Bloggen

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat ett samhälle på väg nedåt, en rådgivare som sparkar andras rådgivare och Corbynism. 

Befinner mig i London, ännu en konferens om »Social Europe«. London 2020 är en annan stad än 1979 då jag var här första gången. Jag minns den där familjeresan så här i efterhand som en film i svartvitt, utan varken färg eller glamour. I dag är London uppfräschad och rymmer många färger, med sitt myller av människor och händelser – svårfångat. Stora metropoler har en puls, ett tempo och en attraktionskraft. Därför är det är skönt att fara hem efter några dagar.

London 1979 var mitt i punkeran. Den såg jag inte så mycket av. Jag hade ju redan missat Sex Pistols Skandinavienturné 1977 som hade premiär på ett diskotek i Halmstad. Se Kungliga Bibliotekets bilddokumentation här.  Jag var väl på något möte av något slag. »God save the Queen« hade precis förbjudits och Malcolm McLaren såg bara en utväg: att skicka Sex Pistols till Sverige. Själv lyssnade jag nog mest på The Clash.

Och jag minns inte att jag fick någon punkkänsla i London 1979. Däremot fastnade nog bilden av att detta var ett samhälle på väg nedåt. Det var uteliggare på gatorna. Fackliga blockader av restauranger, på den tiden var facket fortfarande en maktfaktor i detta land. På en refug i en vägkorsning låg en alkoholist och sov ruset av sig. Chelseas hemmaarena var något annat än Stamford Bridge i dag. Jag var nog lite besviken.

Hemmavid hade vi ju idylliserat England, och allt detta med fotbollen, humorn, musiken och tv-serierna. Så det tog många år innan jag kom tillbaka. Då hade London skiftat färg och ton. För 1979 var också året Margaret Thatcher blev premiärminister och inledde ett 18 år långt konservativt styre. Nu har Storbritannien precis lämnat EU. Och de konservativa har styrt i tio år, och kan räkna med minst ytterligare fem år vid makten.

Labour väljer ny ledare

På den andra kanten står Labour nu i begrepp att välja ny ledare. Snart stundar den stora medlemsomröstningen och striden står mellan tre kandidater som lyckats få tillräckligt med nomineringar från Labours sido- och lokalorganisationer. Jeremy Corbyn avgick ju efter den svåra valförlusten i december förra året.

Länge trodde nog många (inklusive jag själv) att nästa partiledare skulle hämtas från Corbyns falang i partiet, den så kallade hårda vänstern. Men så verkar det inte bli. Rebecca Long-Bailey kandiderar på att hedra Corbyns arv i nästa alla delar och riktar inte någon kritik mot honom. Det verkar inte riktigt ha gått hem, efter valförlusten längtar nog många efter en valseger någon gång i framtiden.

Lisa Nandy har överraskat som kandidaten från Manchester och har fått nästan lika många nomineringar som Long-Bailey. Men det mesta tyder på att det blir Keir Starmer som tar hem spelet. Han har fått överlägset störst stöd såhär långt. Han är nog mer »soft left« som inte vill bryta med Corbynismen men korrigera ett och annat. Även en del av Corbyns starkaste supportrar backar inte Long-Bailey, exempelvis har Momentums ordförande uttalat sig till förmån för Starmer.

Det är 15 år sedan Labour senast vann ett val. Då är det självklart att sökarljuset riktas mot någon som kan vinna val. Politiken är en komplex verksamhet. Och den bjuder ibland på överraskningar. Frågan är väl om Starmer är en politiker med den bredd och höjd som krävs för att kunna vinna val. Det kan jag inte riktigt bedöma. Motståndaren i nästa val kommer med all säkerhet heta Boris Johnsson, en svår politisk nöt att knäcka. Och än så länge har Starmer inte presenterat någon särskild politisk profil eller filosofi. Thatcherism, Blairism och Corbynism har satt sina spår i den brittiska politiken. Än så länge har vi inte sett någon form av Starmerism.

Radikala konservativa?

Jon Cruddas är något så ovanligt som en intellektuell parlamentsledamot från Dagenham and Rainham, som nätt och jämnt behöll sin plats i underhuset i decembervalet. Det var en valkrets där en stor majoritet röstade för Brexit. Efter allt detta befinner han och många andra »remainers« sig nu i ett slags politiskt och existentiellt ingenmansland.

Banden till Europa har kapats. Kanske kan de bestå eller återupprättas. Men det kommer att vara mer än Engelska kanalen som skiljer Storbritannien från EU och »kontinenten«. Jon Cruddas beskriver också en komplex politisk miljö där han och Labour nu verkar eller famlar.

Här framstår det konservativa partiets ledare Boris Johnsson som en politiker med en radikal och omvälvande agenda. Storbritannien ska förändras. Nu väntar en revidering av grundvalarna i det politiska systemet som inte minst rör högsta domstolens domvärjo. Han kommer att ge sig på public service BBC.

Det talas om planerad »gerrymandering« för att rita om gränserna för valkretsarna som kan gynna de konservativa. Och nu har, sa Cruddas, en avsevärd andel av arbetarklassen i »den röda muren« röstat på denne radikal. Samtidigt som dessa väljare i allmänhetens ögon ofta framställs som socialt konservativa. Det där är väl en politisk gåta som kräver mer talepunkter och fokusgrupper för att lösa. Det kanske finns en politisk x- faktor, en kraft som inte riktigt kan förklaras eller förutses. Vilket väl är både uppmuntrande och hoppfullt. Men ibland en smula förbryllande. Det finns mycket i den brittiska utvecklingen som vi har anledning att bevaka och hålla ögonen på. Politiken är inte alltid rätlinjig och kan nog inte reduceras till en matematisk ekvation. Lars Anell påminner mig om att Labour i senaste valet fick stöd av 43 procent av väljare som hade universitetsexamen men bara 25 procent av väljarna som hade grundskoleexamen röstade vänster.

Samtidigt lär jag mig här i London att Labour förlorade fler medelklassväljare än arbetarklassväljare. Labours och många andra progressiva partiers möjlighet att överleva och nå framgångar handlar väl ytterst om dess förmåga om att hålla ihop den där väljarkoalitionen. Som på så många håll har krackelerat på senare tid. Inte minst i Storbritannien.

Rådgivarna får skulden – men halshuggs inte längre

Just nu är det mycket fokus på Boris Johnssons närmaste rådgivare Dominic Cummings som beskrivs om den verklige makthavaren på 10 Downing Street. Han anses ligga bakom många av partiets kontroversiella policyförslag och åtgärder. Här talar vi om en lång tradition där kritik mot politiker eller partiledare ofta omdirigeras till någon av deras medarbetare och rådgivare. Den strategin är mindre utmanande och farlig för kritikerna. Att direkt ge sig på en partiledare kan vara början på slutet för en politisk karriär. Så skitsnacket om att en politiker har en rådgivare som ger fel råd eller rentav vilseleder partiledaren tillhör politikens återkommande realiteter. En rådgivare är också lättare att komma åt än partiledaren. Och den demoniserade underhuggaren kan få sparken utan några större krusiduller. Kritikerna hoppas väl på partiledarens rätta jag i bästa fall träda fram och politiken korrigeras, eller att vederbörande själv ska adlas till rådgivare. Det finns både svenska och internationella exempel på allt detta.

Olof Palme samlade på sin tid en grupp begåvande yngre män kring sig som gick under namnet »Palmes pojkar«, som Anders Ferm, Allan Larsson, Jan O Karlsson, Olle Svenning och många flera. Många var kritiska till »pojkarna«. Andra ministrar tyckte att Palme omgav sig med ett hov av personer som hade för stort inflytande allt som allt.

Bo Rothstein och Stefan Svallfors något tillyxade senare teori om de »policyprofessionella« hade ännu inte materialiserats. Olof Palme var själv den första rådgivaren och hans nära relation till Tage Erlander sågs nog inte med blida ögon på den tiden det begav sig på 50-talet. Även Kjell-Olof Feldt samlade runt sig på 1980-talet en krets drivna och skickliga rådgivare som kom att gå under beteckningen »kanslihushögern«. De blev en fruktad gruppering som regelbundet kritiserades av Rörelsen och kanslihushögerns vedersakare. Särskilt Klas Eklund kölhalades regelbundet. Han triggade nog också den där kritiken.

I Storbritannien har rådgivarna länge legat under luppen. Tänk bara på TV-serierna Yes minister och The Thick of it. Det tillhör vanligheterna att rådgivarna eller spindoktorerna får avgå, ibland för att rädda en minister eller en partiledare. En av New Labours arkitekter, Peter Mandelson, brukade beskrivas med orden »Prince of Darkness«, tvingades bort både en och två gånger.

Tony Blairs kommunikationschef och talesperson under många år, Alastair Campbell, demoniserades även han allt som oftast. Man skjuter på budbäraren. Blair är numera synnerligen illa omtyckt. Men det gäller i hög grad också Campbell. Efter EU-valet förra året blev han till och med utesluten när han berättade att han hade röstat på Liberaldemokraterna på grund av missnöje med Labours Brexitpolitik. Efter att Theresa May förlorade majoriteten i underhuset i valet 2017 fick några av hennes rådgivare gå. De beskylldes för att vara »socialdemokrater«.

Jag kommer att tänka på smålänningen Mats Persson som gjort en imponerande karriär i den konservativa brittiska världen. Han ledde den EU-kritiska tankesmedjan Open Europe som la grunden för strategin att förhandla om medlemskapsvillkoren med EU. David Cameron anställde honom för att baxa igenom de nya medlemsvillkoren. Det lyckades. Men folket röstade för Brexit. David Cameron avgick och då försvann även Mats Persson.

