt. Och för de med komplexa, inte sällan strukturella, orsaker bakom sitt varande i arbetslöshet: katastrofalt dåligt. Det är det enkla svaret efter att ha tagit del av Arbetsförmedlingens utvärdering av den borgerliga regeringens stora arbetsmarknadsreform: Jobb- och utvecklingsgarantin.

Jobb- och utvecklingsgarantin är till för de som avverkat sina första 300 dagar med a-kassa. Den består av tre faser med ständigt ökande krav på den arbetslöse. Arbetsförmedlingen har utvärderat samtliga deltagare under reformens första tre år, mellan 2007 och 2010. Sammanlagt rör det sig om 134 500 individer.

Sex av tio deltagare lämnade programmet eftersom de fått arbete. Eller omvänt: fyra av tio gick igenom hela programlängden utan att hitta ett arbete. Bra eller dåligt? Det låter inte överdrivet imponerade i mina öron.

Men värre är att deltagaresammansättningen förändras över tid. Kvar in i programmets sista fas, Fas tre, är de strukturellt drabbade: de funktionshindrade, de äldre, de lågutbildade, de invandrade. Att dessa i högre grad inte kommer ut i arbetslivet är ett enormt misslyckande.

Jobb- och utvecklingsgarantins fas tre är ett stort, och mycket dåligt, skämt. För att behålla sin ersättning krävs hundra procents deltagande. Men det handlar varken om utbildning eller praktik eller ens arbetsträning. Det handlar om ”arbeten” som inte konkurrerar med den ordinarie arbetsmarknaden. Alltså: sysslor som annars inte skulle ha utförts och som ingen efterfrågar. Som därmed inte ger några erfarenheter som den arbetslösa sedan kan använda i sitt jobbsökande.

Det handlar kort sagt om förvaring – och förnedring.

Då är det inte heller så konstigt att 30 procent av deltagarna frivilligt hoppar av. Det är högst andel av programmets tre faser. Alltså: De som behöver mest stöd lämnar programmet i störst utsträckning av alla. Efter flera års arbetslöshet anser alltså en tredjedel att de klarar sig bättre på egen hand än i händerna på de som ska vara experterna.

Snacka om misslyckande.

“Kommunals uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt”, står det i Kommunals stadgar. Med en halv miljon medlemmar, varav den övervägande majoriteten är kvinnor, innebär det ett feministiskt uppdrag av stora proportioner. Under seminariet “Stoppa våldet i nära relationer!” framträdde en bild av en fackföreningsrörelse som börjar hitta svar på den ofta ställda frågan om hur fackföreningar bör utvecklas.

När andra stora fackförbund söker definiera sina roller bortom det traditionella arbetet har det hittills handlat väl mycket om att coacha sina medlemmar att bli ännu bättre på sitt jobb. Genom ett fokus på medlemmarnas förmåga att prestera bortprioriteras andra, långt större, problem. Kommunal å sin sida väljer att se ett problem i att det bland deras medlemmar finns många som befinner sig i riskzonen att drabbas av våld i nära relationer.

Som reaktion på den kunskapen har man utbildat handledare på alla sina avdelningar, ett arbete som nu ska rullas ut till skyddsombuden på arbetsplatserna. Medlemmar som utsatts för våld i nära relationer erbjuds samtalsterapi. Samarbeten med andra fackförbund ligger i startgroparna. Det är ett arbete som fortsätter från arbetsmarknaden, ut i samhällslivet.

För den som utsätts för våld i en nära relation innebär arbetsplatsen ofta en svår social situation. Många känner skuld och skam över att indikationerna på vad som pågår där hemma är tydliga. Samtidigt känner kollegorna skuld och skam över att man ser vad som pågår, men inte gör något. Handlingsförlamningen beror inte bara på den sexism som säger att det inte kan var bara en persons fel om “två” bråkar, som säger att “hon får skylla sig själv”. Det kommer också av att kollegorna inte vet vad de ska göra och att de inte vågar gripa in, av rädsla för att göra fel eller av rädsla för förövaren. Kunskap är, föga förvånande, ett motmedel.

