Två berömda tal firade femtio år förra veckan – båda med var sin amerikansk president som avsändare.
John F Kennedys installationstal när han svors in som USA:s 35:e president tillhör förstås historiens mest kända. ”Ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country” kommer därifrån.
Men ett par dagar tidigare, den 17 januari 1961, höll den avgående president Eisenhower sitt sista tal till det amerikanska folket – ett tal som också förtjänar att uppmärksammas.
Dwight Eisenhower var republikan och femstjärnig general. När han lämnade Vita Huset 1961 hade han innehaft presidentämbetet i maximalt möjliga åtta år. Under andra världskriget ledde han de allierades styrkor i Europa, bland annat vid landstigningen av Normandie 1944. Sju år senare utsågs han till Natos första överbefälhavare. Få, om någon, amerikan har i USA haft ett större militärt förtroende under landets 1900-talshistoria.
Just därför är det särskilt intressant att Eisenhower i sitt avskedstal till den amerikanska nationen varnar för vad USA:s militära rustning kan föra med sig.
”In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the militaryindustrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.”
Begreppet “det militärindustriella komplexet” var fött.
På inget annat område är samarbetet mellan stat och företag så intimt som på det militärindustriella området. I slutändan är det den amerikanska staten som köper upp nästan allt som militärindustrin producerar. Och inga satsningar på ny militärteknologi sker utan att de privata företagen förväntar sig att de kommer att få betalt av staten. Därmed har det växt fram täta relationer mellan den privata industrin, den amerikanska militären, och politiken – vilket tillsammans driver på för att öka militärutgifterna.
Det är förstås mumma för konspirationsteoretiker. Men att det i USA finns strukturella faktorer som gör att landet tenderar att reagera just militärt på hot och problem man ställs inför verkar klart.
Efter det kalla krigets slut minskade USA:s militärutgifter av förståeliga skäl – både i absoluta tal och som andel av BNP. Men efter den elfte september 2001 sköt de i höjden igen. I dag ligger kostnaderna för USA:s militär – tillsammans med två krig – långt över 700 miljarder dollar. I runda slängar är det mellan en fjärdedel och en femtedel av USA:s statsbudget. Det är också betydligt mer än vad USA spenderade på militären i slutet av 80-talet, då Ronald Reagan försökte, och i någon mening lyckades, ”rusta ihjäl” Sovjetunionen.
Som Andrew Bacevich, professor i internationella relationer vid Boston University påpekade i radioprogrammet On Point nyligen, kan man fråga sig vad USA får ut av dessa enorma militärutgifter.
– I dag, i konstanta dollar, spenderar vi mer på militären än någonsin sedan andra världskriget. Mer i dag än under kalla kriget, då vi hotades av det så kallade ”ondskans imperium”, Sovjetunionen. Nu hotas vi av män som springer runt i bergen med Kalasjnikovs.
Att al-Qaida skulle vara ett större militärt hot mot USA än Sovjetunionen faller på sin egen orimlighet. Långt ifrån alla skulle säga att terrorismen för USA är ett specifikt militärt problem överhuvudtaget.
När den amerikanska politiska debatten nu allt mer kommit att fokusera på nedskärningar i offentlig sektor (att nå budgetbalans genom att i stället försöka öka statens intäkter är ingenting som på allvar diskuteras), samtidigt som klyftorna ökat och allt fler amerikaner lever i fattigdom kan man bara hoppas att världens supermakt inser det orimliga i att punga ut med enorma summor på ett försvar som inte behövs.
För som president Eisenhower uppmärksammade i ett annat tal redan 1953, så finns det annat som kräver investeringar och resurser.
”This world in arms is not spending money alone. It is spending the sweat of its laborers, the genius of its scientists, the hopes of its children.”
”The cost of one modern heavy bomber is this: a modern brick school in more than 30 cities. It is two electric power plants, each serving a town of 60,000 population. It is two fine, fully equipped hospitals. It is some fifty miles of concrete pavement.”
”We pay for a single fighter plane with a half million bushels of wheat. We pay for a single destroyer with new homes that could have housed more than 8,000 people.”
Ekonomi är i vissa avseenden precis som politik: det handlar om att välja. Varje krona som läggs på ett bombflygplan, ett nytt stridsledningssystem – en invasion – är pengar som hade kunnat läggas på skolor, sjukhus, vägar.
Där syns prioriteringarna.