Men Persson gjorde nyligen comeback för att jobba med de förhandlingar som nu inleds som handlar om de framtida ekonomiska relationerna mellan EU och Storbritannien. Han började jobba för finansminister Sajid Javid. Men så intervenerade Boris Johnson eller kanske snarare Dominic Cummings som på eget bevåg avskedade några av Javids medarbetare, som i sin tur avgick i protest. Så Mats Persson förlorade jobbet igen. Så kan det gå.

Dominic Cummings är en rådgivare som har makten att avskeda andra rådgivare. Det låter lite unikt. Cummings fick jag först ögonen på som huvudperson i samband med folkomröstningen, han var kampanjledare för Lämnakampanjen. Dramatiseringen Brexit. The uncivil war där Cummings förstås spelar en avgörande roll är en av de viktigaste politiska filmerna om politiken i vår tid. Se den.

Den skildrar den råa och kalkylerande kampanjen. Samtidigt måste man säga att »Take back control« är och var en genial slogan. Det var förstås Cummings som kom på den. Nu fortsätter han i samma anda som Boris Johnsons närmaste man. Han beskrivs närmast som en högerleninist som i grunden vill rita om den politiska geografin i Storbritannien. The Guardian har beskrivit honom som »antingen galen, dålig eller briljant – och förmodligen lite av alla tre«.

David Cameron kallade Cummings, dock utan att ha träffat honom, för en »karriär-psykopat«. Jag skulle nog vilja förutspå att Dominic Cummings själv också får sparken för eller senare. Det brukar hända personer i den positionen som sticker ut. Och glöm inte att även maktspelaren Thomas Cromwell bakom Henrik VIII, som Hilary Mantel så briljant porträtterat i sin romanserie, föll från sin maktposition till slut. Henrik VII lät halshugga också honom. Men i dag får också de mest galna och hänsynslösa rådgivarna gå med ett avgångsvederlag. De avrättas bara i medierna.

FREDAGSMYS | Trots ett progressivt sinne har till slut även chefredaktör Nordling tappat tron på Skolplattformen.

Stockholms stads IT-projekt Skolplattformen har hittills kostat skattebetalarna en miljard kronor. Minst. Men det är trots allt inte anmärkningsvärt mycket för ett användbart system i en så stor verksamhet som skolan. Jag har därför försökt att inte ryckas med i den kritiska kör som alltmer högljutt sablat ned på satsningen. All teknisk utveckling stöter som bekant på problem, och djärva projekt vill en ju bejaka. Ett projekt som byggs och utvecklas i realtid med hundratusentals användare som försökskaniner måste dessutom klassas som extremt djärvt.

Jag har därför i min roll som sjubarnsfar suttit på otaliga föräldramöten och förhållit mig positiv till Skolplattformen, utifrån maximen Utvecklingen får inte stoppas av reaktionära element. Typ. När lärare på utvecklingssamtal hänvisat till Skolplattformen då jag frågat om ett barns kunskapsutveckling har jag nickat och tänkt att det där måste jag lära mig. Sen.

Häromveckan fick jag emellertid nog och bad den närvarande läraren att visa hur jag rent konkret skulle göra för att ta del av mitt barns utveckling i specifika ämnen. Det visade sig då att den ende lärare som använde anmodad matris i Skolplattformen var just denna mentor. Vilket innebar att inte heller hen kunde svara på hur det faktiskt gick för mitt barn i övriga ämnen. Jag fick dock veta att detta ändå inte var meningen med utvecklingssamtalet, vilket var nyttig info eftersom jag i alla år trott att detta var själva poängen. En lär sig något nytt varje dag.

För att inte förlora den nyvunna kunskapen inom Skolplattformens värld gick jag direkt efter mötet in på varje specifik kursplan som mitt barn deltagit i den senaste tolvmånadersperioden. Där borde ansvariga lärare ha fyllt i en matris utifrån betygskriterierna, men som bekant var där alltså blankt. I varje kommentarsfält frågade jag därför hur det gått för mitt barn.

Jag mejlade därefter till skolans rektor och frågade hur länge ledningen tyckte att medarbetarna hade på sig att svara. Rektorn återkom snabbt med en önskan om att jag istället skulle mejla varje lärare. Det förvånade mig något, då mitt beteende erbjöd ett strålande tillfälle att låta medarbetarna verka i det system som vi alla investerat i. Och dessutom gav det en bra möjlighet för rektorn att visa att Skolplattformen är på allvar. Vilket jag påpekade.

Rektorn meddelade då att möte skulle hållas med lärarna om saken. Efter detta upprepades dock uppmaningen till mig att mejla istället. Medarbetarna hade förklarat att Skolplattformen genererat för många notiser. Lärarna kunde helt enkelt inte urskilja väsentlig info i allt brus som Skolplattformen genererar och därför slutat gå in i systemet när någon som jag lämnade ett meddelande.

Visserligen hade skolan och staden uppmanat oss föräldrar att göra som jag gjort. Men när någon nu gjorde det på riktigt så uppstod problem. Exakt där slutade jag att vara systemets vän. Kulissen föll ihop som ett korthus.

Jag överlåter till var och en att dra sina egna slutsatser om hur det kunde bli så fel. Mejla gärna vad ni kommer fram till. Men inte till mig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Tack alla ni som stöttar vår utgivning!  Och om du inte redan är supporter, så kolla in detta.

PODD | Kommer hoten mot BBC påverka svensk Public service? Kan en utgivare slippa svara på frågor? Det snackas det om i nya avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tionde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling de senaste uppgifterna om hur Boris Johnson vill förändra förutsättningarna för BBC. Och hur detta skulle kunna påverka deras svenska motsvarigheter.

Dessutom berörs ämnet om utgivare som inte svarar på frågor. Vilka ursäkter används, är de giltiga, och är det i något läge ok att inte svara på frågor?

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om borgerlig osämja, RUT och svenskar som kan stå staty i Italien.

Konservatismens status

Vi är ju vana vid att vänstern strider i och genom alla sina olika falanger, sekter och fraktioner. Det finns de som drömmer mardrömmar om att på Aftonbladets kultursida bli anklagade av Göran Greider eller Daniel Suhonen för någon form av förbisedd högeravvikelse. Andra är rädda för att samröre med den oberörbara vänstern ska omöjliggöra en framtida karriär.

På den borgerliga sidan har sämja rått under ett par decennier. Alliansen knöt ihop de borgerliga partierna och dess aktiva kader. Det fanns ett sammanbindande politiskt projekt. Alliansen erövrade och behöll regeringsmakten i åtta långa år, det längsta borgerliga regeringsinnehavet i modern tid. Men så kom valet 2018 och den gamla alliansen bröts itu under knot och tjut.

Jag har hört ledande borgerliga opinionsbildare tala om att de stridande parterna som nyss var såta vänner numera inte kan vistas i samma rum. En annan person var på djupet chockad över att gamla vänner blivit bittra fiender. Även politiska skilsmässor kan göra ont. I riksdagen har Kristdemokraterna och Moderaterna gått i armkrok med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att utmana regeringen i en rad frågor, senast i form av ett tämligen harm- och tandlöst förslag om arbetskraftsinvandringen. Vad vi ser är alltså konservativ förflyttning. Frågan är om den blir liberal, värdebaserad eller reaktionär. Bara inför helgen skriver Timbros Andreas Johansson Heinö om konservatismen på DNs ledarsida. Och Centerns Isak Kupersmidt menar i en artikel i Svenska Dagbladet att det vore oklokt att ge bort problemformuleringsprivilegiet till vänstern när det kommer till kritiken mot marknadsmodellerna och vinstkraven i skolan. Udden riktas mot den extrema form av liberalism som kommit att dominera svensk politik och svensk borgerlig på vissa områden de senaste decennierna.

Timbro har länge spelat en viktig roll för de senaste decenniernas borgfred och skolat flera generationer unga borgerliga aktivister i ekonomisk liberalism. Paradoxen är att dess närmaste vänner numera verkar finnas i Centern och Liberalerna, som råkar ha ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Medan relationen till andra delar av borgerligheten inte är på topp.

Där har vi förstås Anna Dahlberg på Expressen som länge distanserat sig från marknadsfundamentalismen. Hon är väl i grunden en sansad mittenliberal. Göteborgs-Postens Håkan Boström är kanske mer svårplacerad. Men hans uppgörelse med Timbro är uppseendeväckande och banbrytande. Det är kort sagt en vändpunkt i den moderna borgerlighetens politiska historia när en ledarskribent i den egna fållan skriver om när Timbro ”förklarade krig”. Karin Svanborg-Sjövall, avgående VD, svarar förstås på Timbros egen webbsida Smedjan. Hennes svar bekräftar på alla sätt att det är en djup klyfta som nu öppnat sig i den borgerliga zonen. Hon verkar såväl upprörd som obekväm med att behöva bemöta kritik från forna vänner. Artikeln andas osäkerhet inför politikens nya former och uttryckssätt. Men samtidigt är det logiskt. Att kämpa i motvind är en sak. Men hur ska Timbro agera när man vunnit så många strider och när socialdemokratin är så försvagad? Då går det inte att veva på om att marknaden är satt under press eller att enpartistaten lurar bakom hörnet, eller att fackets makt är ett hot mot det fria samhället. Man ska väl egentligen inte citera sig själv. Men något av detta uttryckte jag själv i en intervju i samband med Timbros 40-årsjubileum 2018, så jag bara bifogar länken.