I arbetet mot våld i nära relationer har kvinno- och tjejjourer under lång tid spelat en helt avgörande roll, vilket bevisat att civilsamhället är nödvändigt för att tackla många samhällsproblem. Inga fackförbund kan hävda att våld i nära relationer inte är en fråga för dem, men Kommunals arbete är också uppmanande för de fackliga kollegorna. Vilka andra frågor i samhällslivet finns det som angår fackföreningsrörelsen? Hur undviker man fällan att opinionsbilda i samhället kring en fråga samtidigt som man glömmer bort arbetsplatsperspektivet? Kommunal samarbetar med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund. Vilka organisationer bör andra fackförbund samarbete med? Och som jämställdhetsminister Nyambo Sabuni (FP) frågade sig i seminariets avslutande diskussion: Var är arbetsgivarna?

Det finns en påtaglig historielöshet och, kan man misstänka, en avsiktlig brist på djup och sammanhang som sprider sig i svenska medier i spåren av demokratirevolterna i Nordafrika. I dag sattes ännu ett lågvattenmärke på DN Debatt när Apollos svenska vd Pär Kjellin gav sig ut till försvar för turistindustrin.

Kan det vara så att turismen i själva verket är en starkt bidragande orsak till det folkliga demokratiuppvaknandet? frågar sig Kjellin. Vadå, det handlar ju om enkel slutledning: Burma => inga turister => diktatur. Nordkorea => inga turister => diktatur. Men Tunisien och Egypten? Massor av turister och massor av folkligt uppror. Kjellin skriver:

”Att människor reser och möts över kulturella, religiösa och politiska gränser är en god sak.”

Ja, det är säkert bra. Men det handlar om resande och just utbyte. Turistindustrin handlar oftast om något helt annat. I många fall cyniskt exploaterande, som till exempel den här upplevelseresan. Hårresande nykolonialt.

Den här enfaldiga empirismen har stora likheter med en annan DN-artikel för någon vecka sedan. Artikeln presenterades som en fördjupning. Lite bakgrundsmaterial för den nyfikna. Men allt som fanns var historielös och fullkomligt meningslös empiri.

Artikeln beskriver något som författaren kallar en ”demokrativåg” som ”svept” över klotet efter Berlinmurens fall:

“Men på en fläck av planetens yta har den våg av fria val som svept över världen knappt lyckats skölja bort ett enda auktoritärt styre: arabvärlden.”

Indirekt sprids den klassiska koloniala bilden av araben som orörlig – som en anakronism. Oemottaglig för den liberala västliga demokratin. Bristen på historiskt sammanhang är så skriande att man blir mörkrädd. Den sista meningen understryker den koloniala blicken. Araben kan också – trots islam:

“En sak tål att påpekas: De arabiska länderna domineras visserligen av islam, men en rad andra muslimska länder i världen har numera demokratiska system, som Turkiet, Indonesien, Pakistan och Bangladesh.”

Fördjupning och perspektiv efterlyses.

I en artikel i det senaste, helt nyutkomna numret av tidskriften Arena skriver Per Wirtén om rasismens laboratorium:

Begreppet mångkultur har städats ut ur samhällsdebatten med samma eftertryck som feminismen.

I går följde Per Wirtén upp sin artikel med en viktig fråga på sin blogg:

Nu har alltså även David Cameron hållt ett linjetal där han förklarat att ”multiculturalism” är en politik dags att avsluta. Han följer Angela Merkel. Vem blir första svenska partiledaren eller statsrådet att upprepa?

En svensk moderat riksdagsledamot – Hanif Bali – var snabb med att besvara Wirténs fråga. Bali är visserligen inte statsråd, men det är ett uppseendeväckande tecken i tiden att en svensk riksdagsledamot rusar efter i Camerons fotspår. För även Bali vill begrava mångkulturalismen (läs här).

Att begrava mångkulturalismen är oroväckande. Det är inte längre ”invandraren” utan ”muslimen” som stämplas. Hetsen som denna renodlade stereotypisering väcker är intressant att följa. Camerons vill se ”muscular liberalism” som avskräckningsmetod för att tygla den inbillade skräcken i Europa.

Varför rullas M-ordet bort från offentligheten? Lite enklare uttryckt: Varför ge politiker som Geert Wilders, Pia Kjærsgaard och Jimmy Åkesson det sista ordet?

På fredag 11 februari arrangerar Arena ett seminarium om flirten mellan liberaler och den nationella högern. Per Wirtén och författaren Stefan Jonsson diskuterar vad som händer när liberal retorik, som frihet och sekularism, kombineras med oförsonlig antiliberalism mot människors olika rättigheter i dagens Europa. Kommer svenska liberaler också trampa rakt i den fälla som har gillrats i Amsterdam och Köpenhamn?

Om du har möjlighet och befinner dig i Stockholmsområdet är du varmt välkommen. Läs mer om seminariet här.