Men även Timbro verkar redan ha lagt örat mot den borgerliga marken och lanserar i dagarna ett projekt om ”Frihetlig konservatism”, en variant som kopplas till den anglosaxiska konservatismen som framställs som mer kompatibel med alla de gamla liberala käpphästarna. En projektledare är redan anställd och snart ska Fredrik Hultman moderera ett samtal om ”Konservatism för 2000-talet” med journalisten Susanna Popova, Sverigedemokraternas Mattias Karlsson och Axess PJ Anders Linder. Lycka till!

På ett sluttande plan

Men ord är en sak. De kostar inte så mycket. Handling och konkret politisk förändring en annan. Det visar väl veckans debatt om RUT. Det senaste året har det kommit flera kritiska och seriösa rapporter och utvärderingar av RUT. Först kom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Myndigheten för tillväxtanalys med sina rapporter. Och i tisdags presenterades Riksrevisionens granskning av RUT. Rapporten konstaterar att de argument som användes när avdraget (bidraget) infördes inte håller streck. De är exempelvis inte självfinansierade som alliansregeringen hävdade. Det finns inga tecken på att arbetsutbudet bland de som använder avdraget har ökat, vilket var ett argument för att införa RUT. Det är kort sagt rapporter som inte kan viftas bort. De är inte heller utförda av någon tankesmedja på vänsterkanten. Man skulle önska att de kunde utsättas för en seriös diskussion av RUTs apologeter. Men av reaktionerna att döma är vi på det här området långt från ett omtänkande. Man kan nog tala om ett slags intellektuellt sluttande plan. I varje fall inte när man läser Lotta Engzell-Larsson i Dagens Industri: ”RUT är en succé”. Eller Lydia Wålsten i SvD ”Rut-avdraget är det bästa vi har”. Det bästa? Nu väntar vi på en motsvarande studie av ROT.

Zlatan och andra svenskar som står eller kan stå staty i Italien

Statyer av levande och avlidna personer har ofta en laddning. Vid regimskiften och revolutioner välts och rivs ofta tidigare makthavares monument ner. Det kan man förstå. Och namn har förstås i sig själv en politisk innebörd. Senast ville den vänsterlutande hotellägaren Lasse Didring köpa Påskbergsvallen och döpa om Varbergs Bois hemmaarena till ”Leninstadion”. Det går nog inte hem i Varberg. Didring drev tidigare Hotell Havanna och inredde Leninbadet i hotellets källare. Han har utsetts till årets företagare i Varberg. Kanske säger det något om vår tid att det är företagare som håller vänsterns traditioner vid liv. Didring delar varje år ut Leninpriset och Robespierrepriset i Jan Myrdals namn och anda. Han var en av de drivande när Jan Myrdalsällskapet bildades 2008 och har upplåtit ett hus i den halländska kuststaden som numera inhyser Jan Myrdals hela och stora privata bibliotek. Grattis Varberg!

Lite längre söderut pågår en plågsam kamp om Zlatanstatyns framtid. Om jag förstår saken rätt är statyn för tillfället nedmonterad och på lagning efter att marodörerna gett sig på den igen. Frågan är om den någonsin kommer upp igen på Stadiontorget i Malmö. Till på köpet har någon malmöit krävt att statyn på Karl X Gustav också ska tas bort. Det är som om Stalin skulle få en staty i Budapest, heter det. Karl X var ju kung när Skåne under brutala former blev svenskt på 1600-talet. ”Dess historiska betydelse tror jag saknar motstycke i den fria världen, att man sätter upp sin erövrare på sitt torg”, säger förslagsgivaren.

Det kanske blir svårt att exportera Karl X Gustav till Italien. Möjligen skulle det vara enklare med Zlatan, vilket det nu också talas om. Och det finns faktiskt en historisk tradition med svenska statyer i Italien att anknyta till. I somras var vi i Padua och såg porträttet på Olof Rudbeck i Palazzo Bo, ett av världens äldsta universitet, som blickar ner på Galileo Galileis föreläsarstol. Rudbeck studerade i Padua under några år. Väl hemma anlade Rudbeck en botanisk trädgård i Uppsala. Paduas botaniska trädgård är världens äldsta och anlades redan 1545.

Och på det magnifika och stora torget ”Prado della Valle” helt nära stadens centrum hittade vi en staty på Gustaf II Adolf bland de andra 90-talet statyer som föreställde personer som haft betydelse för Padua på ett eller annat sätt. (Han var dock svår att känna igen.) Vi undrade så smått hur denne svenske och protestantiske härförare kunde bli staty i denna katolska stad. Min hustru som är en grym googlare hittade en understreckare i Svenska Dagbladet (tack för denna ständigt pågående kulturgärning som varje dag går under ”Under strecket”), en 18 år gammal artikel av Lars Nystedt om ”Mytomspunna monument över svenskar i Padua”.
Gustav III:s italienska resa är känd. Mindre känd är Gustav II Adolfs italienska resa, eftersom den aldrig ägde rum. Ändå levde länge en myt om att han var i Italien och också ska ha varit i Padua 1611, förälskat sig i en nunna och ”överhopat henne med presenter, och förgäves försökt förmå henne att följa med honom norrut”. Men Gustaf II Adolf var alltså aldrig i Padua. Men Karl X Gustav satte å andra sidan aldrig sin fot i Malmö och han står ju staty där ändå.

Ytterligare en svensk, Gustav Adam Banér, också känd i Sverige under namnet ”Dulle-Banér”, vilket ska uttolkas som ”Tok-Banér”. Han läste faktiskt på universitetet i Padua. Hemma i Sverige var han känd för sitt oberäkneliga uppträdande, våldsamheter och brist på hyfs (därav öknamnet Dulle-Banér). Läs mer om alla underbara och vindlande detaljer i Svenska Dagbladet.

Så Malmöbor och ff-are, det är kanske bäst att släppa på prestigen och låta Zlatanstatyn få stå oförstörd någonstans i världen. Kanske är det lättare att smälta Milano än Södermalm. Zlatan har ju dessutom varit i Italien. Och han spelar om inget oförutsett sker på San Siro några månader till.

Stålår

Gunnar Lindstedts Stålår är en skön blandning av självbiografi, ett porträtt av en stad (Karlskoga), ett återbesök i vänsterns 70-tal och i de röriga turerna kring den svenska vapenexporten och Bofors historia och makt över bygden och politiken. Stålår ger också en intressant inifrån-rapport från KPMLr:s politiska liv, detta den svenska proletarismens högborg. Något liknande har jag inte läst någon annanstans tidigare. Andra vänstergrupper har ju vänt ut och in på sig själva. Och som Gunilla Kindstrand skrev i Svenska Dagbladet är Stålår också en ”tidigare oskriven manshistoria” från och om vänsterrörelsen, och den generation män som proletariserade sig för att leda arbetarklassen i revolutionär riktning. Jag fastnade förresten särskilt för intervjun med kvinnan som jobbade på Bofors huvudkontor och som säger att hon höll sig borta från affärer på jobbet: ”Husaknull går ikull” hade hon lärt sig.

Och Gunnar Lindstedt, han återvänder till den källarlokal på Timmermansvägen i Karlskoga där han 40 år tidigare arbetade kvällar och helger för kommunismen och möter några aktiva från den somaliska föreningen som huserar där idag, och bekänner:

”På den tiden var vi revolutionärer”. ”Revolution?” utbrast Nour. ”Varför skulle ni göra revolution när ni bodde i ett så bra samhälle? Det fanns väl inget att göra revolution mot här?”

Det är noga besett den enda fråga som inte riktigt får ett riktigt svar i denna läsvärda bok.

Du hittar för övrigt ett utdrag från Stålår här.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling konstaterar att bostadsrätten är allvarligt skadeskjuten. Och att detta nu faktiskt har enat riksdagen. 

Bostadsrätten är inte unik för Sverige, men till stora delar okänd i de flesta delar av världen. Det vet alla som har försök förklara hur upplåtelseformen fungerar för en icke-svensk. Kombinationen gemensamt ägande och individuell nyttjanderätt i en demokratisk förening är på många sätt en av de finaste konstruktioner som vårt land skapade under 1900-talet, i alla fall om du frågar mig. Dessutom länge förenad med en ambition att inte se bostaden som en handelsvara, genom att försäljningspriset var reglerat. Du fick bara tillbaka det du själv betalat, plus inflation. Ett spekulationsfritt boende med andra ord.

I takt med bostadsbristen under 60-talet visade det sig dock att en svart marknad på bostadsrätter uppstått, och bostadsrättspriserna släpptes därför till slut fria. Vad detta fick för effekt på prissättningen vet alla som sedan dess gett sig in på denna marknad. Höga värden i bristområden, närmast obefintligt värde i avfolkningsbygd. Men att bostadsrätten, med sin grund i en lagstiftning från 1930, skulle kunna utsättas för helt andra marknadskrafter kunde få förutse. Är det någon gång samtliga ansvariga aktörer gemensamt skulle kunna säga “vi såg det inte komma” så är det när attackerna på bostadsrättens alltför låga skyddsvallar kommer på tal.

Det visar de senaste årens händelser där alltfler föreningar på olika sätt kapats av enskilda intressen, där nyttan för de boende sedan länge ersatts av girighet, och där i vissa fall kriminella drivkrafter tagit över.

Alla de möjligheter som finns att missbruka bostadsrättens grundtanke för egen vinning åskådliggörs effektivt i turerna kring den så kallade Kinesiska muren i Malmö. Sydsvenskans granskning är hisnande läsning på många sätt. Hur lägenheter i förfall kan fortsätta att säljas, hur enskilda individer kan ta kontrollen över en bostadsrättsförening, hur mäklare kan tillåtas förmedla dessa affärer utan att ge köparen fullständig information, hur de boende fastnar i ett pyramidspelsliknande helvete. Listan på hårresande detaljer kan nästan göras hur lång som helst.

Det som gör mig mest upprörd är nog ändå hur lättvindigt demokratin har kunnat rundas i dessa sammanhang. Bostadsrättens styrka (och svaghet, enligt vissa) har varit dess demokratiska grund. Varje medlem har en röst och tillsammans kan en påverka tillsammans med sina grannar. Men i det här fallet lyckades en privat aktör skapa stadgar som gav ständig kontroll över 76 procent av rösterna. Att detta ens var möjligt visar att tiden inte bara hunnit ikapp bostadsrättslagen, utan även långt förbi.

En enig riksdag uppmanade i förrgår regeringen att snarast presentera lösningar som motverkar det uppkomna läget och stärker konsumentskyddet. Det var inte en dag för tidigt, och förhoppningsvis kan regeringen nu leverera snabbt så att bostadsrätten åter kan vara något vi ska vara stolta över.

Riksdagsbeslutet hade knappast blivit av utan Sydsvenskans envetna grävande kring turerna i Kinesiska muren och händelserna i brf Ida strax intill. Jag är därför extra glad över att vara en del av den jury som i onsdags gav reportrarna Dan Ivarsson och Erika Oldberg Olle Bengtzon-priset för bästa bostadsjournalistik 2019.

Att priset dessutom delades ut samtidigt som riksdagen fattade sitt beslut var en tillfällighet, men ändå lite symboliskt. Utan journalistiken hade politiken aldrig reagerat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Passa på att läsa reportagen i länken ovan, Sydsvenskan har låst upp dem för en kortare period. Men som du vet, bra journalistik kräver resurser. Därför är vi tacksamma att så många stöttar Dagens Arena, men vi kan bli ännu fler. Så här kan du bli vår supporter.

Svensk arbetsmarknad har få konfliktdagar – är det en framgång eller ett nederlag för fackförbunden? Hur arbetar SAC efter den nya strejkrättslagen? Hör diskussion mellan Erik Bonk från SAC och Jari Visshed, Fastighetsanställdas förbund.

Medan LO-förbundet Fastighets inte ser det som ett egenvärde att driva en konflikt så långt som till strejk, anser Erik Bonk, generalsekretare för SAC, att det låga antalet konfliktdagar i Sverige är ett tecken på att fackrörelsen har misslyckats.

– Antingen kan man se det som att alla kommer så bra överens och det är redan så bra arbetsförhållanden i Sverige, ingen stressar och blir sjukskriven i onödan – eller så är det så att fackföreningsrörelsen har tappat massa mark och inte är så kraftfull som den en gång var. Man ska komma ihåg att alla de här sakerna vi tar för givet: att kunna teckna kollektivavtal, jobba fem dagar i veckan i åtta timmar och vab – allt det här är resultat av facklig kamp, säger Erik Bonk i podden.

Fastighets var emot att strejkrättsutredningen tillsattes, men i efterhand anser inte förbundet att den nya lagen har åstadkommit någon skada för fackförbunden.

– Lagen förändrar ingenting för oss som jag ser det. Det man har reglerat i avtalet har väldigt mycket varit det jag ser som tradition och god förhandlingssed på arbetsmarknaden. Så jag ser inte att strejkrättsutredning påverkar vår benägenhet att strejkvarsla alls, säger Jari Visshed, tredje förbundsordförande på Fastighets, som är ett av de LO-förbund som oftast varslar om strejk i avtalsrörelser, men sällan har strejkat.

Erik Bonk delar inte den bilden.

– Den nya lagen krockar både med yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det är inte lägnre den förening som majoriteten av arbetarna är med i som är motpartnern, utan det kan vara den part som skriver avtal först. Det öppnar upp för gula fackföreningar, och det kommer att drabba även Lo-förbunden. Tidigare har vi tack vare den fria stridsrätten kunnat vara så jobbiga, inte sällan i hotell- och restaurangbranschen, att arbetsköparna har valt att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket, så på sätt och vis ha LO också gynnats av vår stridsvilja, säger Erik Bonk.

Men för Jari Visshed innebär att värna strejkrätten detsamma som att använda den sparsamt.

– Vi har fortfarande en av de mest liberala strejkrättslagstiftningarna i världen, och det tror jag Syndikalisterna har oss att tacka för. Anledningen till att vi har det är just att vi har vårdat strejkrätten och använt den till att förbättra våra kollektivavtal. Det finns ju massa saker folk tycker att vi ska strejka för, miljön och sådär, men vi vill inte devalvera strejkrätten utan vi vill använda den för det ursprungliga syftet, som är att förbättra för arbetare, säger Jari Visshed.

PODD | Karl-Petter Thorwaldsson lämnar LO efter åtta år. I vår podd berättar han om tiden som ordförande, vad han åstadkommit och vad han är missnöjd med.

Karl-Petter Thorwaldsson meddelade redan i höstas att han inte ställer upp för omval som ordförande för LO när kongressen hålls i juni. I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd pratar Thorwaldsson med Jonas Nordling om sina åtta år på posten. Han berättar bland annat om misslyckandet med att hålla ihop samordningen inom LO, om de krävande konflikterna i LO-styrelsen, om medlemstappen och hur det känns att petas från toppen som den största fackliga organisationen.

Du hittar avsnittet här.

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om konservatismens dragningskraft, liberalismens utveckling och kommunitarismen.

En konservativ våg sköljer in. Frågan är förstås om konservatismen överhuvudtaget varit borta, den kanske bara har varit lite dold. Men politik är ju en cyklisk företeelse, det vänder hit och dit. Och under en period har liberalismen i allmänhet och nyliberalismen i synnerhet satt dagordningen för debatten och politiken. Den hegemonin är inte längre lika självklar. Men den konservativa rekylen är inte entydig och det går inte att dra alla nyväckta konservativa över en kam. Göran Greider efterlyste i Aftonbladet ett slags medkännande konservatism i borgerligheten, och har kanske trots sin radikalism en konservativ nerv för egen del. Sverigedemokraternas nya tankesmedja Oikos blir däremot förmodligen inte konservativ i största allmänhet, varken social- eller värdekonservativ, utan snarare nationalkonservativ med starka högerpopulistiska undertoner. Namnet Oikos ska tolkas ”hem” (grekiska). En av ledamöterna har för övrigt tidigare varit ordförande i studentföreningen Heimdal i Uppsala, som alltid stått nära Moderaterna, men som sedan ett antal år inte har någon formell koppling till partiet. Genom åren har en rad framstående borgerliga moderata politiker fått sin skolning i Heimdal. I styrelsen för Oikos hittar man också en konservativ rabbin och en nationalkonservativ debattör från Norge som publicerats av Timbro. Samt en tidigare distriktsordförande för Ung Vänster som uppges ha uteslutits efter att ha anklagats för att ha uttryckt stöd till ”Revolutionära fronten” (som praktiserade våld). Numera medverkar han i Göteborgsposten, Fokus och Kvartal.

Dagens uppror mot eliten och etablissemangen är i hög grad auktoritära till sin natur och karaktär. Frågan är om det kan kapslas in i andra banor, som är antiauktoritära och mer demokratiska. Vi befinner oss i en tid då de politiska ideologierna omformuleras och den politiska scenen omgestaltas. Det är en spännande men också utmanande tid. Många definierar först och främst sin egen position utifrån och i förhållande till motståndarnas ståndpunkter. Nationalism är exempelvis ett inte okomplicerat begrepp som kan ha många olika betydelser, ibland problematiska. Själv vill jag hellre tala om nationalstaten som en central demokratisk plattform. Den amerikanska historikern Jill Lepore menar att Demokraterna i USA alltid förlorat när de lämnat frågor som rör nationens framtid till Republikanerna. Den centrala konfliktlinjen handlar, menar hon, i dag om nationen ska vara öppen och pluralistisk eller sluten och etniskt definierad.

Dagens polarisering gör det svårare att föra resonemang bortom det svart-vita. Det förhöjda tonläget och de snabba dreven gör sitt till. Utställningen om nazismen i Norrköping och SAS senaste reklamfilm rullar liksom bara in det ständigt pågående kulturkriget, som också är en kamp om historieskrivningen och om den politiska dagordningen här och nu. En del ledande politiker gör bara saken värre. Ebba Busch Thor är partiledare för Kristdemokraterna, men hennes retorik ligger långt från den försonlighetens humanism som frodas i många frikyrkor. Kanske är det därför de politiska partierna tenderar att välja mellan nationalism och internationalism, kommunitarism och kosmopolitism, eller vilka beteckningar som än flyger omkring i debatten. Det verkar lättare att välja den ena eller andra hörnan, än att hitta en balanspunkt mellan olika perspektiv. Per Svensson, tidigare politisk chefredaktör på Dagens Nyheter och nu skribent i samma tidning, är en person jag ofta läser med stor behållning. Men hans liberalism tycks mig ibland något entonig. För några år sedan skrev han boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel”. En märklighet var att han skrev in John Stuart Mill och Friedrich Hayek i samma liberala fåra, men politisk liberalism eller socialliberalism är inte samma sak som ekonomisk liberalism. Och kanske behöver vi lite mindre av ”jag har rätt” – ”du har fel”.

Samtidigt har de politiska partierna varit en bördig mylla för delvis motstridiga och motsträviga ståndpunkter, personer och kluster av organisationer och idéer. Men partierna förändras också med tiden. Centerpartiet är inte rotat i en tydlig ideologi. Ett skäl är att Centern var ett intresseparti för bönderna, men partiets DNA lutade väl mot någon slags värdekonservatism. Under 70-talets gröna våg gled den över i ”ekohumanismen”. Allt detta är nu utraderat och ersatt av en märklig klockartro på (ny)liberalismen, Gunnar Hedlund är sedan länge bortglömd medan däremot Margaret Thatcher lever vidare som nyliberalismens ”undead”. Jag noterar med intresse att centerns tankesmedja Fores nu bjudit in till en presentation av boken ”Bondförnuft – inte bara för bönder”, ”som handlar om att hämta kraft och inspiration i ett genuint och jordnära ledarskap i ett allt mer komplicerat och detaljstyrt samhälle”. Jordnära bondförnuft får mig att tänka på Olof Johansson och Anders Ljunggren. Watch out, Martin Ådahl!

Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Även Folkpartiet har en kluven idéhistoria. Partiet bytte i och för sig namn till Liberalerna och strök ”folk” samtidigt som det folkliga stödet sjönk till nya bottennivåer. Folkpartiet var ett ganska folkligt borgerligt parti en gång i tiden. I praktiken en mix av stadsliberaler och frisinnade ute i landet, varav många hade sin hemhörighet i frikyrkan och var ganska konservativa i många avseenden. Men frisinnet verkar vara på utdöende. Moderaterna har länge beskrivits som en korsning mellan liberalism och konservatism. Det är inte lätt för det tidigare dominerande borgerliga partiet att i dag härbärgera både liberaler och konservativa när de konservativa centrifugalkrafterna är så starka. Den forna nyliberalen Ulf Kristersson trampar på i tangentens konservativa riktning. Samtidigt som pendeln snurrar. Miljöpartiet har rört sig åt det andra hållet. Från början fanns en stark närmast konservativ och civilisationskritisk underström i partiet, kanske ett slags grön Heimat. Den finns möjligen kvar någonstans. Men i synen på integration och migration har partiet orienterat sig i närmast liberal riktning. Och vad ska man säga om Kristdemokraterna, förutom att den omsorgsinriktade kristdemokratiska konservatismen fått ge vika för en alltmer bombastisk retorik, ibland också med fokus på just bomber.

Det finns en spännkraft också i den socialistiska idétraditionen mellan framstegsoptimism och utvecklingsrädsla. Ja, även socialismen har sina konservativa idéskärvor. Den brittiske 1800-talssocialisten William Morris var snarare bakåtblickande och kritisk till industrialiseringens förfulning av landskapet och vardagen. Hans estetiska ideal vette mot medeltiden snarare än modernismen. Många andra socialister har på ett liknande sätt sett utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. En av Ernst Wigforss mest intressanta uppsatser avhandlade om den här slitningen. Men huvudfåran har nog ändå varit utvecklingsoptimistisk och bejakat teknisk och industriell förändring. Det gäller särskilt i Sverige där arbetarrörelsen till skillnad från i många andra inte motsatt sig utan snarare understött strukturomvandling och frihandel.

Tidskriften Tidens nya chefredaktör Payam Moula har i Expressen skrivit en uppmärksammad artikel om att liberalismen är död och att det nu är dags för Folkhemmet 2.0. Han vill anknyta till den kommunitära traditionen, till Per Albin Hansson och brittiska Blue Labour. Det är förstås inte helt enkelt i vår individualistiska tidsålder. Socialismen och socialdemokratin bär framför allt på ett arv från upplysningen och den franska revolutionen, som konservatismens formades som en reaktion mot. Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Samtidigt är ett samhälle mer än summan av dess individer och såväl politiken och staten som sociala institutioner och sammanslutningar i det civila samhället kan bädda in kapitalismen och marknaden i samhället, och öka individernas frihetsgrader. Under 1900-talet byggde arbetarrörelsen egna sociala institutioner och organisationer som sedan gled över i den moderna välfärdsstaten, de understödde i sina bästa stunder varandra på ett konstruktivt sätt. Folkrörelsernas skötsamhetskultur låg ganska långt från ”satsa på dig själv”, för att citera arbetsgivarnas gamla ikoniska kampanj från 1970-talet. Samtidigt skapade välfärdsstaten en ”statsindividualism”, ett begrepp myntat av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i ”Är svensken människa?”, som genom staten frigjorde individerna från det civila samhällets välvilja, från det ekonomiska beroendet av familjen och ökade kvinnornas självständighet gentemot männen.

Jag plockar fram Timbros gamla bok ”Gemenskaparna” från 1993 som introducerade några av de kommunitära tänkarna för svensk publik. Boken inrymde texter från såväl höger- som vänsterkanten. Kritiken mot individualismen och liberalismen är emellertid ibland så allmän att den blir omöjlig att överföra till konkret politik. Blue Labour är nog också en lite kluven företeelse, om det ens kan beskrivas som ett enhetligt politiskt fenomen. Jag kan nog spåra vissa kulturkonservatism inslag, som jag inte känner mig bekväm med. Men Blue Labour rymmer också en kritik mot välfärdsstatens byråkratisering och förespråkar ökat utrymme för den lokala demokratin. Allt detta påminner om debatterna om demokratisk förnyelse på 1970- och 80-talen, som inte riktigt bar, i varje fall inte då. Det finns vidare en direkt motsvarighet till Blue Labour på högersidan i Storbritannien. För tio år sedan skrev Philip Blond boken ”Red tory. How left and right Have Broken Britain and How we Can fix it”. Udden i boken riktades både mot storkapitalet och välfärdsstaten. Frivilliga sammanslutningar skulle få en ökad roll. Philip Blond fick också pengar till att starta en tankesmedja. Den överlevde inte så länge. Den heller.

Icke desto mindre finns här en intressant och möjliggörande politisk yta. Den ligger förlagd någonstans mellan människors längtan till frihet och gemenskap. Däri ligger nog också nyckeln till att mota Oikos i grind.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar flitigt användande av budoteknik i den politiska retoriken. Och att alla inte har svart bälte.

Att Jimmie Åkesson är trött på att prata om Sverigedemokraternas ursprung är ingen hemlighet. Inte heller att han tycker att det är orättvist utifrån vad hans parti står för idag. Häromveckan visade han åter prov på detta i Sveriges Radio.

När jag intervjuade partiets dåvarande vice partiledare Julia Kronlid i höstas gjorde hon samma markering. Varför ska de behöva lida för vad knäppskallar gjort för länge sedan, typ. Att partiet har en historisk koppling till Bevara Sverige Svenskt ska väl inte dagens sverigedemokrater ställas till svars för, lyder retoriken.

Ett annat parti som brukar få historien slängd i ansiktet är som bekant Vänsterpartiet. Deras bakgrund inom den kommunistiska internationalen och stödet från Sovjetunionen lyfts fortfarande upp trots att det var länge sedan. Kommunismen togs bort ur partinamnet redan innan Jimmie Åkesson gick med i SD för att göra en tidsparallell. Representanter för Vänsterpartiet förväntas dock fortfarande svara på frågor om den kommunistiska historien.

När jag intervjuade Jonas Sjöstedt i höstas frågade jag om inte han var trött på att ständigt svara på frågor om det förflutna, och att det kanske var en av få saker som förenade honom med Jimmie Åkessons partivänner. Föga förvånande ville inte Sjöstedt hamna på samma bog som SD, utan framhöll istället att det är viktigt att alltid minnas sin historia eftersom den inte går att undkomma.

Samma problem, men två olika förhållningssätt.

Det handlar om politikens motsvarighet till jujutsu. Alltså den försvarsmetod som ibland även kallas jiu-jitsu och som Wikipedia defenierar så här:

Namnet syftar till konsten att besegra en motståndare med så lite fysisk styrka som möjligt, t ex genom att utnyttja motståndarens egen kraft så att denne faller på eget grepp.

Åkesson och Sjöstedt behärskar konsten tillräckligt bra för att få frågor om partihistorien att bli till deras fördel och tilltala respektive väljargrupper.

Ni är väl grundade av rasister? Sluta tramsa med gammalt irrelevant tjat. Ni är väl grundade av revolutionära diktaturkramare? Det är viktigt att förstå sitt ursprung och lära av sina misstag.

Svart bälte alla dagar i veckan.

Men så finns det de som inte kommit lika långt i graderingen. Som skånemoderaternas ordförande Lars-Ivar Ljungman. När Dagens Nyheter i veckan ställde frågan om samarbetet med SD i Bjuv just utifrån detta partis historiska bakgrund så tar Ljungman till greppet alla-kan-väl-göra-bort-sig:

Lars-Ingvar Ljungman framhåller att ”de flesta politiska partier har lite lik i garderoben”. Så även Moderaterna.

– Vi har väl en historia där vi vid många tillfällen har försökt motverka eller sagt nej till reformer som alla i dag tar för givna. Som hur många veckors semester man ska ha. Det finns ett antal sådana beslut som är tagna under 1900-talet. Och det är väl kanske ingenting som vi numera är så jättestolta över.

Om denna strategi stannar på lokal nivå för Moderaterna återstår att se.

Sverigedemokraternas taktik när det gäller historiska synder är för övrigt dubbelbottnad, som så mycket annat i deras politik. Till förra valet la de ner stora resurser på en film som skulle visa Socialdemokraterna som ett rasbiologiskt parti med nazihistoria. Bortsett från tveksam sanningshalt i ett sådant påstående borde det ha varit kontraproduktivt för ett parti som tycker att det är trams att prata om sina egna rötter. Men paradoxalt nog landade denna film antagligen ändå rätt, åtminstone bland de väljargrupper som håller med om att det är trams att prata om BSS och därför gärna ser att Socialdemokraterna får en tillbaka-kaka i form av en film, fylld med kvalificerat trams, rakt i nyllet.

Politiken är trots allt full av dessa absurda paradoxer. Vem kunde till exempel tro att just V och SD nu gemensamt skulle kunna styra så mycket av den reella politik som riksdagen kan släppa fram. Men det är därför vi älskar den parlamentariska demokratin här på Dagens Arena. Och vi kommer fortsätta att skildra den på alla sätt vi kan till dess att någon stoppar oss. Det bästa sättet att inte bli den som sätter stopp för oss hittar du här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Ska journalister bojkotta regeringens presskonferenser? Och varför är medier så dåliga på att följa upp sina egna analyser? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det nionde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling de olika strategier som brittiska och amerikanska medier valt när några titlar har utestängts från presskonferenser. Och spekulerar i svenska motsvarigheter.

Dessutom berörs bristen på redaktionell uppföljning av till exempel politiska analyser i efterhand, men även frånvaron av en självkritisk publik granskning av den egna bevakningen.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om fransk politik, en filmpärla och så en hyllning till Ola Magnell. 

Alice och borgmästaren är en fransk filmpärla om politikens plats i vår tid, eller kanske är det en spaning efter den politik som flytt. Det är ett slags film som aldrig nomineras till en Oscar. Så, gå och se! För den försvinner nog snart, franska pratfilmer brukar inte bli långvariga på biodukarna. Och som det pratas! På ytan handlar filmen om vardagliga ting i den politiska världen. Men i fonden ruvar de politiska och filosofiska frågorna, dialogen rymmer åtskilliga referenser till stora filosoferna. Ofta liksom bara infogade i en bisats. Allt hanteras med en subtil komik och ironi. Jag älskar brittisk och amerikansk humor. Men här når ironin både hjärtat och hjärnan. Alice och borgmästaren är alltså en film om politikens kris i vår tid och kanske i synnerhet vänsterns kris.

Den socialistiske borgmästaren i Lyon, Paul Théraneau, spelas briljant av Fabrice Luchini, han har ju också en skådespelarkarriär som sträcker sig över fem decennier. Den framgångsrike politikern är nu deprimerad, han har skilt sig och befinner sig i ett slags livskris. Därutöver har han inte längre några idéer. Tidigare kunde han komma med 25 nya idéer om dagen. Men nu, ja nu har idéerna sinat. Vem som kommer på idén att anställa någon som kan hjälpa till och producera nya idéer framgår inte. Men tjänsten lyses ut. Valet faller på 30-åriga Alice Helmann, spelad av Anaïs Demoustier, en av de nya franska filmstjärnorna, som återvänder till hemstaden efter att ha läst filosofi i Oxford och undervisat lite. Hon är filmens nav och lyser upp både filmen och borgmästaren. Hon blir Paul Théraneaus ”filosof”. Alice sätter igång en intressant och lite oförutsägbar dynamik, som rubbar cirklarna i det politiska hovet. Hon har borgmästarens öra och han uppskattar hennes uppriktighet. Hon är inte in-socialiserad i den politiska klassens rådgivarkultur, dess fixering vid talepunkter och mediestrategier. Nicolas Pariser som har skrivit och regisserat driver hejdlöst med fluff-fluff-projekt och krystade påfund som tenderar att sakna substantiellt innehåll. Ja, ”tomma tunnor skramlar mest”, sjöng för övrigt Ola Magnell en gång.

På något sätt verkar Alice påminna borgmästaren om något han förlorat kontakten med under sin långa karriär. Den nära relationen (nej inte på det fysiska planet, tack för det!) mellan Alice och borgmästaren uppfattas som ett hot av de andra rådgivarna. Hon har hans öra, han uppskattar hennes råd som väl i och för sig är rätt allmänna, men i varje fall uppriktiga. Alice makt ökar eftersom och får sitta med på det ena meningslösa kommitté- och projektmötet efter det andra. Där agendan inte är ett under av klarhet, för att uttrycka sig milt.

Alice verkar inte ha någon plan, allra minst några egna karriärplaner. Hon bara säger vad hon tycker. Hon är väl så långt från Per Schlingmann man kan komma och allt det som så länge styrt politikens form och innehåll. Vi har en tid bakom oss där paketeringen och bilden av politiken blivit det centrala. Den politiska kommunikationen är en genre för sig själv. Men samtidigt ser vi just nu en reaktion emot allt detta, något som bland annat kommer till uttryck i den populism och polarisering som präglar debatten och politiken.

Alice Helmann frigör ny energi i detta lufttomma politiska rum. Men istället för en pånyttfödelse slutar Paul Theraneau som politiker. Det där nya linjetalet som Alice skriver och som ska hållas på socialisternas kongress och vara en språngbräda till presidentposten blir slutpunkten i stället för en nystart. I den rörande slutscenen som utspelas några år senare är den avgångne borgmästaren lycklig och befriad. Alice har gått vidare och fått barn. Livet fortsätter. Men vilken plats har politiken, vilken väg tar den?

Omgestaltningen av den franska politiken är förstås en viktig pusselbit. Socialistpartiet har kollapsat. Även huvudmotståndaren på den andra sidan, Republikanerna, är en skugga av sitt forna jag. De två partier som tidigare har turats om att placera sina presidentkandidater i Élyséepalatset har förflyttats till politikens periferi. Nu står Macrons nya konstellation ”En Marche” (Framåt!) mot Le Pens ”Rassemblement National” (Nationella fronten). På sätt och vis en bekräftelse på att den kulturella konflikten tagit över och övertrumfar den klassiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Om man så vill är det en bekräftelse på att Gal-Tan i dag dominerar, vilket ritar om den politiska kartan och förändrar väljarnas preferenser.

Det är en särskilt en replik i Alice och borgmästaren som fastnade hos mig. Alice återknyter kontakten med en tidigare pojkvän och under samtal säger han, kanske som en kritik mot att hon jobbar åt en socialist, att vänstern har blivit irrelevant. Medan högern, eller rättare sagt radikalhögern, skickligt plockar det som passar från Orwell och Pasolini. Det är i den myllan den högerradikala och högerextrema rörelsen i dag formar sina positioner. Vad skulle man säga om Sverigedemokraterna, att de snor skrupelfritt från Per Albin och Gustav Möller?

Vänsterns framtid ligger inte i att reprisera flydda dagars bästa framgångar utan i en omdefiniering som bättre svarar mot vår tid. Därvidlag finns nog ett och annat att önska. Det finns i varje fall ett stort mått av förvirring och desorientering, bristande självförtroende och ökad inre splittring. Dags att ta fram kartan och kompassen!

Ett radikalare välfärdsprogram torgförs ofta som en universallösning för att vinna tillbaka förlorade väljare. Men som statsvetaren Erik Åsard påpekade i en artikel i Dagens Nyheter förlorade Labour trots det mest ambitiösa och radikala välfärdsprogrammet på decennier. I stället valde inte minst många väljare i den gamla ”röda muren” i de industriella bältena i norra England och i Wales i stället en tydlig brexitlinje och röstade på Boris Johnson. Den nya konfliktlinjen tog över från den gamla. Inte ens en aldrig så radikal partiledare för Labour lyckades behålla dessa väljare. Men även han kanske betraktas som en representant för eliten, hans parlamentsmandat härrör ju från centrala London.

I veckan presenterades och diskuterades Katrine Marçals essä Åtta lärdomar om brexit – Om den moderna populismen. I diskussionen beskrev statsvetaren Göran von Sydow, till vardags chef för Sieps, de här nya kulturella konfliktlinjen mellan stad och land, eliten och folket eller internationalism och nationalism; den här spänningen har många olika dimensioner och uppenbarelseformer. Men, framhöll von Sydow: politiken går i vågor. Och även om den här konflikten dominerar just nu är det inte säkert att så är fallet om tio år eller ens i nästa val. Jag tycker också att Erik Åsard gav ett centralt råd i sin artikel och en annan möjlig utgångspunkt: ”Här ingår förvisso en vassare jämlikhetspolitik, men även en verklighetsbaserad berättelse om samhället som inte utgår från hur olika vi är utan hur mycket vi har gemensamt.”

Nya perspektiv

Ola Magnell har gått bort och jag letar fram några hans tidiga skivor på Spotify, skivor som jag alltid hållit som något av det bästa som gjorts på svenska i skärningspunkten mellan pop, rock och visa. Texterna, rösten och melodierna är fortfarande så starka. Jag har väl alltid haft ett särskilt öra riktat mot de där personliga rösterna, man skulle kunna säga särlingarna, som inte alltid gjorde den riktigt stora karriären, jag tänker på John Holm, Anders F Rönnblom och förstås på Ola Magnell. De var väl inte riktigt en del av proggen men ändå en produkt av sin tid. Personliga och ofta politiska, men med en sensibilitet som berörde mig och som fortfarande berör mig. De var inte några enkla propagandister. Och där fanns också en befriande uppriktighet som i sig bar på ett hopp. Det fanns också i till exempel Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”:

När far och mor är döda
Och våra släktingar har ta’tt gift
Och alla våra vänner har valt sej själva
Och våra lärare och fröknar
Har gått och dränkt sej med varann
Och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
Och när vår präst från konfirmationen
Står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
Eller känner vilket håll, vinden blåser på
Då kommer Halta Lotta hem till mej
Med rösten fylld av gråt
Och säger, vem i hela världen kan man lita på

Och samma slags självrannsakan och klarsyn återupptäcker jag nu i Ola Magnells Nya perspektiv:

När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal

När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

Nya perspektiv, det får bli ett sätt att knyta ihop säcken i den här texten som började med Alice och borgmästaren och som slutade med den tragiska nyheten om Ola Magnells bortgång.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att undantag åter ska lösa LAS-frågan. Och återvinner därför hållbara argument i denna eviga fråga.

Det är som bekant inne med hållbarhet. Och är det något som är hållbart så är det frågan om arbetsrätten. Maktkampen mellan arbete och kapital är så att säga evig. Därför fungerar även retoriken inom ämnet som ett kretslopp där frågorna återkommer i närmast perfekta cykler. Vi är nu därför åter i den så kallade undantagsfasen, då arbetsgivarsidan ska lockas med att få undanta medarbetare från en tvingande förhandling i nedskärningstider. Läckor från den pågående statliga utredningen pekar på att upp till sex medarbetare kan kunna undantas från uppsägningsförhandlingar i framtiden.

Eftersom detta ämne som sagt är evig materia med en ytterst hållbar retorik så går det kanske bra att även återvinna redan framförda rader. Det är på sätt och vis (arbets)miljövänligt och dessutom ingen stöld. För orden är mina egna. 2018, då vi senast passerade denna fas, sammanställde Institutet för näringslivsforskning på ett förtjänstfullt sätt vad forskningen redan då visste om effekterna av LAS. Vilket jag då kommenterade i Arbetsvärlden:

Så vad vet vi? Jo, att det så kallade tvåundantaget för företag med högst tio anställda gett effekter. Det blev bland annat tydligt att ju mindre företaget är, desto större möjligheter att välja fritt vilka som ska jobba kvar. Rätt logiskt om du tänker efter. Det blev också tydligt att de små företagen drog sig för att anställa en elfte medarbetare. En inlåsningseffekt som kanske någon upplever som positiv, men knappast troligt.

Det blev också tydligt att medarbetares frånvaro minskade, och framför allt slutade männen att vabba. Folk vågade alltså inte vara sjuka i normal utsträckning, och män vågade inte vara hemma med sina barn på grund av större makt för arbetsgivaren att fritt välja vilka som skulle undantas vid nedskärning. Jag tror dock inte att det är den effekten som vi saknar på övriga arbetsmarknaden. Den känns inte helt modern, om en säger. Men det är ju bra att vi åtminstone vet hur det blir när arbetsgivarens godtycke får större plats. Så vi inte kan säga att vi inget anade.

En annan sak vi också vet är hur det svenska systemet fungerar i förhållande till det finska, som saknar turordningsregler. Och tack vare denna forskning vet vi att de som har gynnats av de svenska reglerna är äldre medarbetare med lång anställning. Med tanke på att det var meningen med lagen så får vi väl anse detta som goda nyheter. Och de som vill ändra systemet bör kanske i första hand förklara varför dessa medarbetare inte längre anses vara skyddsvärda.

Såvitt jag vet har ingen ny forskning utmanat dessa slutsatser. Vilket kan vara bra att komma ihåg när utredarens förslag kommer i maj.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS Jag gjorde även ett tappert försök att öppna en ny front i den eviga frågan den där gången. Om jag var rätt ute kommer också visa sig i kommande utredning.

PODD | I Helsingborg sa medborgarna nej till att sälja ut sitt energibolag, och ett krisande Postnord väcker frågetecken kring hur marknaden ska klara servicen i hela landet. Har svenskarna tröttnat på privatiseringar, och ser vi en omsvängning även bland politiska partier?  

I veckans Arena Tyckonomi möts Arena Idés German Bender och DN:s ledarskribent Barbro Hedvall i en diskussion om privatisering välfärd – vad har blivit lyckat och vad ska göras om?

Barbro Hedvall slår fast att de enda riktigt lyckade privatiseringarna är de som skett av Televerket och taxibranschen. Och det tycks finnas en diskrepans mellan vad folk önskar sig av vården och vad de är beredda att betala via skattesedeln.

– När man gör opinionundersökningar säger folk i allmänhet att det behövs mer pengar till vården, men i nästa steg, när det gäller att höja skatten, säger hälften av dem nej till det. Då kanske det beror på att nejsvararna tycker att skatteintäkterna är tillräckliga. men måste omfördelas till vården, men jag tror också att det finns ett växande missnöje med regionerna så att man känner att ”nej, ge inte mer pengar dit”. Det beror på att de inte ger oss rättvis och likvärdig vård, säger Barbro Hedvall.

Nyligen ställde sig Moderaterna och Kristdemokraterna bakom Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen om inte förändringarna av Arbetsförmedlingen gjordes om. Både M och KD riktade kritik mot att införa valfrihet när det gäller arbetsmarknadsinsatser. Frågan är om partierna har svängt eller om det bara handlar om en önskan att fälla regeringen med olika medel?

– Jag tror att deras agerande styrs mycket mer av taktik än av en faktiskt ideologisk omprövning. Och i det fall det är en omprövnign är det frågan om det bottnar i en egen ny analys eller en anpassning till det man tror att väljarna vill ha. Ulf Kristersson har ju sagt att han är beredd att fälla regeringen på vilken fråga som helst, säger German Bender.

Fler driftsformer mellan privat och offentligt ägande – till exempel kooperationer eller stiftelsedrivna verksamheter – kan vara ett sätt att komma ifrån vinstdriven välfärd, tror både German Bender och Barbro Hedvall.

– Man kunde ju tänka sig någon form av uppmuntran från statsmaktens sida just till stiftelsedriven verksamhet – att ge företagen försteg framför vinstdrivande företag. Men vi har tvärtom sett att Röda korsets väletablerade verksamhet för tortyrskadade förlorar upphandlingar, säger Barbro Hedvall.

– Underösknignar från SOM-institutet visar att det finns ett starkt stöd bland befolkningen för alternativ till offentlig välfärd, men inte för privat utan för ideellt driven välfärd. Men de ideellt drivna skolorna är väldigt segregerade, de är mer segregerade än de privata – det är välutbildad medelklass som väljer de skolorna, säger German Bender.

PODD | Jonas F Ludvigsson är barnläkare, forskare, tv-doktor och debattör. Och nu dessutom författare. Vi tog ett poddsnack med honom om läget inom barnsjukvården.

Det senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av barnläkaren Jonas F Ludvigsson. Förutom arbetet på Örebro Universitetssjukhus så är han professor på Karolinska, tv-doktor hos Malou på TV4 och en flitig debattör. Och dessutom har han nyligen utkommit med en bok om barns och ungdomars hälsa, Barnläkarens guide. 

I ett samtal med Dagens Arenas chefredaktör (och sjubarnsfadern) Jonas Nordling berättar Jonas F Ludvigsson om sin vardag, om utmaningar i sjukvården i allmänhet och för barn och unga i synnerhet, om de egna drivkrafterna och varför han skrivit en bok. Bland annat.

Du hittar avsnittet här.

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om John le Carré, politikens matematik och socialdemokratins långa kris.

En märkligt allvarsam tystnad lades sig över den fullsatta Grünewaldsalen i Stockholms konserthus när David Cornwell, alias John le Carré, tog emot Olof Palmepriset häromdagen. Denna årliga prisceremoni är i sig ett slags återsken från en tid när socialdemokratin förmådde ladda sin pragmatism också med en visionär energi. Något David Cornwells tal speglade på ett elegant och intelligent sätt, ett av mest berörande tal jag hört på mycket länge. En översättning ligger redan på Dagens Nyheters hemsida. Talet gav också nya perspektiv på politikern och personen Olof Palme. John le Carré kommer från ett annat land och på sätt och vis från en annan värld. Hans böcker rymmer så många personer som visar upp sina bästa och sämsta sidor, sina inre tvivel, självbedrägerier och hycklerier, som lever i skymningslandet mellan sanning och lögn och allt som finns däremellan.

Tacktalet i Grünevaldsalen var som att höra hur Olof Palme där och då skrevs in i författarens komplexa universum. Han ställde exempelvis frågan hur Palme hade agerat idag. Han nämnde att Sveriges regering till sist inte skrev under FNs konvention om att förbjuda kärnvapen. Kampen för kärnvapennedrustning var en av Palmes hjärtefrågor. Hade Palme stoppat den svenska vapenexporten till Saudi-Arabien? Frågan hängde väl kvar i luften? Men den var förstås riktad till dagens socialdemokratiska ledare.

Talet var rörande och djupt berörande. Inte minst för att pristagaren själv var så uppenbart tagen av hela situationen.

Det finns ett före och ett efter 1989. Det var året då kalla kriget och envigen mellan kapitalism och demokrati och kommunism och diktatur tog slut. John le Carré slog igenom som en briljant spionromansförfattare med Spionen som kom in från kylan och fortsatte och finslipade och fördjupade sin romanvärld av agenter, informatörer, intrigörer och dubbelspelande aktörer i ett stort antal böcker i samma genre och anda. Hans böcker skildrade förstås kalla kriget utifrån en brittisk horisont, utan att falla ner i de enklaste av schablonerna, tvärtom rymmer de en självreflekterade distans där även den egna sidans moraliska halt läggs under luppen. När och på vilket sätt helgar målet medlen? Vad skiljer de goda från de onda när de agerar på ett snarlikt sätt?

Det var nog ingen tillfällighet att John le Carrés viktigaste romangestalt dök upp i talet: George Smiley. I Carrés romanvärld är han en av tungviktarna, något av den grå eminensen i den brittiska underrättelsetjänsten. Och troligen är det så att författaren själv speglar sig i och speglas i Smiley. Han var inte minst navet i den så kallade Karla-trilogin. I sitt tal citerade de avslutande replikerna i ”Vinnare och förlorare”, som avslutade trilogin. På något sätt har de också fastnat i mitt minne. Jag kände igen replikerna från sista avsnitten i en av Homeland-säsongerna häromåret, vilket förstås var en blinkning till agentromanernas mästare. Jag skrev några rader om saken då.

Efter att i decennier ha kämpat mot Karla, en intelligent, durkdriven och gäckande motståndare i den sovjetiska säkerhetstjänsten, får Smiley till sist sin revansch. Karla visar sig ha en svag punkt. Han har i hemlighet rundat den sovjetiska sjukvården och skickat sin sjuka dotter till den bättre sjukvården i väst, till på köpet till Schweiz. Smiley har nu trumf på hand och tvingar fram Karlas avhopp. Han överlämnar sig på den klassiska Glienickebron i Berlin. Smiley är själv på plats för att överse segern:

”Du vann” sade Peter Gulliam. (Smileys lojale lärljunge.)

De går långsamt gick tillbaka till bilen.

”Gjorde jag!?” ”Jo. Ja. Jag antar att jag gjorde det.”

Där slutar boken. I BBC:s klassiska filmatisering spelas Smiley av Alec Guinness. Han ansikte är uttryckslöst och antyder ingen segerglädje. Kärleken med hustrun är slutit. Han har vunnit den stora kampen men förlorat i den lilla världen. Glädjen vill inte infinna sig.

Jag funderar varför det där slutet gjorde så stort intryck på mig. Det är förstås elegant och pregnant skrivet. Men inte bara det. Slutet är inte entydigt, utan öppnar sig för tolkningar, diskussion och reflektion, ja, för eftertanke.

I sitt tal sa le Carré: ”Palme skulle ha känt samma självförakt”. ”När kalla kriget tagit slut, och västvärlden fortsatte att gratulera sig själv, kände Smiley sig förrådd. Det gjorde jag också. Palme skulle ha känt sig förrådd om han varit i livet.” ”Var fanns den utlovade freden, den vi alla väntat på? Var finns den stora visionen? Försoningen?”

Starka ord. Men träffande på så många plan.

John le Carrés böcker har efter 1989 fått ett nytt liv. Många trodde nog att hans tid som författare var över när konflikten mellan öst och väst var slut. Men hans författarskapet har fått nytt liv genom att skildra nya moraliska och politiska dilemman, än i samma gamla miljöer där diplomater och agenter möts och trängs. Han skildrar den globala kapitalismens välsignelser och förbannelse, mammons överhöghet i dagens globala ekonomi, de amoraliska företagens ekonomiska i allt från läkemedel till vapenhandel. Den sociala rättvisans frånvaro. Mänskliga rättigheter som sätts ur spel. Människor som offras.

John le Carrés romaner är kort sagt en temperaturmätare på vad som hände med världen efter 1989. Och som nu lett till en än värre motreaktion i en politisk skuggvärld där fakenews-politiker som gjort lögnen till arbetsmetod regerar i London, Moskva och Washington.

”Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort”, sa John le Carré. Ja, vi saknar en politiker av Palmes dignitet och bredd även i Sverige idag. Joakim Palme vittnade om att Olof Palme fascinerades av och pratade om Smiley med sina barn. Det var nog ingen tillfällighet. Själv satt jag och tänkte att vi saknar en John le Carré här i Sverige. Tankarna flög iväg och landade på DNs gamle chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz. På senare år så nedspelad och förtalad av högern i det kulturkrig som också följde efter 1989. Och som vi nu ser konsekvenserna av.

Politikens matematik

Matematiken i politiken är i grund och botten enkel och brutal. Två slår den tredje. Det har Löfvenregeringen 2 (och även 1) fått erfara några gånger. Januariavtalet har visat sig betydligt mer instabilt än någon kunde föreställa sig. Igen trodde väl riktigt att alla oppositionspartier skulle kunna eller vilja enas mot regeringen. Det har nu hänt några gånger. Sakfrågorna är förstås en sida av saken. Jag kan väl applådera en och annan korrigering av regeringens politik.
Samtidigt är frågan om Januariavtalet och regeringssamarbetet i dess nuvarande former kommer hålla hela mandatperioden. För ett halvår sedan trodde jag nog det. Men nu är jag mer osäker. Ett möjligt alternativ är att de fyra samarbetspartierna förhåller sig friare till vad som står i Januariavtalet och inte betraktar det som en helig graal och börjar försöka hitta stöd i riksdagen i olika politiska frågor på ett annat sätt än i dag. Uteslutningen av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (samtidigt som kristdemokrater och moderater blivit allt mer militanta) ger inte så mycket manöverutrymme för en minoritetsregering. Om regeringen fortsätter att förlora fråga efter fråga lär den framstå som allt mer kraftlöst och svag. Vilket inte lär vända opinionssiffrorna för något av de fyra partierna i den nuvarande regeringskoalitionen. Det kanske inte ens behöver gå så långt som att Vänsterpartiet aktualiserar sitt hot om misstroendevotum om regeringen går till riksdagen med förslag om förändringar i arbetsrätten eller marknadshyror i nyproduktionen.

I sammanhanget kan man påminna om att en annan socialdemokratisk regering i en annan turbulent period (inte minst parlamentariskt) självmant avgick när den förlorade i viktiga frågor. Rickard Sandler hade blivit statsminister 1925 efter att Hjalmar Branting avgått av hälsoskäl. 1926 valde Sandler att avgå med anledning av Stripakonflikten och frågan om att arbetslösa skulle tvingas att ta arbeten vid en arbetsplats som var satt i konflikt. Rickard Sandler som var en formuleringarnas mästare sa: “Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Socialdemokratins långa kris

Det här med socialdemokratins kris och tillbakagång är en sådan långkörare att den nästan är uttjatad. Det innebär inte att den är mindre reell. Socialdemokraterna har inte ökat sitt väljarstöd i ett val sedan 2002. Ökningen mellan 2010 och 2014 på 0,37 procent räknas nog inte riktigt. I ett europeiskt perspektiv sticker ändå Norden ut. Socialdemokraterna leder trots allt regeringar i Danmark, Sverige och Finland, samt har en möjlighet att ta över makten i Norge vid nästa val. Men socialdemokraternas tapp i opinionen här i Sverige efter valet 2018 borde ändå vara en varningssignal så god som någon för det gamla arbetarpartiet.

I Nederländerna har det socialdemokratiska partiet slitits itu av kulturella spänningar kring mångkulturella frågor (eller om man så vill GAL-TAN). Vi ser en hel del av den varan även i Sverige just nu. Och i det senaste nederländska valet fick socialdemokraterna 5,7 procent!

Socialistpartiet i Frankrike fick 7,5 procent i första omgångens presidentval 2017. Och är i dag i praktiken mer eller mindre utplånat.

Ändå är parallellerna med Tyskland kanske mest uppenbara. Där sade SPD först nej till en fortsatt koalition med CDU, men tvingades till sist in i fållan igen efter att liberalerna i FDP i sista stund hoppat av det framförhandlade regeringssamarbetet med CDU och De gröna. I senaste valet fick SPD 20,5 procent. Nu pendlar partiet mellan 13 och 14 procent i opinionsmätningarna.

Till skillnad från i Tyskland leder de svenska socialdemokraterna regeringen, men det verkar inte gynna Stefan Löfven på något sätt. Kanske av lätt insedda skäl. Åtminstone inte än så länge. Det gör att kollapsscenariot inte kan avskrivas ens i Sverige!

Vår tids kamp

Två aktuella filmer skildrar vår tids sociala, etniska och ekonomiska spänningar på ett tidstypiskt sätt. Jag tänker på franska Les Miserables och amerikanska Joker. Båda ger en bild av vår tids spänningar, i franska förorter och i ett dystopiskt Gotham. Det är mycket olika men starka filmer. De skildrar ökade sociala spänningar och ekonomisk osäkerhet, och i det franska fallet en vidgad etnisk konfliktyta. Båda har ett underifrånperspektiv som mynnar ut i ett uppror mot överheten i allmänhet, underblåst av polismaktens övervåld, maktens arrogans och elitens ekonomiska överflöd. Samtidigt ger filmerna inte direkt något hopp om en politisk mobilisering som kan leda till en förändring av samhället. Det kanske också säger något om vår tids politiska tomrum.

Inom många ledande företagskretsar verkar det ändå finnas en ökad medvetenhet om att dagens ekonomiska system skapar så stora spänningar och orättvisor att ett nytt förhållningssätt är nödvändigt. Till och med i Davos som annars ofta betraktas som den ekonomiska eliten tummelplats är det nu delvis andra tongångar, det talas i termer av behovet av att skapa en ny social marknadsekonomi. PM Nilsson på Dagens Industri tycker emellertid att det senaste ”Davos-manifestet” är ”överlastastat” och ”inbjuder till självförakt och underkastelse”. Han är rädd för att pendeln nu svänger åt fel håll och ”kapitalismens tidlösa provokation, att ägare ska ha del i vinsten och fritt förfoga över sina pengar, möter igen ett lika tidlöst motstånd. Kapitalismens sägs åter vara i kris. Finanskrisen, klimatkrisen och krisen i USAs politiska ledning väcker ett bredare tvivel på hur hållbar den kapitalistiska modellen egentligen är.”

PM Nilsson har kanske inte sett de där filmerna, eller kanske har han sett dem med andra ögon än jag. Vem vet? Han kanske inte heller har läst Sam Wilkins bok ”History repeating. Why populists rise and Governments fall”. Wilkin identifierar ett mönster bakom olika slags populistiska uppror och några av de senaste hundra årens revolutioner. De har en sak gemensamt, menar han: de ekonomiska klyftorna mellan hög och låg hade blivit stå stora och djupa att allt till sist kastades över ända. I det lilla formatet är det vad ”Joker” och ”Les Miserables” vittnar om. På bioduken.